lördag 24 januari 2009

Uppland 090124

Rudolf Kjéllen Nationaldemokrat mm läs och begrunda.
För övrigt blev jag som många andra avstängd från www.ungsvensk.se

Rudolf Kjelléns bok Ett Program:Nationella Samlingslinjer(1908).”………Man plägar kalla den riktning, jag tjänar, för unghögern. Jag vill härvid endast anmärka, att denna bok innehåller ett unghögerprogram, icke unghögerprogrammet, vad ”vi” i texten är en tidningsmannaplural och ingen anförareparoll. Unghögern, som ju intet annat är än det längst åt vänsterframskjutna flygeln av den numera allmänna reformhögern i vårt land, är icke som sådan organiserad och har därför inget officiellt program. Dock tror jag, att den här skall igenkänna sina grundtankar; och jag dristar mig att till alla samhällsbevarande, vilken politisk etikett de än bära, rikta en allvarlig vädjan att eftersinna, huruvida någon annan plattform numera bjuder utsikt till kampen med farliga internationella rörelser………………Författarens ”Nationell Samling” 1906 var väsentligen process mot den historiska liberalismen. Den bok, som nu utgivs, söker att uppdra kamplinjer emot dels högerbyråkratismen och dels socialismen. Det vill nämligen synas, som hade utvecklingen numera definitivt fastslagit dessa båda som polerna i vårt politiska liv, och som funnes det emellan dem blott en enda livskraftig strävan – man må sedan efter eget behag kalla den för unghöger eller ungvänster. Gånge alltså denna bok ut i den värld där nationens allmäna mening skapas, med den kraft och verkan den hava kan! Quod bonum, faustum, felixque sit! Den är framsprungen från ett håll, där man tror med en brinnande tro på landet, och kämpar för att kunna för att behålla sin tro på folket. Under sådana förhållanden vågar dess författare göra till sina egna ord, som C. A. Agardh – en af de klarsyntaste och hängivnaste patrioter som någonsin fått gå inkognito genom sin samtid, yttrar i företalet till sin ”Statekonomsika statistik öfver Sverige” 1852:”Boken är skriven ”med sympatetiskt bläck, hvars skrift endast blir läsbar vid eld, den, som ej läser den vid elden af kärleken till fäderneslandet, må lämna den oläst”.Göteborg i November 1908.Rudolf Kjellén Två ståndpunkter ha länge ensamma behärskat det politiska livet i vårt land. Den ena betecknas som gammalhöger; dess delvis var ”statusquo”, eller på svenska: Det är bra som det är. Den andra var gammalvänstern; dess delvis lydde ”laissez aller”, det är uttydt: Låt det gå som det vill! I det förra tecknet satte man sig trygg som vakt kring det bestående och gav utvecklingen en god dag; i det senare lät man utvecklingen gå på de enskildes ansvar allena, under största möjliga frihet för dem, medan staten reducerades till ”nattväktartjänsten” att skydda rättordningen.Ty två nya ståndpunkter har på sistone framträtt. De är förenade i ett: missnöje med den samhällstyp som blivit till under den tid då de gamla var ensamma på tävlingsbanan. De står bägge på demokratiskt och progressiv grund. Men de är skilda i arten av sin kritik på detta samhälle, följaktligen också i sina reformprogram. Vi fixera denna motsatts redan vid utgångspunkten som motsatsen mellan nationaldemokrater och socialdemokrater. Mellan dem kommer striden att stå, sedan de gamla riktningarna försatts ur tävlingen eller åtminstone ur ledningen af tävlingarna.Socialismens ideal och praktik är noggrant bekant genom litteratur och erfarenhet så väl i vårt land som i utanför. Den uppträder i fast politisk organisation och med ett bestämt program. Icke så nationalismen. För mången torde dess ideal ännu inte ha övervunnit nebulosans stadium; och dess politiska arbetsprogram framträda i många varianter, liksom trevande efter en kristallationspunkt. Men säkert är att massor av svenska män, både till höger och vänster, längta efter en form för sådant politiskt tänkande. Och det är också misskännligt att bägge de borgliga programmen, vart från sitt håll, närmat sig varandra under sökandet efter detta mål.vad som här framställs, är ett bidrag i denna riktning; ett försök alltså att under ledande grundtankar sammanbinda och på detta sätt till fastare konturer förtäta en på samma gång nationell och demokratisk åskådning i politiska ting. Då jag betecknat resultatet som nationella samlingslinjer, så har jag därmed anknutit framställningen till de ”politiska och etiska fragment” som av mig publicerades år 1906 under rubriken nationell samling. Accenten ligger här på ordet nationell i specifik mening; inte som en fras utan som en världsåskådning. Det är inte frågan om en blott social samling, en affär mellan oss inbördes med köpslagan och prut och kompromiss, utan annat mål än att komma överens så länge det varar. Ännu mindre om samling av ett enda klassintresse som därtill räcker utanför nationalitetens gränser – en internationell samling av en del av en hel nation! Utan det är frågan om ett samförstånd under ett högre fälttecken, ingånget i syfte att bringa landet framåt, om också under kamp med partikulära strävanden inom nationens ram.För detta ändamål måste först kritiskt prövas, hur det gamla systemet tjänat detta progressiva ideal. Sedan krävs samma kritik över det socialistiska systemet. Först mot denna dubbla bakgrund kan ett nationaldemokratiskt program avteckna sig, med principer och detaljer, i sin livsnödighet för folket.1.Mot byråkratismenVad är hälsan hos ett folk? Det kan man tvista i oändlighet; vi vill inte försöka ge ett direkt svar, men vi utgå ifrån att hälsograden kan avläsas i nationalkänslans ståndpunkt liksom en barometer. I nationalkänslan se vi nämligen intet annat än det som hos den enskilde framstår som en naturlig självkänsla och självförtroende; d.v.s. den kraft, med vilken man går livsduglig och arbetslustig genom världen. Nationalkänslan är för folken källan till arbetskraft och arbetsglädje framför andra. Ur den samma utstrålar alltså till nationens barn ett livsvärde av utomordentlig omfattning. Om redan bärandet av ett ädelt personnamn känns upphöjande så väl som förpliktande, hur mycket mera skall inte detta följa med medvetandet att tillhöra en stor och ärorik nation! Romanus sum - ödmjukhet inför sitt eget stora folknamn, stolthet gent mot alla andra, detta är äkta nationalkänsla, och det är tillika för den enskilde en kraft- och en lyckokänsla endast att jämföra med dem som den personliga kärleken och den religiösa andakten skänka. Därför säger John Ruskin någonstädes: ”Genomglödgad af stolthet över sitt land så som en ung flicka af medvetandet om sin skönhet, sådan skall den engelska ungdomen vara”. Englands ungdom har också skäl till denna stolthet, då den blickar inom sin statliga värld. Hur är det hos oss? Vi har nyss firat minnet av den tid då ”namnets klang var en annan, då än från Leipzigs och Warsavas dar den minste bar af gloria liksom ett skimmer på pannan”. Då hette det även om oss: ”Romanus sum – på yppersta bänken slog svensken sig neder”. Hur är det nu? Vi har hunnit långt in i resignationens konst, men vi kunna icke släppa allt krav på stolthet över vårt svenska namn, och därför faller en skugga för vår syn när vi betänka vart vi på senare tider glidit hän.Det är sant, vi äga en anledning att bära vårt huvud högt i nationalitetens namn. Med tacksamhet notera vi, att vårt land bevarat sin gamla ära på det andliga kulturområdet. I konst och litteratur, vetenskap och praktiska uppfinningar, stå svenskar i utvecklingens främsta led. Det visar, att vårt land väl försvarar sin plats i det allmänna kulturarbetet, genom vederbörligt tillskot till civilisationens gemensamma fond. Detta är mycket, men det är inte allt. Det är den ena uppgiften av två, som äro folken förslagna. Att utveckla sitt eget personlighetsvärde är det andra. Den sunda egoismen har sitt krav liksom altruismen sitt; det förra är desto nödvändigare, som det är ursprungligare, och ger den enda verkliga livförsäkringen i politiskt hänseende. Där brister vi. Vetenskap och skön konst, intellektuella och estetiska värden, förstånd och känsla, det ha vi nog övernog; vad som felas oss är den moraliska viljan och nationella självaktningen. Förmåga att tänka har vi mera än kraft att handla. Beslutsamhetens friska hy har bleknat i krank eftertanke. Vårt folk är psykiskt överbyggt; det har höga torn, men en svag grund. Detta är diagnosen som betingar kuren.Bevisen? Exemplen? Se då på hela arten af vår ekonomiska politik! Vi äga, enligt allmänt omdöme, världens yppersta ingenjörer, och vår arbetare ha åtminstone i Amerika visat sig vara jämngoda med de bästa, därtill bjuder oss landet i berg och skogar, mossar och vattenfall de rikaste tillgångar på både råvara och naturkraft. Vi ha såldes exceptionellt lysande förutsättningar för den högre handelstypen, kulturlandens typ, vars särmärke helfabrikatens övervägande på exportlistan. Men hur ser vår handelsräkning ut? I långa tider ha vi betalt utländska fabriksvaror, som vi kunna göra lika bra själva, med svenska råvaror eller på sin höjd halvfabrikat, trä och malmer. Således ha vi jävat alla högre förutsättningar och i vårt nationella hushåll förnedrat oss till den lägre typen, koloniernas som utmärker sig genom fabriksvarornas dominerande på importen och råvarornas på exporten. Vi ha framstått på handelsmarkanden som föga bättre än en engelsk och tysk, ja dansk koloni! Men det värsta är, att vi inte ens märkt det förnedrande och skaldliga i denna ståndpunkt, utan hart när bröstat oss däröver. Den trafik att gagna utländska intressen på nationell bekostnad – ty detta och ingenting annat innebäres i ett system, som ger utlänningen arbetet och vinsten av den inhemska varans förädling – den är blott en sida i en nästan pervers undervärdering av det egna och övervärdering av det utländska. I sin skrift om ”Svenskens lynne” omnämner Heidenstam en köpman i Stockholm, som skyltade med den ”utländska lumpaffären”; den mannen kände sin publik: han visste att en sådan skylt måste imponera på äkta svenskar bra mycket mera än om det gällt föraktliga inhemska lumpor! Man frestas understundom att tro, att svenskarna föredrog utländska lumpor t.o.m. framför svenskt helylle. Hur många handlande ha inte rent av måste ljuga och utge inhemska varor för utländska för att få dem sålda, hur många fabriksmärken och etiketter ha inte missbruksats till sådana bedrägerier! Eller skola vi tala om de skånska inköpen i Köpenhamn? Sannerligen, nationalkänslans barometer har stått lågt i vårt land, långt under normalpunkten.Följden af denna åskådning har naturligtvis blivit en bristande omsorg om sitt eget. Varför skulle man ivrigt och pietetsfullt lägga sig vinn om den utvecklingen af inhemskt näringsliv, vars alster ändå ha så ringa kurs på den egna markanden! Och sålunda har vårt land under senare tider fått tåla en misshushållning, så att det väcker nästan förundran att det kunnat bära den utan att ändå alldeles indraga sina håvor. Oförståndiga slösare har vi varit, inte blott med svenskt arbete genom vår premiering af utländska varor, utan med svenska naturtillgångar av alla slag genom att utställa dem för rovdrift. Vi skumma af den närmaste och lättillgängligaste vinningen, för att slumpa bort resten av världsmarknaden eller låta den ligga och ruttna hemma. Vi hacka sönder våra berg och hugga ned våra skogar, med världens bästa järn och virke uti, och sända dem så som råa ut i världen, nöjande oss med en fattig procent av den vinst som de skulle ge den arbets- och förtänksamme.Men härigenom tära vi till sist på den nationaltillgång som heter själva folket. Genom misshushållning och vanvård av riket ha vi inknappat på arbetstillfällena och spridigt missmord i sinnena, så att folket börjat fly från våra stränder, i en abnormt stor emigration. Alltså ha vi i följden avverkat människoskogen, liksom Norrlands skogar, och med samma lätta samvete: i långa tider ha vi stått och sett på, hur emigrantvärvare arbetat och emigrantångare lastat deras rika fångst, och inte ett finger ha vi lyft för att på något sätt hindra denna trafik. Oförståndiga slösare ha vi varit med skogar, berg och med människor; skogen kan dock växa igen, men järnet aldrig och folket endast trögt. Samma ekonomiska lagar, som driva folket ut i emigrationens landsflykt hindrar nämligen ny folktillförsel hemma, i det att de sänka äktenskapssiffran. Så laborerar vår folkorganism med större utgifter och mindre inkomster än andra. I ett af Europas största länder bor ett af Europas minsta folk, och det folket bränner sitt ljus i bägge ändarna – allt för sitt svaga och bleka nationalmedvetandes skulle…I sanning, slösare är vi, och icke blott med svenskt arbete och svensk råvara: vi slösa också med svensk ära och begåvning. De som stannar hemma får erfara det. Givmilt och tåligt som det svenska landet tänder det svenska blodet oavlåtligt rika begåvningar, och efter kommer den ”kungliga svenska avundsjukan” och gör sitt bästa att släcka dem. Vi vilja icke veta av dem, det vållar oss ett personligt obehag att se någon höja sig över de andra, och därför löpa vi samman mot varje sådan och trycka ned honom igen efter bästa förmåga. Vad innebär nu detta? Veta vi icke, att föregångsmännen äro vår allra dyraste nationaltillgång, enär det är de allena som kunna utlösa framtidens värden åt oss alla? Förstå inte vi, att de är själva utvecklingens hävstänger, så att den som förgriper sig på dem i själva verket förgriper sig på utvecklingen? Eller inse i detta och följa ändå vår småsinta impuls? Hur som helst, den svenska avundsjukan är den mörkaste af alla de skuggor som falla över vårt samhälle, ty den är det obarmhärtigaste och osvikligaste tecknet på bristande vilja till det helas välfärd. Den stämplar hela folket som ett framstegsfientligt folk. Detta är det farligaste av alla en förslappad nationalkänslas utslag. Skalden vet och ser sammanhanget: densamme intime kännare av ”svenskarnas lynne”, som vi nyss lyssnade till, låter en karolin på Poltavadagen uttala det i följande ord: de svenske se alltid fjärt på varandra – därför, därför skola de en gång förgöras och deras namn utslätas bland folken…Men det folk, som inte har framsträvandets ideal, det glider av sig självt in i ett annat, och detta andra är byråkratismens. Det ligger vid motsatta polen. Det bedömer en man efter hans sinne för det korrekta och formella; det är felfrihetens system, utan avseende på förtjänsterna. Det sätter som första plikt i denna värld att ”inte bråka”. Men nu förhåller det sig så, att folkens hjältar och frälsare inte kunna undgå att ”bråka” och synda mot de gamla formerna; ty den som verkligen vill uträtta något, kan inte sitta stilla med nattmössan på, inte heller har han rätt att förlora tid och kraft med att undvika ”fel”. När vi alltså sitta liksom vid reflexionsspegeln på småstadsgatan och bara vaka över varandras uppförande och slå ned som hökar på varje konduitfel av vår nästa – medan vi kanske se genom fingrarna med verkliga moraliska lyten – då hålla vi säker vakt, att land och folk må stanna i utvecklingen och nationens friska vatten försumpas i sitt stillastående. Följden har inte kunnat bli annat än ett föraktat land, ett stagnerande samhälle och en vegeterande stat. Ett land, från hvilket folket flyr och till andra där det finns uppmuntran för förtjänsten. Ett samhälle, där ”les cabotins” utbreda sig som vattenpest på en sjö. En stat, som inte vet af någon annan väg än sjön omkring, inte någon annan levnadskonst än att komma undan det närmaste obehaget, inte någon annan uppfostringsmetod än att hålla folket undan sitt ansvar, alla uppgifter, allt som stryker och härdar…Det var denna statskonst, som ledde oss till år 1905. Plötsligt blev vi ställda på prov, och förmådde inte att bestå det – det föll en ljusstråle genom dimmorna över vår gamla politik, och vad fink vi se: ett underminerat land som icke dugde att rida på, likt Amerikas slätter där präriehundarna grävt sina hålor. Så går det och måste gå, när nationella patos viker ifrån ett folk. Men det skall icke stanna därvid. Unionsupplösningen verkade på oss som en sten kastad i vatten: vattnet upprördes, det uppstod ringar runt omkring; men skulle de åter slätas ut och vattnet rinna samman som om intet hade hänt, då skola nya olyckor drabba oss. Ty de samma onda krafter, som röjde vägen för unionsbrottet, skola då fortsätta sitt värv och beröva oss ändå dyrare värden än unionen. Och redan samla sig förebuden. T.o.m. i lagarnas upprätthållande har ett låt-gå-system fått råda, som tålt det onda så länge som möjligt och lite till. Följden är runt oss: samhällsupplösande rörelser frodas som ogräs i vanskött åter, aktningen för lag och rätt och gamla religionsvärden avtar med en förfärande snabbhet. Vi ser å ena sidan en tilltagande råhet och våldsamhet, yttrande sig i övervåld och brott mot person, å andra sidan en förfärande slapp ansvarskänsla i förvaltningen af medel. Samhällsordningen själv, den nedärva samlevnadens grund på hvilken vi vilja lita som på marken under våra fötter, synes underminerad. Staten, i vars egen medelförvaltning, den ena sorgliga upptäckten görs efter den andra, har ej längre auktoritet nog att hålla upp det sviktande planet; och kyrkorna synas icke längre ha tröst att ge, att döma af de massor som vandra ut ur dem och in i bönehus eller en y hedendoms öken. Sålunda vacklar allt, varpå vi trott och förströstat. Med vilka känslor vi firar våra stora minnen! Borta är Östersjöväldet, förlorat är Finland, bruten är unionen – ett ha vi kvar, vår fädernesgård på fädernesgrund, och nu gäller det även den! Detta vårt ”j´accuse” i nationalismens namn mot dem, som tycka det är bra som det är, och dem som vilja låta det går som det går. Vi låta oss icke besticka av den yttre samhällblomstring, som man på det hållet med sådan förkärlek tillgriper som buske att gömma strutshuvudet i, även om den i verkligheten vore mera än ett nödtorftigt följande med i den allmänna utvecklingen, så skulle den icke kunna förmildra vår dom över den politik, som mognat emigrationen och förspillt unionen och ställt samhället självt i fara – utan att ens sörja däröver!2.Mot socialismen .Allmänna är i samtiden dessa känslor av missnöje och misstro till traditionell svensk regeringspolitik, med ty åtföljande vantrevnad och osäkerhet i det gamla samhället. Massor av medborgare omsätta dem hemma i ett slags desertation. De lämna icke landet, men de ända samhället ryggen. Hur är detta möjligt? Jo, man har visat dem prospekt över ett nytt samhälle, vars härlighet är utan gränser, ett förlovat land med mjölk och honung för de fattiga och betryckta. Dit ställer alltså sin kosa. Vi se en syn, som kommer oss att tänka på utströmningen ur en pestsmittad stad: det ena tåget efter det andra avgår från station, med överfyllda tredjeklassvagnar och växande passagerarantal även i de högre vagnsklasserna – alla med adress dit där prospekten och ritningarna skola förvandlas till den skimrande verkligheten i socialismens framtidsstat. Sålunda timras och bygges dag för dag på en annan stat än den fäderneärvda svenska inom dess egna råmärken. Detta som borde sägas i alla hus och skrivas över alla dörrar, så att ingen längre kan ta miste på därpå eller gå blind därför; mitt i vårt gamla samhälle håller på att uppföras ett annat samhälle, som medvetet och på alla områden konkurrerar med det gamla. Härav en stor del av det gamla samhällets bekymmer. Konkurrenterna betjäna sig icke blott av skönmålningar över sin nya stad utan även av svartmålningar över den gamla: de slå ned med skadeglädje allt som är ruttet däri och göra stora nummer därav i sin press, de frossa på alla ”skandaler” i de högre klasserna och framförallt i statens egen förvaltning, de vaka oavlåtligen över ordningsmaktens verkliga eller förmenta övergrepp, de föra ett oavlåtligt krig mot bestående rättskipning och lagstiftning, de arbeta systematiskt att allt mera undergräva förtroendet till, skärpa misstänksamheten mot och öka missnöjet med det gamla. Och det stannar inte längre vid kritik: i handling försvara de dess ställning genom att ”hålla samhället i gungning”, underhålla en ständig inbördes strid på arbetsfältet med omväxlande stormningar och löpgravarbete, samt i sin privata praktik återföra oss till det primitiva rättstillståndets tider då självhämnden ännu florerade i stället för laga process och fredlöshet i stället för laga straff. Sålunda pågår en aggressiv kamp mot den lagliga staten. Faran för rättsordning och samhälle kommer icke blott från de onda krafter, som alltid resa sig där slapphetens ande råder, utan ock från den gamla statsmaktens fördärv för att självt en gång kunna träda i dess ställe. Ju mindre staten förmår uppfylla sin plikt att skydda rättordningen i dessa båda faror, desto mera sjunker ytterligare de auktoritet – och desto större bli rusningen till stationen, därifrån tågen draga mot socialiststaten. Vi nationaldemokrater står här på skiljevägen. Skola också vi, i vår vantrevnad vid det gamla, kasta yxan i sjön och följa strömmen till det nya riket? Skola vi med jämnmod se vårt bestående samhälle sprängas som ett stelnat puppskal? I och för sig kan denna företeelse allt för väl vara en organisk utveckling, som historien oss bevisat. Allt beror dock på, om det är ett högre liv som kan väntas ur förvandlingen. Innan vi följa, måste vi som besinningsfulla män närmare betrakta detta liv, detta nya rike, och efterse i hvilken mån det kan inrymma vårt ideal. Är det epidemier och dålig hygien på ett ställe, så begiva vi oss dock inte av till ett annat innan vi gjort oss förvissade om att det är bättre ställt där. Vi måste alltså undersöka det socialdemokratiska idealet. Vad ser vi?Först och främst faller det i ögonen, att socialisternas motiver till missnöje med det gamla äro andra än våra. De bry sig inte ett vitten om nationalkänslans förfall i och för sig, då de anse ”internationalen” för en högre ståndpunkt; de bekymra sig föga eller intet över vårt befolkningsproblem med emigrationens åderlåtning; de hjälpte själva till att göra 1905 till olycksåret, och de beklaga misshushållningen med våra naturliga tillgångar, så synes det mindre vara därför att den gör landet fattigare än därför att den gör enskilda män rikare. De är här sticka in sin samhällskritiks sond: på det sociala problemet om egendomens fördelning. För dem är det bestående förhatligt inte som byråkratism utan som kapitalism. De tycks ogilla rikedomen mera än ynkedomen. Egendomens ojämna fördelning, så att de närmast producerande få minsta lotten, är deras stående anklagelse emot det gamla samhället och det onda för hvilket de i främsta rummet vilja skaffa bot i sitt samhälle. Man må icke förvåna sig över denna lära synts breda lager af samhället som ett politiskt evangelium. Här har socialismen i vårt som i andra land haft en predisponerad mark. Genom att ansluta sig till den moderna arbetarrörelsen, fullända dess organisation taga ledningen i dess kamp för förbättrade villkor, har socialismen uppodlat denna mark och dragit ett troget klientel för sina syften. Detta klientel har samtidigt fyllts med ett slags andligt innehåll: klassmedvetande i stället för nationalkänsla, kamratskapets idé i stället för medborgarskapets, ”internationalen” och den ”moderna vetenskapen” i stället för fädernesland och Gud. Sålunda vill socialismen tillfredställa både materiella och ideella behov. Till folket, som törstar, kommer den med en dryck som sägs besitta så underbara egenskaper att den kan läska och läka både kropp och själ. Till den politiska striden går den med ett positivt program, anpassat efter mänskliga behov och krav ändå från det dagliga brödets och upp till själva världsförklaringens. Detta är den nye pretendentens oerhörda styrka: han som intimt förmält sig med ett enda stort och brett klassintresse och synes ändå ha idéernas fana fladdrande över sin väg. Vi ser redan verkningarna i ett slags ny rättsbildning. Stora delar af folket synes ha lösgjort sig från den fäderneärvda statens åskådning; deras plikt- och rättsmedvetande graviterar icke längre åt den gamla rättsordningen; de ha ställt sig under makten af en ny, som på avgörande punkter är en motsatt. Svenska staten har proklamerat arbetes frihet; socialiststaten stämplar den som ”strejkbryteriets” nidingsdåd, om den utövas emot de organiserade arbetarnas intresse. Vår rättsordning förbjuder självhämnd och känner ej fredlöshet som straffpåföljd: de nyssnämnda strejkbrytarna få känna af bägge på gator och torg och i hela sin timliga tillvaro, ty detta är socialismens rättsordning. För denna hämnd erkänns ingen gräns. Bombkastare i Malmö ansåg sig inte ha begått något brottsligt ens genom att taga medmänniskors liv; ”då arbetarnas organisationer”, så förklarade de inför rätta, ”strida mot sin motpart, och förrädare af arbetarnas egen klass hjälpa till, så få vi själva skipa rätt”. Som man ser, en fullt medveten och genomförd åskådning: det givs ingen rätt utanför arbetarintresset, nota bene det socialistiskt organiserade. All däremot stridande rätt betecknas illa som ”klasslagstiftning”. Men ingen synd av socialister är så svår att den inte vinner förlåtelse. Inte ens av egna avtal synes de alltid känna sig bundna längre än det omedelbara intresset räcker. T.o.m. anarkismens tilltag ogillas endast ur politisk, inte ur moralisk synpunkt: det är icke orätt i och för sig, men det är af ondo, därför att det skadar socialismens framgång hos de stilla i landena. Alla domar, som tillämpa gällande lag på socialisternas brott, brännmärkes däremot som klassfördomar. Domare, som endast följa pliktens och samvetets uppenbara bud, straffas, där marken räcker till såsom vid rådmansval i Stockholm, med förlust av befordran. Sällan har världen sett partiskheten gå fram så obeslöjad – och den kallar sig för rättvisa.Detta är den trafik, som vi redan ser omkring oss i socialismens namn. Det slår totalt över ända det resultat, som mänsklighetens hittillsvarande samlevnad givit oss som en oförytterlig kulturskatt: principen om rättvisans objektivitet och likheten inför lagen. Vi ha vant oss vid detta som vid ren luft: över folket och lagstiftaren själv står lagen, lika för alla och höjd över alla. Skola vi nödgas undvara detta i den nya socialiststaten, skola vi där få buga för en privilegierad klass, vars själviska intresse är lag likt envåldshärskarens i en despoti – då kunna vi icke flytta dit. Det är det första skiljemärke, som bestämt skiljer vår väg från den som bär dit.Det är icke det enda. En rörelse måste prövas efter sitt mål, likgiltigt om den är hunnen ett längre eller kortare stycke på vägen. Sålunda måste också en politisk strävan dömas efter sina idéer, likgiltigt hur mycket af dem den just nu finner moget för politisk aktion. Vad finna vi då vidare vid socialistbanans slut? Vi finna privategendomen upphävd, indragen till staten, den lilla egendomen så väl som den stora, tills vi alla blivit livegna och legodrängar åt denna arbetarklassens envåldsstat. Detta är det andra. Vi finna kungadömet borta, Sveriges urgamla tron flyttad in i statens historiska museum för fornsaker, nedan den republikanska statformen står för rikets öden. Detta är det tredje. Vi finna slutligen våra kyrkor stängda eller nedrivna, den religionsform upphävd i hvilken Sverige en gång var ”vordet en man”, det ljuset släcks som i nära tusende år lyst vårt folk genom livets och genom dödens mörker – i dess ställe en modern hedendom med ”vetenskapens resultat” i den religiösa trons ställe. Detta är det fjärde och sista. Till en sådan stat kunna vi ej resa. Tron, altare, egendom och objektiv rättvisa stå för oss som samhällets fyra grundpelare och hörnstenar; utan dem alla kunna vi icke tänka oss någon bättre framtid för vårt folk eller något folk. Att överge vår gamla samfundsordning för en sådan ny ordning, det vore förvisso att komma ur askan i elden, från en smittohärd till en sjufalt värre. Hellre soten än en sådan bot! I socialiststaten skulle vårt nationella ideal alldeles förtvina. Vi kan alltså inte se någon räddning där, utan tvärtom en ny och fruktansvärd fara. Men kan vi inte åtminstone följa socialisttågen en bit på väg? Detta är den senare liberala klokskapen. Den går ut ifrån, att socialisterna inom sig sönderfalla i ett parlamentariskt parti och ett anarkistiskt; den anser under sådana förhållanden statsmannamässigt att räcka det förra ett finger till stöd – som det heter – mot det senare. Alltså har man i det liberala programmet gjort halvt och i den liberala valtaktiken helt sällskap med socialisterna. Denna politik är den typiska svenska kortsynthetens, som låter medlen undanskymma för att icke säga helga ändamålet. Man fixerar skillnaden mellan socialisternas ”reformistiska” och ”revolutionära” program och tror sig utan skada kunna stödja det förra, utan att besinna att det endast är en omväg eller inkörsport till den senare. Man inser icke, att socialisterna inkassera som vinst åt det förra. Genom att följa med ett par ”stationshåll” på socialistbanan upparbetar man traden åt dem, gör banan lönande för dem – sedan bär den sig själv, all hjälp förutan, ända fram till målet…Följepolitiken är desto fördömligare, som den redan en gång varit prövad till fäderneslandets ofärd. Det är nämligen alldeles densamma, på hvilken vi förlorade unionen. Då var norska vänstern busen liksom nu ungsocialismen, och man rekommenderade bundsförvantskap med norska högern som höjden af politisk visdom, liksom nu med ”lagvägsocialism”.På detta program passerade vi stationerna 1895 och 1899, och hunno omsider fram till 1905. Vi ha alltså prövat taktiken och funnit den av ondo. Den har kostat oss unionen. Tre år efter 1905 rekommenderar man den ånyo, när det gäller samhället. Är vi då ohjälpliga Bourboner, som ingenting lärt och ingenting glömt? Det finns en visdom som lever längre än denna, och det är den enkla erfarenheten att det är bättre stämma i bäcken än i ån. Den bjuder oss, som se vart vattnet rinner, att alldeles skilja våra vägar från även de parlamentariska socialisternas. Aktningen för deras personer och moderation i deras nuvarande medel kan icke komma oss att glömma deras samhällsvådliga mål. Därför erkänner vi ingen blott gradskillnad mot dem. Så länge alla ungsocialistiska brott överskylas av socialdemokraterna, och så länge de senares riksdagskandidater alltid understödjas af de förre, kan vi inte heller erkänna en artskillnad mellan dem. Åthävor och ord slita icke band, som gärningar knyta. Den avgörande klyftan i svensk politik ser vi alltså icke emellan socialdemokrater och ungsocialister, utan emellan socialister och borgerliga; precis som vi i norska frågan såg den verkliga gränsen icke gå emellan norsk höger och norsk vänster utan mellan Norge och Sverige. Där stå vi nu på vår sida om gränsen och kan inte annat. Denna ståndpunkt har intet af det socialisthat och den ”socialistskräck” som man tillvitar all höger här i landet. Vi läste härom nyss en skildring i den liberala Karlstadstidningen:”Det kan knappast tänkas något mera ointelligent, opsykologiskt och cyniskt än den vanliga högerkritiken af arbetarpartiet. Inte ett spår till en mänsklig förstående uppfattning af det starka och djärfva grepp i vårt släktes stora praktiska grundproblem som socialismen gjort, af det naturliga och själffallna i den hänförelse, som dess låt vara allt för sangviniska löfte att afskaffa fattigdomens uråldriga förbannelse måste väcka hos alla arbetande och betungade. Intet en ansatts till det i högre mening rättvisa bedömningssätt, som inser att gårdagens slafklass äfven idag måste märka af sin styfbarnställning i samhället, att dess uppträdande icke kan varan annat än vanstäldt af all brist, all ofrihet, all hjälplöshet mot dåliga inflytelser som den haft att utstå. Ingenting sådant, som kunde hos arbeterne väcka den känslan, att en uppriktig välvilja mot dem ligger under och besjälar anmärkningarna och förebråelserna, när de gjort saker till förlöpningar eller rent af fördömliga handlingar. Aldrig någonsin. Utan ett högdraget, hånfullt, utmanande ovett, som aldrig kan väcka annat än ont blod. En äkta öfverklassig, bornerad illvilja, ett i sina bekväma samhällsvanor stördt goddagsfåtals förargelse öfver dem som ”väsnas och bråka”. Socialismen är för genomsnittshögern föga mer än ett okynnigt och oförskämdt ligapojkstilltag, som bör ordentligt efterklämmas. A och O i högerns sociala politik blir därför nya strafflagar”.Till äventyrs är denna hatfulla skidring inte alldeles blottad på sanning; men den sanningen träffar åtminstone inte oss av unghögern. Vi glädjas åt att vårt folk ännu har kvar en sådan energikälla och disciplinär förmåga tillika, som den organiserade arbetarrörelsen visat oss. Det är oss en borgen att ett kraftigt statväsen ännu en gång kan blomstra upp i vårt land, när våra patricier och plebejer en gång funnit en plattform att samlas och enas på. Vi frukta därför icke heller, att våra arbetareskaror för alltid skola stanna borta vid det ”heliga berg”, där det nu synas vilja bygga ett läger, Det finnes en anekdot om Gounod, att han vid 20 år sade ”jag”, vid 30 ”jag och Mozart”, vid 40 ”Mozart och jag”, men vid 50 bara ”Mozart”. Vår arbetarerörelse befinner sig ännu i 20-årsåldern och är alldeles fylld af sig själ; åren och erfarenheten skola utan tvivel skänka den en annan och högre värdesättning af de grundläggande samhällsprinciper, på hvilka de nu ser ned med förakt. Men lika klart det sålunda står för oss att socialismens framsteg icke behöver draga landets ofärd med sig, lika klart se vi att ofärden kan komma och skall komma, om den nya rörelsen får utveckla sig utan mottryck. Det vore en landsolycka utan like, om den kommer till makten i sitt närvarande omogna tillstånd. Skall den kunna förvandlas så att den blir ett lojalt framstegselement, så måste den som anan ungdom ”klämmas mellan sköldar”. Här står kravet på alla samhällsbevarande medborgare, som med vakenhet följs utvecklingens gång, att nu förena sig emot socialismen – ingalunda för att utrota den eller ens driva den ut ur riksdagen, hvilket i varje fall är oss ”over ævne”, utan för att genom själva motståndet förvandla den till en nationell utvecklingsfaktor.Socialisterna lever i en värld för sig, fylld med klassynpunkter och lönestrider och doktrinärt ensidig vetenskap. Vi kan inte krypa in i deras trånga horisont, inte heller med jämnmod se att samhället i dess helhet nedtrycks dit. Och en bitter erfarenhet har lärt oss att icke allt för mycket lita på den dubbla politiska regulator, som tyskarna ha i en stark statsmakt och en upplyst folkmening. Därför kunna vi icke lämna utvecklingen åt sig själv, än mindre följa socialisterna på väg till deras nya stad. Vi måste stanna i den gamla staden, på vår historias mark och de fyra pelarnas grund, och värna dess murar mot deras angrepp. Men på samma gång må vi se till, om icke en modern politisk hygien skall kunna rensa luften därigenom och skapa förutsättningar för en ny trevnad, så att det utvandrade folket en gång må komma tillbaka, i en välsignad stund - - -Denna uppfattning af läget lägger konturerna klara vid ett nationellt samlingsprogram: å ena sidan den negativa uppgiften att stärka det bestående rättssamhällets yttermurar, å andra sidan den positiva uppgiften att uppodla fältet där inom genom ett omfattande reformarbete. Det förra innebär en bestämd och dubbel frontställning dels mot de gamle stillasittare eller misshushållare, del mot de nye bildstormare och vederdöpare: ett kampprogram alltså med två fronter, byråkratismen åt höger, socialismen till vänster. Det senare är ett arbetsprogram, en egen dryck att bjuda folket som törstar, i stället för den socialistiska dryck som vi varna för. Ett nej och ett ja till utvecklingen, reaktion och reform, svärd och murslev – alltså vilja vi bygga på ett nytt Sverige, större och lyckligare än det gamla.3.Kampprogrammet.Kampen mot byråkratismen är i grunden endast en formel för utvecklingen själv och hör sålunda ytterst till folkuppfostrans gebit. Den kampen får tas upp från grunden, i folkskolan. I detta hänseende yrka vi dels ett systematiskt tillvaratagande och uppmuntrande af begåvningar genom statspremier, del en allt starkare förskjutning i undervisningen från former till liv, och framför allt till det nationella livet. En rikare medborgerlig kunskap är ett livsbehov för ett folk, till vars stora och farliga egenskaper det hör att gärna vilja blicka utanför sig själv. Längre upp omsätter sig detta krav i yrkande på en mera konkret statsvetenskaplig utbildning för dem som skola ägna sig åt statens omedelbara tjänst. Här uppe har byråkratismen en åtkomlig härd, och vi kunna se sammanhang mera en så gott som uteslutandejuridisk rekrytering af ämbetsverken. Med juridiken har följt formalism och mångskriveri, som lagt sig hämmande i vägen för näringslivets krav. Den reaktion, som redan är i full marsch på detta område, må kraftigt stödjas, på samma gång ämbetsmännen genom fortsatta löneregleringar sättas i stånd att ägna sig uteslutande åt en verksamhet i stället för det forna mångsyssleriet.Men för en verklig uppryckning ur decenniers slentrian och ”kungliga tågordning” fordras mera. De gyllene tiderna är förbi, då staten kunde vegetera bara på sin liberala ensamroll som ordningens upprätthållare; de försvann definitivt i och med socialismens framträdande i konkurrensen. Gentemot deras kamporganisation måste även staten iklädas en modernare rustning. Det måste komma mera smidighet, koncentration och disciplin i dess förvaltning. Det radikala medlet därtill är upphävande av principen om ämbetsmäns oavsättlighet. Ämbetena får inte längre ha kvar den feodala bismaken af egendom; de är statens organ och skola förvaltas ur synpunkten af dess välförstådda behov. Kraften och begåvningen må sålunda även här ställas främst, men lättjan och likgiltigheten – liks väl som den allt för långt drivna administrativa självständigheten – hindras att förlama statens rörelser. Reformen är redan å bane, emot grundlagen, på den rena affärsverksamheten i statens hägn; det återstår att genom grundlagsreform göra den laglig och utsträcka den. Detta krav är ett av de klaraste i hela den närvarande situationen, liksom det också är tillgodosett hart är i hela den övriga kulturvärlden. Dess sammanhang med författningsfrågor – liksom redan dess rotfäste i en djup fördom – kräver i begynnelsen en försiktig tillämpning, och rättskipningen måste alltid vara undantagen; men reformen måste komma, om vi skola ha något hopp om statens motståndskraft i länden emot dess målmedvetna vedersakare.Vi vänta alltså af denna reform, att den skall befrukta staten ur energikällor som icke kunna förväntas ha likt rikt flöde, så länge statens tjänare ansvara endast över lagbrott. Härmed skulle speciellt övervinnas den farliga misstro mot staten, som nu förspörjes inom det moderna affärslivet, där staten betraktas alltjämt som ett hinder för utvecklingen. Till stärkande av statens auktoritet på detta område fordras emellertid ännu ett: en starkare kontroll inom förvaltningen. Vi avse härmed ingalunda en mera minutiös, af det slag varav vi redan allt för mycket i justitieombudsmannens, konstitutionsutskottets och statsrevisorernas arbete på sina olika fält; vi befara tvärtom att den står i ett organiskt sammanhang med den byråkratism, som koncentrerar sig på att undvika formfel. Vi vilja en kontroll, som verkligen silar kamelerna; sedan får den gärna svälja myggen. Det ser ut som vore här icke allt väl beställt. Man äger visserligen ingen rätt att draga allmänna slutsatser af enstaka fall, men dessa fall ha på senare tider varit så pass talrika och uppseendeväckande att något måste göras för att indra misstron att sprida sig. Statens anseende är här engagerat ännu mera än när frågan är om dess tjänares drift och skicklighet. För detta anseendets skull måste i påyrka en grundlig räfst och en skärpt garanti, vare sig detta kan ske genom reform af den ordinarie revisionen eller måhända i förstone hellre genom en extra riksdagskommission. Denna skall således ha att granska statens hela förvaltning, med avseende å medelanvändningen och medelkontrollen inom densamma, och detta både på civila och militära områden. Härvid vilja vi göra blott en restriktion: försåvitt kommissionen består av civila ledamöter, må den hållas borta från allt som rör den militära disciplinen; ty vi vilja det ena göra det andra icke låta, vi vilja icke köpa övertygelsen om militärförvaltningens redbarhet och ändamålsenlighet på bekostnad af vår lit till arméns effektivitet.Sålunda stärkt inifrån genom nyttiga och nödiga reformer, skall staten kunna upptaga striden för sin tillvaro på gammal grund, med hela den kraft som vederbörder. Vad innebär denna strid? Först och sist att staten fyller sina uppgifter mot samhället, bland hvilka står främst att ”lag styrka och frid hålla”. Denna grundläggande plikt kräver ett målmedvetet arbete på rättsordningens stärkande.Här skall nu en gång för alla slås fast, att rättsordningens stärkande sker främst i aktiv form, genom en lagstiftning som utrensar förbrukade rättssatser och tillsätter nya och sålunda avpassar det bestående lagsystemet efter tidens aktuella rättsmedvetande. Detta är den ena vägen, som aldrig får förgätas. Men samtidigt härmed har staten ej mindre maktpåliggande uppgift att värna den bestående lagens helgd, så länge den består. Här gäller det ännu en gång och i synnerlig grad dess auktoritet som ansvarig för rättssäkerheten i riket – den överhet, som hör bär svärdet förgäves, skall förr eller senare få det ryckt ur sin hand - -Den gamla ”nattväktartjänsten”, som det här är en fråga om. Vi ha vuxit ifrån den tid då den ansågs som statens enda uppgift; men vi skola aldrig växa ifrån statens ansvar i detta stycke, och detta är vår svåraste anklagelse mot de tider som varit att de icke ens kunnat upprätthålla den. Vi veta, att de icke står väl till med denna statens pliktuppfyllelse i vårt land, att döma af det osäkerhetstillstånd som faktiskt är rådande. Det har därhän, att man på vissa orter (Sundsvall, Malmö) funnit sig föranlåten att anlita självhjälp och uppsätta borgaregarden. Vad skall staten göra för att återställa detta brustna förtroende till sig? Två vägar ligger klart att samtidigt beträdas. Det första håller sig inom ramen af närvarande lagstiftning och går ut på en kraftigare tillämpning af den. Man får låta låtgåsystemet gå. I praktiken innebär en förändrad och förstärkt polisorganisation, i synnerhet på landsbygden. Det är mera en heder för vårt folk än ett bevis på systemets förträfflighet, att ordningen där kunnat i långa tider upprätthållas med så bräckliga medel som länsman och fjärdingsman. Nu är den goda tiden förbi, och vi måste se oss om efter effektivare garantier, varibland ett ridande gendarmeri synes närmast böra komma under omprövande.Men för förvaltningens brister må icke glömmas lagstiftningens. Den är den andra reformlinjen, alla laglydiga medborgares krav under intrycket af den tilltagande råheten och förvildningen i seder. Det räcker icke med påtagligare beivran af det onda, det måste också vara en effektivare bestraffning. För detta ändamål kräva vi vänta denna reform i riktning mot hårdare kroppsstraff. Detta är det enda som, enligt vår åsikt, biter på de hårda själar varom här är fråga. Man torde nu se och förstå, att detta krav innebär en ren försvarspolitik och från statens sida en självbevarelseåtgärd tillika; ty statens auktoritet lider af att våldet går för löst över landet. Förstår man kanske nu också, varför socialisterna med sådan styrka resa sig emot detta krav? Deras myckna tal om humanitet och vetenskaplighet är intet annat än en mask framför deras klassintresse af att icke se nationalstaten förstärkt i sin motståndskraft emot deras strävanden. Samhällets oro och misstron till den gamla staten är syret och kvävet i den luft i vilken de vinna proselyter, ty själva garantera de förvisso en fastare ordning; därav deras moraliska indignation över ”prygelstat”, som skulle göra ett slut på oron och rena den grumliga atmosfären.Sannolikt är detta sammanhang icke klart ensa för alla socialister – huru ofta bära vi ej mask utan att veta därom! Desto öppnare står striden emellan dem och staten på ett annat område, där likaledes gäller en pliktuppfyllelse af staten, men nu närmast mot en särskild grupp inom statsfolket. Vi mena de arbetare, som förströsta på staten som garant af arbetets frihet. Dessa ”strejkbrytare” ha absolut rätt att fordra statens skydd och staten har absolut plikt att ge dem detta skydd. Genom att blunda för deras nöd och låta förföljelsen gå fritt över dem förlorar staten icke blott deras aktning, utan alla rättänkande medborgares. Till denna sjunkande prestige kommer så den omedelbara förlusten af trogne medborgare; ty ju mindre kraft eller förmåga staten har att skydda de förföljde, desto säkrare skola de själva till sist vilja undgå förföljelsen genom kapitulation och intagning i fiendelägret. Socialisterna för här en taktik med storryssarnas mot de små nationaliteterna inom det ”heliga Ryssland”, vilka undertrycka deras språk och övriga individualitet och på det viset intvinga dem i sina leder. Denna inhemska ”russificering” florerar på tryckfrihetens mark, i det att tryckfriheten tjänar socialisterna som medel att utpeka och åt förföljelsen prisgiva sina offer, Följaktligen är det på denna mark staten bör uppta striden. Detta är bakgrunden till den bekanta s.k. “Lex Hildebrand”. En inskränkning i tryckfriheten, så att den icke missbrukas till frihet att förtryck, påbjudas staten som enkel pliktuppfyllelse, ja af ren självbevarelse. När socialisterna kalla denna uppenbara defensivpolitik för ”klasslagstiftning”, då se vi åter masken framför deras eget klassintresse, men den är nu för tunn att den icke borde lura någon. Ännu ett tryckfrihetsområde, där staten möter en socialistisk propaganda som öppet fientlig, är de antimilitaristiska uppropens. Snarast är det dock att beteckna som en enkel ordningsåtgärd, om staten med all kraft slår ned på denna agitation. Måste vi för den militära effektivitetens skull motsätta oss redan en civil kontroll över arméns disciplin, så måste vi ännu mera ropa ”i gevär” mot dessa smygande förförare, som vilje förgifta både trohet och kraft hos folkhären.Det synes af tidens senaste tecken, som fordrades en reaktion även på församlingsfrihetens område. Liksom all frihet är given under förutsättning af ett lojalt bruk och har sin givna gräns vid dess gräns. Men nu användes den av ungsocialismen till att sprida talets gift, liksom tryckfriheten att sprida det skrivna ordets; och riksdagens justitieombudsman har på sistone, i typisk byråkratisk omsorg af bokstaven, lagt sig vinn om att undanröja de hinder därför, som polismyndigheters pliktkänsla tyckt sig finna i lagens anda. Under sådana omständigheter återstår allena att genom ny lagstiftning inknappa bokstaven på detta område. Är det så att vår gällande lag skyddar revolutionärers propaganda, men inte hederligt folks rätt att arbeta, då må sannerligen lagen ändras – om vår gamla stat icke skall blivas en ynkligaste skepnad i historien!I detta sammanhang vilja vi också fästa uppmärksamheten på den högviktiga frågan om lagstadgat arbetsavtal. Sammanhanget ligger icke däri, att vi behöva komma dit genom kamp; det vore en stor olycka om så måste ske; samma hänsyn, som vid kommiténs nedsättning visats socialismen som arbetareklassens målsman, bör under hela ärendets gång tillkomma densamma, så att det icke kan bli ens ett sken af ensidig lagstiftning i arbetsgivarnas intresse. Men sammanhanget ligger däri, att även här i grunden gäller den historiska statens auktoritet. Det får nämligen icke släppas ur sikte, att nuvarande tillståndet är föga bättre än ren anarki och inbördes krig; det är ett stycke af samlevnaden, och ett af de allra viktigaste, som liksom vuxit ifrån statens uppsikt – eller rättare, staten har överrumplats af utvecklingen själv och ännu icke hunnit med att lägga detta under lag. Men der är detta som betingas af dess hela karaktär af rättsstat. Det är icke nog att staten i sista hand blandar sig i aktuella tvister och suddar ihop en kompromiss åt parterna. Den måste bygga ut rättstillståndet över hela det existerande samhället, så att inga vildmarker bli liggande kvar . och minst på det område, där nationen ser sin kungsväg gå mot framtiden. Arbetets ordnande i rättsliga former påkräves alltså icke blott i de närmast intresserade parternas, utan också i statens eget intresse – och för övrigt i hela allmänhetens. Utan tvivel är lagstiftarens uppgift här lika invecklad som den är ömtålig. Den räcker ut på skild områden, kräver uppenbart för si praktiska effektivitet arbetareföreningarnas klara fixering vid juridiska personligheter, skall måhända också föranleda en utvidgning i regeringsformens snäva bestämmelse om ”huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig beskatta”(§ 57 mom. 2). Här kunna vi endast framhäva behovet af en överhuvud. Ty i detta behov ligger inneslutet vårt närvarande livsbehov af samhällsfrid och arbetsro. Vi se framför oss en arbetsdag längre och mödosammare än folket på länge haft, innan vi kunna åter andas tryggt; af det arbetet allena vänta vi folkets pånyttfödelse – må vi få samlad därtill utan händerna bakbundna af sociala bekymmer!4.ArbetsprogrammetAlle man på däck, och sedan framåt! Detta är vår nationaldemokratiska lösen. Samling i gemensam känsla af fullt medborgarskap inför staten, och sedan ut på det gemensamma arbetsfältet!Vi ställa oss härmed fullt på demokratiens grund. Vi vilja ej längre styra och ställa för folket från en ståndpunkt ovanför folket; vi vilja gå ut bland de många och tala till dem och af deras förståelse allena vänta segern för våra idéer. Därför ha vi understött det enda förslag, som gav utsikt till den allmänna rösträttens genomförande i närliggande tid, även om det ännu är byggt på de samfällda valens artificiella i stället för gruppvalens naturliga system. Att förslaget å sin sida, genom ett proportionellt valsystem i samband med första kammarens reformering, sörjer för att medelklassen icke skall behöva gå ut genom bakdörren, när de breda lagren strömma in i salen uppför stora trappan, detta kunna vi inte anse annat än som en förtjänst ur den allmänna rösträttens egen synpunkt. Vi hade visserligen hellre önskat en lösning på grundvalen af organisk valkretsindelning, och vi tro att man å ömse sidor överskattar proportionalismens betydelse – till höger som skydd för det bestående, till vänster som hinder för en sund partibildning – men om det är något man får lära i politiken så är det att resignera från det bästa.En enda reform vilja vi ytterligare rekommendera såsom slutbyggnad på den demokratiska huvudreformen, och det är densamma som Tysklands socialister fordrade i sitt grundläggande Gotha-program: ”obligatorisk röstning vid riksdagsmannaval”, eller ”rösträttens utvidgning till röstplikt, som man numera säger i Tyskland. Därmed må reformverket på folkrepresentationens område vara slut och vårt statsskick gives tid att orientera sig in i det nya systemet.Vi ha således ingen plats vid valurnorna för kvinnor. Alle man på däck! Man skulle möjligen kunna se kvinnornas framträdande, liksom arbetarnas, ur en synpunkt som ett löftesrikt samhällssymptom, nämligen som vittnesbörd om ett slags läkekraft inom folket självt: när kraft syntes fela i centrum, så strömmade kraft till från periferien. Men det är i alla händelser feminin kraft vi behöva. Vårt objektiva behov tillgodoses genom tillflödet ur arbetarnas kraftkälla. Därmed stärkes statslivets centrum, som sig bör, på manlig grund. Kvinnans rösträttskrav är, från en sida sett, ett symptom på att mannen vanskött sin plats vid rodret. Gör männen mera dugliga till sitt politiska kall! Den rätta lösningen på denna fråga är statssynpunkt är icke att revolutionera kvinnorna, utan att reformera männen!Härmed snudda vi redan vid en ojämnförligt större och betydelsefullare fråga än alla författningsfrågor, om den icke ännu har att glädja sig åt en närmelsevis så stor uppmärksamhet. Den är nämligen ingen intressefråga, utan i djupaste fråga mening nationell. Vi avse befolkningsfrågan. Söker man med blicken höja sig över pet parlamentariska dagsbullret och de officiella partiprogrammens mer eller mindre tillfälliga krav, så skall befolkningsfrågan i själva verket utan allt tvivel synas som den viktigaste i svensk politik för närvarande tid och för framtiden. Ty hvilken svaghet kan vara mera på liv och död än den, att folket självt vill stanna i sin växt? Hvilket framtidshopp kan å andra sidan gå längre än det som fixerar, att vi ha ett större land än Italiens, Japans, ja själva Englands moderland? Här är en oemotsvarighet så oerhörd, så skriande, att politiken måste vända ögonen och öronen mera än hittills dit.Även för andra länder – de tre nyssnämnda så väl som Kina och Tyskland, Danmark och Belgien, för att nämna de här mest framträdande – är befolkningsfrågan politiskt dominerande, men på alldeles motsatt sätt: de lida af överbefolkning, måste alltså söka rum och bröd för överstatliga skaror. Sveriges problem är, likt Rysslands och Förenta staternas, underbefolkningens. Vi äro lyckliga att, som de, äga ett kolonialrike inom egna gränser. Ödet bjuder oss så att säga gratis lösningen på vår politiska gåta. Att genom inre arbete taga igen vad som utåt förlorats, det måste vara kungstanken i svensk politik efter 1905, ´liksom i holländsk efter 1830 och i dansk 1864. Och här ligger arbetsfältet icke på havets och sjöars botten eller i hedars sand, det ligger framför oss i gestalten af ett jungfruligt land med oändliga möjligheter, det vinkar som en skattkammare, till vars länge stängda portar den moderna tekniken nu smidigt nycklar. Att öppna den och lösa de bundna skatterna till människornas tjänst – att sålunda fylla vårt tomma land med människohem, att skapa förutsättningar för ett stort folk i det stora landet – det är den dagsklara uppgift som nu förestår oss. Därav vänta vi vår rätta pånyttfödelse och bot även i folksjälen: känsla af att tillhöra ett starkt växande och allt större folk skall återge livsmod och livsglädje, så att det återfinner tro på sig själv och den självaktning som är enda vägen till andras respekt. Befolkningsfrågan samlar alltså i en brännpunkt tidens politiska behov och krav för oss. Ur alla synpunkter måste den bila ledmotivet i ett sant nationaldemokratiskt program.Här går skärlinjen alldeles särskilt skarp emot det socialdemokratiska programmet. Där se vi knappt en tanke på detta slags utveckling. Inom dess begränsade sfär är det bara tal om delning af inkomsterna; vi finna knappt några omsorger om att det skall finnas något att dela. Man bekymrar sig icke om att öka nationens värdetillgångar; man vill bara omflytta dem som nu finnas. Allt detta kan nu vara gott och väl, och även vi måste se till att fördelningen blir rättvisare; men vi måste också se till, att arbetet självt icke strypes av höga arbetslöner. Vårt program tager direkt sikte på sikte på att höja hela landets värde, till befodran av allas hälsa och välstånd. Vi vilja mätta de många, icke genom utsvältning af de få, utan genom nya, rika och lönande arbetstillfällen åt alla. Detta är vårt, af konjunkturer och idéer lika klart förestavade arbetsprogram – och det avtecknar sig mot ett befolkningsproblem som skall och måste lösas i tid, om icke folket skall gå rent mot sotdöden…A) Befolkningspolitik.Då vi nu vända oss till positiva reformlinjer, så gäller det först att direkt angripa de svaga posterna i vår befolkningsfråga. De äro framförallt allt den abnorma åderlåtningen genom emigrationen och den abnormt tröga tillförseln genom nativitet, beroende på abnormt sena och fåtaliga äktenskap. Vi ha lång väg att gå innan verkligheten kan hinna upp drömmen: vi måste först arbeta oss upp till normala förhållanden af folkväxt. Vi intressera oss således för alla förnuftiga åtgärder att direkt hämma emigrationen. Vi kunna visserligen icke rent förbjuda den; men vi kunna åtminstone låta bli att direkt gynna emigrantvärvarnas näringsfång. Frågan om utvandringsskatt bör tagas under överseende, och värnpliktiges fanflykt till Amerika endast i undantagsfall stämplas med statens gillande. Sedan vi numera på privat väg fått en nationalförening mot emigrationen - motsvarande nationalföreningen mot vår andra folkminskare, tuberkulosen – bör den af staten understödjas, så länge den visar sig kunna något uträtta. Å andra sidan bör det vara en högst angelägen statsomsorg att söka, även genom lättnader i lagstiftning och förvaltning, åt landet återerövra dess till Amerika utvandrade söner, riktade med den där förvärvade erfarenheten af arbetsintensitet och företagsamhet. Däremot kunna vi undvara människoimport af främmande blod och parasitväxter på våra näringar, för hvilket ändamål en invandringslag är af behovet påkallad.Vända vi blicken till den naturliga folkökningen, så måste vi göra allt som inom lagstiftningens och finansregleringens begränsade ram kan göras för att underlätta för våra unga män att sätta bo och bilda familj en talrik familj. Tanken på ungkarlsskatt är oss icke främmande, och den lär nog bli en verklighet sedan den, som alla dylika reformer, passerat löjets och hånets stadier. Tillsvidare erbjuder sig närmare att bereda ökade lättnader i den progressiva beskattningen för familjeförsörjare och sålunda minska deras utgifter, samt att vid åtminstone statstjänarnas avlöning taga hänsyn till hushållets storlek och sålunda öka inkomsterna.Ett vida kraftigare medel än dessa små palliativ äger staten emellertid i första hand att befrämja folkväxten med, och det heter understöd åt småbrukaren. Redan här möter oss alltså en reform af första storleken den ”egnahemsrörelse”, som numera tycks stå på alla politiska program. Här fästa vi oss särskilt vid dess direkta betydelse för befolkningsfrågan. Vi ha redan i vår historia ett storartat bevis därpå i den spontana egnahemsrörelse som gick genom landet under 1800-talets förra hälft, efter byalagens utskifte, och gav oss en folktillväxt som varken förr eller senare. Det är icke frågan om att icke en naturlig tendens härtill ligger även i våran tid ; det återstår från statsmaktens sida att ta den under armarna med ett kraftigt tag, långt mera än hittills frigjort från hinderliga former och ängsligt skelande på risken att icke få statsanslagen direkt räntebärande. För att skaffa småbruken plats för nyodlingar uppmuntras mera än hittills och friare former än hittills, så att anslagen därtill icke smaka kapitalplacering af staten; vidare bör staten i utsträckt skala därtill använda sina domäner; och slutligen synas för samma ändamål även de ärebördiga traditioner, som fäste sig vid den gamla fideikommiss-institutionen, böra fara. Vilken form innehavandet af de nya hemmen bör ha, synes oss en som en praktisk snarare än en principiell fråga: hellre en massa småbruk under besittningsrätt än ett fåtal under äganderätt men hellre den senare formen än den förra visar sig icke nog lockande! Nder allt detta arbete bör man dock icke ha till mål ett uteslutande i småbruk uppstyckat land; idealet är ett land som här och där – visserligen vida mindre än nu – ha en större egendom för att ”stötta” småbruken och småbrukare,Men härmed äro vi redan långt inne på den linje, där huvudarbetet även i befolkningsfrågan måste koncentreras; det indirekta arbetet, som består i att göra landet självt mera lockande och rikt på arbetstillfällen. Vad vi hittills berört är ju i grunden endast faser i en ”symptomatisk” behandling; den verkliga kurmetoden är den ”konstitutiva”, som angriper det onda i dess rot och orsakssammanhang. För så vitt både emigrationen och svag äktenskaplighet i mycket väsentlig mån fota i ekonomiska missförhållanden, så arbetar man säkrast bort dem genom ekonomisk uppryckning i allmänhet, på samma gång man därmed positivt stegrar folkkraften. Det är icke blott människorna som skapa hemman; även hemmen, livsmöjligheterna, skapa människor. I en kraftig närings- och ekonomisk politik överhuvud ligger således tyngdpunkten även för vårt befolkningspolitiska program.B) Ekonomisk politik.På detta gränslöst vida fält måste vi nöja oss med att endast påpeka huvudvägar; så mycket hellre som folkmeningen lyckligtvis har börjat konvergera mera än på andra områden?Det får aldrig släppas ur sikte, att jordbruket är detta lands modernäring och samhällets bärande grund. Genom småbruken skall jorden tillföras de flitiga händer och det intensiva arbete göres behov; men även därefter ankommer på staten att hjälpa till, framför allt genom beredande af bättre avsättningsmöjligheter än hittills. Allt mera måste ock tagas i anspråk den väldiga reserv åt jordbruket som vi äga i våra torvmossar.Men mossarna äro icke blott slumrande åkrar och åkerbrukets tjänare (torvströ), de äro också kraftkällor af första ordningen. De stå således vid sidan af vattenfallen, denna kraft varmed naturen begåvat Sveriges rike mer än de flesta i världen – kraften, som i elektricitetens tidevarv artar sig att utföra större underverk än stenkolens förmådde i ångans, och med hvilken även små folk kunna göra storverk i världen. Som tredje faktor i detta sammanhang framstår vår enorma skogstillgång, och som den fjärde världens rikaste järnmalm-fyndigheter placerade i vår höga nord. Torvkol och vattenfall, två af de starkaste naturkrafter, möta således inom samma rikes ram trä och järn, två de reellaste råvaror, alla fyra i utomordentlig rikedom. Här öppna sig utsikter till en storindustri nästan utan gräns.Till industriella ansträngningar hänvisas vi också af observation på våra gamla fel. Vi vilja icke längre bortslumpa för en spottstyver det som vi med lite mera arbete kunde få en daler för. Därför må vi så långt möjligt förädla våra råvaror hemma. Detta är den allmänna principen: hellre föra markanden fabrikat än halvfabrikat och hellre halvfabrikat än råvara – alltså herre snickeriarbeten än hyvlade bräder och hellre de senare än ohyflade plankor, hellre papper än trämassa, hellre stålvaror är järn och hellre järn än malm. Ty varje sådant framsteg i processen kunna massor af människor leva. Det är här, på övergången mellan råvara och fabrikat, som hela den moderna industrin (och ävenledes hantverket) skjuter in med sina existensmöjligheter för tusen sinom tusen familjer.I all synnerhet gäller detta om järnindustrin, den ekonomiskt viktigaste af alla, den mest människoförtätande, den af vår natur speciellt gynnade och ävenledes i vårt land den nationella: vi äro dock barn af ”järnbärarlandet” par préference och bör i detta hänseende ha andra uppgifter än att mata tyska massungnar och tyska stålverk. Det stora järnbruket och det lilla jordbruket äro de bägge tecken, som gömma våra bästa förhoppningar för framtiden.Skall man kanske nu förstå, varför vi nationalister så mycket intresserat oss för de norrländska malmfälten och så starkt motsatt oss uppgörelsen på malmfyndighetens egen bekostnad? Vi missunna icke vårt ”Charted Company” dess arbetslös, vi förbise icke värdet af att på kapital in i riket i denna tid, vi vilja icke heller alldeles innehålla våra råtillgångar – vi förbise ingenting, men vi se längre fram, och vad se vi? Människor och järn äro vår främsta nationaltillgång, men medan människorna strömma till Amerika strömmar järnet till Tyskland, för att sedan återvända till oss och dräpa våra förhoppningar om en egen storindustri – för var 1000: de ton malm som utföres slocknar hoppet om ett nytt svenskt hem, för var 100,000: de mista vi kanske ett gammalt… Kan man icke bli djupt beklämd, då man ser landets största värden bortslopas för relativa vrakpris i en tid, då emigrationen frossar på människomassan och då nativiteten avtager? Men det är ändå icke mycket denna omedelbara förlust som grämer oss; värre ärm att intresset för järnförädlingsproblemet måste minskas hos det mäktiga bolaget, sedan det fått råvarubrytningen premierad, samt att marknaden för inhemsk järnförädling inknappas genom konkurrensen med Tyskland, till råga på allt släppt nästan fri genom en handelstraktat. Sålunda kan Kirunavara i stället för vara vår största förhoppning bli en fara för staten – vi måste reagera mot en statskonst, som förvandla nationella tillgångar till faror!Sedan uppgörelsen emellertid kommit till stånd, behövs det av oss att göra det bästa möjliga af den försämrade situationen. Vi fordra af staten, att den åtminstone förvaltar sina egna malmreserver i den inhemska industrins tjänst utan formalistiska omvägar, samt att den med stora premier befordrar järnförädlingstanken – ”royaltyn” af Kirunavara ger därtill ett osökt tillfälle – så att det en gång kan bli för malmbolaget självt en affär att avsätta så stor del som möjligt inom landet. Svenske mäns snille är oss här en bättre borgen än dess regeringars statsklokhet, att än kan komma en dag, än är ej allt förbi!Vad åter beträffar kraftproblemen, torvfrågan och vattenfrågan, är det en tillfredställelse att se det intresse som numera besjälar statsmakterna i dessa stycken. Vad som här återstår – speciellt i fråga om att utestänga den allestädes som luften i detta land närvarande och inträngande byråkratien – tillhör den tekniska sakkunskapen att utreda.Detta är vårt allmänna program på produktionens område: en omläggning från koloni- till kulturtyp, genom export af fabrikat på grundval af en allt mera folkförtätande industri, stödd af och stödjande ett allt intensivare bedrivet jordbruk. Ännu en anmärkning hör hit: vi måste vara på vår vakt mot ”cacanny”-principen, som smyger omkring i våra fabriker och intalar att den är en dålig kamrat som arbetar mer än andra! Med sådana principer kan ingen industri bli exportduglig på världsmarknaden, i konkurrens med andra land där man sätter utvecklingen själv framför missförstådda solidaritetskrav. Tyvärr har staten själv i avtal med sina arbetare skattat åt denna falska princip, genom att lägga tid i yrket och ålder i tjänsten till enda grund för vissa löneberäkningar. Alltså räcker byråkratin på höjderna åt byråkratin i dalarna för att i tjänstens namn stänga vägen till förtjänsten. Häremot uppställer vi arbetsintensitetens princip – för arbetare liksom för arbetsledare och arbetsgivare – och vilja befrämja den genom yrkesskolor för utbildning af både befäl och manskap i den ekonomiska kampen. Endast på sådana grunder vänta vi en ökning af exporten, som kan väsentligt förbättra den dåliga betalningsbalans med utlandet som vi alltjämt ha att bekymra oss över. Det finnes ett annat, kanske i längden ändå effektivare medel häremot: nämligen att minska importen af sådana saker som vi kunna göra själfva. Detta förutsätter emellertid icke blott den uppryckning i industriellt avseende, varom vi redan talat, utan även en förändring i folkets hjärta och njurar, så att vi icke längre se ned på våra egna varor. En oavlåtlig agitation behövs här, i praktiken stödd på en lämplig ursprungsbeteckning för svensk och utländsk vara. Även här måste vi gå till grunden och söka genom uppfostran få bukt med våra anlag för misshushållning. Vi måste lära oss köpmannayrket, även om vi sakna anlag därför, och just på den grunden! Det hör med i den medborgerliga kunskap, varom här redan talats; men dessa önska vi och hoppas att snart få verkliga handelshögskolor i riket samt allra längst upp en plats vid konungens rådsbord för denna närings representant. Ett självständigt handels- och sjöfartsdepartement (med eller utan industrin tillika), varom riksdagen enats 1905, är en nödvändighet; varvid det kunde tagas i övervägande, huruvida icke det gamla kommerskollegiet nu äntligen kunde indragas.Men sålunda förbättrad kommersiell utrustning skulle vi ännu mera förhoppningsfullt kunna höja vårt fältrop på detta område: bort med främmande mellanhänder! Allt mycket och allt för länge har Danmark förmedlat Sveriges varuutbyte med främmande folk. Den delen af förtjänsten vilja vi taga tillbaka åt våra egna. Detta innebär i allmänhet uppmuntran åt vår egen rederinäring, så att vår sjöfart måtte motsvara skäliga förhoppningar i ett land med så stor sjögräns. Speciellt innebär det upprättande af det egna, omedelbara förbindelser med främmande land.Vi står här på ett af de få områden, där nationalisten känna verklig glädje öfver landets utveckling i senaste tid. Här är uppsvinget påtagligt. Redan gå svenska båtar, med eller mindre utan statsunderstöd, till alla världsdelar: Sydafrika, Australien, Argentina, Östasien. Det återstår blott att vaka över, att påpassliga spekulanter icke rentav tillgodogöra sig detta vårt nymornade intresse så att vi åter falla i främmande ”rövarehänder”; den östasiatiska linjen är icke alldeles fri från förebud i den vägen. Kanske vore det för framtiden försiktigast att icke öppna en dylik linje förrän vi kunna hålla den rent svensk.Ett särskilt slag beteckna förbindelserna över Östersjön. Det vill synas som skulle året 1908 här bilda epok genom tvenne beslut: ångfärjan till Tyskland och den raka rutten till Ryssland. Den förra se vi icke alldeles utan farhågor, men på den senare med desto större förhoppningar. Sveriges ekonomiska ansikte, länge vänt övervägande åt England, har på sistone börjat vridas allt mera åt Tyskland, men det har varit nästan alldeles bortvänt Ryssland. Och dock måste de största möjligheterna till avsättning finnas där vi ha att motse minsta konkurrensen med en inhemsk industri. Därför är Ryssland vårt stora naturliga uppland, af en nådig försyn placeradt vid vår sida, vinkande med en obegränsad köpemarkand just i samma tid då förutsättningarna för en obegränsad industriell utveckling börjat mogna inom våra gränser. Allt för länge ha vi försummat denna härliga utsikt, för kulturell avoghets och politisk skrämsels skull. Nu rycker Tyskland oss in på livet i en grad, som kan inge betänkligheter. Är icke en ekonomisk digression äfven af denna anledning lämplig? I österväg har alltid gått Sveriges väg framåt och uppåt. Där vinkar nu fredlig bragd och ekonomisk storhet. Rättning öster är vårt ”praeterea censeo” för svensk handelspolitik i våra dagar.Men för de utländska förbindelserna må vi icke glömma förbindelserna inom vårt eget land. Här krävs en målmedveten och vidsynt kommunikationspolitik. Vi får icke lyssna endast till de lärde i Salamanca, som fördöma varje Columbitanle, desamme som på sin tid mobiliserade mot statsjärnvägarna och mot Göta kanal. Vi måste bryta med hela den åskådning, som vill se pengarna på bordet innan den vågar sig på ett företag. Vi tror på landet, om vi tror på folket. Detta är icke lättsinne, då det rätt förstås: det är en högre art af sparsamhet. Amerikas folk har visat huru man övervinner och tämjer ett stort rum,; detta exempel böra vi efter råd och lägenhet följa.Det är två företag, på hvilka här skall fästas särskild uppmärksamhet. Det ena är inlandsbanan, järnbaneförbindelsen Kattegatt-Kiruna. Vi vänta af densamma, att den skall besegra Lapplands stora rum, öppna dolda naturresurser, skapa ny bygd utmed sin stora pulsåder, närma järnet under polcirkeln till järnindustrins gamla härdar i Mellansverige, ge det bohuslänska fisket en väg uppåt landet, vi vänta dessutom och särskilt, att den skall återerövra våra under unionens täckmantel förlorade gränstrakter samt binda dem samman med riket och med varandra. Det är särskilt Värmland och Dal, som på detta sätt råkat i beroende af Norge för bristande svenska kommunikationer skull: och därför begära vi att inlandsbanan på dessa breddgrader blir en gränsbana. Det andra företaget har blivit kallat ”Svea Rikskanal”, inom hvilket namn då sammanbinds tvenne gamla önskemål, nämligen ”Värnen en Hasvik” och ”Svea kanal”; alltså en havskanal genom hela riket, en kungsväg för allt gods och kanske t.o.m. en transitoväg för världstrafik mellan London och Petersburg – denna stora tanke är visserligen ännu icke hunnen långt över själva begynnelsen till en tillfredställande utredning. Sådana väldiga planer må dock icke undanskymma det blygsamma arbetet, t. ex. att modernisera och komplettera vårt nuvarande kanalsystem samt att inrätta våra förnämsta landsvägar för automobiltrafik. Det för ett snart och planmässigt ordnande af inre vattenvägar som supplement till våra järnvägar, för masstrafikens behov af billiga frakter. Denna sak ingår alltså som ett led i den moderna fraktpolitik, som hör till våra angelägnaste uppgifter. Allt för länge har statens järnvägsförvaltning – i innerligt förbund med riksdagens uppfattning – betraktat järnvägarna som en affär för sig som måste hjälpligt förränta sig pr dag och bankkilometer. Detta betraktelsesätt måste vika för det rent nationalekonomiska: statsjärnvägarna skola icke vara en mjölkko åt staten utan en dragare åt samhället, alltså ställas i näringarnas tjänst – så får även staten i sinom tid sin utdelning i följd af samhällets uppblomstring och växande skatteförmåga. Här ger oss Tyskland exemplet att efterfölja. En smidig och väl avägd fraktpolitik hör till de främsta af alla medel att höja omsättningen inomlands och göra den inhemska industrin exportduglig.Även på detta område krävs för ett koncentrerat och enhetligt arbete ett högsta speciellt förvaltningsorgan. Vi önska alltså ett departement för kommunikationer och det allmänna arbeten. I vårt stora land ha vi ett särskilt behov därav. Sedan kunde inom det gamla civildepartementets ram beredas plats till fyllande af ett annat önskemål, dikterat af landets stora utsträckning: en centralbyrå för norrländska ärenden. Norrlands säregna förhållanden i ekonomiskt och socialt avseende göra en sådan anordning af verkligt behov påkallad.Alla sådana förbättringar i produktion och omsättning, samfärdsel och förvaltning äro ägnade att höja vårt samhälles både reella och ”affektions”-värde. Sålunda vilja vi binda folket genom uppmuntran till bosättning och locka de utvandrade hem. Det behövs blott en ny och modern blick på ekonomiska ting. Allt annat har vi redan. Vi få icke längre stå tillbaka här för våra grannar, vi som långt mera än de behöva en materiell uppryckning, och som ha naturen på vår sida i form af stora obrukade reserver. Den gamla sagan berättar om jätten Anteus, att han fick ny kraft genom beröring med jorden. Må vi i Sveriges land göra den sagan till sanning! Rekonvalescensens ande är i oss just nu, med växande arbetskraft och arbetslust – låt den icke dö! Endast med ett arbetsprogram som det här utvecklade kunna vi följa Axel Oxenstjärnas djupa maning att ”rätt bruka det Indien som Gud givit oss i Sverige”, endast så kunna vi behjärta Jonas Alströms sköna tro på ”Sveriges välstånd, om det vill”!C) Socialpolitik.Ett arbetsprogram förutsätter med nödvändighet arbetsro. Vi ha mött detta behov redan på fråga om stärkande af nationalstatens auktoritet. Här inställer det sig ånyo, på de positiva reformernas linje. Den ekonomiska politiken skapar arbetstillfällen, den sociala politiken skall skapa arbetsfrid och arbetsglädje.Tyskland ger oss här åter en stor lärdom. Även det har haft en stor emigration, men har fått bukt på den. Huru? Genom industriell utveckling, men på samma gång en vidsynt social lagstiftning till undanröjande av industrialismens skuggor. Där går också vår väg, och vi äro redan långt inne på den. Alla partier äro här eniga om huvudriktningen. Ett återstår, krönet på det hela: en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, till utjämnande af kroppsarbetarens risk i samhällsarbetet. På det att sådan icke må ha någon som helst smak af fattigvård bör arbetaren själv deltaga i premiebetalningen, hvilka premier naturligtvis gå förlorade om han utvandrar. Huru det finansiella problemet eljest skall lösas, är naturligtvis en allvarlig sak att utreda, men det bör kunna gå för oss lika väl som för tyskarna. Under alla omständigheter böra alla skattedragare personligen deltaga, så att det hela får karaktär af en nationalpensionering snarare än ett klassunderstöd – en nationell samling mot nöden, liksom förut i arbetet. Det är detta som ger vår socialpolitik dess karaktär gentemot socialisternas. Även vi vilja höja arbetareklassen, men icke genom att nedtrycka alla andra klasser, utan genom att höja hela nationen. Alltså den gamla motsatsen i en ny form! Och om man från motståndarehåll stämplar högern som ett klassparti af socialisternas egen cert, så beror detta på ett fullständigt misskännande af de olika klassernas ställning till den nationella idén.Om vi nationalister känna särskilt solidariska med vissa intressegrupper, så är det sådana som äro i särskild mening bundna med hemlandet. Så är icke med förhållandet med socialismens klientel och icke heller med dess motsatts kapitalismen. Ingendera har rötter som med nödvändighet binda dem vid detta land. Kapitalet rinner, som grundvattnet i jorden, över alla landsgränser, och arbetarrörelsen adresserar ju sitt föreningsrop till ”proletärer i alla land”. Detta ligger förövrigt i sakens natur; ty kapitalet kam man ta med sig i plånboken och förvandla till livs- eller njutningsmedel var som helst på jorden, och likaså kan man finna användning för sina armars arbetskraft överallt. Men sitt ägande hemman kan man icke ta med: det ligger där det ligger i Sveriges land. Likaså i viss mån med verkstaden, med handelsboden, med fabriken, med det produktiva arbetets alla härdar: de kunna icke så lätt flyttas och följa med. De binda ägaren hemma med starkare band än den tillfälliga arbets- eller kapitalplaceringen. De göra honom särskilt känslig för alla nationella olyckor: han har att ta dem direkt på sitt huvud, han kan icke komma undan.Detta är sammanhanget mellan oss unghögermän och bondeklassen, som är den svenska jordens salt och folkets märg. Detta binder oss vidare vid hantverkarna samt smärre handlande och fabrikanter, eller vad man i Tyskland nu så starkt omhuldar under namn af ”medelståndet”. I detta medelstånd se vi den naturliga motvikten å ena sidan kapitalism, som icke längre gör sig solidarisk med landets näringsliv, å andra sidan socialismen. Det är vår plattform i den sociala striden. Vårt bondestånd kämpar just nu en ojämn kamp med dessa båda fronter, ekonomiskt med kapital, politiskt mot socialismen. Vi vilja ej som liberalerna försvara mot den förra faran i Norrland för att sedan utlämna det åt den senare i det övriga riket. Vi vilja kämpa för dess sak över hela linjen. Och huvudvapnet är organisation. Att utveckla de ansatser till allmogens organisation som utgått från Ångermanland, Västergötland och Skåne, så att de omfatta hela landets allmoge som en stark kämparustning, det anse vi från vår synpunkt som en af tidens allra mest maktpåläggande uppgifter – icke minst med tanken på det proportionella valsätt som vi nu gå till mötes. För det övriga medelståndet önska vi ävenledes förbättrad organisation, men i förening med många aktuella reformer: yrkesskolor med lärlings- och mästareutbildning, ett ordnar kreditväsende, utrustning med tekniska hjälpmedel, och vad mera som fackets egne kunna förena sig till eget bästa och ingens skada. Jämte dessa direkta åtgärder till medelklassens stärkande framställer sig som ett stort önskemål att gynna dess rekrytering från arbetarnas kategori. Detta är egnahemsrörelsens största uppgift: att göra lösa arbetare till fasta, ”boende” män. Den vänder sig här först till lantarbetare, som sålunda böra förvandlas till småbrukare. En särskild omsorg bör även ägnas åt att inlösa torpen till privat egendom och sålunda bevara det viktiga, nu i upplösning stadda, ferment inom vårt bofasta samhälle representeras af torpareklassen. Men det ur social synpunkt viktigaste är att sammalunda göra industriernas klass i görligaste mån bofast. Detta är den enda rationella lösningen på städernas bostadsfråga. Här kunna vi icke undgå att sympatisera med de rörelser, som åsyfta en jordreform i storstäderna, givetvis med tillbörlig hänsyn till bestående rättsförhållanden. Vi måste ge dem rätt som i äganderätten se icke ett mål för sig, utan ett medel till samhällets bästa: en eggelse och ett stöd för det produktiva arbetet. Där genom samhällets egen utveckling – och alldeles särskilt genom den offentliga hushållningens offer från statens eller kommunernas sida utan ägarens egna insatser – egendomens värde stegras, där finna vi det allmänna i sin goda rätt att taga sin del; lik så väl som det allmänna äger ingripa där äganderätten missbrukas till dess skada. Vår senaste skogs- och Norrlandslagstiftning (1903 och 1906) är exempel på huru sistnämnda synpunkt redan börjat tränga in i allmänna medvetandet. I förra avseendet vittnar 1908 års sockerbeskattning liksom förslagen och beskattning af oförtjänt värdestegring (på städernas tomter eller statsjärnvägarnas omgivningar) i samma riktning. Vi ställa oss principiellt på samma ståndpunkt, såsom en naturlig finanspolitisk konsekvens af vår socialpolitiska åskådning.Vi dela härmed ingalunda socialisternas hat till allt kapital över en bank, och det behöver väl knappt sägas att vi hålla absolut på den gamla äganderätten till bondejorden. Men när i äganderättens mark växa upp sådana träd som de moderna trusterna, i hvilkas skugga ingen enskild företagsamhet kan växa – när kapitalet sålunda blir en hämmande boja på det produktiva arbetet i stället för dess friska källflöde – då är staten icke blott berättigad utan förpliktigad att i allmänhetens sanna intresse reglera dess framfart. Vi vilja lika litet ha gula som röda stater i staten!D) Religiösa och moraliska frågor.Det finnes ännu en stor institution, jämte vår gamla folkrepresentation och vår gamla statförvaltning, som seglar i motvind i våra dagar, och det är vår gamla statskyrka. Äfven mot henne höjas allt starkare rop, och vad värre är, stora massor af folket ha trätt ut ur henne för att fylla sitt religiösa behov i andra former. Sålunda ansätts hon från ena sidan af de frireligiösas kyrkor och församlingar. Å andra sidan blåser emot henne den rena otron vind från det håll, där man vill ”släcka himmelens ljus för folket”. Mycken malm ljuder och många bjällror klinga i vår tid för att döda våra gamla kyrkklockors ljud. Och vad bjuder man på den sidan i stället? Ren självförgudning uppe på höjderna, socialismens ”evangelium” med sin oklara tro på mänskligheten nere i de breda lagren: en ny hedendom alltså både i de högsta och i det lägsta samhällslagren.Men emellan dem sitter den alldeles övervägande delen af nationen – åter ett ”medelstånd” – och den vill icke förlora fädernas band med evigheten. Dogmerna äro människoverk och som sådana underkastade förvandlingens lag; men på kärnan vilja vi alltjämt leva och dö. Hur skola vi då kunna behålla den? Sant är, att ingen kan taga det inre livet ifrån oss; men vi nationalister kunna aldrig nöjas med att sålunda ha religionen till ”privatsak”, vi vilja tillika behålla dess värde som en kraft till och i församlingen. Är det då den rätta politiken att stå till sista man på statskyrkans gamla skansar, med orubbade anspråk på förmyndarskap över skolan och obönhörligt avvisande af dem som flytt till frikyrkorna? Vi äro djupt övertygade, att statskyrkan är ännu alltjämt den bästa och mest toleranta formen för församlingslivet, och vi anse frågan om hennes upphävande sakna verklig aktualitet i vår tid. Men vi kunna icke dölja för oss, att här som annorstädes tarvas en helt annorlunda politik än förr; en politik, som går långt i att offra former för att rädda sak. Saken är till sist religionen själv och intet annat. Högre än alla kyrkor står huds röst i våra hjärtan. Tänka vi så, då är vägen här klar. Vi måste med försonlighet och offervillighet räcka frikyrkan handen, för att tillsammans med dem – som en reguljär armé och friskaror – taga upp kampen mot hedendomen inom landets gränser.Vi kunna alltså icke längre betrakta utvandringen ur statskyrkan som ett brott som måste straffas; vi se däri ett symptom af statskyrkans egen svaghet, som måste botas. Och vi vilja söka boten i samverkan med de emigrerade själva – så kunna vi kanske även hoppas här på en återvandring, sedan bägge parterna börjat inse att det som skiljer blivit mindre än det som enar.Vi nöja oss här med detta allmänna perspektiv till ledning för ståndpunkten i de praktiska frågorna. Blott en af dem torde här böra framhållas, även om reformen i fråga synes mången ännu icke mogen. Det är frågan om själva kyrkomötet, statskyrkans representation och tillika det gamla prästeståndets efterträdare som skyddsvakt kring kyrkolag och prästerliga privilegier. Det är uppenbart att denna dubbla karaktär är ägnad att minska den betydelse, som denna representation kunde och borde ha. Så länge kyrkomötet är ett slags konkurrent till riksdagen, så länge kan man icke begära att riksdagen ska vilja se det och bekosta det oftare än vart 5:te år; men en så sporadisk existens gör kyrkomötet fullkomligt i oskick att fylla den höga uppgiften som det kyrkliga livets representativa organ för hela riket. Vore det icke bättre att söka orientera sig inpå allvar i den senaste ställningen, även om det skulle kosta ett veto, som ändå icke är mycket värt? Vi tänka oss alltså årliga kyrkomöten, som statsmaktens rådgivare i kyrkliga och även sedliga frågor, med dess plats även för organiserade kyrkosamfund. Att kvinnor skulle lika med män deltaga i dessa val, står oss för lika klart som att icke böra deltaga i det politiska livet.Bland sedliga frågor står nykterhetsfrågan alltjämt his oss i förgrunden. En nationaldemokratisk syn på det politiska livet fäster sig givetvis icke endast vid folkets kvantitet utan i allra högsta grad vid dess kvalitet. Och vi kunna ej undgå att se huru denna sjunker genom alkoholismens inverkan. Skall vårt land gå framåt genom folkets självaktning och stärkta viljekraft, då är det visserligen en livsfråga att frigöra det från rusdryckernas övervälde.Men då den organiserade nykterhetsrörelsen ser medlet härtill i ett absolut rusdrycksförbud, så kunna vi icke betrakta detta annat än som ett utslag af bristande människokännedom och social insikt. Alkoholismen i vår tid är icke bara original smitta utan en följdsjukdom, framkallad af det industriella arbetets glädjelöshet och stadslivets frestelser m.m. ; den är således själv en verkan af djupare liggande orsaker, och det är alltid en dålig kur som bara siktar på verkningarna. I detta fall är det dessutom starkt att befara, att botemedlet bleve ett slag i luften. Vi leva nämligen mitt ibland andra folk, som visserligen icke ha eller tänka att skaffa sig rusdrycksförbud; det fordras då icke mycket fantasi för att se rusdryckerna strömma över till oss från genom hemliga kanaler, om vi verkligen skulle antaga prohibitionismens system. Vad vore alltså vunnet därmed med? För den verkliga nykterheten intet, ty drinkaren skulle alltid veta att förskaffa sig tillfredställelse; men tillfredställelsen skulle ske på smygvägar i stället för öppet, kanske också medelst onaturliga surrogat af ändå större skadlighet – och främmande land skulle tillgodogöra sig den ekonomiska vinsten af begäret.Vi ha redan ett praktiskt och mycket analogt exempel, nämligen på spelpassionens område. Där finns ingen normal tillfredställelse inom Sveriges gränser; följden har blivit att vårt land betalas en årlig skatt till Danmarks och andra lotterier på många millioner. Inför detta missförhållande rekommendera vi ett inhemskt penninglotteri, så att vi åtminstone ha kontrollen på detta områdei egna händer och eventuellt kunna använda den finansiella vinsten till sedliga ändamål. D.v.s. vi vilja på spellustens område ha samma system som vi nu ha på dryckenskapens. Men de organiserade nykterhetsvännerna riskera att ge oss på det senare det system som vi nu ha på det förra: ett falskt sken af sedlighet, gömmande den förbjudna fruktens eggelse tillika med skattskyldighet till främmande land. I sanning, ett rusdrycksförbud är ett tveeggat svärd!Den väg vi vilja gå i denna fara är längre, men säkrare. Det är uppfostran och upplysningens väg: inverkan på ungdomen, så att ett släkte växer upp som bättre känner fienden och därför vet att fly eller besegra honom. Af en sådan sinnenas reformation vänta vi den enda räddningen undan degenerationens ande, som sitter allt för djupt inne i hela vårt sociala lif för att bliva åtkomligt med yttre medel.Nykterhetsfrågan är förövrigt icke en fråga blott om drycker, utan om levnadssättet i allmänhet. Det är en lika pålitlig som betänklig sanning, att vårt folk har anlag att leva för högt, och att dessa anlag just nu florera inom alla klasser. De som ömma för nationens hälsa måste predika ett enklare levnadssätt, särskilt inom högsta samfundslagren varifrån exemplet måste komma. Med djup tacksamhet och tillfredställelse hälsa vi och det exempel som i detta fall utgår från själva konungaborgen. Lever folket i allmänhet för högt, så vill man nu också på sina håll att det skall leva fritt. Där den gamla religionen ”värkt bort”, där känner man sig frigjord även från den gamla moralen; där ljuda i stället lärorna om ”självhävdelsen”, på äktenskapets och hemmets och alla goda seders bekostnad. Emot dessa förvillelser ha vi icke heller annat att sätta än upplysning. Alla framfarna människosläktens erfarenhet borde dock icke vara förspilld på oss. Den lär, att vårt liv är oss givet som ett dyrbart lån med goda gärningar förränta. Vi leva icke bara för vår egen skull, och minst för våra lustars skull. Vi ha icke bragt våra samhällen och våra själar till nuvarande kultur endast för att återkomma till djurens moral i skogen; och det är dit man kommer med självhävdelsen, i hvilka skyddande förklädnader man än må svepa in den, inför andra och inför sig själv.I denna dom ligger icke ett stämplande af njutningen själv som ett ont; vi äro inga självplågare; vi se i njutningen en krydda på livet och tillvaron, och vi äro tacksamma därför. Men den skall krydda fullgjort arbete, icke taga kraft därifrån, icke heller bleka ansvarskänslan. Sker så, då få vi själva betala den med lidande, lånet skall krävas tillbaka af oss intill sista skärven, och världen blir fattigare för vår skull därför vi icke rätt förvaltade det…Mot en sådan moralisk bakgrund måste all nationell politik stå. Ty det är dock till sist sedan mera än lagen, som uppehåller samhällena. Att skydda samfundsmoralen är att värna folkets egen hjärterot.E) Utrikes- och försvarspolitik.Det återstår att säga ett ord om vår utrikespolitik. Här är först och främst att märka den genomgripande skillnad, som inträtt i vår yttre ställning under senaste decenniet. Därförut satt vi lugna inom den inre ringen af småstater (Norge, Danmark och Finland), som på olika sätt tjänade oss till buffertar mot den yttre gördeln af storstater (England, Tyskland och Ryssland) hvilka därtill hade sina ansikten bortvända ansikten bortvända från oss. Det var en situation som direkt inbjöd till ett utrikespolitiskt stilleben. Rysslands finska politik, unionens upplösning och de omedelbara förbindelserna med Tyskland ha alldeles förändrat situationen. Våra smågrannar ha till stor del blivit avklädda buffertkaraktären, och de tre stora ha ryckt upp till våra verkliga grannar, med intressen som synas korsa varandra på vår halvö. Det är den situation, som framkallat Ålandsfrågan och mognat Östersjö- och Nordsjöavtalen.Det ligger i öppen dag, att detta läge ställer helt andra krav på vårt utrikes- och försvarsdepartement är förr. Vi måste lära den turkiske sultanens konst att balansera mellan stormakter; på samma gång vi måste i tid göra klart för oss var vår rätta plats är, om neutraliteten ej längre kan bevaras. Att målet för oss alltjämnt är denna neutralitetens bevarande, det är af de ej allt för många saker om hvilka alla i vårt land äro eniga; det följer alldeles särskildt af vårt arbetsprogram, ty detta förutsätter lugn utåt och inåt.Det utmärkande draget i vår aktuella utrikeshandel är att England avlägsnar sig och Tyskland närmar sig; den nödigaste reformen på samma område är, som ovan utvecklats, att vi närma oss Ryssland. I en tid som den nuvarande kunna dessa linjer icke falla utanför den rena utrikespolitiken, utan måste öva inverkan därpå. Vi kunna säkerligen icke underlåta att förnya den tyska handelstraktaten, bandet med den närmast befryndade och i intressen mest förbundna stormakten; men vi kunna möta den med en starkare tulltaxa, och vi böra icke i ringaste mån låta den stänga våra utsikter åt andra håll, framför allt år öster.Alldenstund vi vilja fred, måste vi hålla vårt krut torrt och ”rusta till krig”. Ett aktningsbjudande riksförsvar är en nödvändighet, som kommit i särskilt stark relief genom våt förändrade situation i statssystemet. Ingenting visar bättre det socialistiska perspektivets instängning inom rena klassynpunkter än att socialisterna kunna proklamera en minskning i försvaret just nu, då landet sjunker flere grader i internationell säkerhet, då vi blifvit traktatsenligt förpliktade att deltaga i skyddet af andra lands kuster, och då det hotande avgörandet mellan England och Tyskland kastar sin skugga framför sig! Härmed sammanhänger ock deras ovilja emot skytterörelsen, som måste ligga varje nationell politik i hög grad om hjärtat.Försvarssynpunkten har varit närvarande redan i vårt kommunikationsprogram, då det är uppenbart att både inlandsbanan (i norr) och Sveakanalen i hög grad skulle tjäna sådana ändamål; den senare tillika med en moderniserad Väddökanal skulle t.o.m. i någon mån kunna neutralisera faran af ett befäst Åland. Vi ha också redan vidrört kravet på en bättre kontroll inom förvaltningen, vilket krav alldeles speciellt gäller de militära områdena. Det är icke blott de bekanta kasernbyggena o.d., som vittna om rent oförsvarliga missförhållanden; det skall icke nekas att en misstro mot hela armén smugit sig in, då den 1905 en tid gav intrycket af att icke vara vuxen den minsta uppgift som omständigheterna kunna pålägga den. Detta är de verkliga försvarsvännernas gravamen, vilka icke vilja söka sak i oträngt mål; men vi kunna icke finna oss i att år efter år offra summor, som för oss äro oproportionerligt stora, på rikets maktmedel, och sedan med jämnmod se dem oförberedda eller impotenta när det skulle gälla…Därför fordra även vi att något göres till stärkandeaf förtroendet. Jämte den ifrågasatta räfsten för tillfället anse vi numera försvarsdepartementenas sammanslagning vara även i detta hänseende nyttig åtgärd – under en civil chef, liksom den gamla krigsexpeditionen före 1840 - ; och vi skulle instämma i det liberala ”status quo” på budgetens område, om vi bara kunde vara säkra på att försvaret självt icke finge sitta emellan vid omregleringarna och besparingarna.Slutord.Detta är alltså vårt unghögerprogram, i ett flyktig rekognoscering. Mången skulle kanske ha vänstat ett kapitel ren kulturpolitik med tal om andliga uppgifter bredvid de materiella; och man skall kanske förvånas att finna denna sida förbigången just af oss. Härpå är blott att svara vad som redan inledningsvis blivit antytt, att det är frågan om vad folket behöver, och vad det behöver just nu. Andra tider ha andra uppgifter. På vår tid och vårt folk står som ett kategoriskt imperativ kravet att stärka den materiella grunden, ty endast där finns bot för vårt lidande. Är nationell bleksot vårt kasus, då hjälper det icke med lärda utredningar och vackra visor; vi måste ta in järn. Ljus över landet måste spridas; men vi kunna ej leva av ljus. Bröd åt folket, i ständigt växande massor, det är det vi vill. Det är en odödlig sannig att man icke heller leva av bröd allena, men det är icke mindre sant ock klart att man dör utan bröd.Många och långa år på arbetets hårda väg förestå oss alltså att försona vad många år förbrutit. Sedan skola vi med mera oblandad glädje kunna hälsa vingslagen af Minervas uggla i våra lärosalar och af poesiens vinghäst i våra skaldeboningar. Så förvänta vi ock en mera sund riktning inom vår sköna litteratur än som nu mångenstädes gör sig gällande. Vi har fått övernog af dessa prunkande och röda vallmoblommor, som påminna om kyrkogårdar; den sång vi längta efter skall som blåklinten växa på folkets egen åker, mitt uti rågen som ger folket bröd –Sålunda vilje vi återge folket lycka och självaktning, icke genom att bara pyssla med dess krämpor eller inleda det i en virvel af njutningar, utan genom att bjuda arbete, samhällsfrid och förnöjsamhet i känsla af egen hälsa och förtröstan på eviga makter. Vi bjuda bröd från inhemska tegar åt allt folket – till skillnad från dem som nöja sig med att mätta en enda klass och med utländskt bröd.Är detta nu reaktionärt strävande? Vi tala icke till dem, som behöva sådana slagord för att bemantla sin egen reaktion. Alla opartiske och ärlige män måste erkänna, att vår reaktion icke annat är än en sund fysiks reaktion mot smittoämnen, men att vårt program i övrigt är fyllt av den klaraste och starkaste framåtanda å folkets vägnar.Och skulle det icke vara självständigt nog, skulle det icke vara annat än skåpmat ur andras skafferier, sammanrafsade lockbeten från höger och vänster? Ser man då icke på den ledande och bärande grundtanken: att värna nationaliteten och höja nationalkänslan genom stärkande av folkets ekonomiska grund! Det avtecknar sig klart och starkt emot andra partiers enbart ”socialreformistiska” ledmotiv.Alla vårt mål är utan tvivel att gagna det fädernesland, som vi tillhöra och med kärlek omfatta. Men vägarna äro skilda. Vi högermän äro de enda som vilja gå nationalismens raka väg till nationalismens raka mål: och vi ha här ett slags ”förmånsrätt”, ty vi ha stått på vakt på denna väg även i den icke avlägsna tid, då man här i landet riskerade sitt goda namn och rykte genom att tala svenska i fosterländska livfrågor…Vi ha således intet annat tecken än det blågula med korset. På en annan visare se vi en blekand trikolor, upplagd med svenska färger. På en tredje glöder internationalens röda duk, skymmande dem helt. Detta är vårt ”trivium” där folket nu står. På den ena eller andra vägen måste vi fram. Det är ej längre tid att sova eller ens tveka. Ett beslut måste fattas, och det just nu. Till var och en ljuder rösten från folkets eget samvete: välj – du står på skiljovägen!Vi behöver kunskap och historia i stor mängd för att kunna få den bastanta grund på vilken vi skall återuppbygga Nationalismen och befria vårt land från nuvarande makthavares tyranni.Man kan säga att han och unghögern/nationaldemokraterna var en svensk motsvarighet till det man kallade för jungkonservative i Tyskland, den mer reforminriktade strömningen inom "Den Konservativa Revolutionen".Må så vara att dessa det är hundra år sedan Kjellén skrev detta, och vi har långt annorlunda frågor som engagerar oss idag än vad svenska nationalister hade att oroa sig för på Kjelléns tid. Kjellén är ganska okänd som politisk personlighet och ideolog i Sverige, men utomlands är en en högt värderad tänkare och statsfilosof som fortfarande åtnjuter hög respekt.Tyvärr har jag inte lyckats finna några mer nationaldemokratiska skrifter av Teodor Holmberg.Det är inte nationaldemokrater som kopierat nationalsocialismen, det är nationalsocialister och socialdemokrater (Per A Hansson & SO Lindholm exempelvis) som hämtat inspiration från nationaldemokratin. Ett par intressanta och aktuella länkar om Kjellénhttp://jesoderbaum.wordpress.com/2007/12/08/rudolf-kjellen-seminariet-i-uppsala-3011/http://www.new-right.org/?p=50#more-50

Inte ens av egna avtal synes de alltid känna sig bundna längre än det omedelbara intresset räcker. T.o.m. anarkismens tilltag ogillas endast ur politisk, inte ur moralisk synpunkt: det är icke orätt i och för sig, men det är af ondo, därför att det skadar socialismens framgång hos de stilla i landena"Känns som nutiden, lite läskigt..Edit:"Vi finna privategendomen upphävd, indragen till staten, den lilla egendomen så väl som den stora, tills vi alla blivit livegna och legodrängar åt denna arbetarklassens envåldsstat. Detta är det andra. Vi finna kungadömet borta, Sveriges urgamla tron flyttad in i statens historiska museum för fornsaker, nedan den republikanska statformen står för rikets öden. Detta är det tredje. Vi finna slutligen våra kyrkor stängda eller nedrivna, den religionsform upphävd i hvilken Sverige en gång var ”vordet en man”, det ljuset släcks som i nära tusende år lyst vårt folk genom livets och genom dödens mörker – i dess ställe en modern hedendom med ”vetenskapens resultat” i den religiösa trons ställe. " Jag är mållös..
Alle man på däck, och sedan framåt! Detta är vår nationaldemokratiska lösen. Samling i gemensam känsla af fullt medborgarskap inför staten, och sedan ut på det gemensamma arbetsfältet!Vi finna privategendomen upphävd, indragen till staten, den lilla egendomen så väl som den stora, tills vi alla blivit livegna och legodrängar åt denna arbetarklassens envåldsstat. Detta är det andra. Vi finna kungadömet borta, Sveriges urgamla tron flyttad in i statens historiska museum för fornsaker, nedan den republikanska statformen står för rikets öden. Detta är det tredje. Vi finna slutligen våra kyrkor stängda eller nedrivna, den religionsform upphävd i hvilken Sverige en gång var ”vordet en man”, det ljuset släcks som i nära tusende år lyst vårt folk genom livets och genom dödens mörker – i dess ställe en modern hedendom med ”vetenskapens resultat” i den religiösa trons ställe. " Jag är mållös..Ja ibland vill vissa påvisa att är att vi nationalister bara är några tokiga olyckskorpar som bara säger att allt ska gå fel hela tiden, sedan går det fel och vi kan säga att vi hade rätt. Det intressanta är ju dock att redan för hundra år sedan förstod nationalister vilken väg Sverige riskerade slå i på och höjde en varningens röst, vilket har fortgått under hela 1900-talet. Nedrustningens konsekvenser fick vi känna av genom den utsatthet vi haft både under andra världkriget och kalla kriget, avbefolkningen av landsbygden och minskandet av barnafödandet höjde ansvarskännande svenskar rösten mot redan på 30-talet, därefter kom byråkratiseringen, könssjukdomarna, invandringen ,kriminaliteten, det kulturella bortdöendet, globaliseringens baksidor. I praktiken har Sveriges nationalister/konservativa/traditionalister(och en och annan socialdemokrat) legat decenier före i sina långsiktiga och rest varningens klockor, allt för döva öron. Vi får hoppas och arbeta för att det detta mönster kan brytas vilken är det största hindret i vår kamp.
Du kan låna boken via fjärrlån på ditt lokala bibliotek: Ett Program:Nationella Samlingslinjer" av Rudolf Kjellén
Den här sidan inehåller mycket bra info om kjellen:http://home.swipnet.se/f-sandberg/kjellen.htm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!
Jag ska godkänna först mvh