söndag 18 januari 2009

Uppland 090118

Fick denna text tillsänd till min epost vet ej vem som har skrivit den!

I vår samtid innehåller nationella rörelsen allt för få egentliga kopplingar till en svensk nationalistisk tradition. I Sverige har det under hela den ”nationella rörelsens” utveckling ändå från dess början (om man räknar från den ickeborgliga tysk och italienskt inspirerade rörelse från 1920-talet) lidigt av en inbyggd ideologisk paradox. Nämligen att den svenska nationalismen har få gånger kommit till egensinnigt uttryck genom de rörelser som vanligen gått under beteckningen ”nationella”. Den svenska nationalismen har ett brokigt och motstridigt förhållande. Vad är då svensk nationalism? Nostalgisk socialdemokratisk folkhempatriotism, den gamla högerns monarkistiskt knutna patriotiska traditionalism, de små nationaldemokratiska initiativen i 1900-talets första hälft och dess slut, de gamla skaldernas götiska anda och konst, den nationella reformvänliga unghögern, 1800-talets skandinavism, folk- nationalsocialism och nysvenskhet är alla delar i det komplexa själs- och idéuttrycket som kan rymmas under svensk nationalism. Nationalism (eller fosterländskhet) kan i någon mån åberopas av ett stort och vitt skilda ideologier och politiska traditioner. En aktiv svensk nationalsocialist brukar ha ganska svårt att kunna acceptera de borgligt nationalliberala som ”nationella” och vice versa. Samt har nog en modern marxist-socialist väldigt svårt att förlika sig med att arbetare såsom arbetarrörelse här både uppvisat sympati, förståelse och lojalitet mot fosterlandet. Vad skulle egentligen en gammal fackveteran av gamla tider ha för sympatier i etniska frågor av modernt datum? Sannerligen skulle nog även denne arbetare fråga sig om hur pass representativ dagens ”arbetarepartier” egentligen är gentemot de gamla arbetareföreträdare som inte skämdes över att jämföra sin kamp med Gustav Wasa och Engelbrekts folkresningar. Partier som betecknats av sig själva, eller av andra, som nationaldemokratiska finns idag i många länder och de flesta sätter totalt olika innebörder i ordet. Den svenska nationaldemokratin i historisk synpunkt har haft en tynande existens i det politiska livet under 1900-talet. En stor anledning borde vara att i den svenska parlamentarismens begynnelse så var att vara fosterländskt sinnad något som föll den normale medborgaren fullt naturligt trotts utpräglade klasskonflikter. De konservativa har i Sverige under 1800-talet och det tidiga 1900-talet definierats som fosterländskhetens och traditionens beskyddare. Detta har också lett till, likt i andra europeiska länder, att nationalism och patriotism blev något som specifikt ansågs förknippat med just med reaktionen, ”junkervälde” och aristokratin ur marxisternas och vänsterliberalernas åskådningar. Dock så ska man inte se detta som något helt sanningsenligt historiskt faktum. När Hjalmar Branting och Per Albin Hansson agiterade för socialdemokratin tvekade dom inte alls att likna den socialdemokratiska kampen med Engelbrekt och Gustav Wasas svenska frihetskamper (dock så kan det analyseras hur ifall detta endast varit av oportutionism eller hade en viss anstruken ärlighet). Detta betyder nödvändigtvis inte att den svenska socialdemokratin kan betraktas som utpräglat nationellt socialistisk (I alla fall inte innan brytningen med kommunisterna). Men dock så är det av starkt intresse att faktiskt den tidens förkämpar för det ”internationella proleteriatet” även själva var tvungna att legitimera sig inför den svenska allmogen som ättlingar till Sveriges nationella upprorsledare och frihetshjältar. Att ifrågasätta legitimiteten i Wasa och Engelbrekts nationella frihetskamp tillsammans med Sveriges inhemska lågadel och allmoge mot den utländska internationella högadeln var nog knappast det bästa politiska konceptet att bygga en massrörelse på i bondetidens Sverige. Detta förstod även socialdemokratin. Vi måste här tänka oss den enorma skillnaden i folklig metalitet när det kommer till fråga om den nationella (och lokala) identiteten då och idag, trotts att Sveriges folk även vid denna tid ansågs ha en för nationen ohälsosam brist på nationalkänsla ( se Sundberg och Waerland). Den svenska nationaldemokratins två kändaste namn i idébildande är utan tvekan Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg. Men dock så har inte dessas teoribildningars kommit till utförande i praktik (Utom vissa impulser inom socialdemokratin) men dessa båda politiska aktivisters vilja och förmåga kanalisera sin tids ideologiska strömningar med den äldre tidens värden och tradition utgör en grund till det som vi kallar svensk nationaldemokrati. Både Kjellén och Holmberg tog socialdemokratins krav på reformer som legitim och genom sin klarsynthet satte sig över klassperspektivet i sina visioner att återsamla det svenska folket under dess vitala intressen kring den svenska fanan. Dessa båda män förstod likt många andra nationalistiska tänkare att en nation där halva befolkningen trycks ned av den andra delen, kan aldrig anses vara en frisk nation och bäddar för inre motsättningar och slitningar som endast folket som helhet har att förlora på. Därför kunde man se på den växande socialdemokratiska rörelsen med en viss sympati bortsett från hatet mot fosterlandet och klasskampen. Samma sak insåg även den svenska nationalsocialisten Sven-Olov Lindholm och den fascistiskt inspirerade och paneuropeiske nationalisten/korporatisten Per Engdahl. Nationaldemokratin vilar på ett delat arv. Det är en naturlig ideologisk syntes mellan den gamla högerns protektionism, traditionsvårdande och försvarsfrämjande med den tidens vilja till de sociala reformer för arbetarna och småbönderna och strävan efter trygghet tillsammans med kravet på nationernas befrielse, som under 1800-talet förfäktades av tidens liberaler. En nationalism som innefattade social trygghet med folkligt inflytande och inre frihet, sammanbundet genom dess kultur, språk, historia och nationella solidaritet. Den nationaldemokratiska visionen som Kjellén och Holmberg såg den var ett modernt välfärdssamhälle men som inte gjorde avkall få sin identitet eller tradition utan snarare närde den som en förutsättning för nationens medlemmars inre solidaritet. En nation med livskraft, stolthet och glädje som också kunde sörja för sina medborgare och ge människan, staten och nationen en sammanflätad inre glädje och inre livsfyllande mening. Här kan man lätt se en konvergens de traditionella europeiska värdena i symbios med upplysningens värden som också upphöjde den folkliga legitimiteten. Ett förhållningssätt som var traditionellt rådande inom svensk politik, innan industrialiseringen och det merkantila samhället slog igenom på allvar, är samverkan mellan konung och folk. Från den förkristna tidens germanska folkiga konungatradition, till folkkungarna, Sturarna ,Engelbrekt, Karl Knutsson Bonde ,Gustav Wasa, Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav III mf, går det likt en klar linje i den svenska historien i en folklig-monarkistisk allians mellan konungen och bondeståndet. Denna nationella strävan uttryckte Per Engdahl som folkstaten. Och det är denna svenska tradition mellan stat och allmoge, som den svenska nationaldemokratin, men även i sin tur de svenskbetonade försöken till nationalsocialism, nationell reformvänlig konservatism, nysvensk korporatism och i viss mån svensk socialdemokrati har anknutit sig till. I svensk socialdemokrati det är främst Per Albin Hansson och Fabian Månsson men även Gunnar Myrdal (som ha tagit ha intryck från nationaldemokraten Rudolf Kjellén) som sammansmält ett visst mått av nationalism och socialdemokrati. Och det må vara att så nationaldemokratin är denna strävan förkroppsligad i moderna former. Inte för att frånkänna de andra nämnda ideologiska inställningarna, då nationaldemokratin är kapabel att alla inhysa influenser från dessa. Ett element som också införlivats bland nationaldemokratiska partier, speciellt ute i Europa, är en viss dragning åt nyliberala tendenser. Något som även har kunnat ses i Sverige genom det inflytande liberalt sinnade missnöjespartier med nationella, traditionella och antimångkulturalistiska attityder. De moderna nationaldemokratiska initiativen har främst som en syntes av de från liberalt till konservativt präglade antisocialistiska element som både stått i och utanför den etablerade borgligheten, samt de element som haft sitt ursprung i nationella organisationers, såsom NsR och SNF, idévärld och traditioner. Men en stor inspiration hämtas även oftast från Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid. Vissa tidigare nationalsocialistiska element har också förekommit. Idag syns det en viss gränsdragning mellan två huvudsakliga läger bland europeiska nationaldemokratiska partier: Så kallade högerpopulitiska invandringsmotståndare med nyliberala inslag (som de utmålas både som ”antirasister” av sig själva och ”kulturrasister” och ”ekonomiska rasister” av etablissemanget). De radikalare nationaldemokratiska partierna som brukar anses vara ”kryptonazister”. I det första lägret finner vi partier som FPÖ, tyska Republikanerna och norska Fremskridspartiet. Den andra gruppen utgörs av exempelvis partier som FN, NPD, BNP och ND. Men dessa förhållanden är inga exakt strikta formationer utan en förenkling. Man kan även insätta en tredje grupp där man kan räkna partier som Tyska NPD, italienska Forza Nouva som snarare är exempel på partier som är restaurerade versioner av mellankrigstidens “fascistoida” familj (Om man ser till de grupper som är anslutna till European National Front). Front National, Lega Nord, gamla MSI (som nu finns splittrat mellan olika partier i olika grader av radikalitet) och BNP skulle ur olika synpunkter ibland kunna kastas in de olika lägren. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna är ett typiskt uttryck för denna delning inom de nationaldemokratiska rörelserna. Dock så är det främst idag defintitionsskillanden av svenskhet, assimiliation och repatriering som är de grundläggande skillnaderna vi första anblick. Sett från ett allmänt europeiskt snitt så anser den radikalare sidan rastillhörighet vara en naturlig del i etniciteten och är en lika viktig del som kulturella och sociala skillnader.Det som också kan karaktärisera skiljelinjerna i de lägren är i viss mån ekonomiska frågor, där ”dom mjuka” har en mer liberal inställning men de radikalare har profilerat sig mer åt sig ha en protektionistisk och/eller statligt reglerande och socialt hänsynstagande betonad ekonomi, samt synen på etniska relationer har varit vattendelaren. Detta kan i viss mån ha att göra med associationerna de italienska och tyska partiernas relation till fascismens korporativa Italien och den statssocialistiska klassutjämnande politiken i Tredje Riket. Just relationen till dessa regimer är en skiljelinje mellan många av Europas nationaldemokratiska partier. Den grupp som oftast företrädes av den liberala och traditionellt konservativt färgade linjen brukar ofta påpeka dom faktiska likheterna i fascismen/nationalsocialismen med kommunismen och betraktar dessa i sin retorik som avknoppningar av socialismen (vilket i mångt och mycket stämmer) och att det är därifrån dessa system fått sin totalitära och negativa prägel (samt onyanserad biologism och irrationella föreställningar). Den radikalare sidan, som uttrycker sin ideologiska och politiska särprägel, men anser att de positiva dragen i dessa regimer inte helt borde förkastas eller utmålas som allt igenom ondskefulla helt på grund på grund av de misstag och övergrepp som förekom under dessa regimer.En ståndpunkt som är särpräglande för den radikalare sidan är att man anser att oavsett om vad man ser för positiva eller negativa sidor i historien, så är dessa rörelser uttryck för unika samhällsituationer och skapade ur sin tids särpräglande historiska förutsättningar. Versailles, Weimarrepublikens skeenden, ariosofin (framsprungna ur flera mindre ockulta blodspirituella sällskap) och darwinistiska materialistiska biologin sammanflätades till den syntes som skulle bringa nationalsocialismen till makten i Tyskland i en revolt mot den moderna världen. Dessa anses här vara unika historiska skeenden som gav födelse åt fuhrerstaten som inte anses nödvändiga, önskvärda och kanske inte ens möjliga för nutida nationalister att återskapa, enligt exempelvis Udo Voigt, partiordförande för NPD. De italienska partierna har här en liknande förhållande till Mussolinis Italien. Men den italienska fascismen grundade sig på helt andra historiska och ideologiska förvecklingar, än den nationalsocialism som präglade Adolf Hitlers NSDAP. Fascismen historia är en annans än nationalsocialismens. Dock finnes flera beröringspunkter.Italiens nationalistiska partier kan härledas till möjligtvis tre huvuduppdelningar: den tredjepositionistiska linjen som hämtar sin inspiration från fascismen utan att helt kopiera de utan anpassa den till nutidens omständigheter med förkastande av kapitalismen (ex Forza Nuova), den konservativt färgade anpassningens linje med liberala förtecken (Alleanza Nationale) och slutligen den uppstickande regional-nationalistiska (Lega Nord). Båda de tidigare har i viss mån sitt ursprung i splittringar inom Movimento Sociale Italiano. En viss likhet kan här finnas i exempelvis svenska rörelser såsom Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska Rörelsen, varav båda, men främst nysvenskarna, inspirerades av den uppstigande nya fascismen och nationalsocialismen. Men trotts att man favoriserade dessa gentemot den allierade sidan i kriget, så ville inte nysvenskarna övergå till en ren avknoppning till den italienska fascismen eller den tyska nationalsocialismen. Tyska NPD är i princip ett statssocialistiskt nationaldemokratiskt och etnopluralisitiskt parti. Men eftersom förbudslagar råder i Tyskland gällande verkande för rent nationalsocialisiska partier så samlas även en stor del av landets nationalsocialister eller nationalrevolutionärer med NPD som platform vilket skapar luddighet om partiets egentliga ställning och framtida realpolitik.NsR, speciellt Per Engdahl, urskiljde de många goda sidor i dessa regimer och åskådningar, men hade redan långt före kriget en viss kritisk hållning. Engdahl ville se ett enat korporatistiskt, kristet rättsobjektivt Stor-Europa (vilka hans tankar fick en starkare utvecklades åt efter kriget), inte ett stor-tyskt Europa under biologiserad rättsubjektivism med ett tyskt herrenvolk. Tanken på förenandet av korporatism och folkgemenskapen i en ny ideologisk syntes som kunde bli en fortsättning under moderna omständigheter av den svenska folkstat Engdahl skymtat i den svenska historiens dynamik och början till en förbrödring av Europas folk till ett framtida europeiskt rike. Detta har även sin aktualitet för den svenska nationaldemokratin.Svenska nationaldemokrater, oavsett partitillhörighet, är i grund och botten värnare av nationalstaten och de många nationernas Europa under en fredlig samverkande utveckling av fria folk i fria stater. Nationaldemokratin uttrycker den logiska följden av att självständighet och självstyre också är beroende av skydd mot allt för överstatliga interventioner som också kan undertrycka folkets inflytande över statangelägenheter. Statskränkande intervention innebär också ett kränkande av nationen, folkets, självstyre. Självständighet är oavhängigt självstyre. Och nationens självstyre, blir i denna syntes är också ett uttryck för själva folkets inflytande över de politiska angelägenheterna i den egna staten. Detta är den grundläggande bulten för det man kallar nationaldemokrati och detta står i kontrast med den ideologiska rättsubjektivism som präglat totalitära stater, exempelvis Hitlertyskland, Sovjet, Röda Kina osv. Vad har nationellt självbestämmande för egentligt värde för medborgarna i staten och nationens folk inte har något egentligt inflytande över den politik som förs av den egna staten? Om detta är kärnan för nationaldemokratin blir den också, med hänsyn till den svenska historien, också en arketyp för folkstaten. De bildar två olika formulerade uttryck för samma vilja. Det korporativa kan smältas in det hela som kan förena nationaldemokratin med den korporativa analysens folkstat, och de står i linje med den nationalistiska viljan till folksamverkan och folkgemenskap. En vilja som redan kommer till uttryck redan från Mazzini till Bismarck, från de svenska konungarna, upprorsmännen och skalderna till Heidenstam, Kjellén, Holmberg till Lindholm och Engdahl till dagens nationalister. Det är detta som sammanbinder den svenska nationalismens olika ideologiska eller politiska läger som präglat den svenska nationella rörelsens historia under 1900-talet. Och det är även detta som påvisar, att den moderna svenska nationella rörelsen har misslyckats att anknyta till sin egentliga tradition. Den har i stor del antingen förskjutit hela dess svenska arv till företräde för amerikaniserad och emotionellt aggressivt motiverad nynazism, subkulturella White Power influenser och nyliberalt missnöjespräglad populism med nationella inslag. Detta är en utveckling som präglade hela 1980-1990-talet. Under 2000-talet har man kunnat skymta vissa lossningar som visar att tiden går i rätt riktning. Men faktiskt så är den svenska nationalistiska idén fortfarande till stor del inte logiskt sammanfattad till en definierad enhetlighet.I vårt postmoderna samhälle där intelligentian gång på gång har utdömt nationalismen, nationen och etnicitet som något förgånget och omoraliskt ges det dock prov på folkens nationella och etniska identifikation hela tiden. Folken, nationerna och etniciteterna har trotts globaliseringsfrämjandet inte allas försvunnit. Genom det påtvingade mångkulturella konsumtionssamhället har våra folk tvingats samman med tredjevärldens främmande folk som börjat göra anspråk på nordfolkens kärnländer. Genom det mångkulturella samhället kränks de nordiska folkens intressen både direkt och indirekt då våra demokratiska system är djupt känsliga då de är skapade av vår altruistiska mentalitet. När främmande folk och intressen ges tillträde och delaktighet i de europeiska nordiska samhällena och demokratin, förskjuts nordfolkens intressen då vi inte själva längre är har det ultimata inflytandet över våra statsmakters strukturer vilka varit skapade för just oss, dess ursprungliga folk och konstruktörer genom våra förfäders idéer, arbete, kraft och kämpanda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!
Jag ska godkänna först mvh