Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

lördag 6 juni 2009

Tradition

Eftersom att just termen traditionalism i dess evolianska form (med ”stort T”) många gånger behandlats och det ofta dykt upp frågetecken kring denna något svårtillgängliga terms praktiska innebörd så skulle jag gärna själv delge några av mina tankar om ämnet, speciellt dess relation till nationalism.



Jag ska inte sticka under stol, för mig så är nationen det grundläggande värdet varefter detta utgör ett mått på hur jag också värderar termen tradition. Den mer abstrakta termen tradition vilken egentligen har många innebörder med tämligen mest ett utslag för individuell tolkning. Någon abstrakt universal idé om en kulturöverskridande tradition faller helt och hållet i relation till nationens och nationaliteten. Missförstå mig inte. Traditionen är en fundamental del av nationaliteten och nationen, speciellt när man blickar på nationen efter en organisk-holistisk världssyn och inte efter politisk-juridiska termer, men kan aldrig ersätta det grundläggande värdet av nationaliteten.



Om vi blickar till det allmänna traditionalistiska teorin och världssynen finner vi att oavsett kulturell, geografisk eller historisk kontext så kan man finna vissa sanningar i de flesta olika andliga åskådningssystem. Detta är en inställning som är både intellektuellt ärlig och en hedervärd uppfattning då man lättare kan finna överblick och respekt till civilisatoriskt åtskiljda värde- och normsystem. Med denna form att överblickande traditionalism kan man analysera och har möjlighet att erkänna att inte endast ett enda traditionellt åskådningssystem hyser, och har ensamrätt, på universala sanningar: Alltså det är fullt möjligt att finna sorts själslig gemenskap och överkulturell förståelse mellan starkt åtskilda historiska traditionella kulturer: Det kan röra sig om bushido, det romerska förkristna sakrala imperiets anda, den helleniska kulturen (eller kulturerna), den indoariska kulturens inverkan över den ursprungliga europeiska kulturens olika uttrycksformer osv. Detta sätt att blicka över kulturer och traditioner är i sin grund polyteistiskt, men också om den dras till sin överbetoning med att endast finna mindre gemensamma nämnare förlorar blicken över det som inte är gemensamt och faktiskt åtskiljande. Jag är inte ute efter att definiera en ”ny ism” men det lättaste sättet att sätta ord på mina tankar om detta är att man kan kalla detta för en etnopluralistisk syn på traditionalismen och skulle kunna kallas för ett positivt och kulturellt och realistiskt baserad syn på Tradition utan att för den sakens skull göra avkall på den egna metakulturella nationalitetstillhörighetens kontext.



Som motsättning till denna etnopluralistiska traditionalistiska syn finner vi en motpol i den monoteistiska traditionalismen, där man exempelvis kan inskjuta katolsk, muslimsk eller annan rent monoteistisk traditionalism som ej är öppna för varken den organiska identiteten som grundläggande värde eller möjlighet till samförstånd då dessa inte utgår från en organisk folklig gemenskap, utan tillhörighet i en universalt artificiell tillhörighet där traditionalism i sig endast kan definieras som tillhörighet inom den egna traditionen utan nationell kontext (bortsett från att man kan inflika att det fungerar annorlunda med detta gällande den egna nationalitetens integration i den spirituella identiteten, där t.ex den sydeuropeiska metakulturen är ett påtalande exempel), vilken i sig inte växt upp på en holistisk-organisk grund utan på en artificiell mångkulturell och politisk gemenskap kring abstrakta principer. Dock kan det inflikas att det finns monoteistiska traditionalister som försöker inflika etnisk tillhörighet i sin ideologiska världsbild med kvalitativt och logistkt varierande resultat, dock måste detta ses som undantag och ej representativt för varken de grundläggande lärorna i sig eller dess medlemmar utan en individuell kompromiss av motstridiga principer.



Traditionalism, med stort T, kan lik väl urspåra i en sorts mystisk kosmopolitism utan någon egentlig relation till någon form av organisk kultur där man efter ett new-age mönster plockar till sig och upplyfter valda individuellt tilltalande delar i en multikulturell osammanhängande röra utan egentlig grund i någon reell tradition alls. Vi kan här finna en uppsjö av helt individuella värdesystem bland sökare, ett interkulturellt och postmodernistisk lånande kors och tvärs där vi kan tala om allt mellan sufism, hinduism, kristendom, satanism, buddhism, europeisk eller nordisk religion och i princip vilken form av spirituell tillhörighet som helst under den abstrakta etiketten ”traditionalism”. Detta är något som man måste seriöst ta i beaktande då vi kommer in på ämnet politik och speciellt kulturellt och identitetsbetingad politik där en sådan traditionalism måste ses som ett uttryck för ett individuellt andligt sökande i avsaknad på en genuin organisk kultur (såsom fallet med den moderna mångkulturella västerländska eran) men i praktiken ickerelevant ur ett allmänt perspektiv när det kommer till att försöka lansera en sorts ny alternativ till den mångkulturella det etniskt alienerade Nordeuropa.



Här av också vart den nationalistiska kritiken av traditionalism kommer till uttryck. För nationalisten är det inte tillhörigheten i en abstrakt halvreligiös princip som är det grundläggande fundamentet utan just tillhörigheten, gemenskapen och lojaliteten till en nation, en transcendent tillhörighet till ett specifikt, inte generellt, ursprung men inte heller endast i politisk mening såsom mot en stat eller ett rike. Den praktiska politiska och individuella lojaliteten mellan nation, tradition och ursprung förkroppsligas i den nationella staten, traditionen och folkgemenskapen (”the long memories”) så länge också denna styrs efter ett mönster som sammanfaller med själva nationens vitala intressen: Såsom livsintresse, livskvalitet, gemensam identifikation osv. I den gamla frågan om vad som kom först; hönan eller ägget; är det nationen som utgör staten eller är det staten som bildar nationen; så är svaret tvåfaldigt men varierande: Nationen kan betinga staten och staten kan betinga nationen och nationens identitet och tillhörighet. Den svenska nationen och den svenska gemenskapen vi kan tala om idag är betingad av det svenska rikets bildande. Så långt allt väl och utan denna skulle det bli väldigt svårplacerat att tala om någon generell svenskhet och svensk identitet, men staten har också växt fram kring en omfattande en specifik etnisk tillhörighet som i speciellt i nordisk kontext är unik till skillnad från många andra europeiska mer mångetniska statsbildningar. Därför är det också naturligt att en svensk inte endast är någon tillhörande den svenska statsbildningen utan också har en tillhörighet i den nordisk-skandinaviska metakulturella tillhörigheten.



För att summera min tankar: Som nationalist så är det fullständigt möjligt att integrera vissa former eller delar av traditionalism, andra är inte det och talar föraktfullt och hätskt emot nationalstaten och det etniska ursprungets betydelse. Nationalism i sig har redan en stor portion traditionalism om man ser ur en organisk-holistisk betraktelse. Vi måste här skilja på den folkiga nationalismens och den republikanska nationalism som man kopplar till revolutionen 1789, något om flera traditionalistiska reaktionärer (här menat i sin negativa from), oftast tillhörande någon monoteistisk tradition där romersk katolicism är tämligen överrepresenterad i Europa, förkastar och menar på att all som kommit efter 1521 är att styggelse och borde självklart bortses från som ”icke-europeiskt”. Denna inställning är exempelvis ej särskilt förenlig med svensk eller nordlig nationalism (med dess folkligt-monarkiska tradition som grundpelare och historiska konflikt med papismens och den kosmopolitiska adelns oligarki efter allmäneuropeiskt mönster vilket gett svensk historia en unik prägel), dock till den latinska metakulturella sfären finner den sina mer logiska historiska omständigheter.



En annan infallsvinkel ligger mellan realitetens omständigheter och viss form av radikaltraditionalism. Nationen kan vi följa, vi kan känna den och är en politisk, kulturell och social realitet och som vi faktiskt kan länka till objektiva historiska tillhörigheter och omständigheter där antropologiskt ursprung också kan beaktas efter ett realistisk vetenskapligt mönster. Radikaltraditionalism som exempelvis den esoteriska skolan med dess mytologiska kopplingar och övertolkningar av forntida myter av olika kulörer till en grund för objektiv till sin verklighetsuppfattning på en mycket bräcklig grund: Utgångspunkter i rent mytologiska och icke rationellt bestyrkta föreställningar om exempelvis Hyperborea, Atlantis, teosofins gudomliga mästare eller den bibliska världsbilden som grundläggande utgångspunkter i fastställande och teorier gällande ursprung, etnicitet och reell historia kan inte i sig ses som någon fast grund för någon okränkbar historisk uppfattning. Intressant ur sitt mytologisk-kulturella sammanhang kanske, men aldrig något värt att blanda in i seriös identitetsfilosofi som sträcker sig utöver den egna subkulturella gruppen och absolut inte politik.



Tradition ? Ja tack, men i dess metakulturell och historiska kontext.











En liten uppdatering från ett annat sammanhang för att bringa klarhet i vad jag står och menar gällande frågan om politisk vision och religion som alternativ till som svartvit uppdelning av tvångsmonoteism eller någon form av påtvingad ateism, och hururvida detta tolkas är upp till läsaren men jag tror inte någon egentligen finner något särskillt konstigt från “kulturhögern”. Detta är endast realpolitisk vision och inte några klyverier eller religions-esoteriska spörsmål helt enkelt ett naturligt sätt för mig att se på modernitet, tradition, religion och nation. Ordet är syntes:




“Vilket partipolitiskt system förespråkar du, som inte medför en liknande påverkan på samhället”
(alltså undvika en totalitär eller dominant monoteisms rättssubjektivitet eller någon forma av ateistiskt tvång* som jag tolkat frågan efter sammanhanget)
* Min anmärkning



Eftersom att det inte är en fråga om utopier utom om grundläggande etik och karaktärsdrag så är det snarare en fråga om vilka värden samhället och staten betraktar som grundläggande och impregnerar i samhället som eftersträvansvärda; till dom hör inte förtryck av den egna befolkningen och totalitärism såsom mördande av religiösa dissidenter såsom inom den historiska kristendomen och islam (och innan någon hunnit påpeka:”Men kejsar Nero”… så hör det till en helt annan diskussion). När det kommer till religion så väljer man eller föds var man in i sin egen religion och men medborgaren har inga skyldigheter att bekänna trohet till någon kyrka eller trosform. Trossamfund som tjänar värdsliga politiska intressen som står i motsättning till vår nations integritet, historiska grund och självintresse av etniskt bevarande; såsom islam kan självklart inte anses vara något som sätter agendan på svensk dagspolitik (så även kan vara med flera andra grupperingar som har andra aspirationer än endast bibevarande av, och att sträcka sig utanför, grundläggande naturliga värdekonservatismen i samhälle och stat) med utrikespolitiska särintressen och lojalitet mot sin av öst- och sydeuropeiska gemenskap, men dessa skall ändock kunna verka och existera men inte ges några särrättigheter än andra samfund om nu inte det skulle finnas någon folkligt dominat grund för annan status (vilket inte finns). Självklart kommer endast två huvudsakliga trosläger erkännas som folkreligioner vilket kommer vara de norröna samfund (som inte följer PK dogmer utan naturliga värden) som kommer stiga upp när det blir politiskt möjligt (inte dom totalt värdeliberala eller multikulturvurmande pseudo-hedningar och avsagt sig nordisk folkgemenskap och ursprung och blivivt “rumsrena”), och sedan kristendom (efter att den självklart återgått till en värdekonservativ uppfattning inom statskyrkan), varefer resterande troåskådningar har fulla rättigheter till religiös praxis men inte kommer hysa priviligerad status eller hysa ges någon form av minoritetsstöd.



Finns det svenskar som fortfarande vill vara, exempelvis muslimer, efter mångkulturens avskaffande så får dom vara det, men de ska inte förvänta sig stöd eller ekonomisk draghjälp från staten eller statligt stöd till moskébyggen osv. Om det rör sig om främmande sponsorar så måste dessa grandskas av staten och därmed finnes dessa ej godkända då det inte ligger i nationens, folkets eller statens intressen eller rättigheter att en främmande ockupationsmakt upplåter en bastion inom rikets gränser genom det internationella kapitalets försorg.



Men om man nu undrar vilket politiskt system jag förespråkar så är svaret nationaldemokrati med decentrialiserad beslutfattning ända ner till orts- och kommunnivå och återförande den politiska makten närmare svenska folket/nationens medlemmar, samt införande av ansvarsprincipen som grundläggande för demokratisk medverkan då med politiska rättigheter följer också skyldigheter, såsom förtjänande av rösträtt och aktiv del i beslutsprocessen som en del av att man tar aktiv tjänst för samhällets väl och uppvisar en grundläggande nivå av politisk kunskap. Dessa rättigheter kan naturligtvis även dragas in på samma sätt som ett körkort eller någon annan form av certifikat efter väl formulerade regler.

Så om man undrar om jag stödjer nazism, “fascism” (om vi nu alltså bortser från den politiskt korrekta defintioner om “generisk fascism” utan ser till den historiska fascismen), tvångsmonoteism (eller någon tvångsateism för den delen heller), teokrati eller annan totalitärism så är svaret helhjärtat nej. Vissa korporativa element kan ur ett utopiskt perspektiv kunna ersätta parlametarismen genom genom en sorts korporativ demokrati som står inom den svenska riksbildningen och svenska nationen som grundläggande fundament samt rättsobjektivitet och brytande av motsättningen mellan arbete och kapital. Men detta är utopiskt och det är den pragmatiska verkligheten som måste komma i första hand. Däremot är jag en försvarare av den korporativa företagsreformen även om parlamentarismen skulle bibehållas.



Idéhistoria&ideologi and Kultur&Tradition | Kommentarer (5)

Viljans och bragdens religion
admin on 01 Jul 2008



Ett utdrag ur Are Waerlands bok “Vår Urgrund: Vikingatidens Livssyn”.

“Himlen tävlade med jorden om de ypperste.”Are Waerland.

Den fornnordiska religionens tyngdpunkt låg i mannens fria ställning till sin gud som en medkämpe och medskapare, i hans självtillit och självförtröstan och tro att det gudomliga bäst manifesterar sig i lyckokänslan, livsglädjen och dådlusten, dvs. i det starka, sunda, aktiva livet, buret av fria, självbehärskande, livsbyggande och lagstiftande personligheter.





I motsatts till österlänningen, som “tillber” Brahma men negerar hans värld och sig själv, sade nordbon ett obetingat “Ja” till livet och till sig själv som dess borne härskare. Han accepterade tillvaron som den var med alla dess motsatser och svårigheter, med trollpack och jätteyngel, mörker och köld, himlar och avgrunder. Livet var till för att behärskas. Blevo de fientliga makterna för övermäktiga, så fick man rusta sig till en avgörande strid på stor skala, där alla gångna släktleds hjältar mötte upp i samlad trupp vid gudarnes sida. Livet “var” icke. Det ständigt blevo. Och vad det “blev till”, berodde på gudar och människor. Så talas det i de gamla sagorna icke om att “världen är till“, utan att “världen bygges” : - “Så vitt man jagar ulv, eld bränner, jord gror, himlen välves och “världen bygges“… Något, som “är till” utan att “bliva till” och något som “bliver” utan att vara uttrycket för och resultatet av en aktiv personlig verksamhet, kände våra förfäder ej.

Således en viljans och bragdens, en verksamhetens, glädjens och optimismens religion i högsta potens!






Nuet var livets brännpunkt. I detta sammanflöt forntid och framtid. Och nuet var framför allt vilja. I nuet omskapade viljan ständigt livet självt liksom roten. “för dem var livet alltid i gentagelse och begynnande”, säger Grönbech. “Dess ändlöshet berodde icke på att det en gång var begynt, men uteslutande på att det ständigt blev till. Därför utövar blot-mannens offer sin verkan lika väl bakåt som framåt. För att göra blotets betydelse full rättvisa, måste vi säga att icke blott förtätade och förnyade forntiden, utan skapade den. I blotet blev livet åter och åter förnyat.”En sådan livssyn vänder upp och ned på alla våra vanliga begrepp om tid. – Men hur ha vi väl kommit till dessa begrepp? – Genom att mäta händelserna i naturen med längdmått och liksom inregistrera dem på en alnsticka, dvs. genom att breda ut tiden i rummet och se den som en ständigt förlöpande linje, i vilken varje tidsenhet skär sitt märke. Skuggans vandring på solurets tavla må tjäna som exempel. Händelserna i naturen synes följa varandra på ett bestämt sätt och i en bestämd upprepning. Denna form har sedan utan vidare överförts på själslivet. Så ha sist och slutligen även människans tankar och känslor bundits av tiden och uppradats liksom på en enda linje i en uppkonstruerad, strängt lagbunden orsaksföljd.

Österlänningens karmalag är ett uttryck härför. Alla själslivets händelser bindes samman i en ändlös räcka – liksom länkarna i en järnkedja utan början och utan slut. Livet är ett fängelse, varifrån vi aldrig kunna bryta oss ut på annat sätt än genom fullkomlig självuppgivelse, självförintelse och livsnegering. Orsak och verkan måste fortgå utan slut. Själen drunknar i orsaksräckan. Att tala om en ny start på någon enda punkt, är att göra våld på logiken och upphäva själva orsaksräckan. Detta vilja karmalagens västerländska anhängare i sin logiska blindhet och inkonsekvens ej inse och vidgå, emedan de på äkta västerländskt sätt betrakta denna lag som ett ypperligt moraliskt gissel, vilket man som sedan “hokus pokus” upphäver, när det gäller att bereda plats för s. k. “goda” gärningar eller gärningar av annan art.

Acceptera vi karmalagens grundprincip, så äro alla våra handlingar – onda såväl som goda – förutbestämda sedan begynnelsen och vi ha blott att “följa med”
. Härav den pessimism, som likt en mara trycker Österlandet och ovillkorligen även måste tära på optimismen hos karmalagens västerländska anhängare, såvida dessa se den i dess rätta ljus. Detta förvandling, som de österländska tankarna undergå i västerlandet, när det tänkas om igen av västerländska hjärnor, är emellertid av det art, att det ej blir mycket kvar av det gamla innehållet. Man plockar ut, vad som för tillfället passar en västerländsk läggning, och tager det sedan ej så noga och allvarligt vare sig med ursprunget eller logiken.




Jämfört med den indiska synen på tidsförloppet och människans av detsamma bundna handlingar möter oss i evangelierna en vida friare tidsuppfattning. Denna närmar sig i mycket våra fäders. Tidsförloppet är icke själens herre, utan själen är tidsförloppets. Händelsernas följd och verkan dominera icke människan, utan dessa domineras av människans egen viljeriktning. En förändrad viljeriktning omskapar människan och upphäver varje mekaniskt tänkt fölfd och verkan på själslivets område. Varje ångrad handling är lika med en pånyttfödelse av själen. De, som komma i den elfte timmen, skola vara de första, och omvänt. Ett gudomsuppfyllt “nu” omskapar såväl det gångna som det i kommande. Vad som varit livs livsnedbrytande och själsfördärvande i en människas liv, kan genom ångern, d.v.s den kristna livsförnyelsen, förvandlas till livsuppbyggande och själsförlösande, om blott själva viljeriktningen förändras. Så långt kunna vi gå med evangeliernas kristendom, vilken som känt är långt något helt annorlunda än kyrkornas.

Det egendomligaste är att den moderna vetenskapen tenderar, såsom jag påvisat i “Det levande Världsalltet” och “Livsbejakelsens Religion”, i samma riktning. Den vetenskap, som mer än någon annan varit ansvarig för den mekaniska livssynen, nämligen fysiken, talar nu på allvar om naturen som “icke enhetlig och fortlöpande, utan som sammansatt och avbruten” – (discontinuous). “Interdeterminismens princip är uttryckligen erkänd, och fysiken har befriats från determinismens boja”… Detta betyder så mycket som att livet kan bestå av många olika händelseförlopp och världar, vilka ej nödvändigtvis behöva vara beroende av eller bundna vid varandra, och att livet inom dessa världar kan manifestera sig på månghanda sätt, varom vi, som mäta allt med jordbundna mått, icke kunna göra oss någon föreställning. Om själva naturen som prof. Eddington säger, innerst och ytterst är “mental aktivitet“, så komma vi till den märkliga slutsatsen att våra förfäder, som byggde sin livsuppfattning huvudsakligen på egna inre livserfarenheter, stodo sanningen mycket närmare än vi, som sökt denna sanning icke inom oss själva utom oss själva i en värld, vilken vi avskalat all individualitet och till grunden avklätt allt vad själsliv heter.

Omsätta dessa två åskådningar, den österländska och den fornnordiska, “pragmatiskt”, d.v.s införlivas de i den handlande människans livssyn och tillämpas på livsföringen, så kan det ej bli ett enda ögonblicks tvekan om vilken av dem som är den starkare och mer livsfrämjande. Tron på karmalagen som en exponent för den deterministiska livssynen har sugit livsmusten ur österlandet, medan ättlingarna till de germaner, som trodde på en ständig livsförnyelse genom den egna gudomliggjorda viljan, ha erövrat världen. Hela den västerländska sekulära själsuppbyggande litteraturen, som för varje år väller fram i en ständigt bredare ström, bygger mer eller mindre medvetet på grundvalen av den gamla nordiska livssynen. “Om du ej ha förtroende till dig själv, hur vill du väl då andra skall ha förtroende till dig”, heter det. Volym efter volym talar om självförtroendets fundamentala betydelse… optimismen som livets röda blod… om den stålsatta viljans makt att övervinna svårigheter… och om inspiration och glädje som livskraftens källspring.

De gamla återuppståndna idealen hålla på att spränga själarnas fjättrar. Våra fäders fylgior och diser vandra åter ledande och vägvisande bland Midgårds ättlingar.






Germanernas rike var den levande naturen, det levande världsaltet, däri människan stod – ej som en suckande, räddhågad främling i en död värld, eller som en gäst, vilken gått vilse och kommit till fel gård, utan som en friboren härskare på egen mark , där allt var i släkt med hans eget väsen och där alla livsbärande makter liksom sökte ett centrum i hans egen själ och därifrån fördes från seger till seger under ett ständigt växelspel mellan honom själv och tingens själar. Till den synen har vi ännu en lång väg Men hjälpen har kommit från det minst väntade hållet. De makter och vetenskapsgrenar, som frånrövat oss mest, såsom t. ex. fysiken, synes nu åter redo att ge oss mest. Är naturen innerst och ytterst “mental aktivitet“, så varför skulle vi då icke åter kunna komma till tals med tingen och inspirera oss med dess själar – ej genom estetiskt svärmeri och poetisk begeistring , utan genom att uppleva dem i vprt inre, så somvåra fäder gjorde det: genom att besjäla oss med dem som omvänt.Hur annorlunda förnimmes t. ex. ej en soluppgång, om vi plötsligt vakna upp till fullt medvetande om att den är verkligt liv och att de känslor den väcker i vårt inre, äro uttryck för ett levande sammanband, en dynamisk harmoni, som vill något. Livet förändras den stund vi förnimma allt runtom oss som livsmoment… något i vardande och “havande”… vilket blott bidar vår vilja för att fullbordas och springa fram, fyllt av liv och mening.

Säkerligen stå vi som medskapare i en värld med oändliga möjligheter, där varje ögonblicks insats på vår egen strävan, inspiration och vilja. Livet “är” icke – det bliver. Varje ögonblick är en skapelseakt. På ingen enda punkt upprepar livet sig självt. Denna upprepning, som generationer trott på, har visat sig vara en av livets största villfarelser. Det finnes ingen möjlighet att peka på en enda situation, som skulle vara identisk med en tidigare, d.v.s. fullkomligt lik densamma eller “vara densamma”. Upprepningen är endast skenbar och beror på att man liksom bortopererat hela miljön eller den omgivning i vilken och de omständigheter under vilka händelserna sprang i dagen. Det enskilda fallet har i tankarna blivit isolerat från de tusentals faktorer, som bilda dess infattning, Att “gå” är visserligen en uppredning av samma rörelsemoment. Men varje steg, vi taga, förändras allt inom vår kropp: samma atomer deltaga ej mer i nästa rörelse, samma tanke- och känslo-konstellationer återkomam ej vid nästa steg… samma människor passera oss ej på vägen… samma synbilder fångas ej av vårt öga på vare sig himmel eller jord… samma vindar spelar ej om vår kropp… och solen själv med jorden har redan flytt till en annan punkt i världsrymden, dit den aldrig mer återvänder i samma form eller skepnad.

Livet är ständigt nytt, en ständig nyskapelse och nyfödelse
. Det bär varje ögonblick inom sig hela sin forntid och framtid – ej som något bundet, gånget, utkristalliserat eller förutbestämt, utan som ett böljande, bidande, kännande, drämmande, viljande. Det gångna är där – ej som något en gång fixerat och dött, utan som ett levande förflutet, som nuet ständigt förändrar och som i samgåendet eller sammansmältningen med detsamma söker en ny födelse. Tiden är icke en död linje, utan livets egna röda blod. Allt som lever är vilja – eller rättare karaktärsbestämda viljor , som i livsförloppet söka en ständig förnyelse genom nyskapelse ocj vilkas innersta drivkraft är inspiration.




Vi inspirera oss själva med forntiden såsom något, vilket i oss begär en ny födelse och ett nytt liv… Vi inspirera oss med framtiden, som någpt, vilket av oss väntar sitt innehåll… Vi inspirera oss med en annan varelses själ, när denna druckit ur sin egen inspirations källa… Vi inspirera oss med bergets, fjället, böljans, havets, kristallens, blommans, stjärnans, vintergatans, världsalltets själar och se in i livsförvandlingen vägen till den eviga livsförnyelsen. Endast den, som huggit sig själv lös från sin egen viljas och inspirations rot och källor, lever i ett dött, uttorkat gånget och sörjer vid randen av dess grav.

Det är därför, som våra förfäder sände en fallen drott till Valhall med gästabud, där icke sorgen utan livsglädjen satt i högsätet. De visste att den drott, vars hädangång icke blev firad som en livets fest, utan buren med förstämning och klagan, gick till Hels rike. De visste att fränder leva evigt i varandra och att de varken veta av tid eller rum som skiljemurar. Den hädangångne levde lika fullt och helt i nuet på samma sätt som de efterlevande. Vi kanske tänka så. De visste det.

Mot våra uttorkade, fruktlösa, sterila spekulationer om livet och tillvaron satte de livserfarenheten som en levande verklighet. Därför kom till slut varje genealogi att byggas på de själsliga sambanden och ej på de fysiska. Släkt räknas med allt, som hörde samman med och inspirerade ens egen själ.

Skillnaden mellan våra fäders och vår tids livssyn kan bäst utryckas i en enda satts: -

Vi fråga vad som kommer att ske med oss – de avgjorde själva saken.





“Finnes det ett livs bortom graven?” lydde på deras språk: “Vilja vi själva leva bortom graven?”.

Möjligheten betvivlade de aldrig. Men om det ej fanns vilja därtill, hur kunde det då bliva något verkligt av saken? Mannen gick då till Hels rike som samlingsplatsen för allt livsodugligt.

Men är ej “Hels rike” en ännu större verklighet i våra dagar än i deras?… Ha vi ej förvandlat livet till ett andligt och kroppsligt sjukhus, och är ej benrangelsmannen med sin lie symbolen för vår tids andliga nakenhet och brist på livstro?… All brist på livstro hämtar sin näring ytterst från andlig och kroppslig svaghet och förfall samt självdegenerering och brist på självförtroende och tillit.

Den som icke kan tro på sig själv, han kan ej heller tro på livet.






Den, som tror på sig själv, hämtar med nödvändighet kraft och inspiration från allt runtomkring sig: . från stenen vid vägen, från fjället vid synranden, från de höga skyarna…

“At vie betyder da at inspirere, at bringe en Gudomlighed eller en Gudom til Saede i Tingen… at göra den til en Gud.”





Var finnes väl den man, som bidragit med en aldrig så ringa skärv till livets lyckofond och samhällsutvecklingens “excelsior”, och ej hämtat inspirationen och viljan därtill från sitt eget själsdjup – må sedan denna inspiration tänts vid aldrig så många offerbåls flammor.

Aldrig kunna vi låna eld av andra, utan att själva bära eget bränsle till flamman – aldrig nära en altareld, utan med oljan från vår egen själ.





Det råder inget tvivel om att våra förfäder hade rätt och att vi frågat galet, när vi frågat vad livet är i stället för vad vi skulle göra det till.

Vi ha handlat som mannen i sagan, vilken gick över ån efter vatten. Ty själva ha vi ständigt suttit inne med svaret, utan att vilja se det och veta därom.






Livet “är” icke, det “bygges”.



























Kultur&Tradition | Kommentarer (0)

Ord av Wilhelm Moberg…
admin on 01 Jul 2008

“Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”

“Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.”

“Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.”

“Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan - på frihetens grund.”

“Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land brer vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.”

“I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter - andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet.

“Det verkligt svenska är sålunda ursprunget - vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke. Det är några barn i en gråmosses lavstuga på skogsbacken en enslig kväll i skymningen. Far är på regementsmötet, mor på dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina näsor platta vidmot emot glaset. Finns det inte någon där nere på vägen? Det är fattigdom - men en stolt fattigdom, som hjälper sig själv till livets tillräckliga uppehälle, till det grova, men mustiga dagliga brödet från rågen på åkerlappen kring stugan. Det är en sund och fri barnaväxt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det är frid och trygghet i ett fredligt land, där barnen föds fria av fria föräldrar. Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låta sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga.”

- Wilhelm Moberg, Svensk strävan, 1941

Okategoriserade | Kommentarer (0)

Tal till den tyska nationen
admin on 22 Jun 2008



Addresses to the German Nation

Johann Gottlieb Fichte



The first, original, and truly natural boundaries of states are beyond doubt their internal boundaries. Those who speak the same language are joined to each other by a multitude of invisible bonds by nature herself, long before any human art begins; they understand each other and have the power of continuing to make themselves understood more and more clearly; they belong together and are by nature one and an inseparable whole. Such a whole, if it wishes to absorb and mingle with itself any other people of different descent and language, cannot do so without itself becoming confused, in the beginning at any rate, and violently disturbing the even progress of its culture. From this internal boundary, which is drawn by the spiritual nature of man himself, the marking of the external boundary by dwelling place results as a consequence; and in the natural view of things it is not because men dwell between certain mountains and rivers that they are a people, but, on the contrary, men dwell together — and, if their luck has so arranged it, are protected by rivers and mountains — because they were a people already by a law of nature which is much higher.

Thus was the German nation placed — sufficiently united within itself by a common language and a common way of thinking, and sharply enough severed from the other peoples, in the middle of Europe, as a wall to divide races not akin ….

Now, at last, let us be bold enough to look at the deceptive vision of a universal monarchy, which people are beginning to hold up for public veneration in place of that equilibrium which for some time has been growing more and more preposterous, and let us perceive how hateful and contrary to reason that vision is. Spiritual nature was able to present the essence of humanity in extremely diverse gradations in individuals and in individuality as a whole, in peoples. Only when each people, left to itself, develops and forms itself in accordance with its own peculiar quality, and only when in every people each individual develops himself in accordance with that common quality, as well as in accordance with his own peculiar quality — then, and then only, does the manifestation of divinity appear in its true mirror as it ought to be; and only a man who either entirely lacks the notion of the rule of law and divine order, or else is an obdurate enemy thereto, could take upon himself to want to interfere with that law, which is the highest law in the spiritual world!

Only in the invisible qualities of nations, which are hidden from their own eyes — qualities as the means whereby these nations remain in touch with the source of original life — only therein is to be found the guarantee of their present and future worth, virtue, and merit. If these qualities are dulled by admixture and worn away by friction, the flatness that results will bring about a separation from spiritual nature, and this in its turn will cause all men to be fused together in their uniform and collective destruction.



“To The German Nation” (1807)

Love that is truly love, and not a mere transitory lust, never clings to what is transient; only in the eternal does it awaken and become kindled, and there alone does it rest. Man is not able to love even himself unless he conceives himself as eternal; apart from that he cannot even respect, much less approve, of himself. Still less can he love anything outside himself without taking it up into the eternity of his faith and of his soul and binding it thereto.

He who does not first regard himself as eternal has in him no love of any kind, and, moreover, cannot love a fatherland, a thing which for him does not exist. He who regards his invisible life as eternal, but not his visible life as similarly eternal, may perhaps have a heaven and therein a fatherland, but here below he has no fatherland, for this, too, is regarded only in the image of eternity — eternity visible and made sensuous, and for this reason also he is unable to love his fatherland. If none has been handed down to such a man, he is to be pitied. But he to whom a fatherland has been handed down, and in whose soul heaven and earth, visible and invisible meet and mingle, and thus, and only thus, create a true and enduring heaven — such a man fights to the last drop of his blood to hand on the precious possession unimpaired to his posterity.

Hence, the noble-minded man will be active and effective, and will sacrifice himself for his people. Life merely as such, the mere continuance of changing existence, has in any case never had any value for him; he has wished for it only as the source of what is permanent. But this permanence is promised to him only by the continuous and independent existence of his nation. In order to save his nation he must be ready even to die that it may live, and that he may live in it the only life for which he has ever wished.

So it has always been, although it has not always been expressed in such general terms and so clearly as we express it here. What inspired the men of noble mind among the Romans, whose frame of mind and way of thinking still live and breathe among us in their works of art, to struggles and sacrifices, to patience and endurance for the fatherland? They themselves express it often and distinctly. It was their firm belief in the eternal continuance of their Roma, and their confident expectation that they themselves would eternally continue to live in this eternity in the stream of time. In so far as this belief was well-founded, and they themselves would have comprehended it if they had been entirely clear in their own minds, it did not deceive them. To this very day there still lives in our midst what was truly eternal in their eternal Roma. …

In this belief in our earliest common forefathers, the original stock of the new culture, the Germans, as the Romans called them, bravely resisted the oncoming world dominion of the Romans. Did they not have before their eyes the greater brilliance of the Roman provinces next to them and the more refined enjoyments in those provinces, to say nothing of laws and judges, seats and lictors, axes and fasces in superfluity? Were not the Romans willing enough to let them share in all these blessings?

In the case of several of their own princes, who did no more than intimate that war against such benefactors of mankind was rebellion, did they not experience proofs of the belauded Roman clemency? To those who submitted the Romans gave marks of distinction in the form of kingly titles, high commands in their armies, and Roman fillets; and if they were driven out by their countrymen, did not the Romans provide for them a place of refuge and a means of subsistence in their colonies? Had they no appreciation of the advantages of Roman civilization, of the superior organization of their armies, in which even Arminius did not disdain to learn the trade of war? Their descendants, as soon as they could do so without losing their freedom, even assimilated Roman culture, so far as this was possible without losing their individuality.

Freedom to them meant just this: remaining Germans and continuing to settle their own affairs, independently and in accordance with the original spirit of their race, going on with their development in accordance with the same spirit, and propagating this independence in their posterity. All those blessings which the Romans offered them meant slavery to them because then they would have to become something that was not German, they would have to become half-Roman. They assumed as a matter of course that every man would rather die than become half a Roman, and that a true German could only want to live in order to be, and to remain, just a German and to bring up his children as Germans.

They did not all die; they did not see slavery; they bequeathed freedom to their children. It is their unyielding resistance which the whole modern world has to thank for being what it now is. Had the Romans succeeded in bringing them also under the yoke and in destroying them as a nation, which the Romans did in every case, the whole development of the human race would have taken a different course, a course that one cannot think would have been more satisfactory.

It is they whom we must thank — we, the immediate heirs of their soil, their language, and their way of thinking — for being Germans still, for being still borne along on the stream of original and independent life. It is they whom we must thank for everything that we have been as a nation since those days, and to them we shall be indebted for everything that we shall be in the future, unless things come to an end with us now and the last drop of blood inherited from them has dried up in our veins. To them the other branches of the race, whom we now look upon as foreigners, but who by descent from them are our brothers, are indebted for their very existence. When our ancestors triumphed over Roma the eternal, not one of all these peoples was in existence, but the possibility of their existence in the future was won for them in the same fight.



[Fichte (1762-1814): German philosopher and patriot. His Reden an die deutsche Nation, addresses delivered in French-occupied Berlin, are central texts for the philosophy of patriotism.]



Okategoriserade | Kommentarer (0)

Mellan tradition och modernitet
admin on 10 Jun 2008

Den starkaste kopplingen mellan den folkliga nationalismen och konservatismen är att båda kan definieras som reaktioner mot den franska revolutionens universalism och abstrakta egalitära värden.

Om man går tillbaka till den klassiska konservatismens fader Edmund Burke så finner man exempelvis tesen om nationalitetens relativisering av statsformen: alltså, ett statsfördrag passar nödvändigtvis inte alla nationer efter deras förutsättningar och motsäger den franska revolutionens universala liberalism.

Dock så är inte nödvändigtvis konservatism nationalistisk men dock så går det sällan att bortse från den grad konservatismen har inverkat på nationalismen: Speciellt värdekonservatism är något som berör de flesta nationalistiska åskådningar: Familj, hembyggd, fosterland, traditionens bevarande osv.

Däremot så har de klassiskt konservativa rörelserna och partierna fått vika för liberalismen. Idag är högern liberal, inte konservativ, och i Sverige förpassad till borgliga studentföreningar och tink-tanks. Konservatismens sammanflytande med liberalismen har gått så långt att den svenska “högern” egentligen är liberal medan vänstern är socialistisk (eller liberalsocialistik) vilket sprängt den klassiska begreppsskalan grundad på den franska nationalförsamlingen där de moderata konservativa satt till höger och liberalerna till vänster.

Konservatism kom också under 1800-talet att associeras med den europeiska imperialismen. Dock så är det snarare frågan om en ihopbuntning och förenklad bild utbredd genom vänstersocialisterna och vänsterliberalerna vilket är ett ganska grovt överslätande av dessa båda ideologiska lägers förehavanden. Kapitalistisk utsugningen i modern industrialiserad bemärkelse följde frihandeln var i långt högre grad en produkt av den borgliga liberalismens frihandelsdoktriner.

För vissa så är ordet nationalism ett väldigt klart begrepp med en självklar innebörd. Nationalismen har manifesterats politiskt i olika grader i de flesta stater och nationalstater. Problemet är att vad som är nationalism beror ofta helt på vad individen sätter in i begreppet. Som jag tidigare tagit upp så finns det en stor skillnad mellan en form av nationalism och en annan. Ta exempelvis begreppen nationalliberalism och nationalsocialism. Både är att betrakta som ideologiska åskådningar vilka båda definierar sig själva som nationalistiska men rymmer två totalt olika ideologiska världsåskådningar. En nationalist lika gärna också kan definiera sig etnopluralist, germanist, identitär, rasmedveten och dyl. Begreppet ”nationell socialism” kan röra vid allt mellan nationalsocialist, nationalbolsjevik eller korporatist. Konservatismen; eller snarare dess aspekt värdekonservatismen; är generellt en grundläggande utgångspunkt i nationalistisk världsåskådning. Det är härigenom som nationalismen i sig finner sin traditionalistiska grund: Värna familjen, respekt för tradition och historiska institutioner, folkloristik osv.

Just denna traditionalistiska ådra av nationalismen brukar härledas till den tyska romantiken med Johann Gottlieb Herder som en av dess viktigaste filosofer. Ur denna nationalism var i sig differentialistisk eller etnopluralistisk och kulturellt betonad men också en stark reaktion emot Napoleons erövringar av tyska regioner. Mot detta restes rösten för rätten till kulturell skillnad istället för assimilering i det franska världsmedborgarskapet. Ur denna traditionalism finner man flera av nationalismens rötter delvis i den historiska patriotismen, lokalidentiteten och den den övergripande eller civilisatoriska kulturella identiteten. Frågan kvarstår dock: vad är då nationalism i sin “rena” form avskalat från diverse pålagda ideologiska doktriner såsom socialism, konservatism, liberalism, korporatism etc. Frågan är i princip lika svårdefinierbar som andra överideologier såsom exempelvis demokrati; det finns inga självklara utstakade former utan ett visst rådande ideal som man utformar politiska visioner kring. Nationalism är en ur en statsvetenskaplig utgångspunkt en princip om fördelningen av makt. Därefter måste man finna vägarna till själva administreringen eller vilka roller staten har och därmed kommer ”de tre stora” ideologierna för att definiera vilken vägt nationen måste gå. Nationalism som princip för maktfördelning sträcker sig till att en nation borde ha en egen stat med egen administration: Nationalstaten. Folkens rätt till självstyre kan i till stor del här kopplas ihop med idealen från 1789s (och även Jean Bodin) teser om suveränitetsprincipen. Har snuddar vi direkt på folkrepresentationen. Ur den modernistiska nationalismens teori finner man utgångspunkten i folkets suveränitet gentemot de styrande i staten då de styrande måste ta hänsyn till folkviljan. I denna teoribildning sammanfaller också med senare tiders sociologiska betraktelser att en fungerande parlamentarisk demokratisk stat fungerar bäst genom en homogen befolkning, hög folkbildning, och inre solidaritet. Den homogena befolkningen blir en grundläggande förutsättning för demokratin genom att det är genom gemenskapen kring språk, värdegrund, stat som den liberaldemokratiska toleransen kommer till sin rätt. Denna modernistiska nationalism är den man brukar definieras som medborgarnationalism. Organisk nationalism, jämnförbar med traditionalism, hämtar identitet och rätten till självbestämmande genom det historiska arvets förvaltande och organiska framväxande.

Organisk nationalism, ovan refererad till genom Herder och romantiken är född snarare i konservatism, idealism och traditionalism men i princip så finns det inte alltid en motsättning mellan denna och medborgerlig nationalism. Nationalismens konservativa roll är snarare av en kulturell och traditionalistisk karaktär än politisk, till skillnad från den franska medborgarnationalismen. Den organiska nationalismen är vitalistisk, atavistisk och aktivistisk i den modernistiska eran framför reaktionär. Den har klara kopplingar till den tyska idealismen och senare romantiken. I den franska revolutionen och den franska nationen möter vi här nationalismen i en annan aspekt: den modernistiska nationalismen.

För de franska identitärerna har just detta perspektiv varit viktigt i deras kritik av liberalismen, att nationalismen/nationalstaten är en ren konsekvens av år 1789. Detta kan i viss mån bero på de nyare postmoderna perspektiven som införlivats i en identitär analys. I den mer politiskt korrekta nationalismforskningen så utgår man från att nationalism i sig är en konsekvens av framväxten av det industriella samhället, dock med anor tillbaka till de tidigmoderna staterna (vilkas uppkomst skedde nära eller under reformationen).

Ernst Gellner, judisk nationalismforskare som anses ha varit en av de största auktoriteterna på området (i nationalismkritisk form dock), formulerade teorin att nationen var något omöjligt att sammanlänka utan exempelvis moderniteter såsom tryckpressen vilken genom man på riksomfattande nivå uppifrånnivån formulera den nationella identiteten till befolkningen. Trotts Gellners giftiga och på många sätt slagkraftiga nationalismkritik (som på många sätt verkar ha sina utgångspunkter i historiematerialismen) lägger också fram flera förvirrande utlägg och antydningar till nationalismens berättigande. Exempelvis framlägger han att människans stora adelsmärke jämfört med djurriket är dess förmåga att skapa kultur. Kultur, menar Gellner, är allomfattande och existerar i mer eller mindre alla mänskliga sammanhang. Han framlyfter även att kultur växer fram olika och alltid varierande och kulturell särart är också konsekvensen av människans kulturutveckling, något som inte går att undvika. För en identitär, nationalist eller etnolog är detta självklarheter. Vad Gellner inte helst verkar vilja kännas vid är att det är just dessa insikter som kan vara pådrivande även i (och nuförtiden oftast centrala) för någon av nationalistisk världsåskådning. Vad jag huvudsakligen vill komma till är att den officiella nationalismen, förkroppsligad i nationalstaterna inte nödvändigtvis förkroppsligar det nationalister av dagens datum eftersträvar. Den liberaldemokratiska staten är i sig byggd på nationalistiska politiska maktfördelningsprinciper utifrån det den franka nationalprincipen i viss mån, men inte nödvändigtvis på den organiska traditionalistiska eller sociala grund. Dock ska det betonas att i många fall är fallet det omvända (Sverige och de nordiska länderna kan vara exempel då detta). Nationalismen rymmer både delar av organisk traditionalism och den modernistiska staten. Den kritik som även kan riktas mot nationalism från höger eller högerradikalt håll tar sin utgångspunkt i samma uppfattning som vänstern: Nationalstaten som en artificiell konstruktion. Men i denna form av analys är det också viktigt att ta hänsyn till faktumet att även nationalstaten grundar sig på historiska identiteter: Inom den nationella staten ryms de äldre lokala och regionala identiteterna; Östgöte, västgöte, norrlänning eller varför inte skåning. Den nationella statens princip är inte och måste inte bygga på ett totalt överslätande av nationella lokala säregenarter i ett traditionellt homogent nordiskt land som Sverige. Den franska revolutionens “nationalism” var en likriktning av ett stort antal språkligt, kulturellt och till viss del etniskt åtskiljda grupper och regioner vilka sammanfogades från att vara regionala delar av det franska riket till den “franska nationen”. I detta sammanhang kom “nationen” att bli ett instrument för revolutionens “humanistiska” strävan efter andlig och kulturell likriktning där nationen skulle binda samman ett flertal olika grupperingar. Det sammanhållande klistret i en sådan konstruktion är inte det organiska sammanväxandet till en helhet utan ett instrument för utjämning. Det mest tydliga exemplet på denna artificiella utplånande “nationalism” har vi sett i Sovjetimperiet där de etniska säregenheterna med våld skulle förtryckas och utrotas för att ge liv åt den kommande kulturlösa och jämlika supermänniskan: Sovjetmedborgaren. Dock så borde även nationalist som traditionalist som identitär förstå skillnaden mellan denna “jämlikshetsnationalism” och kulturidealismens pluralistiska nationalism. Därför är det alltid av vikt att se till den egentliga nationella bakgrunden till olika nationalstaters historik innan man börjar kritiserar nationalismen som “otraditionell” eller “modern”.

Ett allomfattande europeiskt imperium som i vissa identitärers åskådning är mer legitimt än nationella stater måste även den bli lika artificiell som något annat. Vi nordbor har under tusen år präglats av våra nationella statsbildningar, de är lika gamla som vår dokumenterbara historia i någon form. Idén om ett nytt europeiskt imperium grundat på samma suveränitetsprinciper som det tyskromerska riket finner ingen större legitimitet i Norden än vad det skulle ha i Förenta Staterna. Detta inte menat som att de nordiska länderna skulle ha mer gemensam historisk grund med USA men att det finns helt enkelt ingen historiskt eller identitetsbaserat skäl för något sådant.

I sin grund är inte nationalismen inte ett barn av den moderna staten, utan en reaktion på den (ibland mot den). Nationalismen är en traditionalistisk och identitetsbevarande aspekt som sammanlänkar den nationella staten till transcendens med “de gamle göter” och svear, till teutoner, saxare och cherusker, till franker, normanner och västgoter. Moderniteten är oavsett hur man vill se det ett faktum, Europa gick inte under på grund av reformationen eller renässansen. Tvärt om kom eran 1500-1900 att känneteckna en storhetstid för nordfolken då vår då vår inre potential släpptes kom att föra den civilisatoriska och tekniska utvecklingen till oanade höjder, med alla dess för och nackdelar, likt en mänsklighetens Promotheus.

För att förstå hur moderniteten också kunde bli nordfolkens gissel måste man också förstå särarten hos de europeiska folken och nordfolken i sig. De egalitära parollerna har aldrig slagit ett så djupt ackord hos något annat folk än vårt eget och speglar något i det vi kallar för folksjäl och kultur något unikt. Den sensibilitet och emotionella förfining som präglat nordfolken mot världens andra folk har blivit ett adelsmärke vilket vi mycket väl skall vara stolta över. Men också har den genom åratal vänts emot oss. Det som gjorde den nordiska och europeiska kulturen storsint har också nu vänts emot oss själva genom kulturrelativismen, materialismen och den själsligt dödande dominanta kulturmarxismen: Vi känner den som politisk korrekthet eller etnomasochism, valet är fritt. Förnekande av vår trancendens är sammanbunden med vår förnekan av vår kultur och identitet. Det är den nutida nationalismens innersta strävan: Att ta tillbaka denna känsla av identitet, kontinuitet och transcendens. Denna känsla, denna förnimmelse av det mystiska, det eviga viskar i än i vårt kynne hos ett fåtal personligheter, oavsett vilken ideologisk eller politisk benämning man valt åt sig själv:

Upp männer, till striden!

Den kommer ej mer

Idag fäster Tiden sitt öga på Er

Se hur I fäkten - Den bortdöda värld

De ofödda släkten anropa Ert svärd!

………………………………………….

Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,

då jag tyst och rörd blickar till Er opp

Hon hviskar sakta uti Nattens öra,

Om forntids ära och framtids hopp

Okategoriserade | Kommentarer (0)

The Nature of Folk Religion
admin on 29 Apr 2008

The Nature of Folk Religion

by Stephen A. McNallen

In the modern Western countries, spirituality is thought of largely in individual terms. We meditate or pray to seek self-improvement, personal spiritual enlightenment, or individual salvation. Religion is nothing more than a set of beliefs and practices, which can be adopted as easily as we buy a new car, and changed for a new one even more easily.

This is a very new opinion, one which has risen in direct proportion to our separation from nature, and from our ancestors. To people in traditional cultures, this self-centered interpretation of religion is strange indeed.

Certainly all spiritual or religious paths have an individual component that is valid and worthy of pursuit. In America and the rest of the West, however, we often forget the group aspect of any system of belief. This doesn’t mean that we don’t yearn after community; many neighborhood churches provide this for their members, and this role has become even more vital as our families disintegrate under the pressures of modern living.

What we do not understand is that natural forms of religion - native religions, indigenous religions, whatever you want to call them - are linked to a particular cultural and biological group…a people. Religion is not something apart from the life of the group; indeed, it is one more manifestation of the group’s existence. Religion springs from the very nature of the people and is an expression of the totality of their experience from the beginning of time.

Most, or maybe even all, indigenous religions are essentially ancestral. Those who have gone before, those forefathers and foremothers of times past, are still connected to the tribe or nation. The bonds of kinship transcend space and time. Indeed, many of us who follow Asatru believe that the ancestors are continually reborn into the family or clan. There is an interweaving of ancestry thoughout lifetimes and across generations. We have been here, together in this world, before. Blood is not only thicker than water, it is stronger than death and distance!

From this perspective, it is unthinkable that religion should be seen as just a commodity, something to be shucked off like a coat or a hat. Rather, religion becomes a manifestation of our very essence, a part of us like our legs or our head. Asatru is not what we believe, it is what we are.

It is only natural that we seek out the spiritual path that our ancestors walked. On the most mundane level, we are more like those forebears than we are like anyone else. We carry their essence. One can try to rationalize this by pointing out that so many things about humans are influenced by heredity, and perhaps that is part of it, but ultimately the connection is spiritual. We are linked to those ancestors, and to our descendants, by special bonds that we do not share with others. When we find the ways of our own people, and come to understand those ways, and to follow them, we find things that we cannot find anywhere else.

It is these two things - the focus on the group nature of religion as a counterbalance to the sheerly individual aspect, and the importance of the ancestors, that sets natural religions or folk religions apart from modern, rootless, artificial constructs. Asatru is not just a belief, and not just a set of practices, it is an expression of who we are as men and women of European heritage.

En annan läsvärd text av McNallen och Varg Vikernes

In Defense of the Folish view

Europe And Europe´s Soul



Kultur&Tradition | Kommentarer (0)

“Vad är kapitalism?” Hilaire Belloc i översättning
admin on 26 Apr 2008



…vi menar med (omoralisk) kapitalism i ett samhälle är ett tillstånd där den stora massan av medborgarna, eller en oproportionellt stor del av dessa, inte är i bestånd att genom egen självproduktion säkerställa sin ekonomiska levnadsstandard och att dessa därför måste leva på löner av dem som äger tillräckligt stora materiella eller ekonomiska tillgångar vilka man använder till att dra fördel av det större antalet medborgares sämre ekonomiska situation: Proletariatet.

Märk väl att ”kapitalism” i sin negativa betydelse här syftar på den process som hotar existensen av vår kultur och välfärd inte betyder samma sak som äganderätten, utan snarare utnyttjande och missbruk av äganderätten; Tillgångar vilka utvecklats på ett onaturligt sätt att dessa tillgångars användning av enskilda individer blir en börda för folket och samhället snarare än en tillgång, då dessa tillgångar används för att undertrycka eller missgynna det egna folket från ekonomisk frihet och välfärd. Vilket kan hota ett samhälle och kultur med katastrof. Äganderätten är inget ont i sig, speciellt inte vid dess naturliga livsnödvändiga bruk. Exempelvis en familjs rätt till sitt hem, maskiner, landområde, kläder, sparkapital osv. Kapitalismen är inte ett ont för att den försvarar äganderätten, utan för att utan för att den igenom sin natur kan använda dessa privata äganderättigheter genom ett fåtal privilegierade mot det större antalet av medborgarna, som trotts ändå innehar jämställda politiska rättigheter men står utan självständig ekonomisk försörjning. Därför är det negativa i det slarvigt använda ordet ”kapitalism” snarare att betraktas som ”proletarianism”; då det destruktiva vi idag kallar för det kapitalistiska samhället inte är att det finns fåtal som är rika, utan för att den större majoriteten inte kan åtnjuta en högre form av ekonomisk självständighet. I stället för att skapa medel för att slippa oroa sig för sitt uppehälle så har det anonyma lönearbetet blivit det centrala i den moderna människans liv.

Det är existensen är våra moderna proletärer, löneslaveriet, som har givit nyansen till hela vårt samhälle, vilket gör det kapitalistiskt i sin själsligt och kulturellt destruktiva form. Det är inte lönearbete i sig som utgör det negativa, utan att medborgaren i sig inte längre utgör något annat än en lönearbetare i ett system som inte uppmuntrar till något annat (utom övrigt tillfredställande av lustar/behov vilka även dessa stimuleras/skapas och underbyggs artificiellt genom psykologiskt utstuderad markandföring, normer och reklam).

Det är inte den naturliga halvt oundvikliga tendensen hos ”kapitalisten” att utnyttja en ekonomiskt gynnsam situation till sin fördel som är grunden till det onda i en kapitalistisk ekonomi. Det är däremot det stora antalet som är försvarslösa mot exploateringen. Att kapitalismen arbetar för vinst pekar marxister/socialister snabbt ut som det huvudsakliga onda med det kapitalistiska systemet. Det är inte så det förhåller sig dock. Det finns inget omoraliskt eller oetiskt att arbeta för vinst eller med vinst som drivkraft föra produktion, distribution och utbyte av kapital. Exempel: Småföretagaren som exempelvis reser med flyget för att kunna inhämta nya varor, flyget som ägs av ett vinstupptagande flygbolag gör en vinst på detta- eller borde göra det om det drivs produktivt. Aktieägaren i flygbolaget köper företagarens varor vilket gör att företaget går med vinst och gör resan värd. Båda dessa transaktioner är helt mänskligt normala och normala för det mänskliga samvetet. Vinsten som i detta fall tillfaller småföretagaren så denna kan klara sin försörjning för familj, hus osv är fullt legitim och följer en självklar handelslogik.

Roten till det onda med det vi kallar kapitalism och det destruktiva i dess innebörd ligger inte i dess funktion som vinstgenererande genom vinstinbringande transaktioner genom bruk av äganderätten, utan i existensen av ett löneslavsamhälle med en övervägande del proletära (egendomslösa) arbetssäljare där det stora antalet berövats sin ekonomiska frihet trotts att de omfattas av frihet och jämlikhet i politisk (och juridisk) mening och att detta har blivit det dominerande mönstret i hela samhället. När den stora massan av individer och familjer ser på sig själva som beroende lönearbetare och även anses vara detta av de som betalat ut deras löner men själva gör en vinst på det, kan samhället definieras som kapitalistiskt. Det är inte kapitalistiskt (i negativ mening) för att vissa proportioner äger kapital och använder det, utan för att hela samhället är lönearbetande (och därmed proletärt).

Låt oss nu begrunda de onda ting som blir en del av ett sådant samhälle och uppskatta dessa efter dess proportioner. Här, likt in allt mänskligt, överväger det andliga det materiella. Det är den andliga defekten medföljande proletarianismen som är den huvudsakliga anledningen till ökande instabilitet, och av denna negativa andlighet är två ting huvudsakligen dominanta: 1) Känslan av orättvisa genom att människor åtnjuter (i teorin efter moderna omständigheter) politisk frihet men är berövade sin ekonomiska frihet; 2) Harmsenheten över vetskapen om att vara en fullvärdig medborgare, men än dock tvingas utnyttjas av en annan som varit mer framgångsrik, men som i praktiken inte har med några andra skäl att göra så utom faktumet att denne besitter mer kapital/tillgångar än den förste som berättigande för att utnyttja denna sorts makt. Det finns en frånvaro av egentlig moralisk rätt att utnyttja denna makt (som för den besuttne handlar om materiella tillgångar och inte ledarskap, auktoritet, suveränitet eller respekt) som blir oacceptabel.
(Ur den arbetssäljandes känslostämning blir den blir fullständigt självklar och naturlig ur den partens ögon vilken anser sin egen insatts, som att driva och utveckla företaget, borde ha rätt vilket i sig inte är fel men att proportioner måste tas hänsyn till. Detta exempel verkar främst vara något som idag passar mer i på stora företag/arbetsplatser där den anställde och arbetsgivaren är långt mer alienerade från varandra än på en liten firma eller företag).
En annan själsligt negativt ofrånkomlig sida i den proletära staten, genom ”kapitalism” (ur dess destruktiva sida) är den ökande kontrasten mellan lyx och överflödighet hos dem som äger den ekonomiska makten, och den ”kastbundenhet” och minilevnadsstandard som särpräglar de som är beroende av dessa.

Ett annat andligt nedbrytande fenomen är som borde tas hänsyn till är den opersonliga (alienerande) som särpräglar det hela: Borttagandet av det mänskliga skapandet (det kreativa särpräglandet) från produktionen, bristen på en mänsklig gemenskap mellan dom som arbetar och de som tjänar på dessas arbete; Anonymiteten i storföretagen som de lönearbetande är anställdas hos; avlägsenheten mellan de ledande och de ledda (i dom fall det är en individuell kontakt över huvudtaget).

På ett annat lägre plan men grundläggande för förståelse för situationen är den destruktiva materiella aspekten av systemet. Det involverar den oundvikliga återkommande/återupprepande utblottningen, eller risken för utblottning, även för dem som för tillfället inte är drabbade av den. Sådan utblottning kan bli lättad genom understöd/bistånd, men det ligger i saken att denna lättnad måste bli otillräcklig för en god levnadsstandard. I alla fall för den levnadsstandard kännetecknande för ett civilt liv i ett samhälle som är menat att bestå at fria människor (alltså i jämförelse mellan de arbetande och ickearbetande måste det automatiskt bli ekonomiskt kännbart för att systemet och samhället ska funka). Även övertaget att lönebetalaren ska betala så lite som möjligt gör att även den välbetalde arbetaren ofta även åtnjuter en levnadsstandard motsvarande en nivå som i det specifika samhället skulle anses ligga under dräglig livskvalitet (Exempelvis det tidiga 1900-talets England som Belloc analyserar, men det kan dock ses annorlunda med ett modernt svenskt perspektiv då moderna västerländska ”proletärer” i sig kan erhålla en mycket högre materiell levandsstandard, ändock mindre ekonomisk frihet än övriga samhället om proletärer som Belloc beskriver innefattar alla som är beroende av att sälja arbetskraft). De längre skikten i samhället kommer i allmänhet, oavsett även om sociala hjälpmedel kan ges upp till den nivå av de lägst betalda arbetena, inte kunna tävla med de bättre förutsättningarna för levnadsstandard i tävlan på arbetsmarknaden. I så fall skulle arbetets värde i sig minska genom att kunna bibehålla en god levnadsstandard och god livskvalitet skulle allt mindre välja att arbeta (man kan relatera till vår tid gällande debatten om ”arbetsskygghet” och ”förslappning” vilka moderna borgliga politiker gärna använder i sin vokabulär för att göra enkla politiska poänger och därmed släta över systemets brister och vår tids andligt krävande klimat, medan “arbetarpartierna” helst undviker erkänna att någon sådant överhuvudtaget har någon betydelse i verkligheten).

(Märk väl att detta är en fri översättning som ej fullt ut överstämmer med ursprungstexten ordagrant genom språkliga, tidsenliga begrepp eller uttrycksformer men i sin helhet är menad att lyfta fram andemeningen ur det perspektiv som jag uppfattat det. Jag har även placerat in kommenterar om mina egna funderingar kring Bellocs analys och hur den kan vara aktuell idag)

Idéhistoria&ideologi | Kommentarer (0)

Hilaire Belloc: Sökandet efter en tredje väg
admin on 26 Apr 2008



Hilaire_Belloc är inte ett särskilt känt namn i våran krets av Europa och har sällan tagits upp av traditionalistiska eller nationella aktivister eller ideologer i vårt land. Dock är Belloc för oss nationellt sinnade en högst intressant filosof och samhällskritiker vars ekonomiska och strukturella vision, kallad distributismen, som i sin helhet var ett uttryck för en sorts nyagrar korporatism, en tredje väg. Det finns ett nära intellektuellt och ideellt släktband hos Belloc till vår egen Per Engdahl, som lät sig inspireras av Bellocs skriftställarskap som stod nära den svenska korporativa tanken och både inspirerades av- och delade dess kritik av den liberala återvändsgränden med kapitalism i den ena änden och kommunism i den andra.

Hilaire Belloc var en av det tjugonde århundradets tänkare som sökte efter en väg bortom kapitalism och kommunism (socialism). I ”Crisis of Civilization” undersökte Belloc de historiska rötterna till de två ändarna av den liberala världsåskådningens anstormning mot det traditionella europeiska samhället. Han bevisade att dessa delar långt mycket mer gemensamheter är vad de etablerade försvararna av etablissemangets båda motpoler gärna erkänner. Belloc lät först höja en varningens röst i hans profetiska bok, ”The Servile State”, publicerad 1912. Den beskrev hur kapitalismen och socialismen (marxismen) endast båda kan sluta med ekonomisk och andlig förslavning av mänskligheten. Hans tes var att kapitalism ”blir mer ostabil ju mer den fulländas”. Dess bieffekt var den ökande interventionen av en allsmäktig stat för att stävja konsekvenserna av ett samhälle grundat på de fria marknadskrafterna, och på så vis understödjer utvecklingen av den totalitära staten som begräningar och i lag försöker kontrollera/strypa den mänskliga alldagliga livet in i minsta detalj, vars slutdestination leder den totalitära kollektivistiska staten (kommunismen) för att lagföra all form av mänskliga relationer och materiell hantering av tillgångar och resurser. Bellocs fjärrskådande teorier kan sägas ha besannats i utvecklingen av den globala ”Nya världsordningen”, en konstruktion vars värden och världsbild hämtar sin näring både ur de ur liberal-kapitalismen syn på “progressiv” världsekonomisk utveckling och kommunistisk dogma och värdegemenskap. Dock så har världen och förutsättningarna som skapade Bellocs teorier flyttats flera steg och kan inte helt passa in i vår egen tids utveckling, men teorietiskt och praktiskt sett stämmer de tilräckligt bra för att utgöra en träffsäker kritik av vår egen era. Europa har tagit steget bort från industriellt centrerad produktion och manifaktur och gått in i det man kan kalla ”servicesamhället” eller serviceekonomin. Vår tids lönearbetande ”proletärer” i vitskjorta är minst lika beroende av marknadskrafternas nycker och utsatthet i sin försörjning som deras blåställklädda kolleger och står i hög grad utom personlig kontroll av förutsättningarna för sin personliga försörjning. Proletären är den utan möjlighet till att genom egna tillgångar klara sin försörjning självständigt från det marknadsorienterade samhället. Oavsett anställning i privat eller offentlig sektor kan inte den moderna arbetaren i generellt snitt lita på att kunna försörja sig långsiktigt på egna tillgångar och egenproducerande förmåga och därmed, oavsett yrkeskategori, är vi i ordets sanna mening det nya proletariatet, då vi alla oavsett sifferantal på lönekontot, är i vårt servicespecificerade snabbtjänst-samhälle helt beroende av att sälja vår arbetskraft till arbetsköpare. Må det vara staten eller ett multinationellt företag (gränsen där emellan har sedan länge börjat blekas bort) utom den som tar på sig rollen som den ”frie” företagaren, insnärjd både från statlig intervention eller finansmonopol i darwinistisk konkurrens. Den fria yrkesutvecklingen och kreativa skapandet i produktionen är i princip endast tillgänglig för ett litet privilegierat skikt av ”kulturarbetare” under allt annat än fria former (då kulturradikalismen strypt så gott som allt orginelt kreativt skapande) eller den enda andra reella frihet är att själv rätta sig efter den starkes rätt i konkurrenskrafterna för att etsa fast en plats i solen hos samhällets övre skikt av framgångsrika konkurrenskraftiga finansliv. Bortom dessa ”fria” positioner finnes endast en ranglista av förmånliga tjänster i någon nämnd sektor. En ”friare person” så länge ”friheten” inriktar sig på den strikta ramen inom verksamhetsområdet. Det har växt fram ur denna kultur, eller antikultur, en samhällsordning strikt centrerad kring lönearbetandet vilken byggs upp av två dimensioner: Arbete och rekreation från ickearbete. Den moderna världen har skapt ett utrymme där det blivit tvunget för lönearbetaren att skapa en egen autonom bubbla av, kalla det ”lek” eller verklighetsflykt av det infantila slaget (dokusåpor, missbruk av elektroniska tjänster eller ting, promiskuitet, alkoholkonsumtion, sensationslystenhet, infantil narcissism, alienation, sökande efter lättköpta ”kickar”) allt under namn som ”hobby”, avslappning eller ”fritid” osv… då i det moderna samhället skapats både av kulturella (eller antikulturella) och strukturella omständigheter ett behov hos merparten av vår vuxna unga och befolkning att ”leka av sig”.


Jag hade därför tänkt att ett par framtida inlägg kommer behandla skilda avsnitt av Bellocs skriftställarskap (Den bekante med litteratur från Third Position kommer kanske känna igen sig).



Idéhistoria&ideologi | Kommentarer (0)

Den paniska antifascismen och Front National
admin on 10 Apr 2008



Vänsterradikalen och tillika författaren Bim Clinell, med flera kopplingar till det den statligt understödda åsiktskontrollerande underrättelsetjänsten Expo, gav under svallvågorna av det franska presidentvalet 2002 ut boken ”De hunsades revansch” (En resa i fascismens Frankrike). Boke är tryckt av Ordfront 2003 och försedd med förord av den antisvenske aktivisten och Expomedarbetaren Stig Larsson. Boken, trotts författarinnans tveksamma politiska och irrationella böjelser åt extremvänstern och kommunisterna (Clinell har även skrivit en bok om den militanta vänsterextrema rörelsen ATTAC) så inger faktiskt ”De hunsades revansch” ett hyfsat seriöst intryck om att faktiskt vilja objektivt granska bakomliggande Nationella Frontens framgångar ur ett samhällsorienterat och perspektiv från vänsterradikal synvinkel. Tyvärr så brister större delen av Clinells analys genom det snäva vänsterradikala perspektivet utan utrymme för sakligt granskande och hellre faller tillbaka på 68-västmarxistisk dogmatik. Nationalister, oavsett om de stödjer assimilation eller helhjärtat stödjer parlamentarisk liberaldemokratisk statsgrund skall alltid bemötas och bekämpas som ”fascister”. Bilden som Clinell uppmålar skulle rent stilistiskt sett kunna beskrivas som ett Frankrike under ockupation av Vichyregimens hantlangare och landet håller på att ätas upp inifrån av en rasistisk/fascistisk/nynazistisk konspiration med Jean-Marie Le Pen som Hitlers arvtagare och uttolkare av den generiska fascismen. Begreppet ”fascism” klargörs dock aldrig tyvärr, vilket hade varit mer intressant för att ta Clinells skildring mer på allvar, men låter det hela stanna vid att kritiserande eller tvivel på det mångkulturella samhällets legitimitet skall definieras som ”fascism” och därmed antidemokratiskt.



I längden så finns det inget utrymme för någon egentlig kritik så länge den inte kommer från författarinnans egna ideologiska paradigm, vilket tyvärr visar sig väldigt snävt. Någon som helt acceptans eller förstående för det franska demokratiska systemets legitimitet framförs inte, ”fascister” skall bekämpas, mobbas och utfrysas och trakasserier, smutskastas och organiserat bekämpas på alla plan för att förhindra demokratiska valda företrädare att utföra sitt arbete. Men dock så ger boken en hel del intressanta inblickar i det franska samhället som Bim Clinell motvilligt inte lätt kan överstryka.

De inhemska fransmännen, de ur vad vi kallar socialgrupp III, är den grupp som den franska nationalismen främst verkar attrahera. Som efterföljd av Maastrichtomröstningen 1992 reagerade flera franska fackförbund mot anpassningen efter utländska mått i både sociala rättigheter och arbetsrättigheter. Det kom att bli den fattigaste delen av befolkningen, som kom att visa hårdast motstånd mot det nya gemensamma Europa under EU och stegrad internationalisering. Som räknat blåstes det snart nytt liv i både den militanta politiska korrektheten och fackföreningar, religiösa organisationer, humanitära o.s.v. till protest mot den allt mer oreglerade markandsliberalismen. Det irriterande och det mest svidande för vänsterkrafterna var att de franska arbetarna också var fullt medvetna om hur fransk politik förs, både av liberala/konservativa och marxistiska/liberala regeringar och att valet mellan borgligheten eller vänstern är ett val mellan ökad mångkultur och snabbare stegrad globalisering, eller snabbare stegrad mångkultur och ökad globalisering. Man skådar här hos Clinell en underliggande frustration, en medvetenhet om att det är de mest utsatta, den nya franska inhemska arbetarklassen, oftast arbetande i småföretag utan några direkta skydd av få arbetsrättsavtal och vars vardag ständigt präglas av allt större grupper av etniska främlingar kolonialiserar deras stadsdelar vilket i rask takt även radikalt förvärrat (eller multikulturaliserat) en redan svår och osäker tillvaro, som kommit att bli basen för stödet av det nationalistiska motståndet mot mångkulturen och globaliseringen. Franska medier har fått bita i det sura äpplet och erkänner öppet nu: Fronten är Frankrikes största arbetarparti.
Att arbetarna tappat förtroendet för vänstern, som även i Sverige främst drivs av kulturradikalism, multikulti, dogmatiskt feminism, HBT-frågor och ökad invandringsmottagning har i den inhemska arbetarklassen förlorat sina traditionella bastioner. Detta är inget unikt utan är en typisk del i den utveckling som fortgått i Europa i.a.f. 40 åren vilket har snabbats på dels genom det statligt påtvingade kravet om mångkulturalisering, markandsliberalisering och globalisering där den vita inhemska underklassen hamnat i en situation som den nya pahria i en alienerad tillvaro ( http://oskorei.motpol.nu/?p=406 och http://oskorei.motpol.nu/?p=226 ). Kulturmarxismens samhällsexperiment påtvingat ovanifrån blev här tvungna att lämna sin självpåtagna styvföräldersroll över den nationella arbetarklassen för att nedprioritera den inför andra mer ”progressiva” spörsmål.

Clinell framlyfter att det är en ny vit arbetarklass som vuxit fram som störst visat sitt stöd till Fronten. Den ”klassiska” proletärromantiserande arbetarna, anställda i stora företag, aktiva eller företrädda av starka fackföreningar, kollektivavtal och lojala socialistisk partidoktrin av konservativa skäl som snarare är en del av samhällets mellanskick har präglats av de vänsterinriktade trygga medelklassidéerna, är inte den arbetarklass som här avses. Det är den nya ekonomins alienerade underklass som lockas av de nationella och traditionalistiska budskapen och solidariteten: Isolerade underleverantörer, chaufförer, anställda vid småföretag utan fackligt inflytande, servicepersonal, korvkioskens personal osv… De som tar ”skitjobben” helt enkelt. Denna grupp är en socialgrupp vars själva livsvillkor kan ruineras snabbt och obarmhärtigt, de strandsatta fransmännen i ständigt växande och otryggare mångkulturella områden i landskap av betong, ett folk i sitt eget land framväxande proletariat utan hopp om framtidsutsikter. Jag tror, utan att vilja framstå som pompös eller melodramatisk, att det är just detta som varje ärlig nationalist tänker på och motiverar kampen för Europas länder och folk. Trotts årtionden av försök att sammanbinda nationalism med orättvisa, överklass, borglighet så framväxer den nationella och sociala tanken fram för att bilda en enhet det uppenbaras självklarhet: Folkgemenskapens som en naturligare gemenskap och solidaritet än en från verkligheten avskiljd abstrakt ideal om världsmedborgarskap (en företeelse ursprungligen hemmahörande i den kosmopolitiska överheten). Clinell medger, om än motvilligt, att Nationella Frontens aktiva anhängare skapar näst intill familjära band i en miljö där alienationen växer sig allt starkare.



I Frankrike så har chocken över FNs framgånger helt klart överdramatiserats till enorma proportioner. Så pass attett löjligt skimmer direkt infaller när journalister mer eller mindre lika gärna kunde tala om en ny ockupation av Hitlertyskland, vilket faktiskt Clinell mer elelr midnre menar genom att framhålla att det finns/funnits partifunktionärer som arbetat för eller sympatiserat med Vichyregimen.

Clinell beskriver skolor där lärarkåren tillåter skolk för att demonstrera mot FNs kommunalråd, att det bildas ”motståndsgrupper” som slagit samman autonoma vänsterextremister och ”rara kvartersbor”-förbund för att på alla sätt störa, trakassera, demonstrera dagligen, utföra blockader, arrangera strejker, sätta press på servicefirmor och allt annat tänkbart för att öppet visa att man inte kan acceptera att felaktiga kandidater ska få tillträde till stadsfullmäktige eller andra beslutande organ. I princip alla franska partier är i stort sett eniga, mångkulturen detsamma som frihet, jämlikhet och broderskap så medborgerliga rättigheter, integritet och demokratiskt beslutsfattande och parlamentarismen får maka på sig till ”demokratins försvar”. För den bredvidstående betraktaren ges här ett praktiskt exempel på de politiska mekanismer och definition av det man kallar demokrati: Skiljt från begreppet folkstyre och representativt styre så ska ”demokrati” snarare uppfattas som en radikal socialistisk/liberal värdegrund vars uppgift är att förneka och motarbeta traditionella, nationella, individuella värderingar. Mångkultur och demokrati anses ur denna synvinkel vara begrepp omöjliga att separera och kritik mot dess effekter socialt, ekonomiskt, kulturell, etniskt och på långsiktig civilisationsnivå är en attack på ”demokratin” i sig.

Fronten har under flera år arbetat med att bygga upp ett socialt kapital lokalt på den ort man inriktar sig på att företräda. En klart utarbetad folkrörelsestrategi och långsiktigt arbete, företagande, arrangerande av folkliga aktiviteter, opinionsbildande vid arbetsplatser, fackligt och facklig engagemang ända sedan 1970-talet har skapat förutsättningar för den position partiet hamnat i idag. Klassiskt folkrörelsearbete tänker man, men de paniska ”antifascisterna” skriker ut sin frustration om infiltration, lobbyism, antidemokratiskt underminerande av institutioner o.s.v. för all sin kraft. Relaterat
http://aequitasetlibertas.motpol.nu/?p=159

Front National är enligt sin egen beteckning ett nationalistiskt högerparti, och flera mindre grupperingar och partier har brutit sig ur Fronten. Ett exempel är den nationalrepublikanska rörelsen under Bruno Megrét. Jean-Marie Le Pen har flera gånger fått kritik från såväl nationalister som det politiskt korrekta lägret att vara en karriärist och opportunist utan egentlig ideologisk förankring. En stående kritik från nationellt håll är att partiet liberaliserats allt mer och ska ha accepterat att Frankrike är en multietnisk stat så länge den franska kulturen bevaras och att Fronten numera förespråkar assimilation framför repatriering.
Relaterat: http://www.nd.se/nyheter/dokument.asp?dokID=262&q=david+duke&x=0



Hur det verkligen förhåller sig kan jag inte direkt uttala mig om (men dock så verkar partiet inte gått lika långt som exempelvis SD, ytligt sett), men Frankrike har med sitt exempel FN visat att hårt och tålmodigt arbete också kan löna sig i det långa loppet i kampen för Sveriges och Europas framtid. Det är inte utan en viss ironi man inombords drar sig till minnes en av franska revolutionens slagord vilket ur ett modernt perspektiv har tvingats in i en motställning till det ofta irrationellt och dogmatiskt skanderande frihet, jämlikhet och broderskap: Viva la Nation!

Idéhistoria&ideologi and Kultur&Tradition | Kommentarer (0)

Den Svenska Folkstatens Uppkomst (Per Engdahl).
admin on 04 Mar 2008



Detta stycke följer en nästan prosaisk betraktelse skriven av Per Engdahl om hans syn på och berättelse om den svenska statens utveckling i romantiska och ofta generaliserande, men inspirerande och eggande, ordalag och ger en mycket intressant och idag mycket annorlunda formulering av den svenska historien. Dock så avviker den föga från moderna fakta i sin helhet, men ur ett perspektiv grundat på kärlek och inte endast kritiskt tillrättaläggande. I dagens historieforskning, präglad av politisk korrekthet, ifrågasättande och bortförklarande till allt som skulle kunna grundas för en historisk nordisk svensk identitet och ofta i den hånfulla revisionismens tecken, är det skönt att än dock få höra vårt lands och folks historia utan eftermoraliserande självursäktande. Ett folk, identitet, en kollektiv eller individuell identitet, en stat, en gemenskap, organisation, o.s.v. är alltid beroende av dess historiska uppfattning och syn på sig själv. Utan historia finns ej heller en levande samhörighet för framtiden. Trotts flera detaljer som framgår i texten i mer uppdaterad forskning kan ses som inte längre helt korrekt, är det ändå en stimulerande läsning och ett av Engdahls mest lysande verk och en bragd för hans skriftställarskap, hämtad från hans största idéhistoriska och visionära verk ”Västerlandets Förnyelse”.

Den europeiska etatismen har haft sitt huvudfäste i Tyskland och i någon mån Italien och Frankrike. Där blommade den medeltida kejsartanken, där byggde medicéerna sin furstestat i Florens, där murade hohenzollrarna mödosamt och segt den preussiska militärmonarkien, där skapade Habsburgarna kring sin kejsarkrona den nationellt mångskiftande, Donau-monarkien, där samlade kung sol och kejsar Napoleon det franska folket kring en statlig järnvilja, där bygde Bismarck sin starka tyska riksledning mitt framför den för fullt pågående demokratiseringsprocessen i väster, och där reste Hitler och Mussolini den nationella diktaturen. Den europeiska demokratien kom västerifrån. Den engelska parlamentarismens gradvisa utveckling från aristokrati till demokrati har ackompagnerats av en idédebatt, som mer än de flesta stimulerat den europeiska demokratiska utvecklingen , som mer än de flesta stimulerat den demokratiska utvecklingen i Europa, och den franska revolutionens jämlikhetsdoktriner ha gått ut som tändande gnistor över världen, samtidigt som de inspirerat den tredje republikens sjuttioåriga franska utveckling i tecknet av en följdriktig demokrati, medan de lilla schweiziska alpfolket skapat den mest fulländade formen av för ett demokratiskt styrelsesätt i sina fjällskyddade dalbygder. När vi en dag under trycket av från öster se fram mot en syntes mellan de livsdugliga i de skiftande europeiska traditionerna, är det därför naturligt, om vi vända oss mot det väderstreck, från vilket ingen skapande insatts på det författningspolitiska området gått ut över Europa, trotts att vi där bevittnat en av de orginellaste utvecklingslinjerna i europeisk historia mot norr.

Sveriges historia är historien om folkstaten, förkroppsligad i färgstarka och kraftfulla ledarpersonligheter, stödda på böndernas och borgarnas grund i målmedveten försvarskamp mot aristokratiska klassintressen. Det är samtidigt om ett litet tappert krigarfolk, som trotts sin avlägsna läge i ett hörn av Europa och trotts sin blygsamma folkmängd gjort världshistoriska insatser i lysande vapenskiften på ryska och europeiska krigsskådeplatser, en gång byggt upp en stormakt i norr, stödd på en stram förvaltning och en segerrik försvarsmakt , men som under omständigheternas tryck trängts tillbaka i ställningen som småstat utan att därför förlora sitt självförtroende. Det är historien om ett folk, som förvandlat sin krigiska nationalism till en fredens expansion, och ett litet fåtal, som i konst och vetenskap, i folkbildning och social standard marscherat upp i främsta ledet bland världens nationer, som gjort produkterna av sitt arbete kända runt jorden, och som vetat att genom två världskrig i fred och oberoende g¨sin egen väg genom en brinnande värld, trotts att lågorna från branden bokstavligt talat svett knutarna.

Sveriges historia rymmer i sina skiften den stora syntesen mellan de tre huvudfaktorerna i europeisk utveckling, etatism, demokratism och solidarism, och den är samtidigt vittnesbördet om hur krigets utåtriktade nationalism förvandlas till en inåtriktad fredens nationalism, en nationalism, som i överensstämmelse med sin inneboende kraft känslokraft strävar efter att växa över gränserna till en idé om en mellanfolklig solidaritet kring de andliga värden, för vilka svenskarna i forna tider i forna tider kämpade för med vapen i hand. Det är självfallet, att en människa formas av sin miljö, att man lätt romantiserar sitt eget folk och dess insatser, att man aldrig kan nå en fullt objektiv bild av sitt eget folks insatser i jämförelse med andra folks. Och det är därför tillbörligt att här framhålla, att när Sveriges historia skrives av en svensk patriot, känslofärgen måste bli starkare än om den skrivits av en fullt opartisk bedömare. Fakta är dock ofrånkomliga, och dess språk gäller för alla.

Sveriges historia börjar, när den stora nedisningen omkring 10 000 år före Kristus började gå tillbaka och de första renjägarna vandrade in över det område , som idag utgöres av Danmark, till det tundreliknande landet längre i norr. Under långa årtusenden levde de svenska bebyggarna på den äldre stenålderns primitiva stadium, till dess att omkring 3000 år före Kristus den första egentliga kulturen börjar blomma upp. Den är begränsad till västra och södra Sverige, det senare nära anknutet till det nuvarande danska området. Man har i denna s.k. megalitkultur sett en yttersta svallvåg av den kulturella eruption, som kulminerade de egyptiska i de egyptiska pyramiderna. Möjligen har den samband med en ännu obekräftad invandring av jordbrukskunniga människor från Västeuropa. Tusen år senare kom i varje fall en invandring, som skulle få avgörande betydelse för Sveriges historia. Det var båtyxefolket, som kom in över Bornholm till Skåne och sedan följde ostkusten norrut och skapade en egenartad kulturbygd i Mälardalen. Det var detta folk, som bildade kärnan i den mellansvenska bronsålderskulturen, som enligt vittnesbörd av gravhögar från omkring 1000 före Kristus grundade ett mellansvenskt rike, som hade vidsträckta handelsförbindelser österut ända till Volgakröken. Detta välde är själva upprinnelsen till det svenska riket, Europas äldsta. Fem hundra år senare gick bronsåldern under genom den klimatförsämring, som i svenska sagor och myter går under namnet fimbulvintern. Men i Mälardalen synes traditionerna från den förfrusna storheten har dröjt kvar, något som framgår i Tacitus skildring av svearna i motsats till övriga germanfolk vara en militärmonarki; som främst stödde sig på flottan, och som hölls av samman av en i förhållande till grannstammarna osedvanligt stark kungamakt.





Ytterligare några hundra år, och det mellansvenska riket börjar åter expandera. De västsvenska områdena infogas i riket. Söderut flyttas gränsen ner mot Skåne. Gotland uppgår som en måhända självständig enhet i Sveakungarnas välde. På andra sidan Östersjön återupptas baltiska kolonisationen, liksom södra Finland också blir en svensk intressesfär, något som inte heller torde vara nytt för denna period. Den svenska riksgrundningstiden torde vara avslutad framemot 800. Denna utveckling finansierades genom export av pälsverk från de stora skogarna i norr och slavar från områdena i öster. Pälsverket gick via Danmark ner till kontinenten, slavarna fortsatte i samma väg till det muhammedanska Spanien. Den svenska handeln med orienten tvingades i stället österut och tog vägen via de ryska floderna till Svarta havet och Konstantinopel. Därmed är vi framme vid den svenska vikingatiden. Överallt på handelsvägarna grundade svenska vikingar små furstendömen, vilka tjänstgjorde som militära stödjepunkter utmed handelsstråken. Det persiska silvret, som just nu började flöda i en aldrig sinande ström, gick i utbyte mot skinn och slavar mot norr. Det var väldiga rikedomar, som på detta sätt hopades i Sverige, och genom den svenska kolonin i Hedeby i Slesvig sökte man också trygga en förbindelse västerut., genom vilken transitotrafiken mellan kontinenten och den muhammedanska världen, som förut gått över Medelhavet, nu länkades över Norden.

Man skulle ge mycket för att få något närmare, om hur detta sällsamma svenska rike i själva verket var konstruerat. Vi ärp hänvisade till ytterst knapphändiga uppgifter från missionärer, som med Ansgar i spetsen besökte Sverige på 800-talet, till de lapidariska runinskrifterna och till de isländska källornas delvis romantiserade och delvis efter vissa önskemål tillrättalagda framställning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att de sammanhållande bandet inom svenska väldet var den gemensamma hedniska kulten, vars främsta företrädare var konungen i Uppsala. Huruvida kungen under vikingatiden hade en verklig betydande makt låter sig icke avgöra. Hans ställning som offerkung tycks i varje fall ha varit den enande symbolen inom riket.
Han representerade den främsta ätten i riket, ett rike, som till sin sociala struktur var ett typiskt ättesamhälle. Man urskiljer tre samhällsgrupper, trälarna, den fria medelklassen för att använda, som i detta sammanhang är något anakronistiskt, och de förmögna stormännen.



Trälarna utgjordes mestadels av importerade slavar och hade inga sociala rättigheter. De fria bönderna, medelklassen, torde ha haft en levnadsstandard, som icke i fråga om lyx och förfinig föga skilde sig från trälarnas. Men de hade rätt att möta upp vid tingen och delta i rättskipningen och handhavandet av allmänna värv. Stormannaklassen fick ett mäktigt uppsving under vikingatiden. Det var de, som höstade in de stora rikedomarna, och med all sannolikhet torde det ha varit stormännen, som behärskat tingsmenigheten.

Omkring år 1000 började det persiska silvret att ta slut. Därmed förlorade östhandeln sin dominerande betydelse för den svenska utvecklingen. Vi möta i detta sammanhang en konflikt, den första mera kända i den Sveriges historia, som kan förstås av den utrikespolitiska utvecklingen. Olof Skötkonung, den förste svenske monark, som varit kristen, ville vid Uppsalatinget begära medel för ett krig i Norge.



Men bönderna fordrade förlikning med norrmännen och tvingade konungen att böja sig. Man har i denna tavla, tecknad av isländaren Snorre Sturlarson, velat se ett första bevis på de svenska böndernas politiska frihet. Sannolikt är denna tolkning missvisande. Det är nämligen föga troligt, att denna konflikt rörede kungen och bönderna. Det var fast mer ett konservativt stormannaparti, som på tinget dikterade sin mening. Stormännen höllo fast vid östpolitiken, som gjort dem rika, medan konungen ville orientera sig västerut och genom svensk hegemoni i Norge skapa en svensk kontroll över den nordiska expansionen västerut. Hans övergång till kristendomen är typiskt uttryck för denna västorientering. Det är höjt över varje tvivel, att konung Olof sett läget betydligt klarare än hans motspelare på tinget. Att han förlorade dragkampen skulle för århundraden framåt förvandla Sverige till en bortglömd vrå av världen, medan i stället Knut den stores Danmark och senare konung Sverres Norge övertog rollen som nordiska stormakter. Stormannapartiet vann och sökte nu i en sista heroisk kraftansträngning fullfölja traditionerna från östväldets glansdagar. Man skickade förstärkningar till det svenska Novgorod och slog tillbaka angrepp från den bysantinske kejsaren. Man planerade en ny handelsväg över Kaspiska havet och kirgisstäppen för att ännu längre österut hämta produkter, som sedan kunde avyttras på den europeiska marknaden. Men man spände bågen för högt, och sannolikt omkring år 1040 stupade den siste store vikingahövdingen Ingvar i en strid, som förlagts till stäpperna norr om Kaukasus, en forntidens karl XII i en sista förtvivlad kamp för upprätthållandet av ett välde, som förlorat sin ekonomiska ryggrad, och som översteg Sveriges krafter att regenerera.



Sveriges historiska glider nu definitivt in på de inre linjerna. Östväldets sammanbrott öppnade slussportarna för kristendomen, som under seg brottning med den hedniska tron kämpade sig fram till herravälde i landet. Danmark, som nu gick mot sin egentliga storhetstid, hade beslutsamt gått i spetsen. Ett ögonblick fanns det en möjlighet för svensk anknytning till den grekiska kyrkan, något, som om det blivit mera än en episod, kunde fått oöverskådliga konsekvenser för hela utvecklingen. Men denna kontakt var blott ett sista återsken av den sönderfallande stormaktställningen. Samtidigt som kristendomen segrade över Oden och Asa.Tor, genomgick det svenska samhället en social omvälvningsprocess, i det att forntidens ättesamhälle började omvandlas till medeltidens ståndsamhälle. När Birger jarl på 1200-talet fastslog, att syster skulle ärva hälften mot broder, hade denna utveckling definitivt stabiliserats. Manslinjen var icke längre dominerande på samma sätt som tidigare. Detta möjliggjorde en konsolidering av stormannaklassen på en helt ny grund. 1200-talet är uppfyllt av inbördesstrider mellan konkurrerande släktkonfederationer, samtidigt som de olika provinsernas urgamla traditioner åter började göra sig gällande i form av separatiska tendenser, som understundom hotade att äventyra riksenheten. De till Uppland knutna konungarna av den erikska ätten företrädde ett nationalkyrkligt program i motsättning till de släktgrupper, som tagit arv från 1000-talets konservativa östparti, medan de i Östergötland residerande sverkrarna företrädde en universalkyrklig linje. I slutstriden kastades rollerna om. De nationalkyrkliga synpunkterna förenades med bygdeseparatismen kring de s.k. folkungarna, det börjande 1200-talets mäktigaste stormannagrupp, medan monarkien i den universala kyrkan sökte stöd för en centralistisk maktpolitik. Det var den kungliga folkungarnas seger över den egentliga folkungagruppen och Birger Jarls rikslagstiftning, som definitivt säkerställde rikets enhet. Hans son, Magnus Ladulås, fullföljde verket och byggde kring folkkungarnas kungadöme upp en riksaristokrati, som skulle bli det samlade elementet tvärs över de gamla provinsgränserna och som i början av 1300-talet fick sitt sammanfällande organ i riksrådet. Brödrakampen inom folkungaätten efter Magnus Ladulås död försvagade kungamakten ställning och möjligtgjorde riksaristokratins första storhetstid under Magnus Erikssons förmyndarregering ( från år 1319). När den siste konungen av folkungaätten nått myndig ålder och började föra en egen politik, djupnade emellertid konflikten mellan honom och aristokratien. Konung Magnus hävdade den svenska monarkiens ställning som riksenare genom utfärdandet av Magnus Erikssons landslag, den första svenska sammanfattningen av de tidigare landskapslagarna. Dess kungabalk blev Sveriges första skrivna författning. Motsättningen till aristokratien blev emellertid än värre efter utrikespolitiska motgångar.



Kung Magnus hade i början av sin regering lyckats förvärva de nuvarande sydsvenska landskapen från Danmark men förlorade både dem och Gotland, sedan Danmark pånyttfötts av den kraftfulle Valdemar Atterdag. Kung Magnus drev i landsflykt, och aristokratien inkallade den tyske Albrecht av Mecklenburg, som den ville göra till sitt lydiga verktyg. Magnus Erikssons son Håkan, som han flytt till, var konung i Norge och gift med Valdemar Atterdags dotter, Margareta.

Redan förut hade ett västskandinaviskt hertigdöme med områden från alla tre länderna under några årtionden spelat en stor roll i Nordens historia. Håkans och Margaretas son Olof var ättling till de svenska folkungarna på fädernet, till den danske Valdemar Atterdag på mödernet och själv kung i Norge. I honom förkroppsligades en nordisk enhetstanke, som länge lekt de svenska folkungarna i hågen. Olof dog emellertid tidigt, men som den dödes mor övertog Margareta hans norska krona liksom hon samtidigt fick sin faders danska. Den tyske kung Albrecht i Sverige kom snart i delo med aristokratien, han som sina föregångare, och det dröjde inte länge innan de svenska stormännen inkallade Margareta. 1389 avgjordes slaget vid Falköping Nordens ödde. Norden blev tre riken under en drottning, och detta faktum stadfästes åtta år senare genom Kalmarunionen, då Margaretas systerdotterson, Erik av Pommern, blev erkänd som tronföljare. Den nordiska enhetsdrömmen var nu förverkligad, och Margareta sökte nu målmedvetet svetsa samman dansk, norsk och svensk aristokrati till en enhet, som skulle hålla samman det hela på samma sätt som Magnus Ladulås i Sverige erövrat provinserna genom att skapa en nationell aristokrati.

Ur hela denna tid märker man i det yttre föga av de svenska bönderna. Det är kungar och aristokrater, som kämpa om makten och inflytandet. Som en tyst faktor fanns bönderna dock där i bakgrunden. Deras från forntiden nedärvda självstyrelse, deras rätt att utse representanter landskapsvis för att på Moras stenar välja kung, hade aldrig avskaffats. Men det är först på 1400-talet, som de bli en aktiv maktfaktor i svensk politik och därmed skapa förutsättningen för den svenska folkstat, vars rötter gå tillbaka till konung och menighet på forntidens ting, men som i sin moderna form grundlades på 1400-talet för att under nästa sekel få sin administrativa utformning under Gustav Vasas ledning.

Den svenska medeltidsaristokratien utvecklade sig aldrig till en feodaladel av kontinentalt snitt. Detta hängde samman med två orsaker. Dels sakande Sverige förutsättningar för de inre tullsystem, som blev en av de tyska och franska adelns förnämsta inkomstkällor. Det gick inte att upprätta några vägstationer i det långa och skogrika Sverige, där ödemarkerna lågo vidsträckta mellan den här och var hopgyttrade tätbebyggelsen. Man kunde lätt passera förbi en vägspärr, särskilt på vintrarna, då de frusna vattendragen utgjorde briljanta kommunikationsleder. Och de långsträckta kusterna med sina många vikar och öar omöjliggjorde varje effektivt tullsystem. Stormännen innehade en ställning som kommendanter i de av konungen upprättade fästena till försvar för olika landsdelar. De hade rätt att uppta vissa avgifter, som formellt skulle gå till försvarsändamål, men som givetvis även användes för privat bruk. Då ett fäste efter kommendantens död måste återlämnas till riket och fick en ny kommendant, då alltså dessa poster aldrig blevo ärftliga, blev aristokratien för sin makt beroende av inre sammanhållning, som möjliggjordes och organiserades genom riksrådet. Här samverkade de världsliga stormännen med kyrkans biskopar, som även i Sverige voro det till rangen främsta ståndet under medeltiden.

Bönderna voro däremot bundna till de olika bygderna och företrädde i ganska stor utsträckning deras speciella intressen. Därigenom kommo de på sina håll, särskilt i Mellansveriges gruvområde, att stå nära den fåtaliga men inflytelserika krets av bergsmän, som handhade den svenska järnhanteringen, och som genom sin järnexport utgjorde en väsentlig faktor i det svenska näringslivet. Det var denna kombination av bönder och bergsmän, som skulle bära upp den stora folkresningen under Engelbrekt.



Drottning Margareta hade i klok insikt om lägets krav koncentrerat sig på en inre konsolidering av den nordiska unionen. När efter hennes död 1412 Erik av Pommern blev regent, förändrades situationen. Kung Erik var en romantiker, som drömde stora drömmar om ett nordiskt Östersjövälde. Han ville återupptaga de danska kungarna politik från medeltidens äldre epoker och frigöra de nordiska köpstäderna ur beroendet av den tyska Hansan. Detta medförde emellertid en långvarig konflikt med de nordtyska städerna, och detta krig band hans krafter kostade åtskilligt med pengar. Många städer i Sverige, Norge och Danmark ha Erik av Pommern att tacka för sin uppgång. Dit hör bl.a. Malmö, som fick sitt vapen med den krönta gripen av kung Erik. Men de mellansvenska bergsmännen, som sålde sitt järn till direkt till tyskarna, fingo hela exporten stoppad på grund av kriget i Östersjön, och bönderna pressades av allt hårdare skatter och finansieringen av ett krig, vars orsaker och mål de aldrig förstodo. De svenska intressena gingo mera österut än söderut, de norska löpte i större grad åt väster. Erik av pommern började pressa unionens krafter, innan dessa svetsats samman. Detta blev i längden både hans och unionens olycka. 1434 vid midsommartiden reste sig bergsmän och bönder i Dalarna och Västmanland under en man ur bergsfrälset, Engelbrekt Engelbrektson, och denna resning svepte snart fram som en stormvind över hela landet.



Överallt stodo fogdeborgarna i lågor. Riksrådet sökte först medla. Men de krafter, som lösgjorts, voro för starka, och rådet tvingades övergå på resningens sida. Sedan konungen avtvungits en för rådsmajoriteten fördelaktig uppgörelse, lugnade sig stämningen. Men blott för ett ögonblick. Engelbrekt märkte snart, att rådet sökte skjuta honom åt sidan och snart stod han åter i vapen med allmogen. Rådet sökte spela bort honom genom att göra en representant för högadeln, karl Knutsson Bonde, till rikshövitsman. Engelbrekt opponerade sig med sådan kraft, att man måste kompromissa och låta Engelbrekt få samma befogenheter. Åter svepte bondehären mot söder, tvingade skåningarna till en uppgörelse, intog Halland och böjde upp mot Västergötland, där Axvall var det enda fäste, som ännu inte givit sig. Då insjuknade Engelbrekt och fördes till Örebro slott, som han erhållit i län. Rådet utnyttjade situationen och kallade till rådsmöte. Engelbrekt begav sig emellertid dit, fast hans krafter ej återvänt. På vägen träffades han på en holme i Hjälmaren av sin mördare, en ung representant för högadeln. Framstående rådsmedlemmar togo därefter mördaren i sitt beskydd.

Den stora bonderörelsen hade därmed förlorat sin ledare. Den hade även mot slutet spritt sig till Norge, och den skulle sedan utan svenskt stöd fortsätta i Danmark. Men utan Engelbrekts politiska geni var den dömd att misslyckas. Det var på Engelbrekts tid, som en församling i Arboga, dit adel, präster, borgare och bönder kallats, kom att bli förebilden för Sveriges riksdag. Med Engelbrekt hade bönderna visat sig vara en faktor av första rangen i svensk politik. Efter hans död tog rådet åter ledningen, men dess krafter voro splittrade. Andan från resningen levde vidare, kampen mot Erik av Pommern fortsattes, Karl Knutsson gick över till den folkliga linjen och ur den moderata kretsen kring Engelbrekt föddes år 1438 den sång, som blivit kallad det svenska 1400-talets marseljäs, den första nationella hymnen i vår litteratur, biskop Thomas frihetssång.

Sedan även danskarna fått nog av Erik, inkallades hans frände Kristofer av Bayern, som nu i alla de tre rikena. Kristofer tog upp drottning Margaretas politik. Han stödde sig på de kretsar, som tillhört Engelbrekts moderata anhängare, främst de reformvänliga svenska biskoparna och den begåvade och statskloke ärkebiskopen i Lund. Efter att ha slagit ned det danska bondeupproret, varvid han visade sig som en man med fältherreegenskaper, sökte han vinna bredast möjliga stöd i de tre rikena och strävade målmedvetet efter att icke gynna någotdera av dem. De allt mera tilltrasslade förhållandena vid den svenska östgränsen i samband med Tyska Ordens sammanbrott gjorde honom benägen för en framstöt mot öster för att där skapa säkerhet och samtidigt skydda handelsvägarna till den ryska marknaden, då plötsligt en blodförgiftning i ett finger den 7 januari 1448 satte stopp för hans planer. Kristofers historia har delvis skrivits av hans svenska avundsmän, främst Karl Knutsson, vars ärelystna planer tvingade konungen att skjuta honom åsido, men modern forskning har intygat, att vi i denne mänskligt mycket högtstående man hade en av Nordens bästa och mest sympatiska regenter. Han död är dubbelt tragisk, ty denna oansenliga lilla blodsförgiftning skulle medföra hela den nordiska enhetstankens sammanbrott.

I Sverige utnyttjade Karl Knutsson situationen och lät utropa sig till konung. Danskarna valde Kristian I av Oldenburg, som även erkändes i Norge. Unionen var sprängd. Men Kristian gjorde sina anspråk gällande även Sverige, och snart finna vi danskar och svenskar i blodig fejd. Den svenska aristokratien sympatiserade med unionen, då den hoppades få större makt och bättre privilegier under en konung i Köpenhamn än en egen nationell monark. Bönderna däremot hade mot herrarna stridande sociala och ekonomiska intressen och stodo därför för det nationella kungadömets sida. Karl Knutsson utvecklade nu hela den nationella propaganda, som sedan skulle bli karaktäristisk för Sverige. Han vädjade till böndernas motsättning till herrarna, till svenskarnas patriotiska känslor mot främmande fogdar och han gjorde det icke utan talang. Tre gånger fördrevs han av danskar och svenska stormän, tre gånger kom han tillbaka. De svenska stormännen voro splittrade, och när Karl Knutsson, den store opportunisten, som blev den svenska nationalismens grundläggare och Nordens olycka, gick ur tiden, stod en ny adelsman av helt annan personlig resning beredd att ta arvet. Det var Sten Sture den äldre, som i slaget vid Brunkeberg1471vann en lysande seger över danskarna och deras svenska bundsförvanter, en seger, som är desto märkligare, som den visade, att den svenska bondehären nu var i stånd utan inspiration utifrån genomföra den omfattande förintelsetaktik, som kontinentens krigshistoriker lärt sig beundra hos Hannibal och Caesar. Sturepartiet i Sverige kallades ”bonnavänner”, vilket klart ådagalägger anknytningen till de breda lagren. Det slutande 1400-talet liksom de två första årtiondena av nästa sekel blev en förvirrad kamp mellan aristokratiska unionsvänner och nationella grupper med bönderna som kärna och vissa adelskotterier som ledare. Till sist tycktes unionstanken definitivt segra genom Sten Sture den yngres nederlag och Kristian II:s triumf.



Men när den danske konungen genom sturepartiets likvidering i Stockolms blodbad skulle sätta inseglet på sitt verk, sådde han det frö, som definitivt gjorde unionen omöjlig. Vägen låg klar för Gustav Vasas nationella kungadöme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!
Jag ska godkänna först mvh