torsdag 3 september 2009

Invandring

Politik-EU-Invandring
För att komma tillbaka till Huvudsidan, Klicka på <-Politik-Politiker-EU-Invandring.Sök
Sök i sajten


Kontakt?
Prenumerera?
26 mars 2009, 17:09:19
Utan heder
Aktuell kommentar - vecka 13/09

Hämtat från Jan Milld

Under den rubriken skriver Bengt Westerberg i SvD den 22/3 -09:

"Tiden är inne att vidta kraftiga åtgärder för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket."

"STOPPA FÖRTRYCK I HEDERNS NAMN".

Under den rubriken skriver Bengt Westerberg i SvD den 22/3 -09:

"Tiden är inne att vidta kraftiga åtgärder för att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket."

Bengt Westerberg har naturligtvis rätt.

Tiden är inne.

Och har så varit under två decennier...

Men vad ligger bakom detta förtryck? Hur har det blivit möjligt i Sverige?




En förutsättning är denna omfattande invandring från regioner med hederskulturer.

En annan förutsättning är den politiska korrektheten och denna kultur av rädsla och följsamhet som kommit att förgifta och genomsyra det svenska samhället.

Ett aktuellt utslag av detta var vad som framkom i SVT:s "Uppdrag granskning" förra veckan om frekvensen av kusingiften bland utomeuropéer i Sverige och hur detta resulterade i genetiska defekter. Få läkare vågade uttala sig i frågan. "Taktfullt" hade sjukvårdspersonal avstått från att ens fråga föräldrarna till drabbade barn om eventuellt släktskapsförhållande.

Listan skulle kunna göras mycket lång på vilket pris som det svenska samhället nu får betala för denna tystnadens och feghetens kultur. Parallellen till Sovjetunionen och det forna Östtyskland blir slående: när problem inte kan öppet diskuteras betyder det inte att de försvinner. Tvärtom - de bara växer!

Men hur uppstod detta destruktiva samhällsklimat i Sverige?

Ingen har i det sammanhanget spelat en mer framträdande roll, ingen har varit mer pådrivande, än just Bengt Westerberg!

När han på valnatten 1991 demonstrativt reste sig ur TV-soffan och lämnade studion när Ian Wachtmeister kom in, då var detta en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.

Redan i samband med folkomröstningen i Sjöbo 1988 hade Bengt Westerberg och Sveriges Radio manifesterat detta synsätt. Efter att Sven-Olle Olsson intervjuats satt Westerberg och andra i en studio och kommenterade vad han sagt, utan att han själv fick deltaga i diskussionen!

• I konceptet ligger en svart-vit världsbild och en utstämpling av dissidenter som "icke-rumsrena", som onda människor. Epiteten i sammanhanget är många: "främlingsfientlig", "rasist", "populist", osv. En sådan stämpling kan få inte bara sociala effekter - det kan få även påtagliga ekonomiska konsekvenser för den utpekade, genom avsked och yrkesförbud.

• Ett sjukt klimat skapas, där man inte skiljer på fakta och åsikter. Fakta som kan upplevas som obehagliga får ej föras fram - någon kan ju känna sig kränkt. Eller så kan dessa fakta "spela rasisterna i händerna". Således mörkar media om brottslingars etnicitet.

• Rädslan gör att medborgare inte bara själva avstår från att höra och se, känna och tycka. Det har dessutom skapats en beröringsångest, där det gäller att inte på något sätt ha kontakt med personer vilka redan är "besmittade". Ett fenomen som nu trängt in så långt att det omfattar även Sverigedemokraterna.

På så vis skapas "rättning i leden", och utförsbacken blir allt brantare. I godhetens namn odlar man fram ett brutalt samhälle, med en skenande våldsbrottslighet.

Bengt Westerberg pläderar för att "regeringen låter resa en bronsstaty föreställande Fadime .. i Sveriges riksdag. På statyns sockel ska hennes riksdagstal vara inskrivet på svenska, kurdiska och engelska."

Bättre vore att där resa en staty över Sven-Olle Olsson.

Hade man lyssnat på honom, då skulle Sverige idag inte ha så stora problem med vare sig hedersvåld eller annat våld.

Insänt av Björn den 26 mars 2009, 17:09:19| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

8 oktober 2007, 17:43:54
Falsk trygghet med dubbla pass
Av Ralph Hermansson

Riksdagen klubbade den 21 februari 2001 lagen om dubbelt medborgarskap utan någon större debatt. Partierna, utom moderaterna, var överens om att fördelarna skulle överväga för dem som fick ha två pass. På ett smidigt sätt skulle invandrare kunna hålla fast vid sin gamla identitet, samtidigt som de också blev fullvärdiga svenska medborgare.

Framför allt var det internationaliseringen och globaliseringen som pressade på för att tillåta dubbelt medborgarskap. Den ökande migrationen i världen leder till allt större folkomflyttningar och det ansågs opraktiskt för den enskilda att behöva välja ett medborgarskap när man i stället kan ha två.

Moderaterna ansåg att värdet av medborgarskapet riskerade att devalveras. Partiet vände sig emot att man ska kunna rösta i parlamentsval och ställa upp på valbar plats i mer än ett land.

Frågan om värnplikt orsakade också bekymmer. Vad skulle effekten bli? Att man riskerar att tvingas göra värnplikt i två länder? Vilka lojalitetskonflikter skulle då kunna uppstå?

Att integrationen skulle främjas av dubbelt medborgarskap var långt ifrån säkert, menade moderaterna.

– Jag tror att det lika gärna kan vara så att integrationen befrämjas av att man tar ställning och faktiskt satsar på det nya landet där man valt att bosätta sig, sade moderaternas Gustaf von Essen i riksdagsdebatten.

Moderaterna föreslog något som folkpartiet ett par år senare skulle få stor uppmärksamhet för – språktest för att beviljas medborgarskap.


Göte Wahlström (s) satt i socialförsäkringsutskottet när frågan om dubbelt medborgarskap bereddes. Han tycker att fördelarna med lagen ändå överväger.

– Hittills tycker jag att erfarenheterna varit enbart positiva så när som på de fall när det andra landet inte godkänner konstruktionen, säger han.

Ett argument för dubbelt medborgarskap var att det skulle underlätta integrationen. Tycker du att så har skett?

– Det kan jag inte svara på. Någon sådan bedömning tror jag inte har gjorts, säger Göte Wahlström som också sitter i Migrationsverkets styrelse.

När frågan debatterades i riksdagen kom det inte att handla så mycket om det som under senare år blivit ett växande problem: Sveriges oförmåga att konsulärt bistå personer som har både svenskt och ett annat lands medborgarskap.

Journalisten Dawit Isaak, som utan rättegång sitter fängslad i Eritrea sedan 2001 är det kanske mest kända exemplet på riskerna med att låta personer ha två pass. De eritreanska myndigheterna betraktar honom som eritreansk medborgare eftersom han de facto också är det. Att han dessutom har ett svenskt pass är för dem ovidkommande, eftersom landet inte godkänner konstruktionen med dubbelt medborgarskap.

Men Dawiit Isaak är långt ifrån ensam. Utrikesdepartementet (UD) bedömer att det sitter ett 40-tal personer fängslade runt om i världen med svenskt medborgarskap samt något annat medborgarskap.

I den här typen av situationer kan svenska ambassader och myndigheter i princip inte göra någonting. Den fängslade personen är bevisligen också medborgare i ett annat land (oftast i det land där han eller hon hålls fängslad) och följaktligen omöjlig att bistå.

– Det här är ärenden som är extremt tungrodda. Många länder accepterar inte att de här personerna också är svenska medborgare. Ofta ser landets myndigheter det som att vi lägger oss i deras interna angelägenheter, säger Lillemor Lindgren, minister vid UD.
Situationen kompliceras av att oviljan att acceptera dubbla medborgarskap är som störst i våra främsta invandringsländer som Turkiet, Eritrea, Iran, Irak, övriga Mellanöstern och Nordafrika.

Lillemor Lindgren är övertygad om att problemen med dubbla pass bara ökar i framtiden.

– I och med att fler från de här länderna kommer till Sverige, lär också ärendena bli fler. En del verkar tro att de är osårbara bara för att de har ett svenskt pass, och jag fattar inte att de inte är försiktigare. Många vet ju hur deras forna hemländer ser på frågan om dubbelt medborgarskap, säger hon.

UD varnar på sin hemsida för vad som kan hända den som grips utomlands och har dubbla medborgarskap.

Många drabbade tror att den svenska ambassaden med automatik ställer upp och bekostar advokat för den som har gripits. Det sker bara i mycket speciella fall – exempelvis om personen riskerar dödsstraff. I de allra flesta fall får man bekosta advokat själv, om man inte nöjer sig med den som tilldelas.

Rent juridiskt är det inte mycket UD eller andra svenska myndigheter kan göra. Enligt internationella konventioner har ett land rätt att ignorera dubbelt medborgarskap.

Extra svår är situationen i Iran. Det är inte ovanligt att svensk-iranier grips redan på flygplatsen och att deras iranska pass beslagtas. Ofta är anklagelsen spioneri. Sedan den nya regimen tillträdde är intrycket att situationen har förvärrats och att misstänksamheten mot dem med dubbelt medborgarskap har blivit större.

Drygt sex år senare tycker Gustaf von Essen att historien har gett honom rätt. Han sitter inte längre i riksdagen och är inte heller längre moderat. I dag är han kristdemokratiskt kommunalråd i Uppsala.

– Jag menar fortfarande att det här med medborgarskap är något stort och ställer mig frågande till att man har en lång rad medborgare som kan glida mellan länderna och bedriva ett slags medborgarshopping efter vad som passar bäst för stunden, säger han.

Gustaf von Essen håller på maximen om att medborgarskap är ungefär som ett äktenskap – man kan ha flera, men det är bäst att ha ett i taget.

När lagen om dubbelt medborgarskap infördes 2001, hade omkring 300 000 personer i Sverige dubbla pass, trots att det inte var tillåtet.

De utgjorde undantag från regeln. Ofta handlade det om människor som kom från länder där det var extremt krångligt eller dyrt att avsäga sig det ena medborgarskapet. I andra fall gick det inte att avsäga sig sitt ursprungliga medborgarskap.

Någon statistik över hur många personer som i dag har dubbelt medborgarskap finns inte. På Migrationsverket uppskattar man antalet till 400 000, en siffra som UD tror är rejält i underkant.

Insänt av Björn den 8 oktober 2007, 17:43:54| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

4 oktober 2007, 13:59:02
Numbers
http://video.google.com/videoplay?docid=4094926727128068265&pr=goog-sl

Insänt av Björn den 4 oktober 2007, 13:59:02| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

25 juni 2007, 11:07:49
Täppas Fogelberg vs Peter Wahlbäck om invandringspolitik


Insänt av Björn den 25 juni 2007, 11:07:49| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

21 maj 2007, 11:12:22
LO-tidningen
2007-05-19 16:16:00

Asylpolitiken ger röster till Sd
Tusentals arbetare är på väg till Sverigedemokraterna! Undersökning efter undersökning visar att stora delar av svenska folket har åsikter gällande asylpolitiken som överensstämmer mycket starkt med Sverigedemokraternas politik och den politik som bedrivs i våra grannländer.

Anpassa politiken till nordisk arbetarpolitik som de socialdemokratiska partierna för i våra grannländer. Den är på flera punkter till och med restriktivare än Sverigedemokraternas! Den bygger på att man för en riktig asylpolitik enligt internationella regler och inte som i Sverige där man har illegal ekonomisk invandring som tär på hela samhällsekonomin med en massinvandring som de svenska arbetarna aldrig har givit sitt medgivande till.

Före detta Arbetarkommunens ordförande i Fagersta ville anpassa den förda asylpolitiken till övriga Nordens. Den före detta ordföranden och hans grupp av socialdemokrater pekade på enorma brister i politiken som man ville rätta till. Men efter en intern debatt fick han avgå.

Men han har stora skaror av socialdemokratiska sympatisörer på internet.

Läs också: Nätverk för Sverige

Erik Eriksson
Folkhemsosse


Insänt av Björn den 21 maj 2007, 11:12:22| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

29 oktober 2005, 11:56:00
Götblad talar ut om invandrarkriminaliteten i Helsingin Sanomat
Nick: Ördög/Exilen
Datum: 10-28-05 14:46

Jag har nu översatt texten, som alltså fanns införd på utrikessidorna i Helsingin Sanomat i onsdags. Inga revolutionerande avslöjanden som synes, och hennes åsikter om mer samverkan med socialtanterna och kortare handläggningstider har vi hört framföras av cirka sjuttioelva andra makthavare under de senaste två decennierna.

Vad hon klart och tydligt säger att det är invandrare som står för den grova brottsligheten, och att den svenska integrationspolitiken är ett fiasko. Man undrar varför inte reportern frågar henne hur hennes krav kunde tolkas i Rosenbad ...


Helsingin Sanomat 20051026

Förortsgängen i Stockholm har redan rånat hundratals miljoner kronor i år

Polischef i HS-intervju: Utslagningen av sysslolösa flyktingar får den grova kriminaliteten att öka

Kalle Koponen
Helsingin Sanomat

STOCKHOLM. Kontanter för ända upp till tiotals miljoner euro saknas efter årets pengatransportrån i Stockholmstrakten, säger Stockholms läns polischef Carin Götblad i en intervju för Helsingin Sanomat.

De väldiga bytena från de våldsamma rånen är enligt Götblad en följd av Sveriges misslyckade flyktingpolitik, som sedan 1980-talet har lett till att en generation av marginaliserade invandrarungdomar vuxit upp i förorterna.

"Många kommer från familjer, där inte en enda vuxen har arbete", skildrar Götblad dem som deltagit i rånen. De tillhör gäng, som nästan undantagslöst har sina rötter i Stor-Stockholms förorter. Där har under årens lopp sociala problem hopats, och Götblad beskriver dem som krutdurkar.

"I Sverige tillåter vi att stora grupper lever utanför samhället och inte deltar i arbetslivet. Att leva på bidrag är ödesdigert, vare sig det gäller arbetslöshets- eller sjukkassa. På så vis kommer man inte in i det svenska samhället. Den situationen gör att den kriminella världen känns lockande för de unga. De ser sina förebilder köra omkring i dyra Mercedesar med guldklocka på armen", säger Götblad.

I början av hösten skakades Stockholmstrakten av två uppseendeväckande väpnade rån och ett upplopp, som kulminerade i att en polisstation besköts med automatgevär. Götblad, som har tagit del i den offentliga debatten, ser händelserna som delar av samma problem: de stora förorterna. Där bor mängder av fattiga och invandrare, som knuffas allt längre ut i marginalen på grund av sin arbetslöshet och sina dåliga språkkunskaper.

"Det är av vital betydelse att handläggningstiden för flyktingar förkortas och att människorna erbjuds meningsfull sysselsättning så fort som möjligt. Stora mängder människor kan inte tillåtas gå sysslolösa under långa tider", säger Götblad.

"Att vi passiviserar folk är ett smärtsamt diskussionsämne i Sverige. Vi låter dem inte utföra arbete, vi ställer inga krav. Människor lär sig att leva på bidrag och de lär sig inte svenska".

"Nu kan vi se att det har pågått alltför länge. Nu kan vi se den första generationen som vuxit upp på det här viset. Det har uppstått en kriminell generation: dåliga skolbetyg, dåliga språkkunskaper, fattiga föräldrar. De har inte känslan att tillhöra det svenska samhället. De har inte heller fått sin andel av samhällets välfärd", räknar Götblad upp. Hon kritiserar de tuffa krav på språkkunskaper som ställs på invandrare och flyktingar, och som gör det svårare att få jobb.

"Jag anser att språkkraven borde sänkas. Människor måste arbeta, oavsett om de talar språket eller inte. Det är det enda sättet att lära sig." Götblad tycker också att arbetsgivarna borde lägga av med den allt allmännare sedvänjan att kräva att de arbetssökande visar upp ett straffregisterutdrag. "Om du inte har med dig ett utdrag, får du inget jobb".

"Det är livsfarligt att slå igen dörren för de här ungdomarna. Då väljer de brottsligheten."

Av de 31 värdetransportrån som begåtts i år har 26 gjorts i Stockholms län. Så gott som alltid finns det invandrare bland de misstänkta.

Vanligen är rånarna utustade med automatvapen, och deras operationer är spektakulära och noga planerade. Vid rånet i Akalla i början av hösten körde rånarna med caterpillar genom stängsel och väggar rakt in i bevakningsbolagets förråd. I Hallunda stoppade man transportbilen på vägen och sprängde den i bitar. Nio stulna bilar stacks i brand för att blockera flyktvägen.

"Eftersom pengasummorna är så stora är brottslingarna redo att ta stora risker. Bytet från en lyckad kupp är så ofantligt." Götblad säger att det till exempel finns många förbrytare bland flyktingarna från före detta Jugoslavien.

"Ett problem är grupperna av ryssar, som söker asyl i Sverige enbart för att begå brott. Man kan inte utvisa dem förrän deras ansökningar har undersökts. Det kan ta ett halvår, och under den tiden hinner mycket inträffa", säger Götblad.

De poliser i Södertälje som kommit för att gripa några ynglingar efter ett tonårsbråk fick emot sig den assyriska förortens samlade aggression, och det ledde till kravaller och skottlossning. "Problemet är mycket politiskt. Därför är det en smula känsligt att jag talar om saken i egenskap av polischef, men jag kan inte tiga om det jag ser. Jag ser ungdomar som inte kan få utbildning eftersom de inte kan svenska. De får inget jobb, eftersom de redan har anteckningar i straffregistret."

Götblads erfarenheter ger hennes ord tyngd. Hon är ursprungligen lågstadielärare, läste sig sedan till jurist, arbetade med ungdomsbrottslingar och blev chefsjurist för socialstyrelsen. År 2003 utnämndes hon till chef för landets största polisdistrikt, till ledare för 6.000 människor och med en budget på 3,7 miljarder kronor.

Götblad kräver att polisen, socialvården och de övriga myndigheterna samarbetar. "Utslagningen kan inte stävjas enbart genom polisens ingripanden. Vi kan ha hur mycket poliser som helst, men det hjälper inte om orsakerna till problemen kvarstår."

"Mitt recept är att närma sig problemet från två riktningar. När det gäller grov kriminalitet måste man sätta hårt mot hårt. De kriminella ledarna ska försättas ur spel. Samtidigt måste man agera genom mjuka, förebyggande och kontaktskapande metoder. Förtroendet för polisen måste återställas i de områden där det har försvunnit. Jag säger till kommunerna att ni bara kan få mer poliser om ni i samma veva satsar på den sociala sidan."

----------------------------------------------





Insänt av Björn den 29 oktober 2005, 11:56:00| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

16 oktober 2005, 7:14:53
Invandrarrelaterad brottslighet, Danmark
Den invandrarrelaterade brottsligheten skrämmande hög i Danmark

Enligt färsk statistik från det danska Justitieministeriets forskningsenhet begår invandrare och barn till invandrare långt fler brott än etniska danskar. Statistiken har tagits fram på initiativ av Dansk Folkeparti, skriver tidningen Urban den 13 oktober.

- Det är en överrepresentation som skriker till himlen om att det måste till en massiv insats om utvecklingen ska kunna vändas, säger justitieminister Lene Expersen (k) till Urban.

På frågan om statistiken riskerar att öka danskarnas fördomar mot invandrare, svarar Espersen att det blir värre genom att förneka och sopa under mattan, och Espersen har nu vänt sig till samtliga polisdistrikt och krävt att de måste ta fram en hållbar strategi mot det eskalerande problemet med invandrarkriminalitet.

I statistiken över den danska kriminaliteten framgår följande skrämmande fakta (antalet brott per 1 000 invånare):

Våldsbrott:
etniska danskar 3,1
invandrare 10
barn till invandrare 29,5

Trafikbrott:
etniska danskar 27,8
invandrare 35,7
barn till invandrare 82,1

Egendomsbrott:
etniska danskar 16,3
invandrare 38,9
barn till invandrare 91,4




Insänt av Björn den 16 oktober 2005, 7:14:53| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

17 augusti 2005, 7:04:09
Fri invandring
Invandringen görs fri enligt följande recept :

Välkommen hit, arbeta och försörj dig själv, sköter du dig inte åker du ut. Bidragsparasiterande tillåts ej.
Insänt av Björn den 17 augusti 2005, 7:04:09| Permalink| Kommentarer (2) | TrackBack

Nationaldag och svensk
GT, FJÄRDE SIDAN, Publicerad: 2005-08-16 09:15

http://www.gt.se/index.jsp?d=1180&a=421521

Är vi så rädda att hamna utanför att vi vill släta ut varenda köttbulle, hugga ner varenda gran och sätta färgade linser i våra naivblå ögon?

Det frågar sig Charlotta von Zweigbergk, som tycker att det får vara nog med svenskarnas självförakt.

Charlotta von Zweigbergk har bland annat skrivit Emma en sann historia. När hon inte författar böcker svarar hon på sexfrågor i Vecko-Revyn.


Felet var varken bilden eller idén, felet var att det var självklart. Redan medan sömniga fötter trampade fram mot morgontidningen på dörrmattan, var bilden på förstasidan given.

Det hade varit vår första riktiga nationaldag, dagen då vi skulle kunna sjunga ur svenska hjärtans djup.

Och det måste, absolut nödvändigtvis, illustreras med foto på några som inte såg ett dugg svenska ut. Medierna måste förstås urskulda den där nationella självgodheten, medierna måste tona ner och med ångvältspedagogik visa att vi respekterar ALLA människor.

Tänk tanken att vi oemotsagt förmedlar något fördelaktigt om Sverige, tänk om vi berömmer vårt vackra land, tänk om vi jublar över blonda svenskar, tänk om vi säger att här, här i Norden vill jag verkligen leva och dö. Det vore ju hemskt.

För då tycker vi ju inte om andra människor. Hur det resonemanget hänger ihop har väl ingen riktigt klart för sig, jag menar, om man älskar äpplen behöver det ju inte alls betyda att man hatar päron. Och bara för att man älskar sina egna barn behöver man inte avsky grannens, snarare tvärtom.

I decennier har, inte minst veckotidningarna, basunerat ut den självklara kärleksformeln: Om du älskar dig själv kan du också älska andra. Kanske är det dags att lägga till: Om du älskar svenskar kan du också älska andra nationaliteter.

Kärlek föder kärlek, den som älskar sin familj har lättare att älska andra, den som är nöjd och upplever sig som lyckligt lottad blir automatiskt mer generös.

Det har gått troll i vår nationskänsla. Det är fullt legitimt att säga sig vara stolt över att vara från Mora eller Vetlanda, det går också bra att vara stolt över att vara dalkulla eller småländska men om vi ska tala om hela landet nje, då ställs plötsligt stolthet mot förakt. Då ritas likhetstecken mellan svenskglädje och rasism och rädslan får oss att snabbt släta över Egentligen är vi svenskar tråkiga, Sverige kallt och allt annat bättre. Och blablabla, jag gillar mångkulturella, superetniska blabla.

Kan vi inte en enda gång säga att det här är ju kanon, och dessutom så himla svenskt! Måste verkligen Sverige vara det enda land vi journalister lugnt kan skriva hemska nedlåtande saker om, både vad gäller invånare och beträffande landet som sådant?

Hur har det blivit så? Är vi busrädda för att inte få leka med de stora grabbarna i Europa eller världen? Vill vi genom att generat gömma våra träskor visa att vi är världsvana? Är vi så rädda att hamna utanför att vi vill släta ut varenda köttbulle, hugga ner varenda gran och sätta färgade linser i våra naivblå ögon? Det är så osvenskt säger vi om allt som är positivt, typ varma sommardagar, spontan glädje eller allmän fest.

Vi pratar ofta om att andra kulturer har så mycket att tillföra, vi lär oss mycket nytt och får ständiga presenter i form av nya tankebanor eller livsstilar. Men varför ställer vi oss aldrig den självklara frågan: Och vad har vi att tillföra dem? Invandrare lär oss väldigt mycket, men vad lär vi dem? Inte kan det väl räcka med att vi bara förklarar att ni är bra, vi är dåliga. Ren beundran ger en trist relation, framför allt om den bygger mer på slentrian än att den kommer från hjärtat. Någon dialog kan det inte bli så länge ena partnern blygt står och piskar sig med björkris och svamlar om jag vill va´som du, gå som du. Och så förfärligt trist om vi bara ska tassa runt och låtsas avsky hembygden för att det är politiskt korrekt.

Eller visar det här mantraliknande svenskföraktet i själva verket på en självgodhet? Kan vi ha fått för oss att andra landsmän ser oss som lite högrestående, att vi helt enkelt måste tona ner oss kraftigt för att få vara med på den globala arenan? Att det blir för mycket om vi är snyggast och bäst och samtidigt verkar medvetna om det? Inget kan vara mer fel, i andra länder tycker de framför allt inget särskilt om oss vi är ett litet land som varken har skäl att slå oss för bröstet eller slita de tre kronorna i gamla kopparören. Vi bara är, precis som folk från alla länder är.

Kanske är det så illa att rasistiska grupper har lyckats sno åt sig hela flaggan, nationalsången och glädjen över vårt vackra land? I så fall är det hög tid att vi tar tillbaka den och gör den allmän igen. Låt fanan bli en symbol för glada människor som utifrån egenkärleken är fulla av vänlig nyfikenhet!

Jag ska därför säga något som svenskfödda journalister aktar sig noga för: Jag är glad att jag är svensk! Hurra för Sverige!

CHARLOTTA VON ZWEIGBERGK

Insänt av Björn den 17 augusti 2005, 6:48:37| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

12 augusti 2005, 6:47:12
En verklig korruptionshärva
Arbetaren Nr32/2005; 12-18 augusti

http://www.arbetaren.se/2005/32/debatt.html

Uppgifterna om svågerpolitik och andra missförhållanden inom Centrum mot rasism stämmer. När centrets företrädare ifrågasätter dem är det bara befängda partsinlagor. Peter Karlsson, som var en av de som stod för avslöjandena i Svenska Dagbladet, försvarar här bilden av en organisation i moralförfall.

Ledamöter i styrelsen för Centrum mot rasism (CMR) säger till Arbetaren (nr 29/2005) att den granskning av CMR som jag och andra genomfört i Svenska Dagbladet är ”nykonservativ” och skriven från ett högerperspektiv. Det stämmer inte. Granskningen har uteslutande skett utifrån journalistiska principer och på så vis avslöjat ekonomiskt fiffel, korruption och sexuella trakasserier.

Innan artiklarna i Svenska Dagbladet fanns det knappast någon som kritiserade CMR, varken från höger eller vänster.

Sören Andersson, RFSL:s styrelseledamot i CMR, säger till Arbetaren att de anonyma källornas påståenden är överdrivna. Han har fel. Källornas påståenden styrks alla av protokoll och mejl. Andersson menar vidare att artiklarna i Svenska Dagbladet syftar till att minska statens anslag till antirasistisk verksamhet - men de nämner ingenting om detta. Att vi eller Svenska Dagbladet skulle ha som motiv att vilja strypa ekonomiskt stöd till antirasistisk verksamhet är rent nonsens.

Andersson valdes in i CMR:s styrelse på senaste årsmötet, trots att han endast fick en röst enligt valberedningens nomineringslista. På årsmötet var rösträknaren en socialdemokrat som dömts för valfusk.

Vidare påstår Andersson och hans styrelsekollega Jannis Konstantis att man inte bott på lyxhotell och att de höga resekostnaderna beror på medlemsmöten.

Inte heller det stämmer. CMR hade konferens på hotell SAS Radisson Frösundavik i Stockholm - ett av de lyxigaste i Sverige. Resekostnaderna beror inte på medlemsmöten, eftersom man bara hade ett enda möte under 2004 som kostade 84 000 kronor. Rese- och logikostnader för styrelsen och anställda uppgick totalt till 574 000 kronor för samma år.

Joacim Blomqvist från tidningen Mana skriver i Arbetaren (nr 30/2005) att engagemanget i CMR sker utifrån hederlig antirasism, inte korruption. Men CMR:s stöd till antirastiska föreningar baseras systematiskt på personliga kontakter. Först köpte CMR annonser i Mana för 45 000 kronor, och sedan anställdes Manas redaktör Babak Rahimi som webbansvarig för centrets hemsida.

CMR:s bidrag från staten genom Integrationsverket bygger på samma typ av vänskapskorruption. Personer som tidigare varit anställda på Integrationsverket anställs av CMR eller får jobb som diskrimineringsutredare åt regeringen. När CMR behöver ytterligare pengar för ett projekt kontaktar de sina vänner på Integrationsverket. Exempelvis fick CMR ytterligare 100 000 kr av Integrationsverket för att arrangera FN-dagen - också detta tack vare personliga kontakter.

Personer som engagerar sig i CMR får ofta hög ekonomisk ersättning. Exempel:

Mötesarvodet är 1 600 kr per dag för styrelseledamöter.

Ordföranden och kassören får arvode på 9 600 respektive 3 400 kr i månaden. Verksamhetschefen och den webbansvarige tjänar 32 000 kr respektive 28 000 kr i månaden.

Styrelseledamöter anställs ofta som interna konsulter när uppdrag ska göras. Exempelvis fick en styrelseledamot 12 500 kr för att arrangera CMR:s invigningsfest.

Att flera styrelseledamöter i CMR har slutat efter Svenska Dagbladets artiklar kan bero på att de kände till både det ekonomiska fifflet och de sexuella trakasserierna.

De numera avhoppade styrelseledamöterna Jannis Konstantis och Jabar Amin deltog på de flesta möten där de uppgifter vi återger först kom upp - exempelvis det styrelsemöte i november förra året då sexuella trakasserier inom CMR diskuterades. På mötet erkände en manlig styrelseledamot att han trakasserat tre kvinnor inom CMR sexuellt, men fick ända fortsätta inom CMR.

CMR har fått sammanlagt 14 miljoner kronor från staten, men har inte granskat nazisternas brott eller deras organisationer. På centrets hemsida är statistiken över hatbrott fem år gammal. Verksamhetschef Amina Ek har förklarat varför:

”CMR tänker inte granska nazister överhuvudtaget. Vi arbetar endast med institutionell diskriminering och mot vardagsrasism.”

På sin hemsida propagerar CMR för en artikel som påstår att ”vita” inte kan vara antirasister.

PETER KARLSSON

Frilansjournalist

Tidigare inlägg: Joacim Blomqvist, Miguel Benito, Jon Weman (nr 30/2005). Se även nyhetsartikel i Arbetaren nr 29/2005.

*****************

”Nykonservativ kritik mot Centrum mot rasism”

Arbetaren Nr29/2005

http://www.arbetaren.se/2005/29/nyhet1.html

Den statsstödda paraplyorganisationen Centrum mot rasism har angripits hårt i en serie artiklar i Svenska Dagbladet. Kritiken kommer ursprungligen från Immigrantinstitutet, som självt hoppades bli ett nationellt antirasistiskt centrum.

RFSL:s Sören Andersson kallar kritiken mot CMR för nykonservativ, medan Jannis Konstantis beklagar centrets beroende av staten.

Centrum mot rasism haft tunga krafter som vänsterpartiet, Rädda Barnen och RFSL bakom sig, liksom en del kända namn. Mest kritisk till rapporteringen är Sören Andersson, ordförande för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, och styrelseledamot i Centrum mot rasism (CMR).

- Jag tycker ärligt talat att Svenska Dagbladets rapportering är ganska osmaklig. Där finns en nykonservativ underström, man vill helt enkelt inte att staten ska ge pengar till antirasism, kamp mot homofobi och så vidare. Jag ser en parallell till reportagen om Roks där man tog upp vissa otrevliga tendenser som verkligen fanns i den organisationen, men samtidigt förteg att de faktiskt utgör en livlina för tusentals misshandlade kvinnor i Sverige.

Han menar att många av uppgifterna från SvD:s anonyma källor är kraftigt överdrivna.

- Det var exempelvis inga ”lyxiga möbler” som köptes in, vi kastade ut de gamla möblerna som kommunen redan hade kasserat, och köpte nya på Ikea. Vi som bor i Stockholm har inte sovit på en massa lyxhotell, jag själv har bott en enda natt på ett inte särskilt dyrt hotell i Malmö. Mötes- och resekostnaderna beror på att vi ordnat flera stora möten för medlemmarna, det har inte bara varit styrelsen som rest. Och så vidare.

Han bekräftar dock att det funnits sammarbetsproblem i organisationen.

- Det beror bland annat på att en del, som Immigrantinstitutet, gick in med en dold agenda.

En aspekt som inte tidigare har uppmärksammats är att många av påståendena i SvD:s granskning redan tidigare har gått att läsa på hemsidan centrummotrasism.se (det ”riktiga” CMR har adressen centrummotrasism.nu) som drivs av just Immigrantinstitutet, Immi. Immis ledarfigur Miguel Benito uttalar sig också i en av SvD:s artiklar och säger till Arbetaren att han sedan lång tid tillbaka har haft kontakt med SvD.

- Immi ville själva bli den stora samlingspunkten för antirasistiskt arbete i Sverige och blev förbannade när de inte fick bli det, säger Sören Andersson.

Immi presenterar sig som ett ”informations- och dokumentationscentrum i invandrar- och flyktingfrågor” och angriper bland annat CMR med argumentet ”150 kvadrameter på Sveavägen i Stockholm kostar lika mycket som 1 500 kvadratmeter i Borås” - där Immis kontor råkar ligga.

Immi är liksom CMR uppbyggt som en paraplyorganisation, fast med en rad tämligen okända grupper som medlemmar, exempelvis Tyskspråkiga Klubben i Nordvästra Skåne, Immigranternas Riksförbund och Internationella Konstnärer i Sverige.

Vänsterpartiets Kalle Larsson, som inte haft någon post inom CMR men är drivande inom sitt partis antirasistiska verksamhet, håller med kritikerna om att pengar har använts fel i CMR och tycker att det borde ha haft mer verksamhet. Dock tycker han inte att vänsterpartiet, som medlemsorganisation i CMR, på något allvarligt sätt missat i sin kontroll.

- Nu vill vi reda ut vad som hänt och kommer, tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet, diskutera vad vi kan göra åt det.

Miljöpartiets Jabar Amin avgick däremot redan för tre veckor sedan från sin styrelsepost i protest mot vad han kallar ”ledningens inkompetens”. Han anser att ”mycket av det som står i SvD stämmer”.

Iransk-svenska solidaritetsförbundet har varit starkt inblandat i CMR. De har registrerat tre olika lokalorganisationer som medlemmar och därmed skaffat sig tre röster på årsmötet. CMR har anlitat ISS:s Babak Rahimi som konsult och annonserat för 45 000 kronor i ISS tidning Mana. Samtidigt har Mana-skribenten Fatima Duobakil suttit i CMR:s styrelse. Arbetaren har inte lyckats nå ISS för en kommentar.

Jannis Konstantis, känd antirasist och fackligt aktiv i Seko, avgick i början av veckan från sin styrelsepost i CMR, vilket han säger att han redan tidigare hade funderat över att göra. Han bekräftar Sören Anderssons uppgifter om Immi och tycker liksom honom att påståendena om lyxhotell, dyra möbler och dyra viner är förvrängningar. Annat tar han avstånd från, som sponsringen av ett basketlag. Men medger också mer grundläggande problem.

- Nu angriper högern det här med sina egna motiv, men jag är själv mycket kritisk mot att CMR blev så här nära kopplade till staten.

Konstantis menar att han gick in i CMR för att han hoppades kunna förändra och få centrumet att fungera som verkligt oberoende, men att det var för svårt.

- Eftersom vi tog emot så mycket statliga pengar fanns det oskrivna regler att inte kritisera regeringen för mycket. Det gick inte att göra något meningsfullt och det var därför det blev så mycket jippogrejer. Det är faktiskt ett stort problem att de riktiga folkrörelserna mot rasism har försvunnit och att vi har fått statligt initierade projekt uppifrån i stället.

JON WEMAN

*****************

Engagemang, inte korruption

Arbetaren Nr 30/2005

http://www.arbetaren.se/2005/30/debatt.html

Det stämmer inte att Iransk-svenska solidaritetsföreningen ägnar sig åt någon slags skum korruption i Centrum mot rasism. Det handlar om hederligt engagemang mot rasismen i samhället, skriver föreningens representant Joacim Blomqvist med anledning av granskningen i förra veckans Arbetaren.

I förra numret av Arbetaren fanns en ganska bra artikel författad av Jon Weman om mediastormen kring föreningen Centrum mot rasism, CMR. Bara på ett ställe brister den, nämligen i beskrivningen av Iransk-svenska solidaritetsföreningen, ISS:s verksamhet i CMR.

I det korta avsnittet av Wemans artikel som handlar om ISS har något hänt. I ett för övrigt sakligt resonemang blir det där ett löst broderi av fakta ryckta ur sitt sammanhang, som gör att bilden av ISS förvanskas och blir skev. Författaren antyder att ISS:s relativt stora engagemang i CMR är ett problem; tre olika lokalorganisationer är registrerade som medlemmar, skriver han.

Det är sant att ISS nu är mycket engagerade i CMR. Dessutom har vi grundat och driver den bekanta antirasistiska tidskriften Mana. Vi vill därigenom verka för att en folkrättsrörelse ledd av invandrarföreningar bildas; den ska kämpa mot rasismen i samhället och för att en verklig social integration ska kunna ske. Det var av samma anledning som vi tidigare engagerade oss i den stora rikstäckande föreningen FIMMS (förbundet för invandrar- och minoriteters media i Sverige) på ett liknande sätt, tillsammans med immigrantinstitutet, Sesam, African Forum, I&M och samefolket. Vi uppfattar inget fel i att vara engagerade på detta sätt i CMR.

Däremot antyder Weman att samarbetet mellan ISS/Mana är en fråga om jäv: ”CMR har anlitat ISS:s Babak Rahimi som konsult och annonserat för 45000 kronor i ISS:s tidning Mana. Samtidigt har Mana-skribenten Fatima Duobakil suttit i CMR:s styrelse” skriver han.

Låt mig klargöra några saker:

1. Beslutet om att CMR skulle annonsera i Mana togs i maj förra året efter förhandlingar mellan Lawen Mohtadi, anställd redaktör för Mana, och Amina Ek, verksamhetschef för CMR. Inga representanter för ISS var vid detta tillfälle inblandade i diskussionerna. Annonspriserna (tre helsidesannonser á 15 000) var samma för CMR som för alla andra, dessa priser står att finna på Manas hemsida www.uppmana.nu.

2. Fatima Doubakil var varken Manamedarbetare vid detta tillfälle eller satt i CMR:s styrelse. CMR har inte annonserat i tidningen sedan hon börjat skriva i Mana.

3. Det genetiva s:et mellan ISS och Babak Rahimi är missvisande. Personen i fråga är en egen individ som inte ägs av ISS och kan arbeta var han vill. Såvitt jag vet arbetade han som konsult långt efter att annonseringen i Mana var beslutat.

Slutligen uppger Weman att han försökt ta kontakt med ISS för en kommentar, men att vi inte kunnat nås. Kan det vara så att hans tekniska utrustning strejkat? Själv har jag varit anträffbar som representant för föreningen hela sommaren, men ingen har mejlat eller ringt mig.

JOACIM BLOMQVIST

Redaktör för den antirasistiska tidskriften Mana och styrelseledamot i Iransk-svenska solidaritetsföreningen

JON WEMAN SVARAR:

ISS drar fördelar av sitt engagemang

Låt oss ta det tekniska först: ISS har ingen fungerande hemsida, varför det inte gick att hitta några namn på kontaktpersoner. Jag försökte således ringa de nummer som står i telefonkatalogen. Jag försökte också nå tidningen Mana och Babak Rahimi, utan resultat.

Det ”genitiva s:et” ifråga syftar på att Babak Rahimi är medlem, en av de mest drivande så vitt jag förstår, i ISS.

Jag kan inte se att det är av någon avgörande betydelse om någon representant för ISS var officiellt ”inblandad i diskussionerna” om att annonsera i Mana, och ännu mindre ifall Babak Rahimi anlitades som betald konsult av CMR före eller efter beslutet att köpa annonserna. Det är tydligt att ISS hela tiden varit en av de mest aktiva organisationerna inom CMR, vilket bland annat framgår av man skaffat sig tredubbelt medlemskap (som jämförelse står exempelvis Rädda Barnen, Vänsterpartiet och RFSL som medlemmar enbart med sin riksorganisation). Det förefaller också som om ISS dragit en del fördelar av sitt engagemang.

JON WEMAN

Insänt av Björn den 12 augusti 2005, 6:47:12| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

5 augusti 2005, 8:22:10
Vad vill terroristerna?
Vad vill islamistiska terrorister? Svaret borde vara uppenbart men är det inte.

av Daniel Pipes
New York Sun
26 juli, 2005




För en generation sedan klargjorde terroristerna vad deras mål var. När terrorgruppen Popular Front for the Liberation of Palestine tre gånger i september 1970 kapade flygplan krävde de, framgångsrikt, att fängslade arabiska terrorister i Storbritannien, Schweiz och Västtyskland skulle friges. Vid attacken på B'nai Briths huvudkontor och två andra byggnader i Washington D.C. krävde en Hanafimuslimsk grupp att en film med titeln Mohammad, Messenger of God skulle förbjudas, att $750 skulle utbetalas till dem som återbetalning av ett bötesbelopp, att myndigheterna skulle överlämna till dem de fem män som hade massakrerat Hanafiledarens familj, samt frisläppandet av Malcolm X mördare.

Sådana "icke förhandlingsbara krav" ledde till svåra gisslandraman. "Vi kommer aldrig att förhandla med terrorister", deklarerade regeringens talesmän. "Ge dem Hawaii men se till att min man kommer tillbaka" bad fruarna till de män som hölls som gisslan.

Detta hände för länge sedan och terminologin är så bortglömd att till och med President Bush nu talar om "icke förhandlingsbara krav" (i hans fall handlar det om mänsklig värdighet), alltmedan han glömmer det dödliga ursprunget av denna fras.

De flesta terrorattacker mot västvärlden idag genomförs utan att några krav uttalas. Bomber sprängs, flygplan kapas och kraschar in i byggnader, hotell kollapsar. De döda räknas. Detektiver spårar upp gärningsmännens identiteter. Skumma webbsidor kommer med obestyrkta anspråk.

Men anledningen till våldet kan inte förklaras. Analytiker, även jag, kan enbart spekulera om motiven. Dessa kan ha att göra med terroristens personliga anledning till missnöje baserat på fattigdom, fördom eller kulturellt utanförskap. Alternativt kan en avsikt att ändra internationell politik vara ett motiv: göra "en Madrid" och få regeringar att dra tillbaka sina trupper från Irak; övertyga amerikaner att lämna Saudiarabien; få ett slut på amerikanskt stöd till Israel; pressa New Delhi till att ge upp kontrollen över hela Kashmir.

Vilken som helst av dessa motiv kunde ha bidragit till våldet; som Londontidningen Daily Telegraph uttrycker det bidrog problemen i Irak och Afghanistan båda med "ytterligare en ny sten till berget med missnöje som militanta fanatiker har byggt upp". Dock är inget av dessa avgörande skäl för att ge sitt liv för att döda andra.

I nästan alla fall har jihaditerrorister en uppenbar, självfallen ambition: att skapa en värld dominerad av muslimer, islam och den islamiska Shari'alagen. Eller, för att återigen citera Daily Telegraph, deras "verkliga projekt är att utvidga det islamiska området på jorden och etablera ett världsomspännande 'kalifat' baserat på Shari'alagen".

Terrorister deklarerar öppet detta mål. De islamister som mördade Anwar el-Sadat 1981 dekorerade sina fängelseceller med banderoller som förkunnade "kalifatet eller döden." En biografi av en av de mest inflytelserika islamistiska tänkarna i modern tid och en person med inflytande på Osama bin Laden, Abdullah Azzam, deklarerar att hans liv "kretsade runt ett enda mål, nämligen skapandet av Allahs styre på jorden" och återupprättandet av kalifatet.

Bin Laden själv pratade om att tillförsäkra att "det fromma kalifatet kommer att grundas i Afghanistan". Hans ställföreträdareAyman al-Zawahiri drömde också om att återupprätta kalifatet för när så skedde, skrev han, "skulle historien, med Guds hjälp, ta en ny vändning i motsatt riktning mot USAs imperium och världens judiska regeringar". En annan Al-Qaeda ledare, Fazlur Rehman Khalil, ger ut en tidning som förkunnar att "på grund av jihads välsignelse har Amerikas nedräkning börjat. De kommer snart att förklara sig besegrade", åtföljd av skapandet av kalifatet.

Eller, som Mohammed Bouyeri skrev på lappen han satte fast på den Nederländske filmaren Theo van Goghs kropp efter att han dödat honom, "islam kommer att segra genom blodet från martyrer som sprider sitt ljus till alla mörka hörn på denna jord".

Värt att notera är att van Goghs mördare blev frustrerad av de felaktiga motiv som tillskrevs honom. Vid rättegången mot honom hävdade han tvärtom: "Jag gjorde det jag gjorde enbart på grund av min tro. Jag vill att ni skall veta att jag agerade på grund av övertygelse och att jag inte dödade honom på grund av att han var holländare eller på grund av att jag är marockan och kände mig förolämpad."

Trots att terrorister framför sina jihadmotiv högt och klart hör ofta varken västerlänningar eller muslimer dem. Islamiska organisationer, noterar den kanadensiske författaren Irshad Manji, låtsas att "islam är en oskyldig åskådare i dagens terrorism".

Vad terroristerna vill är väldigt tydligt. Det krävs ett enormt förnekande för att inte erkänna detta, men vi i västvärlden har antagit utmaningen.

Insänt av Björn den 5 augusti 2005, 8:22:10| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Sverige - leksakslandet
Det är drygt 30 år sedan jag kom till Sverige från f.d. Jugoslavien och numera känner jag mig som 80 % svensk och resten som kroat. Men ännu har jag en "fot" i min barndoms hemstad - om den nu finns kvar. Svensken är den mest toleranta person i världen och här har jag uppskattas som den person jag vuxit upp till. Sedan en längre tid arbetar jag som tolk i slaviska språk. Integrationsverket är en av mina kunder och jag får c:a 400 kronor per timme i arvode beroende på vilken tid av dygnet som förrättningen sker. Endast ca 1 % av tiden som kan anses som "nyttig" arbetstid - resten är "spilltid".

Fick detta med e-posten idag.

Kunderna och klienterna, som tolkas, tror att jag är en själlös "språktransformator". "Tryck på min språkknapp och automatiskt strömmar det ord och meningar från slaviska språk till svenska, och vice versa, genom min hjärna utan egna åsikter.” I det längre perspektivet kan ingen människa förbli opåverkad som tolk. Jag känner mig numera kluven och inblandad i det grövsta bedrägeri som tänkas kan! Det går inte att presentera alla galenskaper jag har hört, vid ett och samma tillfälle, då skulle folk inte tro på mig, de skulle i stället anse att den här karlen inte är helt frisk. Invandrarministern borde förresten komma till en tolkförrättning och lyssna en dag eller två, då tror jag att invandringspolitiken raskt skulle förändras.

Leksakslandet - kallar de asylsökande vårt land. Många vet att de inte har någon chans att få stanna men under asylutredningen på ca 1-2 år tar de till vara på varje möjlighet att plocka med sig så mycket som möjligt! Här finns massor av "leksaker" att hämta på alla hyllor i våra affärer. Det finns ingen ansvarig som tycks bry sig om detta. Polismyndigheten skyller på Integrationsverket och vice versa. Myndigheterna i Sverige tycks helt strunta i den galopperande brottsligheten. Man skyfflar pengar över "invandrarna" och de får naturligtvis intrycket att Sverige är ett "rikt land".

Invandringen kan liknas vid ett slags "lustmord" på Sverige och svensk kultur. Riktlinjerna för detta mord dras upp av myndigheterna och verkställs med hjälp av främlingar från andra världsdelar. Landet har blivit en slags skenande och självförstörande maskin som ingen kan få hejd på. Här betalar svenska staten advokater för att asylsökande skall stanna så länge som möjligt i landet. Advokaterna "slåss" om nya klienter så snart de kliver av landgången i Ystad. De asylsökande är mycket väl medvetna hur de skall kringgå de svenska myndigheterna, gällande regler och lagar. De saboterar utredningen och kommer ej till förhör när advokaten kallar på dem. Ärenden bara förlängs och förlängs och åren rullar på. Så småningom kan de också få stanna, ty de har då varit här så länge att de automatiskt erhåller status som svenska medborgare!

Människor med sjukdomar som är svåra att bota i hemländerna tas hit och man begär asyl för dem. Under asylutredningen kan de erhålla kostnadskrävande behandlingar. Många som kommer vet att det inte har någon chans att få asyl, men de fick ju i alla fall specialistvård och fri vistelse under ett eller två års tid. Under hela utredningstiden får de dagpenning eller "avlöning" som de föredrar att kalla de kontanta medlen från svenska skattebetalare.
De som får uppehållstillstånd upptäcker snabbt bidragssystemen och de kommer aldrig att ta Sverige på allvar! Om de inte vid ankomsten till Sverige redan vet hur mycket de är berättigade till i bidrag, så tar de snart reda på detta. Det är en försvinnande liten del av asylanterna som vill arbeta. När de märker att bidrag öses över dem, blir de vana vid att få allt och förväntar sig också att allt är gratis - för all framtid! Hur skall dessa människor någonsin kunna arbeta igen - om det nu finns någon sysselsättning som de kan ägna sig åt! En familj exempelvis bestående av två vuxna och åtta barn, som erhåller uppehållstillstånd, får ca 20 000:- per månad. Detta belopp lever Kosovo-albaner väl på - vad finns det då för motiv för att arbeta? Familjen i exemplet tjänar mer per månad via bidragssystemen än vad de tjänar på ett helt år hemma i Bosnien! De disponerar dubbelt så mycket kontanter per månad jämfört med handläggaren vid Integrationsverket! Det är också en del av mitt land som nu utplundras.

Kosovo-albaner är vana vid att leva i grupp och de kan alla sina "rättigheter" efter två dagars vistelse i landet. En stor del av "bidraget" sänder de "hem"! Ett enkelt sätt finansiera vapenköp! Det finns också Kosovo-albaner som "lånar" flera barn för att få mer i bidrag. När kläder lämnas ut i samband med asylprocessen så väljer de och vrakar. Begagnade persedlar passar ej, de slängs i sopnedkasten, det skall vara nya modekläder! Det finns faktiskt också de som kräver sin dagpenning i tyska D-mark! Dessa människor kan aldrig bli lojala medborgare!

En vanlig fråga från asylsökande är om de kan få tillstånd att åka hem under utredningstiden! Vad fanns det då för motiv till att de överhuvudtaget tog sig hit? Så fort de har fått uppehållstillstånd och svenska dokument så reser som regel många hem igen! De kommer, likt gammaldags paschor, till sin hemby med pengar och ibland med bil. Ordföranden i Turkisk-Bulgariska föreningen tog som sed att regelbundet fara på semester till sin hemtrakt. Vi erbjuder i praktiken de som kommer hit att plundra oss så mycket det går. Det tycks ske en slags "lustfylld" förstörelse av landet med stöd från alla inblandade myndigheter. Jag känner mig inblandad i och deltar på sätt och vis i den pågående förstöringen och mår illa av detta! Handläggare och myndigheter har ingen aning om hur andra kulturer fungerar och människor tänker och resonerar. Man lägger sig "platt" på rygg och bjuder ut sig som en gratis prostituerad inför främlingar. Låt mig ta ett par exempel.

(1) En svensk präst berättade inför en grupp muslimska "flyktingar" om Sverige och våra sedvänjor. I samband härmed tog han av sig sin "prästkrage", lade den på bordet och sade: "Jag vill med denna gest visa att jag är en vanlig människa som Ni". Men vad han i verkligheten gjorde, utan att förstå det, var att han förnekade sig själv, sin religion och visade upp sig som en dummerjöns. Detta var en iscensatt andlig Striptease där han egentligen framförde budskapet: "Jag är en stor dumbom, kom och dra mig vid näsan.” I muslimska länder är en präst (imman) en högt uppsatt potentat som aldrig skulle kunna tänka sig att göra något liknande. Effekten blev lika stor som om han hade dragit ner byxorna, böjt sig framåt, och visat upp sin bakdel för sällskapet. I fortsättningen visade denna grupp människor inte någon som helst respekt för den svenske prästen! Förmodligen kommer de för all framtid ej heller visa det svenska samhället någon respekt.

(2) En zigenare med hela sin familj hade trängt in hos handläggaren och de uppträdde hotfullt, krävande och ställde högljutt krav på sina kontantbidrag. När de arroganta besökarna skall gå avslutar handläggaren på svenskt artigt maner: "Jag tackar så mycket för besöket - välkommen åter.” Zigenaren vänder sig då till mig med orden: "Säg åt karln att han är en idiot", och försvann med sin familj. Jag mår dåligt efter en sådan upplevelse.

(3) Vid ett annat tillfälle hade en zigenare och hans två barn gripits av polisen på plattformen i tunnelbanan där de spelade och sjöng. Genom polisens försorg återfördes de till förläggningen. Zigenaren började då ursäkta sig inför handledaren som avbröt med: "Men inte skall Du ursäkta Dig -det är istället jag som skall ursäkta mig. Du måste förstå att vi är rädda om Dig och Dina barn här i Sverige, de kan komma till skada på plattformen i tunnelbanan". Zigenaren tittade storögt på handledaren. Han trodde sig ha gjort något stort fel och väntade sig att bli utskälld och kanske misshandlad! I stället är det handledaren som lägger sig "platt på ryggen".

(4) "Fryshuset" är ett projekt i Stockholm som tillkommit främst med syftet att fånga upp invandrarungdom på glid. För musikunderhållning svarar olika Rockband men s.k. "Hiphop" är mycket populärt. Invandrare har anställts såväl som vakter som i ledningen för fryshuset. Så småningom har invandrarna "tagit över" och styr hela anläggningen. Svenskarna diskrimineras och får förödmjuka sig för att bli accepterade vid dörröppningen och för att komma in. Flickorna gör sexuella anspelningar för att bli "godkända". Det enda sättet för svenska killar att komma in det är att lägga sig till med samma machofasoner och ruckliga stil som invandrarna. De måste till och med tala en "bruten" dålig svenska!

Svenskarna skapar ingen som helst respekt för sig själv och sitt land hos andra folkslag när de ödmjukt ber om ursäkt för att de existerar när främlingarna kommer hit och tar för sig! När skall egentligen svenskarna vakna upp och göra något åt de krafter som raserar landet, tankar och svensk kultur! Svenskarnas mentalitet håller på att förtryckas av arroganta och snabbt växande invandrarkrafter! Varje kväll kommer det grupper av "ungdomsgäng" från Rinkeby, Tensta och Södertälje till Stockholms centrum för att "knäcka" svenskar. Detta kommer inom kort att bli en överlevnadsfråga för svenska folket. De människor som anlände på 1960-talet kom hit för att arbeta - ej för att plundra och ta över landet!

Insänt av Björn den 5 augusti 2005, 8:08:59| Permalink| Kommentarer (3) | TrackBack

28 juli 2005, 9:03:34
Vad innebär det mångkulturella samhället?


Korset i flaggan – snart ett minne blott?

Mångkultur är ett modeord idag. Man hör det så ofta att det nästan förlorar betydelse i munnen, ungefär som rasist. Mångfald är ett annat ord på samma tema. Så här sa Olof Palme i DN 1985: "Naturligtvis är det mångkulturella samhället en revolution. Den är oundviklig. Men eftersom jag är reformist vill jag att denna revolution skall ske gradvis".

Av Kristian/Exilen

Men vad innebär det mångkulturella samhället? Som jag ser det finns det två uppenbara alternativ (och olika nyanser av dessa).

a.) Ett samhälle där många olika folkgrupper finns representerade men där det finns en majoritetskultur som det offentliga samhället är uppbyggt kring.

b.) Ett samhälle där många olika folkgrupper finns representerade men där det inte finns en majoritetskultur. Staten är så att säga neutral, det finns ingen officiell religion eller kultur.

Historiskt sett kan det svenska samhället sägas vara uppbyggt kring alternativ a: de minoritetsgrupper som har funnits här (judar, samer etc.) har varit relativt få i antal och levt i någorlunda samförstånd med den svenska majoritetskulturen. Men i och med de senaste decenniernas massinvandring från allt mer främmande kulturer har saker och ting ändrats, Sverige står nu vid ett vägskäl. I USA har man, i alla fall efter andra världskrigets slut, allt mer börjat sträva efter att bygga ett samhälle enligt alternativ b. Det får inte finnas någon majoritetskultur, alla grupper (vita, svarta, asiater, sydamerikaner etc.) skall känna sig lika hemma. Detta gör sig kanske mest gällande kring julen: man talar om (dvs. inom vissa missnöjesgrupper) ”the war on christmas” – i sann Grinchen anda. I det offentliga samhället har "Merry Christmas” blivit "Happy Holliday", "Christmas tree" har blivit "Holliday Tree", "Christmas carol" har blivit "Holliday carol" och så vidare. De som arbetar för denna utveckling är framförallt ”medborgargrupper” såsom UCLA, ADL, SPLC och intellektuella tänkare på ansedda amerikanska universitet (Harvard, Yell, Stanford etc.). I Los Angeles stadsvapen fanns det för några år sedan ett litet kristet kort, detta kors är numera, efter påtryckningar från UCLA, borttaget. Vidare har den blonda kvinnan på stadsvapnet bytits ut mot en indiankvinna (hur dom nu får detta att rimma med konceptet med neutralitet).

I Sverige kan man fortfarande se ljusstakar i offentliga utrymmen kring jul och julkorten från staten/kommunen lovar fortfarande en ”God jul”. Men saker håller på att ändras. Diskrimineringsombudsmannen (eller snarare diskrimineringsombudskvinnan?) Margareta Wadstein har klagat över att ljusstakar kring jul är diskriminerande för religiösa minoritetsgrupper; det är oklart om svenska skolavslutningar också i fortsättningen får hållas i kyrkan (i många skolor har man redan avskaffat denna tradition); mångkulturella lovdagar har t.ex. redan införts i Sigtuna kommun, och så vidare. En sak är säker: om man vill skapa ett samhälle av typen b så kommer diskrimineringsombudsmän och diverse antirasist föreningar/myndigheter att få bråda dagar – då finns det helt plötsligt en hel del diskriminering! Varför finns det endast en kristen kung och ingen muslimsk kung? Är det rätt att ha ett kors, som kan ses som ett kristet kors, i nationsflaggan? Varför är det endast kristna högtider som är röda dagar i kalendern?

Det finns en fara med båda typen av samhällen. I ett samhälle av typ a finns risken att växande minoritetsgrupper anser sig förfördelade och förtryckta: ”Kolla hur många vi är nu men ändå får vi ingen makt!”. I tider av ekonomisk instabilitet är risken för konflikter och till och med inbördeskrig extra stor. Känner minoritetsgrupperna någon lojalitet mot majoritetssamhället och vad innebär detta ekonomiskt? Och vad händer om, eller snarare när, minoritetsgruppen blir i majoritet? I ett samhälle av typ b riskerar man få en situation där medlemmar i en grupp endast visar lojalitet mot den egna gruppen, man riskerar att få ett balkaniserat samhälle där det inte finns något som håller ihop samhället. I tider av ekonomisk instabilitet är risken för konflikter och till och med inbördeskrig extra stor. Framstående ekonomer har också visat att en stark nationalstat (till skillnad mot ett mångkulturellt samhälle) är viktig för samhällets välbefinnande: den gemensamma tanken om en nation håller samman fattig och rik och får dem att arbeta åt samma håll mot ett gemensamt mål.

Personligen så anser jag att de senaste decenniernas massinvandring har varit en stor katastrof. Utan denna invandring hade vi inte behövt diskutera om vi ska ha ett mångkulturellt samhälle eller inte. Jag föredrar ett svenskt Sverige, inte framförallt av ekonomiska skäl eller stabilitetsskäl, utan för att som svensk är det trevligast att bo och verka i ett svenskt Sverige! All icke-västerländsk invandring bör genast stoppas och alla tankar om ett mångkulturellt samhälle bör överges. Invandrare som redan bor i Sverige bör förmås att åka hem igen, de som ändå väljer att stanna i Sverige bör finna sig i att integreras i och respektera det svenska samhället.

Insänt av Björn den 28 juli 2005, 9:03:34| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

25 juli 2005, 7:17:49
Kollektivt ansvar?
I Sydsvenskan den 9/6 -05 skrev kolumnisten Mikael Bergstrand under rubriken "Dags att återupprätta civilkuraget" indignerat om människors feghet. Mitt på ljusa dagen vid Gustav Adolfs torg i Malmö rånmisshandlades Fredrik Troedsson av "två jämnåriga killar" - utan att någon av det trettiotal som bevittnade händelsen försökte hjälpa honom!

Bergstrand: "I går sökte Fredrik upp mig för att ge sin syn på inte bara den kränkning han utsattes för av gärningsmännen utan också genom den tysta, fega omgivning som inte lyfte ett finger för att bistå honom. ... Det tragiska är att Fredrik långt ifrån är ensam om att drabbas av denna flagranta brist på civilkurage".

Vad den politiskt korrekte Bergstrand inte vet, eller låtsas ovetande om, är att han själv tillhör dem som skapat denna situation. Han har försvarat den invandringspolitik som resulterat i alla dessa unga våldsmän på våra gator.

-----------------------

Antag att man som individ gör just det som Bergstrand efterlyser, dvs reagerar, säger ifrån, visar personligt kurage - vad händer?

Marcus Gabrielsson gjorde just detta den 4 maj 2005 i centrala Stockholm. Hans sade till tre män som stod och urinerade i en port. De tre blev aggressiva, jagade Marcus utmed Kungsgatan, fick omkull honom och sparkade på honom tills han dog.

Männen greps, men oavsett utslag i domstolen är Marcus inte längre i livet. Hans föräldrar har mist sin son.

Till detta kommer att tingsrätten beslutat släppa de tre männen fria. Uppenbarligen kommer ingen av dem att dömas för mord. Marcus är död, men ingen kan fällas till ansvar - trots gripanden! Vittnen har glömt vad de sett, har ändrat sina vittnesmål och ger motstridiga uppgifter.

Advokat Thomas Martinson i City den 20/7: "De åtalade har inget kollektivt ansvar". Så låter det fortfarande - 15 år efter Lindomefallet!

De tre har tillsammans dödat Marcus, ingen av dem har försökt förhindra misshandeln utan istället deltagit i den. Borde inte detta räcka för att fälla alla tre för mordet, om man inte bland de tre kan få fram en särskilt ansvarig?!

Vad har våra justitieministrar - Gun Hellsvik, Laila Freivalds och Thomas Bodström - sysslat med sedan 1990?!

På sin partistämma i början av sommaren framförde KD-ledaren Göran Hägglund kravet att medborgare i allmänhet ska ha en skyldighet att ingripa när de blir vittne till våldsbrott på gator och torg. Det skulle vara straffbelagt att inte ingripa.

Innan dessa krav ställs på medborgare i allmänhet bör det rimligen ställas på våldsmännen själva, och deras närmaste krets av beundrare.

Ska ansvaret - åtminstone moraliskt - ligga även utanför denna krets bör det främst gälla dem som inte ens försökt protestera mot framväxten av detta våldssamhälle, eller som rentav applåderat "mångfalden".

---------------------------

Ur Metro den 21/7 -05:

"Jubel utbröt i åhörarleden när de tre männen försattes på fri fot i tisdags.

Glädjeovationer i rättssalen är under all kritik, säger Leif GW Persson.

- Det är osmakligt och rena tortyren för offrets anhöriga.

Thomas Martinson, försvarsadvokat till en av de åtalade männen, ser inte allvarligt på det inträffade.

- Det var fråga om spontana reaktioner från föräldrar som skulle få hem sina barn. Det är ett sätt att visa känslor som är vanligare i sydliga länder, säger Thomas Martinson."

Det inträffade aktualiserar föräldrarnas roll i sammanhang som dessa. Är det inte ofta där som svenskhatet och våldsaccepterandet börjar? Hos fäder som föraktar kvinnor ("svennehoror") vilka inte skyler sig bakom slöjor. Om detta uttalade sig Josef Kurdman i våras.

Ur Stockholm CITY den 10/5 -05:

"Josef Kurdman, 41 år, författare och integrationskonsult som på måndagen fick ta emot lärarpriset Vardagens hjältar för sitt arbete på skolorna."

"Vad är det största hindret för integrationen i samhället?
- Det är föräldrarnas återvändandedröm till hemlandet. Den är en stor kloss i vägen till integration. Den inställningen upplever jag som starkast hos dem som kommit från Mellanöstern.

Respekt har blivit ett modeord i debatten. Vad är respekt för dig?
- Det är att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Integration handlar om att acceptera att man är här och göra det bästa av situationen. Gör man inte det, som vissa gör, måste man ändå respektera lagar och förordningar i landet. Det är respekt."

Ur DN den 26/4 -05:

"MÅNGA INVANDRARE VÄNDER SAMHÄLLET RYGGEN"

"Josef Kurdman är också helt övertygad om att att pojkar med invandrarbakgrund oftare beter sig illa i skolan än att helsvenska elever gör det. Men inte alls för att det ligger i deras kultur - 'i sitt hemland skulle de aldrig kunna säga något fult till läraren utan att bli ihjälslagna' - utan för att de kämpar med det kaos som kommer av att ha en dubbel identitet, att inte höra hemma någonstans.

- Det här är barn vars föräldrar sliter i dem och kräver att de ska vara 100 procent kurdiska eller turkiska, samtidigt som de inte kan undgå att påverkas av samhället omkring dem. Det skapar en förvirring som ingen hjälper dem att hantera, säger Josef Kurdman."

Varför beter man sig illa i skolan?
"Josef Kurdman håller inte alls med om att roten skulle ligga i diskriminering och en främlingsfientlig omgivning. Rasismen i det svenska samhället är bara en liten droppe, anser han, men den förstoras gärna upp av debattörer som vill föra invandrarnas talan.

"...de elever jag möter, de är övertygade om att de inte har någon framtid i Sverige. De tror att alla svenskar är rasister. Och varför det? Därför att de har de läst, säger de. Varje sådant påstående skapar bara ännu större förvirring och leder till att ännu fler vänder det svenska samhället ryggen.

Därför är det dags att byta spår i integrationstänkandet, tycker Josef Kurdman. Svenskarna har redan dörren öppen - även om den riskerar att stängas mer och mer med den nuvarande kursen.

- I dag är det en skrämmande stor grupp som inte vill veta av det svenska samhället och som för över det till sina barn."


Insänt av Björn den 25 juli 2005, 7:17:49| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

24 juli 2005, 8:50:52
Krönika: Islams politiska tragedi
Av Kai Sörlander, filosof och författare, Brönshöj
I ljuset av det islamistiska terrorhotet måste vi reflektera över våra politiska värden. Och muslimerna måste reflektera över den tragiska dynamik som är inbyggd i islams förhållande till politiken.

Båda parter ska vi - utifrån var sina positioner - erkänna sharialagens oförenlighet med förutsättningarna för en förnuftsgrundad demokrati, skriver krönikören.

Terrorattacken i London nyligen har med stor sannolikhet utförts av islamistiska terrorister. Precis som de tidigare attackerna i New York och Madrid. Och man kan förvänta sig att framtiden kommer att bjuda på liknande attacker - kanske i Danmark.

Men varför?

Vad är det som driver islamisterna till dessa handlingar? Vad är det som driver muslimer att bli islamister?

Den brittiska premiärministern Tony Blair och andra ansvariga politiker har redan lagt fram klara uttalanden om att det är absolut nödvändigt att skilja mellan muslimer och islamister, och att vi inte får skjuta skulden för islamisternas brott på religionen islam.

Det är klokt och riktigt att börja där: med att skilja mellan muslimerna och religionen islam å ena sidan och islamisterna och deras brott å den andra. Men det är också fel att genast sluta där. För vi måste försöka förstå varför islamisterna handlar som de gör. Varför ser de sig själva som att befinna sig i en situation där de känner sig berättigade - eller kanske t o m förpliktade - till att utföra sådana terrorhandlingar? Och i besvarandet av denna fråga är det nödvändigt att förhålla sig öppet till frågan om islams roll - enbart av det skälet att islamisterna själv åberopar islam.

Här måste vi lämna de omedelbara politiska förenklingarna och försöka att se de invecklade sammanhangen i hela deras komplexitet.

Om man handlar som de som har utfört terrorangreppen i New York, Madrid och London, måste man känna en omåttlig vrede. Man måste se sig själv och det som är mest dyrbart för en, som grovt förödmjukat. Därför måste vi fråga oss varför islamisterna bakom terrorangreppen känner sig förödmjukade.

Om vi bortser från individuella och personliga orsaker, så finns det en grund i själva religionen islam, så som den uppfattas helt traditionellt. Det beror på denna religions egen uppfattning av sin roll i världen. Islam föreskriver inte bara att det ska råda ett visst lagsystem, sharia - som är grundat på Koranen och i traditionen kring Muhammed - i den muslimska världen. Den hävdar också att detta lagsystem i egenskap av gudomligt är bättre än alla andra. Och den föreskriver att den muslimska lagen efter hand ska utbredas till resten av världen.

Det är muslimernas plikt att arbeta eller kämpa för att den muslimska lagen ska komma att härska överallt.

Principiellt kan islam inte erkänna någon lag som står över eller vid sidan av den muslimska lagen; och den ser fram mot ett politiskt idealtillstånd där hela världen är förenad under muslimsk lag.

Denna helt traditionella muslimska uppfattning har det svårt i dagens verklighet, på grund av det relativa maktförhållandet mellan väst och den muslimska världen.

När islam föreskriver att den muslimska lagen ska härska över världen, där berättar verkligheten om den muslimska världens svaghet.

Den är pressad av väst och speciellt av USA. Kulturellt är den pressad av de internationella mediernas uppvisande av västerländska livsformer med deras pluralism och normsänkning. Detta upplever de traditionella muslimerna som en hotfull upplösning av religionens roll som den som ger de normer varefter livet ska levas.

Politiskt är den muslimska världen pressad av krav på anslutning till internationella konventioner som det inte finns grund för i islam. Till exempel kan nämnas förklaringen om de mänskliga rättigheterna med dess krav på religionsfrihet (och rätt att byta religion), som är främmande för muslimsk lagstiftning. Och så är det inte minst den militära pressen, som särskilt amerikanerna utövar genom sin närvaro i regionen.

I ljuset av den traditionella muslimska världsuppfattningen är amerikanernas baser i Saudi-Arabien och deras försök att hjälpa till att införa demokrati i Afghanistan och i Irak djupt oroväckande. Ett uppenbart tecken på försvagningen av den muslimska världen. Och så är det givetvis Israel, där alla förödmjukelserna samlas.

Oupphörligen måste den muslimska världen finna sig i att behöva böja sig för krav och påverkan som det inte finns grund för i islam, och som därför av muslimerna måste uppfattas som förödmjukande.

För traditionella muslimer måste den muslimska världens relativa svaghet vara ett allvarligt religiöst problem. Den religion, som i sin egen självuppfattning skulle vara stark och härska över världen, är faktiskt svag. Därför ser de det som en religiös uppgift att behöva återupprätta islams gamla politiska styrka. Och för många traditionella muslimer är lösningen att man ännu starkare sluter upp om den traditionella muslimska lagen. Det är också islamisternas uppfattning.

Det är genom ett koncentrerat bibehållande av den traditionella muslimska lagen som den muslimska världen åter ska resa sig. Frågan är då om detta lösningsförslag håller. Kan man faktiskt återupprätta den muslimska världen genom att bibehålla den traditionella muslimska lagstiftningen?

Det kan vi inte veta om vi inte först gör klart för oss vad som är orsaken till den muslimska världens relativa svaghet i förhållande till väst. Fram till omkring år 1500 var den muslimska världen med osmanska riket inte svagare än Europa, men så gick Europa in i en rasande utveckling medan den muslimska världen stagnerade.

Varför denna skillnad?

En väsentlig faktor var att Europa genomgick en reformation som på grund av kristendomens särskilda innehåll efterhand ledde till en sekularisering av det politiska. Eller sagt på ett annat sätt: I Europa var det religionen själv som släppte politiken fri från religionen.

Något sådant skedde inte alls i den muslimska världen. Där hade man en religion, som också själv innehöll en konkret lagstiftning för samhället, och som därför inte kunde acceptera en sekularisering av politiken.

Det betydde att den muslimska världen politiskt bibehölls i religionens tvångströja. Och den skillnaden blev avgörande för att den muslimska världen stod stilla medan Europa gick fram. Det var islams specificerade religiösa lagstiftning som ledde till den muslimska världens relativa försvagning i förhållande till Europa.

Mot den bakgrunden kan vi förstå islams politiska tragedi. När de traditionella muslimerna försöker återvinna islams gamla storhet genom fasthållandet av den traditionsgivna muslimska lagen så tillgriper de just det som är orsak till svagheten.

I sin frustration över svagheten söker de hjälp i svaghetens orsak. I det finns det bara undergång. De är instängda i en bur, som har skapats av islams tro på att den konkreta lagen i samhället ska vara grundad på Koranen och i de traditionella berättelserna om Muhammed.

Även de islamistiska terroristerna är instängda i den buren. Men de går sin helt egna väg när de försöker undslippa buren genom terrorangrepp på väst.

Terrorangreppen kan inte tillskrivas islam. Det måste sägas klart. Men stilla och besinningsfullt måste man då tillägga att det i hjärtat av islam finns en politisk tragedi som terrorangreppen är ett meningslöst försök att övervinna. Det betyder att vår reaktion på terrorangreppen måste vara dubbel. För det första får vi inte låtas oss kuvas av själva hotet om angrepp. Och lika fasta som vi ska vara i motståndet mot terrorism ska vi vara i insikten om att några muslimska fanatiker inte gör alla muslimer till terrorister. För det andra ska vi förhålla oss till de mer eller mindre officiella försöken att införa (delar av) muslimsk sharialag i vårt samhälle.

Då krävs det att vi reflekterar över de grundläggande förutsättningarna för vårt eget politiska system.

Här vill jag nämna två sådana förutsättningar.

Den ena är att lagstiftningen är människoskapad. Alltså inte är given religiöst. Och den andra är att vi som ansvariga personer har ett helt elementärt lika värde, och att ingen därför har en någon högre rättighet att bestämma hur lagarna ska vara.

På dessa förutsättningar bygger demokratin. Det innebär att demokratins fortsatta existens ställer krav på medborgarna. De måste – helt oberoende av sin religion - vara förpliktade till att det skapas lagar som fortsatt garanterar medborgarnas demokratiska lika värde.

Det är under denna överordnade förpliktelse som vi så rationellt som möjligt bör diskutera hur sådana lagar konkret ska utformas med hänsynstagande till den faktiska verkligheten.

Men då har vi som demokratiska medborgare också en grundläggande förpliktelse till att ta avstånd från varje försök att införa muslimsk sharialag.

Demokratin kan efter sina egna förutsättningar inte erkänna en sådan lagstiftning. Därför tar man fullständigt fel om man tror att vi för att minska terrorhoten ska tillmötesgå muslimerna genom att acceptera någon form av officiellt införande av sharialag. Det skulle vara att gå terroristernas ärenden och underminera vårt eget demokratiska system.

I ljuset av det islamistiska terrorhotet ska vi reflektera över våra politiska värden. Och muslimerna ska reflektera över den tragiska dynamik som är inbyggd i islams förhållande till politiken.

Båda parter ska vi - utifrån var sin position - erkänna sharialagens oförenlighet med förutsättningarna för en förnuftsgrundad demokrati.

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=3163660


Insänt av Björn den 24 juli 2005, 8:50:52| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Muslimsk invasion...
Vi oroar oss (med all rätt) över den muslimska invasionen av Sveriges och europas länder. Vi är många som oroar oss storligen över detta. För egen del skulle jag oroa mig lika mycket om miljoner kineser skulle översvämma detta land.

Av Ebba/Exilen

Problemet för oss europeer är inte vem eller vilka som invaderar oss. Det jag ser som själva problemet och faran är den farliga blandning som uppstår vid dylika tillfällen. Det går inte att blanda för olika kulturer, detta innebär inte att den ena är bättre eller sämre, det är blandningen som utgör faran och hotet.

Detta är något som många av oss redan är välinformerade om, därför är det förvånansvärt att detta inte blir föremål för diskussion. Muslimer förväntas anpassas till svenska förhållanden vilket är rent nonsens de vill ha sin kultur och den är för annorlunda för svenskar och vi kan därför aldrig mötas som två likvärdiga grupper.

Islam och det sätt på vilket det utövas behöver inte vara vårt problem, det har blivit det genom det som sker genom massinvandringen. Man tar så att säga hit de problem som vi inte vill ha.

Det är muslimer som ska leva med Islam för det är deras religion. Problemet uppstår när de kommer hit till Europa, för Islam är inte vår religion.

Det vi kan säga till muslimerna är att de inte får ta våra länder eller göra dem till sina där de utövar sin religion vilken är Islam. För att vi önskar ha våra länder kvar att leva och fortplanta oss i.

Det bästa för oss är att inte kritisera eller prata skit om Islam, det vi ska se till är att vi eliminerar riskerna för att vi själva ska hamna under ett sådant styre.

Att inte kunna bevara traditioner är något djupt tragiskt och om det är vad muslimerna vill men inte kan i ett förändrat samhälle, bör inte vi som inte kan klara detta alls slå oss för bröstet över att samhället vi har ser ut så.

Om vi ställde frågan till muslimerna om de vill integreras i våra länder skulle vi troligen få ett nekande svar. Dvs de önskar troligen lika litet som vi blanda oss med varandra. De vill ha sitt och vi vill ha vårt sätt att leva. Men vi kan inte leva olika i samma länder.

Det som bör stärkas är invandrarnas egen önskan om att ha sin kultur och sitt levnadssätt, gör vi inte det spelar vi massinvandirngsgalningarna helt i händerna.

Att integrationen inte fungerar beror sannolikt på att invandrarna inte vill integreras.
Vi ska göra vårt bästa för att muslimerna ska vilja behålla sin kultur.

Troligen skulle vilken som helst svensk besvara frågan med ett nekande om de tillfågades om de vill ha integrerade invandrare.Sanningen är antagligen att de flesta svenskar inte vill ha invandring alls. Varken integrerade eller ointegrerade.


Insänt av Björn den 24 juli 2005, 8:47:30| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

23 juli 2005, 8:20:02
Man linked to London bombings threatens Sweden
The 39-year old Swede suspected of involvement in the London bombings has said that Sweden would be "punished" if he was handed over to a foreign power.

The Local

The man, who is originally from Lebanon, has lived in Sweden since he was 18. In an interview with Dagens Nyheter last October, he denied that he had met Osama Bin Laden but said that he “loved him”.

"I am proud of Osama bin Laden. I am proud of everyone who wages war for justice."

The man also told Dagens Nyheter that he thought the September 11th attacks against the United States were "very good."

The man refuted accusations that he had been at a terrorist training camp in Oregon in 1999. He admitted, however, that he had lived with Abu Hamza, a controversial Muslim preacher at the Finsbury Park mosque in London, who is currently awaiting trial in Britain on terrorism and race-hate charges.

The Swedish man says that he lived with one-eyed, hook-handed Hamza "for medical reasons, as a nurse."

The man, who is described by the FBI as "very dangerous", denies that he was involved in the London attacks of July 7th. In an interview published by Expressen on Friday, he says that he has not left Sweden in the past three years.

Responding to reports that he had flown to the United States in 1999 in the company of Haroon Rashid, suspected mastermind of the London bombings, the man said he does not know who Rashid is, and has never met him.

While denying involvement in the London bombings, the man said that the suicide bombers who attacked three underground trains and a bus were "martyrs," adding that he hoped also to become a martyr one day.

"They are not terrorists, as they are doing what Islam requires," he said.

Sweden, he said, is not threatened by al-Qaeda, although he told Expressen that this could change if the Swedish government handed him over to the British or American authorities.

"If Sweden hands me over to another country then it will only have itself to blame. Sweden will then be punished with the greatest punishment."

Insänt av Björn den 23 juli 2005, 8:20:02| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Av FBI beskrivs han som mycket farlig och bin Ladins mördare.
Han är svensken som jagas både av amerikansk och brittisk underrättelsetjänst för terrorism. USA anklagar honom för att ha byggt upp ett al-Qaidaträningsläger 1999 i Oregon och för Londonbomberna. Expressen träffade honom i går i en stad i södra Sverige.

Expressen

- Jag är inte inblandad i attackerna mot tunnelbanan i London. Jag har inte lämnat Sverige under de senaste tre åren. Hur kan jag vara inblandad i attackerna? säger 39-åringen.
Pakistansk polis grep strax efter terrorattackerna i London den brittiske medborgaren Haroon Rashid Aswat. Han beskrivs som en viktig person inom al-Qaida och uppges vara vän med 39-åringen. Han misstänks vara hjärnan bakom attackerna i London.

Kopplas samman med Rashid
Haroon Rashid talade med alla fyra självmordsbombare vid flera tillfällen före attackerna. Och han besökte dem i deras hem tiden före terrordåden.Den amerikanska säkerhetstjänsten misstänker att Rashid och den 39-årige svensken kan vara inblandade i attacken mot London. FBI misstänker att svensken i november 1999 reste till USA tillsammans med Haroon Rashid Aswat. Där köpte de en gård i Seattle-trakten och inledde jihad-träning. På gården ska svensken tillsammans med andra män ha utbildats i att hantera olika vapen och i kemisk stridsföring.
- Haroon Rashid är inget nytt namn för mig. När Säpo grep mig 2003 fick jag frågan om den här mannen. Jag vet inte vem han är. Jag har aldrig träffat honom, säger 39-åringen.

Bekräftar USA-resa
Men han bekräftar att han reste till USA 1999.
- Visst, jag reste till USA då, men jag var inte i Oregon. Jag åkte med min familj på en tvåmånaderssemester, säger han.
2003 dömdes 39-åringen för grovt vapenbrott. Säpo hade bildbevis på 39-åringen.
- Vissa bilder var med vapen och andra utan vapen. De som är utan vapen är riktiga bilder på mig men de är inte tagna i Oregon, utan på Järvafältet utanför Stockholm. Men de bilderna med vapen är på en annan person, säger 39-årigen.
När Säpo gjorde en husrannsakan hos honom i en Stockholmsförort hittade man två pistoler och ett gevär samt flera CD-skivor med al-Qaidapropaganda och hemliga recept på hemmagjorda bomber.

Har två fruar men inget jobb
39-åringen är född i Libanon, men reste till Sverige när han var 18 år gammal. Här träffade han sin första svenska hustru, och de fick en dotter som har hunnit fylla 18 år. Men de skildes senare. Nu är han gift med två kvinnor samtidigt. Båda är från Somalia. Trots att han försörjer två hem har han inget riktigt jobb.
1990 blev han en praktiserande muslim. Och efter 11 september 2001 blev han känd för sina hyllningar av terrorledaren bin Ladin.
- Visst, jag älskar shejk bin Ladin. Han är en trogen muslim och en riktig mujahid, säger 39-åringen.
Han ser sig själv som al-Qaidasympatisör och menar att jihad är varje muslims plikt till den yttersta dagen. Om självmordsbombarna i London säger han.
- De är martyrer och jag hoppas bli martyr själv någon dag. De är inte terrorister, eftersom de gjorde vad islam kräver. Attackerna i London kan vara en reaktion på det som händer i Irak. Varje land som är inblandat i krig mot muslimer kan få samma öde, säger han.

Hotar Sverige
Han förklarar att Sverige, än så länge, inte är hotat av al-Qaida.
- Men läget blir allt värre för muslimer här. Ena dagen trakasseras våra kvinnor och andra dagen smutskastas vår profet av en pastor som bör straffas med döden, säger han.
Nu jagas 39-åringen både av USA och England.
- Jag vill inte träffa engelsk, amerikansk eller svensk underrättelsetjänst. De får komma hit och plocka in mig med våld. Men om Sverige väljer att lämna ut mig till ett annat land får det skylla sig självt Sverige kommer att straffas med det största straffet då.

Av KASSEM HAMADÉ


Insänt av Björn den 23 juli 2005, 8:17:45| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

21 juli 2005, 8:36:52
Terrorister och moderata barbarer
Av Helle Merete Brix

Imamer och islamiska organisationer i väst får ofta oemotsagt framställa sig som moderata, fastän de allra flesta vill att Europa ska islamiseras och inte sällan har obehagliga kontakter med terroristernas nätverk. Låt oss i stället höra från kritiska journalister och forskare och från liberala muslimer och avfallna muslimer.

Angreppet på London nyligen gör det viktigare än någonsin att få det fastslaget vilka som är liberala muslimer och vilka som inte är det. Varje terrorangrepp sedan 11 september har enligt min uppfattning stärkt de islamiska organisationerna och talesmännen i väst, som nu igen på våra TV-kanaler, om det så är DR, BBC eller CNN, får framställa sig som moderata. Sanningen är att de allra flesta av dem vill att Europa ska islamiseras och inte sällan har obehagliga kontakter med terroristernas nätverk.
Våra medier berättar i stort sett aldrig något för oss om den målmedvetna propaganda som muslimska missionsorganisationer framgångsrikt har utfört i väst under många år. En av Europas få kända liberala imamer, Dalil Boubakeur, som är talesman för den stora moskén i Paris är så pessimistisk att han kallar liberal islam i Europa i dag för »dödsmärkt«.

I stället presenteras vi för en offerretorik, vi får höra om rasism och islamofobi, om utstötning av muslimer och om hetsen från det omgivande samhället.

Integrationskonsulenter, imamer och terrorismexperter berättar för oss att terrorismen beror på främlingsfientligheten och vrede över amerikanernas och européernas brutala framfärd i länder som Irak och Afghanistan. För vilken annan förklaring skulle det kunna finnas?

Terrorism utövas för att islamisterna vill ha världsherradöme och hatar väst. Inte för vad vi gör, men för vad vi är. Det är viktigt att förstå att detta att driva ut »korsfararna« ur Irak och Afghanistan endast är vad den framstående iranskfödde journalisten Amir Taheri har kallat »taktiska mål«. Det jihad som islamisterna för består inte nödvändigtvis i att smälla bomber i Londons Tunnelbana; den kan också bestå i krav på att skolorna inte ska undervisa om förintelsen eller Israels historia, att muslimska barn inte ska utsättas för »islamofober« som till exempel Molière och Voltaire eller ska åka på utflykt till kyrkor eller teatrar. Eller i ett krav på att muslimska flickor på gymnasiet ska iföra sig långa klänningar när de går fram till tavlan. Så som i dag sker i ett ökande antal franska skolor. Och precis som islamisterna med våld och hot har tyranniserat muslimer till att maka sig in i ledet i de muslimska länderna, skrämmer de i dag i väst oskyldiga människor med muslimsk bakgrund som inte vill inordna sig under deras ideologi.

Ett exempel på en islamistisk organisation är Muslim Council of Britain (MBC), som för närvarande flitigt intervjuas och konsulteras och i alla fall officiellt tar avstånd från angreppet i London. Men det var bland annat MBC som stred mot Londons »röde« borgmästare Ken Livingstone under förra sommarens politiska rabalder. Striden handlade om huruvida den inflytelsesrike predikanten Yussuf al-Qaradawi skulle få resa in i Storbritannien. Qaradawi har inreseförbud i USA. Han är en av Muslimska Brödraskapets viktigaste ideologer, specialist på muslimsk finansiering och tidigare aktiv i den nu nedlagda al Taqwa-banken. Banken är misstänkt för att ha fungerat som bank för al Quaida.

På TV-stationen Al Jazeera, som ägs av emiren av Qatar, har Qaradawi sitt eget intervjuprogram med ca tio miljoner tittare. I »Sharia och livet« utfärdar han bland annat fatwor som uppmuntrar till mord på amerikanska soldater i Irak. Han slår också fast att de palestinska självmordsterroristerna inte ens ska betrakta israelska spädbarn som oskyldiga civila. MBC stod offentligt fast vid att imamen stod för »förnuft och förståelse« och att önskan att förhindra honom att besöka staden var del av en sionistisk komplott. Så som det för övrigt alltid är när någon vill lägga hinder i vägen för islamisterna. Med britternas hittillsvarande largeness mot islamister blev slutet på det hela dock att Ken Livingstone kunde bjuda Qaradawi varmt välkommen i London.

Qaradawi stöder naturligtvis också polygami, dödsstraff för homosexualitet, beslöjning av kvinnor och mäns rätt att slå sina hustrur. Sådana åsikter kommer förmodligen att verka frånstötande på de flesta av krönikans läsare, men det handlar om helt vanliga åsikter för de muslimska predikanter som antingen besöker Europa ofta eller som är fast bosatta i väst. Sådana åsikter har ingenting att göra med om dessa predikanter predikar på arabiska eller danska eller engelska.

En mängd islamiska organisationer som står fast vid kravet på jihad och sharia (muslimsk lag) har vuxit fram i väst under de senaste årtiondena. En lång rad av dem har samband med Muslimska Brödraskapet, varifrån bland andra Zawahri, vicekommendant i al Quaida, har utgått. I nordvästkvarteren i Köpenhamn, i Leeds, i Rotterdam, Genève och Lyon presenteras unga muslimer i dag för tankar från Brödraskapets viktigaste ideologer: Sayyid Qutb, pakistaniern Abu al-A'la Mawdudi, Yussu al-Qaradawi och stiftaren Hassan Al-Banna. Och även från al-Bannas barnbarn, bröderna Hani och Tariq Ramadan, som båda har vuxit upp i Genève. Den oerhört populäre predikanten Tariq Ramadan har annars stått fadder för »euroislam«. Men hans nätverk är Muslimska Brödraskapet, vars koncept är mycket enkelt: »Allah är vårt mål, Budbäraren är vår ledare, Koranen är vår lag, Jihad är vår väg, döden för Allahs sak är vårt största hopp«.

Har man detta för ögonen är det kanske lättare att förstå varför till exempel en BBC-undersökning i december 2002 om 500 muslimers förhållande till internationell terrorism gav följande resultat: 70 procent av de tillfrågade muslimerna svarade att de uppfattar USA:s krig mot terror som ett krig mot islam. 11 procent ansåg att fler terrorangrepp mot USA skulle kunna vara rättfärdiga. 8 procent ansåg detsamma om terrorangrepp på engelsk jord.

Även en annan undersökning är värd att referera. Den är utförd av den brittisk-muslimska tidsskriften Q News i november 2001, alltså ganska kort efter terrorangreppet på Amerika. Q News har i hög grad unga, akademiskt utbildade muslimer som läsare. Av undersökningen framgår att 79 procent av de tillfrågade ansåg att det inte var tillräckligt bevisat att Osama bin Laden stod bakom 11 september. 44 procent svarade att de hade mer tillit till Osama bin Laden än till Tony Blair. Endast 8 procent föredrog obetingat Tony Blair. 23 procent förklarade sig villiga att dra i heligt krig för talibanerna i Afghanistan.

Det nämns inte hur stor grupp som tillfrågades. Men islamforskaren Philip Lewis har visat på undersökningen i sin bok »Islamic Britain från 2002«. Här skriver han om det oroväckande i att inte minst många brittiska muslimer av pakistanskt ursprung fortsätter att moraliskt ställa sig utanför det brittiska samhället. Lewis beskriver också hur bland annat en rad moskéer med rötter i en oförsonlig pakistansk islamism har vuxit fram i det Nordengland där han själv bor.

Islamisternas ideologi sprids under koraneftermiddagsskolor, fredagsbön, kassetter, böcker, videor, studiecirklar och konferenser, genom unge muslimers »bildningsresor« till muslimska länder och genom att påverka skolstyrelser, mänskliga rättighetsorganisationer, politiska partier, medier m.m. i saker som tjänar islamisternas sak. Här är islamisternas stora försprång att de förstår oss mycket bättre än vi förstår dem. De känner bland annat till européernas skuldkomplex och vet att när européerna drabbas av islamisk terror, ställer en mängd européer sig själva frågan: Vad har vi gjort fel?

I Frankrike presteras det i dag en kritisk forskning på fältet som vi inte känner till här i Danmark. Ett exempel är journalisten Caroline Fourests mer än 400 sidors kritiska bok om Tariq Ramadan. Boken visar bland annat på de gånger som Ramadans namn har satts i förbindelse med terrorkretsar. Ett annat exempel är den libanesisk-franska forskaren Fiammetta Vemmers studie av Frankrikes största muslimska paraplyorganisation, Unionen av Islamiska Organisationer i Frankrike (UIOF). Så sent som nyligen sås jag hur UIOF karaktäriserades som »moderat« på en internationell TV-kanal. Trots att UIOF hyllar Muslimska Brödraskapets ideologer och trots att den antisemitiska förfalskningen »Sions Vises Protokoll« säljs på UIOFs årliga konferens i Bourget.

Måtte det snart bli en vändpunkt, så att vi får höra från sådana journalister och forskare. Låt oss också gärna höra från rörelserna bahai och alevi, från liberala muslimer och avfallna muslimer. Men skona oss från de muslimska predikanter som trots slips och kostym i bästa fall endast är moderata barbarer.

Insänt av Björn den 21 juli 2005, 8:36:52| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

16 juli 2005, 8:37:44
Half of those refused asylum stay in Sweden
In the last four years, 50% of those who have been refused asylum in Sweden have gone underground and have simply vanished from the Board of Migration's statistics. And of the half who have actually been sent home, a full 20% have come straight back to Sweden to try their luck again.

The Local

That is in accordance with the rules of the Geneva Convention, which states that asylum seekers who have been deported to their homeland have the right to return and have their case tried again. Each time they return must be treated as a new case.

But now, reported Swedish Radio, the Swedish Board of Migration is considering pushing for a change in the rules to prevent the bounceback effect. Norway and Germany both have special rules for 'second time applicants' which means cases are dealt with more quickly and asylum seekers have a shorter time in which to appeal.

"One thing we have proposed is that we could actually carry out these decisions again, so we don't always have to deal with a new application," said Anna Wessel, who is responsible for asylum issues at the board.

"I'm not prepared to introduce it straight away but I'm prepared to consider it," she added, noting that any changes would have to be investigated to ensure they did not infringe people's human rights.

The number of people seeking asylum in Sweden has fallen significantly this year. In the first six months of 2005, the Swedish Board of Migration handled 7,985 cases, down 30% from the 11,445 dealt with in the same period last year.

But the cost of ejecting people from the country is higher than ever. While the cost to the board of managing an asylum applicant's case is an average of 7,600 kronor, the cost of actually making sure someone leaves the country is far higher.

In 2004, a total of 2,026 supervised deportations cost 148.3 million kronor, up 34% on the year before.

The rise is blamed on the increasing demands for more staff to help take people out of the country. One deportation requires at least two people, said Tina Hendriksson, a finance inspector at the Prison Service's transport office.

"Lately more people have been needed. That's because those who are deported are in poor psychological or physical condition, or simply don't want to be expelled," she told Dagens Nyheter.

"We have also been forced to charter whole planes to a greater extent than earlier," added Göran Stenbeck, head of the transport office.

In fact, the transport office chartered 92 planes in 2004 - sometimes for just one person - at a total cost of 12.5 million kronor.

Merit Wagner, the 'citizens refugee ombudsman', criticised the soaring costs, calling the Prison Service's transport office "Sweden's most expensive travel agency".

"It's a mismanagement of taxpayers' money," she told DN, which revealed that supervisors often travel business class and stay at luxury hotels while they're away.

Roal Nilsson, the ombudsman of the Seko union representing the supervisors, pointed out that long distance travel with a rejected asylum seeker isn't all fun and games.

"The personnel must be on guard the whole time - on the way home they should be more comfortable," he said.

"You should use the cheapest travel option where possible, but most importantly you should have a good working environment," he said.

Insänt av Björn den 16 juli 2005, 8:37:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

2 juli 2005, 8:26:04
Döda Själar
Nikolaj Gogol, (f.1809) betraktas som den förste stora epikern i den ryska 1800-tals litteraturen. Tidigt försökte han etablera sig som poet. Han fick anställning som tjänsteman i statsförvaltningen och ägnade sig sedermera åt läraryrket. En tid var Gogol professor i historia i Petersburgs universitet. 1836 lämnade han Ryssland och vistades återstoden av sitt liv i västeuropeiska städer. Han avled 1852. I Gogols större skapelser, komedin Revisorn (1836) och romanen Döda själar (1842), utvecklar han en skarpsynt och djupgående kritik av det ryska samhället. Huvudpersonen i Döda själar, Tjitjikov, är en skojare som reser runt bland ryska godsägare och gör skumraskaffärer: han uppköper "döda själar", det vill säga livegna bönder som har avlidit efter den senaste revisionen men som ännu inte strukits ur mantalslängderna. Lyckas han väntar en förmögenhet. Men skurken och medbrottslingarna avslöjas slutligen och får sitt straff.

Handlingen i Gogols roman från 1842 påminner starkt om sentida bedrägerier med döda själar i Sverige. Så här ligger det till. Statistiska Centralbyråns (f.d.) Generaldirektör, Jan Carling, manade i ett PM 1994-10-04 till Riksskatteverkets chef, (f.d.) Lennart Nilsson, till stora ansträngningar för att höja kvalitén på folkbokföringens befolkningsregister. Flera statistikkällor visar att c:a 10 % eller c:a 40 000 personer av de utomnordiska invandrarna, som enligt folkbokföringen borde vistas i landet, ej längre gör det. Starka misstankar finns att dessa personer återflyttat till hemlandet, avlidit och begravts i det tysta. Så länge inga rapporter om dödsfall lämnas till svenska myndigheter så fortsätter utbetalningar av sociala förmåner förmedlade. Analysen baseras bl a på dödlighetsstudier eftersom uppseendeväckande få dödsfall hade registreras för utomnordiska invandrarna. Även postreturer och bortfall i statistiska undersökningar pekade i samma riktning. I huvudsak använde SCB fyra metoder för att verifiera övertäckningen i befolkningsregistret;

Kalkyl över dödligheten i olika befolkningsgrupper.
Redovisning av postreturer för invandrarpopulationer
Redovisning av bortfall i statistiska undersökningar
Återvandringen av chilenare

Beräkningarna utgick från de dödsfall som inträffade åren 1988-1992. Dödsfall som inträffar i Sverige registreras med mycket stor noggrannhet i folkbokföringen. Bortfallet i registrering och fel i den samma vid registrering av dödsfall är så litet att vi kan bortse från det, säger Jan Carling. Statistiskt vet man att dödligheten bland invandrare är högre än vad som gäller för den svenska befolkningen. Vidare är såväl sjuklighet som förtidspensionering högre bland invandrare än bland svenskar. Vid studier av dödligheten för invandrare och svenskar gäller följande förutsättningar:

Dödligheten bland invandrare från Danmark och Norge antas vara högre än vad som gäller för svenskar eftersom dödligheten i Danmark och Norge är något högre än i Sverige. Islänningar har ungefär samma dödlighetsnivå som svenskar. De är emellertid så få att de inte påverkar resultatet för den gemensamma gruppen Danmark/Norge/Island.

Dödligheten bland invandrare från Finland antas mycket högre än bland svenskar. Dödligheten i Finland är nämligen mycket högre än vad den är i Sverige.

Dödligheten bland de utomnordiska invandrarna förväntas vara högre än bland svenskar och ligga på en nivå som är högre än bland invandrare från Danmark och Norge men ej så hög som hos finska invandrare.

Utgångsmaterialet för beräkningar i SCB datorer är register över avlidna i Sverige under åren 1988-1992 skedde med följande indelning: (1) ålder, (2) kön, (3) födelseland (Sverige, Finland, övriga Norden samt länder utanför Norden) och (4) region (Stockholms län, övriga Sverige). Resultatet av datorkörningarna visade en överregistrering bland de utomnordiska invandrarna med c:a 10 % av hela antalet utomnordiska invandrare. I absoluta tal var antalet överregisterade c:a 40 000 vid årsskiftet 1989/90.

Eller om vi vänder på resonemanget: med ledning av statistiska beräkningar i datorer baserade på kända fakta om dödligheten hos olika nationaliteter borde minst 40.000 utomnordiska invandrare ha rapporterats avlidna i Sverige under nyssnämnda 5-års period. Frågan är då var 40.000 utomnordiska invandrare har tagit vägen? För att få ett svar på detta måste vi gå till uppehållstillstånds- och pensionsreglerna.

Enligt Invandrarverkets något underliga regelverk måste utländska medborgare vistas här mer än halva året för att vara berättigad till innehav av permanent uppehållstillstånd (PUT). Svenska folket har ju bibringats den uppfattningen att de hit komna "flyktingarna" var förföljda och ej hade några möjligheter att återvända utan att riskera liv och lem. Tvärsemot den villfarelsen har det skapats regelverk och lagar som möjliggjort en livlig trafik fram och åter mellan Sverige och hemländerna. Vidare stadgar utlänningslagen 2 kap 12 § att PUT skall återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör. Enligt folkbokföringslagen 20 § skall en person som kan antas under sin normala livsföring regelmässigt komma att tillbringa sin vistelse utom landet minst ett år avregistreras från folkbokföringen som avflyttad.

De förmånliga pensionsreglerna för personer födda före 1938 är ett av skälen till att invandrare är så angelägna att deras föräldrar skall komma hit och erhålla PUT. Så snart PUT meddelats, så tas också med omedelbar verkan anhöriga hit. Så är ej reglerna i andra länder, det är därför Sverige utgör ett så populärt invandringsland. Efter att varit folkbokförda tio år i landet, och inskrivna i Försäkringskassan, erhölls tidigare full folkpension med 19.417:- per år, numera garantipension c:a 104.000:- årligen. För att uppfylla regelverkets krav har det utvecklats en praxis att vistas 7 månader i Sverige och 5 månader i hemlandet. Under vistelsetiden i Sverige åtnjuts förmåner från sjuk-, läkemedels- och tandvårdsförsäkring på samma villkor som svenskarna utan att ha bidragit med ett öre. Efter tio kvalificeringsår har åldringarna uppnått målet och kan resa till hemlandet för gott.

SCB f.d. generaldirektör Jan Carling uttryckte klart att det är så gott som uteslutet att några misstag sker vid registreringen av dödsfall för såväl svenskar som för invandrare i Sverige. Slutsatsen blir att överregisteringen beror på att anhöriginvandrare återvänt till hemlandet med bibehållande av alla ekonomiska förmåner förmedlade via svenska banker. När "utvandrarna" sedan avlider finns det naturligtvis inga skäl för anhöriga att rapportera dödsfallen till svenska myndigheter för då upphör ju de ekonomiska vederlagen. Mörkertalet är stort eftersom undersökningen endast baseras på åren 1988-1992. Kanske det finns 50.000 eller 80.000 avlidna vars döda själar irrar omkring någonstans i världen och uppbär pension från Sverige! Hur länge, kan man fråga sig, hade Försäkringskassan tänkt att sända pengar till avdöda utomlands? Kanske 50, 100 eller 200 år förlupit innan någon reagerat! Dagspressen censurerade på vanligt manér. I oktober 1994 presenterades SCB´s resultat på ett seminarium i Stockholm. Först 10 månader senare, i juni 1995 behandlas SCB´s PM i på fem rader i medierna som om 40.000 personer på något sätt hade slarvats bort i folkbokföringens datorer.

Att försörja 40.000 personer kostar bortemot 4-5 miljarder kronor årligen. Vård och skolan skulle förmodligen ej nödgats genomföra 1990-talets drastiska nedskärningar om utbetalningarna stoppats! Troligt är att Persson inte tänker starta skattjakt på döda själar. Erfarenheten visar i stället att Persson har stor uppfinningsrikedom när det gäller nya skattepålagor för svenska folket.

Avslutningsvis föreslog SCB metoder för att komma till rätta med de döda själarna. Att varje månad slumpvis välja ut ett antal personer som personligen måste kvittera ut sina bidrag, ansågs vara en bra metod. Kanske man kan gissa att ett antal gengångare skulle dyka upp i olika skepnader, påstå sig vara reinkarnerade och kräva fortsatt vederlag.

Om Nikolaj Gogol hade levt i dag hade han såväl fått sig ett gott skratt som gratis intrigen till del två av romanen "Döda själar". Den boken kanske hade slutat så här: "Svenska folk - när skall du vräka de bedragare ur sadeln som utarmar landet"!

(Källor: Statistiska Centralbyrån, Brister i folkbokföringen Dnr 2574/94 samt "Fuskutredningen, Riksrevisionsverket RRV 1995:32)

Insänt av Björn den 2 juli 2005, 8:26:04| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

1 juli 2005, 7:09:39
"Ett knytnävsslag i magen"
Kvarts miljon till våldtäktsfriad

Först ett knytnävslag i magen, sen en svidande örfil. Så gestaltade sig dagen för den 13-åriga Motalaflickan och hennes familj.

Sommarens mättade dofter och det skarpa solljuset trängdes undan när de svarta skuggorna från våldtäktsnatten i augusti exploderade i ansiktet på familjen. Steg för steg har familjen försökt lotsa flickan tillbaka till livet. Nu är de tillbaka på ruta ett. Mitt i orkanens öga.

Corren

–– Nu ska jag försöka förklara för min dotter varför en man som hon vet våldfört sig på henne får 230 000 kronor av staten, säger pappan.
–– Jag ska förklara varför hon, offret, får 95 000 kronor i skadestånd. Tro mig, det är inte lätt.

Finns det nån som säger emot? Skulle Göran Lamberth, justietiekanslern, fixa det? Lamberth bossar för den myndighet som just förklarat att den 26-åring som fälldes av tingsrätten för medhjälp till grov våldtäkt men friades av hovrätten lidit så oerhört att han måste få ett rekordstort skadestånd.

Göran Lamberth läser sagor för barnen på torget i Kisa i morgon, fredag. Han borde sitta i ett radhus i Motala och förklara för en 13-årig flicka och hennes föräldrar hur juridiken fungerar.


–– Jag har två frågor till Lambertz, säger pappan.
–– Ett: Varför sänktes flickans, offrets, skadestånd. Två: JK motiverar det höga skadeståndet till 26-åringen med att han tvingats valsa runt i media. Har inte min dotter varit utsatt för samma mediala uppmärksamhet?


JK:s beslut var knytnävsslaget. Örfilen kom med brevbäraren i form av ett kuvert från åklagarmyndigheten. I maj polisanmälde pappan den yngste av de fyra männen från våldtäktsnatten i augusti.
–– Under våren har han provocerat och trakasserat vår dotter. Jag gjorde en polisanmälan i maj. I morse meddelade kammaråklagare Wilhelm Storck att förundersökningen inte fullföljs. Det går inte att bevisa att brott begåtts.

Torbjörn Gustavsson

Insänt av Björn den 1 juli 2005, 7:09:39| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

21-åring begär skadestånd
Motala
21-åringen som friades i hovrätten för delaktighet i den uppmärksammade våldtäkten av en 13-årig flicka i Motala förra sommaren begär nu skadestånd.
Via sin advokat Hans Orrenius begär den friade 21-åringen skadestånd för det lidanden han upplevt efter att ha suttit frihetsberövad med restriktioner under fyra månaders tid, samt den skada han tagit av att ha varit anklagad för ett mycket allvarligt brott.

Corren

Har hotats
I tingsrätten dömdes 21- åringen till fyra års fängelse för medhjälp till grov våldtäkt, utvisning ur landet och att betala skadestånd på 220 000 kronor till flickan solidariskt tillsammans med de andra tre förövarna. 21-åringen har efter frikännandet hotats till livet och tvingats byta namn sedan nynazistiska grupper publicerat hans namn och adress på internet.

Högre belopp än normalt
21-åringen begär ersättning för förlorad arbetsinkomst, för missade studier samt för kostnaden för namnbytet och vissa utlägg under häktningstiden, på sammanlagt 120 000 kronor.

Därutöver yrkar hans advokat att JK ska bedöma vilken ersättning han ska ha för lidandet han utsatts för. Kammaråklagaren Wilhelm Stork tillstyrker att 21-åringen har rätt till ersättning och anser det motiverat att ersättningen för lidandet ska bestämmas till ett högre belopp än normalt.

Oskar Lundgren

Insänt av Björn den 1 juli 2005, 7:04:19| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

30 juni 2005, 8:57:53
Sveriges skendemokrati
(Replik till Hans Thunström (VLT den 17 juni: Trakasserierna mot Sverigedemokraterna måste upphöra)

VLT Debatt

Jag tillhörde själv Ny demokrati åren 1991 till 1997. Bland andra träffade jag då Hans Thunström som enligt min uppfattning då och nu var och är en av de ärligaste och bästa politiker jag träffat på. Jag kan verkligen vidimera hans inställning till exempelvis AFA som är en vänsterfalang med en klar tendens till terrorism i sina led, till och med värre än våra fotbollshuliganer.

De slängde bevisligen molotovcocktails in genom andra våningen på Luntmakargatan i Stockholm, det vill säga Ny demokratis kanslilokaler, med Stockholmspolisen närvarande på gatan. Jag var personligen där och upplevde att polisen inte gjorde ett handtag för att hindra AFA, utan i stället avvisade nyfikna åskådare och ännu mindre utredde det hela i efterhand trots anmälan. Tyvärr tog jag då min Mats ur skolan. De hot som bland annat AFA riktade mot oss i ett riksdagsparti gjorde att många med mig avslutade sin politiska karriär av lättförståeliga skäl.

Jag träffade i partiet ungefär lika många så kallade rasister som i alla andra partier. Hur försvarar man sig i Sverige mot dessa angrepp - man avgår!
Så slutade i verkligheten epoken Ny demokrati men AFA finns kvar med tydlig support från både socialdemokrater och vänsterpartister. Hur är det med demokratin i Sverige egentligen?
Du får ha vilka åsikter som helst åt vänster men ve den som har högerinriktade åsikter! Får man egentligen vara moderat och får man över huvud taget ha åsikter i frågor som lutar åt höger?
Åsiktsfrihet i Sverige är som en kyss där bak.

Bengt G Andersson
Västerås

Insänt av Björn den 30 juni 2005, 8:57:53| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Danmark
En vänsterorienterad Nörrebro-bo i Köpenhamn har fått nog av vänsterflygelns godhetstyranni. I en ny bok ”Till gagn för de svarta” skriver Kåre Bluitgen om sina erfarenheter om det invandrartäta Nörrebro mitt i Köpenhamn.


Som invånare, förälder, lärare och rektor i det invandrartäta Nörrebro i Köpenhamn har journalisten, rektorn och den prisbelönte vänsterorienterade författaren Kåre Bluitgen fått nog och menar att vänsterns naiva syn på invandringen enbart kommer de ”svarta” till godo. Med de ”svarta” menar Kåre Bluitgen bla Danske Folkeparti.

Det är inte danskarna som diskriminerar, det är invandrarna: ”Det tragikomiska är att jag för en del år sedan var med och stödde de palestinier, som barrikaderade sig i Blågårds kyrka för att få uppehållstillstånd i Danmark, och som sedan fick det via en särlag, och att det idag är några av de palestinska barnen i området som inte kan acceptera mina barn på grund av deras matvanor, kläder och brist på gudfruktighet.”

Kåre Bluitgen känner sig helt enkelt totalt lurad av de fundamentalistiska invandrarna, som har utnyttjat öppenheten och toleransen till att föra in deras eget intoleranta medeltida levnadssätt i Danmark, dessutom ekonomiskt stöttade av Danmarks skattebetalare. Likaså känner han sig sviken av sina gamla kompisar på vänsterflygeln, som i sin politiska korrekthets namn stödjer fundamentalistiska invandrarkretsars kvinnoförtryck och deras religiösa vansinne.

Då mycket är baserat på författarens egna upplevelser i Nörrebro så har boken en autenticitet som gör att den är svår att avvisa. Det är svårt att hitta en så barsk beskrivning av de muslimska invandrarna i Danmark, med undantag för det Dansk Folkeparti skriver och säger. Självklart lägger Bluitgen som vänsterorienterad ett behörigt avstånd till Pia Kjärsgård. Men de flesta har blundat.

”Vi vill inte inse att vi fått fel sorts invandrare” De får veta i deras hemland, skriver Bluitgen, att har om de en utbildning, vill jobba och komma sig upp i den sociala hierarkin så ska de åka till USA. Men de som vill leva ett arbetsfritt liv åker till Skandinavien. Vilket just många utan utbildning gör, också för att de betraktar som ärofullt att inte jobba.

De förstår inte den hårda danska arbetsmoralen, och de vet inte att danskarna betraktar dem som snyltare. Kåre Bluitgen som skolledare avråder starkt judiska föräldrar att placera sina barn på skolorna på Nörrebro. ”Det skulle bara inte gå”. Kristna skolbarn avråds även numera att bära Kristuskors offentlig efter ett flertal trakasserier och misshandelsincidenter.

Vi stänger även ögonen för muslimernas våldsdyrkan. Författaren Omar Dhahir har bott 12 år i Danmark och aldrig sett ”två danskar slåss på gatan”. Medan men att ”folk som slåss på gatan nästan kan upplevas dagligen i byarna i mellanöstern”. Bluitgen förklarar det med uppfostran: Får muslimska föräldrar en pojke lyckönskas de, får de en flicka tröstas de. Pojkbarnen skäms bort, de präglas av självförhärligande, och det sätts inga som helst gränser.

Från fem till tioårsåldern inpräntas de islamska dygderna: Pojkar ärar Allah och pappan, är lydiga och gråter inte. Medan flickor inte skrattar högt om det är män i närheten. Det sätts gränser som straffas fysiskt när de överträds. I tio-femtonårsåldern sker könsåtskiljandet, lojaliteten mot familjen inpräntas. Den äldsta sonen skall värna familjens ära. ”Han skall bli man. självförhärligande, stolthet och aggressiv framfart står i högsäte. I motsättning till danska, oskrivna lagar gäller det hela tiden att framhäva sig själv och sina fantastiska egenskaper. Detta är den period då danska och muslimska barn tydligt glider ifrån varandra. Tonen och umgängesformen blir för rå för de flesta danska pojkar.

Äresbegreppen är olika: Där danskarna anser att det är fegt att slå på dom som är mindre och vara fler mot en, är det hos invandrarna ”stor prestige i att visa sammanhållningen i gruppen och kunna få hjälp från större familjemedlemmar”. Där danskarna ser våld som ett svaghetstecken, ser unga invandrare det som ett tecken på styrka.

Kultursociologen Mehmet Necef: ”När man kommer från ett land där våldet är en del av kulturen och uppfostran, kan man inte undgå att uppleva det danska samhället som slappt och mesigt.”

Flickorna isoleras, de skall förbereda på att bli gifta och får inte gå ut fritt som deras danska medsystrar. I det stora hela understimuleras de unga invandrarna, de vet för lite, vilket ligger dem i fatet när de skall vidareutbilda sig. Under den här perioden grundläggs också kvinnosynen. De utan huvudduk kan inte ställa några som helst krav på respekt, kvinnliga lärare ignoreras, och det underliggande förakt visar sig också i våldtäktsstatistiken: Invandrare är tre procent av befolkningen in Danmark, men står för 24 procent av våldtäkterna.

Författaren menar att bara kärlek kan förbinda de två kulturerna, men att den har inte en chans: ”På Nörrebro får många leva ett kärleksliv som man gjorde för generationer sedan, den gången sexualitet var förbundet med äktenskap och fortplantning. Allt utanför det var kopplat till ångest för att bli socialt utstött och gravid på grund av okunskap.”

En invandrare och en dansk kan inte gå hand i hand på gatan på Nörrebro och det är inte de infödda danskarna skuld. För att inte tala om de arrangerade äktenskapen…

Och vem stödjer då vänsterfolket? ”Patriarkala fäder eller de unga flickornas kvävda
uppror?” Viftande med godhetens fana och människorättigheterna ”Lyckas dom alltid” att stötta de mest konservativa krafterna. De sviker de unga som inte vill leva det livet.

Boken är full med exempel på absurda danska tilltag i toleransens namn - förbud mot vitsar, motviljan att nämna lagöverträdares ursprung, Enhedslistens folketingsmedlem som stödde muslimer mot bögar, etc.

Mycket tankeväckande är att vi i så hög grad stöttat intolerans i toleransens namn. Det gör skolledare Kåre Bluitgen på inte mer. Han vill att vänstern blir progressiv igen och stödjer danska ideal som frisinne, tolerans, demokrati etc. Annars vinner ”De svarta” - Pia & co. - ännu fler anhängare. Att han själv pratar nästan som de gör, det pratar han inte om - liksom pratar han inte om att, - om han har rätt så är vi snart inget annat än ett skämt. Vi infödda.

http://www.weekendavisen.dk/boger/artikel:aid=4247

---------------------------------------------------------------

weekendavis-dags !
http://www.weekendavisen.dk/boger/artikel:aid=4944

»Mina barn får inte komma upp till sina muslimska lekkamrater, och de är inte goda nog att bli pojk- eller flickvän med dem.« Kåre Bluitgen, som är föreslagen till Weekendavisens litteraturpris, avtäcker en dansk familjs verklighet på stenbron.

Apartheid på Nörrebro
Av Henning Thøgersen

»Vad jag är glad att boken har kommit - och vad jag är glad att jag inte har skrivit den.« Det var den typiska reaktionen på universitet och seminarier, när Kåre Bluitgen tidigare i år släppte lös debatten om de främmande på Nörrebro i Köpenhamn i boken Til gavn för de sorte. Om slutna ögon i den danska indvandrardebatten.

»Jag har fått många e-mail från frustrerade vänsterorienterade, som under de senaste åren inte har vetat vad de skulle göra av sig. De uttrycker glädje över att ämnet har tagits upp i den form som jag har gjort. Men det finns fortfarande det där: Oops! Folk vill gärna prata om det, men de vill göra det på ett icke-Pia Kjærsgaardskt sätt. De är rädda för att bli kallade smygrasister,« säger den 43-årige författaren.

»Jag är förvånad över att debatten har varit så positiv. Det fanns inte många inlägg emot när man höll stormöte om min bok på Nörrebro. Jag fick uppbackning, särskilt i den pedagogiska miljön och blev inbjuden att hålla otaliga föredrag.

Förut trodde både förlaget och jag, att vi begav oss ut i ett minfält, och att det skulle braka loss omkring oss. Men även om jag bor med min hustru och två barn på Inre Nörrebro mitt i det område som jag skildrar, har det inte varit något obehagligt. Jag har också låtit en del av mina invandrarvänner läsa manuskriptet på förhand. Många av dem tyckte att det var helt OK.
Det finns en lättnad över att vänsterorienterade nu också kan prata om dessa saker.

En uppmjukning av skyttegravarna och det är ju hela syftet med boken. Jag tycker att det är vi på vänsterflygeln som ska vara emot tvångsäktenskap och lemlästning av barn genom omskärelse. Det kan inte vara till någon nytta att det är de borgerliga partierna, som reser de frågorna i Folketinget. Det ska vara vi, så har det varit ända från Peter Sabroe, att beskydda barn är hela vår historia. Men vi har lämnat över allt till Dansk Folkeparti.«
- Varför har det blivit så?
»Det är något historiskt. Hade det nu varit Inre Missionen eller Scientologerna, hade vi slagit till med detsamma. Men nu är det människor från tredje världen och historiskt har vi stött dem. Vi har överfört en litet primitiv syn på dem och betraktar dem som en enda stor flock, precis som Dansk Folkeparti gör. De vill bara hålla dem ute. Vi har haft den omvända synvinkeln. De är allesammans förtryckta och vi ska rädda och beskydda dem. I stället borde vi säga: De är lika olika som vi. Det finns en del riktiga banditer bland dem och många härliga människor.
Det som jag särskilt skrattar åt är alla de danska så kallade vänsterorienterade och humanisterna, som kommer och säger: ’Vi får inte kränka dem. De ska självklart ha halal-kött’. Det är ju att ge efter för några religiösa extremister, som vi aldrig hade fallit till föga för om de hade varit kristna.

Även om vänsterflygeln säger att den är multikulturellt inställd hänger den fast i en enhetskultur. Den uppfattar fortfarande alla motsättningar som sociala, men det är de ju inte. Det är inte för att man är ickeyrkesutbildad arbetare som man skär könsorganen av sin dotter. Det är inte för att man är arbetslös som man vill bestämma över, vem ens barn ska gifta sig med. Jag anser att man ska förhålla sig revolutionärt till det och välta omkull dessa kulturer. Vi ska vara fräcka och köra likadant, och hårt. Vi har lov att skratta åt det och avvisa allt religiöst trams.«
- Din bok har sin utgångspunkt i konkreta vardagsupplevelser i kvarteret?
»Mina barn har alltid varit i nationell, religiös och etnisk minoritet. Det har varit allt fler episoder när jag tänkt att nu tänker jag inte finna mig i det längre.

Jag har kämpat för avskaffandet av apartheid i Sydafrika, men nu upplever jag, att det existerar apartheid på Nörrebro. En motvilja mot att mina barn ska komma upp till sina muslimska lekkamrater eller att kamraterna ska komma till oss. Mina barn är inte goda nog att bli pojk- eller flickvän med dem, därför att de inte har den rätta tron. Man delar upp allting i det rena och det orena. Min son, som nu är 14, ropar man dansksvin efter. Min dotter på tio blir kallad en vit hora, för att hon går i vanliga danska sommarkläder. Det är hela tiden konfrontationer om en del saker, som jag tycker är likgiltiga. Hur man ser ut, vad man äter.

Jag känner pojkarna från invandrarmiljön, för min son och jag har i alla år spelat fotboll på Gröna Fyrkanten bakom Blågårdsplatsen. Jag har varit den enda bland föräldrarna, han har varit den enda vita pojken. Man ser inte invandrarbarnens föräldrar, pojkarna är helt ensamma ute på gatan. De utvecklar en del helt felaktiga och tråkiga saker, en otroligt rå mentalitet och vill hela tiden hävda sig, hacka på andra. De är mycket litet aktsamma. Det är verkligen hårt med en extrem hierarki. Det finns en rangordning efter nationalitet: Araberna talar Guds språk och det gör de andra inte.

Själv är jag uppvuxen i Birkeröd, och där fanns mycket större öppenhet och möjlighet att vara ung. Man sprang ut och in hos varandra och den friheten kan jag inte ge mina barn. Det irriterar mig gränslöst att de måste ha danska vänner, när det naturliga skulle vara att de var tillsammans med de muslimska grannbarnen. Att grannbarnen övernattade här, åt middag, att vi gick på Grönan ihop. Våra barn borde vara vänner med varandra tvärsöver hudfärg och religion. Men mina ungar tänker inte på det, de känner inte till andra möjligheter.«

- Har du sett en förändring hos invandrarpojkarna under de tio år som du har känt dem?
»Ja, hela miljön blir mer och mer fundamentalistisk. Mina pakistanska vänner säger samma sak. När de kom hit för tjugo år sedan var de världsliga. De var socialister, kvinnorna skulle ut och arbeta och studera - utan huvudduk. Nu stänger miljön sig mer och mer om sig själv, och gränser sätts upp.

Förändringen har givetvis något att göra med konflikten i Mellanöstern, men den visar först och främst hur svårt det är för invandrare att bryta sig ut. Det finns en social kontroll i dessa miljöer, som danskar helt enkelt inte kan sätta sig in i. De är utsatta för en massiv press, även om fundamentalisterna i verkligheten är i minoritet.

När en muslimsk flicka når en viss ålder är det fullständigt stängt för kontakt med danska flickor, eller att delta i sport, körsång eller andra hobbys. Pojkarna skiljer sig ut i grupper. De förväntas mycket snabbt bilda familj och storebrodern förbereder sig för att överta rollen som familjens patriark. Det är en frivillig apartheid. Inte som i Sydafrika där staten sade att man skulle leva åtskilt. Vi bara gör det på Nörrebro. Endast 40 procent av barnen går i offentliga skolor, 60 procent i privatskolor. 80 procent av eleverna i folkskolan, där mina egna barn går, talar andra språk.

Både danskar och de starka invandrarna vill ha sina barn i en danskdominerad skola. Och så finns det invandrare, som vill ha sina barn i privatskolor, där de inte riskerar att möta människor, som har en annan tro eller hudfärg. De indelar sig så åter efter nationalitet, turkisk, arabisk, pakistansk. Det är något av det värsta i samband med integrationen, för på det sättet kommer den aldrig att lyckas.«

- Integrationen måste väl ta sin tid? »Ja, naturligtvis. Men ibland ser jag det gå baklänges. Till exempel när en ung kvinna, som är född här i landet, talar flytande danska och har haft en bra skolgång, själv får barn, och de kommer till skolan och pratar bruten danska.
Det beror på att hon kort efter skolan har blivit bortgift med en man från far- och morföräldrarnas hemland. Det är mannens språk som talas i hemmet. På det sättet är det som om tiden har gått i stå. Det kan fortsätta i all evighet, och det är svårt att se vad man ska göra åt det.
Många av de unga muslimerna skiljer inte som danskarna mellan tvångs- och arrangerade äktenskap. De vet bara att andra bestämmer över dem.

Det är undantag att en muslimsk kvinna gifter sig med en dansk. I de vänsterorienterade, arabiska kretsar där jag har mina vänner, kan det mycket väl gå an, men hos den stora majoriteten är kvinnorna under massiv press. En del vill sänds hem till sina far- och morföräldrars land, andra blir hotade, om de inte lyder. De måste gå under jorden. Det finns kvinnor, födda i Danmark, som måste leva som flyktingar här för att de har satt sig upp mot familjens önskningar om giftermål. Dem hör man bara inte så mycket om, och dem har vi från vänsterflygeln varit alltför dåliga på att stödja. Det är vi som måste kämpa emot en feodal och patriarkalisk kultur, det har vi gjort i 150 år. Tvångsäktenskap är en livslång våldtäkt. Om man låser in sin dotter i det, är man inte lämplig att ha ansvar för sina barn.

Som svar på boken har jag fått en handfull mail från invandrarflickor. Några vill ha min hjälp att skriva en bok om sina upplevelser. De känner inte att de får något stöd från det danska samhället. Men jag är rädd för att om jag hjälper en av flickorna med att skriva om familjens tvång, bränner hon alla broar bakom sig och står totalt isolerad om hon senare skiljer sig från en dansk man. Det är ett dilemma för mig, för jag skriver ju själv att man ska gå in och stötta dessa kvinnor.

Under arbetet med boken har jag upplevt liknande konflikter. Jag har frågat mig själv: Kan man skriva det här? Kommer det inte att missbrukas? Jag är själv drabbad av tabun. Men det är ju bara banala vardagshistorier som jag berättar. Förlaget har sagt att det just är de som är viktiga, för jag är en av de mycket få i invandrardebatten, som själv lever mitt i problemen.«

»Eliten tycker nog samma sak som jag, men den är naiv och fullständigt borta från verkligheten. Den förstår inte, vad det är som folk kämpar med. Hur lärarna som är så positiva ibland måste göra en djup inandning, när de efter att ha använt nio år på att få en iväg flicka iväg med en bra start, måste börja helt om från början med hennes barn. De är inte främlingshatare eller rasister och törs nästan inte säga vad de tänker: ’Försök öppna er litet, vänner. När man reser till ett främmande land, kostar det. Man måste ge upp en del’. Det är många också inställda på, men inte när det rör sig om giftermål. Det finns också pengar med i det. Det kan rädda en hel familj i tredje världen, om den får hit en familjemedlem. Det kan jag verkligen förstå, och det ligger inget moraliskt felaktigt i det. Så kommer fattiga människor att handla.

Jag fruktar det multikulturella samhället, där de etniska och religiösa markörerna betyder så mycket, en balkanisering. Man lever sida vid sida, men har inte något med varandra att göra. Då förstörs solidariteten i samhället. Folk kommer att säga: Varför ska jag betala understöd till en som hatar mig för att jag har prickigkorv på min rågbrödsmacka. Det slutar med ett privat försäkringssystem som i USA. Solidaritet kräver öppenhet, att man är en del av samhället, och inte att den gemensamma nämnaren är familjen, klanen eller ett land som ligger på andra sidan av ekvaton. Kritiken av den politiska ekonomin har varit avgörande för Kåre Bluitgens livssyn. Att motsättningar driver fram utvecklingen mot nya insikter.

»Marx skrev en gång i sin dotters poesibok: ’Tvivla på allt’. Det finns inte absoluta sanningar. Man kan inte göra en bok, varken Bibeln eller Koranen, till en auktoritet.

Jag har varit vänsterorienterad i hela mitt liv. Jag gick in i VS när jag var 14 och ur statskyrkan när jag var 18. Jag anser att varje religion är en förbrytelse. Man kan respektera den religiösa människan, men inte själva religionen. Den är förtryckande, eftersom den lägger människans öde i händerna på högre makter. Vi kan endast frigöra oss genom att ta ansvaret själva. Religionerna har genom historien vadat i blod. Kristendomen utplånade andra kulturer och religioner. Samma sak har islam gjort nedigenom Östafrika och tvärs över Nordafrika. Det blir nödvändigt att störta religionsfascistiska regimer med våld. En diktatur ger inte makten från sig, så det är helt legalt att använda väpnat motstånd. Jag stödjer människor som kämpar i Iran för att välta präststyret. En av de mest motbjudande regimerna i Mellanöstern, Saudiarabien, håller inte heller i längden, även om väst av maktpolitiska skäl backar upp de.«

Kåre Bluitgen har varit resande i revolution och aktivt engagerad i befrielserörelser i tredje världen. ANC i Sydafrika, SWAPO i Namibia, de tidigare portugisiska kolonierna Mocambique och Angola, sandinisterna i Nicaragua, FLN i San Salvador och för ögonblicket zapatisterna i Mexico.

»Jag har varit med om att köpa vapen till befrielserörelser. En gång ansågs de närmast som kriminella och terrorister. Nu har flera av dem regeringsmakten. För en sådan som jag är det otroligt viktigt att man skiljer mellan terrorism och legitim motståndskamp. Det är terror, när man spränger en buss med oskyldiga civila i luften, men palestinierna till exempel har rätt till att försvara sig mot israelsk aggression.

Just nu arbetar jag mest för den zapatistiska underjordiska armén i Mexiko. Jag har givit dem många dollar genom åren, och det står jag för. De utvecklar en modern marxism och har droppat dogmen om att ta makten. I stället vill de konstant lägga tyck på makthavarna underifrån.«
Kåre Bluitgen reser inte så mycket längre. Han sitter varje dag från 9 till 15 och skriver i lägenheten på Ryesgade. Han är utbildad lärare och journalist, men lever nu som heltidsförfattare med en lång rad barn- och ungdomsböcker bakom sig. De inbringade honom Kulturministeriets Barnbokspris 2000. »Mina böcker handlar om att man måste engagera sig. Vi blir alla på ett eller annat sätt indragna i världens lidanden, så vi kan likaväl ta ställning. Det är nödvändigt för att kunna leve i frid med sig själv. Annars kommer man att känna sig som en amputerad människa.«
I nio år har Bluitgen också arbetat på en ny danmarkshistoria sedd nedifrån. De fyra banden om vardera 500 sidor utkommer samlat nästa höst på Höst & Sön.

Medan Bluitgen själv har givit upp lärargärningen, har hans hustru i många år undervisat på muslimska friskolor på Nörrebro. »Hon har varit sju år på en pakistansk och har nu flyttat till den arabiska. Liksom jag har hon en idé om att man kan uträtta något gott. Friskolorna har svårt att skaffa danska lärare, men om integrationen ska lyckas måste någon ta sig an de barnen. Av och till kan min hustru dock inte sova på natten, för att det är så våldsamma problem. Små barn säger de mest hatiska och rasistiska saker. Det kan de ju bara ha från föräldrarna och meningen är nog att de ska hålla fast vid familjen och inte öppna sig mot danskar, för redan från de är fyra-fem år är det arrangerat att de ska gifta sig med en av sina egna. Det kläcks ut fundamentalister på en del av de privata, muslimska skolorna. De lär sig att det som de kommer ifrån är bättre, att de är överlägsna kulturellt, religiöst och moraliskt.«
- Har du aldrig lust att ge upp?
- »Jag kan köra mig trött, men jag kan inte ge upp. Med min socialistiska hållning har jag inte haft annat än nederlag i mitt liv. De idéer som jag kämpar för ser jag inte överdrivet genomförda någonstans. Det har inte införts jämlikhet och socialistisk demokrati.

Då jag skrev min bok De nya Danskarna med etniska skämt 1998, låg det dödshotelser på min telefonsvarare varje gång jag kom hem. ’Vi vet var dina barn går i skolan’. Då blir man rädd och helt förlamad. Men i stället för att flytta och gömma mig, har jag valt att stå fram med mina åsikter. Ska det vara värt att leva måste man ställa saker på sin spets. De svåraste diskussionerna är när gamla goda vänner ser mig djupt i ögonen och säger: ’Du kan inte tillåta dig att låta dina barn växa upp därinne’. Jag har valt att sätta något på spel. Någon ska ju göra sakerna och kämpa politiskt, så jag lämnar inte Nörrebro.«

Säger Kåre Bluitgen och försvinner i rask trav nedåt Ryesgade - på väg till en demonstration mot stening av fem kvinnor i Iran.

Lagd på www.weekendavisen.dk 8 januari 2003 kl. 17:43.

Insänt av Björn den 30 juni 2005, 6:10:50| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

Svenska Kyrkan


Vid återinvigningen den 6:e juni av den i Malmö tidigare nedbrunna moskén uttalade hon bla följande:

"Allt började hända när ni invandrare började komma till Sverige. Vi var då en liten blåögd ankdamm som inte fattade att världen var stor. Det var ni här som när ni kom hjälpte oss ur vår isolering. Ni fick upp våra ögon för livets mångfald och livets rikedom".
Insänt av Björn den 30 juni 2005, 6:03:40| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

29 juni 2005, 8:17:10
Flyktingmyten:
Migrationsverkets statistisk visar klart och tydligt att enbart 3,4 procent av alla som invandrar till Sverige är de facto flyktingar enligt Genèvekonventionen. Den stora dominerande gruppen idag är istället anhöriginvandringen.

I media marknadsförs alltför ofta begreppet flyktingar generellt om invandrarna. Vilket är helt felaktigt.

Mellan åren 1980 och 2000 fick 731 028 utlänningar uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa var gäststudenter, adoptivbarn, arbetskraftsinvandrare och personer från EES-området 72 585 personer. Resterande 658 443 var asylinvandrare. Endast 4.3 procent (28 477) av dessa var kvotflyktingar; dvs i behov av skydd. Med andra ord: över 90 procent flydde inte - de invandrade. Motsvarande siffror för år 2001 visar på ett ännu mer snedvridet resultat. Enligt samma definitioner är så få som 3.4 procent numera kvotflyktingar. Resterande sökande fick stanna på grund av släktband till invandrare som redan fått uppehållstillstånd, eller för att handläggningstiden hos Migrationsverket är omotiverat lång, ofta resulterat av invandraren själv genom ständiga upprepade överklaganden.

Värt att notera är att 24 445 personer fick uppehållstillstånd av anhörigskäl 2002 och att endast 4 104 av dem var anhörig till en reell flykting. Idag handlar den dominerande invandringen om anhörigas anhöriga och en ökande partnerimport tom i tredjegenerationsled.

Slutsats :Invandrarna blir allt fler - flyktingarna blir allt färre. Att medvetet blanda ihop ickeflyktingar och flyktingar drabbar enbart de egentliga flyktingarna som verkligen behöver hjälp.

Beviljade tillstånd 2002

Kvotflyktingar 1035
Konventionsflyktingar 482
Skyddsbehövande i övrigt 501
Humanitära skäl 6.004
Anhöriga till flyktingar 4.700
TUT (tillfälligt skyddsbehov) 461
Anhöriginvandring 17.592
Arbetskraftsinvandring 398
Gäststuderande 4.585
Adoptivbarn 870
EES-avtalet 7.980

Summa 44.608. En kraftig ökning alltså i jämförelse med föregående år.
2001 inkom 23.571 asylansökningar. Många av dessa har alltså avslagits.

Siffrorna visar att invandringen idag domineras av en massiv anhöriginvandring.

Anhöriga till flyktingar är 4 700 + anhöriginvandring 17.592 uppgår till totalt 22 292.

Varje enskild utdelad PUT är i praktiken i själva verket 3-5 st när de anhöriga kommer.

Det är varken flyktingar eller asylanterna som toppar statistiken. Regeringens nu förda invandringspolitik i Sverige bygger därmed att de största kostnaderna ges till försörjning, sjukvård, skola, utbildning, möbler och bostad till anhöriga och giftaslystna.

Somalierna som anländer till Sverige är mycket sällan flyktingar. De flesta somalierna är anhöriginvandrare och har absolut inget med begreppet "flyktingar" att göra. Ofta är det till och med anhörigas anhöriga som invandrar.

Exemplet med Somalier i Sverige, av nära 17 000 invandrade är endast 790 asylare och 50 stycken kvotflyktingar. (källa: migrationverkets statistik för 1999)

Anhöriginvandring 9 230
Humanitära grunder 6 830
Asyl (konvention + de facto) 790
Kvot 50
Adoptivbarn 10
Summa 16 910/andel asyl 5 procent

De flesta anhöriginvandrare kommer från länder som anses vara "flyktingproducerande". Den enskilda största gruppen 2001 var Irak med 4 619. Den näst största kom från forna Jugoslavien med 2.237.

De som kommer som anhöriga och de som har PUT på humanitära skäl har inte några särskilda sociala förmåner utöver ursprungsbefolkningen. Men det ju så att de flesta invandrare anses ha nedsatt arbetsförmåga till dess att de lär sig svenska. Detta gör dem berättigade till socialbidrag på samma sätt som svenskar med nedsatt arbetsförmåga så länge de inte behärskar det svenska språket.

En annan sak är att de allra flesta som får PUT pga. humanitära skäl är svårt sjuka personer och är ofta totalt arbetsoförmögna även på grund av detta. (6004 st) När det gäller gruppen PUT pga. humanitära skäl så är det just den stora mängden läkarintyg, psykiatikerutlåtanden och och liknande som brukar fälla avgörandet. Ju sjukare och desto arbetsoförmögnare och handikappad fysiskt och psykiskt desto större chans för PUT.

Varje gång någon får PUT markeras detta med en särskild kod som är beroende av grunden för tillståndet. De som fått asyl och de som fått tillstånd på humanitära skäl får vissa rättigheter som bostad och möblemang samt försörjning under SFI-tiden. De andra får klara sig enligt samma regler som andra medborgare. De bidrag de eventuellt får, får de ”bara” på samma grunder som inhemska svenskar. De med PUT har alltså större möjligheter att få bidrag än svenska medborgare i sitt eget hemland.


Insänt av Björn den 29 juni 2005, 8:17:10| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

Valboskapsimporten
I slutet av 1970-talet och/eller början av 1980-talet fanns en debatt i Sverige om Socialdemokratins framtida problem. Socialdemokratin sågs och såg sig själv som ett arbetarparti och i och med industrins minskade behov av arbetskraft undrade man, om det skulle finnas tillräckligt många arbetare som skulle rösta för ett fortsatt Socialdemokratiskt styre. Var skulle man egentligen få sina framtida röster från? Debatten intensifierades när S förlorade makten 1975. Marita Ulvskog kommenterade att valnederlaget kändes "som en statskupp".


Före Socialdemokratins andra valnederlag fanns en proposition som syftade till en mer realistisk invandringspolitik. Det är en slags mugabisering som vi bevittnar.

Mugabe är beredd att offra Zimbabwes ekonomi för att stärka sitt grepp om makten. Han konfiskerar jordegendomarna och ger dem till sina sympatisörer, utan hänsyn till om dessa har några kunskaper eller erfarenheter av att sköta jordbruksproduktionen. Han struntar i om det här upplägget är bra för Zimbabwes ekonomi och välstånd. Landet har gått från att exportera mat till en svältkatastrof. Mugabe blev omvald med hjälp av de sympatisörer vars röster som s.a.s. köptes på bekostnad av landets ekonomi.

Socialdemokraterna är likaledes beredda att offra Sveriges ekonomi för att stärka sitt grepp om makten. Man bedriver en omfattande biståndsinvandring av lågutbildade, outbildade och rena analfabeter. Dessa människor erbjuds valfrihet i Sverige. Föredrar man, eller klarar man inte av, att försörja sig själv är de som arbetar och betalar skatt skyldiga att axla ens försörjningsbörda. Det sker alltså en utspädning av resursutrymmet.

Från och med årsskiftet 2003 inbjuds även anhörig-åldringar av socialdemokraterna till Sverige för att erhålla en gratispension. Dessa åldringar är naturligtvis aldrig tänkta att ingå i arbetskraften. Socialdemokratin uppmuntrar en stor biståndsinvandring utan hänsyn till om de som invandrar kommer att bli produktiva individer, eller ens självförsörjande. Man struntar i om det här upplägget är bra för Sveriges ekonomi och välstånd. Sverige har fallit och faller kraftigt i välståndsligan.

I gengäld förväntar man sig röster från bistånds och anhöriginvandrarna. Deras röster s.a.s köps på bekostnad av Sveriges ekonomi och välstånd. Som vi just har sett fungerar upplägget. I Sverige liksom i Zimbabwe.

exempel :

I Rinkeby så röstade inte mindre än 65,9% på socialdemokraterna, 16,6% på vänsterpartiet och 4,9% på miljöpartiet. Sammanlagt fick alltså vänsterblocket 87,4%(!) i Rinkeby mot bara 11,0% för M+Fp+Kd+C.

Detta är en ännu mer förkrossande majoritet än 1998, då S+V+Mp "bara" fick 82,5% (S 63,0%, V 15,0%, Mp 4,5%) och de borgerliga fick 12,8%. Rinkeby överträffar till och med de extremt röda områdena i övre Norrland.

http://www.usk.stockholm.se/internet/omrfakta/omrfakta.asp?omrade=sdn02&typ=sdn

Faktum är att räknar man bort röstsiffrorna för Rinkeby samt de 3 andra stadsdelar som skiljer ut sig som extra invandrartäta ( Kista, Spånga-Tensta och Skärholmen) så visar det sig att de 3 borgerliga partierna i Stockholms stadshus ökar från 46,2 % till 48,1 % samtidigt som andelen för S+V+Mp faller från 48,6 % till 46,7%.

http://www.usk.stockholm.se/internet/invandr/sdninv01.htm
http://www.usk.stockholm.se/internet/komm/sdnvalabs.htm

(s) har alltså säkrat valsegern genom att medvetet importera ickeflyktingar från främst mellanöstern. Detta kompletteras sedan med en omfattande och mycket generös anhöriginvandring som föga förvånande ofta blir helt bidragsberoende och sedan säga åt dem att enbart om de röstar vänster så kommer de att fortsätta få bidrag och importera släktingar. (Juan Fonseca berättade om hur Mats Hulth vid ett valmöte i Rinkeby 1994 sa åt publiken att om de borgerliga vinner så kommer socialbidragen att avskaffas.)

Siffror från Migrationsverket
Statistiken från migrationsverket åren 1980 till 2000 visar att enbart 3,4 procent av alla som invandrar till Sverige är de facto flyktingar enligt Genèvekonventionen. Den stora dominerande gruppen idag är istället anhöriginvandringen.

Mellan åren 1980 och 2000 fick 731 028 utlänningar uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa var gäststudenter, adoptivbarn, arbetskraftsinvandrare och personer från EES-området 72 585 personer. Resterande 658 443 var asylinvandrare. Endast 4.3 procent (28 477) av dessa var kvotflyktingar; dvs i behov av skydd. Med andra ord: över 95 procent flydde inte - de invandrade.

Motsvarande siffror för år 2001 visar på ett ännu mer snedvridet resultat. Enligt samma definitioner är så få som 3.4 procent numera kvotflyktingar. Resterande sökande fick stanna på grund av släktband till invandrare som redan fått uppehållstillstånd, eller för att handläggningstiden hos Migrationsverket är omotiverat lång.

Värt att notera är att 24 445 personer fick uppehållstillstånd av anhörigskäl 2002 och att endast 4 104 av dem var anhörig till en reell flykting. Idag handlar den dominerande invandringen om anhörigas anhöriga och en ökande partnerimport tom i tredjegenerationsled.

Människor helt utan flyktingskäl.
Beviljade tillstånd 2002

Kvotflyktingar 1035
Konventionsflyktingar 482
Skyddsbehövande i övrigt 501
Humanitära skäl 6.004
Anhöriga till flyktingar 4.700
TUT (tillfälligt skyddsbehov) 461
Anhöriginvandring 17.592
Arbetskraftsinvandring 398
Gäststuderande 4.585
Adoptivbarn 870
EES-avtalet 7.980

Summa 44.608. En kraftig ökning alltså i jämförelse med föregående år. 2001 inkom 23.571 asylansökningar. Många av dessa har alltså avslagits. Siffrorna visar att invandringen alltmer domineras av en massiv anhöriginvandring. Anhöriga till flyktingar är 4 700 anhöriginvandring 17.592 uppgår till totalt 22 292.

Varje enskild utdelad PUT är i praktiken i själva verket 3-5 st när de anhöriga kommer. Det är varken flyktingar eller asylanterna som toppar statistiken. Socialdemokraternas nu förda invandringspolitik i Sverige bygger därmed på att skattebetalarnas största utgifter ges till försörjning, sjukvård, skola, utbildning, möbler och bostad till anhöriga och giftaslystna personer helt utan flyktingstatus.

När det gäller gruppen PUT pga. humanitära skäl så är det den stora mängden läkarintyg, psykiatikerutlåtanden och och liknande som brukar fälla avgörandet. Ju sjukare och desto arbetsoförmögnare, handikappad fysiskt och sjuk psykiskt desto större chans för PUT och livstidsförsörjning av svenska skattebetalare via socialdemokraternas kvasihumanism. Socialdemokraternas mål är makten. Valboskapsimporten säkrar socialdemokraterna makten.

Insänt av Björn den 29 juni 2005, 8:14:47| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Södermalmsmoskén
Stora moskén på medborgarplatsen i Stockholm kontrolleras och styrs av en rörelse som kallar sig det Muslimska Brödraskapet, vilket är en religiös och framförallt en politisk islamistisk organisation som grundades 1928 i Egypten. 1939 formades organisationen om till att bli politisk. Muslimska Brödraskapet kom i början främst att utmärka sig för sitt aktiva motstånd mot religionsfriheten som framförallt riktades mot kristna missionsrörelser i arabvärlden. Rörelsen har i dag inflytande i hela den muslimska världen, detta trots att den idag är totalförbjuden att verka i en lång rad muslimska länder.

Inte bara en religion
Muslimska brödraskapet är i praktiken ett politiskt Guds-parti vars ideal är en teokratisk stat med sharia som statens lag, ordning och politiskt system. Därmed vill de grundlagsfästa Koranen, sharialagarna och profeten Muhammads ”goda” exempel, sunna, om allt från böner och ritualer till ekonomi och samhällsliv som samhällets politiska grundval.

Grunden inom den islamism som brödraskapet i stora moskén på medborgarplatsen representerar är att islam inte bara är en fråga om religiösa ritualer och en privatsak. Man vill att Islam skall vara ett politiskt system som styr både individens och samhällets handlingar, en allomfattande samhällsordning. I denna ordning förkastas religionsfriheten, jämställdheten, yttrandefriheten och framförallt demokratin. Islam skall råda i hela samhällsbilden, även för ickemuslimer dygnet runt, överallt. Grundlagen skall bytas ut mot sharia. (den religiösa lagen enligt koranen) Över allt sitter ett råd av präster, som skall övervaka alla andra institutioner i samhället.

Alla ekonomiska beslut ska planeras och beslutas av prästerskapet. Privatkooperativ och företag tillåts, men även dessa ska styras av Allahs vilja, genom prästerskapet. På papperet finns inflytande för medborgaren, men eftersom medborgaren villkorslöst ska följa guds ord, så tillåts inget utrymme för den som vill gå emot Koranen eller prästerskapet. Ideologin kan liknas vid nazistiska och kommunistiska diktaturer, där man fick/får tycka vad man ville så länge man tyckte exakt som partiet.

En lagstiftande församling (riksdagen) betraktas enbart som en hädelse mot Allah. Tolkningen skall istället det muslimska prästerskapet göra och den religiösa rätten (sharia) betraktas varken som medeltida eller statisk inom islamismen utan som en gudomlig självklarhet. Islamismen styrs starkt av värdeobjektivism. Det finns alltså bara ett enda rätt sätt att göra saker och ting, detta rätta sätt är Allahs väg. Allahs väg finns i Allahs vilja, alltså i det här fallet Koranen. Ideologin är klart elitistiskt inriktad. Kvinnan och otrogna (kuffar) är helt underordnad den muslimske mannen som står närmare till Allah. Det land som formats mest av det muslimska brödraskapets ideal är idag Iran. Ayatolla Khomeni var djupt influerad av den politiska islamism som brödraskapets grundare stiftade.

Målgrupper
Propagandan riktas främst till socialt, ekonomiskt och politiskt frustrerade grupper. Europas förorter med sin misslyckade integration är därför förträffliga rekryteringsplatser. De har bland annat inlett försäljning av moderna kläder och slogans av ett märke som kallas ”Muslimoon” för att locka till sej europeiska andragenerarationsmuslimer. Det största förda försäljningsargumentet är att man slipper köpa av ”kuffar” (otrogna och orena icke muslimer). Här följder några citat från den svenska försäljningskampanjen:

”Kläderna är producerade av muslimer, tryckta av muslimer och inköpta av muslimer!”, ”Du behöver inte längre ge dina pengar till kuffar!”, ”Äntligen är vi inte beroende av kuffar, utan kan gå i tuffa kläder med ett fet layout, i grym kvalitet, med ett schysst namn och med ett bra budskap!”

De stora massorganisationerna inom islamismen, som Muslimska Brödraskapet eller Islamiska Räddningsfronten, håller sakta på att bli en del av det politiska etablissemanget och då inte bara i arabvärlden. Idag är redan 5 procent av Sveriges befolkning muslimer.

Målet för Muslimska Brödraskapet är att aktivt motverka integration och skydda medlemmarna från att ”gå vilse” i det västerländska samhället, som betraktas som både syndigt och ogudaktigt.
I Södermalmsmoskén råder även islamistiskt slöjtvång för alla kvinnor, till skillnad från tex Islamic Center i Malmö där kvinnor tillåts att beträda moskén utan slöja.

Muslimska brödraskapets engelska hemsida
På brödraskapets engelskpråkiga hemsida kan man förvånansvärt öppenhjärtigt läsa att målet för rörelsen är att successivt få ”kafir-länder” (icke-muslimska länder som Sverige) att acceptera den islamiska ordningen och införa sharia. Man beskriver detaljerat hur man ska använda tolerans, religionsfrihet och demokrati för att införa intolerans och religiös muslimsk diktatur.

Dessutom framgår det att man motsätter sig ett väpnat övertagande av ”kafir-länder” endast av den enkla anledningen att det innebär en för stor risk och att man riskerar att få fiender mot islam istället. På Muslimska brödraskapets engelska hemsida (http://www.ummah.org.uk/ikhwan/index.html) skriver man bland annat följande om hur man ska ta makten i kafir-länder som Sverige:

”Etablerandet av en islamisk regering: Rörelsen anser att den rådande regeringen (samhällstyret) skall bli förutsättningen som förbereder samhället för att acceptera den islamiska lagen. Att börja styra ett totalt korrupt samhälle (kafir-land) genom ett militant regeringsskifte innebär en stor risk. Man måste istället förbereda samhället genom planering. Genom att: sprida den islamiska kulturen genom media, moskéer, och missionsarbete i offentliga organisationer, parlament (politiska partier) och i till exempel studentorganisationer.”

”Parallellt med detta, så måste muslimer tränas i att administrera politiska-, ekonomiska- och studentorganisationer effektivt (enligt sharia), som ett annat steg inom förberedelsen.”

”Muslimska Brödraskapets kräver inte makten för dem själva, utan välkomnar vilken ledare som helst som vill etablera en sann islamistisk regering.”

Här följer några fler lösa citat översatt från Muslimska Brödraskapets engelska hemsida (http://www.ummah.org.uk/ikhwan/questions.html):

”... om demokrati betyder att människor väljer vilka som ska leda dem så accepterar brödraskapet det, men om det samtidigt betyder att människor kan ändra Allahs lagar och följa det dom väljer att följa, då är det inte acceptabelt.”

”... brödraskapet accepterar enbart personlig frihet inom islams gränser. Om personlig frihet menas att muslimska kvinnor kan bära shorts eller att muslimska män kan göra haraam (förbjudna) saker så är detta inte godkänt.”

”Brödraskapet stödjer våld mot kuffarnas (icke muslimernas) arméer. Men när det gäller civila så är brödraskapet delad i den frågan. Den moderata delen av rörelsen vill inte se våld mot civila, men den hårdare linjen och en minoritet inom brödraskapet stödjer våld mot civila.”

Tidigare händelser i det Muslimska brödraskapet
Nassers efterträdare Anwar Sadat mördades 1981 av muslimska fundamentalister, organiserade i det Muslimska Brödraskapet. Detta främst som ett straff för Sadats fredsavtal med staten Israel. Ayman Zawahiri (egyptier), Usama Bin Ladens andreman och personliga läkare, var medlem i brödraskapet i sin ungdom. Uppgifter säger att han personligen skall ha varit inblandad i mordet på Anwar Sadat. Han är numera ledare för det egyptiska al-Jihad.

Rörelsen beskyllde tidigt den Egyptiska regeringen för att vara alltför passiva mot "Zionists" och började därefter genomföra hänsynslösa terroristattacker i Egypten.

Trots mordet på premiärminister Mahmud Fahmi Nokrashi den 28 december 1948, så legaliserade den Egyptiska regeringen brödraskapet 1948, men då endast som en religiös organisation. 1954 förbjöds de dock igen då Muslimska Brödraskapet återigen började insistera på att Egypten skulle styras under Sharia (islamistisk lag).

Fyra ”bröder” försökte mörda den Egyptiska presidenten Nasser 1954, och blev avrättade. Fyratusen andra ”bröder” blev arresterade och tusentals andra lyckades fly utomlands.

I det Jordanska ”fria” valet 8 november 1989 så framträdde Muslimska Brödraskapet inte officiellt som "Muslimska Brödraskapet" utan dolde sig noga bakom namnet "Den muslimska rörelsens front". I kampanjen visade man upp sina mycket goda finanser, bland annat genom att skicka med kontanter i samtliga valbroschyrer som delades ut till allmänheten.

Brödraskapet står under den saudiska kungafamiljens beskydd och fick redan 1961 medel för att starta ett islamistiskt universitet i Medina.

I Syrien, juli 1976, förklarade Brödraskapet Jihad mot diktatorn Assad, inte för att han var en demagog och diktator utan mest för att inte var tillräckligt religiös. Den väpnade konflikten varade i 6 år.

Tre citat om Muslimska Brödraskapets förhållande till demokrati:
I boken "Islam och Europa - samexistens eller konfrontation", av diplomaten Ingmar Karlsson, som har en bred ekonomisk, statsvetenskaplig och idéhistorisk bakgrund, samt varit utstationerad i Bagdad och Riyad med stor kunskap om islam "innanför murarna", framkommer följande:

”Inom islam möts obegränsad och organiserad yttrandefrihet med stor motvilja även i våra dagars muslimska reformistiska diskussion. Gränsen är skarp och klar. Islams fiender kan inte tolereras, detsamma gäller hycklaren, ateisten och skeptikern. För många islamister, inte minst dem som tillhör det Muslimska Brödraskapet, som är aktivt i stora delar av den arabiska världen, är och förblir islam och demokrati helt nere på det definitionsmässiga planet en omöjlighet. Tanken att alla medborgare är lika sägs strida mot islams grundtanke, eftersom det till evig tid kommer att finnas oöverstigliga skillnader mellan troende och icke-troende, mellan rika och fattiga, mellan man och hustru(r) och mellan de rättslärda och menigheten. Det finns heller inte något behov av en lagstiftande församling, då islam inte har några fel eller brister.”

”Det egyptiska Muslimska Brödraskapets ledande teoretiker, Sayyid Qutb, motsatte sig mycket starkt varje tanke om folkets suveränitet. En sådan skulle vara liktydig med en usurpation av Guds suveränitet och ett slags tyranni, då individens vilja måste underkastas andra individers vilja. Den enda lösningen på demokratins problem var enligt Qutb att återupprätta det gudomliga styrets överhöghet”

”Man kan därför sätta ett stort frågetecken om de islamiska rörelserna är villiga att acceptera demokratins spelregIer, när de en gång har erövrat makten.”

Al-Aqsa och Muslimska Brödraskapet
I moskén på södermalm finns det uppsatt stora plakat inne i moskén vid dörren in till den könssegregerade manliga delen av bönelokalen, där man uppmanas att skänka pengar till organisationen Al-Aqsa. Denna organisation pekas sedan många år ut av flera underrättelsekällor i flera länder som stöd till ren terrorverksamhet och beskrivs av flera säkerhetstjänster som den islamistiska terrororganisationen Hamas ekonomiska ryggrad. Sedan många år är Al-Aqsa totalförbjuden att verka i flera länder bla Danmark, Tyskland och i USA men i Sverige tillåts organisationen av den socialdemokratiska regeringen att agera helt fritt med huvudbas i en tidigare affärslokal på Möllevången i Malmö.

Brödraskapets nära kontakter med den islamistiska terrororganisationen Hamas är inte förvånande då Hamas faktiskt skapades av Brödraskapet. Hamas registrerades i Israel 1978 av dess ledare, Sheikh Ahmed Yassin och representerar den naturliga fortsättningen och avknoppningen av Brödraskapets militantare del. Idag presenterar de sig själva utåt som två skilda organisationer, men erkänner öppet mycket goda och täta relationer. Hamas kan indelas i en militär gren och en socialt inriktad gren. Den militära grenen består av två sektorer, en som genomför terroristattacker mot uppfattade fiender, och en vars uppgift är att lokalisera och registrera personer som samarbetar med ”fienden” för att senare kunna oskadliggöra dem. Hamas finansieras främst av Iran, som ger dem ca 3 millioner dollar per år samt ett stort antal fonder från främst Europa, bla Al-Aqsa. Hamas mål är att upprätta en muslimsk prästerskapstyrd fundamentalistisk stat av iransk modell i hela Palestinaområdet, inklusive Israel.

Palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah samt egyptiska al-Jihad och Jamaa al-Islamija för en dubbel strategi: dels socialt gräsrotsarbete, dels väpnat våld med inslag av terrorism. Samtliga stöder sig mer eller mindre uttalat på Muslimska brödarskapets ideolog Sayyid Qutb, vars bok "Vägmärken" som har liknats vid Lenins programskrift "Vad bör göras?". I boken är huvudbudskapet att det heliga kriget - jihad - bör föras inte enbart defensivt till skydd för muslimska länder utan också offensivt mot de som uppfattas som islams fiender.

"Allah is our objective. The Prophet is our leader. Qur'an is our law. Jihad is our way. Dying in the way of Allah is our highest hope."- Muslim Brotherhood, Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm, Sverige


Insänt av Björn den 29 juni 2005, 7:15:04| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

28 juni 2005, 19:54:43
Rättvisa skipas i blivande EU-land.
Turkiet: Jenny våldtogs frivilligt
Jenny, 19, våldtogs under semestern i Turkiet 2004. Två män dömdes för våldtäkt - men enligt domstolen gick Jenny gick med på att bli våldtagen,

Männen slapp fängelsestraff och fick i stället betala omkring 11 000 kronor i böter.

-De har dömts för våldtäkt, med mitt samtycke. Det är helt sjukt, säger Jenny som nu ska försöka driva ärendet vidare tillsammans med sin advokat.

Aftonbladet


Insänt av Björn den 28 juni 2005, 19:54:43| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

27 juni 2005, 6:59:13
Svensk kultur en saga blott?
Av Hege Storhaug, informationschef i Human Rights Service

”Är svensk kultur värd att skydda?”

Jag ställde denna fråga till den svenska regeringens representant för integrationspolitiken, statssekreterare Lise Bergh, på en nordisk konferens om integration i Stavanger den 7 april.

Originalartikeln, översatt av Räknenissen.

”Ja, vad är svensk kultur? Och då har jag väl svarat på frågan”, sade Bergh, utan att försöka dölja det kulturella självföraktet i vare sig ord eller mimik.

Som man bäddar får man ligga, sägs det. I Sverige tycks ledarskapet uppvisa Europas mest omfattande kulturella självförnekelse, ja, rätt och slätt ett djupt självförakt, som många anser är receptet på att köra en fredlig nationalstat till botten.

Min fråga till Lise Bergh var långtifrån formulerad av en slump. Från en talarstol förra året i Kurdiska Riksförbundets moské och ”respektfullt” iklädd huvudduk, sade dåvarande statsrådet för integrationen i Sverige Mona Sahlin, att många svenskar är avundsjuka på invandrarna eftersom de har en kultur, en historia, något som binder dem samman. Svenskarna har bara midsommarafton och sådana töntiga saker. Som Danmarks tidigare integrationsminister, socialdemokraten Karen Jespersen, nyligen kommenterade i Berlingske Tidende: ”Mer oerhörd och ohygglig kan den kulturella självförnekelsen svårligen bli” (19.02.05). Min fråga till Bergh var alltså ett test. Ett test på hur politiskt rotfäst den svenska kulturella självförnekelsen är. Svaret från Bergh skapade rörelse i den välfyllda salen. Vår integrationsminister, Erna Solberg, satt i panelen tillsammans med Bergh och Solberg tog omedelbart upp tråden när hon fick ordet: ”Det finns vissa värden som är viktiga att värna, som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag tror att också Sverige har en del sådana grundvärden”, sade Solberg.

Ja, svenskar har säkert en del sådana grundvärden. Men dessa värden har ingenting med Sverige, svensk kultur och historiska utveckling att göra. Om man ska tro det som hörs från officiellt håll.

Nu måste det medges att begreppet kultur kan tolkas på väldigt många sätt Men de flesta kan nog instämma med den karakteristik som antropologiens ”far”, Edward B. Tylor, ger av kultur: den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk som människor förvärvar som medlem av ett samhälle. Men denna definition gäller alltså inte svensk kultur. Svensk kultur och värdegrund utraderades i offentliga dokument 1997. Enligt Lise Bergh lade en ny regeringsproposition 1997 grundvalen för en ny invandrings- och integrationspolitik, ”ett nytt tänkesätt”. Det slogs fast en gång för alla att landet Sverige är en ”mångfaldskultur”. Mångfaldskulturen ska respekteras och utvecklas vidare. Det typiskt svenska förklarades med andra ord som oönskat, som politisk historia. Huvudfokus blev från och med detta strukturell anpassning för att inkludera invandrare och systematiskt arbete mot svenskars uppenbarligen odiskutabla diskriminering av nya grupper av invånare. Den så kallade vardagsrasismen, till exempel, bottnar i en svensk bild av vem som är svensk. Därför måste vi bort från det som betraktas som svenskt, förklarade Bergh.

Denna självförnekande ideologi och fokus på svenskar som potentiella och /eller reella rasister, bekräftas till fullo av juden och New yorkbon Jonathan Friedman, professor i socialantropologi vid Lunds universitet. I dag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund, dvs ca 1,7 miljoner, därav ca 1,3 miljoner av icke västerländskt ursprung (siffror från 2002). Sverige är det mest utpräglade multikulturella samhället i Europa. Att tänka sig att välfärdsstaten och nationen Sverige skulle ha kunnat vinna på att ta en invandringspaus, på grund av omfattande integrationsproblem, ger enligt Friedman, följande associationsrad: Man är främlingsfientlig, alltså är man rasist, och därmed är man nazist. Friedman talade nyligen i Professorsföreningen vid Universitet i Oslo (12 april). Med sin ”etniska” bakgrund är Friedman en av de ytterst få kritiska röster som släpps in i Sverige utan att riskera att jagas från hemmet eller sparkas från jobbet. Friedman är kristallklar i sin dom över Sveriges framtid: nationen Sverige förvittrar. Och det går fort.

Sverige definieras, liksom Norge, officiellt som en multikulturell stat. Men Sverige har gått mycket längre än våra ledare. Den svenska multikulturella staten har inte en särskild nationell historia, det skulle i så fall definieras som strukturell rasism – för invandrarna är nya medborgare, så hur skulle det gå med deras nationella historia? Sverige har blivit ett av de mest segregerade samhällena i Europa. Invandrarna integrerar sig starkare och starkare i den egna etniska gruppen. Den usla integrationen av icke västerländska invandrare i (det som en gång var) det svenska samhället både värdemässigt och ekonomiskt, har fört Sverige till en ekonomisk 18:e-plats i Europa (BNP per capita). Mordfrekvensen i Sverige, berättade Friedman, är störst i OECD och dubbelt så hög som i USA (10, 5 mord per år per 100 000 invånare i Sverige mot 5,5 i USA). Och i en invandrartät stad som Malmö begås 70 procent av våldtäkterna av invandrare, en stad som nu har fem till sex gånger fler våldtäkter än grannstorstaden Köpenhamn, justerat för antal invånare. Offren är i all huvudsak svenska kvinnor. Brottsfrekvensen ökar formidabelt år från år. Över 40 procent av invånarna i Malmö är invandrare. Inom tio år kommer Malmö att domineras av muslimer. Redan i dag är det vanligaste pojknamnet på nyfödda barn i staden Muhammed. Infrastrukturen i storstäder som Malmö håller på att rasa, särskilt skolor och sjukhus, något som också Lise Bergh nuddade vid, men då med en annan utgångspunkt; problemet är svenska myndigheter som är för dåliga på strukturell anpassning – alltså inte ett ord om att det kanske finns en gräns för hur många nya medborgare som landet kan absorbera.

Friedman anser att det har utvecklats en övervakningskultur på personplanet. Alla håller koll på varandra och letar efter tecken på om ”man är god eller ond”. Det finns en utpräglad rädsla för att sticka ut. Skam- och kontrollkultur dominerar vardagslivet och har lett till att de flesta människor har blivit mycket osäkra. Att säga rent ut vad man tycker i ett sådant klimat blir svårt. Man pratar luddigt – som försvar för att slippa påhopp, enligt Friedman. Faktisk kunskap pressas i bakgrunden. Mistänkliggörande av motiv lyfts fram i förgrunden. Trivialiteter får forskningsmedel eftersom de är ofarliga, ett tecken på att forskningen håller på att dö, enligt forskaren Friedman, som till sommaren ger ut boken “The PC Society” (”Det Politiskt Korrekta Samhället”).

Den starka homogeniseringen av folket och den grundläggande misstron mot det svenska folkets attityder engagerar också Friedmans professorskollega, svensken Aje Carlbom. På ovannämnda konferens i Stavanger sade han att myndigheterna har utgått från att invandringen och integrationens problem/utmaningar är svenskarnas grumliga kollektiva medvetande, då inte minst med tanke på sveket under nazismen. Lösningen blev ett politiskt projekt för att förändra människors attityder– man försöker ”skapa en ny människa” (jämför ideologin bakom både nazism, kommunism och islamism). Temana i den offentliga diskussionen centreras därför kring strukturell diskriminering och rasism, den dolda rasismen, vardagsrasismen och kulturell rasism. Carlbom, som bodde i tre år i det mest beryktade gettot i Sverige, Rosengård i Malmö under arbetet med sin doktorsavhandling om invandringen, berättar om den pågående etniska enklaviseringen och utvecklingen av permanenta underklasser. Och en enklav står i motsatsförhållande till integration i nationalstaten – ett uppenbart problem för att kunna bevara välfärdsstaten. Det är därför inte förvånande att välfärden i Sverige är på väg ner i brant nedförsbacke. I dag skulle Sverige ha varit den fattigaste staten i USA. Årligen kostar invandringen runt 40-50 miljarder kronor (siffror från 2003, ekonomiprofessor Bo Södersten). Utlandsskulden ökar för varje år. Dagens skuld uppgår till ungefär det samma som Norge har i tillgångar. Och statsminister Göran Persson vill få medborgarna att acceptera högre skatter för att säkra välfärden.

Men vad händer med vanliga svenskar som påpekar den djupt oroväckande utvecklingen? Karen Jespersen gav några smakbitar i Berlingske Tidende (ibid). Partiet Sverigedemokraterna (SD) är, som namnet lyder, ett demokratiskt parti, med en värdeplattform som ligger nära FrP [Fremskrittspartiet]. Fabriksarbetaren Allan Jönsson blev två ganger invald i fackföreningen av sina kollegor. Men båda gångerna avstyrde den lokala avdelningen av Industriarbetarförbundet i Helsingborg valet och tog ifrån honom förtroendeposten för att han är medlem av SD. Som socialdemokraten Jespersen skriver: ”När folket tänker fel tankar, måste makten sätta det på plats. Arbetarna kallas naiva och okunniga...”

Ett annat exempel: Björn Hammarbäck kände sig pressad att avgå som ordförande för socialdemokraterna i Fagersta Kommun och lämnade partiet. Han hade skrivit en artikel om att det lokala sjukhuset skulle ha kunnat räddas om inte invandringen hade kostat det svenska samhället så mycket som den faktiskt gör. Detta utlöste ett våldsamt rabalder med krav på hans avgång. För Hammarbäck blev det utslagsgivande hot mot dottern, som polisen bedömde som reella och allvarliga.

Ett tredje exempel: Richard Jomshof, som är lärare, har sparkats för tredje gången från en anställning i skolan för att han är medlem av SD och redaktör för partiets tidning. Rektorn vid det gymnasium som han senast blev sparkad från anser att det blir svårt att hitta en lika duktig lärare. Eleverna var till 100 procent nöjda med Jomshof. Men folk utanför skolan protesterade och agerade, det vill säga olika politiska ungdomsförbund. Som Jespersen säger: Denna form av iscensatt ”folklig protest” ser man annars mest i totalitära samhällen. Jespersens slutsats är: Givetvis finns det formell yttrandefrihet i Sverige, men något tyder på att den reella yttrandefriheten är skrämmande bristfällig i vårt grannland.

Och vad ska man säga om invandrarna själva? Hur blir deras framtid i detta spel runt integrationsguldkalven? Enligt Aje Carlbom är det viktigt att barn som föds på en stats territorium utvecklar lojalitet mot just denna stat. Utan tillhörighetskänsla och utan naturligt samspel grupper emellan kan det uppstå oroligheter och gruppkonflikter. Och det är just denna bild som framträder tydligare och tydligare i Sverige (och i andra centrala invandringsländer som Frankrike, Nederländerna, Tyskland och England): På TV-kanalen Fox News kunde man tidigare i år bevittna hur muslimska ungdomar i Malmö gör sitt yttersta för att regera ”sitt eget territorium”. Polis måste skydda polis vid uppdrag i ghettona, polis måste skydda ambulanspersonal som försöker rädda liv sedan olika icke-västerländska etniska grupper har gått lös på varandra, och brandmän som försöker rädda en moské som står i ljusan låga, utsätts för stenkastning av muslimska ungdomar. I skolan i ghettot Rosengård finns det ca 1 000 elever, två är etniskt svenska. För mindre än en handfull år sedan var huvudduk på flickeleverna en sällsynt syn. Nu är en flicka utan huvudduk en sällsynt syn. Rosengård har blivit en (huvudsakligen) arabisk stad i Sverige. Samma sak har skett i de stora ghettona som Rinkeby nära Stockholm och Bergsjön i Göteborg. I ett kvinno- och barnperspektiv förstår man således att till exempel jämställdhet och religionsfrihet är en saga blott – för svensk kultur är icke-existerande här. Men svensk demokratisk kultur är inte värd att skydda – enligt det svenska tvärpolitiska etablissemanget. Svensk kultur håller på att kvävas. Och alla förlorar – både ekonomiskt och värdemässigt – oavsett etniskt eller religiös bakgrund. För de som har flytt från länder med demokratiskt underskott till det tidigare fria och demokratiska Sverige måste det vara en mycket sällsam upplevelse att åse att friheten rämnar under deras fötter.

AUF-ledaren Gry Larsen föreslog nyligen att Norge ska anamma svensk invandringspolitik, eftersom svensk politik leder till ”tolerans och integration”. Larsen hänvisar till en färsk rapport från det skandaldrabbade Europeiska Övervakningscentret för Rasism och Främlingsrädsla (EUMC), där Sverige framstår som mer tolerant och invandrarvänligt än till exempel Danmark. En hake är att Larsen tydligen inte känner till vilket lock som finns på kritiska yttranden om invandringen i Sverige. En annan hake är att den rapport som hon hänvisar till har kritiserats starkt av en rad forskare internationellt. Samma center vägrade till och med förra året att offentligöra en rapport som visade att det ökande våldet mot judar i Europa i all huvudsak beror på muslimer. EUMC:s professionella rykte är med andra ord särdeles solkat. Som många andra politiker av olika partikulör framför Larsen det förutsägbara och odokumenterade mantrat om att dansk politik har skapat främlingsrädsla. Varför inte granska påståendena? En rad undersökningar visar faktiskt att danskarna är mer vänligt inställda till invandrare i dag än före kursändringen i den danska utlänningspolitiken 2001. Men denna information passar inte in i den bild som kunskapsselektiva personer som Larsen och media generellt i Norge nu i flera år har försökt skapa av danskar och dansk politik.

I dystra stunder funderar jag på om det bara är en tidsfråga innan Sverige spricker.




Insänt av Björn den 27 juni 2005, 6:59:13| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

26 juni 2005, 7:00:23
Hur var det möjligt?
"Det är svårt, mycket svårt att inte flyta med tidsandan. För nog är den ett modefenomen. Men den blir mycket snabbt också en fråga om ens välbefinnande, ens karriär. Den kompakta majoriteten i ens snäva krets är det livsfarligt att inte anpassa sig efter. Men det sega folkliga motståndet mot den politiska förbrödringen med mediemakten har givit resultat. Demokratin är en väldig hävstång för sanningen, .."

Ole Hyltetoft i en krönika, under rubriken "HUR KUNDE DE STYRA OSS SÅ LÄNGE?":

Jyllandsposten

"Är det inte märkligt? Att de kunde fortsätta med att vara så styvnackade. Varken mord, miljardutgifter eller folkets raseri kunde få dem att tappa tron på att de hade rätt. Nu har de till slut stämt ner tonen. "

"Jag talar om Politikens chefredaktör Töger Silketråd (danska för Seidenfaden), om socialdemokraternas förre ordförande Svend Auken, och om de radikales ordförande, Marianne Jelved. Jag talar om just de tre, eftersom de representerade mediemakten och regeringsmakten när kampen om invandringspolitiken stod på sin höjdpunkt.

Men bakom dem står många andra, redaktörer vid tidningar, DR och TV2, politiker, inte bara från socialdemokratin, de radikale och SF, utan också från Venstre och konservative, författare och andra från intelligentsian. Och låt oss slutligen inte glömma de människor som är anställda till goda statliga löner i godhetsindustrin (typer som Morten Kjärum, Klaus Rothstein).

Hur kunde denna politiska och intellektuella maktelit komma undan med att i över 20 år föranstalta en muslimsk storinvandring som kostar det allmänna mellan 65 och 75 miljarder kronor om året och hotar att ta livet av den danska enhetskulturen?

Det första svaret är att makteliten inte visste något om verkligheten. Jag minns Marianne Jelved argumentera mot begränsningar i familjeanknytningsfallen med att säga: 'Men ska människor som är förälskade inte få gifta sig?'

Visste Marianne Jelved inte att de unga danska muslimer som skulle gifta sig med någon från den turkiska hemtrakten, i det typiska fallet inte var förälskad i denna partner, som föräldrarna hade utsett till honom/henne? Att bli tvångsgift är inte samma sak som att vara förälskad. Detta visste sophämtaren och sotaren. Visste Silketråden, Jelved och Auken inte det? Märkligt.

Ursprungligen var fackföreningsrörelsen emot invandringen. Men LO-Jensen & co fattade snabbt galoppen och blev, i strid mot sina medlemmar, multikulturens apostlar. Hand i hand med Dansk Industris aggressiva multikulturist, Hans Skov Christensen, och med skribenter som Klaus Rifbjerg, Georg Metz, Jan Sonnergaard, Kirsten Thorup, Chr. Braad Thomsen, Stig Dalager och hela kortegen av intelligentsians söndagsturister.

Stödde dessa herrar och damer muslimernas invandring av respekt för Mellanösterns imperialistiska ökenreligion?

Knappast. Jag tror tvärtom att den danska makteliten satte sin västeuropeiska livsform så upphöjd över den muslimska att Muhammed inte skulle få en jordisk chans på Nörrebrogade och i Gellerupparken. Den danska överklassen övervärderade sin egen kulturs universalitet, som den vita överklassen alltid har gjort i främmande länder. När överklassen inte själv tog religion så allvarligt, varför skulle muslimerna då göra det?

Om Silketråden, Auken och Jelved hade öppnat ögonen skulle de annars ha sett att Muhammeds lära var liv och död för invandrarna. Mest död. I Pakistan hänger myndigheterna 15-åriga flickor för 'hor'. Och fäder slår ihjäl sina döttrar, också i Danmark, om de inte lyder faderns order.

Men nej, det var inte så viktigt. Som en av DR:s kulturredaktörer sade till mig: 'När bara muslimerna har druckit ett par öl, blir de lika genomdanska som vi andra.'

Som om muslimer dricker öl!

Det finns ett ord för sådant. Högmod. Ett högmod som inte bara var riktat mot oss Morten Korch-danskar [ungefär Carl Larsson-svenskar], men djupare sett också mot de som Silketråden och de andra ansåg att de var goda mot, muslimerna.

Inte ens dödsdomen över Salman Rushdie och de fanatiska muslimernas angrepp på västs helgedom, yttrandefriheten, kunde väcka vår maktelit. Först den 11 september 2001 vaknade de ur sin högmods sömn. Väckarklockan ringde igen när Theo van Gogh mördades förra året och Ayaan Hirsi hotades till livet. Jo, muslimerna tar sin tro på dödligt allvar - som nazisterna gjorde, som kommunisterna gjorde.

Partistödet till multikulturens vänner verkar nu ha krympt till de radikale, Enhedslisten och halva SF. Men Silketråden, Jelved och Auken har redan uträttat mycket. De har skapat ett Danmark där mord och skjutövningar på öppen gata håller på att bli en daglig företeelse. Där tusentals av våra medborgare inte talar danska. Där vi varje år betalar ut 30 miljarder kronor i bidrag till invandrarna. Där omkring en halv miljon av invånarna betraktar sina landsmän som otrogna, och där vi i på rena rama allvaret diskuterar om vi ska hugga lemmar av tjuvar och stena kvinnor som går i säng med en man som de tycker om.

Onatur. Övertro. Barbari.

Vi trodde att Struensee var det sista offret för den sortens tuktan i Danmark.

Att få de många muslimerna till att någorlunda leva i harmoni med dansk mentalitet blir nu en (kostsam) uppgift för kommande generationer. Hurra för multikulturen!

Åter frågar man: vad skulle det vara bra för? Konya-turkar blir inte lyckliga av att leva på turkiskt sätt i Tåstrup. Om det inte är lycka att skicka miljoner och åter miljoner kronor ner till Turkiet, som har en så låg levnadsstandard för att landets befolkning har exploderat från 20 miljoner 1950 till 70 miljoner i dag.

Vem har nytta av att man ger brett utrymme för en medeltida ökenreligion i det moderna Danmark?

Det har ingen nytta av. Där multikulturen härskar, flyter blod och tårar. Nordirland, Balkan, Libanon, Rwanda, Israel, Irak.

Detta invandrar-Danmark pressades igenom mot folkets önskan, eftersom anförarna i en liten, akademisk överklass tyckte att diverse muslimska folkslag skulle kunna vara ett färgstarkt bidrag till det globalistiska Danmark. Det blev på modet. Och så följde hela intelligentsian modet.

Folket knorrade. Men det gjorde bara multikulturen ännu mer à la mode på TV-stationerna, på universiteten, på reklambyråerna, på café latte-caféerna.

Det verkar som om det under varje tidsperiod bara finns plats för en verkligt riktig ståndpunkt. Den ansluter alla de tongivande sig till. Men ståndpunkten förlorar sin kraft förr eller senare."

"Det fanns inte många tyskar som inte heilade av entusiasm för sin Führer sommaren 1940 - han med segrarna, som världen och speciellt Erik Scavenius beundrade. Det var inte många danskar som sade ett ont ord om motståndsrörelsen 1945.

Det är svårt, mycket svårt att inte följa med tidsandan. För nog är den ett modefenomen. Men den blir mycket snabbt också en fråga om ens välbefinnande, ens karriär.

Om man arbetar i intelligentsiabranschen kan man lugnt stampa på vad den breda befolkningen tycker. Men den kompakta majoriteten i ens snäva krets (partigruppen, TV-stationen, dagbladet) är det livsfarligt att inte anpassa sig till. Att markera sig som invandringsåtstramare under Marianne Jelveds eller Silketrådens era liknade en frivillig promenad till schavotten. Den vägen fanns det en ansvarsmedveten politiker som vandrade under Svend Aukens era. Så är hon inte heller längre politiker.

Nå, men det fanns demografer som sade vad den muslimska invandringen skulle utvecklas till. Det fanns skribenter (få), som sade: Detta är en alltför dumdristig lek med vår frihetskultur. Modeströmmen torkade långsamt ut. Den rinner nog fortfarande ymnigt i Silketrådens huvud. Men i vårt lands politik har Silketråden fått silkessnöret.

Oavsett vilket parti man röstar på kan man gott le litet stillsamt över att det kom en hemvårdare och sade rakt emot de fina och förnäma. Och vann. Auken och Jelved störtades från ministertaburetterna. Silketråden kunde inte längre hitta nålsögat.

Karen Jespersen slogs för förnuftet, friheten och sin regerings existens. Nyrup upptäckte visserligen i sista ögonblicket att hon var hans enda räddning. Men han hade inte mod och kraft att stödja henne. Så tappade han tråden - och fick träda tillbaka.


Insänt av Björn den 26 juni 2005, 7:00:23| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

22 juni 2005, 10:52:39
Invandringen berikande? IOMs rapport.
Detta glömde SVT att informera om, kopierat från IOM´s rapport och förutsättningen för de positiva utfallet:

"According to these theories, migration has an allround
beneficial effect, with gains for all, or nearly
all, directly involved. The receiving country (assumed
to have a labour shortage) gains as immigration
removes labour scarcity, facilitates occupational
mobility and reduces wage-push inflationary
pressure, leading to fuller utilization of productive
capital, increased exports and economic growth. For
the sending country, emigration can reduce
unemployment and boost economic growth through
access to strategic inputs such as remittances and
returning skills. The migrants, in turn, can benefit
from higher wages and productivity in the capitalrich
receiving country. These theories also suggest
that with wages rising in the sending country and
falling in the receiving country, factor costs
eventually become balanced, and migration between
the two countries ceases."

Insänt av Björn den 22 juni 2005, 10:52:39| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

21 juni 2005, 10:51:22
Svenska män diskrimineras av arbetsförmedlingen
Svenska män diskrimineras på arbetsförmedlingen. Minskade resurser gör att bara kvinnor och invandrare kan få starta-eget-bidrag.

Prioritering av andra åtgärder gör att Arbetsförmedlingen i Skåne måste dra ner på stödet till start av näringsverksamhet – det så kallade starta eget bidraget. Därför får numera bara kvinnor och invandrare rätt till bidraget

Av Cecilia Johansson

– Enligt de nya direktiven som kom i maj måste den sökande uppfylla två av följande tre kriterier: vara kvinna, vara invandrare eller omfattas av aktivitetsgarantin. Är man svensk och man så kan man inte komma i fråga även om man omfattas av aktivitetsgarantin, säger Eva Jacobsson som handlägger starta eget ärenden på arbetsförmedlingarna i Malmö.

I regeringens vårbudget fick inte Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, de pengar man begärt. Samtidigt beslutades att friår och aktivitetsgarantin skulle prioriteras under det första halvåret i år . Därmed minskar resurserna till övriga åtgärder och Arbetsförmedlingen i Skåne måste dra ner på sitt stöd till starta eget verksamheten för att klara budgeten.

I början av året hade Arbetsförmedlingen i Skåne runt 950 personer som var berättigade till starta eget bidrag varje månad. Till hösten ska det antalet ha skurits ner till 550 till 600 personer. Därför har de hårdare kraven införts.
– Det är olyckligt att det blivit så här. Men vi måste prioritera. Just nu beviljar vi bara stödet till dem som redan har fått ett positivt förhandsbesked. De som är under handläggning kan bli aktuella först till hösten då vi förhoppningsvis kan öka volymerna igen, säger Mikael Karlsson på Länsarbetsnämnden i Skåne.

Men är det inte diskriminering att bara kvinnor och invandrare kan få rätt till bidraget?
– I första hand tittar vi ju på om personen är långtidsinskriven och omfattas av aktivitetsgarantin. Dessutom måste affärsidén ha tillväxtpotential. Men för att klara budgeten måste vi prioritera ännu hårdare och där är invandrare och kvinnor i fokus sedan länge. Jag kan förstå att folk blir besvikna men vi måste göra så här, säger han.

Eva Jacobsson är besviken på situationen och menar att den drabbar de sökande hårt:
– Många tar det här som ett väldigt nederlag och det påverkar givetvis mitt arbete. För att uttrycka det enkelt: jag älskar mitt jobb men just nu är det inte lika roligt. Innan kunde vi bedöma själva affärsidén men med de här nya direktiven så är det inte så längre, säger hon.
Hur länge de hårdare direktiven kommer att vara är oklart.


Insänt av Björn den 21 juni 2005, 10:51:22| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

17 juni 2005, 11:06:50
Trakasserierna mot Sverigedemokraterna måste upphöra
Västmanlands Läns Tidning 2005-06-17

Jag tillhör dem som blir alltmer kritisk mot massinvandringen och det mångkulturella samhället. Men man kan nästan tro att jag är ensam om det när man tar del av det politiska samtalet och medierapporteringen i Sverige. För att få information har jag därför under några år gått in på Sverigedemokraternas hemsida och deras internettidning.

Jag är bestört över behandlingen av dem. Under många år har de förnekats grundläggande demokratiska rättigheter som skall tillkomma alla som håller sig till de demokratiska spelreglerna, vilket Sverigedemokraterna gör. Det är ett demokratiskt parti och, vill jag påstå, ett bättre sådant än våra etablerade partier och kommer inom överskådlig tid att så vara på grund av den exempellösa förföljelse de fått utstå.

Åratal av mötesförbud, annonsförbud, yttrandeförbud och trakasserier och våld har lärt dem vad antidemokratiska metoder är och de tar därför följaktligen entydigt avstånd från att själva använda dem. Det gör inte våra etablerade partier, i stället jämnar de vägen för angrepp mot Sverigedemokraterna och demokratin. De gör det tillsammans med media och på samma sätt som i totalitära stater. I det här fallet genom att å det grövsta demonisera kritiker av invandringspolitiken, det vill säga få dem att uppfattas som ondskefulla. Det uppnås enklast genom att konsekvent tillföra dem epitet som främlingsfientliga, rasister och allsköns negativa ord.

Demoniseringen har i Sverige gått så långt att Sverigedemokrater är ickepersoner, ve dig om du kopplas ihop med en sådan! Runt om i fullmäktigesalar i Sverige tigs de ihjäl, de mobbas på samma sätt som många kvinnor upplever att de gör då de möts av tystnad i vissa sammanhang. Propagandan är egentligen skamlös i sin uppenbara inkonsekvens och fräckhet.

De totalitära metoderna kulminerade natten mot nationaldagen den 6 juni i ett våldsamt fysiskt angrepp på Sverigedemokrater i Växjö. Läs och förundras av utdraget från pressmeddelandet från AFA, den vänsterorganisation som utförde attacken: :

"...de som ville spela hjältar fick smaka på yxor, knivar, järnrör, tårgas och andra hemmagjorda tillhyggen. När 'hjältarna' var satta på plats var det bilarnas tur att göras om. Ett tiotal bilar blev sönderslagna och 'stylade'. Nazisterna var vid det laget vettskrämda och hade stängt in sig på festen för att söka skydd. Antifascisterna gick då till attack mot huset och krossade nästan samtliga rutor på huset samtidigt som de sprutade in tårgas för att försöka få ut Sverigedemokraterna. Ut kom ytterligare några 'hjältar' som fick veta hur det känns att vara nazist och slåss mot de Småländska antifascisterna."

Det påminner inte så litet om språkbruket i nazisttidningen Völkischer Beobachter i 1930-talets Tyskland. Samma ord och samma förhärligande av våld mot oliktänkande, skillnaden är bara en omkastning av skurkrollen. Enligt Sverigedemokraterna själva gick det till på det här sättet, många misshandlades grovt och tårgasen utlöste dessutom en allvarlig allergichock för en närvarande. Trots det arroganta pressmeddelandet har polisen för närvarande inga misstänkta!

Den här allvarliga attacken mot Sverigedemokraterna och demokratin har tigits ihjäl av svenska medier, den liksom otaliga andra övergrepp och trakasserier de senaste åren. Våra etablerade partier tiger också. Det gör mig rasande. Alla dessa, av sig själva definierade som "snälla" och som i parti och minut tar honnörsord i sina munnar; varför samtycker de till förtryck av demokrater? Parentetiskt - varför betalar vi horder av statsvetare som skall vara proffs på demokrati men som inget gör när den saboteras framför deras ögon?

Jag är lärare och hade jag också varit Sverigedemokrat hade jag antagligen blivit av med jobbet. Sverigedemokraternas sammankomst i Växjö, den som slogs sönder och samman, gällde nämligen en demonstration för en lärare som blivit av med jobbet av en enda anledning - han är Sverigedemokrat. Så hårt är det totalitära trycket, statspropagandan i Sverige.

Hans Thunström

> Jag är lärare och hade jag också varit Sverigedemokrat hade jag antagligen blivit av med jobbet, skriver Hans Thunström, som tidigare varit gruppledare för miljöpartiet, därefter ledamot för vänsterpartiet i Västerås kommunfullmäktige.


Insänt av Björn den 17 juni 2005, 11:06:50| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

An Immigrant's Tale
I arrived in Sweden in 1989 together with my mother and brother. We were refugees from Iran and since we arrived we have depended on welfare and government benefits in one way or another. In a sense I believe that this gives me a much better understanding of the Scandinavian welfare system than most ethnic Swedes have.

By Nima Sanandaji

In Sweden my family encountered a political system that seemed very strange. The borders were apparently not very heavily watched, since the smuggler could drive us all the way from Berlin to Stockholm without encountering any government officials. Smuggling immigrants was apparently a low risk enterprise. The driver bragged about how he was responsible for getting thousands of people into the country.

Some friends of ours had emigrated to Sweden earlier and we stayed in their apartment for two days before we turned ourselves in to the Swedish police. Our meeting with the police made us wonder what kind of country we had come to. The reason was that the Iranian interpreter had secretly given us advice on how to act in order to get a permanent residence permit. Basically we were supposed to claim that my mother was a political refugee who would be persecuted and imprisoned if we returned to Iran. The interpreter also told us that Sweden is a country where the government will put a check into your mailbox each month if you don't work. She explained that there was no reason to get a job. How could a country function if people were paid not to work?

Determining our migrant status was not an urgent matter. The departments of migration first sent us to a hotel in Stockholm. The streets of Stockholm were not crowded in the same ways as in Teheran and there was no smog or queues in front of grocery stores. Sweden seemed to be a nice enough country, much more modern and free than Iran. However, we were soon flown to a refugee camp outside of Visby, the main city on the island of Gotland. The camp consisted of lodges and was originally built for tourists who wanted to bathe by the shores of Gotland during the warm summer months. Unfortunately, we arrived in October. Not only was the winter much colder than back in Iran, it also lasted for most of the seven months that we stayed in the camp.

Living in Gotland was an interesting experience. Back in Iran my brother and I went to school six days a week and wrote our homework about two hours each day. A lot of our spare time was spent at the local library. My father worked full-time and my mother had worked first as a teacher and later as a vice president in the kindergartens that we had attended. Later she became a housewife. In the refugee camp nobody did anything. Nobody learned how to speak Swedish. Nobody was integrated in the Swedish society and nobody was allowed to get a job. The strong work ethic that we had brought from our home countries simpered away and we became used to the idea that social security was responsible for our lives.

Many people in the camp started stealing from the stores in the neighborhood. For instance, I remember a lady from our lodge that would steal as much as she could from a supermarket and put it in her son's backpack. It really wasn't a problem for her when she got caught. The sentences for crimes in Sweden were nothing compared to those in Iran. And what reputation did she have to defend in her new home country?

We never resorted to crime in the camps, but we became accustomed to the idea that there was no reason for us to work. A myth among the Iranian refugees was that the money that we each month received was what the previous Iranian Shah had lent to the Swedish government, or that it came from the UN. In any case, there was no reason to be grateful to the system for receiving it.

We continued to live on money from the government also in our second refugee camp in Gävle, which is located on the Swedish mainland. Here a dozen or so rent apartments had been converted to residences for refugees. In Gävle, we learned about a new phenomenon regarding social security; how you could cheat the government. The vast majority of the people who lived in this location were supported by social security and had been in the Swedish system long enough to understand how it worked.

Social security secretaries assumed that the people that they supported had no sense of responsibility. Also, they were responsible to see that each person had enough money to live a decent life at all times. If you told them that you had spent all your money at the beginning of the month and didn't have any left, they gave you some more. If you told them that your children cried every day in want of new toys, they helped you. If you told them that a neighbor had stolen all you clothes, they helped you.

I remember that my mother spent a lot of her time nagging to the social secretary that was appointed to her at the time. She had all the time in the world, while the social secretary had a job to do and knew that the only way to get rid of the problem was to give my mother some more cash. From time to time you could also get something extra from the system. The best example is when social security paid my mother around 30,000 Kronors (A Swedish Krona is worth about a tenth of a euro) for stomach reduction surgery, even though she wasn't particularly overweight and only lost 3 kilos thanks to the surgery.

I am not saying that everybody took part in cheating the system, but a revealing fact is that a social secretary for a few months gave my mother extra money because she was happy that our family would not try to cheat social security as often as others would.

Our dependency on social security continued even after we got a permanent residency and later became Swedish citizens. Although my mother got several jobs, we concluded that this really didn't improve our family's economy. A low pay job meant a couple of thousands Kronors more each month. However, income isn't everything. When our mother didn't work she could take better care of us. She could save money by buying the cheapest groceries from the shop on the other side of town and it was more economical to always be able to eat at home. Also, social security usually gave us more money than we were supposed to get. This was usually not due to cheating from our side, but rather because the social security secretaries wanted to be generous and helpful. During the sixteen years we have been in Sweden, my mother has in total worked less than one year.

One thing that my up growing has shown me is that there is little incentive to work and educate yourself in the Swedish welfare system. According to the Institute for Labour Policies the average salary of a person who has studied at a university for three years is only five percent higher of somebody who is uneducated. Most Swedish families would have higher income if they lived off government and made some money working in the black market.

For a long time the strong work ethics in Sweden has prevented people from exploiting the system. But this seems to be changing. The work ethic has dramatically fallen in Sweden. More and more people are finding ways of living off government as an alternative to working. Between 20 and 25 percent of the working age population does not work. Between 1997 and 2003 the number of people who were on sick leave increased by more than 200,000, a dramatic number for a small country such as Sweden.

There hasn't been a great epidemic sweeping the country during this period, but rather a change in attitude. Today 62 percent of the employees in Sweden believe that it might be OK to take a sick leave even though illness doesn't stop you from working. This attitude is probably simply an adjusting of ethics to the Swedish system. What can you expect in a country where 9 out of 10 females who are living off sick leave would have less money in their pockets if they went back to their jobs?

The European welfare systems have functioned because of strong work ethics that made people reluctant to exploit them. But these work ethics are the product of a society where you had to work in order to provide for yourself and your family. As people adjust to the political systems we have today the ideas of individual responsibility diminishes. This is exactly what has happened among the large number of emigrants who are dependent on social security. What happens when the rest of the population adjusts to the system?

The author is the president of Captus, a pro-market organization, and the editor of the Captus Journal (www.captus.nu).

Insänt av Björn den 17 juni 2005, 8:25:27| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

4 juni 2005, 9:07:30
Oslo våldtäktstatistik chockerar
Att I de svenska statistikdatabaserna, BRÅ, SCB etc. hitta brottsstatistik med angivande av etnicitet är omöjligt. BRÅ skriver dock på sin hemsida att den sådan utredning är på gång och skall komma under 2005. Till dess får vi nöja oss med denna norska undersökning som publicerades i Aftenposten.

Oslo våldtäktstatistik chockerar
Två av tre åtalade för våldtäkt i Norges huvudstad är immigranter med utomeuropeisk bakgrund, enl en polisundersökning. Antalet våldtäkter ökar stadigt. Undersökningen är den första där brottsstatistiken har analyserats efter etnicitet. Av de 111 åtalade för våldtäkt i Oslo 2004 var 72 med utomeuropeisk bakgrund, 25 klassades som norska eller med europeisk bakgrund medan medan 14 kom från okänd bakgrund.

Våldtäktsåtal i Oslo ökar markant i huvudstaden, 40% högre från 1999 till 2000 och har hittills i år ökat med 13%.

65% av de åtalade för våldtäkt har utomeuropeisk bakgrund och representerar endast 14,3% av Oslo´s befolkning.

I 80% av våldtäkterna är offren norska kvinnor, 20% har utländsk bakgrund.

Aftenposten

Oslo rape statistics shock

Two out of three charged with rape in Norway's capital are immigrants with a non-western background according to a police study. The number of rape cases is also rising steadily.

The study is the first where the crime statistics have been analyzed according to ethnic origin. Of the 111 charged with rape in Oslo last year, 72 were of non-western ethnic origin, 25 are classified as Norwegian or western and 14 are listed as unknown.

Rape charges in the capital are spiraling upwards, 40 percent higher from 1999 to 2000 and up 13 percent so far this year.

Nine out of ten cases do not make it to prosecution, most of them because police do not believe the evidence is sufficient to reach a conviction.

Police Inspector Gunnar Larsen of Oslo's Vice, Robbery and Violent crime division says the statistics are surprising - the rising number of rape cases and the link to ethnic background are both clear trends. But Larsen does not want to speculate on the reasons behind the worrying developments.

While 65 percent of those charged with rape are classed as coming from a non-western background, this segment makes up only 14.3 percent of Oslo's population. Norwegian women were the victims in 80 percent of the cases, with 20 percent being women of foreign background.

Larsen said that since this was the initial study examining ethnic make-up there were no existing figures to put the numbers into context.

"Meanwhile, it is our general experience that this is an increasing tendency. We note this by the number of time we need to use interpreters in the course of an investigation," Larsen said.

Aftenposten Interactive's Norwegian reporter
Kjetil Kolsrud
Aftenposten Interactive English Desk
Jonathan Tisdall

Insänt av Björn den 4 juni 2005, 9:07:30| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

2 juni 2005, 9:03:42
Människosmuggling
Utdrag ur några artiklar i Svenska Dagbladet, 2002.

Även från Ryssland kommer många asylsökande. Där finns enligt verket en rad resebyråer som säljer resor till väst där ett helt asylpaket med färdig asylberättelse ingår. Migrationsverket förespråkar fortsatt samarbete med ryska myndigheter och skärpta kontroller av fingeravtryck.

Ett asylpaket kostar 500 dollar
Så lyder ett av de erbjudanden från de organisatörer av "asylresor" till Sverige och andra västeuropeiska länder som florerar i rysk press och på Internet.

Ett stort antal resebyråer, organisationer och enskilda personer har specialiserat sig på att utbilda dem som vill åka till väst som asylsökande. Till priset av 500 till 5500 dollar erbjuds olika paket med mer eller mindre avancerad utbildning i konsten att söka asyl.

Flera tips till Rikskriminalen och till Migrationsverket visar att de ryska arrangörerna har kontaktpersoner i Sverige. I några fall verkar det som om själva arrangören har säte på svensk mark. En av dem bjuder ut resor på en Internet-hemsida som pryds av en vacker vy av Riddarfjärden, Riddarholmen och Gamla stan.

Säljaren konstaterar inledningsvis att det finns svaga punkter i de europeiska ländernas immigrationslagstiftning. Sedan lyder reklamtexten, i översättning:

"Jag ordnar berättelser för flyktingar. Den historia jag förbereder är sådan att även om asylansökan avslås, måste myndigheterna bevilja Er uppehålls- och arbetstillstånd."

Ett löfte om hur detta ska ordnas ges också, men först måste man förstås köpa resan. Vidare skriver arrangören:

"Min berättelse garanterar också att inget av de transitländer Ni rest genom inte på någon som helst grund tar emot er." "Min representant i Moskva hjälper till med visum."

Arrangören är uppenbarligen specialiserad på Sverige och Norge. Han utlovar garantier för att den som köper "asylresan" ska få stanna. Han erbjuder konsultation via e-mejl eller direkt under några dagars turistresa till Sverige. Arrangören upplyser om att fram till dess ett arbete kan ordnas erhålls socialbidrag från staten, gratis boende i flyktingförläggning och så småningom en lägenhet. "Språkstudier är gratis", tilläggs det.

Ett paket för 1 000 dollar innebär också en sista konsultation på hotell i Sverige då arrangören finslipar vad som väntar på Migrationsverket.

"Jag håller förhör på sådant sätt som Migrationsverkets handläggare kommer att göra."

Ett annatpaket är något dyrare: 1 500 dollar. Hotell, uppehälle, visumkostnader och resan till Sverige får "asylköparen" betala själv. Rabatt utgår till barnfamiljer.

Ett annat företag, med besöksadress i Moskva, erbjuder ett snarlikt fast dyrare paket. Priset är 5 500 dollar per person eller 7 500 dollar per familj. Det framgår av prospektet att resebyråns kunder kommer att få hjälp av "befintliga medarbetare i Sverige." Vidare upplyses kunden om att han kommer att få "kostnadsfri rättshjälp av immigrationsadvokater i Sverige."

Ryska resebyråer säljer påhittade flyktinghistorier

Asylresor till Sverige och Norge, men även till andra västeuropeiska länder som Tyskland, Holland och Storbritannien, är en lukrativ industri i till exempel Ryssland och Ukraina. Svenska Dagbladet har genom intervjuer med källor inom bland andra Migrationsverket och rikskriminalen skaffat information om hur verksamheten går till.

Kvaliteten på de resebyråer som organiserar asylresor varierar. En del ger dåliga tips, andra arbetar mycket professionellt. Bakom deras råd och anvisningar ligger en omfattande analys av Migrationsverket och det svenska regelsystemet.

"De vet exakt vilka frågor som ställs, de har analyserat värdet av att berättelsen är trovärdig, de känner till verkets adresser och öppettider," berättar en tjänsteman vid Migrationsverket som vill vara anonym.

En sista konsultation sker på hotell i Sverige då arrangören finslipar vad som väntar på Migrationsverket. "Jag håller förhör på sådant sätt som Migrationsverkets handläggare kommer att göra." En annan och dyrare arrangör utlovar "kostnadsfri rättshjälp av immigrationsadvokater i Sverige." Något som ju vi skattebetalare står för (1.500 kr per timme)

----------------------------------------------

Påhittade historier, falska identiteter och andra metoder syftar till att hålla sig kvar i Sverige så länge som möjligt och försvåra en framtida verkställighet av beslut om avvisning.

Egentligen är det ytterst få personer från för detta Sovjet som beviljas asyl i Sverige eftersom de anses sakna rimliga skäl att fly sitt hemland. Den växande grupp som på olika sätt söker sig till Sverige kan delas in i två huvudkategorier, uppger SvD:s källor inom Migrationsverket.

1. Hederliga människor som vill komma hit för att de vill leva ett bättre liv. De har i stort sett aldrig asylgrundande skäl att få stanna.

2. Kriminella personer som ansöker om asyl för att få stanna under en period. Hur många som hittills har kommit är svårt att uppskatta. "De är ett icke-oväsentligt antal", säger en tjänsteman.

På den grekiska ambassaden i Moskva utfärdas 800 000 viseringar per år. Med tanke på denna omåttliga mängd kan man tro att den ryska turismen i Grekland vuxit explosionsartat.

Men dessa visum är så kallade Schengenviseringar vilket innebär att stämpeln i passet ger grönt ljus för inresa till vilket Schengenland som helst. En stor del av de asylsökande från före detta Sovjetstater, som i kraftigt ökat antal sökt sig till Sverige, har skaffat sig grekiska Schengenviseringar.

Ryska och ukrainska asylsökande åker i normalfallet in i Schengenområdet, som Sverige tillhör, med eget pass och ett visum till Schengen. I de allra flesta fall visas passet inte upp för Migrationsverkets tjänstemän. Passet är redan förstört när ansökan görs eller så har det gömts undan.

Ett skäl till detta är att man inte vill bli avvisad till det land som beviljat viseringen, med hänvisning till Dublinkonventionen om första asylland. I regel är det inte en svensk ambassad som gjort det.
En hel del av de asylsökande från före detta Sovjet uppger falsk identitet. Lika vanligt är att man påstår sig komma från ett annat land än hemlandet.

Att kriminella ryssar söker sig till Sverige för att utnyttja asylsystemet har lett till att enskilda tjänstemän vid Migrationsverket blivit utsatta för hot från personer som inte accepterar att bli avvisade.

Skärpt kontroll av "asylpaket"

Att sälja resepaket med råd och anvisningar om hur man kan hålla sig kvar i Sverige så länge som möjligt och försvåra avvisning har blivit en lukrativ marknad i bland annat Ryssland och Ukraina. Svenska Dagbladet kunde tidigare berätta hur asylresorna främst går till Sverige och Norge, men också Tyskland, Holland och Storbritannien.

"Jag kände inte till de ryska arrangörerna tidigare. Men den här företeelsen är relativt vanlig. Sedan flera år kommer många asylsökande med hjälp av olika transporter, smugglare och falska resebyråer," säger Torsten Torstensson, tillförordnad generaldirektör på Migrationsverket.

För en kostnad från 500 till närmare 10 000 dollar får personer och familjer paketresor med mer eller mindre avancerad utbildning i konsten att söka asyl. Metoderna är påhittade historier och falska identiteter. Köparna är antingen hederliga människor som vill få ett bättre liv i Västeuropa eller kriminella som vill stanna under en period för att begå brott.

"Hela problematiken är svårhanterlig för oss. Det gäller att utreda vem som verkligen har skäl att söka asyl och det ställer höga krav på våra utredare, de sitter i en svår situation," säger Torsten Torstensson.

Migrationsverket samarbetar med Rikskriminalen och försöker fånga upp ny information som de vidarebefordrar till dem. För att avslöja en falsk historia krävs många frågor och stor kunskap om landet. En signal på att påhittade berättelser figurerar är att flera personer kommer med samma historia.

Efter de nya uppgifterna om de ryska asylresorna kommer Migrationsverket att rikta extra uppmärksamhet på asylsökande därifrån.

"Vi är hela tiden observanta på detta. Det här kommer att väcka vår vaksamhet ytterligare och vi kommer att bli mer uppmärksamma på sådana berättelser," säger Torsten Torstensson.

Ett permanent uppehållstillstånd kan återkallas om det uppdagas att det bygger på felaktig information.

-------------------------------------------------------------------

År 2005

Russia charges group with people smuggling

MOSCOW, April 15 (UPI) --
Russian authorities have arrested members of a group that allegedly smuggled more than 1,000 people to western countries since 2001.

Moscow Times reports that the arrests include the alleged ringleaders, Karen Gevorkian and Dmitry Kedrov. Police also seized a list of customers, forged Russian passports and U.S. visas, other travel documents and tools for making forged papers.

A police spokesman said that Gevorkian set up the group after he returned to Russia from Germany, where he served a prison term on people-trafficking charges.

The smugglers allegedly charged at least $1,000 for their services.

Authorities say that Moscow has become a key link in people-smuggling routes. Southeast Asians and residents of former Soviet republics are among those who try to get to western countries via Moscow, and Chinese are also starting to use the route.

People smuggling ring foiled

April 14, 2005
From: Agence France-Presse
A HUMAN trafficking network that spread from Moscow to France, Spain and the United States and that may have been used by terrorists has been busted, Russia's domestic security police the FSB said has announced.

In four years the criminal group took more than 1,000 people out (of Russia), FSB spokesman Serguei Ignatshenko said.

His estimates come from lists found during raids earlier this month at the flats of two people who ran people smuggling networks.

Up to 10 people per week were passing through this illegal channel, said Ignatshenko

The migrants were mainly from Moldova, Ukraine, the Caucasus, Asia and the south-east, he explained.

On the list there were Chechen natives, he said, without specifying if he was talking about what he termed a certain number of people belonging to terrorist organisations.

Igashenko also said false western passports had been found at the flats along with forged visas, stamps and other travel documents.

Some 89,000 illegal immigrants were expelled from Russia in 2004 and the interior ministry estimates there are up to 1.5 million of them currently in Russia.


People smuggling

Human migration is not a new phenomenon. For centuries people have left their home regions in search of a better life elsewhere. In the last decade, the process of globalisation enhanced the 'push' and 'pull' factors that drive migrants' desires to seek more gainful employment abroad. This has caused an unprecedented amount of migration from the least developed countries of Asia, Africa, South America, and Eastern Europe, to Western Europe, Australia, and North America.

Criminal networks that smuggle human beings for financial gain increasingly control the flow of migrants across borders.
Due to more restrictive immigration policies of the destination countries and improved technology to monitor border crossing points, willing illegal migrants rely increasingly on the help of organized people smugglers.

People smuggling is not a homogenous criminal activity; the price of the trip, conditions of travel, and status upon arrival can vary significantly.

Trafficking is distinct from smuggling in so far as the traffic of human beings involves the exploitation of the migrant, often for purposes of forced labour and prostitution.

People smuggling simply implies the procurement, for financial or material gain, of the illegal entry into a state of which that person is neither a citizen nor a permanent resident.

'People smuggling has become the preferred trade of a growing number of criminal networks worldwide which show an increased sophistication with regard to moving larger numbers of people at higher profits than ever.'

It is acknowledged that the smuggling of people is a continuously growing global phenomenon. It is not only a transnational crime, but also an enormous violation of human rights and a contemporary form of slavery. Currently, economic discomfort appears to be the main reason for illegal migration movement throughout the world.

Nevertheless, many of the willing migrants undertake the hazardous travel to their destination country with criminal syndicates services specialised in people smuggling. These syndicates will arrange everything for the migrants, but at a high price.

Very often the travelling conditions are inhumane, the migrants overcrowded in trucks or boats and fatal accidents occur quite frequently.

After their arrival in their destination country, the illegal status of the migrants puts them into the mercy of their smugglers, which often force them for years to work in the illegal labour market to pay off the debts incurred as a result of their transportation.

If the migrants are not able to pay, often their relatives in their home countries are forced to pay the debts by the threat of the syndicates to torture or kill their family members abroad.

People smuggling syndicates are still benefiting from weak legislation, huge profits and the relatively low risk of detection, prosecution and arrest compared to other activities of transnational organized crime.

That creates the need for a structure, which enables police and other law enforcement agencies to co-operate on a global basis. Interpol fulfils that role and considerable efforts are being made to develop the services that it can offer.

Smuggling routes

Changing methods of the people smuggling networks as a response to legislative and law enforcement activities are necessary for their survival. Flexibility is thus one of the main characteristics of transportation and the choice of routes. This means that the routes used by people smugglers may sometimes be simple and direct, at other times circuitous. The time between departure and arrival may thus vary from some days to several months or even years. Smuggling is carried out either by land, air or sea.

The following outlines some examples for frequently used for people smuggling.

Migrants from the Asian region are mainly using the route via Kazakhstan, Kyrgyzstan, Uzbekistan, Tajikistan and Turkmenistan to Russia and from there via the Ukraine, Slovakia and the Czech Republic to western European countries or even further to the United States and Canada.

At the same time, the classical Balkan route from Asian countries via Iran and Turkey and from there via the Balkan states to western Europe is used for the smuggling of migrants as well as for the smuggling of all other kind of illegal of illegal goods like drugs, fire arms, etc.

Especially during summer months, Spain has to face the arrival of thousands of illegal immigrants originating from the Sub-Saharan region on the African continent. These willing immigrants undertake the hazardous trip to travel from Morocco to southern Spain by using the narrow Strait of Gibraltar where only 21 km are separating Europe and Africa. Many people travelling in small, overcrowded boats, have already drowned in their desperate attempt try to reach Europe.

Australia is also facing a growing number of illegal immigrants mostly from the Middle East and southern Asia landing at its western coasts and especially on Christmas Island, which is located relatively close to the Indonesian archipelago. Most of the refugees originated from the Near East first enter Malaysia where they are taken to the south before making a short ferry crossing to the Indonesian island of Batam. From there it is not difficult to reach Jakarta and go on to the southern Indonesian islands of Bali, Flores, or Lombok where they embark for Australia.

Smuggling migrants to the United States is mostly achieved by putting them on planes. Ships with migrants on board are mainly bound for the west coast, but the use of this route has dropped considerably. Smuggling networks seem to focus more and more on Central and South America where they maintain the necessary links to Mexican people smugglers in order to move the illegal migrants via Mexico to North America.

Trends

Increasing numbers of smuggled migrants

During the last years it has been established that people smugglers are making higher profits by smuggling increasing numbers of migrants at the same time.

The arrival of the vessel 'East Sea', which ran aground on the coast of southern France in February 2001 caught great media attention. It had 894 illegal immigrants on board. This has now become a sad reality in the daily news. Vessels with some hundreds of migrants crammed on board are frequently reported.

Hygiene is often impossible on board, as no toilet facilities exist. The vessels are mostly insufficiently equipped with drinking water and food. The treatment of the migrants by the crew and guards can be extremely violent and often sick people are thrown over board.

New route via South Africa

Africa is becoming more and more a transit area for Asian migrants, particularly for Chinese nationals. Much of this migration seems to be connected to South East Asian smuggling networks. A large number of Chinese nationals are travelling to the country with fraudulent documents or making questionable journeys to contact countries like Swaziland, Lesotho or Mozambique.

From South and East Africa the willing immigrants often continue their journey to the United States by plane, but also to European countries.

Smuggling, Slavery, WTO

Smuggling. Mladen Vulinec, director of Interpol's Trafficking in Human Beings branch, told a September 2001 conference in Budapest that smuggling people was a $30 billion global business, third after drugs and arms smuggling: "While the true figure is unknown ... we believe the worldwide trade in human trafficking is worth around $ 30 billion a year." Interpol, a 179-member organization, approved the establishment of a new task force to target smugglers and lobby for tighter laws against trafficking-in some countries, people-smuggling is not a crime.

One smuggling route starts in China, runs through Russia, Ukraine and Hungary and ends in Germany. Another originates in the Middle East and runs through Turkey into the Balkans.

Slavery. The transatlantic slave trade, one of the largest forced migrations, brought 11 million Africans to North and South America. At the UN's World Conference Against Racism, Racial Discrimination, Xenophobia and Related Intolerance in September 2001, there was a dispute over how to treat slavery. European nations wanted to condemn slavery as a crime against humanity, but not to adopt language that would open them to lawsuits.

The final text read: "We acknowledge that slavery and the slave trade, including the trans-Atlantic slave trade, were appalling tragedies in the history of humanity not only because of their abhorrent barbarism but also in terms of their magnitude, organized nature and especially their negation of the essence of the victims, and further acknowledge that slavery and the slave trade are a crime against humanity and should always have been so, especially the trans-Atlantic slave trade, and are among the major sources and manifestations of racism, racial discrimination, xenophobia and related intolerance, and that Africans and people of African descent, Asians and people of Asian descent and indigenous peoples were victims of these acts and continue to be victims of their consequences."

Trade/Tourism. Brazil in September 2001 won U.S. support and near-unanimous agreement from 16 other major agricultural nations for placing liberalized farm trade at the center of any new round of global trade talks. The Cairns Group of 18 agricultural exporters estimated that farm subsidies and protection totaled about $360 billion in 2000. The Cairns Group includes agricultural exporters Argentina, Australia, Bolivia, Brazil, Canada, Chile, Colombia, Costa Rica, Guatemala, Indonesia, Malaysia, New Zealand, Paraguay, the Philippines, South Africa, Thailand and Uruguay.

The World Tourism Organization reported that tourism receipts reached $476 billion in 2000, and that there would be one billion international tourist trips a year by 2010. Francesco Frangialli, secretary general of the World Tourism Organization, predicted that tourism would bounce back quickly: "For Europeans, Japanese and Americans, business and pleasure travel have now become a fundamental need."

World Bank. The Elusive Quest for Growth, a book by World Bank economist William Easterly, concludes that foreign aid and World Bank lending have not reduced poverty. The developing world, including Africa, Latin America, South Asia, East Asia outside Japan and former Communist nations in Europe, grew at an average annual rate per capita of 0.1 percent from 1980 to 2000. Easterly wrote: "Consider the facts and it soon becomes evident that the $1 trillion spent on aid since the 1960's, with the efforts of advisers and foreign aid givers, have failed to attain the desired results."

International Institute for Strategic Studies
General Nikolai Kuznetsov
Deputy Commander of the Border Guard Troops in Kaliningrad oblast

It also encompasses agreements with the southern region of Sweden on jointly tackling cross-border crime at sea; individuals and organised crime groups involved in the illegal migration of people or trafficking in arms and drugs, as well as targeting the resources and operations of crime groups; and sea vessels, aircraft and individuals attempting illegally to cross the Baltic Sea from Russia to Sweden, or vice-versa.

Blocking the illegitimate, facilitating legitimate traffic
In 2002, 2,014 ‘border-jumpers’ were detained at crossing-points for reasons ranging from attempting to leave the country using stolen, forged or invalid travel documents to trying to gain entry to western European countries for the purpose of illegal migration. With the re-emergence of illegal-migration channels, up to 250 people can gain passage each month. Each year, the Kaliningrad border service uncovers between two and five channels for illegal passage from third countries. Between 1998 and 2002, more than 215 attempts by citizens of Afghanistan, China, Iraq, Sri Lanka, Turkey, Vietnam and other states to illegally enter Poland and the Scandinavian countries were detected and stopped. Sub-units of the border control bodies denied entry to more than 900 citizens from third countries coming to the oblast from central Russia without Russian exit visas, or with other irregularities with their documents. Between 1999 and 2002, over 200 illegal migrants were detained for attempting to circumvent crossing-points on the Russian border with Poland.

--------------------------------------------------------------------

Nu till mina personliga erfarenheter och efterforskningar.

Först en kort bakgrund.
Jag har från 1989 - 1999 aktivt arbetat som privatiseringsrådgivare till den ryska regeringen, försvarsindustrin. Jag har bott i Moskva, Grozny, Tblisi, Taschkent och Jerevan. Jag avslutade definitivt mina kontrakterade uppdrag för ryssarna 2000 men har naturligtvis kvar vänner och bekanta därborta.

Under min tid i f.d. Sovjet så stötte jag på, av ren tillfällighet 1998, "resebyråer" som förmedlade resor till Sverige för medborgarskap. Först trodde jag det var ett skämt men jag besökte en "resebyrå" i Moskva en gång och fick en genomgång av hur detta sköts av personer underställda ngn av maffia-fraktionerna . Jag blev vid detta möte också erbjuden att sälja mitt pass till ett pris av 1.000 dollar. För varje visum som jag var villig att hjälpa till med - stå som inbjudare - skulle jag erhålla en ersättning om 100 dollar. Med anlening av den senaste tidens innfekterade debatt om de forna Sovjetmedborgare som söker azyl har jag bett några av mina affärsbekanta att undersöka om "resebyråerna" fortfarande opererar och om dom möjligen kan vara inblandade.

Jag fick då rapport om att dess "resebyråer" fortfarande opererar, faktikst i större omfattning nu än tidigare. "Resebyråerna" som kontrolleras av olika maffia-fraktioner, opererar enl. följande.

De instruerar "flyktingar", hur gå tillväga för att erhålla PUT i Sverige. Instruktionerna är mycket detaljerade och likartade från de tre "resebyråer" i Moskva (2) och S.t Peterburg (1). Dessa "resebyråer" har filialer i Tblisi - Georgien, Baku - Azerbaijan, Jerevan - Armenien och Tashkent - Uzbekistan. Instruktionerna innehåller även detaljerade handlingssätt för att få barnen, (detta meddelas i instruktionen som den säkraste vägen till PUT), sjuka t.o.m. med användande av lämplig medicin som antingen ges före resan till Sverige, men också i Sverige. Det sistnämnda varnas dock för om inte medicinen kan gömmas på ett tillförlitligt sätt, exempelvis i tarmen, på grund av upptäcksrisken

En kort beskrivning av övriga villkor:
Priset varierar mellan 3.000 dollar - 6.000 dollar. Variationen beroende på antalet som skall resa men i genomsnitt gäller 1.500 dollar per person. Till detta kommer transportkostnader och uppehälle i Moskva alt. S.t Petersburg tills lämplig avresedag.

Hur finansierar dessa "flyktingar" detta.
Dom måste alltid lämna kvar ngn person(er) som pliktar med ägodel eller liv för eventuellt lån av pengarna. Betalas inte pengarna tas ägodelen eller så får personen ifråga göra uppdrag för maffian tills skulden är betald. Det är t.o.m. så att kvarlämnade flickor tas i pant och används senare för prostitution om pengarna inte återbetalas. Ett vanligt och ofta återkommande sätt är att unga flickor används inom prostitution för att få ihop pengarna innan familjen ger sig iväg. Dock är det så att ungefär hälften har redan fått ihop pengarna vid anmälan till "resebyrån".

Dokument.
Det står klart och tydligt att några dokument inte skall medtagas då detta i sig utgör risk för att bli tillbakaskickad omgående.

I de fall som avslag erhålls uppmanas till undanhållande. Här anges kyrkan/präster som mycket tillförlitliga. I instruktionerna anges också ett antal advokater som är särkilt lämpliga att anlita och här anges också kontaktpersoner (ryska), i Sverige som dom skall kontakta i händelse av avslag. Dessa kontaktpersoner är också indrivare av eventuella lån upptagna i samband med processen. Information lämnas också att inget arbete behövs för att återbetala eventuella lån, då pengar erhålls från svenska staten redan från första dagen.

"Resebyrån" åtar sig också att ordna transport av anhöriga så snart eventuella lån är återbetalda samt PUT erhållits. Här är dock avgiften högre och måste betalas i förskott till kontaktpersonen i Sverige. För t.ex. mormor o morfar 10.000 dollar.

Detta är några uttdrag ur de dokument som "resebyråerna" tllhandahåller "flyktingarna".

Avslutningsvis. En av resbyråerna",(denna resebyrå är belägen på en tvärgata till Tverskaya - Grusinskaya), i Moskva som kontaktades skröt med att under 2004 ha förmedlat över 700 personer till Sverige från Ryssland, Jugoslavien, Azerbaijan, Kosovo, Irak, Somalia och Kina.

Om detta är riktigt och ett genomsnittspris sätts till 3.000 dollar så är det 2.100.000 dollar.

Efter razzian mot "resbyrån" som kontrollerades av "ringleaders, Karen Gevorkian and Dmitry Kedrov", har "resebyråerna gått under jorden". När detta skrivs har dom inte återuppstått öppet.

Björn Hammarbäck

Insänt av Björn den 2 juni 2005, 9:03:42| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

1 juni 2005, 9:11:35
Sverige rasistiskt enligt statlig utredning
Sverige är ett rasistiskt samhälle där de som inte är vita diskrimineras och underordnas. Integrationspolitiken är en del av den diskrimineringen genom att dela upp människor i "vi" och "dom". Den bilden ger en statlig utredning som på onsdagen presenterar sin första rapport.

DN

Under förra vintern och våren skakades samhällsforskningen av en strid av sällan skådat slag. Det började med att flera forskare med utländsk bakgrund hoppade av referensgruppen till den integrationspolitiska utredning som regeringen tillsatt. Avhopparna kritiserade utredningen för att inte vilja se den etniska diskrimineringen i Sverige.

Dåvarande integrationsministern Mona Sahlin grep in och avsatte i praktiken utredaren, statsvetardocenten Anders Westholm. Han fick inte skriva något slutbetänkande, även om de planerade rapporterna har givits ut. I stället tillsatte Mona Sahlin den främste kritikern, sociologiprofessorn Masoud Kamali, som ny utredare.

Utnämningen skapade starka protester. Omkring 70 statsvetare och samhällsforskare skickade brev till ministern och tog avstånd från politisk styrning av forskningen. Mona Sahlin talade om att det fanns en rasistisk underton i många av protestbreven, vilket ledde till ännu fler protester.

På onsdagen presenterar Masoud Kamali den första delen av sin utredning på en presskonferens i regeringskansliet i Rosenbad. DN har tagit del av Kamalis delar av rapporten.

Han kritiserar tillsammans med ekonomhistorikern Paulina de los Reyes att grunden för den svenska integrationspolitiken "utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett 'vi' som ska integrera och ett 'de' som ska integreras".

Integrationstänkandet utgår också från att det finns ett väl fungerande välfärdssamhälle som människor ska integreras i. Men den bild som utredningsrapporten ger av Sverige är bilden av ett rasistiskt land där de vita är överordnade och de andra diskrimineras på arbetsmarknaden, i skolan, i medierna och på en rad andra områden.

Svenskheten är omöjlig att nå för många människor och invandrarskap går i arv från generation till generation.

"Det faller sig naturligt att rollen som vägvisare, uppfostrare, upplysare eller tuktare om så behövs är reserverad för 'äkta svenskar' samtidigt som 'de andra' förpassas till en villkorad tillvaro där kompetens, hederlighet, kunskaper, engagemang och även rätten att överhuvudtaget befinna sig i Sverige kan ifrågasättas när som helst", skriver Kamali och de los Reyes.

De summerar att diskrimineringen i Sverige varken är tillfällig eller övergående utan en del i ett privillegiesystem som ger vissa grupper makt på bekostnad av andra.

Masoud Kamali tar i sitt kapitel upp debatten om hedersmord som ett exempel på diskriminering. När Fadime Sahindal mördades av sin far framställdes mordet som en integrerad del av invandrarkulturen. När däremot en vit svensk kvinna mördas av sin far eller man beskrivs det av politiker och medier som att det inte har med kultur att göra alls.

Sociologiprofessorn kritiserar i den statliga utredningen också att invandrargruppen i folkpartiet, med riksdagsledamoten Mauricio Rojas i spetsen, genom sitt tal om att ställa krav på invandrarna "förstärker majoritetssamhällets narcissistiska behov" och diskrimineringen i Sverige.

Ewa Stenberg

Insänt av Björn den 1 juni 2005, 9:11:35| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

25 maj 2005, 10:09:24
EU harmonizes people-smuggling laws
The EU will move to harmonize laws designed to crack down on the burgeoning illegal immigration trade. Under a compromise reached on Tuesday, EU member states are to set maximum jail terms of between six and 10 years for people found guilty of smuggling or hiding illegal immigrants.


They also agreed on fines against airlines and other carriers - which bring in non-EU nationals without proper papers - and rules on sharing banking information needed in criminal investigations. But to avoid deterring people from aiding refugees, EU home affairs ministers agreed on a humanitarian clause allowing member states not to prosecute in special cases.

Last year France put forward a proposal on common EU sanctions against people smuggling after 58 Chinese illegal immigrants were found dead in an airtight container bound for Dover in Britain. Agreeing on a uniform length of sentence proved too difficult for ministers, so they settled on a compromise. Most member states will impose a maximum jail term of at least eight years. But Sweden, Denmark and The Netherlands - which argued for more lenient penalties - will be allowed to impose a six-year maximum term.

Sweden and Denmark have maintained that an eight-year term would be disproportionate with national penalties for other crimes. France, Italy and Britain - which advocated a maximum sentence higher than eight years - have said they would set their jail terms for people smuggling at no less than 10 years. Under the new rules on carrier liability member states could choose to impose fines in three ways, either 3'000 or 5'000 euros (US$2,570 or US$4,280) per illegal immigrant brought in or a total maximum fine of no less than 500'000 euros.

The rules were criticized by human rights group Amnesty International, which said they not only forced carrier employees to act as customs authorities, but failed to recognize that genuine refugees often lack the proper documents. But Klingvall said the rules took account of both situations and carriers only had to identify clearly falsified documents. Also, fines would not be imposed if the non-EU national involved was later granted asylum or legal residence in the EU.

EU justice ministers also agreed on rules allowing EU members to share various types of banking information needed to investigate crimes such as money-laundering, drug and human trafficking and financial and political crimes. (CNN)

Insänt av Björn den 25 maj 2005, 10:09:24| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

24 maj 2005, 7:18:25
Mer polis mot indvandrarkriminalitet
Fakta om invandrarkriminalitet

Våldsbrottsligheten för män med ickevästerländsk bakgrund är för närvarande 161 procent högre än för befolkningen som helhet. Om man korrigerar för sociala skillnader och ålder är våldsbrottsligheten för dessa män fortfarande 43 procent högre än för män totalt i hela befolkningen.Antalet anmälningar kommer totalt bara att öka med ca fem procent från i dag och fram till 2025. Men antalet inom gruppen invandrare och efterkommare ökar däremot betydligt, från ca 80 000 anmälningar till 140 000. Vilket motsvarar en ökning om 75 procent.

Källa: Visionskommittén

Läs mer: En Dansker i Sverige

Insänt av Björn den 24 maj 2005, 7:18:25| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

22 maj 2005, 17:17:10
Flyktingmotståndet i Sverige ökar
Publicerad 22 maj 2005 - 02:09
Uppdaterad 22 maj 2005 - 12:08

Mer än varannan, 52 procent, tycker att det är ett bra förslag att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Inte sedan 1997 har flyktingmotståndet varit så stort, skriver SvD.

Det framgår av en studie som gjorts av SOM-institutet i Göteborg. Fler män är mer negativa än kvinnor, äldre mer negativa än yngre.

Samtidigt ökar toleransen mot invandrare som redan finns i Sverige. Bara 15 procent skulle inte tycka om att få "en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen". 1993 var den siffran 25 procent.

Motståndet mot religionsfrihet för invandrare ökar dock något, och det är framför allt kvinnor som har blivit mindre positiva till full religionsfrihet.

SVT


Insänt av Björn den 22 maj 2005, 17:17:10| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

More immigrants needed "to pay for welfare"
More immigrants should be allowed into Sweden in order to safeguard the welfare system. That’s the view of Pär Nuder, Sweden’s finance minister.

Speaking at a conference on demography at Statistics Sweden, Nuder argued that getting more people with a foreign background into the labour force is “totally crucial” for securing the Swedish welfare state.

Nuder stated that he was open to the idea of sanctioning new immigration and that such a measure may enhance existing integration policies.

“Importing labour can break new ground and serve as a model for others. At the minimum it can get employers and others to realise the value of the immigrants that are already here”

He gave the example of foreign doctors who work in lightly populated areas of Sweden as a good model for what he has in mind.

The Local

Nuder explained that the key to preserving the welfare state involves increasing the total number of hours worked by the Swedish labour force. This can be achieved by getting young people into jobs earlier than today and encouraging older workers to remain in employment for longer. However, Nuder submitted that the greatest potential of all lies in people with a foreign background who are already living here.

He pointed out that currently some 60% of people who have moved to Sweden are in employment. If this figure could be raised to 80% which is the level for native Swedes, this would result in 115,000 new jobs and a gain of 17-18 billion SEK annually for the public finances.

The Finance Minister stressed that integration is more important than allowing imported labour.

“Integration is much more effective than immigration. A person already residing in the country, who goes from not working to being employed, provides a greater economic benefit for society than in the case of a person who has just arrived in the country”

Nuder was speaking ahead of the release of a report by a former deputy prime minister, Lena Hjelm Walléns, on the issue of imported labour.

David Murphy


Insänt av Björn den 22 maj 2005, 9:35:22| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige
Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa upp folk längre?

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen Raaschou, fotograf, Köbenhavn

Vi ska nöja oss med att svara för oss själva - och ja, det finns fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.Ett av de fenomen som just nu och här förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet.

En kränning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av et kultur- och värdesysten som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. De är moraliseren, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen en dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl enmans- som gruppvåldtäkter.

Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent.I Köpenhamnsområdet: 75 procent.

Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.Ibland kan det hjälpa att hålla ett analysföremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distanse. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen, kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick............Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligvis inte - än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition "främlingsfientlig" eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad "statsfeminism", som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig "feminister" ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet.

Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för "det nya Sverige", utan bygger fortfarande till övervägande del på mildhet, behandling och rehabilitering.Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet "kvinnofrid" tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken.
Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet - som den kan här i landet - och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för "Världens mest makttrogna journalistkår", och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s - och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är inställsamma och hycklande. BRÅ - Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) - kamuflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten.

I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda - "skitförbannade". Som det är nu, är det "bara" offren och deras anhöriga som känner av smärtan.Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet "utrikesfödda", vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, latin och manipulerande statistik.

För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: "Invandrarna, våldtäkterna och sanningen - en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället". Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på. Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen.

Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.

Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett fånga in den massiva kulturskrocken som följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

Att svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år "före" Danmark när det gälller multikultur. "Mångfald", som det förskönat heter.Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det "statsfeministiska Sverige" är delvis rättslösa - närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria.

Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . "Vården" - behandlingen - bör givetvis tillkomma offret och ingen annan.

Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?


Insänt av Björn den 22 maj 2005, 9:20:25| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

18 maj 2005, 7:16:17
Juks med innvandringstall
Denne kronikken sto på trykk i VG søndag 15. mai 2005.

Juks med innvandringstall
Av Ole Jørgen Anfindsen,
dr. scient., redaktør av HonestThinking.org

Det finnes gode grunner for at Norge bør ha innvandrere både fra vestlige og ikke-vestlige land. Men det finnes neppe særlig mange gode grunner til at norske medier og myndigheter skal unnlate å snakke sant om innvandringens konsekvenser på kort og lang sikt. Likevel er det nettopp det som gjøres. Helt spesielt viser det seg at våre myndigheter har jukset med prognosene for antall innvandrere.

Det er Statistisk sentralbyrå (SSB) som er myndighetenes faginstans her, og det er dessverre grunn til å sette spørsmålstegn ved SSBs objektivitet og nøytralitet i denne typen spørsmål. For det første har SSB, slik VGs kommentator Hanne Skartveit påpekte 04.04.2003, holdt tilbake visse typer demografiske prognoser.

Sterke påstander
For det andre viser det seg at når slike tall legges frem, så er de ikke til å stole på. Dokumentasjon på dette finner vi ved å ta utgangspunkt i boken Felleskap til besvær – om nyere innvandring til Norge, utgitt på Universitetsforlaget i 1992, med støtte fra Utlendingsdirektoratet.

Et av kapitlene i nevnte bok er skrevet av forsker Lars Østby fra SSB. Han tar for seg påstander fremsatt av innvandringsmotstandere om at ”dagens innvandring vil gi et farget flertall, eller til og med et muslimsk flertall, ’i våre barns levetid’, ’om en generasjon’ og liknende”. Dette avviser Østby kategorisk med henvisning til prognoser som SSB har publisert.

Helt konkret hevder han at selv de ”mest ekstreme” prognosene tilsier at maks 20 prosent av befolkningen i Norge i 2050 (dvs ca en million mennesker) vil kunne ha ”opprinnelse fra den tredje verden”. Men SSB la i 2004 frem tall som viste at vi allerede da hadde nesten 250.000 innvandrere fra ikke-vestlige land. Og det viser seg da også at den gjennomsnittlige årlige veksten for denne gruppen har vært i overkant av 8 prosent i perioden siden 1990. Det er oppsiktsvekkende tall, og det er vanskelig å forestille seg at dette kan fortsette uten at konsekvensene etter hvert blir dramatiske.

Det er altså klart at prognosene for perioden 1990 – 2050 har vært misvisende. Vi trenger ikke mer enn drøye tre prosent årlig vekst fremover, så vil Norge ha mer enn en million ikke-vestlige innbyggere i 2050. Blir veksten like sterk i tiden fremover som den har vært siden 1990, vil nordmenn bli en minoritet her i landet før 2050.

En urealistisk forutsetning
Hvordan kunne SSB ta så feil? Vel, det er bare å lese de forskningsrapportene som Østby viste til da han hevdet ovenstående, så ser man raskt hvorfor. Disse rapportene legger nemlig en helt bestemt, og fullstendig urealistisk, antagelse til grunn for sine prognoser: Forutsetningen er at årlig netto innvandring vil forbli mer eller mindre konstant gjennom hele fremskrivningsperioden.

Det urealistiske i denne forutsetningen kan kort forklares ved å vise til at jo flere innvandrere man har, jo flere søknader får man om familiegjenforening eller innreisetillatelse for ektefeller som hentes fra hjemlandet. Dette gir en selvforsterkende effekt, og resulterer gjerne i såkalt eksponensiell vekst. At det virkelig forholder seg slik blir da også bekreftet av SSBs egne tall for tiden før og etter 1990 (se f.eks. www.ssb.no/innvstat/).

I en av SSB-rapportene understrekes det at bare dersom nevnte forutsetning oppfylles, ”er beregningsresultatene av interesse.” Til tross for dette krystallklare forbeholdet, ble rapporten likevel misbrukt til å tegne et falsk bilde av utviklingen frem mot 2050.

Ingen engangshendelse
Østby har lenge vært aktiv som premissleverandør for innvandringspolitikken. 30. desember 2004 hadde han en kronikk i Aftenposten om problemstillinger rundt integrasjon av innvandrere, og 25. april fulgte han opp med et innlegg i Dagbladet. Kronikken i Aftenposten var i overraskende stor grad preget av Østbys subjektive vurderinger, og i mindre grad preget av objektive fakta. Dette er bemerkelsesverdig, noe f.eks. Human Rights Service påpekte i en kommentar 5. januar.

Likevel var Østbys sentrale påstand i nevnte kronikk, spesielt fremhevet av Aftenposten, at ”noe muslimsk flertall i ’vår tid’ er fullstendig urealistisk.” Enhver som behersker litt matematikk, vil imidlertid lett kunne se at Østby er på meget tynn is med denne uttalelsen. Og det er da heller ikke uten grunn at forskere, f.eks. professorene Bernard Lewis ved Princeton University og vår egen Sigurd Skirbekk, er begynt å advare mot en islamisering av Europa.

Opprydning er nødvendig
I år starter SSB et nytt forskningsprosjekt som har som målsetning å komme med oppdaterte, demografiske prognoser for landet vårt. Det er viktig at vi denne gangen får fremskrivninger som er basert på realistiske forutsetninger, og en usminket beskrivelse av de mest sannsynlige fremtidsscenariene. Dette må gjøres uten at at det tas politiske hensyn og uten at ubehagelige forhold kamufleres ved hjelp av smarte begrepsdefinisjoner.

Østby er sikkert en dyktig fagmann, men han har gjennom mange år demonstrert at han har problemer med å skille tilstrekkelig klart mellom det å være forsker på den ene siden, og innvandringspolitiker på den andre. Dette er ødeleggende for SSBs troverdighet.

Det er vanskelig å se hvordan SSB kan gjenopprette tilliten uten at det foretas en skikkelig opprydning rundt de forholdene som er omtalt her. Både politikere, mediefolk og intellektuelle er blitt ført bak lyset, og det må nå gjøres helt klart at dette er uakseptabelt.

Bakgrunnsinformasjon, tallmateriale og sitater som dokumenterer påstandene i denne kronikken, er lagt ut på www.honestThinking.org/ssb/


Insänt av Björn den 18 maj 2005, 7:16:17| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

13 maj 2005, 7:26:32
Fler punkter
Fortsättning: "Vad Vill Sverigedemokraterna"

Naturligtvis kan detta program dock inte vara "sista" ordet i frågan - den viktigste funktionen i dagsläget är att det kan bidraga till att få upp dessa frågor till diskussion. Realistiskt sett kommer vissa formuleringar att justeras, t ex om burka "på offentlig plats". Samtliga krav kan kompletteras med resonerande texter. Dessutom kan listan av punkter säkerligen utökas väsentligt.

Ett bidrag till det senare lämnar signaturen "Halvdansk" på "Exilen" den 12/5 -05, med "ett första utkast" som han "slängt ihop":

Läs också "Vad vill Sverigedemokraterna"

Det kontanta dagbidraget för asylsökare skall avskaffas helt
Kontantbidraget skall slopas helt och istället ersättas med de produkter och varor asylsökanden behöver. I Belgien har man redan genomfört denna reform och antalet asylsökande minskade omedelbart med nära 50 %. Denna enkla åtgärd minskar asylshoppingen och det omfattande missbruket av asylrätten radikalt. Folk från fattiga länder får i dagsläget 70 kr skattefritt per dygn. Det är en summa som de aldrig skulle kunna tjäna i sina hemländer. I många länder så är en månadslön några hundralappar. Detta gör att många asylmissbrukare helt utan asylskäl ser asylsökningen i första hand som en ren inkomstkälla och överklagar systematiskt därför gång på gång. En sökande familj kan tom ha mer pengar i kontanta medel i månadens slut än vad deras asylhandläggare har när hyra, mat och räkningar är betald. Det nuvarande beloppet i kontanta bidrag som ges när den asylsökande anländer ger dessutom redan från start helt fel signaler om hur det svenska samhället skall fungera.

Förbud mot (iögonfallande) religiösa och politiska symboler i samtliga skolor.
Skolelever är som regel minderåriga och har inte alltid den mogenhet till att själv avgöra deras livsval. Det är viktigt att alla skolor blir en plats där framförallt de utsatta flickorna ges en möjlighet att vara i fred för olika former av psykisk press. Av hänsyn till jämställdheten mellan könen är det mycket viktigt att skolan inte uppmuntrar en åtskillnad mellan könen och en hederskulturrelaterad sexism som blir allt tydligare i belastade områden. I skolan skall man först och främst vara en svensk medborgare i det svenska samhället. Inte någon som tillhör det ena eller den andra etniska eller religiösa gruppen. Sedan länge har många allt för godtrogna försökt att avdramatisera slöjan, och det har tyvärr inte fungerat, tvärtom.

Den islamiska slöjan har istället allt oftare blivit ett instrument för fundamentalistiska organisationer med rent fascistiska värderingar. Det är helt omöjligt att veta om en elev bär en slöja som ett personligt val, som en politisk symbol (Islam förkastar demokratin), är utsatt av press från familjen eller från religiösa organisationer. Skolan ska vara en frizon för eleverna. Den enda lösningen är därför att hålla kommunens skolor fullständigt fria från alla iögonfallande religiösa symboler hos eleverna.

Nej till könsuppdelade sim och gymnastiklektioner i Sverige
Sverigedemokraterna anser att könsuppdelad sim och gymnastikundervisning går emot svenska värderingar. Acceptera eller flytta. Budskapet till de föräldrar som nu önskar könsuppdela undervisningen. Är att de antingen måste acceptera svenska värderingar eller att de bör flytta från Sverige.

Om man legitimerar och böjer sig för den seden, så undergräver man integrationen. I Sverige har vi tradition att man badar och att man badar utan rätt mycket kläder på sig. Det är svenska värderingar, och det är här de har valt att deras barn skall växa upp, eller så bör de överväga att finna sig i att flytta till en annan plats. Detta handlar inte om religion, men om kultur, och det är dräpande för integrationen om små barn lär sig att pojkar och flickor inte bör simma tillsammans. Vi ska inte ge efter för medeltida värderingar, vi ska markera klart att detta går vi inte med på.

Den som vill hämta maka/make från annat land skall:

1 Försörja denne ekonomiskt och kunna uppvisa bevis för detta

2 Visa upp en bostad/bostadsskontrakt

3 Lämna 100 000 kronor till skattebetalarna för att delfinansiera svenska utbildningen och introduktionen för partnern till det svenska samhället.

Motiv:
En åldersgräns på 24 år för äktenskap för bägge parter kommer att minska trycket på arrangerade äktenskap som aldrig handlar om kärlek. Unga flickor uppväxta i Sverige trolovas bort till äldre kusiner i hemlandet och en åldersgräns kommer att minska detta tryck på unga flickor och pojkar.

Härigenom ökar möjligheten att man väljer partner i Sverige istället. Denna åtgärd skyddar de unga flickorna från släkt och klantryck och påskyndar integrationen.

Äktenskap hindrar utbildning och integration

En annan avgörande faktor är de många äktenskap, där andragenerationsinvandrare redan i omkring 20-årsåldern och ännu tidigare gifts bort med en från föräldrarnas hemland. Om en ung »avkomling« gifts bort med en invandrare faller sannolikheten för att få en yrkesutbildning med nästan 30 procent och en lång vidareutbildning med hela 60 procent.

Många äktenskap leder snabbt till barn, då muslimer betraktar ett äktenskap som fullbordat först när det blir barn. Därmed blir det svårare att göra utbildningen klar. Samtidigt ser vi ofta att kvinnorna får problem, för att mannen ofta är emot att hon deltar i sociala sammanhang.

Själva äktenskapet gör det svårare kvinnan att ta en utbildning, därför att den patriarkala muslimska strukturen vill hålla kvinnan kvar i ett traditionellt könsrollsmönster. Men andra gånger är äktenskapet bara ett tecken på något annat - nämligen att familjen hänger kvar i traditionella okunniga normer, som inte alls lägger vikt vid utbildning.

Stramare reglerna för familjeåterförening kommer därför att främja integrationen. Enligt Sverigedemokraternas förslag ska unga människor under 24 inte kunna få en äkta make till landet genom sk familjeåterförening.

Många muslimska och patriarkala invandrarfamiljer kommer då att tänka att då kan äktenskapet vänta. De unga får därmed möjlighet att göra klar utbildningen och möter förhoppningsvis en make/maka här i landet. Framförallt kommer det sociala och religiösa trycket på unga kvinnor att försvinna.

Anhörig och anknytningsinvandringen skall stramas åt
Den som vill hämta en äktenskapspartner i hemlandet skall försörja denne och kunna visa upp lägenhetskontrakt och ha en fast inkomst. Man skall även lämna 100 000 kr kontant för att bidra till svenska-utbildningen och introduktionen i det svenska samhället. En invandrad partner (nybildninga av familj) skall ej ha automatisk rätt till ekonomiskt stöd av skattebetalare i Sverige. Man skall ej heller få importera anhöriga genast man fått sitt uppehållstillstånd. Det bör förflyta en tid, ex några år. Så är det i andra länder. Vill man tex ha hit sina gamla föräldrar ska man givetvis försörja dem själv på alla sätt och inte som idag då svenska skattebetalare står som försörjare. Ingen pension eller ersättning skall utgå till anhöriga ickeflyktingar.

Man ska inte kunna överklaga ett asylbeslut i Sverige
Storbritannien liksom fler länder har beslutat om att ta bort möjligheten för asylsökanden att överklaga avvisningsbeslut inom landet. Sverige bör göra likadant. Överklagan bör ske från den sökandes hemland.

En övervägande andel av de som söker asyl i Sverige har inga asylskäl och får avslag på sin ansökan. Men i Sverige kan man överklaga i princip hur många gånger som helst - och det görs. Efter flera omgångar överklaganden har det gått flera år och den sökande får till slut uppehållstillstånd av "humanitära skäl". Iden att man skall kunna överklaga ett obegränsat antal gånger är i sig inhuman då det mest drabbar de egentliga flyktingarna som är i verklig nöd.

Asylsökanden som förhindrar asylutredning skall avskrivas
Många asylmissbrukare gör allt för att förhindra asylutredningen för att dra ut på tiden. De som tex inte kommer på avtalade möten samt inte aktivt bidrar till identifiering skall avskrivas från vidare utredning, och avvisas från landet. Rätten till eventuella ekonomiska bidrag skall även omedelbart upphöra.

Kusinäktenskap skall förbjudas
Hos vissa invandrargrupper är antalet genetiskt skadade psykiskt och fysiskt 3 gånger vanligare än normalt. Kusinäktenskap är så gott som alltid arrangerade och syftar enbart för att stärka en patriarkal klan/släkt och förhindrar därmed integrationen.

Ett förbud mot kusinäktenskap är även en viktigt länk i kampen mot tvångsäktenskap. Tvånget är större ju tätare och fundamentalistiska
familjebanden är.

Man har fastslagit att 50 procent av alla äktenskap bland pakistanska invandrare i Norge sker mellan kusiner. En undersökning från Storbritannien visade för några år sedan att det är tre (3) gånger så vanligt med kusinäktenskap bland de pakistanska invandrarna jämfört med Pakistan. Ett förbud mot äktenskap mellan syskonbarn kommer antagligen att vara den mest effektiva åtgärden mot tvångsäktenskap. Särskilt vanligt i Sverige med kusingifte är det i kurdiska, pakistanska och bland romer men även i övriga mellanösternkulturer. ¨

Om vi ska lyckas att leva tillsammans i fred och ro och kunna ta tillvara på alla individer i det svenska samhället och skydda de unga utsatta invandrargrupperna så måste vi våga ta kampen mot tvångsäktenskapen. Därför går Sverigedemokraterna längre än de övriga partierna för att främst skydda unga kvinnor och män. Principerna ska gälla oavsett vem du är. Det ska inte bero på kultur eller religionsrelativism i förhållande till om folk ska få välja om de vill utbilda sig eller att själva kunna välja vem de ska gifta sig med eller om de vill få kroppen omskuren och vanställd.

Ingifte i generationer leder till ökningar av livslånga obotliga genetiska skador som ofta kräver livslångt kostsamt lidande. Både för samhället och den enskilde.

Fadime uttryckte klart vad det handlade om. Hon var "ett värdepapper". Hon betraktades som biljetten för någon kusin till Sverige. Alltså ökar de arrangerade kusinäktenskapen bland vissa grupper som flyttar till Västeuropa. En regering som väljer att blunda för detta är medansvarig för det uppkomna lidandet. Vilken mamma/pappa vill ha ett handikappat barn? Hur lätt är det f.ö. att leva med insikten att det är den egna nära släktskapen till fadern/modern som är orsaken till barnets handikapp? Hur ofta handlar kusinäktenskap om kärlek? Ett tvångsäktenskap bör betraktas som en livslång våldtäkt och behandlas därefter.

Hemresor
Den som reser hem på semester eller besök i hemlandet under asylutredningstiden skall omedelbart avskrivas från vidare asylutredning och direktavvisas

Kriminalitet under asylsökningshandläggningen
Asylsökande som begår brott, inklusive "små" brott, under utredningstiden skall omedelbart avskrivas från vidare handläggning och direktavvisas. Detta gäller även asylansökande som medvetet vandaliserar sin lånade bostad under utredningstiden

Upphörd assistans
Assistansen skall upphöra efter man fått sin ansökan avslagen. Nu har Migrationsverket enligt regeringens direktiv skyldighet att "meningsfullt sysselsätta" dem som bara helt godtyckligt stannar kvar efter ett avslag. Asylmissbrukare som helt saknar asylskäl och fått avslag kan idag ändå stanna i landet och tom få "meningsfull sysselsättning" på bekostad av svenska skattebetalare. Detta skall omedelbart upphöra. De som fått avslag ska istället med eller utan assistans omedelbart lämna landet.

DNA test
Både på asylsökande vilka beviljats tut/put och anhöriga. Detta för att eliminera alla dessa fall med "lånade" barn och falska släktförhållanden. När det gäller anhöriginvandring skall den berörde/anhörige själv bekosta DNA testen. I Danmark upptäckte man att 80 % av anhöriga somalier inte var dem de utgav sig för att vara genom DNA tester.

Tester för smittosamma sjukdomar
Dock så är det viktigt att Sverige inte tar emot folk bara för att de är sjuka. Sverige har inte kapacitet att vara någon kurort för världens namnlösa miljoner. Hjälp sker bäst och effektivast i de drabbades hemländer.

Fingeravtryck
Fingeravtryck skall tas på samtliga invandrare och inte bara på asylsökanden som det sker idag. Detta för att öka kontrollen och förekomma missbruket med dubbla identiteter. Registret skall även kunna samköras med polisens fingeravtrycksregister. Sverigedemokraterna vill även verka för ett ständigt bättre samarbete med andra asylmottagande länder för att förhindra den omfattande asylshoppingen och förekommande kriminaliteten.

Omskärelse
Skall förbjudas helt för pojkar/män under 18 år om det inte föreligger direkta medicinska skäl. Straffet för vårdnadshavare av kvinnlig omskärelse skall skärpas kraftigt, och de drabbade barnen bör tvångsomhändertas av de sociala myndigheterna, så även ej omskurna systrar. De som skyddar/uppmuntrar eller vägleder vårdnadshavare som genomfört eller vill genomföra kvinnlig omskärelse skall förlora sitt uppehållstillstånd alt givna medborgarskap och även straffas för förberedelse/uppmaning till misshandel av barn.

Icket sekulära religiösa friskolor
Skall totalförbjudas. Dessa ökar segregationen och unga människor har inte mognaden att själva avgöra deras livsval. I ett sekulariserat samhälle har staten har en skyldighet att försvara unga människor mot religiös hjärntvätt av främst icke sekulära oreformerade religioner.

Uppehållstillstånd
Permanent Uppehålls Tillstånd (PUT) skall ersättas med Tillfälligt Uppehålls Tillstånd (TUT) detta skall bara gälla ett år åt gången och omprövas varje år de första 7 åren. TUT istället för PUT de första 7 åren för att kunna sålla agnarna från vetet. De invandrare som är kriminella kan då avvisas snabbare.

Tolktjänst skall inte utgå vid körkortsprov
Hela trafikregelverket är skrivet på svenska. Den som vill skaffa svenskt körkort i Sverige skall därför behärska det svenska språket till fullo. De danska erfarenheterna med tolktjänst vid teoriproven har dessutom avslöjat ett omfattande fusk.

Elektroniskt ID-kort för icke svenskar som uppehåller sig i landet
Sverige bör se över möjligheterna att upprätta ett elektroniskt ID-kort för alla icke-svenska medborgare (asylsökare ex) som uppehåller sig längre tid i landet. Sådana kort kommer att vara ett effektivt medel för att kontrollera om utländska medborgare faktiskt har uppehållstillstånd och kommer även att vara ett nyttigt verktyg för att undvika missbruk av det sociala välfärdssystemet.

Sverigedemokraterna anser att det är beklagligt att människor som inte har rätt till sociala eller andra rättigheter systematiskt ändå kan utnyttja sådana helt enkelt bara därför att kommunerna och andra myndigheter inte kan fastställa om vederbörande är missbrukare av asylrätten eller har lagligt uppehållstillstånd. Det är mycket enkelt att genomföra ett effektivt kontrollsystem. Om någon får uppehållstillstånd, så kan denne inkodas i en databas som myndigheterna ska kunna avläsa med hjälp av ID-kortet.

Om ett uppehållstillstånd avskrivs eller dras tillbaka så skall denne strykas från databasen. Det är precis som ett kreditkort, när kontot är tomt så kan pengar inte utbetalas.

Sjuårsregel
Om det blir fred i hemlandet inom sju år ska uppehållstillståndet inte förlängas och den asylsökande flyktingen skall resa hem igen om denne inte har arbete eller inte kan försörja sig själv i Sverige. Detta skall informeras redan vid ankomst.

Asylanter ska betala för Svenskundervisning efter tre år
Asylanter som vill erhålla permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap måste dokumentera att ansträngningar gjorts för att lära sig landets språk och kultur. Detta med syfte att förbättra integrationen i landet. Under de tre första åren i Sverige skall språkundervisningen vara gratis för invandrare. Därefter kostar det - i slutändan även uppehållstillståndet. Sverigedemokraterna vill sända en kraftig signal till språkskolorna och asylanterna. Svenskundervisningen ska även bli mer effektiv. Vi ska belöna dom som anstränger sig. Och vi vill belöna den invandrare, som snabbt lär sig språket, accepterar svenska värderingar och kommer i arbete. Till ickeflyktingar dvs anhöriginvandring, partnerskapsimport mm som är långsammare bör det även få betydelse för deras uppehållstillstånd och ansökan till svenskt medborgarskap.

VILLKOR FÖR MEDBORGARSKAP

- Man ska kunna svenska språket

Kunskap i svenska språket motsvarande årskurs 9 skall vara ett villkor för medborgarskap.

- Trohetslöfte

Man ska skriva ett kontrakt där man skall garantera att man lovar att respektera svenska värderingar, ett sekulariserat samhälle och svenska lagar.

- Återkallelse

Medborgarskap skall kunna återkallas vid grövre kriminalitet.

- Försörjningskrav

Återinföra försörjningkravet i samband med anhöriginvandringen

Det togs bort socialdemokraterna 1975 med motiveringen att i Sverige kan den som ej försörjer sig själv och önskar bli svensk medborgare - bli försörjd av andra människor.

Här skall råda valfrihet för en invandrare i egenförsörjnings-frågan, ansåg man. Sverigedemokraterna anser inte att det ska finnas en "mänsklig rättighet" för alla jordens människor (om de tar sig in på svenskt territorium) att de per automatik ska försörjas av svenska skattebetalare och arbetare.

Insänt av Björn den 13 maj 2005, 7:26:32| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

12 maj 2005, 7:53:27
Vad vill Sverigedemokraterna?
Politik är att vilja
Massinvandringen och det mångkulturella projektet har inneburit djupgående förändringar av det svenska samhället - mest av negativ art. Ändå finns ingen opposition i riksdagen mot den förda politiken, alla sju riksdagspartierna är överens om inriktningen. Den opposition i frågan som finns, den finns än så länge utanför riksdagen och den representeras av Sverigedemokraterna.

Även om Sverigedemokraterna har synpunkter även inom andra politiska områden är det rimligt att än så länge se just invandringspolitiken som partiets huvudfråga. SD erbjuder genom sin existens en valmöjlighet beträffande invandringen. Genom att lägga sin röst på SD kan man som väljare ge uttryck för sin önskan om politisk kurs i denna fråga.

Men en sak är att se problem i sammanhanget, en annan att komma med förslag på konkreta åtgärder.

Vad vill Sverigedemokraterna?
Vid partiets riksårsmöte i Norrköping den 7-8 maj 2005 antogs - på förslag av partistyrelsen, och ursprungligen på initiativ av Kenneth Sandberg och mig - ett invandringspolitiskt manifest på 33 punkter.

Uttalandet löd enligt nedan, med några förklaringar tillkomna i efterhand, inom parenteser.

Jan Milld

Kan välfärden räddas? Kan tryggheten, socialt och ekonomiskt, återupprättas? En förutsättning för att lyckas med detta är att Sverige slår in på en annan kurs beträffande invandringspolitiken.

Till Danmark minskar nu såväl asylinvandringen som anhöriginvandringen. Till Finland har invandringen alltid varit låg. Sverige beviljade under perioden 1994-2003, per capita, mer än tio gånger så många uppehållstillstånd åt asylsökande som Finland gjorde.

Hur kan detta komma sig? Också Finland har ju undertecknat Genevekonventionen. Förklaringen ligger i vår utlänningslag och en extremt liberal praxis. Viljeinriktningen hos våra politiker och myndigheter skiljer sig från den i andra länder.

Invandringen till Sverige är, och har under lång tid varit, av sådan omfattning och karaktär att förutsättningarna saknas för en fungerande assimilering. Personer med utländsk bakgrund är nu mångfaldigt överrepresenterade i den grova brottsligheten. Årligen kostar den förda invandringspolitiken svenska folket betydligt mer än 100 miljarder kronor.

Ett moratorium beträffande fortsatt asyl- och anhöriginvandring vore önskvärt - en radikal åtstramning ett måste! Att detta är möjligt visar exemplet Danmark - dvs om den politiska viljan finns.

Sverigedemokraterna förespråkar följande 33-punktsprogram:

1. Sverige ska inom EU stödja förslagen "Safe haven", dvs asylmottagning i områden intill EU:s utkanter.

(Sverigedemokraterna stödjer alltså i det här fallet tankarna i det förslag som lagts fram av bland andra Storbritanniens premiärminister Tony Blair och som innebär att personer som vill ansöka om asyl i något av EU-länderna i fortsättningen skall bege sig till en av EU upprättad säker zon utanför EU-området där ärendet behandlas. De flyktingar som beviljas asyl fördelas sedan via ett kvotsystem på de olika medlemsländerna.

Om förslaget förverkligas skulle det t ex kunna bidra till att minska problemet med att ekonomiska migranter utnyttjar asylrätten för att ta sig in i Sverige och andra EU-länder och sedan på olika sätt håller sig kvar där t ex genom att dölja sin identitet.)

2. Intill dess att ett system med "Safe haven" blivit konsekvent genomfört bör Sverige säga upp sin anslutning till New-York-protokollet från 1967. Detta skulle innebära en återgång till Genevekonventionens ursprungliga åtagande, nämligen att ta emot flyktingar från övriga Europa.

3. Asylansökan i Sverige skall göras vid gränsen i samband med inpasserandet - eljest ingen handläggning och prövning.

4. Fullgod presentation av identitet - eljest ingen handläggning och prövning av asylansökan.

5. Obligatoriska fingeravtryck och DNA-tester av dem som söker uppehållstillstånd.

(Motivet bakom detta förslag är att kunna säkerställa den sökande personens identitet, vilket är grundläggande för beslutet samt att underlätta polisens arbete i händelse av att personen senare skulle begå brott i landet.)

6. Obligatoriska tester gällande HIV samt tuberkulos och andra epidemiska farsoter vid ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.

7. Asylsökande som begår brott - även av mindre grov art - ska omedelbart utvisas utan vidare prövning av ansökan.

8. Tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) ska vara regel. Inte permanenta (PUT).

9. Omedelbart verkställande av avvisnings- och utvisningsbeslut.

10. Stopp för föräldrars möjligheter att driva barn till apati för att utverka PUT. Sådant skall inte belönas.

(Sverigedemokraterna betraktar det som uppenbart att det är föräldrarnas önskan om uppehållstillstånd som medvetet eller omedvetet driver barnen till apati. I likhet med regeringen motsätter sig därför partiet allmän amnesti till dessa barn och deras familjer, eftersom detta med största sannolikhet bara skulle förvärra problemet.)

11. Avskaffa möjligheten att lämna in ny ansökan (NUT) efter lagakraftvunnet avvisningsbeslut.

12. "Danska regler" för familjesammanföringar, 24-års- och anknytningsregler, egen bostad, stabil ekonomi, etc. Detta är viktigt för att förhindra tvångsäktenskap.

13. Ingen svenskundervisning före uppehållstillstånd.

14. Ingen valfri bosättning för asylsökanden.

15. Inga kontanta bidrag för asylsökanden, enbart mat och husrum.

16. Inget tillstånd för reguljärt arbete före uppehållstillstånd. Däremot skyldighet till motprestation för uppehållskostnaderna.

17. Restriktivitet i beviljande av svenskt medborgarskap.

18. Upphävande av medborgarskap och uppehållstillstånd vid grov brottslighet.

(Den huvudsakliga intentionen bakom förslaget är att göra det möjligt att utvisa personer med dubbelt medborgarskap som begår grova brott. Utöver detta bör även möjligheten att i särskilt grova fall kunna upphäva medborgarskapet för invandrare som relativt nyligen erhållit enbart svenskt medborgarskap, utredas. Det senare kräver dock, förutom en lagändring, också ett tillstånd från brottslingens ursprungsland, vilket vid behov skulle kunna uppnås genom att t ex koppla frågan till biståndspolitiken.)

19. Utvisning av utländska medborgare vid upprepad brottslighet.

20. Upphävande av uppehållstillstånd då det visat sig att "flyktingen" kunnat besöka det land varifrån han/hon flytt.

21. Repatriering av utlänningar som underordnar svensk lagstiftning och myndighetsbeslut islamska påbud och traditioner.

(Rättigheten för utlänningar att få vistas i Sverige motsvaras av skyldigheten att under vistelsen följa vårt lands lagar och regler. Kravet på att de utländska medborgare som inte uppfyller denna skyldighet med hänvisning till sin religion skall lämna landet gäller naturligtvis samtliga invandrargrupper. Erfarenheten har dock visat att problematiken är störst inom den muslimska gruppen.)

22. Effektivare utlänningskontroll inne i landet.

23. Skärpt gränskontroll, bötesföreläggande för transportbolag som inte iakttar visumskyldigheten.

24. Större restriktivitet i beviljande av nytt svenskt pass åt den som förlorat ett tidigare utfärdat dokument.

25. Förbud mot burka/nikab på allmän plats.

26. Inga fler moskéer på svensk mark.

27. Särskilt stöd åt elever med invandrarbakgrund ska villkoras. Också föräldrarna måste då visa ett aktivt engagemang i ett inhämta svenska språket.

28. Ingen reguljär undervisning på arabiska eller andra invandrarspråk i skolan.

29. Förbud att sända barn till koranskolor i hemländerna för att "avsvenskas".

30. Sanktioner mot föräldrar till minderåriga återfallsförbrytare.

(Det hot som de kriminella ungdomsgängen kommit att utgöra mot tryggheten i samhället måste till varje pris motverkas. Ansvaret för detta ligger inte bara på samhället utan i minst lika hög grad på ungdomsbrottslingarnas föräldrar. I de fall föräldrarna inte tar sitt ansvar bör sanktioner i form av t ex indraget barnbidrag eller deltagande i barnets återanpassning till samhället kunna utdömas. Förslaget är kopplat till invandringsfrågan genom att en oproportionerligt stor andel av ungdomsbrottslingarna har invandrarbakgrund. De aktuella sanktionerna skall dock givetvis gälla samtliga föräldrar oavsett ursprung.)

31. Ingen särbehandling av individer och grupper på grundval av etnicitet.

32. Med undantag av den primära informationen till asylsökande ska myndigheternas information och handlingar endast tillhandahållas på svenska.

33. Riv upp lagen som innebär omvänd bevisföring och som renderar arbetsgivare dryga böter på grund av påstådd "diskriminering av invandrare".


Insänt av Björn den 12 maj 2005, 7:53:27| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

8 maj 2005, 8:43:08
Uppdrag inför Mångkulturåret 2006
Regeringen har idag gett i uppdrag till en rad myndigheter och institutioner, främst inom kulturområdet, att genomföra verksamheter under Mångkulturåret 2006.

Regeringen har även lämnat en inbjudan till en lång rad myndigheter, institutioner, föreningar och organisationer att på olika sätt medverka i Mångkulturåret. Bland de inbjudna ryms bland annat alla landets kommuner, landsting och länsstyrelser men också allt från Svenska kyrkan till Hultsfredsfestivalen.

Mångkulturåret 2006 är en del av en långsiktig satsning för att kulturen bättre ska spegla och införliva den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige.

Under sensommaren i år kommer samordnaren för Mångkulturåret, Yvonne Rock, att lämna en delrapport till regeringen som bland annat innehåller ett program för Mångkulturåret.

Läs också Er svensk kultur en saga blott?

Insänt av Björn den 8 maj 2005, 8:43:08| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

6 maj 2005, 8:33:44
Is Swedish Democracy Collapsing?
A top Muslim scholar said the Muslim minority in Sweden would abide by Swedish law in confronting a Christian preacher who insulted Prophet Muhammad, urging his fellow Swedish Muslims not to take the law into their own hands or commit any violent acts to avenge the remarks of the Christian cleric. Norwegian celebrity evangelist preacher Runar Søgaard, in a sermon at Filadelfia church in Stockholm on March 20, repeated claims that Muhammad was "a confused pedophile" since his wives included a girl aged nine years old. Søgaard is under protection by Swedish police after receiving death threats. The sermon has triggered fears of a religious war in Sweden. It is essential according to Islamic teachings to respond to those who defame Muhammad. Muslim extremists in Sweden have urged Al-Qaida's al-Zarqawi to take action in the matter, and radicals of the Salafyist variety have posted a very explicit threat to launch a wave of terrorist attacks against Sweden because of the "insult". The threats were posted on a number of known Islamist forums and were accompanied by rather lurid graphics.

Läs hela artikeln med kommentarer och refererande länkar hos fjordman

However, Fjordman has documented that Swedish Muslims called for terror attacks against Sweden even before this incident happened. This text was posted on a large Swedish Muslim forum in February 2005: "Wallahi I pray that Allah will severely punish all those who are involved in this war against Islam. And that Sweden will feel the punishment of the Mujahdiin that the USA and Spain and other countries have done for their involvement in Iraq. May Allah punish this hypocrite government, Ameen. Please give me evidence that kuffar (infidels) should NOT be allowed to kill. Why should you not be allowed to call Sweden Darul Harb (the House of War)? Ulama have stated many times that every state that does not judge according to sharia, and does not have a pact with the Muslims or is paying the Jiziya is a part of Dar ul-Harb, which is allowed to attack and their wealth permitted for all Muslims. Why not follow the example of what our Mujahid brother in Holland did with that pig Theo van Gogh? That brother's action really made a difference in the world, and because of it the Muslims now enjoy some respect and eminence among the kuffar. Sure, Muslims enjoy "protection" in Sweden as citizens. So what? There are Muslims in the USA and Israel, too, getting "protection". What difference does it make? Allah made Jihad compulsory. A Muslim has to enter fully into Islam, not just ignore issues as he feels like. This is Islam, not a lunch buffet."

Muslims have been spreading extremism and hate in Sweden for some time. Journalist Salam Karam had on several occasions visited the large mosque on Medborgarplatsen in Stockholm. The aim was to compare the Imam's speeches in Arabic with the interpreters Swedish translations. His report showed that the violent attacks against USA and the West were never translated. The largest mosque in Stockholm was spreading double messages. What the Imam said in his speech in Arabic didn't match how the text was interpreted in Swedish. “America rapes Islam,” the Imam roared in Arabic from the platform. The interpreter translated to Swedish: “We condemn USA's torture of Iraqi prisoners.” Adding to sermons such as these, Radio Islam, based in Sweden, keeps Nazi hate literature such as Adolf Hitler's "Mein Kampf" online in several languages, including English. Should a terror attack occur in Sweden, the country may be unprepared for it. An examination of Sweden's preparedness for a terrorist attack by the Swedish Defense Research Agency, FOI, has found the country’s state agencies lacking.

The threats against Sweden should serve as a lesson to those who still claim that Islamic terrorism is caused by "Israeli aggression" or "American foreign policy". Sweden, a retirement home for foreign war criminals and reputedly where Iraqi ex-dictator Saddam Hussein wants to spend his last years, doesn't have a colonial past. Yet it is probably the most pathetic dhimmi nation in the Western world, even if facing some stiff competition for the title. It subsidizes Palestinian terror conferences at a time when anti-Jewish harassment by Muslims is so bad that Swedish Jews sign up for service in the IDF to escape. IKEA, one of its largest companies, censors its own manuals in order not to offend Muslims. A Swedish court recently judged according to sharia. I have earlier read suggestions by a columnist in Sweden's largest newspaper, Aftonbladet, that Sweden should change its national anthem into "something multicultural". Two Swedish girls were also sent home from school for wearing sweaters showing a tiny Swedish flag. The headmaster was concerned that this might be deemed offensive by some immigrants. Sweden crawls to Muslims in every way imaginable, and it still isn't enough. There are still Muslim radicals who want to attack it. How are leftists going to spin it when the terror attacks come? Since Islamic terror is caused by occupation and oppression, which illegal settlements are Swedes going to withdraw from to please the Muslims? Stockholm? They've already de facto withdrawn from Malmö.

Few areas in Sweden are worse hit by the current troubles than Malmö, the nation's third largest city. According to some estimates, the rapidly growing Muslim immigrant population may turn Malmö into a Muslim majority city within about ten years. It will be the first major Scandinavian city to enjoy this honor, although perhaps not the last. Native Swedes are leaving the city in droves, as crime is rampant and the police publicly admit they don't control all parts of the city. There are now gangs in Malmö specialized in assaulting old people visiting the graves of relatives. Robberies have increased with 50 % in Malmö only during the fall of 2004. The city is descending into general chaos. Fights in the city's movie theatres have become a recurrent problem. Numbers released in January 2005 indicate a sharp rise in the number of rape charges in Malmö. Thomas Anderberg, responsible for statistics at the Malmö Police, says there was a doubling of the number of reported rapes by ambush in 2004, following what was already a decade of steadily increasing numbers of sexual crimes. "I think that’s great news," says Anna Gustafsson, head of the Domestic Violence Unit at the Malmö Police. She suggests that the increase is due to the fact that women who otherwise wouldn’t press charges for rape now choose to contact the police. In other words, Gustafsson claims that we are dealing with a “technical” increase, not a real one. However, national statistics reveal that reported rapes against children have almost doubled in Sweden during the past ten years. The number of rape charges per capita in Malmö is 5 – 6 times that of Copenhagen, Denmark. Copenhagen is a larger city, but the percentage of immigrants is much lower.

Malmö has recently taken another logical step towards its Islamization: Starting from the fall of 2005, the district of Hyllie will begin education in Arabic only for groups of immigrant preschool children. The idea is that once the children learn the language of their parents, it will become easier for them to learn Swedish as well. So the Swedish state paying for educating Swedish citizens on Swedish ground in Arabic is somehow supposed to increase integration. On the other hand, perhaps being good dhimmis and teaching in Arabic can stop one of the latest fads in Sweden: Burning schools. At least 139 schools in Sweden suffered arson attacks during 2002 alone. Such as a recent incident in Malmö, where three schools were put on fire during one night. "Teenage boys" are suspected to behind the arson. Björn Vinberg from the fire department in Kroksbäck in the Malmö area says it's humiliating and degrading to put out fires again and again in the same immigrant areas, with school kids laughing at them and lighting a new one just afterwards. His colleagues have been to the same place no less than twenty times, all totally unnecessary.

While Malmö may be an especially appalling example, instability is spreading to most of Sweden's urban and suburban areas, and now permeates all levels of society. Street violence of all kinds is soaring on a national level. Private security companies are in great demand in major Swedish cities, as a serious lack of police to combat rising crime has made many citizens tired of being robbed. Amnesty International concluded that acts of violence against women had spiralled upward in Sweden in the last 15 years, a jump that could not be explained away as merely a greater willingness by women to report the incidents. A large majority of Swedish Members of Parliament, but even many politicians on lower and local levels, say they experience threats or violence. Many of them say the harassment is so bad they consider leaving politics.

In Husby, a Stockholm suburb, gangs of immigrant youngsters are harassing other visitors who come to use the swimming pool. A Swedish school class was attacked and robbed by a large group of teenage boys shouting "Swedish bastards! (Svennejävlar) You don't belong here!" The police in Husby are aware of the problem, but say it is an integration problem that the police can't solve alone. In another case, some twenty youths armed with iron rods and chains smashed the Hjulsta school in Stockholm. They also threatened and attacked several of the pupils. Neither the students nor the teachers dare testify to the police about the incident. Their fears are well-founded, as threats against witnesses in Swedish court cases have quadrupled between 2000 and 2003.

Sweden, only a few decades ago an extremely homogeneous society, has had more immigration during the past years than almost any other Western nation. Two out of three new Swedes are actually immigrants. While political parties in neighboring Denmark quarrel over whether to roll back immigration even further, there is virtually no public debate in Sweden. This despite the fact that Sweden granted 24,553 residence permits under family reunification last year, compared to Denmark's 4791. Danish politicians have justified strict laws as a bid to prevent arranged marriages, or matches coerced by immigrant parents to placate families in the home country. Denmark has also passed a resolution stating that family reunification applications by young people should be rejected if the couple's parents entered an arranged marriage themselves. Sweden's politicians view arranged marriages as a positive tradition: a cultural pattern that immigrants should be allowed to preserve even in Sweden. The Swedish government feels that interfering in arranged marriages is an encroachment upon private life. In addition, immigrant couples can apply for family reunification in Sweden even if they've never seen each other before. The nation's liberal reunification laws have led to almost double the number of immigrants in Sweden as in Denmark.

This massive, uncontrolled immigration is starting to take its toll. The number of ghettos, a phenomenon that until recently was unheard of in wealthy and egalitarian Scandinavian nations, has been increasing explosively. 14 years ago, there were only 3 such areas in all of Sweden. Today, there are 136. Stockholm politician Annika Billström warns against the dangers of creating ghettos in Sweden. Rock throwing and attacks against buses and trains are increasing problems in some suburbs. In Malmö the bus lines in the area of Rosengård have been cancelled. In Stockholm, the authorities went even further and stopped both the bus traffic in the Tensta suburb and the train to Nynäshamn. Head of the bus company in the city of Uppsala, Claes-Göran Alm, is considering doing the same, as the harassment is costing too much money and is putting their employees at risk. Benny Persson is selling window glass in the areas south of Stockholm. According to him, they sometimes have to jump into the car and leave the spot, as they are met with the harassment that some of the bus companies in the suburbs are experiencing: Stone throwing and threats. The same thing is reported from Gothenburg, Sweden’s second largest city. The company Hemglass are now attempting to run double crews in their cars to face the problems, but they still have had to completely abandon an area outside Södertälje. If you get stuck in an elevator outside Stockholm, you risk staying there for a long time. The repair personnel now demand security guards present when they arrive, since several of their employees have been physically attacked. The most serious problem, however, is the delay of ambulances and the fire department. According to the Emergency Central, attacks against them have become commonplace in the cities. Every Saturday, at least five to ten times emergency personnel are asking for police escort to be able to do their job. The segregation in the worst hit areas of Sweden has not been broken, despite many attempts. This according to a new study that has followed about 270 000 persons that have lived in 20 of the worst hit areas of the Stockholm region. Researchers Roger Andersson and Åsa Bråmå have followed all the 270 000 persons during the 1990s. These areas have received billions from different funds designed to prevent segregation. But the percentage of persons with non-Swedish ethnic background has increased from 57 to 73 during this period.

How can all of this be allowed to unfold in a seemingly civilized country? Jonathan Friedman is a New York Jew now living with his Swedish wife in the southern Swedish city of Malmø where he teaches socio-anthropology at the University of Lund. As an outsider he is able to comment candidly on issues which native Swedes would be quite unable to for fear of retribution for overstepping the invisible PC bounds. "No debate about immigration polices is possible, the subject is simply avoided. Sweden has such a close connection between the various powerful groups, politicians, journalists, etc. The political class is closed, isolated. And add to that, that the Social Democrats have had something like near monopoly on the power. The elite, in their isolation and due to their isolation, has become more and more scared of the people and what they might think and believe. Jonathan Friedman thinks circumstances in Sweden are special also because Sweden has a long tradition of maintaining a correct surface. "Bergman's movies weren't about anything else. It was all about demons hiding under the dry and correct surface. The Swedish supreme court has in a ruling in principle made clear the fact that racism is something which is done by Swedes and not anyone else. This despite many of the gang rapes, wherein by the way immigrants are massively overrepresented as perpetrators, have clear racist traits. But this they don't want to know, and this we are not allowed to know." "Sweden has lots of conflicts and a rising insecurity. We have witnessed several incidents of what I would call classical racist nature, wherein two groups of people violently clash. Crime is going up. The newly arrived are largely unemployed, and this costs the welfare state much money. The welfare state is based on a closed system, it can handle a limited group of people. It can't in any way deal with an open society, but this kind of insight is too much for politicians in general. When voting in Sweden you pick your voting card from the political representatives outside the voting booths, and then walk across the hall to the voting booth and select which candidate you want to vote for - only there inside the booth where you select the party candidate are you hidden from view. This means everybody can see which party you are going to vote for, and in a society like Sweden where social control is very widespread this creates an atmosphere where certain political parties are heavily discriminated against.

Norwegian journalist and member of Human Rights Service Hege Storhaug puts it this way: "Is Swedish culture worth keeping?" I put this question to Lise Bergh, the Swedish government representative of immigration policies, on the Nordic conference on immigration in Stavanger [Norwegian city] April 7th. "What is Swedish culture? And then I suppose I have answered the question" answered Berg without trying to conceal her cultural-self disparagement in either words or facial expressions. As you make your bed so you lie [what goes around comes around] as they say. In Sweden, the leadership seems to show Europe's most extensive cultural self-denial, or rather -- a deeply felt self loathing, which many feel is the perfect recipe for driving a peaceful nation to destruction. My question to Lise Bergh was far from randomly formulated. Half a year ago, from a pulpit in a Mosque belonging to the Kurdish Organisation, and "respectfully" veiled, the former minister for integration. Mona Sahlin, said that many Swedes are envious of the immigrants because they, unlike the Swedes, have a culture, a history, something which ties them together. The Swedes only have some foolish anniversaries and such folly. As the former Danish minister for integration, Karen Jespersen, commented: "Cultural self-denial hardly gets any more disgusting or scary"

During the second half of the 20th century Sweden used to be called "the middle way". This meant something between capitalism and communism, a controlled market economy, a welfare state with social security for all its citizens. It also stood for certain values, like democracy, peace and solidarity. Now there is no more of that. All of its neighbours are in a better position than Sweden. They have stronger economies, a higher standard of living, better social security and less crime. This includes Finland, a country that was devastated by war. Sweden today is still remarkable - though in quite a different way. Today Sweden might rather be called "the extreme way". In both Scandinavian neighbouring countries there are big opposition parties, but none in Sweden. How come? Norway has Fremskrittspartiet, headed by Carl I Hagen. Denmark has Dansk Folkeparti, headed by Pia Kjersgaard. Both have quite a few seats in their respective Parliament. In the Swedish Parliament there is no such party. Still Sweden has had, all through the 90's, roughly twice as much immigration - even per capita - as Norway or Denmark. Consequently problems connected with this immigration have shown up in Sweden to no less an extent than in Denmark and Norway. Today, out of a population of 9 million people, about 1 million are born outside Sweden. This constitutes 11% of the population. If we also include their children born in Sweden, the figure rises to nearly 20%. This goes for the country as a whole. As the immigrants tend to concentrate in some areas, like Stockholm and Malmö, the percentage in those areas is considerably higher. Added to this is the fact that fertility is high among new immigrants. The effect of all this is that in some schools and in many classes native Swedes are in a minority. There are even cases where almost all the children have foreign background. Swedes are now in many ways treated as second-class citizens in their own country. The very word "Swede" has been given a negative connotation. This kind of project has now been introduced all over Western Europe. Sweden is still a special case. In no other country has it gone that far. One factor may be Swedish mentality, connected with a long period of peace and welfare. This has bred an urge to be good and at the same time a notion of being able to achieve anything. Part of the Swedish mentality is also an unwillingness for conflicts, we rather step aside.

An important part of the explanation is the role of mass media in Sweden. Not a single TV-program, radio program or big newspaper would give space to critics of the multicultural project. "Sverigedemokraterna" - a party outside the Parliament - can seldom hold meetings without being hassled by political hooligans, who make noise, destroy equipment or even resort to violence. There are no reactions to this in mass media, nor from the police. As Helle "Hamas" Klein, political editor of Sweden's largest newspaper Aftonbladet, boasts: "If the debate is going to be about whether there are problems with immigrants, we don't want it". Welcome to Sweden, the country where the media doesn’t even pretend to champion freedom of speech, but openly brags about censorship. At the same time, leading media figures could even voice sympathy for the terrorists who slaughtered at least 150 innocent children in Beslan. Hans Bergström, former editor-in-chief of Swedish newspaper Dagens Nyheter, worries that Sweden has become "a one-party state". An examination of the selection of books bought to Swedish libraries showed that literature with a leftist perspective outnumbered books with a conservative or right-wing perspective four to one. The Nyköping branch of the Swedish National Labour Market Administration, the catchy English designation for the dreaded job centre, decided it would get its job-seekers out of the house for a while. Using an old trick beloved of authoritarian states such as Cuba, the Administration told unemployed construction workers that if they did not attend a demonstration in favour of collective agreements, it would assume they were in gainful employment and their benefits would be duly withdrawn. "Attendance at the meeting is compulsory. If you do not attend, I will take it for granted that you are fully occupied and no longer seeking employment through the Labour Market Administration. You will be removed from the unemployment register and your unemployment benefits will cease."

How does the Swedish political elite respond to their largest cities breaking down? By pretending there is no problem. The media elite shares the same contempt for and fear of the common people, and has largely played along. Some Swedes have compared Swedish media to Pravda in the old Soviet Union. Cracks are beginning to emerge, though. This article in the newspaper Expressen about Prime Minister Göran Persson's visit to Malmö during May Day is brimming with sarcasm, presenting him as a modern Swedish version of clueless Marie Antoinette:

Swedish Prime Minister Göran Persson, surrounded by a dozen body guards, took part in the May Day demonstrations in the city of Malmö. "It is a splendid celebration, a manifestation of freedom and security", Persson says. Meanwhile, a couple of blocks from there, a handicapped man is beaten to the ground by a group of thugs. The victim was about to demonstrate under the slogan "Welfare is most important". Now he is kicked in the face and the chest. When two of the assailants are finally taken into police custody, the man is terrified and suffering from severe pains. "This is one of Sweden's finest meeting places," says the Prime Minister as he enters the platform after listening to Socialist anthem The Internationale. "In a Malmö I love. Sweden's face to the world." Persson doesn't notice that the police are taking action against a neo-Nazi counterdemonstration nearby. "Open to the winds of the world lies my fair country," says Persson. "There is no greater freedom than security. A society with clean air, clean water and safe people, open to the world.". It's 3.3o pm and a police patrol is cutting down a doll resembling a politician being hanged, carrying a photo of Malmö's Mayor Ilmar Reepalu. The Prime Minister has just promised improved dental care for young people, and concludes: "Look up! The fabulous fact is that the sun is breaking through." The police and the fire department get an alarm. The Örtagård school in Rosengård, an area of Malmö with close to 100 % Muslim immigrants, is burning yet again. Several police patrols are called out. But Prime Minister Persson has already been escorted by special security police into his bulletproof Volvo, on his way back to the Cabinet's private jet and out of Malmö.

Rumor has it that Socialist PM Göran Persson is pondering a premature exit, at a time when his Social Democratic party is struggling on the opinion polls ahead of the national elections in 2006. Likely successor and thus potential PM may be senior member of Cabinet Mona Sahlin. She is known for gems of wisdom like this one: "A concerted effort that aims at educating Swedes that immigrants are a blessing to their country must be pursued, said Sahlin, stressing that her compatriots must accept that the new Sweden is multi-cultural, and that discrimination must end. "Like it or not, this is the new Sweden".

Only a couple of generations ago, Sweden was talked about with respect, and the "Swedish model" referred to as an example to follow by other countries. Some of this may have been an illusion. A significant number of the problems we are witnessing now have their roots in the ideology of the all-encompassing state, the generous welfare system and the long period of Socialist dominance that has crippled a genuine political debate. Education teaches people to respect the consensus, and not sabotage it. As Roland Huntford demonstrated in the book The New Totalitarians, Sweden is a "peaceful utopia" totally controlled by a bureaucracy which actively discourages all signs of individuality and dissent. Sweden hasn't been involved in war since Napoleonic times. It managed to stay out of both world wars, was neutral during the cold war and has never experienced invasion or occupation in modern history. In short, there are few if any Western nations less suited intellectually to deal with the Islamic challenge than Sweden. It shows.

Sweden is already a banana republic, perhaps on its way to becoming an Islamic republic. Swedish culture is disappearing with astonishing speed in front of our eyes. If the trend isn't stopped, the Swedish nation will simply cease to exist in any meaningful way during the first half of this century. The country that gave us Bergman, ABBA and Volvo could become known as the Bosnia of northern Europe. The "Swedish model" will no longer refer to a stable and peaceful state with an advanced economy, but an Eurabian horror story of utopian multiculturalism, Socialist mismanagement and runaway immigration. Sweden has national elections in 2006. This will be one of the last opportunities the country has to resolve its towering internal tensions in peaceful and civilized ways. Some fear it's already too late.

Insänt av Björn den 6 maj 2005, 8:33:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

3 maj 2005, 7:30:14
Perssons Första Maj


Omgiven av ett tiotal livvakter placerar sig Göran Persson främst i demonstrationståget. Han ler och vinkar. Någon sticker ett par rosor i hans högernäve.– Det här är en härlig fest. En manifestation för frihet och trygghet, säger Persson. Det finns inget större frihetsvärde än tryggheten. Ett samhälle med frisk luft, rent vatten och trygga, kunniga, jämställda människor. Öppna mot världen, fortsätter Persson.

Expressen

Samtidigt en bit bort, verkligheten:

Hängd politiker
Klockan är närmare halv fyra och en polispatrull har just skurit ner en kostymklädd docka från Torpbron utanför stadshuset. Den ska föreställa en hängd politiker och bär ett fotografi av Ilmar Reepalu. Aktivisterna har spärrat av platsen innan de försvunnit och varnar på ett anslag för ”Politiska fubbickar”.
Örtagårdsskolan brinner
Göran Persson slänger ut vallöftet om en genomgripande tandvårdsreform för främst unga människor och avslutar:– Titta här. Blicka upp. Det fantastiska är att solen brutit fram. SOS får larm om att Örtagårdsskolan på Rosengård brinner igen. Flera polispatruller rycker ut. Någon får dirigeras om till Sibbarps camping där en stor romsk fest har urartat.Men då har Säpo redan packat in Persson i den skottsäkra turbo-volvon och är nästan framme vid regeringsplanet på Sturup.


Insänt av Björn den 3 maj 2005, 7:30:14| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

2 maj 2005, 7:10:43
From Salffi with love
The Swedish threat

Islamic extremists of the Salafyist variety have posted a very explicit threat to launch a wave of terrorist attacks against Sweden. The threats were posted on a number of known Islamist forums and are accompanied by rather lurid graphics including the following:


























Clearly English is not their native language.

It's a pretty safe bet that neither is Swedish.

The threat was posted at the following locations (there may be others):

www.islam-minbar.net/modules/newbb/viewtopic.php?topic_id=2692
and
www.almjlh.com/vb/showthread.php?p=30440

Archive of both postings

Both sites are hosted in the United States, both sites have been shown to be involved in both criminal and terrorist activity in the past, both sites have domain names maintained by the registrar eNom. Site details follow:

Name: islam-minbar.net
IP Address: 67.15.82.156
Registrar: eNom Inc. Bellevue, WA USA
Datacenter: Everyone's Internet, Houston, Texas USA
Webhost: 357hosting.com, NL
DNS Provider: eNom Inc. Bellevue, WA USA

Name: almjlh.com
IP Address: 147.202.39.144
IP Addresses:
Registrar: eNom Inc. Bellevue, WA USA
Datacenter: FastServers, Cedar Falls, IA USA
Webhost: Self-hosted, see whois info.
DNS Provider: Self - see whois info.
Whois summary: tl4s
Abdulsalam Ali
admin@tl4s.com
+966.0500076566
Fax: +966.0500076566
jeddah, EAST 00966 SA


Insänt av Björn den 2 maj 2005, 7:10:43| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

30 april 2005, 9:36:35
"Explosionsartad ökning av apatiska flyktingbarn"
Största antalet fall i Stockholm visar regeringens utredare i sin första rapport . Antalet kända fall av så kallade apatiska flyktingbarn har ökat dramatiskt till 410 fall. Dessa barn finns över så gott som hela landet, men flertalet i Stockholmsområdet. Så många som 87,5 procent av barnen kommer från forna Sovjetunionen eller forna Jugoslavien, 61,5 procent respektive 26 procent. Det visar den första kartläggningen av barn med uppgivenhetssymtom som nu presenteras av regeringens nationella samordnare Marie Hessle och docent Nader Ahmadi vid Stockholms universitet och högskolan i Gävle.

Dagens Nyheter

Insänt av Björn den 30 april 2005, 9:36:35| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Vårpropositionen 2005
En stabil ekonomisk grund för den största reformen på migrationsområdet

Utlänningsnämnden kommer att ersättas av en domstolsprövning från och med den 1 januari 2006.

Regeringen skall under våren presentera en proposition om den nya instansordningen och där kommer kostnaderna att preciseras närmare.


200 miljoner avsätts för omställningskostnader redan i år. Det handlar till exempel om kostnader för lokaler, rekrytering av personal, kompetensutveckling och avveckling av Utlänningsnämnden.

Migrationsverket har tillförts resurser och avgör nu stora mängder ärenden. Det leder till kortare handläggningstider. Utlänningsnämnden tillförs ytterligare 25 miljoner 2005 för att kunna handlägga och avgöra så många ärenden som möjligt fram till 2006.

Kostnaderna för asylsökandes sjuk- och hälsovård har ökat och därför ökar ersättningarna till landstingen med 15 miljoner.




Insänt av Björn den 30 april 2005, 9:29:56| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

29 april 2005, 8:23:12
Svensk fatwa mot yttrandefriheten
Af Katrine Winkel Holm, vice ordförande i Tryckfrihetsföreningen.

Vad skulle man i dag kalla en 53-åring som gifte sig med en nioårig flicka? Ytterst få skulle väl vara tveksamma om vilken etikett de skulle sätta på en sådan bisarr typ. På 600-talet var det förmodligen annorlunda, möjligen också på våra breddgrader, men ändå - vem kan på allvar hetsa upp sig över att någon kallar en man som gifter sig med en minderårig, för pedofil?

Översatt från danska till svenska av En Dansker i Sverige

Det finns det sannerligen en del som kan. Det visar den färska fatwa som den svenske frikyrkopredikanten Runar Søgaard har tagit emot från den islamistiska rörelsen Al Ansar Shariah. För det var själva profeten Muhammed som predikanten dristade sig till att omnämna som »en förvirrad pedofil«. Och då bröt helvetet lös. T o m trots att predikanten har all världens barnkonventioner och lag och rätt på sin sida.En professor i islamologi förklarade att yttrandet var »oerhört ansvarslöst«, eftersom det skulle kunna stöta muslimer.
Mycket allvarligare var givetvis det dödshot som Søgaard fick. På internet uppmanar en man som kallar sig Abu Usama el-Swede alla muslimer att slå ihjäl Runar Søgaard: "Det är en muslimsk plikt att släcka denne otrognes liv", skriver han och fortsätter: "Tänk på vår käre bror som tog steget i Holland." (Aftonbladet 25/4)

Det fria ordets fiender

Ja, det är svårt att låta bli att tänka på den muslimska "broder", som i höstas tog livet av Theo van Gogh. Och det är också svårt att låta bli att tänka på fatwan mot Salman Rushdie, som också dristade sig till att tala oförskämt om profeten.Och det är också svårt att låta bli att bli djupt allvarligt bekymrad för yttrandefrihetens framtid, när det inte behövs mer än några oförskämda yttranden innan man plötsligt måste se fram emot att leva resten av tillvaron i livsfara.

Enligt islamisterna kan en ursäkt från predikantens sida nämligen inte göra saken bättre för honom. Anonymt säger de till Expressen att det enda som nu kan rädda Søgaards liv är att han konverterar till islam. Man får hoppas att han inte känner sig frestad av detta erbjudande.

Man får också hoppas att detta avskyvärda hot mot det fria ordet väcker genklang och vrede världen över. För det är ju inte bara en pladdrig frikyrkopredikant som islamisterna vill bekämpa. Det är själva det fria ordet som de angriper med sina mordhot. Därför bör vi alla känna oss drabbade av denna fatwa. Och därför bör den svenska staten sätta in alla maktmedel på att skydda Runar Søgaards liv.
Förhoppningsvis kommer det inte att saknas protestdemonstrationer mot fatwan och för predikantens frihet att yttra sig.I sitt hemland förefaller Søgaard ha blivit mer föremål för fördömande än för stöd – t o m hans exhustru har känt behov av att uttala sitt avståndstagande från hans uttalanden. Rädslan för att komma med i fatwa-klubben tycks vara stor i Sverige.

Fatwan visar ännu en gång att yttrandefriheten har fått nya, handlingskraftiga fiender. Nu måste man visa att yttrandefriheten har ännu starkare vänner.


Insänt av Björn den 29 april 2005, 8:23:12| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

26 april 2005, 13:11:45
Kostnad för flyktingmottagningen
Integrationsverket betalar ut ersättning till kommuner och landsting för flyktingmottagande.

Grundersättning

De kommuner som har en överenskommelse om flyktingmottagande med Integrationsverket får varje år en grundersättning. Ersättningen betalas ut i början av året eller i samband med att en ny överenskommelse görs.

Grundersättningen för 2005 är 493 200 kronor/person.

Det är ett fast belopp oavsett kommunens storlek eller planerat mottagande, som betalas ut utan ansökan. Grundersättningen är den enda ersättning som är direkt kopplad till en överenskommelse.

Läs också: Samma Levnadsstandard

Schablonersättning

Kommunen får också en schabloniserad ersättning för varje flykting och annan utlänning. Schablonersättningen fördelas under två års tid och utbetalningarna sker var tredje månad.

Ersättningen är tänkt att täcka kommunens ökade kostnader för, i genomsnitt, tre och ett halvt år.

Schablonersättningen:

164 400 kronor för vuxna 16 till och med 64 år
101 000 kronor för barn under 16 år
60 700 kronor för äldre från 65 år
I samband med införandet av äldreförsörjningsstöd 2003, förändrades schablonbeloppet för äldre. Eftersom kommunernas kostnader för försörjningsstöd eller introduktionsersättning minskar till följd av äldreförsörjningsstödet, sänktes nivån på schablonbeloppet för personer som har fyllt 65 år.

Särskilda kostnader för äldre, sjuka eller funktionshindrade

Kommunen kan få ersättning för

försörjningsstöd och introduktionsersättning som betalats ut efter 20 månader från första mottagandet i en kommun, samt för 65 procent av kostnaderna för färdtjänst från första mottagningsdatum och 75 procent av kommunens lönekostnad för stöd och hjälp i boendet från första mottagningsdatum.

Särskilda kostnader för barn utan vårdnadshavare

Kommunen kan få ersättning för ensamkommande barn under 18 år. Kommunen kan söka ersättning efter varje kvartal för kostnader som exempelvis kommunala grupphem, familjehem eller motsvarande. (21 § ErsF)

Betydande extraordinära kostnader

En kommun kan söka ersättning för kostnader som inte täcks av andra ersättningar. Det gäller endast kostnader under introduktionen, d.v.s. året för uppehållstillstånd och följande tre år. Här ingår även möjligheten till ekonomisk kompensation till de kommuner som organiserat tar emot flyktingar m.fl. från vissa kommuner i storstadsregionerna.

Vårdkostnader

Både landsting och kommuner kan söka ersättning. Det kan gälla medicinsk vård och behandling eller motsvarande, eller kommunens insatser enligt lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) m.m.

Några förutsättningar:

Behovet av vård måste ha funnits vid ankomsten till Sverige.
Behovet av vård måste finnas i minst tre år.
Kostnaden måste vara lägst 60 000 kronor per person under en 12-månadersperiod (50 000 kronor för period som påbörjats före den 1 januari 2004).

Ansökan ska göras inom ett år från utgången av den period som ansökan avser.

Kommunen eller landstinget kan söka ersättning löpande i efterskott. Flera vårdgivare kan söka ersättning för samma person under en tolvmånadersperiod.

Hälsoundersökningar

Landsting och kommun kan söka ersättning för kostnader för hälsoundersökningar. Ersättning betalas för personer med uppehållstillstånd, som inte har varit inskrivna vid någon av Migrationsverkets mottagningsenheter, s.k. kvotflyktingar och anknytningar.

Ansökan kan göras med:

ett schabloniserat belopp inkl. kostnad för tolk med 1835 kr för år 2004 och 2005 eller faktisk kostnad med specifikation.

Insänt av Björn den 26 april 2005, 13:11:45| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Modersmål
"Hemspråk" hette det tidigare, nu heter ett "modersmål". I inget annat land tar samhället ett sådant ansvar för att invandrarbarn ska bevara det språk man talar i föräldrarnas hemland.

Men i Sverige ligger alltså detta ansvar på samhället och skattebetalarna. Kompromisslösheten är dessutom total: även om det bara finns ett barn i området som ska lära sig ett visst språk, så ska det kunna ordnas. Kosta vad det vill.

Hur mycket det hela kostar går nu inte att få fram, men det rör sig om 65.000 elever, fördelade på ett 100-tal olika språk, enligt nedan.

Uppgifter för riksnivå och år 2003, från Skolverket, i storleksordning:


Arabiska 11.512
Serbo-kroatiska 6.421
Finska 5.699
Spanska 5.250
Albanska 4.786
Persiska (Farsi) 4.226
Engelska 2.686
Turkiska 2.609
Somaliska 2.388
Kurdiska 2.211
Polska 2.199
Sydkurdiska 1.569
Syriska 1.435
Tigrinska 1.123
Grekiska 1.027
Ryska 923
Franska 838
Vietnamesiska 629
Kantonesiska 585
Tyska 469
Kinesiska 457
Thailändska 456
Ungerska 409
Italienska 381
Urdu 379
Bengaliska 349
Portugisiska 321
Samiska 316
Mandarin 275
Pashto 261
Nyvästsyriska 252
Romani 232
Makedonska 227
Darginska 178
Armeniska 176
Estniska 169
Rumänska 150
Isländska 143
Amhariska 132
Gujarati 123
Punjabi 120
Danska 112
Tagalog 87
Japanska 78
Hindi 68
Tjeckiska 62
Wolof 67
Tamilska 60
Hebreiska 56
Swahili 56
Flamländska 53
Mandinska 51
Koreanska 31
Luganda 28
Bulgariska 26
Lingala 23
Singalesiska 22
Norska 20
Svenska 17
Slovakiska 12
Malajiska 11
Indonesiska 10
Urmiska 10
Lettiska 9
Akan 8
Kalé 7
Litauiska 7
Ukrainska 7
Slovenska 6
Baluchiska 6
Azerbaijani 5
Hakka 5
Kamba 5
Bihari 4
Acholi 3
Afrikaans 3
Cebuanska 3
Berbiska 3
Kikuyo 3
Laotiska 3
Oromiska 3
Tigrska 3
Ga 2
Kambodjanska 2
Kreoiska 2
Saho 2
Afar 1
Aluf 1
Atjeh 1
Bassa 1
Chauzhou 1
Divehi 1
Färöiska 1
Grönländska 1
Ibo 1
Joroba 1
Katalanska 1
Kinyarwanda 1
Malayalami 1
Marathi 1
Nepalanska 1
Sesotho 1
Telugu 1
Modersmål, övriga 53

Insänt av Björn den 26 april 2005, 12:57:01| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

De förtryckta muslimerna i Sverige
Söndag, 2005-05-24

Runar Sögaards öde ligger i terrorledaren al-Zarqawis händer.Här är brevet som skickats från extremister i Sverige till Usama bin Ladins man i Irak.Brevet till al-Qaida

Expressen

"I Guds, den barmhärtiges namn.Frid och fred över profeternas herre.Till al-Qaida i de två flodernas land.Prinsen och ledaren shejk al-Zarqwi, Gud bevare dig.Ett vädjande brev om profeternas profet.Vår älskade shjek, al-Zarqawi, Gud bevare dig.För första gången händer det en stor kränkande sak från en infiltratör-pastor som heter Runar Sögaard. Han smutskastar vår profet offentligt och anklagar honom för att vara homosexuell och pedofil. Nyheten har publicerats på de stora tidningarnas första sidor.Sögaard har blivit hotad av de strikta männen, i enlighet med en enhällig fatwa från al-umma (folket). Trots det vägrar han be om ursäkt. Nu skyddas han av polisen och han får stöd av regeringen som försvarar honom. Alla är nöjda och glada och ingen har sagt ifrån, förutom kyrkan som tog avstånd från hans uttalande.Det muslimska förbundet har ogiltigförklarat dödsfatwan och det är ett indirekt försvar av honom.Om smutskastningen fortsätter som den gör betyder det att man kan mörda oss.Dessutom arresteras våra bröder och anklagas för terrorism.Vår store shejk, vi muslimer kräver och vädjar om din hjälp eftersom du är folkets lärde man och dess styrka. Ger tillbaka vår religion dess heder och gör er plikt som Gud befaller.
Att stödja Gud, ger er segern.


Insänt av Björn den 26 april 2005, 8:05:06| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

25 april 2005, 7:12:25
Er svensk kultur en saga blott?
Nedastående artikel återgiven med tillstånd.

Svensk kultur en saga blott?
Av Hege Storhaug, informasjonsleder i HRS
Er svensk kultur verneverdig?

Jeg stilte dette spørsmålet til den svenske regjeringens representant for integreringspolitikken, statssekretær Lise Bergh, på en nordisk konferanse om integrering i Stavanger 7. april. ”Ja, hvad är svensk kultur? Och då har jag vel svarad på frågan”, sa Bergh, uten forsøk på å skjule kulturell selvforakt i verken ord eller mimikk. Som man reder ligger man, sies det. I Sverige synes lederskapet å utvise Europas mest omfattende kulturelle selvfornektelse, ja, rett og slett en dyp selvforakt, som mange mener er oppskriften på å kjøre en fredelig nasjonalstat i grøften.

Spørsmålet mitt til Lise Bergh var langt fra tilfeldig formulert. Fra en talestol i fjor i moskeen til det Kurdiske Rigsforbund, og ”respektfullt” ikledd slør, sa daværende statsråd for integreringen i Sverige, Mona Sahlin, at mange svensker er misunnelige på innvandrerne fordi de har en kultur, en historie, noe som binder dem sammen. Svenskene har kun midtsommernatten og slike fjollede (”töntigga”) ting. Som Danmarks tidligere integreringsminister, sosialdemokraten Karen Jespersen , nylig kommenterte i Berlingske Tidende: ”Mer uhyrlig og uhyggelig kan den kulturelle selvfornektelsen vanskelig bli” (19.02.05). Mitt spørsmål til Bergh var altså en test. En test på hvor politisk rotfestet den svenske kulturelle selvfornektelsen er. Svaret fra Bergh skapte røre i den velfylte salen. Vår integreringsminister, Erna Solberg , satt i panelet sammen med Bergh, og Solberg tok opp tråden umiddelbart da hun fikk ordet: ”Det er visse verdier som er viktige å ta vare på, som likestilling og menneskerettigheter. Jeg tror også Sverige har noen slike grunnverdier”, sa Solberg. Ja, svensker har nok noen slike grunnverdier. Men disse verdiene har ingenting med Sverige, svensk kultur og historiske utvikling å gjøre. Skal man tro offisielt hold.

Svensk kultur og verdigrunnlag ble utradert i offentlige dokument i 1997. I følge Lise Bergh, la en ny regjeringsproposisjon i 1997 grunnlaget for en ny innvandrings- og integreringspolitikk, ”et nytt tänksätt”. Det ble slått fast en gang for alle at landet Sverige er en ”mangfoldskultur”. Mangfoldskulturen skal respekteres og utformes videre. Det typisk svenske ble med andre ord erklært for uønsket, for politisk historie. Hovedfokuset ble fra nå av strukturell tilrettelegging for å inkludere innvandrer og systematisk arbeid mot svenskers visstnok udiskutable diskriminering av nye grupper borgere. Den såkalte hverdagsrasismen, for eksempel, bunner i et svensk bilde av hvem som er svenske. Derfor må vi bort fra det som er ansett som svensk, forklarte Bergh.

Denne selvfornektende ideologien og fokuset på svensker som potensielle og/eller reelle rasister, bekreftes til fulle av jøden og newyorkeren, Jonathan Friedman, professor i sosialantropologi på Universitet i Lund. I dag har *hver femte borger* i Sverige innvandrerbakgrunn, dvs ca 1,7 millioner, herav ca 1,3 millioner av ikke-vestlig opphav (2002-tall). Sverige er det mest utpregede multikulturelle samfunnet i Europa. Å tenke høyt at velferdsstaten og nasjonen Sverige kunne tjent på å ta en innvandringspause, grunnet omfattende integreringsproblem, gir, i følge Friedman, følgende assosiasjonsrekke: Man er fremmedfiendtlig, altså er man rasist, og dermed er man nazist. Friedman talte nylig i Professorforeningen ved Universitet i Oslo (12. april). Med sin ”etniske” bakgrunn, er Friedman en av de ytterst få kritiske røstene som slipper til i Sverige uten å bli forsøkt jaget fra hjem eller sparket fra jobb. Friedman er krystallklar i sin dom over Sveriges fremtid; nasjonen Sverige forvitrer. Og det går fort.

Sverige er, som Norge, offisielt definert som en multikulturell stat. Men Sverige har gått langt lengre enn våre ledere. Den svenske multikulturelle staten har ikke én nasjonal historie, det ville i så fall bli definert som strukturell rasisme – for innvandrerne er nye borgere, så hva med deres nasjonale historie? Sverige er blitt et av de mest segregerte samfunnene i Europa. Innvandrerne integrerer seg sterkere og sterkere i egen etnisk gruppe. Den elendige integreringen av ikke-vestlige innvandrere i (det som en gang var) det svenske samfunnet både verdimessig og økonomisk, har ført Sverige til en økonomisk 18. plass i Europa (BNP per capita). Mordfrekvensen i Sverige, fortalte Friedman, er størst i OECD, og dobbelt så høy som i USA (10, 5 mord per år per 100 000 innbyggere i Sverige, mot 5,5 i USA). Og i en innvandrertett by som Malmö, begås 70 prosent av voldtektene av innvandrer, en by som nå har fem til seks ganger flere voldtekter enn nabostorbyen København, da justert for antall innbyggere. Ofrene er i all hovedsak svenske kvinner. Kriminalitetsraten øker formidabelt fra år til år. Over 40 prosent av innbyggerne i Malmö er innvandrere. Innen ti år er Malmö dominert av muslimer. Allerede i dag er det mest brukte guttenavnet på nyfødte barn i byen Muhammed. Infrastrukturen i storbyer som Malmö er i ferd med å rakne, særlig ved skoler og sykehus, noe også Lise Bergh streifet innom, men da med et annet utgangspunkt; problemet er svenske myndigheter som er for dårlige med strukturell tilrettelegging – altså ikke ett ord om at kanskje det er en grense for hvor mange nye borgere landet kan absorbere.

Friedman mener det har utviklet seg en overvåkningskulktur på personplan. Alle holder øye med hverandre, og leter etter tegn på om ”man er god eller ond”. Det er en utpreget redsel for å stikke seg ut. Skam- og kontrollkultur dominerer dagliglivet og har ført til at folk generelt er blitt svært usikre. Å si rett ut hva man mener i et slikt klima blir vanskelig. Man snakker uklart – i forsvar for å slippe angrep, i følge Friedman. Faktisk kunnskap presses i bakgrunnen. Mistenkeliggjøring av motiv kjøres i forgrunnen. Trivialiteter får forskningsmidler fordi de er ufarlige, et tegn på at forskningen er i ferd med å dø, i følge forskeren Friedmann, som utgir boken, “The PC Society”, til sommeren (”Det Politisk Korrekte Samfunnet”).

Den sterke homogeniseringen av folket, og den grunnleggende mistroen til det svenske folkets holdninger, opptar også Friedmanns professorkollega, svensken Aje Carlbom. På den ovennevnte konferansen i Stavanger sa han at myndighetene har tatt utgangspunkt i at innvandringen og integreringens problemer/utfordringer er svenskenes grumsete kollektive bevissthet, da, ikke minst, med tanke på sviket under nazismen. Løsningen ble et politisk prosjekt for å forandre folks tankemåter – man prøver ”å skape et nytt menneske” (jamfør ideologien bak både nazisme, kommunisme og islamisme). Temaene i offentligheten sentreres derfor om strukturell diskriminering og rasisme, den skjulte rasismen, hverdagsrasismen, og kulturell rasisme. Carlbom, som bodde i tre år i den mest beryktede gettoen i Sverige, Rosengaard i Malmö under arbeidet med doktorgrad om innvandringen, forteller om den pågående etniske enklaviseringen og utviklingen av permanente underklasser. Og en enklave står i motsetning til integrasjon i nasjonalstaten – et åpenbart problem for å videreføre velferdsstaten. Det er derfor ikke til å overraskes over at velferden i Sverige er på vei i bratt nedoverbakke. I dag ville Sverige vært den fattigste staten i USA. Årlig koster innvandringen rundt 40-50 milliarder kroner (2003-tall, økonomiprofessor, Bo Södersten). Utenlandsgjelden øker for hvert år. Gjelden i dag beløper seg til om lag det samme som Norge har på bok. Og statsminister Göran Persson vil ha borgerne til å akseptere høyere skatter for å sikre velferden.

Men hva skjer med vanlige svenske borgere som påpeker den dypt foruroligende utviklingen? Karen Jespersen ga noen smakebiter i Berlingske Tidende (ibid). Partiet Sverigedemokratene (SD) er, som navnet lyder, et demokratisk parti, med en verdiplattform nær FrP. Fabrikkarbeideren, Allan Jönsson, ble to ganger valgt inn i fagforeningen av sine kolleger. Men begge gangene overstyret den lokale avdelingen av Industriforbundet i Helsingborg valget og fratok han tillitsvervet, fordi han er medlem av SD. Som sosialdemokraten Jespersen skriver: ”Når folket tenker feile tanker, må makten sette det på plass. Arbeiderne blir kalt naive og uvitende...” Et annet eksempel: Björn Hammarbäck følte seg presset til at gå av som leder av Socialdemokratiet i Fagersta Kommune og forlate partiet. Han hadde skrevet en artikkel om at det lokale sykehuset kunne vært reddet hvis ikke innvandringen hadde kostet det svenske samfunnet så mye som den faktisk gjør. Dette utløste et voldsomt røre med krav om hans avgang. For Hammarbäck var det utslagsgivende trusler mot datteren, som politiet vurderte som reelle og alvorlige. Et tredje eksempel: Richard Jomshof, som er lektor, har blitt sparket for tredje gang fra stilling i skolen fordi han er medlem av SD og redaktør av partiets magasin. Rektor ved gymnaset som han sist ble sparket fra, mener det blir vanskelig å finne en like dyktig lærer. Elevene var 100 prosent fornøyde med Jomshof. Men folk utenfor skolen protesterte og aksjonerte, det vil si ulike ungdomsparti. Som Jespersen sier: Denne formen for iscenesatt ”folkelig protest” ser man ellers mest i totalitære samfunn. Jespersens konklusjon er: Selvfølgelig er det formell ytringsfrihet i Sverige, men noe tyder på at den reelle ytringsfriheten er skremmende mangelfull i nabolandet vårt.

Og hva med innvandrerne selv? Hvor er deres fremtid i dette spillet rundt integreringsgullkalven? I følge Aje Carlbom, er det viktig at barn som fødes på en stats territorium utvikler lojalitet til nettopp denne staten. Uten tilhørighetsfølelse og uten naturlig samspill grupper i mellom, kan det oppstå uroligheter og gruppekonflikter. Og det er nettopp dette bildet som tegnes tydeligere og tydeligere i Sverige (og i andre sentrale innvandringsland som Frankrike, Nederland, Tyskland og England): På TV-kanalen, Fox News, kunne man tidligere i år vitne hvordan muslimsk ungdom i Malmö gjør sitt ytterste for å regjere ”deres eget territorium”. Politi må beskytte politi ved oppdrag i gettoene, politi må beskytte ambulansepersonell som prøver å redde liv etter at ulike ikke-vestlige etniske grupper har gått løs på hverandre, og brannfolk som prøver å redde en moske i lys lue, utsettes for steinkasting av muslimsk ungdom. På skolen i gettoen Rosengaard er det rundt 1000 elever, to er etnisk svenske. For mindre enn en håndfull år siden var slør på jenteelevene et sjeldent syn. Nå er ei jente uten slør et sjeldent syn. Rosengaard er blitt en (i hovedsak) arabisk by i Sverige. Det samme har skjedd i de store gettoene som Rinkeby ved Stockholm og Bergsjön ved Gøteborg. I et kvinne- og barnperspektiv forstår man således at for eksempel likestilling og religionsfrihet er en sagablott – for svensk kultur er ikke-eksisterende her. Men svensk, demokratisk kultur er ikke verneverdig –, i følge det svenske tverrpolitiske etablissementet. Svensk kultur er i ferd med å kveles. Og alle taper – både økonomisk og verdimessig – uansett etnisk eller religiøs bakgrunn. For de som flyktet fra land med demokratisk underskudd til det tidligere frie og demokratiske Sverige, må det være en svært selsom opplevelse å vitne at friheten revner under deres føtter.

AUF-lederen, Gry Larsen, foreslo nylig at Norge må adoptere svensk innvandringspolitikk, for svensk politikk fører til ”toleranse og integrering”. Larsen henviser til en fersk rapport fra det skandaliserte Europeiske Overvåkningssenter for Rasisme og Fremmedfrykt (EUMC), der Sverige fremstår som mer tolerant og innvandrervennlig enn for eksempel Danmark. Ett moment er at Larsen tydeligvis ikke kjenner til hvilket lokk det er på kritiske ytringer om innvandringen i Sverige. Ett annet moment er at rapporten hun peker på er sterkt kritisert av en rekke forskere internasjonalt. Det samme senteret nektet endog i fjor å offentliggjøre en rapport som viste at den økende volden mot jøder i Europa i all hovedsak skyldes muslimer. EUMC sitt profesjonelle rykte er med andre ord særdeles frynsete. Larsen og co. burde heller bite seg merke i denne spørreundersøkelsen fra 2005, utført av det tyske analyseinstituttet GfK. Her fremkommer det at 44 prosent av europeere misliker muslimer. På topp ligger svenskene med 75 prosent, dernest nederlenderne med 72 prosent, og danskene på 67 prosent. Larsen mener at dansk politikk har skapt fremmedfrykt, samtidig som en rekke undersøkelser viser at danskene er mer vennlig innstilt overfor innvandrere i dag enn før kursendringen i den danske utlendingspolitikken i 2001. Men denne informasjonen passer ikke inn i bildet som kunnskapsselektive folk som Larsen og media generelt i Norge i

I dystre stunder undrer jeg på om det bare er et tidsspørsmål før Sverige sprekker.

http://www.rights.no/webtekst/Gjesteskribent/Skribenten.htm
posted by Steen at 22:47




http://dansk-svensk.blogspot.com/


Insänt av Björn den 25 april 2005, 7:12:25| Permalink| Kommentarer (2) | TrackBack

22 april 2005, 7:50:44
Splittra ungdomsgängen
Något måste göras för att bryta gängbildningen i Malmö.
Sydsvenska Dagbladet


Insänt av Björn den 22 april 2005, 7:50:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Ingen svennehora
Alexandra: som blond tjej har jag blivit kallad för "svennehora" Jag har blivit utsatt för omvänd rasism och förtryck. Som blond tjej har jag blivit kallad för "svennehora", "svennefitta" osv. av killar med utländsk bakgrund. De har skrikit efter mig på gatan att de vill "slicka min vita fitta". Vid dessa tillfällen har jag känt mig så fruktansvärt kränkt och faktiskt t.o.m. rädd. Jag har upplevt MER omvänd rasism än den traditionella rasismen. Jag tycker att det är minst lika viktigt att ta upp den sortens rasism.
SSU

Läs också: Jag avgick inte frivilligt





Insänt av Björn den 22 april 2005, 6:58:09| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

21 april 2005, 7:15:26
Falling down - syndromet
Den 43-årige biträdande polisbefäl skrev ett grovt rasistiskt brev till Ilmar Reepalu.Nu utreds polisen för hets mot folkgrupp. - Vi ser allvarligt, mycket allvarligt på ärendet och har kommenderat mannen att lämna sin normala tjänst, säger länspolismästare, Anders Danielsson.
"Dra in ditt gigantiska stöd till alla jävla blattar i Malmö".Så skrev biträdande yttre befäl för ingripandeenheten vid Malmöpolisen i ett brev till Ilmar Reepalu.Bakgrunden är historien om 98-årige Gustaf Holmström som fått flytta in på ålderdomshem. Den 43-årige polisen är upprörd över hur kommunen behandlat Gustaf Holmström. Med ett extremt grovt och rasistisk språk skriver han att kommunen ska satsa på svenskfödda pensionärer istället för på människor som bor i Rosengård:
"Jag kräver att du tar en del av pengarna som du och dina jävla sossekollegor lägger på kriminella Mohammed i Rosengård och satsar dom på våra svenska pensionärer istället", skriver 43-åringen i brevet som han undertecknat mitt sitt namn och sin adress. Han poängterar också att han är polischef.

Hämtat från En Dansker i Sverige

Insänt av Björn den 21 april 2005, 7:15:26| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Peace in Our Time
Europe is now home to a human flood of North African immigrants who reject integration, don't speak the local language and flock to mosques to soak up radical imams preaching jihad. Violent crime against Jews and young women has skyrocketed; native Europeans are emigrating in record numbers; and churches, synagogues and cemeteries are regularly defaced. Through the EAD, Europe has imported all the problems of failed states, while the Arab side of the table basically gives the Euros a pat on the head for being so tolerant and multicultural.
The Cornell Daily Sun

Insänt av Björn den 21 april 2005, 7:10:14| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

20 april 2005, 8:22:16
Staten ska hjälpa fler jagade kvinnor att emigrera


Läs


Insänt av Björn den 20 april 2005, 8:22:16| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

War criminals find shelter in Sweden
"If someone sits down and goes through the immigration files he or she will easily find several hundred or maybe a thousand potential war criminals," detective superintendent Hans Ölvebro, the Swedish police's one-man war crimes unit, told Reuters.

Insänt av Björn den 20 april 2005, 7:28:45| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Dubbelmördaren dömdes till vård - ute efter nio månader
Goran Kotaran, 21, begick två mord i Sverige. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård och utvisning till hemlandet Bosnien-Hercegovina. Sverige har inget avtal om överföring av rättspsykiatrisk vård. Efter nio månaders vård i Sverige klev Goran Kotaran av planet i Banja Luka som en fri man. Där upphörde vården. Kotaran är medlem av brottsorganisationen Original Gangsters. Han är utvisad och är förbjuden att vistas i Sverige. Om polisen hittar honom här riskerar han en månads fängelse för brott mot utlänningslagen.
Aftonbladet

Professorn: Det handlar om pengar

De rättspsykiatriska klinikerna skickar dömda, psykiskt sjuka våldsbrottslingar rakt ut i friheten i sina gamla hemländer. Allt för att spara pengar.

- Det är upprörande och oansvarigt, säger Anders Forsman, professor i rättspsykiatri.

Han är en av Sveriges främsta experter på rättspsykiatrisk vård av grova brottslingar. Han kan inte se några rumsrena motiv till att skriva ut en dömd mördare efter knappt tre månaders vård.

- Frågar du ansvarig läkare så kommer du antagligen att få höra att patienten var tillräckligt frisk för att transporteras. Men det är bara ett sätt att dölja att de inte är beredda att bekosta vården själva, säger Anders Forsman till Aftonbladet.

"Lockande att spara"

Det har hänt flera gånger att personer som dömts för grova våldsbrott och utvisning snabbt har skickats ut från Sverige. Syftet är att spara de tusentals kronor per dygn som rättspsykiatrisk vård kan kosta.

- Det är naturligtvis lockande för den som bekostar vården att slippa ifrån utgifterna, säger Forsman.

Normalt sett kan den som dömts till rättspsykiatrisk vård inte skrivas ut utan beslut av länsrätten. Det gäller dock inte den som också döms till utvisning.

"Lucka i lagen"

- Om läkaren anser att patienten är tillräckligt frisk för att transporteras och av någon anledning anser att vederbörande mår bättre av att få åka tillbaka till sitt hemland, så är det läkarens beslut att skriva ut.

En lucka i lagen, kallar Anders Forsman det. En farlig lucka. Tre månaders vård för att bota en sinnessjuk mördare är inte lång tid.

- Att få någon symptomfri är en sak. Men att säga att det inte längre finns någon risk för återfall i brott, är mycket, mycket tveksamt.


Insänt av Björn den 20 april 2005, 7:18:27| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

18 april 2005, 9:34:26
Invandring
Invandringen medför sen tio år tillbaka en årlig förlust på minst 30 miljarder kronor för svenska folkhushållet.

Hälften av alla som beviljas asyl saknar asylskäl, enligt migrationsminister. 85 procent snarare, hävdade docent Åke Wedin i en artikel i Dagens Industri förra året. Det vill säga, saknar asylskäl enligt FN:s flyktingkonvention och de tillägg till den som Sverige gjort.

Ett annat problem är att man kan vistas i Sverige en längre tid och sen söka asyl, eftersom lagen medger det. Man kan också överklaga utvisningsbeslut i det oändliga. Detta vill nu äntligen den svenska regeringen råda bot på. Åtminstone Migrationsministern och säkerligen många realpolitiker inom densamma.

Detta borde leda till en drastiskt minskad invandring, eftersom med de flesta invandrare (läs. de som beviljas asyl) följer än fler anhöriginvandrare, i många fall åldrade och improduktiva föräldrar.

Migrationsministern nämner inte anhöriginvandringen, utan stödjer sig på argumentet att de långa väntetiderna för flyktingarna är psykiskt nedbrytande och att detta tarvar nya, humanare rutiner. Bland annat tvång att söka vid gränsen.

Ett intressant förslag som väckts är att låta flyktingar söka asyl i sina hemländer via svenska ambassader, som då på ort och ställe kan undersöka skyddsbehovet.

Väst utsetts för tillfället för ett enormt tryck av vad som skulle kunna betecknas som en ny folkvandring. Detta tär på den gemensamma välfärdskakan, speciellt som arbetslösheten är stor bland invandrare.

Och hur obehagligt det än känns att koppla samman invandrare i gemen med brottslighet, så är det ändå så att invandrare är överrepresenterade i de flesta brottskategorier och i vissa former av brott utgör majoriteten av gärningsmännen. Något som professor Leif G.W. Persson i samband med en tittarfråga uppgav i "Efterlyst" i TV3. Ett program som alla invandrings-entusiaster borde ta del av!

I Norge har man kunnat konstatera att 65 procent av alla våldtäkter som begicks i Oslo-området 1999-2000, begicks av invandrare. Detta trots att gruppen invandrare endast utgör 13 procent av landets befolkning. Totalt har antalet anmälda våldtäkter i Norge ökat från 385 år 1991 till 635 år 2001.

Vi har även Anders "Fryshusets" Carlbergs ord på att så gott som alla ungdomsrån begås av invandrarkillar. Vi riskerar också tvingas göra undantag för den alltmer månghövdade muslimska befolkningens krav på att få leva enligt sin religions lagar, S'haria, full ut. Redan nu har vi S'haria när det gäller muslimska barnäktenskap.

Och undantag för muslimska barn i skolan görs redan i fråga om mat, gymnastik och sexualundervisning. På många svenska skolor är nationalsången och svenska flaggan bannlysta.

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan förbudet mot koscher- och halalslakt upphävs. Vidare lär inte sista ordet i fråga om omskärelse av gossebarn vara sagt.

Vidare tror jag att vi kommer att få officiella muslimska högtidsdagar inskrivna i vår almanacka. En företrädare för svensk islam krävde det för att känna sig "hemma" i Sverige i samband med ett möte med Anna Lindh före valet 2002: "Det är kanske inte världens största fråga, men den har stor betydelse för vårt självförtroende och för att vi ska kunna känna oss hemma här. Det är bara två helgdagar om året och vi vill gärna att de finns med i almanackan, säger Yasin Ahmed, ordförande för Sveriges unga muslimer."

Redan nu har vi en programledare med slöja i tv. Vad är nästa steg? Jag tror att vi kan få se en ohelig allians mellan kristdemokrater, feminister och muslimer i vissa frågor av censurkaraktär. När det gäller lättklädda modeller och porr.

Åtalet för hädelse mot islam mot en fransk författare förra året visar att risken för en återgång till de hädelselagar som fanns före 70-talet kan inträffa. Och därmed en betydande inskränkning av yttrandefriheten.

Sverige har förändrats radikalt och kommer att fortsätta att förändras radikalt om den nuvarande massinvandringen fortgår (ca 30 000 nya svenskar per år). Det kommer genom det högre barnafödandet i invandrargrupperna att dels stärka invandrarkulturerna, dels försvåra integration och assimilation, med allt fler etno-kulturella spänningar som följd.

Demografer förutspår att Europa om tvåhundra år helt kommer att vara muslimskt och att Spanien och Italien kommer att vara det före detta århundrads slut - om den nuvarande obalansen i barnafödandet mellan européerna och invandrarna består.

USA kommer enligt demograferna före 2050 ha en icke-vit majoritet på grund av invandringen.

Ur ett tal av professor Hans Zetterberg 1994: "En muslimsk värld med hög fertilitet omger större delen av den europeiska halvön med sin låga fertilitet. Immigrationen till Europa kommer ske i en allt ökande takt från de islamiska områdena. Världens muslimer räknas nu som en miljard människor. Deras fördubblingstakt är 25 år jämfört med Europas 382 år. De flesta muslimer lever i Östasien. Europa är ingalunda det enda målet för befolkningstrycket från den islamiska världen."

Frågan är om vi är moraliskt förpliktigade att undergräva vår egen kultur och civilisation genom fortsatt massinvandring?

P.S. Det enda jag begär: reducera invandringen från tredje världen och övriga världen kraftigt. Jag vill inte skicka hem välanpassade och försvenskade/europeiserade invandrare som inte är brottsliga oavsett deras ursprung. Och leve kebaben!

Alla som vill sänka lönerna, skada facket (gissa moderaternas och Svenskt Näringslivs motiv!) samt öka våldsbrottsligheten bör naturligtvis fortsätta att kräva ökad invandring. Dessutom alla som vill minska yttrandefriheten, ty detta inlägg gränsar väl till det olagliga i dagens Sverige!


Insänt av Björn den 18 april 2005, 9:34:26| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Svenskar och zigenare
Multikultilinjen helt avklädd
Karl-Olov ArnstbergCarlssons förlag

läst av Lars-Gunnar Liljestrand

"Rasistbok", "billig populism" och "hets mot folkgrupp". Så lyder några av DN:s omdömen om Karl-Olov Arnstbergs nya bok.

Karl-Olov Arnstberg gör i sin bok Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) en grundlig genomgång av svenska myndigheters agerande gentemot romer från 1940-talet och fram till i dag. Boken skildrar ingående de olika faserna i "zigenarpolitiken" och beskriver med ett antal fall situationen för romerna i dag. Men det är inte främst en bok om romerna och deras bekymmer, utan om svenskarnas bekymmer med romerna. Häri ligger det kontroversiella med boken och det som orsakat våldsamma utfall mot Arnstberg i den debatt som följde på publiceringen i höstas.


Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi. På begäran av Stockholms socialförvaltning startade han för ett par år sedan en utvärdering av socialvårdens "zigenarprojekt" i Rinkeby. Resultatet redovisas i boken tillsammans med en analys av de senaste 40 årens socialpolitik. Boken ingår som kurslitteratur på Linköpings universitet.

Det har funnits romer i Sverige sedan flera hundra år tillbaka men det har rört sig om olika släkter som kommit och gått över gränserna. Dagens svenska romer (som inte invandrat under efterkrigstiden) kan bara räknas tillbaka till början på seklet. År 1914 fanns det cirka 200 romer som betraktade Sverige som sin hemmabas men som periodvis också lämnade landet.

Socialpolitiken kan indelas i tre faser:
fram till slutet av andra världskriget lämnades romerna i stort sett ifred. Ivar Lo-Johansson som engagerade sig starkt för romerna med sin bok Zigenare. En sommar på det hemlösa folkets vandringsstigar hävdade att den politiken borde fortsätta annars befarade han att romerna skulle förlora sin kulturella identitet, 1945-1970, assimilering i det svenska samhället. Systrarna Rosa och Katarina Taikon var förebilderna för lyckad integration och personer som John Takman och Carl-Herman Tillhagen agerade opinionsbildare för romernas sak, och från början av 70-talet slår de mångkulturalistiska idéerna igenom och politiken övergår till assistans av romerna. Med socialpolitiken skall de hjälpas materiellt samtidigt som de skall förbli "zigenare". Bakgrunden är en mycket generös invandringspolitik inriktad på romer. På Dagens Nyheters kultursida hävdades att Sverige skulle slå upp portarna "på vid gavel" för romerna. Med ett riksdagsbeslut 1970 fastlades invandringen. De svenska myndigheterna ville visa sin förmåga att klara integration där andra länder misslyckats. Urvalet av romer skulle ske bland de svåraste grupperna ute i Europa som det beskrevs i en utredning: "även totalanalfabeter, varmed förstås personer, som inte är så elementärt räknekunniga att de kan siffrorna eller klockan".

Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar (med reservation för att beskrivningen gäller romer som kommit i kontakt med socialvården) att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig och alkohol och narkotikamissbruk tilltar. Detta sker trots att romerna i Sverige under de senaste 30 åren enligt Arnstberg fått mer stöd än några andra. Det har varit frågan om en kontinuerligt positiv särbehandling.

Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag. Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.

Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.
Arnstberg underbygger sin tes med många fallbeskrivningar och använder sig av Inga Gustafssons forskning där begreppet "gränsbevarande mekanismer" är centralt. Romernas övergripande mål är ej att bli svenskar utan att upprätthålla sin särpräglade kultur och kunna fostra sina barn i den. Arnstberg kritiserar mångkulturalismen, "ett slags järnbur kring det zigenska, " men är samtidigt på ett sätt för mångkulturalism. Han ställer en rad villkor för att en etnisk grupp skall ha rätt till samhälleligt stöd. Jag tror att Arnstberg har fel på den punkten. Mångkulturalismen verkar splittrande och segregerande. I Sverige finns tre nationaliteter som har rätt till samhälleligt stöd och bevarande av kulturell särart: svenskar, samer och tornedalsfinnar. Målet måste vara att invandrare integreras som svenskar.

Det intressanta med Arnstbergs modell om en romansk motkultur är att den gör konflikterna mellan romer och svenskar begripliga. För de flesta journalister, politiker och socialarbetare verkar det finnas en blockering som hindrar dem att ta till sig en sådan modell. Arnstberg visar hur dessa grupper inte ser romerna som annat än offer och i stället genomgående lägger skulden för konflikter på svenskarna och utpekar dessa som rasister.

På 50- och 60-talet kom angreppen från systrarna Taikon och John Takman. I en uppmärksammad studie, "Kvarteret Flisan", tog också psykologiprofessorn Arne Trankell, uppbackad av socialarbetarna romernas parti medan grannarnas upprördhet utpekades som rasism. Konflikten var dock inte rasistisk utan en boendekonflikt där grannarnas krav på elementära uppföranderegler helt sattes ur spel av romerfamiljen. När de 25 berörda familjerna (av vilka några också består av invandrare) på ett möte till slut hotar med att kollektivt säga upp lägenheterna och flytta svarar socialchefen att kommunen inte är beroende av dem så de kan gott ge sig iväg.

Trankell kommenterar detta i sin rapport:

"Det syns att detta tar. Som en solarplexusträff. Alla kommer av sig ett tag. Detta argument som de gått och sugit på och samlat för att fyra av, det blir en blindgångare i ett kärr. Ploff, säger det om denna projektil, och så hörs den ej, syns ej. Varsågoda och flytta."

Trankell vägrar att ta del av den verklighet som grannarna refererar till. I stället psykologiserar han över grannarnas avsikter och inställning till romer. Den av grannarna som fört ordet vid mötet med det sociala funderar han på att låta hänga ut i pressen som en reaktionär rasist.

Exemplet med Trankell och Kvarteret Flisan är belysande för hur debatten kommer att föras under senare år. Genomgående vägrar journalister, socialarbetare och politiker (med få undantag) att ta upp själva sakfrågan i konflikter. De drabbade utpekas som rasister och den som står på sig med sina åsikter riskerar att få schavottera i massmedia. Arnstberg konstaterar att från och med 60-talet har alla lärt sig hur debatten skall föras. Det politiskt korrekta är att romerna är offer och drabbade av det svenska samhället.

Med importen av romer under 70- och 80-talet ökar konflikterna. Romer är inblandade i kriminella handlingar, rapporterna om överdådiga socialbidrag duggar tätt. Detta tas upp i Jan Guillous TV-program Rekord-magazinet i oktober 1986.

Reaktionerna är blandade. Flera tidningar anser programmet upplysande och sakligt. Men de mer officiella opinionsbildarna rasar. I en TV-debatt angrips Guillou av Joakim Israel, Rosa Taikon och Bo Strömstedt. Debatten blir kaotisk. Joakim Israel associerar till judeförföljelser medan Guillou hävdar att han visat en verklighet i dagens Sverige. I Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter angrips Guillou och kallas öppet eller indirekt rasist.

Arne Ruth i Dagens Nyheter skriver en lång artikel som utger sig för att sammanfatta och säga sista ordet om Rekord-magazinet och Guillou. Nu är det Jan Guillou själv som har blivit det intressanta. Ruth skall utreda om Guillou är rasist eller ej. Utan att gå in på vad som verkligen visades i programmet broderar Ruth kring effekterna av det. Programmet fungerade rasistiskt enligt Ruth. De svaga råkade illa ut och mytologin flödade. Ruth är inte välinformerad om romer men tycker sig känna igen rasismens formspråk. Vad han i själva verket menar är att opassande verklighetsbeskrivningar bör inte släppas fram.
Med Rekord-magazinet-debatten blev mönstret från Trankell och Kvarteret Flisan upphöjt till dogm. Debatt om romer (och invandrare) får inte i Sverige föras genom att ta upp konkreta konflikter och beskrivningar av vad som faktiskt händer. Debattörernas uppgift är att ställa sig på romernas sida och påvisa förtrycket. Att så är fallet visas tydligt också av mottagandet av Arnstbergs bok. Aftonbladet (22 augusti) startade med en indignerad artikel av två doktorander: "Socialförvaltningen sprider rasistbok om zigenare." Artikelsidan domineras av en stort uppslagen bild av en romersk kvinna i Tjeckien som sörjer sin man som dödats av skinnskallar. De två doktoranderna vill inte gå in på vad som egentligen står i boken. "Det hela är en tröstlös läsning som det inte finns någon anledning att upprepa här." I stället ägnas artikeln åt att beskriva förföljelserna av romer i Östeuropa. Tanken kan inte vara annat än att läsarna skall associera Arnstbergs bok med detta. Doktoranderna avslutar med att kräva att de sociala myndigheterna tar avstånd från boken. Någon månad senare kommer i Aftonbladet två socialchefer med sitt avståndstagande till boken.

I Dagens Nyheter skriver Thomas Hammarberg den 2 oktober om "Tarvligt angrepp mot romer". Utan att gå in på Arnstbergs beskrivning av den svenska verkligheten hävdar Hammarberg att sanningen är att romerna har diskriminerats. När Arnstberg bereds plats för ett svar som går ut på att romerna i stället gynnas återkommer Hammarberg och hänvisar till förintelsen och de pågående förföljelserna av romer i Östeuropa. Hammarbergs slutsats blir att Arnstberg må ha rätt i vilka enskilda faktabeskrivningar som helst men han får inte dra några allmänna slutsatser av det. Det blir farliga generaliseringar som inte kan användas i "ett konstruktivt meningsutbyte". Jackie Jakubowski går också in i debatten i Dagens Nyheter och angriper Arnstberg för att skildra fall av konflikter. Jakubowski hänvisar till "billig populism" av samma slag som i "Alabama på 50-talet när Söderns rasister ville skydda sina barn från 'niggers'".

Det finns dock recensioner som tar fasta på vad som står i boken. Mats Hellspong, docent i etnologi vid Stockholms universitet, skriver i Svenska Dagbladet den 12 oktober att "Karl-Olov Arnstberg har skrivet en högintressant och viktig bok om ett nära nog tabubelagt ämne". Han avslutar recensionen med:

"Det är bara att hoppas att boken, byggd på decennier av forskning kring zigenarna i Sverige, blir sakligt bemött och konstruktivt utnyttjad. Men innerst inne tvivlar jag. Det brukar inte vara särskilt högt i tak i etnicitetsdebatten. Redan detta att inte enbart se zigenarna som offer utan lägga en del av skulden för deras problem på destruktiva drag i deras egen kultur är säkert alltför svårsmält för många."

Debatten kring boken visar hur rätt Hellspong har i sina farhågor. Domen mot Karolina Matti är också ett exempel på att yttrandefriheten hotas. Det är mot den bakgrunden tidstypiskt och djupt olustigt när, Jan Karlsson, publicerad i fem tidningar med ett rasande angrepp mot boken skriver:

"Karl-Olov Arnstberg bedriver något som har obehagliga likheter med hets mot folkgrupp."

Det som upplevs av vanliga människor i deras vardag skall alltså inte få beskrivas och debatteras offentligt. Så skapar överheten med mångkulturalismen som överideologi främlingsfientlighet och i förlängningen verklig rasism.




Insänt av Björn den 18 april 2005, 8:43:58| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

15 april 2005, 7:29:31
Bland söderkåkar och miljonbostadsrätter
Tidningen Journalisten

Journalisterna, perspektivet och klassresan

En del av Stockholms journalistkår har blivit en elit. De umgås med varann, bor bättre och tjänar mer än folk i allmänhet. Förändrar det deras perspektiv på olika frågor?

Genomsnittlig årslön för dagstidningsjournalisterna i Stockholms län är i dag 319 000 kronor. Enligt SCB är medelarbetsinkomsten för Sveriges löntagare 163 000 kronor om året. Därmed tjänar den här gruppen Stockholmsjournalister nästan 100 procent mer än befolkningen som helhet.

– Om en del av journalistkåren fullständigt lättar från marknivån och lever ett liv som är näst intill identiskt med makten, då är det ett fullkomligt fundamentalt problem för journalistkåren, säger Janne Josefsson.

– Att vanligt folk numera nästan aldrig är med i medierna annat än i idiotiska tävlingar och förnedringsprogram, det tror jag har att göra med att journalistkåren lever ett annat liv än folk i gemen. Förenas det uppifrånperspektiv många journalister har i dag med att vi ekonomiskt lever ett liv så avskilt från det vanliga människor lever, då blir det vår grav, jag lovar dig.

[...] Tidningen Journalisten har gjort en ovetenskaplig undersökning av var 177 slumpvis utvalda reportrar på Expressen och Dagens Nyheter är skrivna. Det visade sig att 67 procent bor i Stockholms innerstad. Övriga återfinns påfallande ofta i välmående områden som Bromma, Hägersten och på Lidingö. [...] När Janne Josefsson i vintras planerade sitt förortsprogram tillsammans med kollegan Lasse Winkler annonserade de efter en lägenhet att bo i. Men själva ville de inte till någon förort, lägenheten skulle ligga i Stockholms innerstad. De skaffade en etta på Söder.

En av Dagens Nyheters senaste satsningar är den mobila redaktion som gjort nerslag i invandrartäta Stockholmsförorter. Ett krav vid rekryteringen var att reportrarna skulle ha ”förortskompetens”. Men att hitta sådana reportrar på redaktionen visade sig omöjligt. DN tvingades ta in två förortserfarna journalister utifrån och ge dem projektanställning. De arbetar nu tillsammans med två fast anställda DN-reportrar som båda bor på Södermalm.

[---]TS har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att skriva om människor i förorterna. TS, som kommer från en arbetarfamilj i Stockholmsförorten Haninge, började efter journalisthögskolan på Dagens Nyheters dåvarande förortsredaktion DN Runt Stan.
– De andra på redaktionen bodde inte själva i förorterna. Det kanske bidrog till att de ofta skrev om annat än vad som angick folk där.
Till skillnad från många andra Stockholmsbaserade redaktioner bor en klar majoritet av journalisterna på Hubo Press utanför tullarna.
– Vi strävar efter att träffa dem som bor i områdena och ger dem ofta stort utrymme. DN och Svenska Dagbladet har mer av utifrånperspektiv, de sitter på redaktionerna och ringer och då blir det ofta makthavarna de kommer i kontakt med.
I miljonprogrammets områden som omger Stockholm lever 100 000-tals människor men TS tror inte att Stockholms journalister i gemen är särskilt intresserade av dessa förorter.
– De flesta journalister rör sig mest i innerstan, kanske tycker de att förorterna är lite skrämmande.

Olof Lagercrantz, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, har beskrivit hur journalisterna förr i tiden var illa sedda av makten och då stod nere i salen bland publiken. I dag, menar Lagercrantz, har journalisterna avancerat och befinner sig uppe på podiet bland de andra högheterna.
STAFFAN WOLTERS
---------
Anders Mildner, då kulturchef på Smålandsposten, i Aftonbladet Kultur 3 december 1999

En enda stor familj
Vem granskar granskarna? brukar det frågas i olika debatter. Nyhetsjournalister granskas av kulturjournalister, men det motsatta förekommer inte.
Det tjatas ofta över Bonnier-koncernens inflytande. Men när kultursvängen ska granska sig själv blir det alltid en besvärande rundgång.
TV-showen Centrum intresserade sig hösten 1999 för mediefrågor. Först ett inslag där Joakim Berner, Liza Marklund och P O Tidholm diskuterade kvällspressen. Alla har, eller har haft, någon bindning till Bonnier-ägda tidningar.
Följande vecka pratade chefredaktören på Bonnier-ägda Damernas Värld och en konstkritiker på DN om en bok som en annan DN-journalist skrivit och gett ut på Albert Bonniers förlag. Diskussionen kretsade bland annat kring DN:s recension av boken. En vecka senare intervjuades DN:s förre chefredaktör Arne Ruth om medieutvecklingen, och i nästa program fick vi höra hur Expressens chefredaktör Staffan Thorsell såg på Lars Weiss-bråket.
Kunde mediediskussionen i Sverige lika gärna avhandlas på Bonniers julfest? Är redaktionen slapp eller speglar den kulturelitens litenhet på ett korrekt sätt?
Ett annat problem är vänskapskorruptionen inom kulturjournalistiken. Den svenska kulturvärlden är liten och extremt koncentrerad till storstäderna. Förr kunde det anses besvärande att banden var för täta mellan människor från samma klass, samma skolor och samma värld av stipendieväntjänster. Men nu kallas det ”nätverk” och är något som varje person med social kompetens bör vårda ömt.
Påfallande många i kultureliten är antingen släkt eller gifta med varandra. Att de som står för den ledande opinionsbildningen i landet mycket väl skulle kunna samlas på en större släktmiddag upplevs märkligt nog inte som något som borde granskas.
Ett litet semesterpyssel rekommenderas: ta de fem största tidningarna i landet och rita ett släktträd mellan kulturskribenterna, övriga mediaföretag och förlagen.
Bara för att man är paranoid behöver man ju inte ha fel, som Woody Allen en gång sa.
Fotnot: Sedan artikeln skrevs har Anders Mildner anställts på Expressen som kulturskribent.
...
Journalisten nr 21 år 2000
På Falu-Kuriren finns 24 personer som är gifta eller sambo med varandra.
Fler mediepar, främst i Stockholm:
Politisk reporter Sv Tel gift med ekonomireporter stockholmsmorgontidning.
Reporter TV gift med redaktionssekreterare stockholmsmorgontidning.
Frilans gift med frilans, f d kvällstidning.
Kolumnist kvällstidning gift med redigerare kvällstidning
Kulturchef kvällstidning gift med kulturskribent annan kvällstidning.
Chef politisk redaktion stockholmsmorgontidning gift med politisk reporter samma tidning
Sportchef kvällstidning gift med redaktionschef samma tidning
Bokförläggare gift med reporter kvällstidning
VD TV-bolag gift med VD specialtidning
Inrikesreporter Ekot gift med utrikesreporter TV-kanal
Inrikesreporter Ekot gift med reporter kvällstidning
Chefredaktör månadstidning gift med VD TV-kanal
Programledare TV-kanal gift med chefredaktör specialtidning
Chef Ekonomiekot gift med media-VD
Ordförande Journalistförbundet gift med reporter regionalt TV-nyhetsprogram
Inrikeschef Ekot gift med programledare Sv. Television
Reporter kvällstidning gift med medialärare, tidigare samma kvällstidning
Styrelseordförande TV-kanal gift med journalist
Författare och journalist gift med frilansjournalist
Författare och journalist gift med författare och journalist
Chefredaktör mindre kvällstidning gift med redaktionschef större kvällstidning
Chefredaktör större regionaltidning gift med chefredaktör månadsmagasin
VD nyhetsbyrå gift med mediakonsult
Reporter TV-kanal gift med redaktionssekreterare stockholmsmorgontidning
Reporter kvällstidning gift med redaktionssekreterare facktidning
Reporter stockholmsmorgontidning gift med förlagschef
Reporter kvällstidning gift med VD TV-kanal
Chefredaktör fackförbundstidning gift med feature/nyhetschef nyhetsbyrå
Författare och journalist gift med VD TV-bolag
Förläggare gift med kulturjournalist stockholmsmorgontidning
Författare och journalist gift med bokförläggare
Professor i journalistik gift med f d reporter Sv Tel
Mediaforskare (numera TV-chef) gift med f d programdirektör Sv Tel.
---
Belinda Olsson i tidningen Journalisten, nr 18 2001
Efter ett år som städerska åkte hon till USA för ett års mediestudier på ett universitet. Tillbaka i Sverige hamnade hon så småningom på Expressen som vikarie.
- Det blev något av en chock när jag upptäckte att alla som arbetade på Expressen bodde i Stockholms innerstad, bara umgicks med journalister och att det var en så sluten värld. Jag fick komplex, jag ville också vara från medelklassen och ha gått Journalisthögskolan.
.----
Belinda Olsson, krönika i Aftonbladet 27 juni 2001
Då ville jag slåss - inte göra kärlek
.Jag tänkte berätta om ett speciellt släkte som befolkar delar av stadsdelen Södermalm. Jag misstänker att Mikael Wiehe kan vara deras Gud.
Låt oss kalla dem "multikultivurmande proggare". Dels har vi det gamla gardet av urproggare, det vill säga 68-rörelsen som i dag är välmående smygkapitalister. Dels har vi deras barn, postproggarna, som stolt går i sina föräldrars fotspår.
Jag gick en kväll för ett litet tag sedan på Orientfestivalen på Södra Teatern. Och där var de i horder. Män och kvinnor i fotriktiga skor och dyra linnekläder från Gudrun Sjödén samt unga tjejer med hennahår och sjalar och svarta pojkvänner de stolt visade upp, "titta mamma, jag har en svart kille!"

Någon utbrast: "Asfalten luktar annorlunda i förorten!" och då fick jag ett bryt. Asfalten i förorten luktar inte annorlunda. Den luktar inte sambafestival och allsång i tvättstugan, den luktar möjligtvis mer grå vardag och fler luggslitna drömmar än någon annanstans men den luktar inte automatiskt annorlunda för att förorten råkar vara multikulti. Dessa människor provocerar mig och du undrar kanske varför?
De är väl egentligen helcoola som intresserar sig för andra kulturer och är så fördomsfria? Men det är kanske just det som stör mig. Att de ska vara så härligt fördomsfria samtidigt som de aldrig sätter sin fot i förorten och i så fall endast på Rinkebys bokmässa eller för att handla ikoner på Skärholmens loppmarknad.
Om man aldrig bott där fördomar vävs eller vet hur asfalten där känns under fotsulan så är det mycket enkelt att jollra om att förorten är exotisk. Många av mina kompisar när jag växte upp var ju till exempel zigenare och många av dem stal, de var inte de enda som stal men de stal. Så hela min uppväxt var jag säker på att alla zigenare tjuvade som galningar och förstod inte varför det var en "fördom". Det störde mig inte heller eftersom det var mina vänner. Och alla fördomar grundas inte på okunskap utan på just erfarenheter.
Det var när jag flyttade från mitt hörn av världen som jag insåg att alla zigenare inte alls stjäl. Men det är lätt att rynka på näsan åt sådana som mig, kalla mig oupplyst, när man sitter där runt sitt stora middagsbord av körsbärsträ, dricker rödvin och spelar Mikael Wiehe för sin gäst - den landsförvisade invandrarpoeten från Iran som någon proggkvinna kommer förföra efter middagen - samt beundrar sina afrikanska masker på väggarna.

Det är därför jag blir så provocerad. Inte för att de är elaka eller dumma för det är de absolut inte. Men för att de har en bild av verkligheten som är allt annat än verkligheten.
De är inte mångkulturella, de står utanför och ser in men fejkar så att glaset mellan dem och andra inte syns och därför upplever vi att de är med.
----
Aftonbladet 3 juli 2001
Intervju med Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin:
Vad är förklaringen till Aftonbladets stora framgång?
”Själv anses jag som folklig. En person som umgås med vanliga människor, lyssnar på deras vardagsproblem och tankar om livet och framtiden. --- Det kan låta självklart, men idag umgås faktiskt journalister mest med andra journalister. Bilden av verkligheten färgas av kompisar med samma bakgrund, utbildning och intressen som man själv har. Det är naturligtvis inte bra. Den journalistiska nyfikenheten måste sträcka sig långt utanför den egna kretsen.”
---
Tidningen Journalisten nr 19 2001
Svårt att få mångfald på redaktionerna
Svenska redaktioner är något av ett etniskt rensat territorium. Ingen av de tio invandrade journalister som gått en JMG-kurs för att komma in i branschen har lyckats få in en fot på någon redaktion.
En svensk journalist på besök i en invandrartät förort är en exotisk syn.
- Bara safarihatten saknas, säger S Kl på Radio Göteborg.
Vid brandkatastrofen på Hisingen 1998 fick man börja från scratch när det gällde att skaffa kontakter bland invandrargrupperna. Det var en okänd värld för journalisterna.
På Radio Göteborg liksom på många andra håll dominerar det svenska medelklassperspektivet.
Tedroes Mehretu har rötter i Eritrea och har deltagit i ett projekt som praktikant. Han tycker att det största problemet är svenska journalisters attityd till invandrare, bland annat att alla invandrare ses som en homogen grupp.---
Tedroes Mehretus projektanställning har upphört och han har återvänt till arbetslösheten. Han säger att medierna egentligen inte är särskilt intresserade av att anställa invandrare.
- Alla påstår att de vill ha in fler invandrare, för det är politiskt korrekt att säga så, men det är ändå de svenska journalisterna som får jobbet.
---
Tidningen Journalisten nr 19 2001
Magert resultat av JMG-kurs
Ett tiotal invandrade journalister och fotografer gick en ettårig mediekurs vid JMG. Drygt ett år efter kursen har ingen av dem lyckats få ens ett vikariat inom mediebranschen. Hittills har hela satsningen på 1,6 miljoner kronor varit i stort sett förgäves. A P P (invandrare): Vid studiebesök lät det så bra när redaktionscheferna sade att de ville anställa fler invandrare men det visade sig att de inte menade något med det. När jag försöker sälja in frilansjobb och de hör min brytning märker jag hur tveksamma de blir. I C (invandrare) tror att språkproblem, kulturella skillnader och traditionellt tänkande hos de som rekryterar kan förklara varför invandrare har så svårt att komma in på redaktionerna.
U E, kursansvarig på JMG, är besviken: Flera av kursdeltagarna hade kompetens nog att börja jobba på redaktioner. Att de inte fått jobb handlar till stor del om de attityder som finns på redaktionerna.
På DN försökte man i slutet av 90-talet att rekrytera invandrare. Åtta fick prova som praktikanter, ingen är kvar. Tydligen ansågs inte behovet av invandrade journalister väga upp eventuella språkproblem och andra kompetensbrister.
T K på Hubo Press som ger ut flera tidningar i invandrartäta områden har testat journalister med invandrarbakgrund men säger att för dåliga kunskaper i svenska ställt till problem.
---
Ur boken ”Mörk magi i vita medier”
CC, redaktör på Aktuellt, skriver om hur det var när en grupp elever från en yrkesskola gjorde studiebesök på Aktuelltredaktionen och hur tydlig redaktionens dominans av svenska medarbetare då blev:
”Plötsligt stod tjugotalet förortsynglingar, frustande av energi, med korpsvart hår och glänsande svarta bomberjackor mitt på redaktionens golv. Jag minns att det gick som ett sus genom redaktionen, att arbetet liksom avstannade för en stund. Inte så mycket för att besökarna gjorde mer väsen av sig än andra, utan helt enkelt på grund av hur de såg ut. Sådana personer hade aldrig tidigare skymtats på vår redaktion”.
Dagens Nyheter 23 juli 2001
Anonyma makthavare/del 2
Fakta/Zoran Alagic
+ Pressekreterare åt jämställdhetsminister Margareta Winberg.
+ Född 1962 i Osijek i nuvarande Kroatien. Far är serb och mor tyskättad kroat. Flyttade till Sverige och Östergötland med sin mor som femåring.
+ Bor i Stockholmsförorten Högdalen
Margareta Winbergs pressekreterare Zoran Alagic tycker att partipolitiken behöver mer utrymme för olika slags människor.
- Egentligen borde Göran Persson bo i förorten Rosengård i stället för i centrala Malmö. Det skulle väcka respekt.
När intervjuaren frågar Zoran Alagic om hur han uppfattar den politiska världen påminner han om att Stockholms medievärld också är liten och konform.
- På Dagens eko var jag en av få som bodde i förorten! Jag tycker att det är viktigt att det finns en mångfald, människor med olika bakgrund i såväl politiken som journalistiken. Alldeles för många har samma referensramar, bor i innerstaden och kommer från medelklassen.
---
Slut bakgrundsartiklar.

Fram till 60-talet var journalister ett rätt så lågbetalt mellanstatusyrke.

Man började som obetald volontär och jobbade sig upp. En del kom in från sidan från andra yrken och rätt många arbetargrabbar kom upp sig t ex i kvällspressen. Några stora namn: Karl-Gunnar Bäck, Ulf Nilson, Staffan Heimersson.
Det fanns ingen särskild journalistutbildning. Man lärde sig yrket i yrket. Först infördes så en ettårig utbildning på ett institut. Sen skulle yrket märkvärdiseras genom att bli till treårig högskoleutbildning. Man började ta in på betyg, och eftersom yrket var populärt i medelklassen blev betygskraven höga och man fick bara in välartat folk från medelklassen med 5,0 i snitt. Eftersom flickor har högre betyg fick man en övervikt av kvinnliga journaliststuderande. Inget ont om medelklassflickor med bra betyg, men några ifrågasättare är de sällan. Och sen är de uppfostrade med humaaaana ideal vid matsalsborden av körsbärsträ på Söder.
Därför har konformismen blivit så total som den har blivit. Påfallande många i mediavärlden är som nämnts gifta med varandra. Någonstans, jag hittar ej artikeln, har jag läst en betraktelse om det opinionsbildningsproblen som uppstår i ett land när den ledande kulturskribenten på landets största dagstidning Aftonbladet över frukostbordet kommunicerar med kulturchefen på landets näst största dagstidning Expressen om hur man ska se på t ex namnpublicering av nazistsympatisörer. Och som synes ovan, över andra frukostbord sitter radiofolk och kommunicerar med TV-folk, bokförläggare med journalister. Och /nästan/ alla bor de på Söder.
De har dubbelt så höga inkomster som medel-Svensson, och de är ofta gifta med en annan journalist som också tjänar dubbelt så mycket som medel-Svensson.
Pga av mycket stark medieägarkoncentration – det finns egentligen bara Bonnier-sfären, Stenbeck-sfären, Schibsted-sfären och så public service - och ett litet land och stark mediekoncentration till Stockholm är det också riskabelt att sticka ut med inopportuna åsikter. En journalist kan vara ganska säker på att chefen på tidningen där han/hon jobbar är gift med någon på t ex TV, och om snacket börjar gå är man rökt överallt.
Avsnitten om bristande etnisk mångfald på redaktionerna var inte med för att jag pläderar för ökad etnisk mångfald. Den var med för att peka på dubbelmoralen när journalister gärna anklagar andra arbetsgivare för fördomar, etc. Och för att visa att journalister faktiskt inte har fattat hur Sverige ser ut idag.
Jag vill att de ska börja skriva om invandringsfrågor ur svenskarnas perspektiv. Att de ska ta upp de problem som situationen ger. Att de ska skriva om brottslighet och kostnader. Att de ska börja fatta något av de hot som finns mot deras och deras barns framtid.
Det skyddade Söder är inte skyddat för all framtid.

Insänt av Björn den 15 april 2005, 7:29:31| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Orhan, 20 år – en dömd mördare
Orhan Yildiz var 17 år när han mördade en jämnårig i Rinkeby med 12 skott. Han beskriver den värld han kommer från som en arena för maktkamper, där heder och ära är viktigast av allt.

Stockholm. 14–15-åringar som rånar, våldtar, misshandlar – och hotar dem som vågar anmäla. Det är verklighet i flera av Stockholms förorter. 20-årige Orhan är dömd för mord, ett mord han begick när han var 17 år. Och han ångrar sig inte:
– Det är kriminalitetens villkor: döda eller dödas, säger han.

Grova brott och vapen hör till vardagen bland de unga kriminella. Orhan Yildiz visar hur man håller en pistol.

”De här killarna skrattar åt socialen”, säger Anders Göranzon som är chef för rånkommissionen i Västerort.

– Situationen är katastrofal, säger Lars Lindskog, chef för ungdomsgruppen vid Västerortspolisen.

Varje år genomför polisens ungdomsgrupp cirka 350 förundersökningar om grova brott – nästan ett om dagen.

Enligt Lars Lindskog har antalet brott som ungdomar begår inte ökat, men brotten har blivit grövre. Närmare 90 procent av alla grova rån begås av ungdomar.

– Personrån är det vanligaste i dag. För tio år fanns det inte ens. Personrånen uppfanns i samband med mobiltelefonerna. De använder vapen eller hotar och är ofta fler än offren. Ofta ger de också lite extra stryk. Det finns noll empati hos de här personerna, de har ingen som helst känsla för offret överhuvudtaget – ”vadå jag behövde pengar” är attityden.

Som City skrev i går visar en färsk undersökning från Stockholms stad att tre av fyra grundskoleelever och två av tre gymnasieelever har begått något brott det senaste året.
18 procent av grundskoleeleverna har stulit, 6 procent har begått våldsbrott och 5 procent har gjort inbrott.
13 procent av eleverna i grundskolan har köpt eller sålt stöldgods minst en gång det senaste året.
Omkring 400 ungdomar under 18 år i Västerort är aktivt kriminella och begår regelbundet grova brott. De är misstänkta eller dömda för allt från rån och stölder till misshandel och sexuella övergrepp.
Läs mer Stockholm City






Insänt av Björn den 15 april 2005, 7:09:03| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

14 april 2005, 13:49:44
Integrationspolitiskt program (fp)
Förslaget har lagts fram för partistyrelsen inför landsmötet i höst.


Mauricio Rojas

- Våra förslag handlar bland annat om bildandet av direktvalda utvecklingsråd i Sveriges utsatta bostadsområden, att utländska medborgare som begår allvarliga eller upprepade brott automatiskt ska dömas till utvisning, att skärpa lagstiftningen kring hedersrelaterat våld, könsstympning och barnäktenskap, att tydliggöra skolans ansvar för elevernas trygghet och garantera barn som går i konfessionella skolor rätten till en mångfacetterad utbildning i livsåskådningsfrågor, säger arbetsgruppens ordförande Mauricio Rojas.

Läs Integrationspolitiskt program (fp), pdf-fil.


Insänt av Björn den 14 april 2005, 13:49:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

13 april 2005, 8:30:23
Shocking Rise in Violence Against Swedish Women
Strangely enough, there is no connection made in this article by the New York Times between the huge influx of Muslim immigrants and the steep rise in violence. As I've shown in my posts before, circumstantial evidence indicates a strong correlation between the two. I notice that the NYT agrees with my conclusions that the numbers cannot be explained away as merely a greater willingness by women to report the incidents. Which is exactly what the police in Sweden's third largest city claimed about an appalling number of rape charges. They're lying, and they know it. The same thing happens in Oslo, Norway, where the authorities are covering up the statistics and sacrificing their own young women to keep the peace. Predictably, leading Swedish feminists like Gudrun Schyman continue their quest to demonize all men, instead of focusing on Muslims. No wonder I consider myself an ex-feminist:

Read more at fjordman

Insänt av Björn den 13 april 2005, 8:30:23| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Islam-paranoia
De muslimska kommentarerna till Tsunamikatastrofen har inte lyfts fram i svensk press; de har förtigits i den anda av politisk korrekthet, som sakta förgör oss intellektuellt.

Inget media har skrivit en rad om det som nu komma skall.

Intervju med saudisk präst: De som här firade nyår (i Thailand) på pubar, hotell, Allah vände sig emot dem med en jordbävning. Han avslutade Richerskalan. Alla nio nivåerna är borta. Tiotusentals omkom. Det sägs att det var turister som skulle fira nyår... Allah visade dem sin sin vrede och sin styrka. Är det någon som vill lära sig denna läxa?... Vi vill inte vara som dem med deras helgdagar och firande, det är förbjudet, det är kätteri.

Sheik Ibrahim: Förtrycket och korruptionen som orsakats av amerikanarna och judarna har ökat. Har de hört om dessa stränder som kallas turisternas paradis, om Bangkok där judar och amerikaner investerar pengar, det är korruptionens centrum på denna jord... Muslimer tvingas till prostitution där... Vill du att världen skall bortse från från dessa korrupta förtryckare? Önskar du att att havet sänkte sina vågor mot korruptionen för att havet skall se det med sina egna ögon... Nu har timmen noll kommit...

Al-Fawzan, professor: Detta är ett kollektivt straff... ett tecken från Allah för sexuella perversioner. Vi måste bekämpa homosexualiteten...

Vad är detta? Muslimsk paranoia förstås, fundamentalism, ekon från ett avlägset religiöst förflutet; allt detta är före Luther och renässansen; det är inte ens medeltid utan nattsvart obildning, järnåldern, - ett hemskt kulturmörker, ser ni det svarta molnet längst därborta vid horisonten, hur det ligger under den nedåtgående solen, hur taggigt det är sina kanter, hur det rör sig och blixtrar därifrån... det kommer häråt...

Ja, men du är ju rädd för Islam, inte sant.

Ja, så är det, livrädd...


Insänt av Björn den 13 april 2005, 8:25:27| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

11 april 2005, 9:18:39
Debatten om bidragsfusket
Samhällsproblem har en otrevlig vana, att jämnt liksom tränga sig på, sjöng ett av proggbanden (vilket var det?) på det glada 70-talet; det hette vidare i visan att det gäller att blunda och inte förstå....


Jag vet inte varför jag kom att nynna på denna visa samtidigt som jag hörde och såg socialministern Berit Andnor i Lennart Perssons debattprogram om bidragsfusket i TV1 på tisdagskvällen. Andnor värjde sig mot den påträngande verkligheten på samma sätt som DDR-ledarna strax innan murens fall.

Konfronterad med de skärpta frågorna från den invandrade tjejen hur en fyrbarnsfamilj som lever på bidrag skall kunna gå över till jobb när penningsförlusten kan bli 17 000 kr i månaden, blev Berit Andnor helt svarslös och började prata om annat, hur viktigt det är med jobb etc, ett fyrverkeri av socialklyschor.

När man frågar en ledande s-politiker om ett problem börjar denne genast med en lång utläggning om själva problemet, svar på frågan kommer aldrig. Detta trixande med debatten lyckades tidigare, men nu har jag en känsla av att vänsterprimatet över samhällsfrågorna och debattklimatet är på väg att rämna, och när det sker kan det gå fort: inom en femårsperiod kan socialdemokratin mycket väl vara ett 20-procentsparti.

Muren öppnas plötsligt, därutanför så mycket spännande liv som rör sig, gardinerna dras upp, fönstren slås upp på vid gavel och den friska vinden sveper in i det unkna rummet.

Insänt av Björn den 11 april 2005, 9:18:39| Permalink| Kommentarer (2) | TrackBack

10 april 2005, 8:05:12
PM Nilsson: Vad håller fp på med?
Expressen

Folkpartiledaren Lars Leijonborg omges onekligen av högspänningsfält när hans parti tar i invandrarfrågor. Rasistanklagelserna kommer nu nästan varje vecka.


Varför denna laddning? Har liberalerna fått en ny roll i det mångkulturella samhället? Måste man sätta gränser för toleransen för att försvara toleransen? Måste man göra avkall på liberalismen för att bevara det liberala samhället?

För att prata om detta bjöd jag folkpartiledaren på lunch. I väntan på maten ber jag honom att läsa igenom danska venstres "Vision for Danmark" där Anders Fogh Rasmussen skriver om invandrarpolitikens ideologiska del, med tydlig adress till den danska islamismen: "Vi kräver inte att alla ska vara som vi eller tänka som vi, men vi kräver att om man vill bo i det danska samhället ska man respektera och erkänna grundvärderingarna – yttrandefrihet, likhet för kvinnor och män, åtskillnad mellan politik och religion."

Lars Leijonborg säger att han håller med om vartenda ord och att folkpartiet förde nästan identiska resonemang inför valet 2002, men att de kom i skymundan för språktestet. Han menar att den ideologiska aspekten är underskattad i integrationsdebatten, att "vi måste kunna dra en gräns och säga att vissa värderingar inte är acceptabla och att det finns värden som vi aldrig någonsin kommer att kompromissa om".

Just den debatten är stor i många länder, som Tyskland, Danmark och Holland, men i Sverige har den än så länge uteblivit. Varför?
Leijonborg tror att en anledning är att de länderna har "haft otur" med sin muslimska invandring och fått in mer radikala grupper än Sverige. Men också:

– Det en flathet i det svenska kultur-etablissemanget, en ovilja att stå upp för de värderingar och rättigheter som bland annat liberalerna kämpat hårt för i mer än hundra år.

Och tyvärr också en rädsla att konfrontera, menar han:

– Theo van Gogh i Holland och Fadime här i Sverige fick betala ett högt pris för att de stod upp för sina åsikter. Fredrik Malm i vårt ungdomsförbund blev allvarligt hotad när han skrev en kritisk artikel om en predikan i Stockholmsmoskén.

Efter valet 2002 var det många som trodde att folkpartiet skulle göra invandrarfrågan till sin. Leijonborg säger att han har tvekat eftersom man så lätt riskerar att frigöra främlingsfientliga krafter som han absolut inte vill frigöra.

Samtidigt menar han att debatten om den islamistiska extremismen är nödvändig:

– Invandrarna själva säger ofta att svenskar inte vågar stå för vad de tror på. Det Fadime gjorde för kurderna var oersättligt, men svenskarna svek henne. Hon var alldeles för ensam. Där måste liberalerna spela en tydligare roll just därför att det är vi som står för det mångkulturella samhället och är för islams närvaro i Sverige. Tyska CDU är till exempel uttalade kritiker av det mångkulturella, och därför trampar de ohjälpligt snett när de nu konfronterar islamismen.

Vill du ta den striden?
– Ja det vill jag, även om det nog kommer kännas obekvämt för en del liberaler. Men jag vill stå upp för de landvinningar som liberalerna uppnått i Europa även om det kan uppfattas som kontroversiellt av flata svenskar och fundamentalistiska muslimer.

– Det finns inom islam en extrem fåra som måste konfronteras med debatt, med rättssystemet och i värsta fall med militära medel. Detta kräver mycket svåra avvägningar mot integritetskrav och andra rättigheter, men det är en helt nödvändig kamp, och för mig väger terrorrisken tungt. Och Sverige är på intet sätt skyddat, säger han.

Efter att ha pratat i två timmar med Lars Leijonborg känner jag mig ganska säker på honom. Det här är en politiker som söker en ny roll för liberalismen i ett på många sätt nytt samhälle där liberala värden utmanas på ett annorlunda sätt än tidigare.

Han ser en ny hotbild i islamismen och det känns befriande att en central svensk politiker gör det.
Problemet är att hans sökande uppfattas som att han är osäker i viktiga principfrågor, att han har övergett liberalismen som svenskar känner den. En större tydlighet är verkligen på sin plats. Den här debatten tål inga missförstånd.

Av PM NILSSON


Insänt av Björn den 10 april 2005, 8:05:12| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

9 april 2005, 9:03:32
Kidnappad
Den här texten ska handla om kd-politikern Minas Ibrahim al-Yousifi.

Frågan är dock om rubriken talar sanning. Blev al-Yousifi verkligen kidnappad i Irak, som han uppger?

Klart är att han fått svenskt medborgarskap. Han fann det därför naturligt - i TV, efter sin "frigivning " - att svenska myndigheter ställde upp för att få loss honom. Han tyckte t.o.m. att Sverige borde ha gjort mer.

Samtidigt, när han använder termen "mitt folk", så syftar han inte på svenskarna. Nej, då syftar han på människor i Irak. Det var ju därför han farit ned dit, efter att ha fått asyl i Sverige.

Vi har alltså att göra med en form av "konjunktur-svensk", en person med flexibelt medborgarskap. Svensk är han när det passar, men bara då.

Noteras kan också att al-Yousifi tillhör en växande grupp av personer som kommer hit och får asyl pga politisk förföljelse, eller påstådd sådan. Sedan använder de Sverige som bas för fortsatt politisk verksamhet i det tidigare hemlandet, med eller utan terrorism som medel i kampen. Således finns det svenska medborgare som leder gerillakrig på Sumatra eller har deltagit i krig mot serberna i Kosovo.

Nåväl, tillbaka till al-Yousifi. Blev han verkligen kidnappad? En som starkt ifrågasätter detta är journalisten Kurdo Baksi.

I Aftonbladet den 22/3 -05 skriver Baksi:

"Jag har ... ifrågasatt det höga "frigivningsbeloppet", äktheten i två videofimer av al-Yousifi, "kidnapparnas" vädjan till den svenske kungen. Dessutom menade jag att Sverige inte har några soldater i Irak och att de valbojkottande sunnimuslimerna enligt logiken regler inte borde kidnappa en person som bojkottar valet. Och jag har fått rätt. al-Yousifi är fri och behövde inte ens betala lösesumma.

Jag har några frågor till som gör att kidnappningsdramat skiljer sig från de andra: Hur kommer det sig att al-Yousifi är den ende kidnappade i Irak som ringt sin familj? Varför innehåller inte den andra videon ett tidsfristskrav från kidnapparna som i andra kidnappningsdramer? Varför kidnappas al- Yousifi just två dagar före valet i Irak? Ytterligare påtryckningsmedel för att bojkotta valet för en man som redan bojkottat valet i Irak?

Det är konstigt att al-Yousifi som den enda kidnappade i Irak fått ringa hem till sin familj. Det är också konstigt att han som enda kidnappade släpps utan att lösesumma betalats. I motsats till andra frigivna kidnappade italienare, fransmän och turkar har inte al-Yousifi bråttom hem! Han är inte alls orolig för sin framtid och har läget under kontroll. Är det inte konstigt?"

"... jag är glad att den 60-årige al-Yousifi förenas med sin familj, men en sak måste jag meddela: den svensk-irakiske politikern Minas Ibrahim al-Yousifi var inte kidnappad. "

Så vem ska man tro på?

Trovärdigheten hos al Yousifi sjunker rimligen mot bakgrund av vad som framkommit om denne person i övrigt.

Så här skrev Expressen den 4/4 -05:

"HOTADE SLÅ MED FLASKA

Toppolitikern Minas Ibrahim al-Yousifi, 60, från Jönköping berättade att han kidnappats i Irak.
al-Yousifi beskrev sig som en demokratikämpe och fick stöd av svenska riksdagspolitiker.
Expressen kan nu berätta att han dömts för att ha hotat en kvinna - för att hon levde för svenskt."

"Expressen kan i dag avslöja att partiledaren är dömd av Jönköpings tingsrätt till en månads fängelsestraff för olaga hot mot en kvinna.

Han berättade under rättegången hur han hatade kvinnan på grund av att 'hon har förändrats av det svenska levnadssättet"' Detta kunde han inte acceptera, förklarade al-Yousifi.

Partiledaren erkände också att han försökt slå kvinnan med en tvåliters champagneflaska.

- Jag ska döda dig och det spelar ingen roll hur länge jag får sitta i fängelse, sa han.

al-Yousifi hotade att 'krossa hennes skalle', men kvinnan räddades av sin mamma och syster."

"När polisen kom dit förklarade partiledaren inför poliserna:

- Jag ska döda dig jävla hora.

Expressen har tagit del av den personutredning som kriminalvården gjort om al-Yousifi. Där framgår det att han misshandlat samma kvinna tidigare, då knuffade han henne så illa att hon bröt benet."

Kd-ledaren Göran Hägglund tror dock på al-Yousifi:

"Upprepade gånger krävde kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att regeringen skulle agera kraftfullare för att få Minas Ibrahim al-Yousifi fri. Han kallade al-Yousifi för en engagerad politiker, påpekade att de hade träffats personligen och benämnde honom ett antal gånger familjärt bara med förnamn.

När Expressen berättar för Göran Hägglund att han dömts till fängelse för olaga hot vill han förtydliga att de bara träffats en gång. För 20 år sedan.

Men hans stöd för Minas Ibrahim al-Yousifi står fast."




Insänt av Björn den 9 april 2005, 9:03:32| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

8 april 2005, 13:00:16
Återkalla medborgarskapet vid grova brott
Föreställ dig att ett antal hus bredvid ditt hem brinner ner till grunden och att flera av grannarna blir bostadslösa. Du låter en av de drabbade få bo hos dig i väntan på att det ska ordna upp sig. Snart märker du emellertid att städningen missköts och än värre, att saker börjar försvinna i ditt hem. Misstankarna riktas mot din gäst. Tyvärr besannas de också. Du tar upp det till diskussion men snart återupprepas beteendet. Låter du gästen stanna eller avhyser du honom? Detta är den grundläggande frågan i följande text.

Av John Järvenpää


Under senare år har flera lantbrukare rånmördats i landets södra delar. I Småland har en taxichaufför avrättats och ett otal kvinnor har gruppvåldtagits runtom i Sverige. Hösten 2003 mördades utrikesminister Anna Lind. I höstas dödades blott 14-årge James Waite med ett knivhugg i bröstet, efter att attackerats av ett gäng på 5-8 personer. Förövarna har i samtliga dessa fall utländsk bakgrund, alltifrån från forna öststaterna till Balkan, Mellanöstern eller Latinamerika.

Statistiken visar att det hos vissa invandrargrupper råder en kraftig överrepresentation vid grova brott. Det har dock visat sig svårt att diskutera invandrarrelaterad brottslighet. Ingen vill skällas för rasism. Vi såg det förra våren då diverse debattörer ondgjorde sig över att Brottsförebyggande rådet, BRÅ, höll på med en kartläggning av invandrares brottslighet. Edna Eriksson var en av dessa debattör. Hon försörjer sig på att åka land och rike runt och tala om invandringens positiva förtjänster (uppgifter från hennes egen hemsida). När frågan om den planerade undersökningen dryftades I TV4s morgonnyheter sade hon frankt att det inte spelar någon roll om så 90 procent av invandrarna begår brott. Det är ändå fel att kartlägga och diskutera den, ansåg hon.

Liknande åsikter framfördes nyligen av flera debattörer då frågan kom upp på dagordningen i och med ett förslag från folkpartiet om att utvisa kriminella invandrare. (Inför förra riksdagsvalet krävde partiet språktest för invandrare som vill få medborgarskap. Efter valet förverkligades dock inte förslaget vilket gör att det nya utspelet bör ses som röstfiske.) Detsamma gällde efter att Robert Aschberg i TV3s Insider låtit visa ett reportage om invandrares brottslighet. Programmet anmäldes för hets mot folkgrupp.

Det är svårt att tolka dessa uttalanden och anmälningar på annat sätt än att de som framkastar dem motsätter sig öppen och fri forskning liksom fri debatt. Edna Eriksson kommentar om att det inte skulle spela någon roll om så 90 procent av invandrarna begick brott är en elitistisk uppfattning som saknar stöd hos såväl svenskar som invandrare. Det torde också vara ett svårslaget rekord i politisk korrekthet.

Etnologiprofessor Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). I den ger flera invandrargrupper uttryck för att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp. Landsmän som begår brott borde utvisas, anser många. Förvisso tillämpas utvisning men det ska väldigt mycket till innan så sker. Sverige är i internationell jämförelse "snällast". I exempelvis Danmark och Finland gäller utvisning för asylsökande också vid mindre förseelser. Den 15 mars avkunnades även en historisk dom av Danmarks Högsta domstol. Då dömdes de danskfödda kusinerna Hizir och Ferhat Kilic till fängelse i åtta respektive tio år och därefter utvisning ur Danmark för mordet på den italienske 19-årige turisten Antonio Currà. Mordet skedde i Köpenhamn sommaren 2003 då kusinerna var 16 och 17 år gamla. Till Berlingske Tidende sade åklagaren Henning Fode om domen att: "Den visar, att man inte kan begå kriminella handlingar här i landet och vara säker på, att man får fortsätta att uppehålla sig här."

Ser vi till Dauns rapport ligger det nära till hands att tolka resultaten som att den stora majoriteten invandrare som sköter sig ser sig själva som bra representanter för sin respektive etniska grupp. Omvänt är de som begår brott dåliga representanter.

Dauns studie visar alltså att invandrare anser det vara i sin ordning att utvisa kriminella landsmän. Deras önskan står emellertid ofta i kontrast med Utlänningslagen. Den som skaffat medborgarskap, vilket är lättast att erhålla i Sverige av alla västeuropeiska länder, kan helt enkelt inte utvisas enligt denna lag. Kritik har dock riktas mot detta. I samband med debatten om hedersmord för ett par år sedan föreslog t ex Elisabeth Frietz, den mördade Fadime Sahindals advokat, att medborgarskapet borde återkallas "för dem som inte klarar av att leva efter svenska lagar och regler".

Även för en utlänning, en person utan medborgarskap, är skyddet starkt. I synnerhet om personen haft permanent uppehållstillstånd, PUT, sedan minst fyra år när åtal väcktes eller varit bosatt i Sverige i minst fem år. Då krävs det "synnerliga skäl" för utvisning. Anknytning såsom vistelsetid och familjeförhållanden samt levnadsomständigheter räknas hit.

Högsta Domstolen, HD, gav 1996 prov på hur man resonerar kring detta. Fallet gällde en gambier med PUT som upprepade gånger åkt fast för heroinförsäljning. HD bedömde att risken för återfall var stor. Men då mannen skaffat barn med en svensk kvinna fick han stanna, för barnets skull. HD tog alltså inte hänsyn till att andra barn kom till skada pga mannens heroinförsäljning. Även om han själv kanske inte sålde till barn, så är det ett välkänt faktum att knark går genom olika led och slutligen hamnar också hos barn. I förorter har tio-åriga heroinmissbrukare påträffats. Beträffande hans eget barn kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget kan betraktas som en god far. HDs prejudikat signalerar om en slapphet som kriminella utnyttjar. Det man sår får man skörda.

Vidare stadgar Utlänningslagen att en utlänning som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år "och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas" (Lag 1994:515). En 19-årig, eller för den delen en 26-årig, utländsk mördare - utan medborgarskap - kan således inte utvisas eftersom han kom hit som 14-åring. Trots att han bott i Sverige mindre än halva sitt liv.

Röster har alltså höjts för att utvisning av vuxna utlandsfödda som begår grova brott bör tillämpas skarpare, inte bara för dem PUT utan också för dem med medborgarskap. Sannolikt står en bred folkmajoritet bakom denna uppfattning.

För grovt kriminella utlandsfödda ungdomar blir frågan knivigare. Ungdomars ansvarstagande kan inte jämföras med den vuxnes. Men i mitt arbete med ungdomar mellan 16-20 år dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård, har jag genom åren stött på alltför många som föraktar den svenska "snällismen". De vet att man inte kan dömas för något innan 15 år, på sin höjd leder brott till samtal med sociala myndigheter. Vid dessa samtal är det, enligt vissa ungdomar, inte ovanligt att av taktiska skäl beskriva sig själva som offer för omständigheterna, vilket skapar sympati hos socialsekreteraren som skolats in i tänkandet att kriminalitet är samhällets fel. Dessa ungdomar ser kriminalitet som ett yrke, ett sätt att skaffa sig status och respekt. Vilket förstärks av att man idag kan få vip-kort till krogarna enbart genom att vara "yrkeskriminell". De räds inte av fängelsestraff, snarare ses det som statushöjande.

I de större städerna finns ett stort antal unga lagöverträdare som är på väg att värvas av etablerade kriminella ligor. Flertalet bor i så kallade fattiga områden, vilket betyder hög andel invandrare. Situationen i Malmö och Stockholm skiljer sig inte nämnvärt från den i Göteborg. Tusentals kriminella fostras alltså i "fattiga områden".

Fattigdom kan visserligen till en viss del förklara kriminalitet. Jämfört med de länder varifrån många invandrarungdomar och deras föräldrar härstammar ifrån är fattigdom dock inget relevant begrepp. Inte heller är det relevant som måttstock på Sverige där det sociala skyddsnätet - trots alla nedskärningar - står sig väl vid en internationell jämförelse. Mat, bostad, gratis tand- och sjukvård samt skolgång garanteras för alla ungdomar. Flertalet ungdomar i nämnda områden begår heller inte brott. Slutligen förklarar fattigdomsmodellen inte illdåd som gruppvåldtäkter, misshandel, dråp och mord. Sådant handlar om normupplösning, inte fattigdom. Fokus måste alltså läggas på normer, moral och värderingar, inte på fattigdom.

Statistiken visar att majoriteten av de ungdomar som döms till LSU eller LVU, lagen om vård av unga, återfaller i brott. Stödjande åtgärder måste därför sättas in på tidigt stadium. Redan på låg- och mellanstadiet kan skickliga lärare se vart det barkar hän för vissa barn. Vi är dock inte där idag. Situationen är som sagt att ungdomar liksom vuxna invandrare ibland medvetet väljer den kriminella banan. På dem biter vare sig normer eller dagens straff.

En konsekvensbetonad väg för att få bukt med dessa kriminella och den allmänt rådande (o)ordningen ligger i återkallande av medborgarskap. Att riskera det är egentligen inget konstigare än att man kan bli av med sitt körkort eller sin läkarlicens om man missköter sig. Avsaknad av medborgarskap innebär mistande av en rad rättigheter samt att utvisning kan komma ifråga, något kriminella är väl medvetna om.

De politiskt korrekta invänder gärna med att svenskar också begår brott. Man bortser då från att det svenska samhället, liksom varje samhälle, har ett särskilt ansvar för sin ursprungsbefolkning, i detta fall den svenska folkgruppen tillsammans med samer. Fängelser byggda med svenska skattemedel är först och främst avsedda för dessa individer (planerna på att bygga flera nya fängelser pga importerad brottslighet pekar återigen på ett systemfel). Av naturliga skäl kan svenskar inte heller utvisas. De politiskt korrekta menar vidare att det är fel att utvisa människor som rotat sig här. Men en myndig person som upprepade gånger begår brott kan inte sägas vara rotad. Snarare är han en "motborgare" mer än en medborgare.

Det ligger i varje samhälles intresse att se till att rättigheter motsvaras av skyldigheter. Som läget är nu råder istället den rättighetsinriktade "snällismen" i dubbel bemärkelse. Dels är det lättast i Sverige av alla västeuropeiska länder att erhålla medborgarskap, i viss mening gäller det även uppehållstillstånd. Dels är det utomordentligt svårt att återkalla det permanenta uppehållstillståndet medan medborgarskap inte kan återkallas. För att alls kunna få uppehållstillstånd och i synnerhet medborgarskap, och för att få behålla dessa, borde därför just skyldigheterna betonas, där minimikriteriet är att avstå från brott. För den utlandsfödde som ändå begår grova brott kan följande skönjas ur ovanstående:

- För den vuxne med PUT bör återkallande av det komma ifråga på svagare grunder vad som är fallet idag.
- För den vuxne med medborgarskap bör medborgarskapet kunna återkallas, eventuellt i kombination med utvisning beroende på brottets art.
- För den icke-myndige utan medborgarskap gäller att det inte blir aktuellt med medborgarskap, om brottsligheten fortsätter efter 18 års ålder.

Härmed skapas incitament för laglydighet, som ju är en grundstomme i ett fungerande samhälle. Dessutom måste norm- och attitydfrågan lyftas fram till en redig diskussion. Dessa åtgärder torde skapa utrymme för förbättrade relationer mellan svenskar och invandrare. Bara det borde vara anledning nog för lagstiftarna att ta upp frågan.
John Järvenpää, mars 2005, www.resonproduktion.com


Insänt av Björn den 8 april 2005, 13:00:16| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Swedish Muslims Call For Terror Attacks Against Sweden
In all fairness, it should be noted that this thread was eventually locked. There were several Muslims arguing against the radicals calling for attacks against Sweden. No, not all Muslims will support this, probably not even the majority. But does that remove the problem? You don't need "all Muslims" to stage terror attacks, you just need a dedicated handful who think they have the perfect Islamic right to strike fear into the hearts of the infidels. And judging from this thread, Sweden has now reached "critical mass". In fact, a terror attack protesting the Russian war in Chechnya was carried out only days ago, although this may have been by Leftist "terrorist groupies" in stead of Muslims.

Read more at fjordman, or click on the link below.


This should serve as a lesson to those who still claim that Islamic terrorism is caused by "Israeli aggression" or "American foreign policy". Sweden, a retirement home for foreign war criminals, doesn't have a colonial past. Yet it is probably the most pathetic dhimmi nation in the Western world, even if facing some stiff competition for the title, including from Norway. It has effectively, without a shot being fired, ceded its third largest city to Muslims, and the suburbs in several others. It has handed over its young women for gang rapes by Muslim immigrants, and shut down those daring to talk about it. It pays for preschool classes in Arabic while its leading politicians push for educating Swedes that this is for their own good. It subsidizes Palestinian terror conferences at a time when anti-Jewish harassment by Muslims is so bad that Swedish Jews sign up for service in the IDF to escape. IKEA, one of its largest companies, censors its own manuals in order not to offend Muslims. A Swedish court recently judged according to sharia. I have earlier read suggestions by a columnist in Sweden's largest newspaper, Aftonbladet, that Sweden should change its national anthem into "something multicultural". Two Swedish girls were also sent home from school for wearing sweaters showing a tiny Swedish flag. The headmaster was concerned that this might be deemed offensive by some immigrants. Sweden crawls to Muslims in every way imaginable, and it still isn't enough. There are still Muslim radicals who want to attack it.

In the end, as long as you don't convert to Islam or pay the Jizya as a properly submissive dhimmi, you are part of the Dar ul- Harb, the House of War. And you can be killed for opposing the spread of Islam. Even if all Swedes should become Muslims, there would always be those who didn't think they were Islamic enough, or in the right way. Islamic terrorism follows Islam like a shadow wherever it goes. The only way to stop it is by keeping Islam out of your lands. A few drops of pure Islamic poison can make even the most stable nation disintegrate. Sweden's ongoing collapse should serve as a scary reminder to others of what happens if you allow this religion to make roots in your country.

"Wallahi I pray that Allah will severely punish all those who are involved in this war against Islam. And that Sweden will feel the punishment of the Mujahdiin that the USA and Spain and other countries have done for their involvement in Iraq. May Allah punish this hypocrite government, Ameen. (Wallahi Jag ber Allah swt att göra alla som har med detta att göra Kriget mot Islam att drabbas av ett grymt straff ameen Och att Sverige får känna på Mujahdiin straff som Usa och Spanien andra länder har gjort för deras inblanding i Irak. Må Allah swt straffa denna Hycklare till regering Ameen")
Member Abd al-Azeez comments objections made by another forum member:

Please give me evidence that kuffar (infidels) should NOT be allowed to kill. Why should you not be allowed to call Sweden Darul Harb (the House of War)? Ulama have stated many times that every state that does not judge according to sharia, and does not have a pact with the Muslims or are paying the Jiziya is a part of Dar ul-Harb, which is allowed to attack and their wealth permitted for all Muslims. Why not follow the example of what our Mujahid brother in Holland did with that pig Theo van Gogh? That brother's action really made a difference in the world, and because of it the Muslims now enjoy some respect and eminence among the kuffar.
Sure, Muslims enjoy "protection" in Sweden as citizens. So what? There are Muslims in the USA and Israel, too, getting "protection". What difference does it make? Allah made Jihad compulsory. A Muslim has to enter fully into Islam, not just ignore issues as he feels like. This is Islam, not a lunch buffet."
Read more at fjordman.




Insänt av Björn den 8 april 2005, 9:58:56| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

7 april 2005, 11:06:34
Ekonomiskt bistånd
kvartal 1 – 4, samt helåret 2004
Läns- och kommunvis redovisning av utbetalt ekonomiskt bistånd

Socialstyrelsen

Hela rapporten Ekonomiskt bistånd pdf-dokument.

I slutet på rapporten från sidan 40 - 50 redovisas helåret 2004, för hela riket samt varje län repektive kommun. Belopp och procentuell ökning eller minskning från föregående år.

Sammafattning nedan.

Statistikens innehåll.

Statistiken avser ekonomiskt bistånd i form av försörjningsstöd och livsföring i övrigt enligt 4 kap. 1 § samt i förekommande fall enligt 4 kap. 2 § i socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Kvartalsstatistik över kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd finns sedan 1990. Den redovisas fyra gånger om året, cirka två månader efter kvartalens utgång. Statistiken produceras av Statistiska centralbyrån (SCB) på uppdrag av Socialstyrelsen. Från och med 1995 utökades kvartalsstatistiken med uppgifter om utbetald introduktionsersättning till flyktingar enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlänningar. Denna statliga ersättning jämställs i statistiksammanhang med ekonomiskt bistånd. Staten ersätter kommunerna för kostnader som avser ekonomiskt bistånd
och introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utländska medborgare.

Merparten av ersättningen utbetalas med schablonbelopp, som avser att täcka kommunernas kostnader för introduktion av flyktingar under året då uppehållstillståndet beviljas samt ytterligare tre år. Kommunen avgör själv om introduktionsersättning eller ekonomiskt bistånd skall utbetalas i det enskilda fallet och bestämmer också ersättningens storlek. Ett villkor för att introduktionsersättning skall beviljas är att flyktingen förbinder sig att följa en introduktionsplan som fastställs av kommunen efter samråd med flyktingen. Kommunerna får även själva bestämma om andra nyanlända utländska medborgare än skyddsbehövande ska motta introduktionsersättning. Exempel på detta är vissa kategorier av anhöriga till flyktingar till exempel vid så kallat familjeåterföreningsfall. Utöver de återbetalningar från staten som avser flyktingar, eller därmed jämställd, erhåller kommunerna också återbetalningar från personer som beviljats återbetalningspliktigt bistånd i avvaktan på exempelvis lön, ersättning från försäkringskassa eller studielån. Dessa belopp varierar kraftigt i de olika kommunerna. Från och med 2001 särredovisas därför även nettobelopp utöver utbetalda bruttobelopp i den rapport som avser årets samtliga fyra kvartal. I övriga kvartalsrapporter redovisas endast utbetalda bruttobelopp.

Utöver kvartalsstatistiken redovisas årligen officiell statistik över antal personer och hushåll som fått ekonomiskt bistånd, liksom biståndskostnaderna fördelade på biståndsmottagare och biståndshushåll efter kön, ålder, biståndstid, utländsk bakgrund med mera. Detta publiceras i rapporten "Ekonomiskt bistånd årsstatistik år x. Utbetalda belopp samt antal biståndsmottagare och antal biståndshushåll."

Ekonomiskt bistånd under hela året 2004.

Samtliga jämförelser görs i fasta (inflationsjusterade) priser. De totala kostnaderna för ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning Under hela året 2004 utbetalades ekonomiskt bistånd inklusive introduktionsersättning med sammanlagt knappt 8,7 miljarder kronor Det är en ökning med drygt fem procent jämfört med året innan.

Ekonomiskt bistånd exklusive kostnader för flyktingar.

Under hela året 2004 utgick knappt 7,5 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd när kostnaden för flyktingars ekonomiska bistånd och introduktionsersättning exkluderats. Det var en ökning med sju procent jämfört med hela året 2003.

Kostnaderna ökade i 20 av 21 län. I Värmlands län minskade kostnaderna med en procent, medan Södermanlands, Dalarna och Norrbottens län redovisade ökade kostnader med 12–16 procent jämfört med fjärde kvartalet 2003. I drygt tre av fyra kommuner redovisades ökade kostnader och i drygt 40 procent av kommunerna steg kostnaderna med mer än tio procent.

Ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning till flyktingar.

Nästan 1,2 miljarder kronor betalades ut i ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning till flyktingar under hela året 2004. Det var en minskning med cirka sju procent jämfört med året innan.

Återbetalning av ekonomiskt bistånd 2004.

Återbetalt ekonomiskt bistånd består dels av statlig ersättning till kommunerna för vissa före detta flyktingar och dels av återbetalning från enskilda individer eller återsökning från försäkringskassa. Eftersom det saknas uppgifter från totalt 29 kommuner görs ingen redovisning på riksnivå för varken återbetalning eller nettokostnader. Som tidigare nämnts varierar återbetalningarnas omfattning mellan kommunerna.

Insänt av Björn den 7 april 2005, 11:06:34| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

SVT och SR är statens språkrör
Världen idag

Publicerad 2005-04-06 11:07

För tio miljoner kronor bedriver SVT kampanj för att övertyga oss om att SVT, vars hela distributionsnät ägs av staten, står fritt ifrån politiskt inflytande. Men verkligheten är en helt annan. Både SVT och SR är makthavarnas språkrör.

SVT och SR är statens språkrör
Publicerad 2005-04-06 11:07
I februari i år ringde jag till radioprogrammet "Ring P1" och ville ta upp makthavarnas inflytande över SVT och SR till diskussion. Men redan vid telefonslussen fick jag veta att detta inte är ett diskutabelt ämne. Vid ett annat tillfälle då jag ringde samma program diskuterade jag med radioprataren Täppas Fogelberg om homosexualitet i allmänhet samt kring pastor Åke Greens predikan mot homosexualitet.

Efter en lång stund direktsänd diskussion tände Täppas till och röt åt mig: -"Jag skall inte diskutera med dig längre. Vi bryter här! Vi bryter här!" och sedan blev det tyst i min telefon. Under nästa dags sändning av "Ring P1" ringde en man till Täppas Fogelberg och sade till honom: -"

I går när du brutit samtalet med mannen som talade med dig om homosexualitet handlade du fel och du behandlade honom illa.

När en kristen ringer till dig då behandlar du honom illa, men när en homosexuell ringer då pratar du med honom som om det var din mamma som ringde". Då började Täppas Fogelberg och hans bisittare i studion att gapskratta i direktsändning och med milda ord förklarade han för både honom och lyssnarna att "det finns en överenskommelse mellan myndigheterna och SR som gör att vi inte får säga vad som helst och vi får inte låta sägas vad som helst i vårt program".

Jag levde bakom "järnridån" fram till 1956. Jag känner igen dessa attityder därifrån. Kommunistdiktaturen avskaffade först religionsundervisningen i skolorna och ersatte den med utvecklingsläran. De avkristnade landets befolkning, fängslade pastorerna och ersatte dem med kompromissvilliga sådana som fick predika "ett nytt evangelium" i de registrerade kyrkorna medan de sanna kristna församlingarna gick under jorden.

Journalister och radiopratare fick bara säga det som makthavarna dikterade. Jag ser tydliga tendenser i Sverige idag som påminner mig om den mörka, förflutna tiden bakom järnridån.

István Lemle



Insänt av Björn den 7 april 2005, 8:52:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

6 april 2005, 8:50:59
Regeringens hedersmordkonferens
Att bekämpa patriarkalt våld mot kvinnor – med fokus på våld i hederns namn, Stockholm, 7-8 december 2004

Arrangörer: Svenska justitie- och utrikesdepartementen i samverkan med v och mp.

Nedan, citat från en företrädare för invandrarkvinnorna.



Belysande citat från konferensen

Nedan följer ett antal belysande citat från konferensen vars andemening också återspeglas i den ordförandetext som konferensen utmynnade i:

"Mäns våld mot kvinnor bottnar i föreställningen om manlig överordning och kvinnlig underordning och är inte kopplat till någon särskild religion, etnicitet eller kultur utan till graden av patriarkat. Mäns våld är extremt kostsamt både i liv, lidande och pengar. Enligt världsbankens chefsekonom uppskattas att kostnaden för sådant våld kan uppgå till upp mot 8 % av BNP i vissa länder." (jämställdhetsminister Jens Orback)

"Det krävs en feministisk analys för att angripa det patriarkala våldet." (riksdagsledamoten Ulla Hoffman)

"Internationell enighet behövs för att fördöma våld mot kvinnor liksom våld i hemmen." (riksdagsledamoten Lotta Hedström)

"Min man våldförde sig ofta på mig och våldtog mig. Han ville också sälja mig till sina vänner. Jag vet inte om det var för att få pengar,affärsmässiga fördelar eller helt enkelt för att förödmjuka mig." (vittnesmål från ett offer för s.k. hedersrelaterat våld)

"Politiker måste ta sitt ansvar för att lösa problemet med våld mot kvinnor och hedersmord." (den turkiska ministern Guldal Aksit )

"Hedersmord är inte en fråga om kultur även om kultur ofta anförs som en förmildrande omständighet. Det måste betonas att alla former av mord, i vilket namn de än begås, är oacceptabla." (FN:s specialrapportör om utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar Philip Alston)

"Patriarkatet måste förstå att heder aldrig kan relateras till våld" (den pakistanska rådgivaren i jämställdhetsfrågor till PM, Nilofar Bakthiar.)

"Oavsett vår ekonomiska styrka och sociala infrastruktur har vi alla samma mål: en vision om ett samhälle där kvinnors rättigheter skyddas fullt ut och lever i frihet från patriarkalt våld…Det är också av avgörande betydelse att kvinnor får information om sina lagliga rättigheter och … att vi får kunskap om kvinnors strategiska behov. (den afghanska biträdande kvinnoministern Sorayha Rahim Sobrany)

"Begreppet heder och artighet har under generationer inneburit ett djupt beroende för kvinnor av män; ett beroende som är svårt att bekämpa eftersom det utövas med silkeshandske." "Eftersom det patriarkala samhället är en negation av demokratin bör nedmonteringen av patriarkatet löpa parallellt med demokratiseringsprocesser för att betona alla människors jämbördighet." (den polska ministern Magdalena Sroda).

"Religiösa ledare bör göra mer för att stoppa våldet mot kvinnor och försvara kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män." (sagt i en plenardiskussion) "Kvinnors rättigheter och kvinnors säkerhet är inte en kvinnofråga eller en kvinnoangelägenhet utan en fråga om demokrati" (FN:s specialrapportör om tanke- och religionsfrihet Asma Jahangir)

"FN:s konvention om avskaffande av allslags diskriminering av kvinnor (CEDAW) erkänner att diskriminering är rotad i universella patriarkala strukturer och betraktar kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna som beroende av en upplösning av patriarkatet i alla dess former…Ett stort problem är det faktum att i de flesta delar av världen har uppfattningen om hur kvinnor lämpligen bör uppträda internaliserats av kvinnorna själva vilket ofta får dem att avstå från att delta i det offentliga livet eller söka arbeten inom mansdominerande yrken etc". ( CEDAW-kommittens ordförande Feride Acar)

"Det behövs ett konstant tryck på regeringar för att visa myndigheter och berörda kvinnor att en kvinnas liv är värt lika mycket som en mans." (den jordanska journalisten Rana Husseini).

"Patriarkatet bygger på och underförstår manliga privilegier vilket också inkluderar rätten att avrätta kvinnor. Våldet är ett verktyg för att kontrollera kvinnor och hot om våld är till för att kvinnor ska förbli underordnade." (amerikanskan LaShawn Jefferson från Human Rights Watch)

"Studier tyder på att antalet hedersmord ökar och att problemen överskrider gränser och nationer och är mer vanligt bland traditionella och ekonomiskt, politiskt och socialt utsatta grupper." (den kanadensiska forskaren Sharzad Mojab)

"Social inkludering, rättvisa och tolerans är grundläggande i kampen mot våld i hederns namn." (från plenardiskussion)

"Ett problem med hederskulturer är att en del pojkar drar fördel av sina möjligheten att kontrollera och förtrycka flickor och kvinnor" (Eduardo Grutzky, Fryshuset)

"Dialog mina vänner, kommer att förändra dagens situation och det patriarkala tänkandet ! Snälla ni, ge oss ert stöd och inte bara applåder och leenden!...Ingenting är omöjligt om vi arbetar tillsammans" (Sharaf Hjältar)

"För att förändra patriarkalt våld är regeringar ansvariga för att utfärda och följa upp könsneutrala lagar i enlighet med FN:s instrument för de mänsk-liga rättigheterna." (Anders Milton, som talesperson för arbetsgrupp 1.)

"Tyvärr är begreppet heder felaktigt kopplat till kvinnors sexualitet, kroppar och uppträdande…Regeringar har det yttersta ansvaret för att skydda sina medborgares liv och integritet, oavsett kön, religion eller etnicitet." (Asma Jahangir som talesperson för arbetsgrupp 2)

"Argumentet om kulturrelativism måste helt förkastas. Det är oroväckande att så få religiösa ledare stått upp och försvarat kvinnors rättigheter och motverkat patriarkalt våld mot kvinnor, särskilt våld i hederns namn". (Jaqueline Hunt som talesperson för arbetsgrupp

"Åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor och könsbaserat våld måste också ta upp kopplingar till rasism och fattigdom och får inte behandlas som isolerade företeelser" (Carl Söderbergh som talesperson för grupp 4)

"För att utrota och förhindra s.k. hedersrelaterat våld måste vi angripa orsakerna till det patriarkala våldet och ha som målsättning att förändra attityder i samhällen som uppmuntrar, accepterar eller tolererar våldshandlingar i hederns namn." (Ingrid Bellander- Todino som talesperson för arbetsgrupp 5).

"Vi behöver alla reflektera över ursprunget till det partiarkala våldet mot kvinnor och hur patriarkatet i sig självt är våldsamt."(prof. Boutheina Cheriet, Algeriet)

"Det är av avgörande betydelse att erkänna mord och annat våld i hederns namn som de brott de är. Att blunda för brotten är att acceptera dem." (Manuel Lezertua, Europarådet)

"Våld i hederns namn måste bli en fråga på den politiska agendan.... Det är viktigt att förstå varför män är våldsamma och att undersöka kopplingarna mellan manlig kultur och våld." ( Irene Simantoni, EU-kommissionen)

"Det krävs effektiv lagstiftning och förstärkta åtgärder för att garantera rättvisa för kvinnor. Det krävs också ett kontinuerligt och oförtröttligt arbete för att ändra normer, attityder och föreställningar som diskriminerar kvinnor och flickor. Vi behöver också stärka kvinnornas makt over sina egna liv… Förövarna av våld i hederns namn är ofta fäder, bröder och andra manliga släktingar. Därför måste också män ta initiativ till att förändra sina attityder." ( Laila Freivalds, Sveriges utrikesminister)

Konferensens slutdokument

Slutdokumentet från konferensen hade formen av en ordförandetext som bl.a. innehåller ett upprop för fortsatta åtgärder. Detta fördjupar på ett par punkter den årligt återkommande resolutionen i FN:s generalförsamling om arbete för utrotande av brott mot kvinnor och flickor i hederns namn. Ordförandetexten betonar t ex att en grundorsak till våldet är föreställningar om kvinnors underordning och mäns överordning. Texten definierar också grundorsakerna i termen av kontroll över och förtryck av kvinnor och flickor. Därmed pekar också texten på behovet av ett brett spektrum av insatser för att främja jämställdhet och förbättra kvinnors villkor ekonomiskt, socialt, kulturellt och politiskt. Under konferensen upprepades konsekvent vikten av att stärka kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Det framhölls också att dessa rättigheter inkluderar sexuella och reproduktiva rättigheter. Slutdokumentet betonar att regeringar har ansvar att förhindra brottet och bestraffa förövarna i enlighet med deras ansvar att skydda och främja mänskliga rättigheter. När en regering misslyckas i detta avseende skall det internationella samfundet agera, framhöll FN:s specialrapportör Philip Alston,. Det noterades att regeringar har betydande medel till sitt förfogande i form av lagstiftning, utbildning och informationskampanjer som kan användas för att åtgärda våldet, för att understryka att det är oacceptabelt och visa att förövarekommer att straffas. Ordförandetexten betonar vikten av att ifrågasätta dagens definitioner av vad manlighet innebär liksom att begreppet heder kopplas till kvinnors kyskhet.

Slutdokumentet/ordförandetexten lyder som följer:

"Patriarkalt våld utgör ett hot mot individens frihet och liv, mot rättvisa villkor mellan könen och mot utveckling. Det måste åtgärdas
oavsett uttryck och på alla nivåer. Det förekommer världen över och inom alla klasser och samhällsgrupper. Det tar sig skilda uttryck men är i grunden rotade i föreställningar om manlig överordning och kvinnlig underordning. Det är ofta den sista utvägen för att upprätthålla existerande maktkulturer när kvinnor och flickor utmanar det faktum att de förnekas de rättigheter som pojkar och män åtnjuter pga. de föds med manligt kön. S k hedersrelaterat våld är en form av patriarkalt våld som ofta förknippas med brist på kroppslig integritet, rörelsefrihet, rätt till lönearbete och ekonomiskt oberoende. En speciell aspekt av våldet är att det öppet uppmuntras och sanktioneras, inom familjer och samhällen. Resolutionen från FN:s generalförsamling A/C.3/59/L.25 slår fast staters skyldighet att med alla medel förhindra, undersöka och bestraffa förövare av brott som utförs mot kvinnor och flickor i hederns namn och att skydda offren och att underlåtande att ge sådant skydd kränker, begränsar eller omöjliggör åtnjutandet av offrens mänskliga rättigheterna. Resolutionen framhåller mäns ansvar för att främja jämställdhet och för att förändra attityder i syfte att utrota könsstereotypa föreställningar. Den betonar också vikten av stöd till offer, bl. a. skydd, rådgivning och hälsovård, inklusive sexuell, reproduktiv och mental hälsa.

Insänt av Björn den 6 april 2005, 8:50:59| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Mångkulturens effekter
Här har jag skrivit ihop ett litet axplock av kostnader skapade av invandrare under de senaste två åren. Kostnader som aldrig hade existerat om politikerna inte skapat det "mångkulturella Sverige". Och för att ni skall få en överblick över hur man skulle kunnat använda pengarna på annat sätt, ger jag här några exempel:


För sjutton miljoner kronor kan man få 250 nya dagisplatser.

För 1 miljard kronor kan man få tre mil motorväg.

För 55 miljoner kronor kan man betala 3 200 starroperationer eller 1050 höftledsoperationer eller lönerna till 70 distriktsläkare under ett helt år.

För 100 miljoner kronor kan man sätta upp trådlöst Ethernet i Stockholms, Göteborgs och Malmös innerstäder, och dessutom täcka flygplatserna och ett antal utvalda hotell.

För hundra miljoner kronor kan 40 000 barn få nya skolböcker.

För samma summa kan en effektiv hastighetsövervakning av i princip alla intressanta vägar i Sverige ske med modern kameraövervakning.

För 18 miljarder kronor kan man anställa 15 000 nya lärare och andra specialister i den svenska skolan.

Ett axplock av invandringens kostnader 2002-2003

Kommuner som tar emot främlingar som fått uppehållstillstånd får en viss summa pengar av staten, närmare bestämt 492 000 kronor per år och främling med början på 2004. Innan låg ersättningen på 483 300 kronor.

Enligt Bo Södersten, professor i internationell ekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, kostar invandringen till Sverige 40-50 miljarder kronor netto årligen. Att den blivit så dyr beror helt enkelt på att stora invandrargrupper inte arbetar utan lever på bidrag. Det skriver han i Dagens Nyheter den 29 december 2003: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=217880

Kostnaden för en fängelseplats på ett svensk fängelse är nästan 1 miljon kronor om året, ungefär 3000 kr per dygn. Ungefär 25 procent av alla fängelsekunder i Sverige är utländska medborgare. Samtidigt utgör de utländska medborgarna bara 5 procent av den totala befolkningen. Av de som dömts till svenskt fängelse i fyra år eller mer är 40 procent utländska medborgare.

Det finns inga officiella siffror på hur många invandrare det totalt sitter i svenska fängelser, eftersom anstalterna inte för någon statistik över etnisk bakgrund, utan enbart över medborgarskap. Inofficiella källor anger dock att 75-90 procent av internerna i svenska fängelser har utländsk bakgrund. Myndigheterna har ännu inte tillbakavisat uppgifterna, och rent logiskt stämmer siffran, om man jämför den med antalet utländska medborgare i svenska fängelser.
Det sitter ungefär 5 500 personer i fängelse och häkte i Sverige varje dag. För detta krävs cirka 7 500 personer inom kriminalvården. Kostnaden för personal inom kriminalvården ligger på ungefär 5 miljarder kronor per år. Största utgiften är fängelse. Utan det "mångkulturella Sverige" hade kostnaden varit en bråkdel av vad den är idag.

Totalt fanns det ungefär 40 000 elever inom SFI (Svenska För Invandrare) år 2001/2002. En heltidsstuderande på SFI kostade i genomsnitt 40 400 kr. Det ger en kostnad på ungefär 1,6 miljarder.

Den 9 december 2003 beslutar riksdagen att statens arbete med invandrare och flyktingar i landet ska få kosta 7 miljarder kronor år 2004.

I december 2003 tvingas Aq-va-kul i Malmö att bygga om badhusets reception för att komma till rätta med stökiga invandrargäng. Inglasad disk, högre passergrindar och övervakningskameror vid ingångarna är några av åtgärderna. Kostnad: 750 000 kronor.

Enligt statens årsredovisning för 2002 gick 18,5 miljarder till "bistånd och invandring". (OBS: Denna post innefattar i princip endast Migrationsverkets kostnader, om man bortser från biståndet till utlandet. Den egentliga summan för invandringens kostnader är alltså mycket, mycket, MYCKET högre.)

Enligt statsbudgeten för 2003 kommer ungefär 20,7 miljarder kronor att gå till "bistånd och invandring". (OBS: Återigen innefattar denna post i princip endast Migrationsverkets kostnader, om man bortser från biståndet.)

Inför riksdagsvalet 2002 satsar politikerna 30 miljoner kronor i ett försök att höja valdeltagandet hos invandrarna i allmänhet och de utländska medborgarna i synnerhet. Statsvetare i Göteborg och Stockholm konstaterar sedan i en utvärdering till regeringen att insatserna inte alls hjälpte.

I början av 2003 ger regeringen 100 miljoner kronor av svenska skattemedel för att bekämpa de attityder hos invandrarmän som ligger bakom s.k. "hedersmord".

I slutet av 2003 ger regeringen ytterligare 4,5 miljoner svenska skattepengar för att bekämpa "hedersrelaterat våld".

I juni 2003 beslutar regeringen att ge 2,5 miljoner kronor ur allmänna arvsfonden (pengar från svenskar som dött utan ärvande släktingar) till "invandringsbefrämjande projekt".

I oktober 2003 går presstödsnämnden ut med att man tänker ge små invandrartidningar presstöd trots att tidningarna inte fyller kraven för att få presstöd. Något liknande stöd åt svenska tidningar som också saknar giltiga skäl för ordinärt presstöd, kommer inte att ges. Hur mycket pengar det handlar är inte sagt.

I augusti 2003 uppdagas det att badhuset Aq-va-kul varje år går miste om 15 000 besökare på grund av stökiga invandrargäng som ofredar besökarna. Badhuset förlorar p.g.a. detta 1,5 miljoner kronor varje år.

I janurari 2002 beslutar regeringen att avsätta två miljoner av skattebetalarnas pengar till invandrarflickor. Pengarna skall användas för att skydda flickorna från sina landsmän.

I oktober 2002 beviljar Fritidsnämnden i Malmö 20 000 kronor i bidrag av ansökta 84 000 till Kurdiska föreningen i Malmö för att utveckla en ny sektion vid namn Combat Kung-Fu. (OBS: Detta är en av oräkneliga händelser där snarlika summor delats ut till invandrare.)

Komvux kostade sammanlagt 6,0 miljarder kronor 2001/2002. Ungeför en tredjedel av alla elever är invandrare. Det ger en kostnad på ungefär 2 miljarder. En heltidsstuderande på komvux kostade i genomsnitt 34 600 kronor.

I oktober 2002 beslutar regeringen att under 2003 ge 4,4 miljarder kronor till att utreda asylansökningar, samt på kost, logi, rättshjälp och vård till de asylsökande som väntar på sina besked. Det är en ökning med 1,7 miljarder kronor (1 700 miljoner) jämfört med med 2002 års budget.

I december 2002 beslutar statens kulturråd att det årligen skall dela ut tre miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till landstingen för att de skall anställa s.k. "mångkulturkonsulter".

Under april månad 2002 beslutar regeringen och riksdagspartierna att lägga ytterliggare 640 miljoner kronor på invandringspolitiken. Flyktingförläggningarna får 560 miljoner, Migrationsverket får 60 miljoner och Utlänningsnämnden får 20 miljoner av de svenska skattebetalarnas pengar.

I mars månad 2002 hotar en invandrare i Linköping kommunen med anmälan till polis och Diskrimineringsombudsmannen. Den 36-årige invandraren hade sökt ett arbete via e-post, och när han kontaktade kommunen för att höra sig för om när tjänsten skulle tillsättad visade det sig att hans e-postbrev aldrig öppnats. Han misstänkte då genast diskriminering. Efter hot om anmälan fick han kommunen att betala honom 25 000 kronor.

I mars månad uppdagas det att Göteborgs kommun diskriminerar svenskar. Kommunen betalar pengar till arbetsgivare för att dessa skall anställa invandrare istället för svenskar. Kommunen bidrar med 5 000 kronor extra i månaden till de kommunala förvaltningar och bolag som väljer en arbetslös invandrare som vikarie istället för en svensk.

I februari 2002 beslutar Skolverket i Stockholm att bevilja en miljon kronor till Malmö för pedagogisk forskning med inriktning på undervisning i mångkulturella miljöer.

300 miljarder kronor - det är vad den totala gåvopolitiken - invandring, u-bistånd, EU - kostar svenska skattebetalare varje år, enligt universitetslektorn i företagsekonomi från Handelhögsskolan vid Göteborgs universitet, Lars Jansson.

Under 2002 får Södertälje kommun särskilda statsanslag på 3 miljoner kronor för så kallat " integrationsarbete".

Under 2002 får Migrationsverket sitt årliga anslag på 3 miljarder kronor.

30 miljarder kronor - det är, på ett ungefär, vad invandringen till Sverige kostar årligen, netto, enligt officiella beräkningar (Jan Ekberg).

Under 2001-2003 tar regeringen 30 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden för som det heter "utveckling av ungdomsföreningars lokala verksamhet mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering".

Under 2003 får Migrationsverket sitt årliga anslag på 3 miljarder kronor.

Integrationsverkets projekt "Equal - Ordkraft" där 75 invandrarkvinnor deltager mellan åren 2002-2004 för att bl.a. skaffa "nya kontakter med svenskar" beräknas kosta 12 miljoner kronor.

Integrationsverkets projekt "Flyktingungdomars syn på den egna framtiden" där 11 intervjuer har gjorts med sammanlagt 14 invandrarungdomar fram till 31 mars 2002 får en slutkostnad på 235 251 kronor.

Integrationsverkets projekt "Framtid med Hotell och Restaurang" där nyanlända flyktingar och andra invandrare fram till november 2002 skall lära sig kommunicera på svenska, bo i Stockholms stad och vara motiverade för en framtid inom Hotell- & Restaurang får en slutnota på 15,4 miljoner kronor.

Integrationsverkets projekt "Föräldraskap och flyktingskap" perioden 1 nov 2002 - 31 okt 2003 ges 270 840 kronor.

Integrationsverkets projekt "Gemensam Introduktionsmottagning/Yrkesrelaterad Språkpraktik" i Botkyrka kommun kostar 1 600 000 kronor för år 2002.

Integrationsverkets projekt "Heltidsintroduktion" som startade för ett par år sedan, med ungefär 100 deltagare, och som fortgår än idag, och har som syfte att ge den nyanlände invandraren kunskaper om svenska förhållanden samt allmänna och specifika kunskaper i svenska språket relaterade till sin kompetens, sina förutsättningar och sin livssituation beräknas kosta 2,2 miljoner kronor.

Integrationsverkets projekt "Håll Sala i rörelse", som skall pågå mellan 020501-0304030, med vilket man bl.a. vill främja hälsan hos invandrartjejer/kvinnor och integrera invandrarflickor/kvinnor i det svenska samhället har en projektkostnad på 245 500 kronor.

Integrationsverkets "Integrationsprojekt Barn och Ungdomar Föräldrar" som slutade 27 november 2002 fick en slutnota på nära 5 miljoner kronor.

Integrationsverkets projekt "Integration, Delaktighet och Arbete" som avslutades den 30 september 2002 fick en slutkostnad på 4 miljoner kronor. Projektet omfattade 75 personer. OBS: Projektet innefattade inte bara invandrare.

Integrationsverkets projekt "Introduktion" i Skellefteå vars mål var att stärka förmågan att använda det svenska språket och att ge möjlighet att lära känna svensk kultur inom arbetslivet kostade 4 800 000 kronor. Projektet avslutades 2003-02-28 och antalet deltagare var bara 11 personer. Samverkansparter var bl.a. Mångkulturellt Forum.

-------------------------------

Ett axplock av brott utförda av invandrare den senaste tiden

Ett litet axplock av brott begångna av invandare under den senaste tiden. Brott som aldrig hade inträffat om politikerna inte skapat detta "mångkulturella Sverige".

Observera att det har varit enormt svårt att få tag på brottslingarnas etniska bakgrund, nästan helt omöjligt. Och så är det allmänt i dagens Sverige. Man kan inte ens gå in på Tingsrätten och t.ex. begära domstolsbeslut av alla våldtäkter som inträffat under de senaste åren. "Vi för ingen sådan statistik", säger man. Makthavarna gör helt sonika allt för att överskyla invandrarnas ödeläggelse av Sverige. Detta innebär med andra ord att brotten listade nedan är ett minimalt axplock av alla de brott som verkligen begåtts av invandrare under de senaste två åren; fall som jag har hittat genom att t.ex. gå igenom Efterlysts rapporteringar och lusläsa nyheter efter kommentarer som "gärningsmannen var ickesvensk", "gärningsmännen talade med utländsk brytning". Mer än så skriver aldrig svenska medier. De brukar inte ens nämna sådant. Nej, i nio fall av tio, skulle jag gissa, nämner svenska medier ingenting över huvud taget som kan avslöja brottslingarnas etniska ursprung. Jag har även gått igenom domstolsfall. Men som sagt: det har varit otroligt jobbigt och svårt att samla ihop brotten nedan. Och de utgör kanske en promille av alla de brott som invandrare begått under åren 2002 och 2003.

Låt oss ta ett exempel: BRÅ gör gällande att invandrare begår 500-700 (beroende på hur man räknar) våldtäkter per år. Jag har däremot bara hittat ett 30-tal fall när jag gått igenom den svenska nyhetsrapporteringen; fall där jag tveklöst kunnat fastställa att det rört sig om invandrare. Det fattas alltså approximativt 1170-1370 våldtäktsfall i min rapportering nedan. Då kan du bara tänka dig hur mycket mer som fattas vad gäller övrig brottslighet utförd av invandrare.

Ett annat exempel som belyser hur enormt svårt det är att få tag på en brottslings etnicitet, är det faktum att Polisen i Landskrona vid ett tillfälle under 2003 bröt mot trenden att inte avslöja invandrarnas brottslighet, och gick ut med att "49 av stadens mest kriminella ungdomar är invandrare". Då kan man bara föreställa sig hur enormt många brott bara dessa 49 personer begått, och hur enormt få - om ens något - av dem som finns att finna i min undersökning nedan.

Ett annat, mer inofficiellt bevis, är det faktum att en släkting till en av mina bekanta, arbetar som polis i Stockholm, och att det enligt honom är invandrare inblandade i "9 av 10 brottsfall". Detta påstående kan jag dock inte bekräfta mer än så. Men det behövs inte. Det finns hur många andra bevis som helst.

16 november 2003: En utländsk svarttaxiförare försöker våldta en kvinna i Norrköping.

16 november 2003: En invandrad muslimsk krogägare i Filipstad polisanmäls för att ha våldtagit en 18-årig flicka. Många kvinnor har berättat att krogägaren krävt sex av dem, men när de varit avvisande har mannen antastat dem och försökt förgripa sig på dem. Natten till den 28 oktober kommer den 18-åriga tjejen till mannens krog med två väninnor för att ta ett par öl. När klockan är strax efter midnatt kommer krogägaren, en man i 50-årsåldern född i Turkiet, fram och drar med sig 18-åringen in på toaletten framför ögonen på hennes väninnor. Väl inne på toaletten trycker han ner henne på golvet, och våldtar henne. Den 18-åriga flickan mår väldigt dåligt efter händelsen och vill först inte göra en polisanmälan.

15 november 2003: Under lördagsnatten skjuts två personer ned på öppen gata i centrala Sundsvall. Dådet äger rum utanför restaurang Oscars vid stängningsdags. Bråk uppstår och en stund senare ger sig en av de inblandade iväg från platsen. Två män följer efter honom och kort därefter avlossas mellan 6 och 10 skott. En 22-åring skjuts i bröstet och en annan person skjuts i benet. Strax efter händelsen bekräftar vittnen att det rör sig om "invandrare". Under samtal med sundsvallspolisens presstalesman Jan Brussel framkommer samma sak: att förövaren är i 25-30-årsåldern och cirka 175 cm lång, att han har stubbat kort mörkt hår och är "mörk i utseendet". Efter ett par dagar är det fastställt: det var invandrare. Men inte nog med det. Det framkommer också att skotten i Sundsvall är kulmen på ett stort bråk mellan flera kriminella män med invandrarbakgrund som startade inne på Oscars. Enligt Jan Brusell på Sundsvallspolisen kan bråket ha startat inne på dansgolvet: - En av dem kan ha dansat med fel flicka, säger han. Vittnen uppger också att den misstänkte gärningsmannen jagats av två män i 22- respektive 23-årsåldern. Kort därefter ska han ha vänt sig om och avlossat uppemot tio skott mot de båda.

10 november 2003: En 45-årig invandrare från Kongo åtalas för misshandel av sina tre små döttrar. Enligt förundersökningen misshandlade pappan dem med sparkar och örfilar och slog dem med tillhyggen som bälten och sopborstar. Han skall också ha tagit med dem till Kongo för att hans kyrka där skulle hjälpa till med djävulsutdrivningen. Utöver misshandeln stängdes barnen ute från kök och matrum, kylskåpet flyttades till ett låst rum och de fick knappt någon mat. Två socialsekreterare från Tensta hittade flickorna i en fönsterlös källarlokal där pappan lämnat dem ensamma medan han åkt hem till Kongo.

10 november 2003: En asylsökande man i Söderhamn jagar två tjänstemän från Migrationsverket med hammare. Med hammaren fortsätter han sedan att vandalisera verkets minibuss. Polis tillkallas och 35-åringen grips och anhålls.

10 november 2003: Hovrätten friar de fyra invandrarmän som våldtagit en försvarslös tvåbarnsmamma. Domstolen finner att kvinnan var i en försvarslös situation och inte kunde freda sig på grund av att hon var för berusad, men att invandrarna inte förstod det. Invandrarmännen kommer att få stora skadestånd.

8 november 2003: Ett invandrargäng knivhugger en 14-årig svensk flicka utanför Maxi i Kristianstad. Flickan får sin lunga punkterad och hostar blod på vägen in till sjukhuset.

8 november 2003: Byborna i svenska Vaggeryd protesterar mot den ökande invandrarbrottsligheten i kommunen. Fackeltåg och protestmöten hålls för att visa att man inte längre accepterar brottsvågen. Enligt polisen är det huvudsakligen invandrargäng som ligger bakom den ökade brottsligheten i Vaggeryd, bl.a. rån och stölder.

7 november 2003: En asylsökande afrikan försöker mörda en rival i Mellerud. Den asylsökande afrikanen ger sig då på sin motståndare med kniv för att döda honom. "Enligt koranen ser jag det som min uppgift att ta död på honom", säger gärningsmannen under polisförhör. senare på dagen.

6 november 2003: Kravallutrustade poliser utrustade med hundar tvingas storma det mångkulturella Angeredsgymnasiet, då ett hundratal invandrarungdomar slåss i ett vilt masslagsmål.
Olika invandrargäng hade bestämt sig för att göra upp. Hundratals personer var inblandade i bråket, och två personer som greps var knivbeväpnade.

5 november 2003: En invandrare tränger sig in i en lägenhet i centrala Oskarshamn och binder fast en 14-årig svensk pojke för att sedan leta igenom lägenheten efter guldföremål.

4 november 2003: Ännu ett bråk uppstår mellan ett 20-tal muslimer vid moskén i Uppsala. Ett flertal polispatruller får dirigeras till platsen.

2 november 2003: En svensk blir knivhuggen av ett invandrargäng i Skogås.

31 oktober 2003: En ensam man blir överfallen av fyra personer som under knivhot tvingar honom att lämna ifrån sig jacka och mobiltelefon. (Polisen tror att det rör sig om samma förövare som i fallet nedanför detta.)

31 oktober 2003: Fem killar hoppar på en ensam man. Mannen blir slagen, sparkad och bestulen på sin plånbok. Förövarna är i åldrarna 15-20 år och har latinamerikanskt utseende.

31 oktober 2003: En invandrare, asylsökande från Serbien, grips misstänkt för 4 våldtäkter i Finspång.

31 oktober 2003: En man i 48-årsåldern rånas i Boden av två invandrare. Männen drar fram en stilett och den andre uttalar dödshot mot 48-årigen. De båda gärningsmännen talar med utländsk brytning.

31 oktober: En 22-årig hallänning på besök i Kristinehamn blir nedsparkad och rånad av fyra invandrarkillar i 20-30-årsåldern. Gärningsmännen pratade "bruten svenska", skriver svenska medier.

30 oktober 2003: En 81-årig man i Deje utsätts för rånförsök och misshandlas i huvudet med ett tillhygge av två män. Männen är i 40-årsåldern och talar svenska med utländsk brytning.

30 oktober 2003: Fyra män rånar guldsmedsbutiken på Holmgatan i Falun. Männen som senare grips är i 20-30-årsåldern och utländska medborgare.

29 oktober: En man i 40-års åldern rånas på tågstationen i Eskilstuna. Rånaren beskrivs som 20-25 år, mörkhårig och talande svenska med utländsk brytning.

29 oktober 2003: En 86-årig svensk blir av två invandrare bestulen på 10 000 kr.

24 oktober 2003: En 18-årig invandrare i Skene häktas vid Borås tingsrätt misstänkt för minst en våldtäkt, misshandel och olaga hot. Med tiden riktas ytterligare misstankar mot honom. Det rör sig bland annat om stöld, häleri och inblandning i två andra fall av våldtäkter. Det framkommer också att samtliga våldtäktsoffer är flickor i 13 till 14-årsåldern och att "Den häktade 18-åringen har, trots sin ringa ålder, ett digert utdrag i brottsregistret. Han är bland annat dömd för våldsbrott och hotade i våras ett par, vars bil han försökte stjäla tillsammans med några kompanjoner. Skenebon är dessutom misstänkt för olaga hot och slagsmål i Kunskapens Hus i Skene, plus stölder av mobiltelefoner". 18-åringen är invandrad från Chile.

23 oktober 2003: En kvinna i 20-årsåldern utsätts för ett våldtäktsförsök av en främmande man i 40-årsåldern vid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Under den senaste tiden har hela 8 våldtäktsförsök inträffat i Uppsala-trakten. Polisen utesluter inte att det är en och samme man som är våldtäktsmannen: en invandrare. Vid det senaste överfallet var förövaren nämligen en man med "utländskt utseende" med anletsdrag som en "arab". Även vid våldtäktsförsöket vid Eriksbergskyrkan i stadsdelen Eriksberg i Uppsala den 9 augusti var gärningsmannen av "utländsk härkomst".

22 oktober 2003: En 37-årig invandrare, som är svensk medborgare, grips av SÄPO misstänkt för att ha arbetat med att bygga upp träningsläger för muslimska fundamentalister och terrorister i USA. Han grips misstänkt för "terroristbrott". Den gripne mannen anlände till Sverige i mitten av 1980-talet, och fick svenskt medborgarskap 1989. Han har begått flera grova brott, bl.a. grova narkotikabrott, varusmuggling samt vapenbrott.

19 oktober 2003: Dagens Nyheter publicerar statistik om våldtäkter och kvinnovåld i Stockholms län. Den visar att sådana företeelser är vanligast i Stockholms mest invandrartäta kommuner. Statistiken visar att kommuner som Botkyrka, Haninge, Huddinge och Järfälla - alla invandrartäta platser - ligger högt i våldtäktsstatistiken. Särskilt Botkyrka, Sveriges mest invandrardrabbade kommun, visar en stabil statistisk uppgång i antal anmälda våldtäkter och annat våld mot kvinnor. Botkyrka har 44 anmälda våldtäktsfall per 100 000 invånare.
Lägst antal anmälda våldtäkter har svenska kommuner.

14 oktober 2003: Tre invandrare från Kosovo döms för att ha mördat en 55-årig svensk lantbrukare.

12 oktober 2003: Svenska brandmän attackeras med slägga av invandrare i Rosengård.

11 oktober 2003: En ung kvinna utsätts för ett brutalt väskryckningsförsök i Ramshäll. Överfallet äger rum strax efter midnatt. Kvinnan har precis stigit av bussen och är på väg hem då hon strax utanför porten attackeras av två okända män som försöker rycka åt sig hennes väska. Trots att kvinnan ramlar omkull håller hon hårt i väskan, vilket får de båda männen att släpa henne med sig samtidigt som de försökte bränna henne med en cigarett i ansiktet för att förmå henne att släppa väskan. Då kvinnan fortsätter med att göra motstånd försvinner de båda männen snabbt från platsen. Enligt stationsbefäl är de två gärningsmännen i 20-årsåldern och av utländsk härkomst.

11 oktober 2003: Invandraren och kommunpolitikern Faruk Aslan, som sitter i Söderhamns kommunfullmäktige för Vänsterpartiet samt innehar två andra kommunpolitiska uppdrag, åtalas för grov misshandel. Faruk misstänks för att tillsammans med sju andra manliga släktingar ha uppsökt en 30-årig man och misshandlat denne med sparkar och slag. Åklagaren och två vittnen beskriver misshandeln som mycket brutal och med fara för offrets liv. Motivet uppges ha varit att en kvinna i släkten velat leva enligt västerländsk sed.

10 oktober 2003: En pressbyråkiosk i Nybro knivrånas av flera invandrare.

10 oktober 2003: Polisen i Karlskrona varnar folk för att gå ensamma i invandrarghettot Kungsmarken. "Gå inte ensam över grönområdet mellan Kungsmarksplan och Kungsmarken", säger polisen. Invandrargäng uppehåller sig nämligen där och överfaller och rånar lämpliga offer på väg genom området.

9 oktober 2003: En invandrare och en svensk döms för det brutala mordet på sjöbefälsstudenten Peter Bresky som ägde rum den 9 september.

8 oktober 2003: En advokat i Växjö åsamkas lindriga skador när en asylsökande man i 30-årsåldern slår en stol i huvudet på honom.

6 oktober 2003: Två väktare rånas i Uppsala, Gränby centrum, vid sjutiden på morgonen. Väktarna är på väg att tömma serviceboxen när en rånare med k-pist och vit rånarluva kom fram. Mannen med k-pisten har sydländskt utseende och är mellan 170-180 cm lång.

5 oktober 2003: Två ryska gäng kommer i slagsmål med varandra på en krog i Aspudden, varav det ena gänget börjat skjuta vilt omkring sig.

4 oktober 2003: Kriminella invandrargäng i Rosengård trakasserar och förstör förortens polisstation genom att kasta stenar genom alla dess fönster.

4 oktober 2003: Ett invandrargäng går bärsärkagång i Lund och misshandlar flera personer, bl.a. slår man en 22-årig man flera gånger i huvudet med ett basebollträ.

4 oktober 2003: En stor polisstyrka tvingas bege sig till moskén vid Vattholmavägen i Uppsala. Detta efter ett larm om slagsmål med ett stort antal personer inblandade. Två muslimska grupperingar, med skilda uppfattningar om moskéns förvaltning, drabbar samman. Trots det omfattande bråket skadas ingen allvarligt. Då stämningen fortsätter att vara spänd efter bråket, tvingas man hålla polisbevakning under resten av eftermiddagen.

30 september: Två invandrare kidnappar en kvinnlig släkting i Årsta.

27 september: En 36-årig man blir av en invandrare huggen i huvudet med en sabel.

27 september: En 14-årig invandrare knivhugger en 18-årig svensk man när han försöker stoppa ett bråk mellan invandrargäng.

24 september: En 17-årig invandrare grips för bilståld i Vårby.

24 september: En man rånas med hjälp av tårgas i invandrargettot Visättra.

23 september: Två zigenarkvinnor, 40 respektive 46 år gamla, grips på bar gärning och häktas för omfattande stöld i Stockholm.

22 september: En asylsökande man hotar att tända eld på sig själv i Migrationsverkets lokaler i Gimo. Han har utrustat sig med en flaska T-röd och en tändare. Han har hällt ut en del av tändvätskan i receptionen och polisen har därför utrymt byggnaden av säkerhetsskäl. Polisen lyckas inte tala invandraren till rätta och efter ett par timmars tvingas man kalla in sin insatsstyrka och överbemanna invandraren med våld. Vid gripandet stänker mannen brandfarlig tändvätska mot en polisman som får vätskan i ögonen. Efter gripandet förs mannen till polishuset i Uppsala misstänkt för våld mot tjänsteman.

22 september: En 17 årig yngling med invandrarbakgrund åtalas för flera uppmärksammade våldsbrott i Linköpingstrakten: rån, grov misshandel, försök till våld mot tjänsteman samt våldsamt motstånd.

21 september: Tre invandrarpojkar mellan 15-17 år anhålls för en gruppvåldtäkt i Göteborgsförorten Kärra.

21 september: En invandrande svarttaxichaufför rånar en av sina kunder och sparkar ut honom i farten.

19 september: En Statoilmack i Södertälje, staden också känt som "Syriens tredje största stad", rånas strax innan klockan nio på kvällen.

16 september: En 14-årig flicka utsätts för ett våldtäktsförsök i Eskilstuna. Gärningsmannen beskrivs som 35-40 år gammal, cirka 180 centimeter lång och smal. Han ska ha svart, tjockt hår och mycket hår på armar och händer och vara mörk i hyn.

15 september: Sveriges utrikesminister mördas på NK i Stockholm. Polisen tror att det är en invandrare som ligger bakom mordet; en serb som ville hämnas på Anna Lindh och hennes politik.

30 augusti 2003: Svenska ambulansförare misshandlas brutalt av ett invandrargäng. Ambulans rycker ut efter att man fått ett larm om att en person ligger medvetslös i parken på Norra bantorget. Men när de kommer till parken hittar de båda sjukvårdarna ingen skadad man. Däremot sitter en grupp på omkring femton personer, alla med afrikanskt ursprung, i parken och dricker öl. När en annan man kommer fram till ambulansen och pratar med föraren går en person ur gänget fram till mannen och börjar, av okänd anledning, knuffa på honom. Ambulansföraren kliver ur bilen och försöker sära på de båda männen. Den första mannen springer därifrån medan föraren håller fast den andre. Då tänder resten av gänget till och börjar röra sig mot ambulansföraren i en halvcirkel. Denne släpper då mannen och rör sig mot ambulansens bakdel, men det räcker inte. Snart börjar 5 -6 personer slå och sparka på den svenske ambulansföraren. När de fått ner honom på marken tar en av männen sats och försöker hoppa på hans huvud, men föraren lyckas rulla undan i sista sekunden. Den andre ambulansmannen hoppar ur och försöker stoppa misshandeln, men blir då också misshandlad. Till slut lyckas de båda ambulansmännen ta sig därifrån och springer bakom en mur. Männen står kvar en stund och tittar på varandra innan de skingras.

6 mars 2003: Butiken Mobilgruppen i köpcentret Stinsen i Sollentuna norr om Stockholm rånas av invandrare. Personalen hotas med något som liknar en elpistol och blir avtvingade kontanter av två män. Den ena mannen är cirka 30 år och 170 centimeter lång. Han beskrivs som mullig och han har ett ganska kraftigt axelparti. Han har svart, kort hår, runt ansikte och ihopväxta ögonbryn. Vid rånet bär han en svart skinnjacka och vinröd keps. Han har en ring på vänster tumme. Den andre mannen som håller vakt under rånet är en smal man med utländskt utseende. Han bär en liten orange och blå nylonväska.

21 februari 2003: Tre flickor i 10-12 årsåldern rånas av invandrare på en gångväg i Skärholmen. En av rånarna hotar med pistol och skriker "hit med pengarna och mobilen". De bägge rånarna är cirka 175 centimeter långa och har smal kroppsbyggnad. En av rånarna bär en vit munkjacka med huvan uppdragen över huvudet och svarta säckiga byxor. Han pratar med utländsk brytning och bär pistol.

3 februari 2003: Två maskerade invandrare rånar ICA Supermarket i Akalla i nordvästra Stockholm vid halvåtta tiden kvällen. Med en pistol tvingar de ner personalen på golvet. Efter att ha plockat åt sig alla kontanter från kassorna försvinner männen i en vit Opel. Rånarna är mellan 18 och 25 år och runt 180 cm långa. De har smal kroppsbyggnad. Båda har gråa vinterjackor på sig och pratar arabiska med varandra.

8 januari 2003: En afrikansk invandrare våldtar en 18-årig svensk flicka. Klockan är närmare tre på natten när flickan går ensam genom kvarteren i Gamla Enskede i södra Stockholm. Hon har varit ute och festat och är på väg till en kompis. På Handelsvägen i Enskede stoppas hon av en okänd man som frågar om eld. Han rycker tag i hennes jacka och hotar att skjuta henne om hon inte gör som han säger. Av rädsla över att bli skjuten gör flickan mannen till viljes. Uppe i ett vindsutrymme tvingas hon ner på knä för att ge honom oralsex. Men när mannen börjar tafsa på hennes kropp och vill att hon ska klä av sig, tar ilskan över. Hon sparkar till våldtäktsmannen och lyckas fly från platsen. Våldtäktsmannen är mellan 18 och 23 år och kortväxt, ca 165- 170 cm lång. Han är väldigt smal och talar dålig svenska och engeska. Han har afrikanskt ursprung och mörkbrun hy. Han har även ett utmärkande V-format ärr på höger kindben, med spetsen pekande ned mot mungipan.


Insänt av Björn den 6 april 2005, 7:33:53| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

5 april 2005, 8:24:43
Om etnisk bakgrund och brott
GP:s etiska regler.

Invandrare och brott är ett ständigt hett debattämne inom journalistiken. Men grundregeln är tydlig. I publicitetsreglerna heter det: "Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."

En brottslings nationalitet ska således inte anges om den saknar betydelse, inte är relevant. Så långt är säkert alla överens. Problemet uppstår när man ska försöka definiera vad som är relevant i skilda sammanhang.

En colombian som åtalas för att ha smugglat in colombianskt knark, det måste anses vara relevant. På samma sätt som om en rysk medborgare grips för mord i en intern uppgörelse med koppling till ryska maffian. Om åklagaren i ett åtal begär att den misstänkte ska förpassas ur riket efter avtjänat straff, så blir också nationaliteten av vikt. Det finns inget skäl att dölja en åtalsrubricering, och att nämna kravet på avvisning utan att ange medborgarskap ger en onödigt diffus information. Om en etnisk grupp är överrepresenterad i en viss typ av brottslighet ska det givetvis kunna berättas. Likaså om det framkommer ett mönster, med påtagliga kopplingar mellan etnisk tillhörighet och en speciell typ av kriminalitet.
Men - och det är viktigt i alla sådana här sammanhang - omständigheter, bakgrund och andra sociala faktorer får inte glömmas bort. Det betyder inte att vi ursäktar det som skett, men vi får inte bidra till en förenklad syn: Vi måste alltid utgå från att ingen är brottslig på grund av sitt etniska ursprung och att ingen har sämre moral till följd av sin nationalitet.
Grundläggande för den pressetiska inställningen när det gäller kopplingen etnisk bakgrund och brott är att medierna frivilligt åtagit sig en sorts samhällsansvar. Genom att inte ange att brottslingar är invandrare, eller deras nationalitet, vill man motverka främlingsfientliga eller rasistiska strömningar i samhället.
Tidningarnas självpåtagna samhällsansvar är inte oproblematiskt och har också kritiserats. Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius har ifrågasatt mediernas "överbeskyddande attityd i fråga om flyktingar och invandrarpolitik" under 1980-talet, en kritik som kan vara giltig även i dag.
"I stället för att redogöra för den osminkade sanningen även när denna var negativ för enskilda flyktingar och invandrare, så silades informationen så att inte rasister och inskränkta personer skulle få vatten på sin kvarn. Det som skulle främjas skadades av detta."
Samhällsdebattören och den chilenske invandraren Mauricio Rojas skrev i ett inlägg för några år sedan:
"Det gäller att vara först med sanningen. Om vi inte säger som det är med till exempel bidragsberoendet så kommer det någon nydemokrat och avslöjar det och får tolkningsföreträde. Tystnad är livsfarligt."
De här citaten ska nu inte tolkas som att vi uppmanar till att släppa nationalitetsangivelser fria i spalterna. Däremot vill vi peka på att det goda syftet inte alltid gagnar saken, det kan ge oönskade effekter om man lägger verkligheten tillrätta.
Även om vi själva anser en brottslings nationalitet ointressant kan just den upplysningen bli huvudinformation i skvaller eller i högerextrema flygblad och vi får då en nyhetsförmedling på två nivåer, som inte gagnar någon. De främlingsfientliga får i sådana situationer det "sanningsförsprång" som Mauricio Rojas beskrivit tidigare. Och med det kan följa misstro mot medierna vilket i sin förlängning även kan skada invandrarna som grupp.
Allmänt definierar vi "invandrare" som att de är födda i annat land med annan nationalitet och "utländsk bakgrund" som att de har föräldrar som är födda utomlands med annat medborgarskap.
Oftast är det ointressant om en svensk tidigare haft annat medborgarskap - men ibland finns länken. Oftast är föräldrarnas hemland likaså oviktigt när en åtalad ynglings gärningar ska beskrivas - men ibland kan det existera ett samband.
Vi ger alltså inga entydiga etiska riktlinjer för den här journalistiken, därför att bedömningarna av relevansen brott - nationalitet är så skilda från fall till fall. Men om vi bestämmer oss för att skriva ut att det rör sig om en icke svensk bör vi generellt ange nationalitet i stället för att använda beteckningen utlänning.
Det finns ingen anledning att klumpa ihop en stor grupp i ett epitet. Dessutom är ursprunget journalistiskt mer motiverat än att någon sägs komma från någon obestämd plats utanför Sveriges gränser.
Men viktigast av allt är att invandrare i allmänhet har en naturlig plats i GP:s journalistik, så att några få personers brottslighet inte tillåts sätta avtryck på hela denna grupp.




Insänt av Björn den 5 april 2005, 8:24:43| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

4 april 2005, 7:56:55
Ulf Nilsson: Reservsossen Reinfeldt
Expressen

Svensk politik just nu gör mig mörkrädd!
Statsministern hotar med höjda skatter. Hans springschas, finansminister Nuder, gör detsamma – och INGEN tycks reagera!
Jag menar: vi har redan världens högsta skatter – samtidigt som åldringar på hem tvingas lägga sig klockan tre antingen de vill eller ej och tv rapporterar om hur svårt sjuka gamla förvägras särskilt boende därför att det ”saknas resurser” Kort sagt tycks ALLA vara överens om att vi – trots dessa rekordskatter – har kris i både vård, skola och omsorg. Ja, för att inte tala om arbetslösheten och (den obefintliga) integrationen.
Jag måste fråga: om problemen faktiskt FÖRVÄRRAS trots ett skatteuttag på över 60 procent, vad finns det som säger att allting skulle bli bättre med skatter på 75 procent? Eller 100?
I ett land vid namn Sovjet tog staten alla pengar och all makt. Det gick som det gick.

Insänt av Björn den 4 april 2005, 7:56:55| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Var är ditt barn nu?
Sydsvenskan
1 april 2005

Gängbildningarna och ungdomskriminaliteten i Malmö gör staden osäker. Beväpnade ungdomar rånar andra unga på mobiltelefoner och kontanter. Klarar inte föräldrarna att hålla rätt på sina barn måsta andra gripa in, skriver läraren Michael Nordin, förälder till en pojke som rånats två gånger. Han inleder idag en debattserie om otryggheten i Malmö.

Insänt av Björn den 4 april 2005, 7:40:52| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

3 april 2005, 12:23:59
De goda, de onda och Täppas
Jag har aldrig haft några personliga problem med invandringen, tvärtom, många av de värderingar som värdekonservativa invandrare ger uttryck för i moralfrågor delar också jag, ungefär som KD-ledaren Alf Svensson, som hade mycket lätt att komma överens med muslimska imamer; jag känner ungefär på samma sätt.

För mig får invandringen gärna vara fri på samma sätt som i USA: välkommen hit, men försörj dig själv, lyd våra lagar, lär dig språket och acceptera våra seder. No more, no less. Vill du ta hit din gamla mamma eller pappa, gör det, men kom inte och gräv i min och Sveriges gemensamma plånbok,

Jag lyssnar ibland på insändarprogrammet i P1, som sänds varje förmiddag.

I måndags lyssnade jag på Ring P1. Täppas Fogelberg var redaktör. Jag vet ingenting om Täppas och hans meriter; jag känner blott han röst från olika program. Det ringde en stund in i programmet en man som hade en del frågor rörande invandringen, inget märkvärdigt egentligen, ganska hyfsat, inga vulgariteter, inga påhopp, men en del funderingar i ämnet invandring. Helt plötsligt avbröts mannen, hans linje bröts och Täppas Fogelberg meddelade att nu, och efter detta samtal, skulle han skölja munnen, öronen eller vad han nu skulle skölja. Jag förstod nu omedelbart vad allt går ut på: Täppas är den gode, alla vi andra med frågor och tvivel är de onda.

Täppas Fogelberg är god i instrumentell mening, på samma sätt som Alva Myrdal. En av de mest onda böcker jag läst är Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934). Alva och Gunnar är visserligen goda på ytan, liksom Karl Marx, men det är en instrumentell godhet. Alva och Gunnar ser inte den fattige arbetaren, den lusige och tbc-sjuke arbetaren och hans utmattade niobarnshustru i deras sumpiga och möglande arbetarelängor, som människor i nöd, människor man måste hjälpa på grund av kristerlig kärlek och Jesu budskap. För myrdalarna är 30-talets utsugna och tbc-sjuka arbetare en anakronism, improduktiva varelser som måste drivas ut ur modern produktion. Och hjälper inget annat måste hela packet steriliseras.
Sterlisera varenda jävel.

Vad myrdalarna önskar är vitala, muskulösa arbetare med barnaalstrande hustrur, boendes i ljusa och luftiga lägenheter, nyttiga arbetare, friska sådana, som föder hälsobarn i rask takt. Alla skall ha kollektivkök och anställa arbetande hushållerskor i de stora, modernt formgivna, hygieniska arbetarehusen i 20-30 våningar. Visslande skall mannen gå till arbetet varje morgon - en nyttig myra i kollektivet, individen utplånad. Därtill syftar vår godhet.

Den instrumentella människokärleken ser människan som ett medel för att uppnå ett samhällsideal, den är aldrig ovillkorlig.

Människokärleken är i dessa grupper uttryck för en pose, en attityd i förhållande till det påstått moderna; och där vistas Täppas och hela hans kamratgäng. De är goda. Andra är onda. Var god, skölj.

Jag har för min del oerhört svårt att förstå varför människor fortsätter att ringa till ett program där de oavbrutet blir förnedrade av denna instrumentellt goda figur.

Insänt av Björn den 3 april 2005, 12:23:59| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

2 april 2005, 8:50:15
Brev till ärkebiskopen
Hej KG Hammar, Sveriges ärkebiskop!

Ja, du har alltså sänt en hälsning till regeringen. Jag är inte regeringen, men du får i alla fall ett brev tillbaka av mig.

I din hälsning uppmanar du regeringen att ge amnesti till gömda asylsökande som fått avslag. Du bedömer att det handlar om 10 000 människor, därav 3 000 barn. Genom att ge amnesti åt alla som gömmer sig vill du "rensa bordet" och ge andrum för en ny politik för asylsökande och flyktingar.


Det ligger ju i den kristna traditionen att vilja vara litet extra god. Och du som till och med är ärkebiskop kanske känner ett behov av att vara litet extra, extra god. Så god att du tycker att alla andra också borde vara extra goda och vill tvinga dem att bli det, om de nu inte självmant vill det.

Säkert är du bibelsprängd och känner väl till Lukas 10:30 ­ 35, liknelsen om den barmhärtige samariten.

Lukas 10:30: Jesus svarade och sade:

"En man begav sig från Jerusalem ner till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.

31: Så hände sig, att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.

32: Likaledes ock en levit; när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.

33. Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom

34. och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.

35. Morgonen därpå tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: "Sköt honom, och vad du än kostar på honom skall jag betala dig när jag kommer tillbaka."

Dessa korta rader har givit upphov till en omfattande ideologisk överbyggnad genom kristenhetens tvåtusenåriga historia. Lasarett har döpts efter samariten, människor arbetar som samariter, och den barmhärtige samariten har framställts som en efterföljansvärt mönster av människokärlek och godhet (trots att poängen i historien egentligen mest är att Jesus vill varna för fördomar mot folkslag, här de föraktade samariterna.)

Jag tror att du KG har läst dessa rader många gånger och tagit upp dem i dina predikningar - och att du gärna personligen vill identifiera dig med den barmhärtige samariten och att du tycker att samaritens exempel ska vara ledstjärna för Sveriges asylpolitik.

Och visst, samariten handlade gott. Det tycker jag också. Han är en bra förebild. Och jag tycker att prästen och leviten bar sig åt som svin. Men när jag läser litet noggrannare börjar jag fundera. Hur mycket var två silverpenningar för denne samarit? En högst överkomlig summa eller en kännbar utgift? I alla fall var hans åtagande begränsat och överblickbart. Det gällde vistelse för gissningsvis högst några dagar på härbärget, och eventuella överstigande kostnader för mer vård. Det gällde inte ett åtagande att ta hand om den slagne mannen för hela livet, och inte hans familj och släktingar. Det gällde också bara precis just denne slagne man. Samariten kunde rida förbi nästa slagne man som han hittade på vägen, om han fann att det översteg hans förmåga eller vilja att lägga ut två silverpenningar på denne. Hans åtagande gällde detta enda fall, inte fler och inte för framtiden.

Och så saknar jag en fortsättning. Ingenting sägs om vad som hände sedan. Kom samariten verkligen någonsin tillbaka och betalade för den vård som härbärgesvärden kanske fick lägga ut för? Eller fick samariten kalla fötter och struntade i sin utfästelse, eller fick han kanske andra resvägar, eller kanske han till och med dog, så att härbärgesvärden satt där med ett ansvar som han inte hade bett om?

Eller slutade det så att den slagne mannen tillfrisknade och visade sig vara en oerhört rik man som med stor frikostighet ersatte samariten för hans utlägg, så att samariten t o m gick plus på historien? (Det tar inte ifrån honom det berömliga i hans ursprungliga insats.)

Vi vet inte.

Men en sak framgår klart av historien. Samariten tog det ekonomiska ansvaret för sin hjälpinsats själv. Helt själv. Han lastade inte över konsekvenserna av sin godhet på andra (om nu inte härbärgesvärden fick bära kostnaden). Och därför tycker jag inte att han kan stå som symbol för svensk asylpolitik.

För vad som definitivt INTE står är att samariten tog hem den slagne mannen till sin egen folkgrupp, lämpade av honom där och sade:

"Tagen hand om den har mannen för hela hans framtida liv, och låten honom icke göra sig bekymmer över vad han skall äta eller dricka, ej heller för sin kropp, vad han skall kläda sig med. Låten honom leva såsom fåglarna under himmelen; de så icke, ej heller skörda de, eller som liljorna på marken, de arbeta icke, ej heller spinna de. (Markus 10:28) Nej, given honom mat, bostad, kläder, sjukvård, ja, allt vad han behöver, så länge han lever, om ock I själva icke längre hava detta.. Om han icke kan tala edert språk, skaffen fram tolkar och betalen dem. Låten honom leva efter hans eget folks sedvänjor och regler, skulle det än krocka med edra egna sedvänjor och regler. Låten ock hans hustru, eller hans hustrur, och hans barn, likaledes hans moder och fader, hans bröder och systrar, och hela hans ätt komma till honom, och given I ock dem allt vad de kunna behöva. Given hellre edra egna barn stenar i stället för bröd än att låta den slagne mannens barn, moder och fader, bröder och systrar och likaledes hela hans ätt, vara utan föda. Själv ska jag nu gå till synagogan och skryta över min stora godhet som låter eder försörja den slagne mannen, hans familj och hans ätt."

För det är just vad den svenska asylpolitiken går ut på. Sverige har västvärldens mest generösa asylpolitik. Vi tar emot människor och deras anhöriga, vi försörjer den till både kropp och själ, och vi gör det till en grad som nu vållar stora bekymmer för oss själva. Och ändå finns det många med en hög position i samhället som vill att svenska folket ska ta på sig ännu större bördor, och vill tvinga dem till det.

KG, den protestantiska kyrkan har kanske inte pratat om de sju dödssynderna på samma sätt som den katolska kyrkan har gjort. Men att högmod är en av dödsynderna känner du som kristen säkert till. Högmod kan också vara att berusa sig av sin egen godhet utan att bekymra sig om konsekvenserna för andra, att förakta andras insatser och att föreskriva vad andra människor ska göra.

Jesus talar om detta i några verser som du möjligen inte tar upp så ofta i dina predikningar. Jesus talar om dessa som vill göra goda gärningar för att bli sedda av människorna, och samtidigt binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror, men inte själv vill vara med och bära:

Markus 12:38. Och han undervisade dem och sade till dem:

"Tagen eder tillvara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen

39. och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden ­

40. detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom."

41. Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg, huru folket lade ner penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket.

42. Men en fattig änka kom och lade ner två skärvar, det är ett öre.

43. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra, som lade något i offerkistorna.

44. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo."

Matteus säger om samma sak:

23:1 Därefter talade Jesus till folket, och till sina lärjungar

2 och sade "På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.

3. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke.

4. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror; men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.

5. Och alla sina gärningar göra de för att bli sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora.

6. De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna.

7. och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas "rabbi".

......................

Jesus ser alltså änkans skärv. Han ser det goda hjärta med vilket hon ger den, och han ser vilken uppoffring skärven innebär för henne.

Men det gör faktiskt inte du, KG. Du ser inte änkans skärv. Du berömmer aldrig svenska folket för de enorma resurser de avstår för att ge invandrarna ett gott liv. Du bara kräver att de ska ge mer. Professor Bo Södersten har beräknat att invandringen kostar i storleksordningen 50 miljarder kronor per år. Det gäller främst socialförsäkringssystemet. Till detta kommer de direkta asylmottagandekostnaderna via Migrationsverket, samt för Integrationsverket, 8 miljarder kronor. Plus en massa andra kostnader. Låt oss säga 60 miljarder per år. Det finns 4 miljoner förvärvsarbetande i Sverige. Låt oss säga att den fattiga änka som Jesus talar om är förvärvsarbetande. Då blir hennes del av kostnaden 15 000 kronor om året (60 000 000 000 kronor delat på 4 miljoner förvärvsarbetande).

Dessutom betalar vi 20 miljarder i u-landsbistånd. Änkans totala stöd till fattiga och behövande från andra länder blir alltså 20 000 kronor per år. En ganska ordentlig skärv för en fattig änka, eller hur? Det skulle kanske Jesus ha tyckt. Men inte du, KG. Du tycker att änkan ska avstå ännu mer. Trots att hon har sagt att hon inte vill.

Jesus berömde den fattiga änkan för att hon av egen fri vilja avstod från sin skärv. Men du vill tvinga henne att vara godare än hon själv har sagt att hon vill.

......................

På Jesu tid hade man inte demokrati. Men det har vi. Och det är faktiskt så att vi i god demokratisk ordning har antagit regler för vilka skäl som ska gälla för att få asyl i vårt land. Bland andra har den fattiga änkan varit med om att rösta fram reglerna för vad hon kan orka med i form av uppoffringar. Du vill underkänna dessa demokratiska beslut, KG. Du är en av dem som "utsuger änkornas hus", som "binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas skuldror " ­ t ex de fattiga änkornas, de ensamstående mödrarnas, de sjukas och de arbetslösas skuldror; men "själva inte vill röra ett finger för att flytta dem".

KG, du vill ge amnesti åt alla gömda asylsökande som fått avslag. De har alltså fått avslag enligt de demokratiska regler som vi har beslutat om i vårt land. Det rör sig om ca 10 000 människor som du vill att svenska folket ska ta ansvar för i hela deras livstid. Som du säkert vet har vi också antagit regler som säger att människor med uppehållstillstånd har rätt att ta hit nära anhöriga. Sverige tar på sig det ekonomiska ansvaret för dem om de inte kan försörja sig själva. Hur många anhöriga kan det tänkas bli till 10 000 personer som du vill ge amnesti till? Ja, det vet vi ingenting om. Vad du vill är alltså att skriva ut en in blanco-check som det svenska folket måste betala nu och i framtiden. Det är ganska långt från det åtagande som den barmhärtige samariten gjorde, eller hur?

Är du verkligen god, KG?

Jesus ser ju hyckleriet hos de som utåt vill skylta med sin stora förträfflighet, men i själva verket inte gör några kännbara uppoffringar. Jesus talade om de som gärna vill sitta främst i synagogorna. Du är ju ganska högt placerad i kyrkan, eller hur? Men du behöver ju inte stå i gathörnen med stora bönetofsar på din mantel för att demonstrera din stora godhet, KG, för den moderna motsvarigheten massmedia har du ju till ditt förfogande, och det är ju betydligt mer effektivt, eller hur, KG?

Som ärkebiskop har du ju en ganska väl tilltagen lön, eller hur KG? Minns du Jesu' ord om den rike mannen, kamelen och nålsögat? (Markus 10:25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike). Säkert skänker du bort en del av ditt överflöd. Men bär du ett dolt förakt de som bidrar med mindre? Ser du hur stor del skärven är av den fattiga änkans disponibla inkomst? Jesus gjorde det.

Som ärkebiskop har du väl också en ordentlig tjänstebostad, eller hur, KG? Ligger den i ett mångkulturellt bostadsområde, där du väl egentligen borde bo om du följde Jesu ord om att leva i fattigdom och tjäna människorna?

Dina fem barn är vuxna nu, KG. Gick de i en mångkulturell skola? Kanske du har läst undersökningen nyligen om att svenska elever presterar mycket sämre än finska elever? En av förklaringarna sägs vara att Finland bara har 2 % utlandsfödda elever medan Sverige har 12 %. Och nu vill du ge en generell amnesti åt alla asylsökande som fått avslag och gömmer sig. Det skulle ytterligare öka andelen utlandsfödda elever i svenska skolor, och ytterligare försämra elevernas kunskaper. Har du barnbarn, KG? Vill du att de ska gå i en skola av svensk eller finsk typ? Nej, de kommer knappast att hamna i en mångkulturell skola, för dina barn är troligen väletablerade människor som bor långt borta från sådana skolor. Det blir de resurssvaga svenskarna och de resurssvaga invandrarna som får ha sina barn i sådana skolor. Vilket liv väntar dem efter den skolgången? Vad tror du om det, KG?

Ja, det blev ett långt brev det här. Det kunde ha formulerats mycket kortare, t ex med Frödings ord

"Den gode är väl ej så god som själv han tror i sitt övermod"


Hälsningar
Räknenissen,
humanist som också vill vara human mot det svenska folket


Insänt av Björn den 2 april 2005, 8:50:15| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

1 april 2005, 7:51:01
It's the working class that bears the burden
Jonathan Power International Herald Tribune
Friday, April 1, 2005



Immigration
STOCKHOLM It's the working class that bears most of the cost of absorbing new immigrants, whether it be in France, the United States or Malaysia, but the middle class dominates the debate, forging an alliance in its favor across the political spectrum - liberals who want to be multicultural, and conservatives who argue for the free market and open borders.

International Herald Tribune

Insänt av Björn den 1 april 2005, 7:51:01| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

28 mars 2005, 9:10:41
Lånegarantier till invandrare
Miljöpartiet vill införa statliga lånegarantier till invandrare för att dessa lättare ska kunna starta företag. Partiet menar att invandrare idag har svårare att få lån än svenskar.

Det hela kommer att fungera som så, att staten går i borgen för invandrare som vill starta företag.

– I dag finns många bärkraftiga företagsidéer som inte får en möjlighet till lånefinansiering. Statliga lånegarantier kan vara ett sätt för finansieringsvärlden att se de här företagen, säger Yvonne Ruwaida (mp).

Miljöpartiet har för avsikt att diskutera frågan med regeringen nu inför den ekonomiska vårpropositionen.


Insänt av Björn den 28 mars 2005, 9:10:41| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

27 mars 2005, 11:28:17
Statsskulden kommer att öka rejält enligt regeringens budgetproposition.
Från i år till och med 2007 beräknas statsbudgeten trots högkonjunktur visa ett underskott på cirka 240 miljarder kronor.

- Detta är en valbudget trots att det inte är valår, en överhettningsbudget som tvingar oss att låna 100 miljarder på två år. Vi behöver inte mer u-hjälp, högre föräldraförsäkring eller mer Ams-politik, sa moderaternas ekonomiske talesman Mikael Odenberg i budgetdebatten.

Jag håller helt med honom här. Det här är en budget där man igen lånar till välfärd. Lärde de sig inte hur det gick senast under depressionen på 1990-talet? Eller är minnet för kort?

Enligt regeringen är Sveriges ekonomiska läge mycket gott. Trots det kommer statens egen ekonomi visa rejält underskott de kommande åren. I år beräknas statsbudgeten visa ett underskott på 63,8 miljarder kronor. Utan effekten av överföring av obligationer från AP-fonden hade underskottet blivit nästan 68 miljarder kronor.
De kommande åren beräknas underskotten bli nästan lika stora. Regeringen räknar dock med att sälja statliga företag för 15 miljarder kronor varje år. Något sådant har dock inte skett de senaste åren, bland annat beroende på att samarbetspartierna, framför allt vänsterpartiet, inte är intresserade av utförsäljningar.
Räknas de försäljningarna bort blir statens underskott 55,3 miljarder kronor nästa år, 66,8 miljarder 2006 och 52,1 miljarder 2007.
Räknas de hypotetiska försäljningarna med blir underskottet motsvarande lägre. Regeringen räknar därför med att statsskulden ökar från 1 240 miljarder i år till 1 366 miljarder 2007.

Kommunerna går plus

Tack var de rejält höjda statsbidragen till kommunerna beräknas dock kommunsektorn gå med plus från med i år, mellan 2005 och 2007 blir överskottet sex till nio miljarder kronor per år.
Inklusive ett rejält överskott i pensionssystemet visar den samlade offentliga sektorn ett finansiellt sparande på 19 miljarder kronor i år vilket stiger till 25 miljarder kronor nästa år. Som andel av bruttonationalprodukten innebär det att den konsoliderade bruttoskulden minskar från 51,7 procent av BNP i år till 49,0 procent 2007.

Av budgetens skatteavsnitt framgår att regeringen vill gå vidare med förändringar av förmögenhetsskatten. Det står att den i fortsättningen "bör överväga att slopa undantaget från skatteplikt på huvuddelägares aktier och att införa ett tak för uttag av förmögenhetsskatt".

Regeringen konstaterar att många tycker att det är orättvist att förmögna personer slipper betala förmögenhetsskatt på stora aktieinnehav just för att de är huvudägare, liksom att huvudägarna behandlas olika beroende på när de skaffade aktierna.
I förhandlingarna med vänsterpartiet och miljöpartiet nämndes ett tak för maximal förmögenhetsskatt på tio miljarder kronor, men i skatteavsnittet säger inte regeringen något om på vilken nivå taket bör ligga. Klart är dock att ett tak behövs då huvudägare annars skulle tvingas ”betala orimligt mycket i förmögenhetsskatt”.

750 miljoner till rättsväsendet

Kostnaderna för rikets styrelse 2005, inklusive regeringskansli och riksdag, beräknas öka från prognosen för i år med 40 miljoner kronor till 7,84 miljarder. Ökningen beror bland annat på att riksdagsledamöterna ska få fler politiska sekreterare, vilket kostar 104 miljoner kronor.

Utgifterna på området samhällsekonomi och finansförvaltning ökar med drygt två miljarder kronor, framförallt på grund av försöket med trängselskatter i Stockholm.

Rättsväsendet får mer att spendera 2005 jämfört med anslaget för i år. En satsning med 750 miljoner kronor görs för att förstärka polis, åklagare och kriminalvård.

Socialdepartementet får pengar till ökade satsningar på missbrukarvård, 150 miljoner kronor. Bland annat ska arbetet mot narkotika på fängelser intensifieras. Förebyggande insatser mot alkoholskador och narkotikamissbruk får 200 miljoner kronor mer under 2005.

Det internationella biståndet beräknas under 2005 uppgå till 22,4 miljarder kronor. Det är 2,4 miljarder kronor mer än vad som tros bli utfallet i år. Orsaken är framförallt att biståndet växer i takt med BNP. Men även ramen för biståndet ökas och ska vara en procent av BNP 2006. Det året beräknas kostnaden bli 26,8 miljarder kronor.
Kostnader för invandrare och flyktingar beräknas minska från årets beräknade 7,3 miljarder kronor till 6,9 miljarder under 2005. Det beror främst på färre antal asylsökanden. Regeringen räknar med att den nedåtgående trenden fortsätter så att kostnaderna 2007 stannar på 5,9 miljarder kronor.

Fler förtidspensionärer
Kostnaderna för sjukskrivningar och ekonomisk trygghet vid handikapp bedöms under 2005 bli 129,7 miljarder kronor, jämfört med prognosen för i år på 121,8 miljarder kronor. Ökningen beror till stor del på en återgång till 14 dagars sjuklöneperiod och en höjning av sjukpenningen. Antalet sjukskrivna beräknas minska, medan antalet förtidspensioner ökar.

För att minska ungdomsarbetslösheten föreslår regeringen mera generösa regler för anställningsstödet. Från nästa år ska det bara behövas sex månaders inskrivningstid vid arbetsförmedlingen i stället för tolv månader i dag för att en arbetsgivare ska kunna få anställningsstöd vid anställning av ungdomar i åldern 20–24 år.
För att öka rörligheten på arbetsmarknaden föreslås att stödet för dagpendling höjs från 1 200 till 2 000 kronor per månad och förlängs från sex till tolv månader. Veckopendlingsstödet återinförs samtidigt.
Räntekostnaderna för statsskulden beräknas bli 38,7 miljarder kronor år 2005. Det är en kraftig minskning jämfört med det beräknade utfallet i år på 49,5 miljarder. Orsaken till minskningen är huvudsakligen valutavinster och minskade kursförluster.

Ökade räntekostnader

Räntekostnaderna beräknas emellertid stiga kraftigt, till 55,9 miljarder kronor, under 2007 på grund av ökad statsskuld och stigande räntenivåer.

Avgiften för EU-medlemskapet beräknas kosta 26,8 miljarder kronor under 2005.

Regeringen vill också göra ändringar i årets budget och öka anslagen med 5,8 miljarder kronor netto. Budgeteringsmarginalen efter de förändringarna uppgår 2004 till 0,2 miljarder kronor.
Orsaken till utgiftsökningarna är främst att kostnaderna för sjukpenning, läkemedel och föräldraförsäkring blev större än beräknat 2003. De finansierades genom att berörda myndigheter utnyttjade sin anslagskredit. Regeringen vill nu passa på att minska de uppkomna underskotten som belastar anslagen.

I tilläggsbudgeten för 2004 får säkerhetspolisen 20 miljoner kronor mer för att stärka personskyddet för bland andra regeringens ministrar. Riksdagen får 1,5 miljoner kronor extra för att stärka säkerheten i riksdagshuset.

Invandring/Asyl

Kostnaderna för mottagande av asylsökande skrivs upp med 150 miljoner kronor, bland annat för att personer som ska avisas stannar kvar allt längre tid. Kostnaderna för att avvisa människor och transportera dem ut ur landet har också ökat mer än beräknat. Därför vill regeringen plussa på anslaget för utresor med 40 miljoner kronor.

Insänt av Björn den 27 mars 2005, 11:28:17| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

26 mars 2005, 9:42:34
Mördande välvilja
Publicerad 2005-03-23 av Åke Sundström
Världen idag

Folkpartiets integrationsgrupp med Mauricio Rojas i spetsen har, som väntat, fått mycket skäll för sitt utspel om att alla utlandsfödda brottslingar automatiskt skall utvisas efter tre fängelsedomar. Vid grova brott, som ger mer än två års fängelse, föreslås regeln gälla redan vid första ”resan”. I vissa fall, bland annat hedersmord, könsstympning och tvångsäktenskap, skall förövaren dessutom drabbas av ett evigt inreseförbud.

Partiets man i justitieutskottet, Johan Pehrsson, bejakar gruppens intentioner. Lejonkungen själv ligger lågt, men stöder givetvis uppgörelsen med den allomfattande välvilja, som så länge varit folkpartiets signum. Nu är det en mer liberal och ansvarsutkrävande linje som gäller, även om vissa blinda fläckar och socialistiska förvillelser består.

Att Rojas´ propå har väljarnas stöd behöver inte betvivlas. Men från kulturvänstern, med sitt djupa förakt för hur ”vanligt folk” tänker, kommer förstås en störtflod av invektiv och personliga påhopp. För det värsta klavertrampet svarar regeringens integrationsutredare, professor Masoud Kamali, som skrivit att personer med invandrarbakgrund ”legitimerat sina rasistiska utspel med sitt utseende”.

Betydligt anständigare är Barbro Hedvall på DN:s ledarsida (3/3), men även hon har problem med logiken och tonfallen. Tidigare fp-krav, t ex om ordning och reda i skolan, gav ”raka besked och normer som gynnade de arbetsamma”, erkänner hon, men nu har en gräns överskridits: ”Ett parti som haft individens frihet och rätt som utgångspunkt började resonera i kategorier – vi och dom, de infödda mot de inflyttade, de ordningsamma mot de avvikande”.

Men ursäkta, handlar inte all rättskipning om att ”resonera i kategorier”, att skydda de ordningsamma mot de avvikande, knegarna mot busarna, de hederliga mot fuskarna? Vill man värna om gatufriden, hemfriden och kvinnofriden måste man kunna straffa fridstörarna.

En sann liberal borde snarare ställa den motsatta frågan: varför nöjer sig Rojas med så pass blygsamma krav? Vore inte nolltolerans en rimligare målsättning? Nog kan man begära att asylsökande visar sin uppskattning genom ett oklanderligt uppförande. På det privatmoraliska planet vet vi svaret: den gäst som tackar för mat och härbärge genom att på morgonkulan försvinna med familjesilvret, har naturligtvis ingen ny inbjudan att vänta. Samma etiska normer bör prägla politiken.

En striktare tillämpning av Rojas´princip leder till en radikal minskning av brottsligheten. Mycket få skulle utsätta sig för risken att återsändas. Omvänt gäller att personer som ägnar sig åt brottslig verksamhet omöjligen kan ha några giltiga asylskäl (utom i de fall där grava psykiska störningar finns med i bilden).

Priset för vår kravlösa asylpolitik, som även haft kyrkans och kd:s stöd, är skrämmande högt. Många ungdomar har mördats, mångdubbelt fler har rånats, våldtagits eller misshandlats. Om tillnyktringen skett snabbare vore Fadime troligen vid liv i dag, men hennes far och bröder sedan länge utvisade. Och Sverige hade haft en utrikesminister med namnet Anna Lindh.





Insänt av Björn den 26 mars 2005, 9:42:34| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

25 mars 2005, 18:14:45
Dyra utvisningar
Dyrast var en utvisning till Chile, för drygt 900.000 kr:

"Mannen hade avtjänat sitt straff och skulle, som domen sade, utvisas till sitt hemland. Att återvända till Chile lockade dock inte. Mannens ovilja att resa och hans grova kriminella bakgrund gjorde att reguljärflyg inte kunde användas. För att inte äventyra andra resenärers säkerhet chartrade kriminalvården ett plan.

Resan kostade 913.000 kronor, exklusive utlägg för de fyra bevakare som följde med. Det var förra årets toppnotering, som dock var nära att trilla ned till andra plats. Ett plan inhyrt för att åka till Peru avbokades i sista stund. Eftersom personen senare kunde utvisas på annat sätt slapp kriminalvården betala planhyran på 1,2 miljoner."

Andra särskilt dyra utvisningar gällde Kongo-Kinshasa (420.000 kr) och Gambia (350.000 kr).

"Ofta är det risken för våldsamma situationer som leder till att plan måste chartras. Andra skäl till att utvisade inte kan åka vanligt passagerarflyg är personens fysiska eller psykiska skick."

Notan för år 2000 hamnade på 23 miljoner kronor och ungefär där lär den landa även år 2001.

Fakta/ Utvisningar år 2001

Till Norden: 11 personer för 11.423 kr per person.
Summa: 125.653:-

Övriga Europa: 417 personer för 22.565 kr per person.
Summa: 9.409.605:-

Asien: 25 personer för 75.616 kr per person.
Summa: 1.890.400:-

Nordamerika: 2 personer för 85.689 kr per person.
Summa: 151.232:-

Sydamerika: 38 personer för 96.687 kr per person.
Summa: 3.674.106:-

Afrika: 30 personer för 129.416 kr per person.
Summa: 3.882.480:-

Totalt kostade utvisningarna år 2001 19.133.476:-

För de 2 år som finns redovisade slutar utvisningsnotan på 42.133.476:-

Här finns pengar att spara.


Insänt av Björn den 25 mars 2005, 18:14:45| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Brutal misshandel och våldtäkt i Göteborg.


Linda och Jenny blev brutalt misshandlade och är idag är ett stort stöd för varandra.

På nyårsnatten förra året satt Linda och Jenny vid spårvagnshållplatsen på Friskväderstorget på Hisingen i Göteborg, när ett gäng killar kom fram till dem och började snacka. Tjejerna skulle vidare till en annan fest i närheten, och killarna, som till en början verkade vara trevliga och schyssta, påstod att de var på väg till samma festlokal. Hela ungdomsgänget bestämde sig för att tillsammans ta en genväg till festen genom en gångväg i skogen vid vattentornet.

-Och precis då vi kommer här, får jag en sådan obehagskänsla och förstod att något var fel och att något skulle hända. Så vi gick en bit till och sedan så särade de på mig och Jenny. De drog med mig längst upp för den backen och misshandlade mig. På denna sidan någonstans här utmed så misshandlade de och våldtog Jenny, berättar Linda.

-Man kan inte säga ifrån till dem, det gick absolut inte. Skrek man eller så slog de en hela tiden. Så att, nej, de bara slog, det var liksom inget stopp på det, berättar Jenny.

-Efter att de hade slagit ner mig så blödde jag väldigt mycket från huvudet så jag fick panik, säger Linda.

Linda förstod att det enda sättet att få killarna att sluta slå med fjäderbatongen, var ligga livlös på marken och låtsas vara död. Där hon låg på marken såg hon att de andra killarna misshandlade Jenny en bit bort. Jenny har i det läget fått motta flera slag och sparkar i huvudet och ansiktet tills det att hon tappat medvetandet.

-Sedan vaknade jag av att någon försökte slita av mig byxorna och jag skrek och sparkade och slogs och sådant. Då slog de mig igen och jag svimmade av. När jag vaknade nästa gång höll de på att våldta mig, berättar Jenny.

Killarna som misshandlade Linda gav upp när de såg henne ligga livlös på marken och springer istället bort till Jenny. Linda samlar alla sina sista krafter för att ta sig upp och hämta hjälp. Hon lyckas springa en och en halv kilometer och kunde, till slut, stanna en bil vars förare kontaktade ambulansen. Jenny, lyckas trots sina skador, ta sig till ett bostadsområde där ett äldre par kontaktar polisen.

Både Linda och Jenny överlevde, trots den grova misshandeln. Linda fick flera jack i huvudet efter slagen av fjäderbatongen, hennes tumme var bruten och hennes ben var helt blåslagna. Jenny fick jack i pannan och huvudet och en fraktur under höger öga. Hela hennes kropp var full med skrapsår.

De har båda svårt att förstå hur människor kan begå så grova brott inte förstå hur de skadar sin offer för livet.

De två tjejerna var totalt blåslagna efter den brutala misshandeln

Signalement:
De fyra männen var cirka 17-20 år. De var svarta och talade svenska med brytning.

Jenny har svårt att beskriva det hon varit med om, men hon är mån om att visa sitt ansikte öppet, hon vill hjälpa andra flickor i samma situation. Kanske försöka få dem att anmäla det de varit med om till polisen och att våga prata med andra om sina upplevelser. Linda och Jenny är ett stort stöd för varandra.

-Jag ser det såhär, att vi har varit med om samma sak. Det var samma händelse, fast de gick längre med mig. Men det är absolut lika hemskt med Linda som det är för mig, berättar Jenny.

Det är en uppviglad stämning på Hisingen efter händelsen. Direkt efter överfallet startades en organisation som heter TrygghetFrihet. Eldsjälar i TrygghetFrihet ska anordna en manifestation dit alla som vill protestera mot det ökande våldet i samhället, och stödja Linda och Jenny, kan komma. För att informera allmänheten klistras lappar upp på lyckstolpar och anslagstavlor.

Jenny och Linda mår idag förhållandevis bra och kämpar på i skolan. De enda de vill nu är att deras förövare ska åka fast.

Har du sett något? Vet du vilka förövarna kan vara? Vet du något om det här fallet? Ring Efterlyst: 08-702 00 90;

eller kontakta:
Ansvarig Utredare: P-O Johansson, Tel: 031-739 24 82
Utredande Myndighet: Göteborgspolisen

Insänt av Björn den 25 mars 2005, 8:34:48| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

23 mars 2005, 16:04:51
Hets mot folkgrupp
En s-politiker i Malmö har anmält en man i Bunkeflostrand för hets mot folkgrupp, för att denne i ett e-mejl till henne protesterat mot planerna på att låta en muslimsk flerbarnsfamilj flytta in i området för skattepengar.

Detta har nu resulterat i att åtal faktiskt väckts mot mannen. I straffskalan för "hets mot folkgrupp" ingår fängelse, i upp till två år.

Den formulering i mannens e-mejl som föranlett åtalet löd:

"Vad är det för mening med att flytta hit en hoper araber som inte kan försörja sig själva, sannolikt är kriminellt belastade och inte har ett uns av vilja att anpassa sig utan endast kräver saker."

Vad gjorde denna text åtalbar?

1. "en hoper". Anses det ligga förakt i detta begrepp? Hade bedömningen blivit annorlunda om mannen istället skrivit "ett antal" eller "en familj"? I så fall riktar sig åtalet i praktiken mot svag språkhantering.

2. "araber". Detta var sakligt fel, då det i själva verket rörde sig om afghaner, men detta kan knappast ha betydelse för åtalet.

3. "inte kan försörja sig själva". Var det inte ett faktum att familjen levde på socialbidrag och att kommunen tog hand om bostadskostnaden?

4. "sannolikt är kriminellt belastade". Är inte det ett dokumenterat faktum att brottsligheten är hög bland unga invandrare i Sverige, inte minst muslimer?

5. "inte...vilja att anpassa sig". Kan detta anses kränkande att påstå? Det är ju vad socialdemokraterna själva anser, att invandrare inte ska behöva anpassa sig.

6. "endast kräver saker". Här finns ett färskt exempel på en afghansk familj i Tyresö. Den krävde större lägenhet men kunde inte acceptera en i Norrland. Man krävde att få gå före i den lokala bostadskön (vilket man efter en mediakampanj också fick).

Vad detta åtal i själva verket riktar sig emot är vanliga svenskars rätt att hysa andra känslor kring invandringen än vad som är uppifrån sanktionerat. Som Pierre Schori uttryckte saken i riksdagen 1997: "främlingsfientligheten ska kriminaliseras".

Socialdemokraterna tar nu i sitt nya partiprogram bort kravet på yttrandefrihet. Det är konsekvent. Ska man förtrycka de svaga i samhället blir demokratiska fri- och rättigheter mest ett hinder.

"- Även om vi är födda i Sverige har vi andra kulturer inom oss. Vi tänker annorlunda, har andra värderingar, annat temperament, en annan tro."
Paolo Roberto, i AB den 2/11 -01

Insänt av Björn den 23 mars 2005, 16:04:51| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Vad är det för fel på invandringspolitiken?
- Det är ett ekonomiskt problem. De flesta diskuterar integration som det vore en administrativ fråga; om vi förändrar politiken så uppstår integration. Men de personalintensiva industrier som lockade invandrare till Sverige på 1960- och 70-talet finns inte. Vi förvandlas till ett tjänstesamhälle, och då krävs det bra svenska och bra utbildning.


Ur nättidningen Samtiden (vars sympatier för Bush, Israel och Irakkriget är varma):

"Det förs en relativt seriös debatt om invandringens konsekvenser i Malmö, men det är en debatt som förs mellan politiker. När politikerna talar med kommunens medborgare är man noga med att framhålla det positiva med invandringen. När man för diskussioner med regeringen är tongångarna inte lika optimistiska. På kommunens integrationssida kan man således läsa följande:

'Malmö är en internationell stad och idag bor här människor från mer än 150 länder. Var fjärde malmöbo är född utomlands. Det skapar förutsättningar för mänskliga möten som befrämjar hela vårt samhälles utveckling.

Möten mellan människor med olika bakgrund sker varje dag och är en del av dagens och morgondagens Malmö. I det långa loppet har sådana möten alltid fört samhällsutvecklingen framåt.'

Detta är naturligtvis kvalificerat nonsens. Möten mellan människor kan ge upphov till vidgade vyer, men de kan också ge upphov till konflikter. Påståendet att möten mellan människor 'i det långa loppet' alltid för samhällsutvecklingen framåt, förblir meningslöst innan man specificerat vad man avser med 'långt lopp'.
I rapporten 'Välfärd för alla - det dubbla åtagandet' får vi också en annorlunda bild av Malmö. Istället för att profetera om en möjlig positiv framtid, beskriver rapportförfattarna den faktiska situationen i staden. Det är en dyster bild som författarna målar upp och huvudorsaken till Malmös problem förefaller vara den höga invandringen. Några citat:

'Malmö stad har själv tagit ett stort ansvar för att söka lösa problemen och stora belopp har satsats för att åtgärda problemen. Vi har också påtagit oss ansvar som normalt faller på staten. Staten har dock bidragit med medel för att understödja Malmös arbete. Under perioden 1996-2002 har Malmö satsat drygt 1,4 miljarder kronor och staten, genom de så kallade "Blomman-pengarna" och lokala utvecklingsavtalet ("storstadssatsningen"), 413 miljoner kronor. Trots många åtgärder och stora personella och ekonomiska satsningar, kan vi konstatera att vi inte lyckats bemästra problemen.

Integrationsprocessen har många inneboende svårigheter av såväl kulturell, språklig som institutionell natur. Erfarenheten visar nu tydligt att när dessa problem koncentreras till ett fåtal kommuner och bostadsområden tenderar problemen att växa mot det oöverstigligas gräns.

Det är mycket angeläget att regeringen fortsätter att i regleringsbrev ange tydliga och specificerade uppdrag som innebär att de statliga myndigheterna måste prioritera insatser som ger effekter för ökad integration.

Malmö har en av landets högsta arbetslöshetssiffror och har sedan flera år landets högsta socialbidragsberoende. Kostnaderna för socialbidrag uppgår till närmare 750 miljoner kronor per år.

Rapportförfattarna varnar för en delning av samhället på etniska grunder med de flyktinginvandrade som en ny underklass.'

Språkbruket i rapporten är närmast militärt. Det talas om "en total mobilisering av alla goda krafter". Hela Malmö skall engageras: statliga myndigheter, frivilligorganisationer, enskilda Malmöbor, religiösa samfund, föreningslivet, fackförbund osv. Men den höga invandringen är inte endast ett kommunekonomiskt problem för Malmö. Den är också ett socialt problem. I den refererade enkätundersökningen var det inte höga kommunalskatter som var avgörande för människors beslut att flytta från Malmö. Den dominerande orsaken var istället bristen på trygghet."

www.samtiden.com (se under arkiv: "Är etnisk och kulturell mångfald alltid något bra?")


****

Förstår ni nu att jag kanske inte nödvändigtvis är okunnigare än alla mina kritiker i invandringsdebatten? Jag kanske läser mer rentav! Jag kanske är vuxen nog att våga utsätta mig för det de "moraliskt goda" blundar för?

Jag vill inte ha nått "vi kontra dom", utan bygga en allians mellan invandrare som sköter sig och respekterar europeiska värderingar och svenskarna samt vårt behov av att ha en invandringspolitik som inte bygger på välgörenhet utan på egenintresse.

****

Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet:

"Nu, när det spekuleras och fördöms och polisanmäls i 'invandrarfrågan' igen, kanske det är läge att tagga ned en aning. Fundera på vad den egentligen handlar om.
Den handlar inte om statistik. Gjorde den det borde någon vilja slänga ut 'arbetarna', snarare än 'invandrarna'. Arbetare är än mer överrepresenterade i brottsstatistiken än invandrare.
Den handlar snarare om människor som saknar sitt 'hemma'. Invandrare, men också svenskar.
Är det rätt att tala om det jävelskap denna känsla av hemlöshet föder?
Tja, tusentals människor gör det redan. Dagligen. Med varandra och i sina egna huvuden. Det är alldeles verkligt, oavsett vad som visas i tv."


Insänt av Björn den 23 mars 2005, 15:57:47| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Fortsatt invandring skadar alla!
Inte bara svenskar utan även invandrare skadas av en fortsatt invandring av nuvarande omfattning.

Det är dags att frånta Sverigedemokraterna et consortes deras ensamrätt att företräda folkmajoritetens åsikter i invandringsfrågan. I andra länder finns en klar majoritet för minskad invandring, men enl. våra valda politiska företrädare samt riksdag och regering är svenskarna för en fortsatt massinvandring. Är det inte konstigt att Sverige skulle utgöra ett undantag?


Det är dags för kunskap. Här några citat från Migrationsverkets hemsida:

"Under 2002 invandrade 46 523 personer till Sverige, och 13 746 personer utvandrade. Invandrare är de som fått tillstånd och blivit folkbokförda i Sverige. Med utvandrare menas de som har ett utländskt medborgarskap och flyttar till annat land. Diagrammet nedan visar invandringen 2002, uppdelad på de som har nordiskt, övrigt europeiskt och utomeuropeiskt medborgarskap.

De flesta asylsökande kom från följande länder:

Förbundsrepubliken Jugoslavien (5 842), Irak (5 446), Bosnien-Hercegovina (2 885), Ryssland (840), Iran (762), Vitryssland (722) och Afghanistan (527). Andelen kvinnor av de sökande var 37 procent.

Under 2002 fick 44 664 personer uppehållstillstånd, ungefär lika mycket som under de senaste åren. 7 451 personer fick uppehållstillstånd av flyktingsskäl, andra skyddsbehov och humanitära skäl. 1 042 personer fick tillstånd inom den så kallade flyktingkvoten. 22 247 personer fick uppehållstillstånd av anhörigskäl och av dem var 4 632 anhörig till flykting.

Flest tillstånd fick personer som kom från följande länder; Irak (7 770) Förbundsrepubliken Jugoslavien (2 205), Tyskland (3 316), Storbritannien (1 809), Bosnien-Hercegovina (1 189) och Somaila (1 049).

Av de personer som fick uppehållstillstånd hade 17 procent skydds- eller humanitära behov. 50 procent var anhöriga. Resterande 33 procent fick sitt tillstånd på grund av gäststudier, arbetsmarknadskäl, adoptioner och enligt EES-avtalet.

Dessutom fick cirka 11 000 personer tidsbegränsade tillstånd för att de fått arbete av arbetsgivare i Sverige som har tillfällig brist på arbetskraft. Det är många olika yrkesgrupper alltifrån läkare, dataspecialister, au-pairer och artister.

Vad kostar Migrationsverket per år?

Migrationsverket får anslag (pengar) av riksdagen, som varierar från år till år. För budgetåret 2002 är anslaget 3,7 miljarder kronor. Det ska bland annat täcka kostnaderna för asyl- och tillståndsprövningen, prövning av svenskt medborgarskap och mottagande av asylsökande.

Hur mycket kostar invandrarna Sverige?

1995 skrev professorn i nationalekonomi Jan Ekberg vid Växjö universitet, en ESO-rapport om ekonomiska konsekvenser av invandringen, Ds 1995:68. Där kom Ekberg fram till att invandrarna kostade Sverige 15-20 miljarder årligen. Eftersom rapporten har några år på nacken menar Ekberg att siffran nu är cirka 40 miljarder årligen. I den ansedda Journal of Population Economics 1999, nr 3, där Ekberg har en artikel om invandringens kostnader. Där visar Ekberg att kostnaden kan var så hög som 121-125 miljarder!

Min kommentar:

Invandringen medför sen tio år tillbaka en årlig förlust på minst 40 miljarder kronor för svenska folkhushållet.

Hälften av alla som beviljas asyl saknar asylskäl, enligt
dåvarande migrationsminister Jan O. Karlsson. 85 procent snarare, hävdade docent Åke Wedin i en artikel i Dagens Industri förra året. Det vill säga, saknar asylskäl enligt FN:s flyktingkonvention och de tillägg till den som Sverige gjort.

Ett annat problem är att man kan vistas i Sverige en längre
tid och sen söka asyl, eftersom lagen medger det. Man kan också överklaga utvisningsbeslut i det oändliga. Detta vill nu äntligen den svenska regeringen råda bot på. Åtminstone Jan O. Karlsson och säkerligen många realpolitiker inom densamma.

Detta borde leda till en drastiskt minskad invandring, eftersom med de flesta invandrare (läs. de som beviljas asyl) följer än fler anhöriginvandrare, i många fall åldrade och improduktiva föräldrar.

Jan O. Karlsson nämner inte anhöriginvandringen, utan stödjer sig på argumentet att de långa väntetiderna för flyktingarna är psykiskt nedbrytande och att detta tarvar nya, humanare rutiner. Bland annat tvång att söka vid gränsen.

Ett intressant förslag som väckts är att låta flyktingar söka asyl i sina hemländer via svenska ambassader, som då på ort och ställe kan undersöka skyddsbehovet.

Väst utsetts för tillfället för ett enormt tryck av vad som skulle kunna betecknas som en ny folkvandring. Detta tär på den gemensamma välfärdskakan, speciellt som arbetslösheten är stor bland invandrare.

Och hur obehagligt det än känns att koppla samman invandrare i gemen med brottslighet, så är det ändå så att invandrare är överrepresenterade i de flesta brottskategorier och i vissa former av brott utgör majoriteten av gärningsmännen. Något som professor Leif
G.W. Persson i samband med en tittarfråga uppgav i "Efterlyst" i TV3. Ett program som alla invandrings-entusiaster borde ta del av!

I Norge har man kunnat konstatera att 65 procent av alla våldtäkter som begicks i Oslo-området 1999-2000, begicks av invandrare. Detta trots att gruppen invandrare endast utgör 13 procent av landets befolkning. Totalt har antalet anmälda våldtäkter i Norge ökat från 385 år 1991 till 635 år 2001.

Vi har även Anders "Fryshusets" Carlbergs ord på att så gott som alla ungdomsrån begås av invandrarkillar. Vi riskerar också tvingas göra undantag för den alltmer månghövdade muslimska befolkningens krav på att få leva enligt sin religions lagar, S'haria, full ut. Redan nu har vi Sharia när det gäller muslimska barnäktenskap.

Och undantag för muslimska barn i skolan görs redan i fråga om mat, gymnastik och sexualundervisning. På många svenska skolor är nationalsången och svenska flaggan bannlysta.

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan förbudet mot koscher- och halalslakt upphävs. Vidare lär inte sista ordet i fråga om omskärelse av gossebarn vara sagt.

Vidare tror jag att vi kommer att få officiella muslimska högtidsdagar inskrivna i vår almanacka. En företrädare för svensk islam krävde det för att känna sig "hemma" i Sverige i samband med ett möte med Anna Lindh före valet 2002: "Det är kanske inte världens största fråga, men den har stor betydelse för vårt självförtroende och för att vi ska kunna känna oss hemma här. Det är bara två helgdagar om året och vi vill gärna att de finns med i almanackan, säger Yasin Ahmed, ordförande för Sveriges unga muslimer."

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_2651718.asp

Redan nu har vi en programledare med slöja i tv. Vad är nästa steg? Jag tror att vi kan få se en ohelig allians mellan kristdemokrater, feminister och muslimer i vissa frågor av censurkaraktär. När det gäller lättklädda modeller och porr.

Åtalet för hädelse mot islam mot en fransk författare förra året visar att risken för en återgång till de hädelselagar som fanns före 70-talet kan inträffa. Och därmed en betydande inskränkning av yttrandefriheten.

Sverige har förändrats radikalt och kommer att fortsätta att
förändras radikalt om den nuvarande massinvandringen fortgår (ca 35 000 nya svenskar per år). Det kommer genom det högre barnafödandet i invandrargrupperna att dels stärka invandrarkulturerna, dels försvåra integration och assimilation, med allt fler etno-kulturella spänningar som följd.

Demografer förutspår att Europa om tvåhundra år helt kommer att vara muslimskt och att Spanien och Italien kommer att vara det före detta århundrads slut - om den nuvarande obalansen i barnafödandet mellan européerna och invandrarna består.

USA kommer enligt demograferna före 2050 ha en icke- vit majoritet på grund av invandringen.

Ur ett tal av professor Hans Zetterberg 1994: "En muslimsk värld med hög fertilitet omger större delen av den europeiska halvön med sin låga fertilitet. Immigrationen till Europa kommer ske i en allt ökande takt från de islamiska områdena. Världens muslimer räknas nu som en miljard människor. Deras fördubblingstakt är 25 år jämfört med Europas 382 år. De flesta muslimer lever i Östasien. Europa är ingalunda det enda målet för befolkningstrycket från den islamiska världen."

Frågan är om vi är moraliskt förpliktigade att undergräva
vår egen kultur och civilisation genom fortsatt massinvandring?

P.S. Det enda jag begär: reducera invandringen från tredje världen och övriga världen kraftigt. Jag vill inte skicka hem välanpassade och försvenskade/europeiserade invandrare som inte är brottsliga oavsett deras ursprung. Och leve kebaben!

Alla som vill sänka lönerna, skada facket (gissa moderaternas och Svenskt Näringslivs motiv!) samt öka våldsbrottsligheten bör naturligtvis fortsätta att kräva ökad invandring. Dessutom alla som vill minska yttrandefriheten, ty detta inlägg gränsar väl till det olagliga i dagens Sverige!


Insänt av Björn den 23 mars 2005, 13:32:25| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Återkalla medborgarskapet vid brott
I Danmark har HD nyligen beslutat att utvisa två danskfödda ungdomar dömda för mord. Hur ska vi ha det i Sverige?

Av John Järvenpää

Föreställ dig att ett antal hus bredvid ditt hem brinner ner till grunden och att flera av grannarna blir bostadslösa. Du låter en av de drabbade få bo hos dig i väntan på att det ska ordna upp sig. Snart märker du emellertid att städningen missköts och än värre, att saker börjar försvinna i ditt hem. Misstankarna riktas mot din gäst. Tyvärr besannas de också. Du tar upp det till diskussion men snart återupprepas beteendet. Låter du gästen stanna eller avhyser du honom? Detta är den grundläggande frågan i följande text.

Under senare år har flera lantbrukare rånmördats i landets södra delar. I Småland har en taxichaufför avrättats och ett otal kvinnor har gruppvåldtagits runtom i Sverige. Hösten 2003 mördades utrikesminister Anna Lind. I höstas dödades blott 14-årge James Waite med ett knivhugg i bröstet, efter att attackerats av ett gäng på 5-8 personer. Förövarna har i samtliga dessa fall utländsk bakgrund, alltifrån från forna öststaterna till Balkan, Mellanöstern eller Latinamerika.

Hos vissa invandrargrupper råder en kraftig överrepresentation vid grova brott. Det har dock visat sig svårt att diskutera invandrarrelaterad brottslighet. Ingen vill skällas för rasism. Utöver principen om yttrandefrihet finns det dock flera skäl till att lyfta fram en diskussion om nämnda brottslighet. Ett är att det är ett systemfel att invandrare kommer hit enkom för att hamna i fängelse, för trivseln, maten och pengarnas skull. Ett annat är att folkflertalet, som inbegriper berörda invandrargrupper, har synpunkter som är värda att beaktas.

Etnologiprofessor Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). I den ger flera invandrargrupper uttryck för att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp. Landsmän som begår brott borde utvisas, anser många. Förvisso tillämpas utvisning men det ska väldigt mycket till innan så sker. Sverige är i internationell jämförelse "snällast". I exempelvis Danmark och Finland gäller utvisning för asylsökande även vid mindre förseelser. Den 15 mars avkunnades också en historisk dom av Danmarks Högsta domstol. Då dömdes de danskfödda kusinerna Hizir och Ferhat Kilic till fängelse i åtta respektive tio år och därefter utvisning ur Danmark för mordet på den italienske 19-årige turisten Antonio Currà. Mordet skedde i Köpenhamn sommaren 2003 då kusinerna var 16 och 17 år gamla. Till Berlingske Tidende sade åklagaren Henning Fode om domen att: "Den visar, att man inte kan begå kriminella handlingar här i landet och vara säker på, att man får fortsätta att uppehålla sig här".

Ser vi till Dauns rapport ligger det nära till hands att tolka resultaten som att den stora majoriteten invandrare som sköter sig ser sig själva som bra representanter för sin respektive etniska grupp. Omvänt är de som begår brott dåliga representanter.

Dauns studie visar alltså att invandrare anser det vara i sin ordning att utvisa kriminella landsmän. Deras önskan står emellertid ofta i kontrast med Utlänningslagen. Den som skaffat medborgarskap, vilket är lättast att erhålla i Sverige av alla västeuropeiska länder, kan helt enkelt inte utvisas enligt denna lag. Kritik har dock riktas mot detta. I samband med debatten om hedersmord för ett par år sedan föreslog t ex Elisabeth Frietz, den mördade Fadime Sahindals advokat, att medborgarskapet borde återkallas "för dem som inte klarar av att leva efter svenska lagar och regler".

Även för en utlänning, en person utan medborgarskap, är skyddet starkt. I synnerhet om personen haft permanent uppehållstillstånd, PUT, sedan minst fyra år när åtal väcktes eller varit bosatt i Sverige i minst fem år. Då krävs det "synnerliga skäl" för utvisning. Anknytning såsom vistelsetid och familjeförhållanden samt levnadsomständigheter räknas hit.

Högsta Domstolen, HD, gav 1996 prov på hur man resonerar kring detta. Fallet gällde en gambier med PUT som upprepade gånger åkt fast för heroinförsäljning. HD bedömde att risken för återfall var stor. Men då mannen skaffat barn med en svensk kvinna fick han stanna, för barnets skull. HD tog alltså inte hänsyn till att andra barn kom till skada pga mannens heroinförsäljning. Även om han själv kanske inte sålde till barn, så är det ett välkänt faktum att knark går genom olika led och slutligen hamnar också hos barn. I förorter har tio-åriga heroinmissbrukare påträffats. Beträffande hans eget barn kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget kan betraktas som en god far. HDs prejudikat signalerar om en slapphet som kriminella utnyttjar. Det man sår får man skörda.

Vidare stadgar Utlänningslagen att en utlänning som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år "och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas" (Lag 1994:515). En 19-årig, eller för den delen en 26-årig, utländsk mördare - utan medborgarskap - kan således inte utvisas eftersom han kom hit som 14-åring. Trots att han bott i Sverige mindre än halva sitt liv.

Röster har alltså höjts för att utvisning av vuxna utlandsfödda som begår grova brott bör tillämpas skarpare, inte bara för dem PUT utan också för dem med medborgarskap. Sannolikt står en bred folkmajoritet bakom denna uppfattning.

För grovt kriminella utlandsfödda ungdomar blir frågan knivigare. Ungdomars ansvarstagande kan inte jämföras med den vuxnes. Men i mitt arbete med ungdomar mellan 16-20 år dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård, har jag genom åren stött på alltför många som föraktar den svenska "snällismen". De vet att man inte kan dömas för något innan 15 år, på sin höjd leder brott till samtal med sociala myndigheter. Vid dessa samtal är det, enligt vissa ungdomar, inte ovanligt att av taktiska skäl beskriva sig själva som offer för omständigheterna, vilket skapar sympati hos socialsekreteraren som skolats in i tänkandet att kriminalitet är samhällets fel. Dessa ungdomar ser kriminalitet som ett yrke, ett sätt att skaffa sig status och respekt. Vilket förstärks av att man idag kan få vip-kort till krogarna enbart genom att vara "yrkeskriminell". De räds inte av fängelsestraff, snarare ses det som statushöjande.

Flertalet av dessa ungdomar bor i så kallade fattiga områden. Fattigdom kan visserligen till en viss del förklara kriminalitet. Jämfört med de länder varifrån många invandrarungdomar och deras föräldrar härstammar ifrån är fattigdom dock inget relevant begrepp. Inte heller är det relevant som måttstock på Sverige där det sociala skyddsnätet - trots alla nedskärningar - står sig väl vid en internationell jämförelse. Mat, bostad, gratis tand- och sjukvård samt skolgång garanteras för alla ungdomar. Flertalet ungdomar i nämnda områden begår heller inte brott. Slutligen förklarar fattigdomsmodellen inte illdåd som gruppvåldtäkter, misshandel, dråp och mord. Sådant handlar om normupplösning, inte fattigdom. Fokus måste alltså läggas på normer, moral och värderingar, inte på fattigdom.

Statistiken visar att majoriteten av de ungdomar som döms till LSU eller LVU, lagen om vård av unga, återfaller i brott. Stödjande åtgärder måste därför sättas in på tidigt stadium. Redan på låg- och mellanstadiet kan skickliga lärare se vart det barkar hän för vissa barn. Vi är dock inte där idag. Situationen är som sagt att ungdomar liksom vuxna invandrare ibland medvetet väljer den kriminella banan. På dem biter vare sig normer eller dagens straff.

En konsekvensbetonad väg för att få bukt med dessa kriminella och den allmänt rådande (o)ordningen ligger i återkallande av medborgarskap. Att riskera det är egentligen inget konstigare än att man kan bli av med sitt körkort eller sin läkarlicens om man missköter sig. Avsaknad av medborgarskap innebär mistande av en rad rättigheter samt att utvisning kan komma ifråga, något kriminella är väl medvetna om.

De politiskt korrekta invänder gärna med att svenskar också begår brott. Man bortser då från att det svenska samhället, liksom varje samhälle, har ett särskilt ansvar för sin ursprungsbefolkning, i detta fall den svenska folkgruppen tillsammans med samer. Fängelser byggda med svenska skattemedel är avsedda för dessa individer. Av naturliga skäl kan svenskar inte heller utvisas. De politiskt korrekta menar vidare att det är fel att utvisa människor som rotat sig här. Men en myndig person som upprepade gånger begår brott kan inte sägas vara rotad. Snarare är han en "motborgare" mer än en medborgare.

Det ligger i varje samhälles intresse att se till att rättigheter motsvaras av skyldigheter. Som läget är nu råder istället den rättighetsinriktade "snällismen" i dubbel bemärkelse. Dels är det lättast i Sverige av alla västeuropeiska länder att erhålla medborgarskap, i viss mening gäller det även uppehållstillstånd. Dels är det utomordentligt svårt att återkalla det permanenta uppehållstillståndet medan medborgarskap inte kan återkallas. För att alls kunna få uppehållstillstånd och i synnerhet medborgarskap, och för att få behålla dessa, borde därför just skyldigheterna betonas, där minimikriteriet är att avstå från brott. För den utlandsfödde som ändå begår grova brott kan följande skönjas ur ovanstående:

- För den vuxne med PUT bör återkallande av det komma ifråga på svagare grunder vad som är fallet idag.
- För den vuxne med medborgarskap bör medborgarskapet kunna återkallas, eventuellt i kombination med utvisning beroende på brottets art.
- För den icke-myndige utan medborgarskap gäller att det inte blir aktuellt med medborgarskap, om brottsligheten fortsätter efter 18 års ålder.

Härmed skapas incitament för laglydighet, som ju är en grundstomme i ett fungerande samhälle. Dessutom måste norm- och attitydfrågan lyftas fram till en redig diskussion. Dessa åtgärder torde skapa utrymme för förbättrade relationer mellan svenskar och invandrare. Bara det borde vara anledning nog för lagstiftarna att ta upp frågan.
John Järvenpää, www.resonproduktion.com



John Järvenpää, Orädd skribent



Insänt av Björn den 23 mars 2005, 9:24:52| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

22 mars 2005, 8:15:03
Flyktingföräldrar överger sina barn.
Så var det dags igen... för demonstrationer, manifestationer, namnlistor och uttalanden i olika sammanhang rörande (de ensamma) flyktingbarnen. Jag satte ensamma inom parantes, eftersom flera av dem i själva verket inte är ensamma. Det bara är så att deras föräldrar fegt håller sig undan och inte tar sitt ansvar och tar hand om sina barn. De överger dem istället.


Kontakt har man på telefon och träffas i smyg och hoppas att samhället så smånningom ska ändra på regelverket så att barnen och kanske även sedan föräldrarna kan få stanna. Under tiden kostar denna utdragna process samhället enorma pengar för fosterfamiljer, skola och sjukvård. För att inte tala om det ökade lidande för barnen och ökade svårigheter att sedan anpassa sig till hemlandet. Men det törs man väl knappast nämna, men jag gör det i alla fall.

De som på olika sätt agerar för att myndigheterna ska låta dessa barn stanna under hänvisning till FN:s barnkonvention borde istället hänvisa till det avsnitt i samma konvention som handlar om barnens rätt till sina föräldrar. De borde istället uppmana föräldrarna att komma fram ur sina gömställen så att de kan planera sin hemresa tillsammans. På så vis blir barnen inte utsatta för ännu ett ännu mer utdraget lidande. För inte kan det vara speciellt trevligt att bli föremål för en verkställning till sitt hemland utan sina föräldrar. De som på olika sätt vurmar för att barnen ska få stanna borde ha detta i åtanke.

Genom det sätt som kyrkan och andra intresseorganisationer agerar, ingjuter man falska förhoppningar i barnen, vilket ytterliggare förvärrar situationen. Och så länge man håller på med olika aktioner för alla flyktingars amnesti, kan man ju glömma att de 270 barn och vuxna som håller sig undan i Västernorrlands län frivilligt dyker upp.

Det prata om långa handläggninstider, som om detta skulle bero på myndigheterna! Det är ju genom att komma in med nya ansökningar och begära inhibition samt att föräldrarna håller sig undan som det blir långa handläggningstider!

På grund av sekretessregler är vi myndighetspersoner förhindrade att berätta om enskilda fall. Vi skulle annars kunna berätta om de snabba tillfrisknanden vi upplevt, om alla problem med att äta som gått över när barn väl kommit på flygplanen och föräldrarna inte kunnat hindra dem från att äta. En "kyrkans man" skrek en gång till en pojke som glatt kom springandes på ett förvar i avvaktan på hemresan: "Gå och lägg dig, du är ju sjuk!"

Om det skulle bli ett beslut om att de ensamma barnen skulle få stanna, behöver man inte anstränga sig mycket för att räkna ut vilka konsekvenser detta skulle få. Naturligtvis kommer alla asylsökande föräldrar att lämna sina barn i samhällets vård.

Det skrivs inget om de familjer med barn som verkställs för kostnader överstigande 100.000 kr och som veckan efter är tillbaka och ansöker om asyl och detta utan att några nya skäl uppkommit som inte redan prövats. Enligt gällande regelverk ska dessa familjer tas om hand, ges uppehälle osv. samt prövas på nytt. Varje individ hörs igen via tolk. I slutändan blir det ännu en dyr verkställighet - och ökat lidande för barnen. Är det myndigheternas fel det också? Lite mer balans och realism borde man faktiskt kunna förvänta sig av dem som håller föräldrarna gömda och av dem som demonstrerar och agerar för dessa asylsökande.

Att driva enkampanj under namnet "de korsfästa barnen" är väl makabert. Om man med detta avser att skjuta på myndigheterna, att det är myndigheternas skuld, så skjuter man på fel pianist!

Skrivet av en luttrad och besviken

Per Olof Ahlström
polisintendent och beslutsfattare i verkställighetsärenden


Insänt av Björn den 22 mars 2005, 8:15:03| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

19 mars 2005, 11:47:24
Mångkultur i praktiken
Två muslimer har valts till ordföranden i socialdemokratins två viktigaste sidoorganisationer:

Ardalan Shekarabi för ungdomsförbundet, SSU.

Nalin Pekgul för kvinnoförbundet.

Nu vet vi hur det gick.

Mångkultur i praktiken

Två muslimer har valts till ordföranden i socialdemokratins två viktigaste sidoorganisationer:

Ardalan Shekarabi för ungdomsförbundet, SSU.

Nalin Pekgul för kvinnoförbundet.

Nu vet vi hur det gick.

Först ska framhållas, att när Ardalan fifflar, så fullföljer han en sedan länge upptrampad SSU-tradition. En moral av hederlighet må predikas för folket - en annan kultur tillämpas inom den egen organisationen och för påläggskalvarna till nomenklaturan.

Ur Dagens Nyheter den 13/3 -05:

"SSU-FIFFEL HÖJER BIDRAGEN

SSU fuskar med medlemsregistren. Tusentals medlemmar finns bara på papperet utan att betala medlemsavgifter. Så lurar SSU stat- och kommun dubbelt upp på hundratusentals kronor i bidrag - och SSU-högern behåller makten över förbundet."

SSU har just presenterat sina senaste medlemssiffror:

"I en tid där ungdomarna ratar politiken, där SSU-klubbar går i graven, och där SSU 1-3-grundkurserna har svårt att locka deltagare, tycks plötsligt förbundets medlemmar öka med hela 5.400 från 2003-2004. Sammanlagt ska SSU-förbundet ha 29.137 medlemmar i dag.

Märkligt nog är det i stort sett bara högerdistrikten som ökar riktigt mycket."

DN har särskilt uppmärksammat Kalmardistriktet inom SSU:

"Det är SSU:s komplicerade sätt att ta betalt - och hemlighetsmakeri med årsredovisningar - som gör fusket möjligt. Ett sätt att upptäcka det är att jämföra hur mycket de 25 distrikten tar in i medlemsavgifter från sina föreningar, med hur mycket det betalar vidare till förbundet. Enligt den senaste årsrapporten har Kalmar betalat in 47.000 kronor i medlemsavgifter till förbundet. Samtidigt redovisar man bara 100 (!) kronor i medlemsintäkter. Ändå säger man sig samtidigt ha 1.255 betalande medlemmar."

Syftet med fusket är dock inte i första hand att tillskansa sig pengar, enligt DN. Pengar har SSU redan i överflöd:

"Även om trixandet med medlemsregistren ger hundratusentals kronor i bidrag till distrikten är det alltså inte i första hand att tillskansa sig pengar som är syftet med fusket. SSU är nämligen det utan jämförelse rikaste ungdomsförbundet, med tillgångar på omkring 100 miljoner kronor. Där finns också den numera riksbekanta verksamhetsutvecklingsfonden, med 25 miljoner kronor som förbundsledningen använt på lösa boliner, senast för den nuvarande förbundsordföranden Ardalan Shekarabis hemliga kampanjkonto, en skandal som briserade strax före jul.

De uppblåsta medlemssiffrorna är därför ett spel i kampen om makten. Medlemmar ger mandat som ger ombud till kongressen. Ombuden ger makt."

Det var i denna miljö som Ardalan Shekarabi kuppades in som ordförande. Han hade redan före invalet funnit sig väl tillrätta i mygelkulturen. Efter att hans oegentligheter avslöjats avfärdade han kritikerna inom SSU med att de redan före ordförandevalet varit motståndare till honom, deras kritik vägde därmed lätt. Fakta var tydligen ovidkommande.

Till Ardalan Shekarabis politiska initiativ - tillsammans med Nalin Pekgul - hör en DO-anmälan mot polisen, för dess arbete med att försöka förebygga våldsbrottslighet och rån. Från SSU:s egen webbsida:

"SSU och S-kvinnor anmäler polisen till DO

SSU och S-kvinnor anser att de metoder som den särskilda gänginsatsgruppen inom Södertörnspolisen i Stockholm använder sig av i förorterna är oacceptabla. Idag punktmarkerar Södertörnspolisen unga människor med utländsk bakgrund på ytterst diffusa grunder. Därför har vi idag anmält Södertörnspolisen till ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO.

De områden som idag har problem med gängbildning och kriminalitet punktmarkeras av Södertörnspolisen där den 'särskilda gänginsatsgruppen' står i förgrunden. På ett systematiskt sätt använder sig denna grupp av metoder som handlar om att kontrollera befolkningen i utpekade områden. Dock är det inte alla människor som kontrolleras utan bara de som passar in på en diffus profil: Ung, har utländsk bakgrund och på något sätt beter sig 'misstänksamt' åt. "

Med Shekarabi-Pekguls logik borde polisen genomföra samma insats även i områden som Danderyd, även mot etniska svenskar, även mot äldre och även mot kvinnor. Så att ingen behövde känna sig utpekad eller diskriminerad.

Lättare vägde överväganden om effektivitet i brottsbekämpningen.

----------------------------------------

Muslimerna Ardalan Shekarabi och Nalin Pekgul fanns också med på ett upprop till Svenska Kyrkan 2004.

Ur SvD den 5/3 -04:

"KYRKOR BÖR VIGA HOMOSEXUELLA

Socialdemokraterna avser att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, som ger även homosexuella rätt att ingå äktenskap. Om kyrkorna får behålla vigselrätten ska de rimligen tvingas att viga också homosexuella, anser s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi och 21 andra framträdande socialdemokrater."

Några synpunker på islams hållning till homosexuella har de veterligen inte fört fram.

----------------------------------------------

DET SENASTE är Nalin Pekguls utspel i massmedia, om en förment rasism inom Socialdemokratiska kvinnoförbundet - en "rasism" som drabbat henne.

I sak rörde det sig om två moment:

1. Höga telefonräkningar till Turkiet, där man ställt frågor om dessa.

2. Anställningar på kansliet, där Pekgul agerat självsvåldigt.

Tidigare var det en självklar praxis att anställningsfrågor avgjordes i samråd, nu hade Pekgul som ordförande ensamt bestämt kring tre nyanställningar. De tre nyanställda hade samtliga utländsk bakgrund, tydligen var de också kurder alla tre. Detta väckte ett missnöje med Pekguls agerande.

I det läget valde hon att dels gå ut i media med saken, dels framställa missnöjet som utslag av "rasism". Både partiordförande Persson och partisekreterare Ulvskog tvingas framför TV-kamerorna att ge uttryck för sin bestörtning över denna "rasism" - även de förmodligen båda hade förstått vad det egentligen handlade om.

Den verkliga innebörden av Nalin Pekguls agerande är ju att hon som invandrare ska särbehandlas och stå över kritik, om än aldrig så sakligt motiverad.

Man kan undra över upprinnelsan bakom hennes agerande. Fanns det en förväntan från släkt och vänner bland kurderna att hon, på sin nya position, skulle gynna dem? Var hon själv ett offer, utan egentliga valmöjligheter?

I så fall talar erfarenheten för stor försiktighet i fortsättningen, med att välja in muslimer på centrala positioner. Möjligen har socialdemokraterna nu lärt sig den läxan.

Insänt av Björn den 19 mars 2005, 11:47:24| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

18 mars 2005, 7:37:49
Invandrare i riksdagen
En snabb genomgång av invandrade politikers i riksdagen interpellationer, visar att invandrarna nästan uteslutande ägnar sig åt frågor som rör just invandrare (diskriminering, asyl osv). Många av invandrarna är dessutom i huvudsak intresserade av sitt eget folk. Praktexemplet är taxiåkerskan och storfuskaren Yvonne Ruwaida (mp).

Här är invandrarnas interpellationer i riksdagen:


Yvonne Ruwaida:

2003/04:551 rättssäkerheten för terroristanklagade

2003/04:381 irakiska flyktingar

2003/04:271 irakiska asylsökande

2003/04:269 kurdernas rättigheter

2003/04:233 Internationel Forum - om att förebygga folkmord

2003/04:198 USA och kollektivbestraffningar

2003/04:24 Mellanöstern

2003/04:23 Irak


Luciano Astudillo:

2003/04:494 diskriminering på krogar och serveringstillstånd

2003/04:333 kommunernas ansvar för flyktingmottagandet

2003/04:268 mångfald som tillväxtsmotor

2003/04:234 mångfald som tillväxtsmotor

2003/04:101 ungdomsarbetslöshet

2003/04:16 dold diskriminering


Mariam Osman Sherifay:

2003/04:497 etablering av fristående skolor

2003/04:409 kvalitet inom barnomsorgen

2003/04:375 kvalitet inom barnomsorgen

2003/04:327 strukturell diskriminering

2003/04:315 blekmedel i skönhetsprodukter

2002/03:295 rätten att bära slöja

Mariam Osman Sherifay behandlar faktiskt en fråga som inte är direkt kopplade till invandringen, nämlingen kvaliteten inom barnomsorgen. Dock var hon själv barnskötare innan hon blev politiker, så det förklarar intresset. Jag blev positivt överraskad av interpellationsrubriken "blekmedel i skönhetsprodukter", som visade att hon var intresserad av miljöfrågor och liknande. Men läser man interpellationen, så ser man att den handlar om att negressen Mariam Osman Sherifay vill förbjuda de blekmedel som "afrikanska kvinnor" i Sverige använder för att bleka sin hy.


Sermin Özürküt:

2003/04:401 EU-konstitutionen

2003/04:395 den politiska utvecklingen i Bangladesh

Frågan om EU-konstitutionen (som är ställd till utrikesministern) handlar om rädslan för att EU skall bli allt för "kristet" och islamofobiskt. Jag orkar inte läsa turkiskans Sermin Özürküts interpellation om Bangladesh och varför hon berörs av detta lands väl och ve - det är i alla fall inte precis någon viktig fråga för landet Sverige.


Mauricio Rojas :

2003/04:5 fristående gymnasieskolors pedagogiska frihet

2002/03:394 effekter av lagen om anställningsskydd

Endast en av de två interpellationerna som Rojas gjort handlar om invandrare. Starkt.


Nyamko Sabuni:

2003/04:537 folkomröstningen om kärnkraften

2002/03:323 osteoporos

2002/03:279 jämställdhet i vården

2002/03:78 reformering av regeringsformen

Nyamko Sabuni kunde ha varit en bra liberal politiker. För mig är hon dock för alltid förknippad med att till polisinspektör CG Wrangel säga: "Du är ett arrogant, respektlöst arsel!". Bakgrunden var att ett invandrargäng, däribland en mycket mörkhyad yngre man hade misshandlat och rånat en handikappad flicka i rullstol inne i en kyrka. I ett debattprogram i TV beklagade sig polisinspektören över att en polis över polisradion hade beskrivit den unga mannen som "blåneger". Wrangel intygade att man skulle jobba inom polisen för att få bort denna typen av beskrivningar av människor med afrikanskt ursprung med mycket mörk hud. Den dåvarande ordförande i Afro-svenska Riksförbundet, Nyamko Sabuni, frågade polisinspektören om han kunde garantera att detta inte återupprepades. Inspektören sa att han naturligtvis inte kunde garantera vad andra människor säger över polisradion i en akut situation. Det var då Sabuni yttrade sina bevingade ord: "Du är ett arrogant, respektlöst arsel!". Ingen häpen programledare som ifrågasatte hennes uttalande. Ingen ånger hos Sabuni. För mig och många andra gör detta att respekten för Sabuni är noll. Då spelar det ingen roll om hon engagerar sig i benskörhet eller att invandrare skall kunna bli statsråd så snart de fått svenskt medborgarskap (även om de fortfarande samtidigt är medborgare i ett annat land).


Summa summarum så visar detta att de riksdagsledamöter som är invandrare i huvudsak engagerar sig i sina egna frågor eller i frågor som i första hand inte rör landets Sverige bästa. Jämför med vilken annan svensk riksdagsman som helst och se dennes interpellationer.

Jag valde helt slumpmässigt centerpartisten Jörgen Johansson:

2003/04:441 militariserad polis

2003/04:422 vägnätet på landsbygden

2003/04:340 vikten av lagföring för brott

2003/04:237 rätt signaler om rättssäkerhet

2003/04:219 lodjursjakt utanför renskötselområdena

2003/04:211 regler för förvärvsarbete efter 65 års ålder

2003/04:152 polisens användande av vapen

2003/04:71 lika förutsättningar i hela landet

2002/03:388 folkstyrets utveckling

2002/03:328 de förtroendevaldas roll i samband med strejker

2002/03:281 näringsidkare som utsätts för brott

2002/03:209 jämställda löner inom offentlig sektor

2002/03:159 ekonomin i kommuner och landsting

2002/03:136 anmälningsskyldighet för läkare

2002/03:105 råndrabbade näringsidkare

2002/03:85 säd som värmekälla i bostäder


Mångetniska och mångkulturella länder. Politiker vänder sig till sin egen folkgrupp, klan, kast, stam osv och intresserar sig så gott som uteslutande för frågor som rör den egna folkgruppen, klanen, kasten, stammen osv.

Undantaget från denna regel är Västerlandets innevånare där etnicitet och blodsband inte anses som något som skall tillmätas denna vikt av Västerlandets politiker från ursprungsbefolkningen.

Paradoxen i den s.k. "mångkulturen" är att själva konceptet heter "vi och dom".

Samtidigt som "vi invandrares" speciella intressen, "vi palestiniers" speciella intressen är utgångspunkten för dessa politiker så uppehåller man en officiell bild att "man skall inte skilja på vi och dom".

MEN. I praktiken gäller denna regel bara för den svenska ursprungsbefolkningen..


Insänt av Björn den 18 mars 2005, 7:37:49| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

Danmarks-neuros
Det finns ingenting som gör det vänsterintellektuella mediemaskineriet i Sverige så nervöst som tillståndet i Danmark. Det faktum att det råder såväl en bred politisk enighet, som ett starkt folkligt stöd, för en politik som bygger på förnuft och långsiktig hållbarhet, betraktas som direkt farligt (för 'demokratin' få man förmoda).

Någon större täckning av den danska valdebatten har vi alltså inte sett i svenska medier. Det hela är lite ångestfyllt för eliten. Idag passade man däremot på att klämma fram ett typiskt 'folkbildande' inslag i SVT:s Aktuellt. Den självklara vinkeln var där. Socialdemokraterna utmålades som fega, borgarna som 'fiskande i grumligt vatten', DF som självaste Hin Håle och Marianne Jelveds radikaler som hjältar. Den som stod för analysen, var givetvis chefredaktören för den enda danska tidning som skulle trivas i Stockholms innerstad, Politiken.

...det som retar mig mest är att man, bortsett från den otroliga vinklingen, inte ens drar sig för att presentera direkt missvisande fakta. Och det är inte första gången heller. Varje gång svensk TV visar ett reportage om den danska anhöriginvandringspolitiken så är det samma sak. Etniskt danska 'Dorte' har träffat charmiga mörke (och enligt inslaget välanpassade) 'Mohammed' från Marocko. De hemska danska Nürnberglagarna förhindrar dem att leva tillsammans i Danmark. Alltså bor de i Malmö.

Aldrig några arrangerade äktenskap av två kusiner från Pakistan, där den ena invandrade till Danmark för några år sedan och den andre är nyimporterad. Nej, den danska politiken ska framställas som inhuman. Den ska absolut inte framstå som förnuftig och väcka sympati hos publiken. Därför visar man ett exempel på ett minoritetsfall, istället för ett standardexempel.

Problemet är att det som visas INTE är SANT. 'Dorte' får mycket väl ta 'Mohammed' till København. Hon får däremot inte lasta över Mohammeds försörjningsbörda på danska skattebetalare utan vidare. Därför kräver den danska staten att hon ska vara 24 år, ha ett fast jobb och en fast bostad. Dessutom måste hon deponera 50000 kr, som fryser inne om förhållandet upphör och Mohammed måste ha offentlig hjälp. Mycket rimliga krav kan man tycka.

Insänt av Björn den 18 mars 2005, 7:34:48| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Bedrägerier med döda själar i Sverige
Döda själar som berikar ­ en dyster repris från 1994, med anledning av Uppdrag Granskning tisdag 8:e. Feb 2005.

Statistiska Centralbyråns (fd) generaldirektör, Jan Carling, manade redan för 10 år sedan, i ett PM 1994-10-04 till Riksskatteverkets chef, (fd) Lennart Nilsson, till stora ansträngningar för att höja kvalitén på folkbokföringens befolkningsregister. Flera statikstikkällor visar att c:a 10% eller c:a 40.000 personer av de utomnordiska invandrarna, som enligt folkbokföringen borde vistas i landet, ej längre gör det.


Starka misstankar finns att dessa personer återflyttat till hemlandet, avlidit och begravts i det tysta. Så länge inga rapporter om dödsfall lämnas till svenska myndigheter så fortsätter utbetalningar av sociala förmåner förmedlade. Analysen baseras bl a på dödlighetsstudier eftersom uppseendeväckande få dödsfall registeras bland de utomnordiska invandrarna. Även postreturer och bortfall i statistiska undersökningar pekar i samma riktning. I huvudsak har SCB använt fyra metoder för att verifiera övertäckningen i befolkningsregistret. Metoderna är:

Kalkyl över dödligheten i olika befolkningsgrupper.

Redovisning av postreturer för invandrarpopulationer

Redovisning av bortfall i statistiska undersökningar

Återvandringen av chilenare

Beräkningarna utgår från de dödsfall som inträffat åren 1988-1992. Dödsfall som inträffar i Sverige registreras med mycket stor noggrannhet i folkbokföringen. Bortfallet i registrering och fel i den samma vid registrering av dödsfall är så litet att vi kan bortse från det, säger Jan Carling. Statistiskt vet man att dödligheten bland invandrare är högre än vad som gäller för den svenska befolkningen. Vidare är såväl sjuklighet som förtidspensionering högre bland invandrare än bland svenskar. Vid studier av dödligheten för invandrare och svenskar gäller följande förutsättningar:

* Dödligheten bland invandrare från Danmark och Norge antas vara högre än vad som gäller för svenskar eftersom dödligheten i Danmark och Norge är något högre än i Sverige. Islänningar har ungefär samma dödlighetsnivå som svenskar. De är emellertid så få att de inte påverkar resultatet för den gemensamma gruppen Danmark/Norge/Island.

* Dödligheten bland invandrare från Finland antas mycket högre än bland svenskar. Dödligheten i Finland är nämligen mycket högre än vad den är i Sverige.

* Dödligheten bland de utomnordiska invandrarna förväntas vara högre än bland svenskar och ligga på en nivå som är högre än bland invandrare från Danmark och Norge men ej så hög som hos finska invandrare.

Utgångsmaterialet för beräkningar i SCB datorer är register över avlidna i Sverige under åren 1988-1992 med följande indelning: (1) ålder, (2) kön, (3) födelseland (Sverige, Finland, övriga Norden samt länder utanför Norden) och (4) region (Stockholms län, övriga Sverige). Resultatet av datorkörningarna visade en överregistrering bland de utomnordiska invandrarna med c:a 10% av hela antalet utomnordiska invandrare. I absoluta tal var antalet överregistrerade c:a 40.000 vid årsskiftet 1989/90. Eller om vi vänder på resonemanget:

Med ledning av statistiska beräkningar i datorer baserade på kända fakta om dödligheten hos olika nationaliteter borde minst 40.000 utomnordiska invandrare ha rapporterats avlidna i Sverige under nyssnämnda 5-års period. Frågan är då var 40.000 utomnordiska invandrare har tagit vägen? För att få ett svar på detta måste vi gå till uppehållstillstånds- och pensionsreglerna

Enligt Invandrarverkets något underliga regelverk måste utländska medborgare vistas här mer än halva året för att vara berättigad till innehav av permanent uppehållstillstånd (PUT). Svenska folket har ju bibringats den uppfattningen att de hit komna "flyktingarna" var förföljda och ej hade några möjligheter att återvända utan att riskera liv och lem. Tvärsemot den villfarelsen har det skapats regelverk och lagar som möjliggjort en livlig trafik fram och åter mellan Sverige och hemländerna. Vidare stadgar utlänningslagen 2 kap 12 § att PUT skall återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör. Enligt folkbokföringslagen 20 § skall en person som kan antas under sin normala livsföring regelmässigt komma att tillbringa sin vistelse utom landet minst ett år avregistreras från folkbokföringen som avflyttad.

De förmånliga pensionsreglerna för personer födda före 1938 är ett av skälen till att invandrare är så angelägna att deras föräldrar skall komma hit och erhålla PUT. Numera erhålls automatiskt sk garantipension, predestinerad anhöriginvandrare, med ett belopp uppgående till c:a 104.000:- årligen, därtill kommer ersättning för fri bostad.

SCB generaldirektör Jan Carling uttryckte klart att det är så gott som uteslutet att några misstag sker vid registreringen av dödsfall för såväl svenskar som för invandrare i Sverige. Slutsatsen blir att överregistreringen beror på att anhöriginvandrare återvänt till hemlandet med bibehållande av alla ekonomiska förmåner förmedlade via svenska banker. När "utvandrarna" sedan avlider finns det naturligtvis inga skäl för anhöriga att rapportera dödsfallen till svenska myndigheter för då upphör ju de ekonomiska vederlagen. Mörkertalet är stort eftersom undersökningen endast baseras på åren 1988-1992. Kanske det finns 50.000 eller 80.000 avlidna vars döda själar irrar omkring någonstans i världen och uppbär folkpension från Sverige! Hur länge, kan man fråga sig, har Försäkringskassan tänkt att sända pengar till avdöda utomlands? Kanske 50, 100 eller 200 år förlupit innan någon reagerat! Dagspressen censurerar på vanligt manér. Redan i oktober 1994 presenterades SCB´s resultat på ett seminarium i Stockholm. Först 10 månader senare, i juni 1995 behandlas SCB´s PM i medierna som om 40.000 personer på något sätt hade slarvats bort i folkbokföringen.

Att försörja 40.000 personer kostar 4-5 miljarder kronor årligen. Kanske landstingen ej nödgats till 1990-talets drastiska nedskärningar om utbetalningarna stoppats! Troligt är att Persson inte tänker starta skattjakt på döda själar. Erfarenheten visar i stället att Persson har stor uppfinningsrikedom när det gäller nya skattepålagor för svenska folket.

För något år sedan infördes lagen att utomlandsboende ålderspensionärer årligen skulle lämna in bevis för att de lever. Hur går en sån kontroll till? Skall pensionären själv resa till den svenska beskickningen och visa upp sig? Är det rimlig att en gammal människa skall resa kanske hundra mil med tåg eller buss och visa upp sig på beskickningen? Finns det överhuvudtaget en beskickning i landet ifråga? Om inte, hur skall då Sverige få bevis för att den äldreförsörjningsstödsförsörjde utomlandsboende pensionärer lever? Skall Sverige sända inspektörer som kontrollerar att pensionären ifråga verkligen lever? Idag finns det c:a 14.000 som får äldreförsörjningsstödet. Hur många är de om 15 år? Man kan anta att ett antal gengångare kommer att dyka upp i olika skepnader, påstå sig vara reinkarnerade och kräva fortsatt vederlag.

Insänt av Björn den 18 mars 2005, 7:26:38| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

17 mars 2005, 11:39:05
A Swedish Dilemma
From the February 28, 2005 issue: Immigration and the welfare state.
by Christopher Caldwell 02/28/2005, Volume 010, Issue 22

The Weekly Standard

Malmö, Sweden
"EVERYONE is welcome here," says Bejzat Becirov to a non-Muslim visitor. Becirov runs the Islamic Center of Malmö, on the outskirts of Sweden's third-largest city. When Becirov immigrated from his native Macedonia in 1962, Swedes used to say that kind of thing, too. But in the last two decades, Malmö has acquired a population that is almost 40 percent foreign. Most of the students in its public schools are of foreign parentage. Some immigrant neighborhoods in the city have (official) unemployment rates exceeding 50 percent. Malmö's mayor, Ilmar Reepalu, has pleaded for immigrants to be settled in other parts of Sweden. This has made Reepalu popular in Malmö, but not in those other parts of Sweden. Others uneasy about immigration are too impatient to work through official channels. Much of the Islamic Center was destroyed by a fire of suspicious origin in 2003.


Becirov founded the center in 1964. The squat mosque, recently renovated, with two minarets, was built in 1984. That makes it among the oldest of the hundreds of mosques that now dot Scandinavia. This is a place that can raise great hopes or great worries, depending on how one views it. The center has a bustling school of a dozen classrooms. Becirov is an avuncular and open-hearted man, and the hundreds of students at the school dote on him. They run up and hug him, they tell him jokes. The teachers are dedicated, mostly native Swedes, who are teaching the children both Swedish and English. There is also a teacher of Arabic and the Koran. There is a clinic that treats sick kids, circumcises baby boys, and gives psychiatric counseling to war-traumatized children.

The center is on the edge of Rosengård, an archipelago of housing projects southeast of Malmö. It is one of the poorest, most transient, and welfare-dependent neighborhoods in Sweden. Swedish authorities have failed to lift up the area, and seem to be giving the Islamic Center of Malmö a great deal of leeway in attempting to do so. An article that appeared in 2003 noted that "a few" of the 6-to 10-year-old girls were wearing headscarves. On a visit in January 2005, fully 80 percent were covered in class--only a handful were not.

MALMÖ IS THE CITY IN SWEDEN most touched by immigration--but it's not unique. In a fit of absent-mindedness, Sweden has suddenly become as heavily populated by minorities as any country in Europe. Of 9 million Swedes, roughly 1,080,000 are foreign-born. There are between 800,000 and 900,000 children of immigrants, between 60,000 and 100,000 illegal immigrants, and 40,000 more asylum-seekers awaiting clearance. The percentage of foreign-born is roughly equivalent to the highest percentage of immigrants the United States ever had in its history (on the eve of World War I). But there are two big differences. First is that, given the age distribution of the native and foreign populations, the percentage of immigrants' offspring will skyrocket in the next generation, even if not a single new immigrant arrives, and even if immigrant fertility rates fall to native-born levels. But second, when America had the same percentage of foreign-born, many had arrived decades before, and were largely assimilated.



Modern Sweden has built its sense of identity on two pillars: its generous welfare state and its status as what Social Democrats used to proudly call a "moral superpower." (Non-Social Democrats still use the term, mockingly.) Indications are that the latter achievement is in the process of destroying the former.

Part of Sweden's sense of moral worthiness has been earned. It derives from a straightforward impulse to charity. One reads in European papers, for instance, that Henning Mankell, one of the world's most popular authors of detective novels, spends much of his time working to fight AIDS and illiteracy in Mozambique. But Sweden's moral engagement has been tinged at times with a provincial sense of national superiority. The Social Democrat Olof Palme hitched his political career to the anti-Vietnam war movement in Europe and spent the rest of his life scolding anti-Communists; in 1982, he invented the trope of accusing Israelis of treating Palestinians exactly as Nazis had treated Jews. Palme managed to lead the country for 12 of 17 years--until he was murdered on a Stockholm shopping street in 1986--without ever once getting invited to the White House. Sweden ranked high, in a notorious 2003 Eurobarometer poll, among those naming the United States and Israel as the major threats to world peace.

But it is not as if European countries fare much better in Sweden's estimation. Swedes voted by a narrow margin to enter the European Union in a 1994 referendum held in in the wake of a devastating recession. But Swedes have been unwilling to surrender their currency for the euro. And many of the arguments of the anti-Europe campaign are staples of the Swedish mindset: the notion that Europe is backward, hidebound, conservative, Catholic, the kind of place that forces women to be housewives. (One ad for the No-to-the-euro campaign showed a woman slaving over her husband's dinner and asked, "Is the E.U. a women's trap?")

TOWARD THE END of the Social Democratic reign that ran uninterrupted from 1932 to 1976, Sweden not only ranked among the world's handful of richest countries but also provided the world's most lavish welfare state. It married solidarity to prosperity. In the prevailing Keynesian climate, Swedes assumed that the solidarity created the prosperity. The state was generous with workers, who spent their money and kept the economy pumped up. Today, people are inclined to think the causality runs in the other direction. Johan Norberg, the young new-economy guru of Timbro Institute in Stockholm, notes that if Sweden were somehow to leave the E.U. and join the United States, "we would be the poorest state in America."

An entire revisionist history of the past hundred years of Swedish economics and politics is beginning to emerge from the work of Norberg and others. Sweden misjudged its strengths. Chief among these was that, for most of the last century, Sweden was the least protectionist country in the world. Private companies had to fend for themselves, without subsidies or tariffs. The result was an entrepreneurial energy unequalled anywhere. Saab cars ran, and Electrolux vacuum cleaners whined, on all continents. This extraordinary business acumen persists today in Ikea, Absolut vodka, H&M retailers, and the Metro newspapers that are the most widely circulated in the world.

The welfare state that premier Per Albin Hansson brought, starting in 1932, was mythologized as folkhemmet--"the people's home"--which plainly reflected an idea of the Swedes as a folk. In a 1935 essay, Hansson rejected the predominance of class concerns. "There is something much more exciting," he wrote, "about the thought that we are fighting for the folk. To such an appeal everyone will listen; in the coming together of the folk most of us want to be a part." It was World War II that forced the discomfiting question of whether the Swedes could be organized socialistically on any other basis. Sweden was neutral in the war, but neutral in the German sphere of influence. Germans used Swedish railways, bought Swedish mines, and built weaponry with Swedish iron. The Allies considered bombing Sweden.

Swedish neutrality did two things. First, it left nagging questions among Swedes about whether their country had engaged in a passive collaboration. This spurred an expiatory generosity towards the Third World, a "building of bridges between North and South," an anti-racism that would be a hallmark of Swedish foreign policy thereafter. But it also left Sweden in an enviable economic situation. Sweden had boomed during the war, and the arms manufactures in which it concentrated turned out to be adaptable to peacetime use. Now it had the only intact heavy-industrial base in all of Europe. The country could mint money if only it could find the labor. Finns arrived in droves, and when they proved insufficient to the country's needs, employers began recruiting in Italy, Yugoslavia, and Greece. This import of laborers stopped in the 1970s.

In the mid-1960s, Sweden declared it was short of houses and announced an ambitious plan to build 1,000,000 units of housing in the following decade. The country succeeded in its so-called "Million Program," but harvested all manner of unintended consequences. For a decade, resources were shifted, through dramatic tax hikes, from private businesses to public-sector engineers and masons and pavers. The Million Program was the Socialists' White Whale, the preoccupation that sucked up all of the country's resources--much as integration of immigrants will be in the coming decades. Architecturally, the Million Program gave a soulless, sterile cast to a socialism that had hitherto been anything but. But the biggest problem with all these high-rises was that Swedes--unlike, say, Parisians, but very much like Americans--prefer not to live in apartments. When, in 1982, Sweden passed a reform very similar to the American mortgage-interest tax deduction, the incentives were in place for a massive flight from the Million Project. A decade later, these half-decent apartments standing empty would exert a mighty pull on immigrants from the world's trouble spots. This, along with a generous welfare system, helps explain the otherwise puzzling coincidence of Malmö's becoming a magnet for immigrants at the very height of the early-1990s recession, when the city lost a third of its job base.

THE ROSENGÅRD HOUSING PROJECT had turned into a problem almost as soon as it was built. Already in the early 1970s, an exposé called The Case of Rosengård was published in which the project's failure was chalked up to errors of scale. The big, impersonal three-and eight-story apartment complexes were plopped down in the middle of empty fields around a farmhouse that still sits incongruously in the middle of them. There were no cozy, intermediate spaces between inside and outside--between being trapped in a tiny apartment and stranded in a desolate flatland. Today the windblown courtyards, much enhanced by shrubbery, playground equipment, convenience stores, and halal butchers, are filled with heavily veiled women pushing baby carriages. Almost all of the women in Rosengård--who mostly come from Somalia, Morocco, Iraq, and the Kurdish areas of Turkey--go heavily covered. The men drink coffee in the shopping center attached to the housing project, which has a pleasingly Turkish aspect.

Rosengård appears to be all-immigrant. The public schools have virtually no ethnically Swedish children. There are stories--familiar in other parts of Europe where immigrants from the Muslim world have recently settled--of students harassing Jewish teachers and defacing textbooks that treat Jewish themes. Crime is high. Drug use--curiously--is low.

Kent Andersson, Malmö's deputy mayor for integration and the labor market, likes to say that his city has become Sweden's most modern, and not just because of the magnificent new 10-mile-long Öresund bridge that links the city to Denmark just across the Baltic Sea. He notes that Malmö and Copenhagen share the most densely populated corner of Scandinavia. They have important universities. Malmö has made the transition from an industrial economy (shipbuilding, cigarette-making, and machinery) to an information economy (education, services, and welfare). A couple of decades ago, half the population worked in the city's mills and docks; only 15 percent do today. Instead, the municipal government, with 20,000 employees, is the largest employer. Andersson pulls out a pile of statistics to show that, right now, Malmö is at about the Swedish average in population aged 20-34. But in 2015, it will have 28 percent more people in that age group than the rest of the country. Andersson is excited about the purchasing power that represents. He thinks employers will be excited by the size of the work force.

"Of course," he adds, "different people will look at these statistics and see different things."

NOT ALL OF THESE THINGS are necessarily threatening. It is important to distinguish between, on the one hand, cultural shifts (like the presence of a mammoth mosque that stands across from the ice-skating rink in Medborgar Square, smack in the middle of southern Stockholm, or Bejzat Becirov's Islamic Center, or the "Rosengård Swedish" that linguists detect among the urban newcomers, from which the sing-songy, heep-de-deep-de-doo intonations of the language have been purged), and civilizational outrages on the other. The latter include the dispiritingly steady stream of "honor-killings" that occur among the country's immigrants, most of them committed by Kurds. These have generally involved girls executed by their brothers or fathers for wearing short skirts or dating Swedish men. Stockholm and Malmö both have a number of safe houses, of the sort that have long existed for the wives and companions of violent men, but which are now mostly inhabited by Muslim women fearing honor killings or domestic violence.

But in a country where, as the sociologist Åke Daun puts it, "people like being like each other," there is evidence of profound exhaustion with immigration, whether the reasons for this exhaustion are rationally well-founded or not. In the moral-superpower context, it is the equivalent of "imperial overstretch." Swedes tell pollsters they want no more asylum-seekers. (A common complaint is that prospective arrivals have figured out how to "game" the rules of asylum applications, and that the best way to render one's story unchallengeable under the law is to destroy one's identity papers.) A very low rate of mixed marriage is an indication that Swedes may not have been crazy about this immigration in the first place.

There are some signs of integration--Sweden has an Assyrian Christian minister of schools; the soccer star Zlatan Ibrahimovic, born in Rosengård to Bosnian Croat parents, is a national hero. But one much more often hears stories of increasing segregation. One actually hears the word "segregation" used. A person who stuck to central Stockholm would find none of the clues of heavy minority presence that a visitor to central Amsterdam or Paris or London gets. "Sweden is a special country," says Nalin Pekgul, director of the Social Democrats' women's group in Stockholm. "It wasn't a colonial power--it had no experience with immigrants."

"Many of us," says Masoud Kamali, an Iranian-born professor of ethnic studies at the University of Uppsala, "saw Sweden as the homeland of tolerance, solidarity, and democracy, based on the image of Sweden abroad." Yet foreigners find that the longer they live in Sweden, the more foreign they feel. Kamali, who directs studies on xenophobia and social exclusion for both the E.U. and the Swedish government, says, "Integration is a complete failure: No one can deny it." Kamali, a radical and controversial figure, speculates that a fear of getting segregated out of the society may be the reason that immigrants have shown themselves overwhelmingly in favor of European Union membership, both at the ballot box and in opinion polls. "They think: 'You are not going to be a Swede--or, at least, it's not you who's going to decide if you are a Swede.' But perhaps you can choose to be a European."

SWEDES HAVE LATELY GROWN ATTENTIVE to their neighbors' policies on immigration. They note that Finland's tight immigration policies have resulted in lower social burdens. But ever since the Öresund bridge brought Malmö within commuting distance of Copenhagen, it is to Denmark that Swedes have looked with most anxiety. There, the rise of the anti-immigration Danish People's party--which has never entered government but has thoroughly spooked the other parties of left and right--has succeeded in winning passage of Europe's most stringent laws on immigration. Denmark now restricts asylum admissions, welfare payments, and citizenship and residency permits for reasons of family unification. Danes under 25 who marry foreigners no longer have the right to bring their spouses into the country. Many such half-Danish couples now live in Malmö.

Denmark's crackdown has left Swedes wondering what is to stop everyone in the E.U. from coming to the most generous welfare state, even if such worries are couched in human-rights language. Shortly after Denmark passed these laws in 2002, Sweden's Social Democratic integration minister complained that the policies were inhumane. The Danish People's party leader, Pia Kj rsgaard, replied to the Swedes in a newsletter: "If they want to turn Stockholm, Göteborg, and Malmö into Scandinavian versions of Beirut . . . then that is up to them." It would be surprising if the way the E.U. is organized did not produce a "race to the bottom"--the same dynamic that leads American states to try to undercut one another on social programs for fear of becoming welfare magnets.

Sweden does not (yet) have a populist party like Denmark's, but there is a sense among Swedes that the country is open to (or vulnerable to) some kind of political experimentation. You can see this in the success of the brand-new "June list" party in last year's European elections, in the decision of the leftist member of parliament Gudrun Schyman to start her own feminist party, and in the reform impulses of the ruling Socialists themselves.

It is easy to lay out horror stories about socialism run amok in the hands of the Swedish left. The state now spends three times as much on sick leave and early retirement for workers as it does on national defense. But the present Socialist prime minister, Goran Persson, has reform credentials as good as his party offers. As finance minister in the 1990s, Persson was considered a member of the center-left-but-runs-a-tight-ship coterie that included Robert Rubin in the United States, Dominique Strauss-Kahn in France, and Gordon Brown in Britain. Sweden has actually implemented two large pieces of George W. Bush's agenda, at which Americans have thus far balked: (partially) privatized social security and (thoroughly) voucherized schools. Persson has continued these programs.

One of the most interesting new-style politicians in Sweden is Mauricio Rojas, who long taught economic history at the University of Lund, and emerged as an important voice in the small, free-market Liberal party in the last election. He arrived in Sweden in 1974, in his early twenties, along with many other leftist refugees from the regime of Augusto Pinochet. Such Chileans had a certain chic when they arrived in Sweden. They were animate evidence of American insensitivity and Swedish virtue. They were also highly politicized and smart, and those who did not return to Chile after the departure of Pinochet have made their mark on Swedish politics. Rojas has since become a thoroughly assimilated Swede--he quotes liberally from its literature and folklore and can rattle off stories about Per Albin Hansson the way a Louisianan would tell stories about Huey Long--and he has moved steadily to the right on economic matters. There is one area, though, in which Rojas heartily agrees with Nalin Pekgul and Masoud Kamali: There is white flight in Sweden, with the natives very actively segregating themselves from the foreigners. "The areas that we call 'segregated' are actually very mixed," he says. "The segregated part of the country is the Swedish part."

The way to attack that, Rojas thinks, is by making sure immigrants have something to offer to the wider society, and that something is what everyone ought to offer: work. Rojas despairs at the high levels of unemployment in immigrant areas--in December he completed a nationwide study that showed 136 areas where labor market participation was under 60 percent--and wants to remove certain of the subsidies that make such conditions possible. "No one is going to live here without working," he said. "I told immigrant groups, 'If we come to power, seven o'clock Monday morning, it's off to work.'" His Liberal party also urged Swedish-language tests for foreigners. In the last days of last year's campaign, the Liberals' share of the vote shot from 4 percent to 13 percent.

Luciano Astudillo, a 32-year-old Chilean-born Social Democrat who represents Malmö in parliament, has known Rojas all his life. "He and I both see how diversity is affecting the welfare state," says Astudillo. "We both see that it's a challenge." Astudillo's plan of attack is more community-based. It includes advice to immigrants on how to start companies, cooperation with organizations such as the Malmö Islamic Center, and the development of programs with a Turkish-Swedish soccer team called MABI--the Scandinavian equivalent of midnight basketball. "I don't think there's a clash between solidarity and diversity," he says.

The economic historian Rojas begs to differ. "High levels of taxation require that the people taxed be a community," he says. "And this has for a long time been a tribal society. . . . A good tribe! Very peaceful and nice! But a tribe."


Christopher Caldwell is a senior editor at The Weekly Standard.

Insänt av Björn den 17 mars 2005, 11:39:05| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

16 mars 2005, 18:41:56
Här är några citat blandat huller om buller.
Expressen den 1/11 -01 refererar vad Paolo Roberto sagt i TV:
"- Jag har varit inblandad i hundratals gatuslagsmål. Man får en rovdjurskänsla när man ser att en annan är svag. Det är sådant man utvecklar. Jag är rovdjuret. Den andre är lammet.

(Allt hämtat från Exilen.)

I Aftonbladet den 2/11 -01
"- Även om vi är födda i Sverige har vi andra kulturer inom oss. Vi tänker annorlunda, har andra värderingar, annat temperament, en annan tro."

Juan Fonseca :
"I Rinkeby bor 3.000 turkar, de har bott där i 25 år. De får en tolk när de kommer till försäkringskassan. Varför inte anställa en turk istället?"

"Kalla mig gärna extremist, men jag kan inte längre acceptera att nästan 70 procent av invandrarna i Sverige saknar reellt politiskt inflytande.... Ge oss del av makten. I annat fall måste vi ta oss makt."

"Därför krävs stora resurser för att ge invandrarna svenskundervisning. Varför inte på arbetstid med statligt stöd?"

"Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam för när vi blir i minoritet kommer dom att göra likadant tillbaka mot oss." - Jens Orback i P1. Direktinterjuv från Holland.

Kvällsposten
Astudillo
"När vi var ute och rånade så rånade vi bara svenskar."


Kurdo Baksi
"- Jag är bara 34 år, men ändå en av dem som kämpat
längst mot rasism i det här landet."

"Men när det gäller integrationsfrågor är jag en hjälte.
I mina ögon är jag den svenskaste av alla svenskar."

I Arbetaren nummer 28 för 1999 skriver Baksi:
” I utländska mäns ögon är den svenska kvinnan alltid redo
för sex. Tanken att en svensk kvinna skulle kunna tacka
nej till en invit existerar över huvud taget i
invandrarmannens huvud. ” Och efter att ha sagt denna
sanning slår Baksi till med ännu ett rasistiskt angrepp
på svenskarna:

” Den svenska mannen stämplas oftast som tråkig, snål, tafatt och stel.”

"Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej"

Arabisk pojke ger sin syn på gruppvåldtäkter i DN den 11:e februari 2000. Ett fullt lagligt uttalande.

"Jag tror inte jag är ensam om att må dåligt när jag läser om hur svenska tjejer har våldtagits av invandrarhorder"

Björn Björkkvist – ledare för NSF – ger sin syn på gruppvåldtäkter den 5:e oktober 2002. Ett olagligt uttalande. Björkkvist dömdes till två månaders fängelse. För även om det "toleranta" och "förstående" samhället kan acceptera att invandare påstår det vara okej med övergrepp på svenska tjejer, kan samhället inte tillåta "grovt rashat" från svenskar som säger sig ogilla detta. Sådant bestraffas – till och med hårdare än genomförda våldtäkter.

"Om jag skulle våldta en tjej skulle jag våldta en svensk tjej"

Arabiska "flyktingar" berättar om sin tacksamhet mot svenskarna (DN 000211).

"Den stora uppgiften idag är att synliggöra den vardagliga rasismen"

Mona Sahlin i Expo Nr: 4 –97. Antirasisterna har det inte lätt. Den uppenbara rasism som invandrare visar svenskar får man inte prata om. Och den påstådda främlingsfientligheten bland svenskarna – som man måste prata om – är "dold" och "vardaglig", och måste "synliggöras" för att någon överhuvudtaget ska märka den. Ett stort och krävande jobb, som sagt.

"…[Invandrar]killarna kan vara som iglar på svenska tjejer som inte vet hur de ska freda sig"

Ur rapporten ”Sexuella trakasserier vanligt i skolan” av Annika Åkerberg

"Skillnaden mellan Sverige och Turkiet är egentligen att i Turkiet måste man betala för hororna, det behöver man inte här"

17-årig turk berättar om sin attityd till svenskarna. (I ensamhetens labyrint).

"Problemet är inte invandrares attityd till svenskar, problemet är svenskars attityd till invandrare".

Lars Engkvist, före detta SSU-ordförande och integrationsminister, berättar var attitydproblemen finns.

"Det har inget med etnicitet att göra. Vem är förresten svensk och vem är invandrare?"

Aftonbladets hemsida Ungt val (020315). Mona Sahlin får frågan om invandrares höga brottslighet och glömmer plötsligt bort vem som egentligen är invandrare och svensk…

"Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker"

…men sedan kommer hon på det igen. (Euroturk mars 2002)

"Man tar vad man vill ha. Ena dan stjäl man mobiltelefoner eller bilar, nästa dag våldtar man"

Tidningen Barn uppmärksammar invandrares överrepresentation i ungdomsbrottsligheten (Nr: 4 -01)

"Jag tycker att vi måste acceptera att vi får in andra kulturmönster"

Tidigare generaldirektör på invandrarverket Kjell Öberg, då han 1979 konfronteras med fakta om att flertalet våldtäkter begås av invandrare, och att offren nästan uteslutande är nordiska kvinnor.

"Det enda som händer om man våldtar en svensk tjej är att man får snacka med en socialtant"

Arabisk kille raljerar efter Rissne-gruppvåldtäkten. (DN 000211) Det är inte sant. Utöver snacket med en socialtant, straffades Rissne-gruppvåldtäktsmännen också med ett besök hos RFSL där de fick lära sig om "riskerna med oskyddat sex". De fick dessutom gratis kondomer. En läxa de sent lär glömma…

"De som missgynnas mest av den svenska eftergivenheten gentemot den lilla men överrepresenterade gruppen brottsliga invandrare (…) är den överväldigande majoriteten hederliga, skötsamma och strävsamma invandrare"

Svenska dagbladet 020204 …Och alla vi egoistiska, dumma rasister som gick runt och trodde att det var de våldtagna svenska flickorna, de nedslagna ungdomarna eller rånade åldringarna som missgynnades mest av invandares brott mot dem…

"Den allvarligaste konsekvensen av ungdomsrånen kan bli en alltmer invandrarfientlig inställning i ungdomsgenerationen, en grogrund för vardagsrasism"

…tycker Anne-Marie Begler som kommit på en utmärkt anledning till varför vi bör göra något åt invandrares brott mot svenskar – brotten kan nämligen skapa ”rasism” bland de svenska offren och därmed, indirekt, kanske, möjligen, någon gång i framtiden, drabba… en invandrare!!! (DN 000316).

"Nu lämnar jag det förlovade landet. Jag lämnar ett skenheligt urblekt folk med jävligt tomma ögon"

Chilenaren Mikael Alonzo i låten "Det förlovade landet" av Stockholms negrer. Alonzo infriade emellertid aldrig sitt löfte. Istället stannade han kvar, blev anställd av kulturdepartementen och utsågs till ordförande för Ungdom mot rasism. Numer reser han runt och lär det "skenheliga, urblekta folket med jävligt tomma ögon" att inte vara så fördomsfulla och fientliga mot andra folkgrupper.

"Det här är vårat land. Svenskarna, dom, jag menar, det är klart att dom får bo här också… bara dom inte försöker beblanda sig för mycket med oss"

"Vi våldtar deras [svenskarnas] barn. Javisst, varsågod, dom tycker om det faktiskt"

"Ni [svenskar] kommer att få uppleva en terror som kommer att förfära er och ni kommer att få bevittna mer än död"

Fler uttalanden av Chilenaren Miakael Alonzo – talesman för Ungdom mot rasism. (Ur videon Stockholms negrer)

"Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt"

"Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande"

Koreanen Tobias Hübinette. Ännu en stjärna inom den antirasistiska rörelsen. Bland annat första redaktör på tidningen Expo som har till uppgift att "granska rasismen". Tidningen sponsras av samtliga riksdagspartier (Creol nr: 1 -96).

"Män av afrikansk härkomst är mer ’välutrustade’ än vita, västerländska män"

"Jag är rätt säker på att någonstans i de där korkade lyncharnas och bombkastarnas hjärnor lever den medeltida fruktan kvar för att deras kvinnor ska smyga ut i natten och tassa över till den svarte mannen"

Boris Benulic, Metro (021021). Tror inte bara att hans eget folkslag har större könsorgan än svenskar. Han är även övertygad om att detta skulle vara orsaken till de vita männens rasism, eftersom de är rädda att bli "utkonkurrerade". Hedersmorden, syraattackerna, kravet om att muslimska kvinnor ska bära slöja och förbudet mot kvinnor att umgås med män av andra kulturer, nämner Benulic, lämpligt nog, inte i sitt peniskomplex-resonemang.

"De flesta svenskar är fula. Tunt blont hår som är för tunt att sätta upp i en tofs, blekfet blåvit hud med röda utslag som blir pionröd i solen, asugly helt enkelt"

Krönika i Metro (020726) av Linda Skugge – feminist och antirasist. Inga åtal för hets mot folkgrupp att vänta för henne alltså…

"Tre till fem negrer i tjugo- till trettioårsåldern sparkade ned en ensam nattvandrare"

…det hade däremot en polisman i Malmö efter att ha lämnat ovanstående signalement över polisradion.

"Men inga vita män, tack. I mina porrfilmer, tack. Allt är tillåtet bara inga vita män, tack. I mina porrfilmer, tack. Dom spyr jag bara på, tack"

"Konstnären" Joanna Rytel i Aftonbladet (040411). Joanna har strippat, tack. Onanerat och bjudit ut sin kropp, tack. Hon kallar det för konst, tack. Hon har gjort det framför svarta, tack. Och hon har gjort det framför vita, tack. Hon har gjort det framför djur, tack. Men alla säger nej, tack.

"Jag tänker aldrig föda en vit man, så det så. Man vill ju inte utsätta andra tjejer för samma obehag i framtiden"

Joanna Rytel avger ett försenat nyårslöfte. En god början. Men vill hon verkligen skona framtida generationer från obehag borde hon nog inte föda några barn överhuvudtaget… (Aftonbladet 040411).

"I alla tider har den vite mannens förbannelse vilat över oss färgade, olikspråkiga, kvinnor, barn, gamla, sjuka, oförståndiga. (…) I sitt hem har han i hemlighet slagit sin kvinna och sina barn"

Trollhättans tidning (010119). Tidningen anmäldes till JK men frikändes då man inte ansågs det vara missaktning att påstå att den vite mannen slår sin kvinna i hemlighet.

"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp"

Brottsbalken (1962:700) 16 kap. 8 §.

"Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet"

…JK tolkar in ett litet undantag i lagen efter att Aftonbladet polisanmälts för att ha publicerat en lista över varför man bör hata vita män.

"Den avgörande frågan är, skriver JK, om intresset att öka den etniska mångfalden är viktigare än intresset av att förhindra diskriminering. Svaret på den frågan är ja, sammanfattar JK"

…Och när lagen inte ger utrymme för några tolkningar bortser man från den helt och hållet. Mångfald är viktigare än att följa lagarna, konstaterade JK efter att två svenskar nekats plats på juristutbildningen eftersom skolan bestämt att ge förtur åt icke-svenskar (Metro 040527).

"Om samhället ska vara rättvist för alla måste samhället periodvis vara orättvist för några. Någon måste betala och denna gång går notan till den vite mannen"

Alexandra Pascalidou, tidigare programledare för SVT:s Mosaik, förklarar varför det ska vara så. (Metro 030411).

"Rektorn kallas för ’värsta svennehora’. Men lagt i munnen på en liten stridbar 13-årig elevrådstjej som tar upp kampen mot övermakten verkar det plötsligt mer rörande än upprörande"

Svenska Dagbladet rörs till tårar över engagerade invandrarungdomar… (031126).

"De som fortsätter att använda begreppet ’negerboll’ förstår inte allvaret i att kränka en persons eller en hel grupps människovärde"

Skånska dagbladet (040310). Kan man inte kalla bakelsen för något annat, undrar DO. Kanske något lite mer gulligt och ”rörande” – kanske svennehora?

"Det finns ingen specifik svensk kultur"

Aftonbladet (010606).

"Jag hatar allt genuint typiskt svenskt"

Expressen (020726). I svensk media råder minsann ingen likriktning...

"Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia"

Ur proposition 1997-98:16

"Vi borde ju fundera mycket över vad menar vi med svensk kultur. Ofta tror jag att det är en väldig avundsjuka från oss att den som kommer från Turkiet eller Iran eller Somalia har ofta så mycket mer självklar stolthet över språk, traditioner som de vill förstås bevara och det känner vi oss ofta hotade av just därför att vad har vi, sjunga liksom runt granen eller runt midsommarstången"

Mona Sahlin, P1 Morgon (010517).

"Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka"

Leif Blomberg gör ett "korrekt" uttalande i SVT:s Mosaik.

"Dom muslimska männen har åtminstone ingenting emot att kvinnor har en egen gemenskap i lugn och ro"

"Radikalfeministen" Joanna Rytel lyckas förvandla det faktum att kvinnor inte är tillåtna i moskéernas allmänna utrymmen – utan är hänvisade till egna rum – till en feministisk hyllning åt islam. Därmed har hon kombinerat två tillsynes oförenliga politiskt korrekta ideologier. Men så är hon ju också proffs på att tycka rätt… (Aftonbladet 040411).

"Enligt islam ska muslimska kvinnor bära slöjor. Det är ett bra sätt att förhindra övergrepp. Korta, utmanande kjolar skapar våldtäkter (…) Hon gör det ju enklare för honom att våldta. Såna tjejer utmanar sitt öde. Det är därför jag respekterar kvinnor som använder slöja. Där kan en våldtäktsman aldrig se vad det är för tjej han… förstår du vad jag menar? Han ser bara slöjan. Det stoppar suget efter våldtäkt"

Den av vänsteretablissemanget hyllade rapparen Ayo, berättar för Aftonbladets nätläsare (991025) om sin muslimska tro och hur tjejer ska klä sig om de vill slippa bli våldtagna… Men han är ju åtminstone inte rädd för att för att låta kvinnorna ha en egen gemenskap…

"En detalj får den svenska offentligheten inte veta: Att de misstänkta har utländska rötter, närmare bestämt rötter från Mellanöstern. (…) Möjligtvis hade upplysningarna heller inte kommit fram om det inte vore för Sverigedemokraterna"

Den danska rikstidningen Jyllandsposten om hur svenska media mörklägger invandringsbrottsligheten och svenskföraktet med anledning av den uppmärksammade gängvåldtäkten i Rissne (000212).

"Vi skall inte peka ut nationalitet om det inte är viktigt för att man ska förstå vad som har hänt, eller det spelar in… det spelar, ehhh, det har haft en avgörande betydelse, betydelse"

Eva Landahl, chefsredaktör på SVT:s Rapport, svarar den utländske reportern på frågan om varför media i Sverige censurerar nyheter om brott som begåtts av invandrare.

"En mycket stor del av dem som då viftade med Lenin, Stalin och Mao sitter idag i ledningen för tidningar, radio och tv. De är professorer och höga män i departementen och staten. Jag var med"

"Efter några år var varenda liten maoist, leninist, stalinist eller trotskist redaktionssekreterare på landets tidningar, på radio och TV. Ytterligare några år senare blev vi redaktionschefer, programledare i TV och makthavare"

Göran Skytte avslöjar vilka människor som sitter på Sveriges massmediala positioner och bestämmer vilken information som ska nå befolkningen.

"En ny generation av reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade tågat in (...) grupper av reportrar som såg som sin uppgift att 'agitera, inte informera'. Okunnighet, överdrifter, grova misstag, missuppfattade eller avsiktligt överförstådda intervjuer blev allt vanligare"

Sven Sörmark i boken Aftonbladet – Ett reportage inifrån.

"Med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar, kan vi ta in runt 50 miljoner invandrare till, det skulle ge positiva ekonomiska effekter"

Invandraren Mauricio Rojas delger svenskarna sina kalkyleringar i Avräkningsnotan, februari 1995. Tja, det är väl bara för regeringen att ansöka om ytterligare ett utlandslån så att vi får råd att kosta på oss dessa "positiva effekter" som Rojas valt att inte precisera närmare.

"I Rinkeby bor 3.000 turkar, de har bott där i 25 år. De får en tolk när de kommer till försäkringskassan. Varför inte anställa en turk istället?"

…undrar samme Rojas förbryllat i Norrköpings tidning (971028). Eeeeh… okej, eller så kanske de tretusen turkarna som bott här i 25 år kunde ta och lära sig svenska istället?

"Men det ska inte bli som i Sverige under den period som mycket väl kan kallas de galna åren"

Finlands förra försvarsminister, Elisabeth Rehn, ger exempel på hur den finska invandringen inte bör skötas (SVT 940120).

"Detta håller på att bli ett av de största problemen på den europeiska kontinenten. Det är inte humant att låta människor stanna. Huvudströmmen är inte asylsökare, utan människor som vill ha ett bättre liv"

Norges Statsråd Erna Solberg (Aftenposten 031104). I Norge är invandringsdebatten lite annorlunda…

"Vi måste först se till att den befolkning vi har lever acceptabelt"

Finlands f.d. president Martii Ahtisaari. I Finland också…

"När flyktingar och invandrare kommer hit behandlas de genast som stackare, får hjälp med allting och packas in i tolkhjälp och färdtjänstbiljetter. Jag är så arg på alla de färdtjänstbiljetter som kommunerna delar ut till flyktingar och invandrare, Herregud, ge dem en tågtidtabell, en busstidtabell eller en cykel i stället. När de har kunnat hitta vägen från sina hemländer till Danmark, så kan de nog också hitta från Hilleröd till Kalundborg"

Danmarks Integrationsminister Bertel Haarder (DK Nr: 30 -03). I Danmark är debatten definitivt annorlunda...

"Sverige är helt enkelt mer funky än våra grannländer"

Expressen förklarar skillnaden (020525).

"Vi måste ha en öppen debatt i dom här frågorna, därför ska dom i föreningen 'Folkviljan och massinvandringen' inte vara med"

Gunnar Hökmark (m) vill ha en öppen debatt. Dock bara mellan dem som tycker likadant.

"Gärna debatt, men inga andra åsikter än de stadfästa"

Nils Petter Sundgren: Ännu ett geni ger ordet yttrandefrihet en ny betydelse.

"Folk får säga och tycka vad de vill givetvis! Men dom får också ta konsekvenserna av sina åsikter"

Andreas Rosenlund, tidigare redaktör för tidskriften Expo, berättar i radioprogrammet Studio ett om hur en god demokrati fungerar. Ungefär som en diktatur alltså. Där man också får tycka vad man vill – så länge man är ”beredd att ta konsekvenserna".

"Det mångkulturella är inte bara oundvikligt också i Sverige, det är framtidens berikande salt"

Dagens politik (960131).

"För mycket salt ökar risken för högt blodtryck"

Expressen (040129).

"Ska man kunna uttala sig om gärningsmän, får man nog allt hålla sig till dömda. Att spekulera i vilka som eventuellt ligger bakom vissa brott när man inte vet vilka de är, kan bara ha en avsikt: att bekräfta sina egna färdiga åsikter"

Noga ska det vara, menar Hallands Nyheter (031024). Antalet anmälningar och signalement på förövare duger inte när man ska uttala sig om mönstret vid våldtäkter. Allt annat än fällande domar är spekulationer…

"En förskräckande bild av i vilken omfattning invandrare upplever sig som diskriminerade ges i DO:s rapport 'Invandrare om diskriminering II'. Till exempel uppger 65 procent av 'afrikanska' män i storstadsområdena att de på grund av sin utländska bakgrund vägrats inträde på restaurang vid minst ett tillfälle"

…Men ibland är det inte lika nogräknat. För att kunna uttala sig om den "förskräckliga" omfattning invandrare diskrimineras räcker det med en enkätundersökning där de tillfrågade får berätta om de "upplever sig" orättvist behandlade (DN 040930).

"Vi svenskar kan knappast hävda en exklusiv rätt till ett av Europas mest glesbefolkade områden"

Christer Hallerby: folkpartist

"I vår kamp om makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst"

Vladimir Lenin: massmördare

"Jag tror att om man pekar ut nationalitet väldigt slarvigt så påverkar man kanske befolkningen i en felaktig riktning"

Eva Landahl, Chefredaktör för SVT:s Rapport, till Danske tv2… Vem bestämmer vad som är "felaktig riktning", undrade den utländske reportern som inte blivit skolad i den svenska definitionen av objektiv journalistik.

"Han är svensk, svartsjuk och stupfull. Så ser den genomsnittliga kvinnomördaren ut"

Expressen pekar inte ut nationaliteten "slarvigt". I det här fallet påverkar den ju befolkningen i rätt riktning. Expressen glömde förstås att ange sin definition av "svensk" samt att i den saftiga rubriken berätta att människor födda utomlands begick 32% av alla kvinnomord trots att de endast utgör drygt 10% av befolkningen (990915).

"Polisen i Stockholm ber om ursäkt för den rapport som påstod att nästan hälften att alla gambier i huvudstaden är aktivt inblandade i heroinhandel (…) Eftersom så många tagit illa vid sig av rapporten och uppfattat den som rasistisk kan inte myndigheten ställa sig bakom den"

"Rapporten uppfyller inte kraven när det gäller bestämmelserna i lagen mot etnisk diskriminering"

Metro (001127). Att rapporten är sann har naturligtvis inget med saken att göra. Även sanningen kan vara olaglig…

"Man vaktar ju sin tunga, det gör man ju. Skulle jag slinta med tungan så skulle jag hamna i en rapport"

Brå-tjänstemannen Jan Ahlberg berättar för journalisten Åsa Andrée om varför Brottsförebyggande rådet inte talar klarspråk om orsaken och förekomsten av gruppvåldtäkter (Salt nr: 6 -00).

"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel"

FN:s deklaration nr. 19 om de mänskliga rättigheterna.

"Främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas"

Invandrarministern Pierre Schori håller inte riktigt med FN. (Riksdagen den 21:a maj -97)

"När det ska avskedas så ska svenskarna alltså avskedas först"

Mona Sahlins förslag om att invandrare ska ges förtur vid anställningar på svenskarnas bekostnad bör, enligt Tommy Bengtsson på Aftonbladet, jämnas ut med att svenskarna i gengäld ska erhålla förtur om det behöver avskedas (001228).

"Jag är ingen människa som skulle ta ett 9 till 5 jobb. Jag har aldrig jobbat i hela mitt liv. Under tiden karriären inte gick så bra har jag försörjt mig som kriminell"

Rap-artisten Ken talar ut i Bohuslänningen (990421). Inte mycket mening att låta denna invandrare få förtur till några svenska jobb, tycks det som.

"Jag började helt enkelt attackera och mer eller mindre misshandla personer som betedde sig rasistiskt i min närhet. Det kunde röra sig om allt från fullfjädrade skinheads, till barn i skolåldern eller äldre herrar och damer"

Adoptivbarnet Tobias Hübinette, Expos förste redaktör, beskriver sin demokratiska kamp i tidningen Svartvitt (Nr: 1 -96).

"Men varför äter de inte bakelser då?"

Marie Antoinette, sena 1700-talets drottning av Frankrike, som inte kunde förstå vad den hungriga "pöbeln" menade när de skrek att de inte "hade bröd".

"Hastigt och lustigt har Sverige fått en invandringsdebatt. Jag fattar ingenting (…) Jag som just upplevt ett närmast idylliskt multikultiliv i kvartersbutikerna, på restaurangerna och basketplanerna"

Anna Dahlberg, Expressen (020529). En annan liten "överklassprinsessa" från innerstaden som inte heller kan förstå varför pöbeln klagar.

Insänt av Björn den 16 mars 2005, 18:41:56| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

Europeans Grow More Intolerant of Immigrants-Study
Tue Mar 15, 2005 07:55 AM ET
By Marcus Kabel
VIENNA (Reuters) - Europeans are becoming more intolerant of immigrants and one in five want them sent home, a study released Tuesday by the European Union racism watchdog showed.

The study, based on pan-EU opinion surveys between 1997 and 2003, found a significant increase in support for the view that there were limits to a so-called multicultural society.


There was also a significant increase in the minority of people who supported repatriating immigrants, to 20 percent, the study said, without providing the scale of either increase.

"The European Union is confronted with intolerance and discriminatory attitudes toward minorities and migrants," Beate Winkler, head of the Vienna-based European Monitoring Center on Racism and Xenophobia (EUMC), told a news conference.

The center's analysis of the data found:

-- 60 percent in the former EU of 15 states and 42 percent in the 10 mainly east European states that joined the EU last year believed there were "limits to multicultural society."

-- nearly 40 percent across the EU opposed granting legal immigrants full civil rights.

-- 50 percent expressed "resistance to immigrants."

-- 58 percent saw a "collective ethnic threat" from immigration, meaning they answered yes to questions including whether immigrants threaten jobs and a country's culture, add to crime problems and make a country a worse place to live.

The study said the largest increases across the six years of polling were in support for sending immigrants home and the view that there were limits to a multicultural society.

"They are the two most significant trends," chief researcher John Wrench told a news conference.

There were also contradictory findings that the EUMC said showed people may be more open to immigrants once they know them. "Personal experience creates trust," Winkler said.

About 80 percent of respondents said they had no problem interacting with minorities. Attitudes were more open in urban areas than in the countryside.

Insänt av Björn den 16 mars 2005, 10:12:05| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

15 mars 2005, 11:11:37
"Invandrare missgynnas i rättskedjans alla led"
Det är signifikant för den svenska situationen att vi i det närmaste, till skillnad från de flesta andra länder, saknar forskning om invandrares brottslighet och att man utelämnar etniska variabler i den offentliga statistiken. Syftet med denna politiska korrekthet kan vara vällovlig och bygga på omsorg om de etniska minoriteterna; om vi talar om hur många brottsutredningar som riktas mot invandrare får de främlingsfientliga vatten på sin kvarn ...

Men då döljer man antingen att polisen är fokuserad på att jaga invandrare (och låter svenska brottslingar komma undan) eller att vissa befolkningsgrupper av utländskt ursprung faktiskt begår fler brott än motsvarande svenska befolkningska­tegori och att integreringspolitiken misslyckats.

Christian Diesen

Läs hela på DN

eller klicka på länken nedan

Ny rapport: Polisen ägnar mer tid åt misstänkta brott av invandrare eftersom de är lättare att "sätta dit". Motivet kan vara rationellt. Erfarenheten visar att det är lättare att "sätta dit" en invandrare och när resurserna är begränsade satsar polisen på de fall som har bäst chans att nå domstolen. Invandrare missgynnas i hela rättskedjan. De anmäls oftare än svenskar, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Det visar en ny rapport som presenteras av professor Christian Diesen.


I dag utkommer Likhet inför lagen, en tvärvetenskaplig antologi om hur man i den svenska straffprocessen tillämpar principen om att lika fall ska behandlas lika. Först bör sägas att likheten inför lagen är ett relativt begrepp, att det finns bestämmelser som ger domstolarna rätt att särbehandla vissa grupper. Vissa kategorier, som barn och psykiskt störda lagöverträdare, har rätt till en positiv särbehandling, medan andra grupper, som utländska medborgare och tidigare dömda personer, får särbehandlas negativt.

Intressantare är givetvis de situationer där personer är formellt likställda men där vissa i praktiken ändå särbehandlas positivt eller negativt. Frågan är alltså om en direktör och en arbetare, en man eller kvinna eller en svensk och en invandrare som anklagas för samma brott, behandlas lika av polis och domstolar. Och om utgången kan bero på var domstolen ligger och vem som är domare.

Rapporten, som när det gäller den rättsliga praktiken bland annat bygger på ett 50-tal examensarbeten på juristlinjen vid Stockholms universitet, konstaterar bland annat att kvinnliga förövare fortfarande betraktas i högre grad som offer för omständigheterna och döms därför i regel mildare än män.

När det gäller socialgruppstillhörighet tycks dock likabehandlingen i domstolarna ha ökat under de senaste decennierna. Direktören som anklagas för exempelvis hustrumisshandel löper lika stor risk att bli fälld som arbetaren som åtalas för motsvarande brott. Skälet till detta är helt enkelt att de flesta åtal, nästan 94 procent, också leder till fällande dom, när väl åtal väcks är det ytterst få som frias. Om man däremot betänker att direktörer i högre grad åtalas för avancerad ekonomisk brottslighet och att friande domar är särskilt vanliga i ekobrottmål kan man i stället säga att chansen för direktören att gå fri är betydligt större än för den arbetare som står åtalad exempelvis för stöld.

Den centrala frågan i dag när det gäller likabehandling ur ett klassperspektiv handlar alltså inte om den dömande verksamheten, utan om vilka möjligheter polis och åklagare har att föra ett misstänkt brott till åtal. Och vid utredningen av misstänkta brott befinner sig personer ur de lägre skikten i ett underläge, inte bara för att de i regel begår mindre sofistikerade brott, utan även för att de är sämre på att försvara sig.

Särskilt tydligt blir underläget för dem som är svagt socialt anpassade eller dåligt integrerade. Historiskt sett och även i dag (om vi bortser från trafikförseelser) begås de flesta brott av de underprivilegierade, vilket helt enkelt är ett uttryck för maktförhållandena i samhället. Därför är det inte heller förvånande att personer med utländsk härkomst i dag svarar för en hög andel av den samlade brottsligheten i Sverige.

Att invandrare och deras barn verkligen begår fler brott än motsvarande socioekonomiska grupp svenskar (exempelvis socialgrupp III) är varken bevisat eller bevisbart. Däremot kan vi konstatera att personer med utländsk härkomst svarar för en betydligt större del av de anmälda brotten än vad som motsvarar deras andel av befolkningen (cirka 20 procent). Denna överrepresentation innebär alltså att invandrare oftare anmäls för brott och skälet till detta kan vara att de som drabbas av invandrares brottslighet är mer benägna att anmäla brottet än om förövaren varit svensk, att man är mindre villig att vara överseende eller göra upp i godo.

En viktigare förklaring utgör dock polisens ingripandebenägenhet och spaningsprioritering. Sannolikheten för att stöta på brottsliga gärningar eller för hitta en okänd förövare anses av erfarenhet som skapat en självuppfyllande profetia vara större om man söker bland invandrare än bland svenskar. Och sannolikheten för att kunna föra en brottsutredning till ett framgångsrikt slut är större gentemot en misstänkt invandrare än mot en misstänkt svensk. Alltså inriktar sig polisen i sin spaning och i sitt utredande i högre grad mot personer av utländsk härkomst.

Våra undersökningar visar helt enkelt att polisen tycks ägna mer intresse åt misstänkta invandrarbrottslingar och mer tid åt misstänkta invandrarbrott. Benägenheten hos åklagare att tillgripa tvångsmedel, exempelvis anhållande och häktning, är också större när det gäller misstänkta personer av utländsk härkomst.

Orsaken till särbehandlingen kan ligga i fördomar och ren diskriminering, men motivet kan också vara rationellt: Erfarenheten säger att det är lättare att sätta dit en invandrare och i en situation med begränsade resurser satsar man på de fall som har bäst odds att nå domstolen. Särskilt när det gäller ord-mot-ordsituationer (som förekommer exempelvis vid våldtäkt, misshandel och olaga hot) har en invandrare från ett land utanför Västeuropa svårt att hävda sin trovärdighet mot en svensk.

Till följd av polisens (och åklagarnas) prioriteringar är invandrarnas andel av de åtalade brotten ännu högre än för de anmälda. För vardagsbrott som snatteri och olaga hot, men även för våldsbrott och sexualbrott, är överrepresentationen markant (och tydlig även i jämförelse med svenskar med samma socioekonomiska tillhörighet). I Stockholms tingsrätt är exempelvis cirka 45 procent av de åtalade av utländsk härkomst. En tillkommande förklaring till den förhöjda åtalsandelen är att färre ärenden kan avslutas genom strafföreläggande (vilket alltså tyder på att personer av utländsk härkomst är mindre benägna än svenskar att erkänna brott).

Vid domstolsprövningen kan man på marginalen se en viss tendens till att domstolarna i högre grad fäller personer av utländskt ursprung än svenskar i gemen, men där skiljer sig inte invandrarna från svenskar med underklassbakgrund och tendensen varierar i styrka mellan olika brottstyper och domstolar. För utgången i skuldfrågan kan det också ha betydelse om de är en svensk eller en annan invandrare som är brottsoffer.

När det däremot gäller påföljd och straffmätning för personer av utländskt ursprung är den negativa särbehandlingen desto tydligare. Särskilt när valet står mellan fängelse och påföljder som villkorlig dom, skyddstillsyn eller samhällstjänst är personer av utländsk härkomst i ett sämre läge. För dem blir det fängelse i några månader i fall där den svenske förövaren av samma brott (exempelvis rattfylleri eller misshandel) kommer undan med en icke frihetsberövande påföljd.

Samma brott, med samma faktiska omständigheter, bedöms ofta som allvarligare när det är en invandrare som är förövare, det tycks finnas större behov av att statuera exempel och domstolen hittar inte de förmildrande eller sociala omständigheter som kan medföra en lindrigare bedömning eller ett alternativ till fängelsestraff. Även vid själva avtjänandet av fängelsestraff behandlas personer av utländsk härkomst mindre gynnsamt och har exempelvis svårare att få permissioner, förflyttningar till öppen anstalt eller fotboja.

Sammanfattningsvis ser vi alltså att personer av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.

Självfallet innebär denna prioritering att många oskyldiga invandrare blir föremål för polisens intresse och det går att hitta tydliga exempel på att vissa invandrargrupper, exempelvis västafrikaner, utsätts för ett diskriminerande polisintresse. Därav kan man dock inte samtidigt dra slutsatsen att det sitter en mängd oskyldiga invandrare i våra fängelser. Snarare talar den starka restriktiviteten med åtal, det vill säga den generellt alltför höga nedläggningsfrekvensen när det gäller brottsutredningar, för att de fall som tas till domstol också bygger på en mycket stark bevisning. Detta betyder i så fall att den huvudsakliga följden av polisens särskilda intresse för invandrares brottslighet inte är att fel personer misstänks och fängslas utan att motsvarande svenska förövare av brott kommer undan. Eller kommer undan lindrigare. Invandraren utsätts för en tvångsåtgärd (exempelvis husrannsakan, kroppsvisitation eller häktning), men svensken slipper. När utredningen mot den misstänkte svensken läggs ned, lever motsvarande utredning mot den misstänkte invandraren vidare. Utlänningen döms till fängelse eftersom han inte är anpassad, men svensken får tillgodoräkna sig förmildrande omständigheter och får chansen till återanpassning.

Denna rättspolitik är inte unik eller märklig, tvärtom. I nästan alla samhällen och i alla tider har de utifrånkommande och de utanförstående behandlats strängare än de bofasta och välanpassade. Det ligger i straffrättskipningens historiska natur att vara mildare mot ingruppen än mot utgruppen, och detta tänkande lever kvar än i dag, medvetet eller omedvetet. Därför är det också på sin plats att man i Sverige erkänner detta förhållande och inte låtsas som om vi tillämpar en fullständig likhet inför lagen.

Det är signifikant för den svenska situationen att vi i det närmaste, till skillnad från de flesta andra länder, saknar forskning om invandrares brottslighet och att man utelämnar etniska variabler i den offentliga statistiken. Syftet med denna politiska korrekthet kan vara vällovlig och bygga på omsorg om de etniska minoriteterna; om vi talar om hur många brottsutredningar som riktas mot invandrare får de främlingsfientliga vatten på sin kvarn ...

Men då döljer man antingen att polisen är fokuserad på att jaga invandrare (och låter svenska brottslingar komma undan) eller att vissa befolkningsgrupper av utländskt ursprung faktiskt begår fler brott än motsvarande svenska befolkningska­tegori och att integreringspolitiken misslyckats.

Christian Diesen

Insänt av Björn den 15 mars 2005, 11:11:37| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

”Kriminella ungdomar inte ett storstadsproblem”
..eller konsten att trolla med statistik så att reultatet blir politiskt korrekt.

Med förvåning hör jag nyheten att det som jag och många med mig kan utläsa i SCB’s statistik är fel. Hur jag än vrider och vänder på siffrorna som SCB visar så får jag rakt motsatt resultat, dvs. det är ett storstadsproblem.

Hur har då Rapport kommit fram till dessa siffror? Jo Rapport har helt enkelt tagit bort dubbletter. Alltså de ungdomar som dömts för flera brott har rensats och bara redovisats för ett brott. (Se nedan). Rapport rättar sig efter de politiska korrekta och struntar helt enkelt att upplysa tittarna om detta. Förklarligt å andra sidan eftersom det då inte skulle vara någon nyhet. Återfallsförbrytarna är ju det stora problemet, ofta är de dessa som sedan utför den allt tyngre kriminaliteten. Om återfallsförbrytarna tagits med i Rapports redogörelse så är kriminaltiteten bland ungdomar ett storstadsproblem.

Detta är ånyo ett beställningsverk från de politiskt korrekta i statsapparaten för att återigen försöka "sopa under mattan" förorternas mångkulturella problem och oförmågan från regeringen att skapa en människovärdig tillvaro för dessa ungdomar.

Är det detta som Jutterström menar är den fria svenska televisionen.

Några citat från den "sensationella nyheten".

"Ofta återkommer bara storstädernas förorter i diskussionerna kring ungdomskriminaliteten, men det ger inte en rättvisande bild. ..."

"Många har också förutfattade meningar. Det är någonting som jag hör rätt ofta när man är ute i förorterna. ... säger Roger Andersson, professor i bostadsforskning."

Nu är det ju så, att en liten del brottsbelastade individer begår väldigt MÅNGA brott (vilket bla. Leif GW Persson har påpekat).

------------------------------

Från SVT/Rapports hemsida.

Så gjordes kartläggningen av kriminella ungdomar
Publicerad 13 mars 2005 - 17:06
Uppdaterad 14 mars 2005 - 16:09

Kartläggningen som SVT:s nyhetsredaktioner har gjort visar var de unga kriminella är bosatta i Sverige och hur utvecklingen av ungdomsbrottsligheten har skett mellan 1993 och 2003.

Bostadsområden med högst ungdomsbrottslighet
Kommuner med högst ungdomsbrottslighet
Förändringar i brottsligheten i kommunerna
Ungdomsbrottsligheten län för län
Förändringar i brottsligheten i länen
Ungdomsbrottsligheten brott för brott.

Med hjälp av uppgifter från Statistiska Centralbyrån har vi undersökt alla personer under 20 år som någon gång har lagförts, det vill säga befunnits skyldiga till brott. I undersökningen har dubbletter rensats bort eftersom en del personer i statistiken har dömts för brott flera gånger. Samma person finns alltså inte registrerad mer än en gång.

Däremot har hänsyn tagits till om ungdomar dömts för brott innan 2003 om de fortfarande var under 20 år 2003. Till exempel finns en 16-åring med i statistiken som lagfördes 2001 eftersom han var under 20 år 2003.

Sedan har uppgifterna samkörts med ungdomarnas folkbokföringsadress uppdelade på geografiska bostadsområden. Indelningen i bostadsområden grundar sig på SCB:s SAMS-indelning (Small Areas for Market Statistics) som delar upp Sverige i jämförbara bostadsområden med cirka 1000 invånare i varje. Bostadsområden med färre än 50 folkbokförda 15-19-åringar har dock rensats bort eftersom små förändringar i reella tal i dessa fall kan innebära väldigt stora svängningar procentuellt sett.

Eftersom vi samlat in uppgifterna från både 1993 och 2003 kan man se positiv och negativ utveckling i bostadsområdena. Dessutom kan det vara intressant att jämföra kartläggningen med Brottsförebyggande rådets statistik över lagförda ungdomar 15-20 år. Denna statistik visar hur brotten och påföljderna fördelar sig bland ungdomarna 2003.

Fotnot: Med lagföring innebär att beslut om åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande har fattats av åklagare eller att en dom mot personen har fallit i domstol.

Insänt av Björn den 15 mars 2005, 7:26:06| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

13 mars 2005, 13:08:56
Våldtogs av gäng
GÖTEBORG. Malin och Amanda är våldtäktsoffer.
Flickorna överfölls, rånades och våldtogs av ett gäng unga killar.
– De slog och sparkade mig tills jag spelade död, berättar Malin,18.

Expressen

Malin tror att allt blod gjorde att gänget lämnade henne och koncentrerade sig på väninnan Amanda som våldtogs trots att också hon blödde från ett djupt jack efter en spark mot ena ögat.
De båda väninnorna var tillsammans med ett par andra kompisar ute för att roa sig på nyårsnatten i Göteborg.
– Vi hade varit på en fest på Länsmanstorget och skulle fortsätta till ett annat party på Friskväderstorget på Hisingen.
Klockan var strax efter tolv på natten och kompisarna satt i spårvagnskuren på torget när de tilltalades av ett gäng afrosvenskar.

Lurades in i en dunge
– De sa att de skulle på samma fest som vi och skulle visa vägen.
De fyra–fem unga männen förde in flickorna i ett mindre skogsområde.
– De särade på oss, det inser vi nu. Vi kom lite ifrån varandra.
Malin berättar:
– Plötsligt slog en av dom mig i huvudet flera gånger. Han hade en fjäderbatong. Jag skrek och försökte försvara mig men en annan slet till sig min handväska med mobil, plånbok och nycklar till lägenheten. Jag föll omkull och blev sparkad också.
Efter ett sista batongslag mot huvudet låtsades Malin svimma:
– Jag slutade skrika och röra mig. Jag kände blodet rinna över ansiktet.
– De gick i väg plötsligt, bort till kumpanerna som höll på med Amanda.
– Jag sprang bort därifrån.
Malin nådde Torslandaleden där en bil stannade till sist. Föraren ringde ambulans och polis och Malin kunde också ringa hem.

Sparkades i ögat
Amanda våldtogs av minst en i gänget. Hon sparkades också illa i ena ögat och fick ett nära decimeterlångt jack i pannan. Det är fara för nedsatt syn.
På Sahlgrenska universitetssjukhuset syddes tre jack i huvudet på Malin. Hennes ben var blåslagna och en tumme bruten.
– De stal min plånbok så de vet vem jag är och var jag bor. Jag är rädd att de ska komma tillbaka och ge sig på mig igen.
Polisen har inte gripit någon för överfallet.
Borde vara lätta att hitta
– Det här är ett prioriterat ärende hos oss, säger P.O. Johansson på Länskriminalen i Västra Götaland.
–De borde vara lätta att hitta, säger Malin och Amanda. De var alla av afrikanskt ursprung. De borde ha filmats av spårvägens övervakningskameror när de kom till Friskväderstorget. De talade svenska och något annat språk.

Fotnot. Malin och Amanda är fingerade namn.

Av MATS LILJA


Insänt av Björn den 13 mars 2005, 13:08:56| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige
Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen Raaschou, fotograf, Köbenhavn
Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? frågar dagens krönikörer.







Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa folk upp längre? Vi ska nöja oss med att svara för oss själva - och ja, det finns fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.
Ett av de fenomen som just nu och här förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet. En kränkning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.

Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av et kultur- och värdesysten som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. De är moraliseren, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen en dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl enmans- som gruppvåldtäkter. Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent. I Köpenhamnsområdet: 76 procent. Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.

Ibland kan det hjälpa att hålla ett analysföremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distanse. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen, kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick............Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligvis inte - än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition "främlingsfientlig" eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad "statsfeminism", som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig "feminister" ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet. Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för "det nya Sverige", utan bygger fortfarande till övervägande del på mildhet, behandling och rehabilitering.

Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet "kvinnofrid" tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken. Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet - som den kan här i landet - och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för »Världens mest makttrogna journalistkår«, och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s - och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är inställsamma och hycklande. BRÅ - Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) - kamuflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten. I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.

Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda - "skitförbannade". Som det är nu, är det "bara" offren och deras anhöriga som känner av smärtan.

Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet "utrikesfödda", vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, latin och manipulerande statistik.

För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: "Invandrarna, våldtäkterna och sanningen - en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället". Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på. Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.

Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen. Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.

Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.

Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett fånga in den massiva kulturskrocken som följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

At svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år "före" Danmark när det gälller multikultur. "Mångfald", som det förskönat heter.

Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det "statsfeministiska Sverige" är delvis rättslösa - närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).

Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria. Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.

Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . "Vården" - behandlingen - bör givetvis tillkomma offret och ingen annan. Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.

Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?








Insänt av Björn den 13 mars 2005, 9:45:54| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

12 mars 2005, 8:46:59
Misstänkta krigsförbrytare anmäls inte
Publicerad 11 mars 2005 - 07:47
Uppdaterad 11 mars 2005 - 09:40

svt.se - Nyheterna

Bara en av 42 personer som bedömts som sannolika krigsförbrytare har polisanmälts av Migrationsverket. En genomgång som verket gjort på begäran av Ekot visar att reglerna om anmälningsplikt inte efterlevs.


Rikskriminalens krigsbrottsutredare Hans Ölvebro tror att runt 1.500 misstänkta för krigsbrott finns i landet. Han sitter som ensam utredare och vill efter dansk modell ha en enhet med 20 medarbetare till sin hjälp.

-Polisen har fått ökade resurser och finns det brister ska de rättas till, säger statsrådet Barbro Holmberg.

Migrationsverket har tidigare sagt sig tro att antalet fall är mellan 50 och 100.

Vet om att de finns
Migrationsmyndigheterna: Migrationsverket och Utlänningsnämnden känner till att det bor misstänkta krigsförbrytare i Sverige.

Ett exempel är en högt uppsatt person i SLA-milisen i södra Libanon. Utlänningsnämnden prövade mannens asylärende och kom fram till att han sannolikt gjort sig skyldig till krigsförbrytelser.

Men migrationsmyndigheterna gjorde ingen anmälan till polis och åklagare. I dag bor mannen med sin familj i Västsverige, enligt Ekot.

Ska lagföras i Sverige
Sverige har skrivit under internationella åtaganden som innebär att krigsförbrytare ska ställas inför rätta här. Ändå har ingen anmälan skett i 41 av de 42 granskade fallen.

Varför inte anmälan har skett i fler fall har inte Christer Svan, asylråd på Migrationsverket, någon förklaring till.

-Vi har ju ändå till vår personal gått ut med att detta bör man göra och det här ska man göra. Det ingår också i vår utbildning. Men samtidigt ska man komma ihåg att det här är ytterst få ärenden, säger han till Ekot.

Justitieminister Thomas Bodström har å sin sida konstaterat att frågan viktig. Han tror inte att Sverige är någon fristad för krigsförbrytare och påminner om att Sverige är ett av de länder som jobbar hårdast för att få till stånd internationella domstolar.




Insänt av Björn den 12 mars 2005, 8:46:59| Permalink | TrackBack

11 mars 2005, 11:40:13
Intressant Chat med Barbro Holmberg:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=23993&a=350179

Chatt med Aktuellt:

Barbro Holmberg om amnesti för asylsökande
Publicerad 10 mars 2005 - 22:12
Uppdaterad 10 mars 2005 - 22:16

Sveriges kristna samfund kräver amnesti åt alla asylsökande som överklagat sina avslag. Vad svarar regeringen? Migrationsminister Barbro Holmberg (s) chattade med tittarna.

Inlägg:
Nu är Barbro Holmberg på plats och chatten sätter igång.

Fråga:
Är det inte så, att de människor som finns i Sverige idag har skadats av vårt system? Har vi då inte exeptionella skyldigheter mot dem som inte skulle gälla dem som kommer efter att systemet gjorts "mera rättssäkert"?
Fredrik

Svar:
Människor skadas av att de vistas i landet under lång tid. Därför måste vi korta handläggningstiderna. Men vi måste också göra någonting åt att 93 procent av alla som kommer saknar identitetshandlingar. Detta leder till långa handläggningstider. Regeringen lade också fram ett förslag om att ta bort möjligheten till att asylsökande som fått sin sak prövad och fått ett slutligt besked kan lämna in hur många nya ansökningar som helst. Men detta avslogs av de andra partierna.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hur kan man tycka att det männiksovärdigt att "belöna" så omänskligt beteende som föräldrarna till barnen som blir lämnade ensamma då dessa föräldrar går under jorden i avvaktan på sin femtielfte prövning ??
S E E

Svar:
Möjligheten att lämna in hur många nya ansökningar som helst är inte humant, anser jag. Vi måste skapa ett tydligare asylsystem med korta handläggningstider och tydliga beslut.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hur lång är en kort handläggningstid? Du säger att handläggningstiderna inte är lika långa idag som förut, min pojkvän har väntat i drygt tre år!
Emma

Svar:
En del kan få ett första beslut bara inom några dagar. Väldigt många får sitt beslut inom tre månader och över hälften får sitt beslut inom sex månader. Jag antar att din pojkvän som varit här i tre år har fått ett första beslut.
Barbro Holmberg

Inlägg:
Det kommer många frågor just nu. Barbro Holmberg svarar på så många hon hinner.
Moderator

Fråga:
jag undrar hur regeringen kan vara så kall och okänslig? hur kommer det sig att de ca 150 barn i sverige som är apatiska inte kan få stanna här? och vad planerar ni att göra för att de ska få stanna kvar?
Judy

Svar:
Jag tänker på dessa barn varje dag. Jag oroar mig mycket för dessa barn. Jag har pratat med väldigt många läkare och psykologer och alla - utom några få undantag - säger till mig att en amnesti för dessa barn skulle leda till att fler barn hamnade i den här svåra situationen. De barn som är sjuka ska få vård och de barn som väntar på sitt beslut ska få det mycket snabbt. Jag har också försäkrat mig om att Migrationsverket och Utlännignsnämnden samarbetar med läkare och tar in sjukjournaler innan beslut fattas.
Barbro Holmberg

Fråga:
Vad avses med "rättssäkert asylprövningssystem"? Kan man tänka sig någon institution som kan värdera folkets livssituation enligt vilka mallar som helst? Förenkla. Lägg ner både Migrationsverket och Utlänningsnämnden och omdirigera pengarna till skolor. Sedan släpp in folket som om de kom från EU eller Norge eler Strängnäs. Invandrarna kommer hit därför att de inte har något annat val, vare sig de kommer själva eller smugglas in.
davor

Svar:
Vi har ett rättssäkert system. Alla asylskäl utreds och på Utlänningsnämnden fattas beslut av en domare. Många av dem som kommer till Sverige i dag har inte asylskäl. Men de har ofta väldigt starka personnliga skäl. Det kan handla om arbetslöshet, bostadsbrist eller andra sociala svårigheter. Men det är inte asylskäl.
Barbro Holmberg

Fråga:
Har du något belägg för att människosmugglare aktivt lurar familjer att sälja sina tillhörigheter för att fly till Sverige. Min erfarenhet är att det är tvärtom, familjer behöver fly för att undgå förtryck och smugglare tar chansen att tjäna pengar på detta.
Rickard

Svar:
Människosmugglingen är en del av den organiserade internationella brottsligheten. Ofta har människosmugglingen kopplingar till annan brottslighet, som t ex smuggling av narkotika och vapen. Det handlar om pengar, stora pengar och det är utsatta människor i fattiga länder som drabbas.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hej Barbro! Varför använder du inte ett följande argument? När Sverige inte är kapabelt att se till att de invandrare som redan befinner sig i Sverige får jobb, hur kan man då kräva att Sverige ska ta in fler invandrare och låta dem degradera i det social träsket? Sådant här tänker inte förespråkarna för amnestin och regeringen måste ta ansvar för de människor som bor i Sverige. Eller?
Alexander

Svar:
Att söka asyl är en mänsklig rättighet och att få asyl är också en mänsklig rättighet - om man är förföljd eller riskerar sitt liv. Det är viktigt att vi värnar den rätten. Därför ska vi ha ett asylsystem som är rättssäkert och människor ska få ett besked inom rimlig tid. Har man inte asylskäl ska man få stöd att återvända till sitt hemland.
Barbro Holmberg

Fråga:
Uttlänningsnämnden skulle läggas ned för länge sedan, för att förvaltnings domstolar skulle ta över, varför har det fortfarande inte hänt något?
arne

Svar:
Regeringen lade fram ett förslag för drygt två år sedan, men Lagrådet sade då nej. Lagrådet sa att utlänningslagen först måste förtydligas innan en sådan reform kan genomföras. Nu har vi sett över lagstiftningen och först nu kan reformen genomföras. Att genomföra en lagstiftning tar tid, enligt vår grundlag. Det krävs en grundlig beredning, lagrådsremiss, proposition, riksdagsbehandling och därefter en tid för att genomföra lagen. Men nu har regeringen bestämt att Utlänningsnämnden ska läggas ner den 1 januari 2006.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hur är det situationen idag för asylsökande som komer från Kuba. En del har bott här länge och får fortfarande avslog på sina ansökningar trots att De inte får återvända hem???
JLAS

Svar:
Mig veterligt är det inte många asylsökande från Kuba. De som finns här får, precis som alla andra, en individuell prövning.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hej Barbro!Som vi alla vet så är den svenska befolkningen väldigt gammal och en stor del av de produktiva befolkningslagen kommer gå i pension inom en snar framtid. Med tanke på det kommer den produktiva befolkningen att minska och vi kommer vara i behov av arbetskraft. Vore det då inte rimligt att de människor som finns i landet och gömmer sig kan få asyl och senare få möjligthet att bli en del av den kommande arbetskraften?/ Johan
Johan Högström

Svar:
Jag menar att det är viktigt att hålla isär asyl å ena sidan och arbetskraftsinvandring å den andra. Asyl handlar om människor som förföljs, människor som flyr för sina liv. Det är en mänsklig rättighet för dem att få en fristad här. Arbetskraftsinvandring däremot handlar om vårt, Sveriges, behov av arbetskraft och måste hållas åtskilt från asyl. Men du har rätt i att vår befolkning blir äldre och äldre ochinom ett antal år kommer vi att behöva mer arbetskraft här. Därför tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för ett år sedan som håller på att se över reglerna för arbetskraftsinvandring.
Barbro Holmberg

Fråga:
om ni sänder tillbaka de apatiska barnen med familjer kan man då rösta på socialdemokraterna i nästa val? ALDRIG. Det Ni gör mot dessa mina minsta har ni gjort mot mig....
ingrid

Svar:
Jag delar din oro för de apatiska barnen. De ska få all den vård de behöver. Det har de rätt till. Och de har också rätt till en individuell prövning precis som alla andra. Och jag är väldigt rädd för att om vi införde en amnesti för just dessa barn så skulle det leda till att ännu fler barn insjuknar. Den risken vill jag inte ta.
Barbro Holmberg

Fråga:
Jag vill gärna få svar om hur ni behandlas iraqier un för tiden och hur ni på idirekt sätt tvinga dem att lämna Sverige.. varför då?
Ali Mawlood

Svar:
Alla som kommer från Irak får en individuell prövning. Situationen i Irak ser olika ut i olika delar av landet. De som får avslag på sin asylansökan tvingas inte tillbaka utan det är ett frivilligt återvändande.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hur ska viorka med att betala kostnadenför alla som kommer till oss att försörja dem vi tagit emot hitintills kosar ju skattebetalarna 65 miljarder om året netto.
Rune

Svar:
Kostnaderna för asyl och migration finns redovisade i regeringens budgetproposition och det ligger på cirka 3-4 miljarder.
Barbro Holmberg

Fråga:
Enligt den medicinska expertisen (och dit hör inte din granne och vän, Marie Hessle) är det inte möjligt att simulera ett livshotande tillstånd som apati. Om du alls har brytt dig om att läsa in dig på frågan så vet du redan detta. Ändå fortsätter du att sprida den osanningen. Varför?
Jenny

Svar:
Barn simulerar inte. Jag är ledsen om du har uppfattat mig så. Men barn påverkas naturligtvis av sin omgivning, och särskilt föräldrarna. Om föräldrarna mår dåligt så påverkas självklart barnet av det.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hej,När vi var hos advokaten och iordningställde Haydars asylansökan så sades det att det var inte så farligt ifall vi missade någon detalj som vi ansåg skulle vara med därför att vi kunde ju alltid överklaga och lägga till det då. OK, så när vi överklagade det visade det sig att då granskas det BARA om fallet blivit korrekt behandlat på migrationsverket! Varför talar man inte om vad det är som gäller. Jag tycker att det är att luras. Kan man få någon rättelse på det? Dels vi och att man inte säger det om det inte är riktigt.
Haydar

Svar:
Det är viktigt att man redovisar alla fakta för Migrationsverket så att en korrekt bedömning kan göras i första instans. Man kan alltid överklaga till Utlänningsnämnden.
Barbro Holmberg

Fråga:
Barbro! Min beundran för dig som står emot kraven på amnesti, allmän sådan eller för de "apatiska" barnen. Vi måste ha en konsekvent asyl- och invandringspolitik. Vad väntar annars? Glad och stolt över att ha lämnat den Svenska kyrkan för 35 år sedan.
LBz

Svar:
Hej, Jag tror inte att amnesti löser några problem, vare sig för de enskilda individerna, eller för samhället. Vi måste se till att vi får ett tydligt och bra system.
Barbro Holmberg

Fråga:
Barnen mår dåligt för att föräldrarna mår dåligt säger Du. Tänk om Du skulle fundera över vaför föräldrarna mår dåligt? Dom kanske jyser en stor skräck för det som väntar när iv har avvisat dem!
Ingegärd

Svar:
Alla som kommer får sin sak prövad. Och´många har fått det flera gånger. Det som prövas är om man riskerar sitt liv eller om man är förföljd. Många som kommer i dag har inte sådana asylskäl. Men de kan förstås ha många andra starka skäl. Arbetslöshet, bostadsbrist, ekonomiska problem. Man kanske också har sålt allt man äger och har för att betala för sin resa hit. Men det är inte asylskäl.
Barbro Holmberg

Fråga:
Hej Barbro Holmberg, jag vill bara säga att jag har ett mycket stort förtroende för Dig som minister i asylfrågor och jag förstår den kompliserdade situationen. Du skötte Dig mycket bra i nyheterna i kväll och visade samtidigt respekt inför Kyrkan vilken själv är ute i tveksam aktion. MVH Per Lundblad, Kyrkoherde i Bazrkarby Stockholm
Per Lundblad

Svar:
Tack. Det värmde. Jag tycker som jag sa att kyrkorna runt om i landet, liksom frivilligorganisationer gör ett fantastiskt arbete i sitt arbete med mottagandet av asylsökande.
Barbro Holmberg

Fråga:
Varför är det så svårt för barn och ungdomar som jag att få asyl i Sverige? De flesta mår inte phykisk bra, det snackas så mycket om barnet rätt men ni struntar helt o hållet i oss.
Reza

Svar:
Nej, vi struntar inte i barnets rättigheter. Jag vågar nog påstå att Sverige är det land som arbetat mest för att förverkliga barnkonventionen i asylprocessen. Vi har skrivit in att hänsyn ska tas till barn i asylprocessen. Det är lättare för barn att få uppehållstillstånd jämfört med vuxna. Asylsökande barn har samma rättigheter som barn som bor i Sverige att gå i skolan. Samma rättigheter till hälso- och sjukvård. Sverige är faktiskt unikt i detta.
Barbro Holmberg

Fråga:
Vad har migrationsverket mot Irainer? Vi väntar på att DU ska ge oss ett positivt besked du svarade inte på ett mail jag sände dig för 2 veckor sedan
Reiner

Svar:
Jag vet att situationen i Iran är svår för många människor. De som kommer från Iran och söker asyl här får en individuell prövning av Migrationsverket och Utlänningsnämnden.
Barbro Holmberg

Inlägg:
Nu är chatten snart slut för i kväll, men Barbro Holmberg hinner med en sista fråga, från Anna.
Moderator

Fråga:
Vad är det värsta som skulle kunna hända om de som varit här i tre år, gömda eller inte gömda, fick amnesti - när nu asylprocessen är så snabb och effektiv? Ryktet sprider sig snabbt att det inte är "lätt" att få asyl i Sverige. Vi har då varit både barmhärtiga och tydliga och ger den nya asylorganisationen en vettig chans att fungera väl.
Anna

Svar:
Amnesti löser inga problem. Det skapar istället problem. Människosmugglare får ytterligare ett argument när det lurar utsatta människor i fattiga länder att sälja allt de äger och har. Amnesti är heller inte rättssäkert. Rättssäkerhetens grund är att lika fall ska behandlas lika.
Barbro Holmberg

Inlägg:
Stort tack till Barbro Holmberg och till alla er som var inne och chattade! Nu är chatten slut för denna gång.
Moderator

© svt.se 2005 Ansvarig utgivare: Agneta Åkerlund (tf) Kontakt: texttv@svt.se


Insänt av Björn den 11 mars 2005, 11:40:13| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

9 mars 2005, 12:15:44
Hur har Kamali blivit professor.
Nu är det i och för sig så, att det inte krävs någon större briljans för att bli institutionschef i ett ämne som sociologi, som ju inte är ett vetenskapligt ämne i egentlig mening utan fastmer ett pseudoakademiskt instrument för eldunderstöd till makteliters aktuella ambitioner.

Men Kamali kan ha blivit professor på ett mycket enklare sätt än genom att vinna ett tillsättningsärende med fem-tio meriterade medsökande. Troligast är han en "Tham-professor". Den i den akademiska världen oerhört inflytelserika feministlobbyn hade upptäckt, att bara ett försvinnande fåtal av landets professorer var kvinnor. Denna fråga löste Tham tillsammans med den dåvarande regeringen på så sätt, att var och en som presterat ett minimum av verksamhet efter sin doktorsexamen hade rätt att få ansöka hos regeringen om att få TITELN professor.

"Reformen" riktade sig till kvinnliga forskare och mycket riktigt sköt mängden "professorer" genast i höjden för att mot slutet av 1990-talet nå nästan astronomiska tal... Detta måste vara förklaringen till att så gott som varenda kvinnlig akademiker, som numera intervjuas i Sveriges Radio, kallas professor.

Men såvitt jag vet, är män inte uteslutna från möjligheten att ansöka om samma titel - och givetvis har regeringen stor möjlighet att styra utfallet. Herr Kamali är kanske i själva verket bara en "professor utan portfölj", en bland många andra.

Ngn som vet. Tacksam för all upplysning.


Insänt av Björn den 9 mars 2005, 12:15:44| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

8 mars 2005, 13:46:33
Välfärd för vissa
I en kartläggning som Svenska kommunförbundet genomförde 2001 finns i Sverige tjugo äldreboenden avsedda för olika invandrargrupper. De var spridda över fjorton kommuner, varav Stockholm, Göteborg, Västerås och Örebro har fler än ett boende.

Huvudsyftet med etniskt anpassad äldreomsorg är att erbjuda vård på modersmålet. Det finns många åldre invandrare som aldrig har lärt sig svenska ordentligt trots att de levt länge i Sverige... Andra har kommit hit som gamla och inte haft anledning att lära sig svenska.

Förutom språket handlar det om att få leva i den kultur man är van vid, tillsammans med personer som har samma referensramar, så att man inte behöver förklara så mycket. Det skapar trygghet...

1970 fanns det c:a 35.000 utrikes födda personer i Sverige som var över 65 år gamla, nu är siffran 151.000.

I enkäten svarade flera kommuner att även om de idag inte har behov av äldreboenden anpassade för etniska grupper så finns en beredskap att öppna sådana om det skulle behövas.

I Göteborg gjorde man en form av dammsugning av behovet:

Genom en enkät till stadens äldreboenden tag man i mitten av nittiotalet reda på hur många spansktalande sydamerikaner som bodde i Göteborg och om de var intresserade av att flytta till ett spansktalande hem. Här fanns 13 pensionärer och sex av dem ville flytta.

Resultatet blev avdelningen Dalian på Lillhagsparkens äldreboende, öppnad i augusti 2000. Där bor nu fyra kvinnor och tre män från Chile, Bolivia och Uruguay.

"Det är oerhört viktigt att få tala sitt modersmål med sköterskor och läkare", förklarar Luis Narvarez, ordförande i Stödföreningen för äldre spansktalande.

"Utöver möjligheten att få tala sitt modersmål är målet att de boende ska känna trivsel och omtanke. Trivsel innebär att de ska få träffa likasinnade, och omtanke att de ska uppleva det de känner igen,..."

"Det känns som jag är i himlen", säger en av de boende.

Av undersökningen framgår också att det arbetar fem undersköterskor på avdelningen. Så förutom att tillhandahållande ett etniskt äldreboende av hög klass blir Dalian ett sätt att skapa arbete åt invandrare.

Kontrasten till äldreboendet för många svenskar blir ju bjärt. Rapporterna har duggat tätt om de kvalitetsbrister som följt i personalnedskärningarnas spår: liggsår, glest med duschning, tidigt sänggående, undermålig mat m.m.

En annan konsekvens som uppträtt på sina håll är personal som inte kan svenska, och det uppstår kommunikationsproblem.

MEN VAD SKULLE HÄNDA om etniska svenskar ställde krav på samma typ av etniskt boende som beskrivs i undersökningen? Det skulle bli ett ärende för diskrimineringsombudsmannen.

I Göran Perssons Sverige är etniska svenskar andra klassens medborgare.

Insänt av Björn den 8 mars 2005, 13:46:33| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

"Alla människors lika värde"
Inom äldrevården i Rinkeby räknar socialförvaltningen med att det finns ca 20 olika nationaliteter och man har flerspråkig personal som också är kulturellt anpassad. Förutom att ha utbildning och erfarenhet från vården ses det som en merit att ha utländsk bakgrund och prata ytterligare språk utöver svenska .


"Det blir tryggare för individen , det är ju inte alltid givet vad man behöver hjälp med och det är bra om personalen har kunskap om hur sammanhanget för en människa ser ut, vilken bakgrund man kommer ifrån" säger Eyyüp S'urek, intraprenadchef (SIC). "Jag tror att de känner sig tryggare när de har mig som kan deras språk. Det kan handla om små detaljer, som att jag vet exakt vilken skinka de vill att vi ska köpa" säger Karla Gonzales från Chile. som bl a tillhandahåller tolkhjälp. Får gamla svenskar som inte förstår vad utlänningarna säger också tolkhjälp?? Givetvis inte!

Varför har svenska åldringar inte rätt att ställa motsvarande krav på att den personal som tar hand om dem skall tala svenska. Varför har inte de rätt till samma trygghet som de utrikesfödda?? Varför är det inte svenskfientligt och rasistiskt när utlänningarna kräver att hemtjänstspersonalen m fl skall tala deras hemspråk? Det vackra talet om "alla människors lika värde" klingar minst sagt falskt! Men å andra sidan. varför skulle svenska gamlingar behöva göra sig förstådda? De har ju - i motsats till utlänningarna - ingen rätt att tala om för personalen vilken skinka de vill ha! På sevicehemmet Biet i Nacka har lunchserveringen ersatts av matlådor med kall mat som levereras någon gång i veckan från ett storkök i Sala. Frågar någon de gamla på Biet vilken skinka de vill ha i matlådorna?? Förmodligen får de inte ens välja vilket halvfabrikat t ex vilket pulverpotatismos de vill ha? En doktorsavhandling har konstaterat att en smörklick och litet grädde för en krona om dagen skulle kunna rädda de gamlas hälsa. Men för det etniskt svenska äldreboendet saknas det resurser till detta.

Inget skäl till oro
"Vem ska ta hand om mig? Hur ska man kunna prata med personalen? Vi känner oss oroliga för att bli gamla och hamna i äldrevården. Jag skulle känna mig tryggare om jag visste att det finns grekisk personal där jag hamnar. På svenska kan jag inte uttrycka mig på samma sätt. " säger Anastasia Karakeva, ordförande i grekiska Kapiföreningen, ett dagcenter för grekiska pensionärer och förtidspensionärer.. I motsats till svenskarna behöver Karakeva och hennes make knappast oroa sig.

De kommer givetvis att ha tillgång till personal som talar grekiska och till tolkar! De kommer inte att kallas rasister när de ställer krav på grekisktalande personal. De kommer - i motsats till svenskarna - att bli väl omhändretagna. De komemr aldrig att ställas inför valet att äta ett halvt ägg varje dag eller ett helt varannan dag. De kommer heller inte att tvingas avstå från lutfisk på Luciadagen eller sylt till pannkakorna. De kommer inte att behöva äta storkökstillverkad mat eller frystorkade halvfabrikat.. De kommer aldrig att riskera vare sig undernäring eller uttorkning!

De senaste åren har personer som är 65 och äldre och som är födda utomlands eller är utländska medborgare ökat med ca 60 procent. Se tabell. Det kommer att påverka hur framtidens äldreomsorg kommer att se ut. Avdelningschefen vid Integrationsförvaltningen i Stockholm Johnny Ridemar: "Jag tror att vi står inför ett kulturellt brott i den svenska utvecklingen av servicehus och sjukhem. När demografin förändras måste vi också ha ett bredare perspektiv, personalen behöver ha kulturell kompetens om seder, bruk och traditioner osv"

Sios, som är ett samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, har under ett antal år arbetat med ett projekt om äldre med utländsk bakgrund. "Vi får signaler om att det finns personer som inte kan kommunicera med personalen som sköter dem" säger projektsamordnaren Julio Fuentes. Han anser bl a att man bör föra statistik så att personal och äldre som talar samma språk finns på samma plats Bland de 100-tals språk som talas i Sverige kan nämnas: acholi, afar/dankali, akan/asante/fante, aluf, amhariska, assyriska, atjeh, aymara, azerbaljani/azeriska, baluchtiska, bassa, bangla/bengaliska, bihari, bono, cebuanska/visayan, chauzho/fukinesiska/hainanesiska, daginska, divhi, ewe, ga/gah, gujarati, hindi, ibo, illongo, joroba, kalé, kamba/kikamba, kikuyo/kuyo, kinyarwanda/rwanda-runi, kroatiska, lingala/rigala, lovari/kalderari, luganda/ganda, luo, malayalami, mandinka/malinka, maoriska/rotoro, marathi, oromiska, pampangan, pastho, salvo, serbiska, sesotho/sotho, shona, swahili, syriska, tagalog, tamilska, telugu, tigrinska, tigrska, tongaska, urdu, urmiska, wolof m fl m fl! (1)


Insänt av Björn den 8 mars 2005, 13:45:51| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

3 mars 2005, 18:13:24
"Folkpartiet driver en rasistisk politik"
DN - Debatt

Folkpartiets förslag om att invandrare måste göra en arbetsinsats för att få socialbidrag speglar en av de mest centrala tankarna i rasistiska ideologier. Det skriver 29 forskare och debattörer.

Så är den här, debatten om invandrares bidragsberoende och förslagen om att "vi måste ställa högre krav på bidragstagarna". Det är inte förvånande eftersom dessa idéer har florerat under lång tid och med olika ansikten. I Danmark har den sitt tydligaste ansikte i den uttalade främlingsfientligheten också inom de etablerade politiska partierna.

I Sverige har dessa idéer synts tydligast i Malmöpolitikernas förslag "Välfärd för alla" som byggde på att välfärd för alla i Malmö skapas genom att identifiera invandrarna som problemet och att det är krav på dem och endast dem som ska lösa Malmös problem. Samma perspektiv hade folkpartiets förslag i förra valet om språktest. Alla förslag har samma utgångspunkt - att utanförskap, arbetslöshet och bidragsberoende bland invandrare är "deras eget fel". Det förvånande var väl att det var "Uppdrag grans-kning" som skulle ta det första steget. På DN Debatt 9/2 löper folkpartiet den linan fullt ut.

Det marknadsliberala och konservativa perspektiv på integration som nu förs fram av folkpartiet har ensidigt riktat in sig på att "ställa krav" på bidragstagare. Förslaget är ett system som i praktiken innebär att sätta människor i arbete till ersättningar under de lägsta lönerna på arbetsmarknaden.

Trots att man inte nämner ordet invandrare en enda gång i artikeln är det tydligt vilka man avser. I folkpartiets program och riksdagsmotion på området framträder en föga smickrade bild av förslagets ideologiska grunder. Invandrade personer beskrivs gen-omgående som passiva, bidragsberoende och fasta i en "bidragskultur". Vi menar, med stöd av samstämmig forskning, att denna bild inte bara är djupt felaktig, utan även reproducerar en rasistisk tankestruktur. Att arbetsmoral och inställning till arbete skulle vara etniskt varierande är en av de mest centrala tankarna i rasistiska ideologier.

Talet om bidragsberoende för dessutom fokus från det som är ett av de allvarligaste problemen i det svenska samhället just nu - förekomsten av rasism och diskriminering.

Under mer än ett år har vi - en grupp fors-kare och samhällsdebattörer genom seminarier och bokutgivning (serien "Rasismer i Europa") - aktivt arbetat med att lyfta fram och synliggöra rasismen. Vi menar att den är en mycket påtaglig del av det svenska samhället.


Att det i Sverige finns en strukturell rasism skapar inte bara nackdelar och mind-re möjligheter för den som har mörk hud- eller hårfärg eller ett "arabisktklingande" namn. Den skapar dessutom privilegier och fördelar för den del av befolkningen som passerar som svensk: vita personer med inte alltför annorlunda namn. Dessa privilegier består till exempel i att inte bli ifrågasatt på grund av utseende och att ha större handlingsutrymme när man söker bostad (nu senast uppmärksammat i samband med Malmös kommunala bostadsbolags så kallade Svarta lista).

Människor med utländsk bakgrund som i dag är arbetslösa och tvingas leva på bidrag gör det inte för att de inte skulle ha incitament eller drivkraft att hitta jobb. Det finns inga belägg för ett sådant påstående. Däremot finns det forskningsresultat som visar att många har sökt hundratals jobb utan att ens komma på intervju. De är i en bidragssituation, inte för att de vill det, utan för att vårt samhälle genom strukturell rasism aktivt stöter ut dem och tvingar dem till det. Vi menar att vi inte behöver en politik som befäster marginalisering genom att de facto skapa ett parallellt betydligt sämre "välfärdssystem" för invandrare vilket folkpartiets förslag innebär. Vi behöver i stället en politik mot den strukturella rasismen i samhället!

När en politikerkår där vithet är norm ensidigt talar om att ställa krav på en marginaliserad invandrad befolkning (även om de skaffar ett sken av legitimitet genom enskilda invandrade personer), gör de något som är väl överlagt och kalkylerat. De appellerar genom talet om invandrares bidragsberoende till en mer etablerad inhemsk väljarkår, i stället för att ta en diskussion om samhällets strukturer.

Folkpartiets förslag och politiska retorik borde sända varningssignaler långt in i arbetarrörelsen, vänstern och i de egna leden. Om inte en reaktion kommer snart, befarar vi att detta kommer bli nästa valrörelses stora slagfält.


Katarina Mattsson, forskare, Stockholms univ-ersitet; Ursula Berge, chef tankesmedjan Agora, Christian Abrahamsson, doktorand kulturgeografi, Uppsala universitet; Frida Andersson, doktorand kulturgeografi, Uppsala universitet; Khaled Assel, avdelningsdirektör Integrationsverket; Erik Berggren, journalist och projektsamordnare, Arbetslivsinstitutet; Meriam Chatty, doktorand, Örebro universitet; Magnus Dahlstedt, forskare Tema etnicitet, Linköpings universitet; Helena Duroj, pedagog och författare (v); AdriAn Groglopo, sociolog och aktivist; Peo Hansen, docent Tema etnicitet, Linköpings universitet; Anders Hellström, dokt-orand statsvetenskap, Lunds universitet; Fredrik Hertzberg, forskare, Arbetslivsinstitutet; Shadé Jalali, samordnare jämställdhet och mångfald, HTF; Anna-Karin Johansson, ombudsman jämställdhet och mångfald, HTF; Stefan Jonsson, författare, forskare och kritiker på DN; Wuokko Knocke, docent sociologi; Lars Larsson, studerande, Malmö högskola; Ingemar Lindberg, före detta statssekreterare och LO-utredare, ansvarig Agora forskarnätverk; Marcus Lundgren, statsvetare, Stockholm; Ammar Makboul, medievetare och aktiv inom antidiskrimineringsområdet; Henrik Mattsson, doktorand kulturgeografi, Uppsala universitet; Diana Mulinari, docent sociologi, Lunds universitet; Anders Neergaard, fil doktor, Arbetslivsinstitutet; Linnea Nilsson, doktorand Tema Etnicitet, Linköpings universitet; Paulina de los Reyes, fil doktor, Arbetslivsinstitutet; Lena Sawyer, lektor socialt arbete, Mittuniversitetet, Östersund; Sarah Scuzzarello, doktorand statsvetenskap, Lunds universitet; Mekonnen Tesfahuney, universitetslektor, Karlstads universitet.

Insänt av Björn den 3 mars 2005, 18:13:24| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

"PROFESSOR' LEKER POLITIKER"
'PROFESSOR' LEKER POLITIKER. Den igår citerade 'professorn' Masoud Kamali - som i Weekly Standard konstaterar att svenska integrationen ”är ett komplett misslyckande” - går till generalangrepp på folkpartiet - för att de föreslår förändringar i integrationspolitiken. Hur ska han ha det, den gode professorn? Och vilka är hans motargument, vilka sakliga fakta för han fram? Inte ett enda. Däremot låter han som en ungkommunist när han slänger ur sig billiga anklagelser om att Leijonborg låter som Ian och Bert.

Har man inga tyngre argument än att dra upp en mer än tio år gammal politisk företeelse, då har man ingenting alls att komma med. I sjävla verket är Masoud Kamali de svenska invandrarnas värsta fiende. Det är sådana som han som förlamar svensk politisk debatt med att ropa ”rasist!” efter alla som överhuvudtaget öppnar munnen om hur Sverige ska komma ur den misslyckade integrationspolitiken.

Insänt av Björn den 3 mars 2005, 17:13:12| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

2 mars 2005, 8:34:16
Kamali presterar ett lågvattenmärke
Föga förvånande kom Masoud Kamalis påhopp på folkpartiet. Han är regeringens chefsideolog i integrationsfrågor och utsågs 2004 av Mona Sahlin för att leda en statlig integrationspolitisk utredning. Det ledde till en av de största skandalerna forskarvärlden upplevt på sistone.

För att ge plats åt Kamali gjorde Sahlin sig av med en lång rad mycket meriterade forskare. Ministern letade uppenbarligen efter en person som kunde leverera en passande ursäkt till socialdemokratins integrationsmisslyckande.

Den personen fanns inte bland de mer meriterade forskarna, vilket gav Kamali chansen. Han visste redan från början vilka slutsatser utredningen skulle komma till: Sveriges integrationsproblem beror på strukturell rasism, punkt slut.

Kamalis syn på och definition av rasism saknar dock motstycke. Vi minns alltför väl när Kamali efter mordet på Fadime Sahindal stämplade hela hedersmordsdebatten som "kulturrasism" och ett uttryck för en "pervers kolonial modell".

Med ett sällan skådat förakt kallade han Fadimes jordfästning i Uppsala för en "pampig och sällsynt begravning", en del av en
"offentlig show" med rasistiska undertoner.

Att samma man kallar folkpartiets förslag om arbete istället för bidrag rasistiskt är således föga förvånande. Påståendet säger oändligt mycket mer om Kamali än folkpartiets förslag.

När blev det rasistiskt att arbeta? Kamali kallar också mig, i förtäckta ordalag, för rasist när han talar om "ideologer med invandrarbakgrund som legitimerar sina rasistiska utspel med utseende".

Det är ett lågvattenmärke i integrationsdebatten som knappast behöver kommenteras.

Kamalis grundtes, som numera är officiell integrationsideologi, är att Sverige är ett rasistiskt land. Detta sägs mot bakgrund av de olika former av etnisk diskriminering som förekommer i vårt land. Att all diskriminering kraftfullt måste bekämpas är självklart för oss liberaler.

Men starka ord som rasism ska användas korrekt och varsamt. Att klassa Sverige som ett rasistiskt land är fullständigt huvudlöst.

Nazityskland var ett rasistiskt land, apartheids Sydafrika likaså och den rassegregerade amerikanska södern var rasistisk. Sverige är inte rasistiskt.

Maurio Rojas


Insänt av Björn den 2 mars 2005, 8:34:16| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

28 februari 2005, 13:49:50
"Gör inte så mot barnen, ministern"
Aftonbladet

Öppet brev till Barbro Holmberg


Hej Barbro! Ditt uttalande i SVT:s nyheter torsdagen den 17/2 gjorde mig så ont, upprörd, ledsen och arg att jag får ont i magen när jag tänker på det.

Det handlar om de apatiska barnen och ditt tal om att amnesti skulle innebära att fler barn insjuknar.

Jag får en stark känsla av att du i detta ärende helt har tappat kontakten med dina känslor, med förnuft och empati. Ditt uttalande i nyheterna var en ren politikerprodukt.

Ett resonemang där du har skalat av din mänsklighet och fått det politiska att framstå från sin allra fulaste sida. Du var politiker, inte människa och det är sååå farligt.

Jag är säker på att du är en god kvinna. En bra människa med massor av kärlek och ömhet inom dig. Men i det här fallet fanns inte ett spår av detta. Istället framträder en kall politikertyp som gömmer sig bakom ord och fraser.

Dina ord är farliga, betyder så mycket, eftersom du sitter på makten. Och makt utan känsla är livsfarligt. Undrar om du är extremt stressad, så pressad av din roll att du slutat bry dig om vad du egentligen tycker och tänker.

Snälla Barbro, hur kan du säga så? Hur kan du insinuera att dessa barn simulerar och att fler barn skulle komma att simulera sjukdom, påhejade av sina föräldrar, om just dessa barn får hjälp. Snälla, gör inte så här mot barnen. Gör inte så här mot de som lever på flykt i Sverige. Och spela inte rasister och främlingsfientliga krafter i händerna, som du gjorde med ditt uttalande.

Jag är övertygad om att du inte menar så. Jag är säker på att du är en humanist. Men du måste inse att det du sa är rena godiset för främlingsfientliga krafter. För i tomrummet mellan dina ord ligger ett skrämmande budskap.

Dessa barn, har på grund av svensk flyktingpolitik, berövats all framtidstro. De har helt tappat hoppet. Väntan och ovisshet har brutit ned dem så totalt att de inte längre har kraft att finnas.

Dina ord via tv:n in i mitt vardagsrum var så djupt kränkande, gjorde mig så fruktansvärt ont för dessa barns skull, att jag som mamma och människa inte kan släppa det.

Jag vädjar till dig. Sätt dig ner i lugn och ro. Andas djupt, slappna av och ta kontakt med dina känslor. Och tänk på de här barnen. Inte som politiker. Inte som maktmänniska. Inte som byråkrat. Utan som människa. Som mamma. Som kvinna.

Upprörda hälsningar
Jenny Mårtensson
Trollhättan

Insänt av Björn den 28 februari 2005, 13:49:50| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

23 februari 2005, 13:49:00
A Swedish Dilemma From the February 23, 2005:
Christopher Caldwell a is a senior editor at The Weekly Standard. He is a regular contributor to the Financial Times and Slate. His essays and reviews appear in the New York Times, the Wall Street Journal, and the Washington Post.

Weekly Standard

Immigration and the welfare state. by Christopher Caldwell Malmö, Sweden

"EVERYONE is welcome here," says Bejzat Becirov to a non-Muslim visitor. Becirov runs the Islamic Center of Malmö, on the outskirts of Sweden's third-largest city. When Becirov immigrated from his native Macedonia in 1962, Swedes used to say that kind of thing, too. But in the last two decades, Malmö has acquired a population that is almost 40 percent foreign. Most of the students in its public schools are of foreign parentage. Some immigrant neighborhoods in the city have (official) unemployment rates exceeding 50 percent.

Malmö's mayor, Ilmar Reepalu, has pleaded for immigrants to be settled in other parts of Sweden. This has made Reepalu popular in Malmö, but not in those other parts of Sweden.Others uneasy about immigration are too impatient to work through official channels. Much of the Islamic Center was destroyed by a fire of suspicious origin in 2003. Becirov founded the center in 1964. The squat mosque, recently renovated, with two minarets, was built in 1984. That makes it among the oldest of the hundreds of mosques that now dot Scandinavia.

This is a place that can raise great hopes or great worries, depending on how one views it. The center has a bustling school of a dozen classrooms. Becirov is an avuncular and open-hearted man, and the hundreds of students at the school dote on him. They run up and hug him, they tell him jokes. The teachers are dedicated, mostly native Swedes, who are teaching the children both Swedish and English. There is also a teacher of Arabic and the Koran. There is a clinic that treats sick kids, circumcises baby boys, and gives psychiatric counseling to war-traumatized children.

The center is on the edge of Rosengård, an archipelago of housing projects southeast of Malmö. It is one of the poorest, most transient, and welfare-dependent neighborhoods in Sweden. Swedish authorities have failed to lift up the area, and seem to be giving the Islamic Center of Malmö a great deal of leeway in attempting to do so. An article that appeared in 2003 noted that "a few" of the 6-to 10-year-old girls were wearing headscarves. On a visit in January 2005, fully 80 percent were covered in class--only a handful were not.

MALMÖ IS THE CITY IN SWEDEN most touched by immigration--but it's not unique. In a fit of absent-mindedness, Sweden has suddenly become as heavily populated by minorities as any country in Europe. Of 9 million Swedes, roughly 1,080,000 are foreign-born. There are between 800,000 and 900,000 children of immigrants, between 60,000 and 100,000 illegal immigrants, and 40,000 more asylum-seekers awaiting clearance. The percentage of foreign-born is roughly equivalent to the highest percentage of immigrants the United States ever had in its history (on the eve of World War I). But there are two big differences.

First is that, given the age distribution of the native and foreign populations, the percentage of immigrants' offspring will skyrocket in the next generation, even if not a single new immigrant arrives, and even if immigrant fertility rates fall to native-born levels.But second, when America had the same percentage of foreign-born, many had arrived decades before, and were largely assimilated.Modern Sweden has built its sense of identity on two pillars: its generous welfare state and its status as what Social Democrats used to proudly call a "moral superpower." (Non-Social Democrats still use the term, mockingly.) Indications are that the latter achievement is in the process of destroying the former.

Part of Sweden's sense of moral worthiness has been earned. It derives from a straightforward impulse to charity. One reads in European papers, for instance, that Henning Mankell, one of the world's most popular authors of detective novels, spends much of his time working to fight AIDS and illiteracy in Mozambique. But Sweden's moral engagement has been tinged at times with a provincial sense of national superiority.

The Social Democrat Olof Palme hitched his political career to the anti-Vietnam war movement in Europe and spent the rest of his life scolding anti-Communists; in 1982, he invented the trope of accusing Israelis of treating Palestinians exactly as Nazis had treated Jews. Palme managed to lead the country for 12 of 17 years--until he was murdered on a Stockholm shopping street in 1986--without ever once getting invited to the White House.

Sweden ranked high, in a notorious 2003 Eurobarometer poll, among those naming the United States and Israel as the major threats to world peace.But it is not as if European countries fare much better in Sweden's estimation. Swedes voted by a narrow margin to enter the European Union in a 1994 referendum held in in the wake of a devastating recession. But Swedes have been unwilling to surrender their currency for the euro. And many of the arguments of the anti-Europe campaign are staples of the Swedish mindset: the notion that Europe is backward, hidebound, conservative, Catholic, the kind of place that forces women to be housewives. (One ad for the No-to-the-euro campaign showed a woman slaving over her husband's dinner and asked, "Is the E.U. a women's trap?")

TOWARD THE END of the Social Democratic reign that ran uninterrupted from 1932 to 1976, Sweden not only ranked among the world's handful of richest countries but also provided the world's most lavish welfare state. It married solidarity to prosperity. In the prevailing Keynesian climate, Swedes assumed that the solidarity created the prosperity. The state was generous with workers, who spent their money and kept the economy pumped up. Today, people are inclined to think the causality runs in the other direction.

Johan Norberg, the young new-economy guru of Timbro Institute in Stockholm, notes that if Sweden were somehow to leave the E.U. and join the United States, "we would be the poorest state in America."An entire revisionist history of the past hundred years of Swedish economics and politics is beginning to emerge from the work of Norberg and others. Sweden misjudged its strengths.

Chief among these was that, for most of the last century, Sweden was the least protectionist country in the world. Private companies had to fend for themselves, without subsidies or tariffs. The result was an entrepreneurial energy unequalled anywhere. Saab cars ran, and Electrolux vacuum cleaners whined, on all continents. This extraordinary business acumen persists today in Ikea, Absolut vodka, H&M retailers, and the Metro newspapers that are the most widely circulated in the world.

The welfare state that premier Per Albin Hansson brought, starting in 1932, was mythologized as folkhemmet--"the people's home"--which plainly reflected an idea of the Swedes as a folk. In a 1935 essay, Hansson rejected the predominance of class concerns. "There is something much more exciting," he wrote, "about the thought that we are fighting for the folk. To such an appeal everyone will listen; in the coming together of the folk most of us want to be a part."It was World War II that forced the discomfiting question of whether the Swedes could be organized socialistically on any other basis. Sweden was neutral in the war, but neutral in the German sphere of influence. Germans used Swedish railways, bought Swedish mines, and built weaponry with Swedish iron. The Allies considered bombing Sweden.

Swedish neutrality did two things. First, it left nagging questions among Swedes about whether their country had engaged in a passive collaboration. This spurred an expiatory generosity towards the Third World, a "building of bridges between North and South," an anti-racism that would be a hallmark of Swedish foreign policy thereafter. But it also left Sweden in an enviable economic situation.

Sweden had boomed during the war, and the arms manufactures in which it concentrated turned out to be adaptable to peacetime use. Now it had the only intact heavy-industrial base in all of Europe. The country could mint money if only it could find the labor. Finns arrived in droves, and when they proved insufficient to the country's needs, employers began recruiting in Italy, Yugoslavia, and Greece. This import of laborers stopped in the 1970s.

In the mid-1960s, Sweden declared it was short of houses and announced an ambitious plan to build 1,000,000 units of housing in the following decade. The country succeeded in its so-called "Million Program," but harvested all manner of unintended consequences. For a decade, resources were shifted, through dramatic tax hikes, from private businesses to public-sector engineers and masons and pavers. The Million Program was the Socialists' White Whale, the preoccupation that sucked up all of the country's resources--much as integration of immigrants will be in the coming decades. Architecturally, the Million Program gave a soulless, sterile cast to a socialism that had hitherto been anything but. But the biggest problem with all these high-rises was that Swedes--unlike, say, Parisians, but very much like Americans--prefer not to live in apartments. When, in 1982, Sweden passed a reform very similar to the American mortgage-interest tax deduction, the incentives were in place for a massive flight from the Million Project.A decade later, these half-decent apartments standing empty would exert a mighty pull on immigrants from the world's trouble spots.

This, along with a generous welfare system, helps explain the otherwise puzzling coincidence of Malmö's becoming a magnet for immigrants at the very height of the early-1990s recession, when the city lost a third of its job base.

THE ROSENGÅRD HOUSING PROJECT had turned into a problem almost as soon as it was built. Already in the early 1970s, an exposé called The Case of Rosengård was published in which the project's failure was chalked up to errors of scale. The big, impersonal three-and eight-story apartment complexes were plopped down in the middle of empty fields around a farmhouse that still sits incongruously in the middle of them.

There were no cozy, intermediate spaces between inside and outside--between being trapped in a tiny apartment and stranded in a desolate flatland.Today the windblown courtyards, much enhanced by shrubbery, playground equipment, convenience stores, and halal butchers, are filled with heavily veiled women pushing baby carriages. Almost all of the women in Rosengård--who mostly come from Somalia, Morocco, Iraq, and the Kurdish areas of Turkey--go heavily covered. The men drink coffee in the shopping center attached to the housing project, which has a pleasingly Turkish aspect.Rosengård appears to be all-immigrant. The public schools have virtually no ethnically Swedish children. There are stories--familiar in other parts of Europe where immigrants from the Muslim world have recently settled--of students harassing Jewish teachers and defacing textbooks that treat Jewish themes. Crime is high. Drug use--curiously--is low.

Kent Andersson, Malmö's deputy mayor for integration and the labor market, likes to say that his city has become Sweden's most modern, and not just because of the magnificent new 10-mile-long Öresund bridge that links the city to Denmark just across the Baltic Sea. He notes that Malmö and Copenhagen share the most densely populated corner of Scandinavia. They have important universities. Malmö has made the transition from an industrial economy (shipbuilding, cigarette-making, and machinery) to an information economy (education, services, and welfare). A couple of decades ago, half the population worked in the city's mills and docks; only 15 percent do today. Instead, the municipal government, with 20,000 employees, is the largest employer. Andersson pulls out a pile of statistics to show that, right now, Malmö is at about the Swedish average in population aged 20-34. But in 2015, it will have 28 percent more people in that age group than the rest of the country.

Andersson is excited about the purchasing power that represents. He thinks employers will be excited by the size of the work force."Of course," he adds, "different people will look at these statistics and see different things.

"NOT ALL OF THESE THINGS are necessarily threatening. It is important to distinguish between, on the one hand, cultural shifts (like the presence of a mammoth mosque that stands across from the ice-skating rink in Medborgar Square, smack in the middle of southern Stockholm, or Bejzat Becirov's Islamic Center, or the "Rosengård Swedish" that linguists detect among the urban newcomers, from which the sing-songy, heep-de-deep-de-doo intonations of the language have been purged), and civilizational outrages on the other. The latter include the dispiritingly steady stream of "honor-killings" that occur among the country's immigrants, most of them committed by Kurds. These have generally involved girls executed by their brothers or fathers for wearing short skirts or dating Swedish men. Stockholm and Malmö both have a number of safe houses, of the sort that have long existed for the wives and companions of violent men, but which are now mostly inhabited by Muslim women fearing honor killings or domestic violence.

But in a country where, as the sociologist Åke Daun puts it, "people like being like each other," there is evidence of profound exhaustion with immigration, whether the reasons for this exhaustion are rationally well-founded or not. In the moral-superpower context, it is the equivalent of "imperial overstretch." Swedes tell pollsters they want no more asylum-seekers. (A common complaint is that prospective arrivals have figured out how to "game" the rules of asylum applications, and that the best way to render one's story unchallengeable under the law is to destroy one's identity papers.) A very low rate of mixed marriage is an indication that Swedes may not have been crazy about this immigration in the first place.

There are some signs of integration--Sweden has an Assyrian Christian minister of schools; the soccer star Zlatan Ibrahimovic, born in Rosengård to Bosnian Croat parents, is a national hero. But one much more often hears stories of increasing segregation. One actually hears the word "segregation" used. A person who stuck to central Stockholm would find none of the clues of heavy minority presence that a visitor to central Amsterdam or Paris or London gets.

"Sweden is a special country," says Nalin Pekgul, director of the Social Democrats' women's group in Stockholm. "It wasn't a colonial power--it had no experience with immigrants.""Many of us," says Masoud Kamali, an Iranian-born professor of ethnic studies at the University of Uppsala, "saw Sweden as the homeland of tolerance, solidarity, and democracy, based on the image of Sweden abroad."Yet foreigners find that the longer they live in Sweden, the more foreign they feel. Kamali, who directs studies on xenophobia and social exclusion for both the E.U. and the Swedish government, says, "Integration is a complete failure: No one can deny it."

Kamali, a radical and controversial figure, speculates that a fear of getting segregated out of the society may be the reason that immigrants have shown themselves overwhelmingly in favor of European Union membership, both at the ballot box and in opinion polls. "They think: 'You are not going to be a Swede--or, at least, it's not you who's going to decide if you are a Swede.' But perhaps you can choose to be a European."

SWEDES HAVE LATELY GROWN ATTENTIVE to their neighbors' policies on immigration. They note that Finland's tight immigration policies have resulted in lower social burdens. But ever since the Öresund bridge brought Malmö within commuting distance of Copenhagen, it is to Denmark that Swedes have looked with most anxiety. There, the rise of the anti-immigration Danish People's party--which has never entered government but has thoroughly spooked the other parties of left and right--has succeeded in winning passage of Europe's most stringent laws on immigration. Denmark now restricts asylum admissions, welfare payments, and citizenship and residency permits for reasons of family unification. Danes under 25 who marry foreigners no longer have the right to bring their spouses into the country. Many such half-Danish couples now live in Malmö.

Denmark's crackdown has left Swedes wondering what is to stop everyone in the E.U. from coming to the most generous welfare state, even if such worries are couched in human-rights language. Shortly after Denmark passed these laws in 2002, Sweden's Social Democratic integration minister complained that the policies were inhumane. The Danish People's party leader, Pia Kjaersgaard, replied to the Swedes in a newsletter: "If they want to turn Stockholm, Göteborg, and Malmö into Scandinavian versions of Beirut . . . then that is up to them." It would be surprising if the way the E.U. is organized did not produce a "race to the bottom"--the same dynamic that leads American states to try to undercut one another on social programs for fear of becoming welfare magnets.

Sweden does not (yet) have a populist party like Denmark's, but there is a sense among Swedes that the country is open to (or vulnerable to) some kind of political experimentation.You can see this in the success of the brand-new "June list" party in last year's European elections, in the decision of the leftist member of parliament Gudrun Schyman to start her own feminist party, and in the reform impulses of the ruling Socialists themselves.It is easy to lay out horror stories about socialism run amok in the hands of the Swedish left. The state now spends three times as much on sick leave and early retirement for workers as it does on national defense. But the present Socialist prime minister, Goran Persson, has reform credentials as good as his party offers. As finance minister in the 1990s, Persson was considered a member of the center-left-but-runs-a-tight-ship coterie that included Robert Rubin in the United States, Dominique Strauss-Kahn in France, and Gordon Brown in Britain. Sweden has actually implemented two large pieces of George W. Bush's agenda, at which Americans have thus far balked: (partially) privatized social security and (thoroughly) voucherized schools. Persson has continued these programs.

One of the most interesting new-style politicians in Sweden is Mauricio Rojas, who long taught economic history at the University of Lund, and emerged as an important voice in the small, free-market Liberal party in the last election. He arrived in Sweden in 1974, in his early twenties, along with many other leftist refugees from the regime of Augusto Pinochet. Such Chileans had a certain chic when they arrived in Sweden. They were animate evidence of American insensitivity and Swedish virtue. They were also highly politicized and smart, and those who did not return to Chile after the departure of Pinochet have made their mark on Swedish politics. Rojas has since become a thoroughly assimilated Swede--he quotes liberally from its literature and folklore and can rattle off stories about Per Albin Hansson the way a Louisianan would tell stories about Huey Long--and he has moved steadily to the right on economic matters.

There is one area, though, in which Rojas heartily agrees with Nalin Pekgul and Masoud Kamali: There is white flight in Sweden, with the natives very actively segregating themselves from the foreigners. "The areas that we call 'segregated' are actually very mixed," he says. "The segregated part of the country is the Swedish part. "The way to attack that, Rojas thinks, is by making sure immigrants have something to offer to the wider society, and that something is what everyone ought to offer: work. Rojas despairs at the high levels of unemployment in immigrant areas--in December he completed a nationwide study that showed 136 areas where labor market participation was under 60 percent--and wants to remove certain of the subsidies that make such conditions possible. "No one is going to live here without working," he said. "I told immigrant groups, 'If we come to power, seven o'clock Monday morning, it's off to work.'" His Liberal party also urged Swedish-language tests for foreigners. In the last days of last year's campaign, the Liberals' share of the vote shot from 4 percent to 13 percent.Luciano Astudillo, a 32-year-old Chilean-born Social Democrat who represents Malmö in parliament, has known Rojas all his life.

"He and I both see how diversity is affecting the welfare state," says Astudillo. "We both see that it's a challenge." Astudillo's plan of attack is more community-based. It includes advice to immigrants on how to start companies, cooperation with organizations such as the Malmö Islamic Center, and the development of programs with a Turkish-Swedish soccer team called MABI--the Scandinavian equivalent of midnight basketball.

"I don't think there's a clash between solidarity and diversity," he says.The economic historian Rojas begs to differ. "High levels of taxation require that the people taxed be a community," he says. "And this has for a long time been a tribal society. . . . A good tribe! Very peaceful and nice! But a tribe."

Christopher Caldwell is a senior editor at The Weekly Standard.

Insänt av Björn den 23 februari 2005, 13:49:00| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

22 februari 2005, 16:29:46
Masoud Kamali??
"Mona Sahlin politiserar forskningen"

Statsrådet Mona Sahlin avvecklar den så kallade Integrationspolitiska maktutredningen under Anders Westholms ledning och tillsätter i stället en ny utredning om diskriminering, integration och makt. Masoud Kamali förslås bli förordnad till särskild utredare för den nya utredningen.

Bakgrunden till Mona Sahlins rockad är denna. Paulina de los Reyes och Masoud Kamali ingick i den första utredningens vetenskapliga expertgrupp som utnämndes och tillsattes av departementet.

Expertgruppen bestod av tio forskare med olika ämnesbakgrunder, lika många kvinnor som män, och lika många med utländsk bakgrund som infödda, samt två forskare från nordiska grannländer.

De los Reyes och Kamali hoppade av utredningen då de ansåg sig inte få gehör för sina kritiska synpunkter (DN Debatt 6/4 2003).

Flera av oss kan ställa oss bakom kritiken att utredningen kanske inte tillräckligt beaktade all den kunskap som finns inom området internationell migration och etniska relationer (IMER) eller anlitat all expertis på området liksom att expertgruppen kom in på ett relativt sent stadium. Vilken kunskap som skall tas in och vilken expertis som skall anlitas begränsas dock av departementets utredningsdirektiv. Westholm sökte kompensera för denna brist, bland annat genom valet av medlemmar till expertgruppen.

De beskrivningar som förekommit i medierna om att Kamali och de los Reyes skulle ha varit expertgruppens enda invandrarrepresentanter och att de båda skulle ha kränkts och diskriminerats stämmer inte med verkligheten. Inga belägg för diskriminering har förts fram och vi som var med uppfattade inte situationen så. Dessutom fanns fler i expertgruppen med utländsk bakgrund.

Expertgruppen hann endast med att ha två möten innan avhoppen. Varken Kamali eller de los Reyes deltog fullt ut i dessa båda heldagsmöten. Kamali deltog endast några timmar i det första mötet och uteblev helt från det andra. De los Reyes deltog lite mer. När skulle Kamali ha nonchalerats då han knappast deltog i någon diskussion?

De båda avhopparnas kritik gäller i grund och botten direktiven till Integrationspolitiska maktutredningen och den av regeringen valde utredaren. Kritiken träffar därmed det departement som tillsatte utredningen. Man kan också fråga sig varför Kamali och de los Reyes åtog sig att medverka i expertgruppen när de kände till utredningsdirektiven.

Utredaren Anders Westholm har handlat inom ramen för det utrymme som direktiven medger och i enlighet med direktivens intentioner. Att forskningsprogrammet sannolikt fått en annan design om uppdraget givits någon annan saknar i sammanhanget betydelse. I stället för att ta sitt ansvar och skapa förutsättningar för den arbetsro som utredningen behövt har Mona Sahlin agerat så att Westholm tvingats begära sitt entledigande eftersom han känt sig sakna ministerns förtroende. Vi som inte hoppat av expertgruppen begärde i början av december att få träffa Mona Sahlin för att ge vår syn på saken. Vi har inte fått något svar från ministern.

Enligt vår uppfattning vore det en mycket bättre ordning att regeringen gav forskningsråden (till exempel Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap) i uppdrag att fördela forskningsmedel för detta slags specialuppdrag. Forskare får då söka i konkurrens. Den politisering av forskning som Mona Sahlins beslut innebär är mycket oroande och kan komma att skada trovärdigheten för både IMER-och etnicitetsforskningen samt för svenskt utredningsväsende under lång tid framöver.

Roger Andersson, professor i kulturgeografi, Uppsala universitet; Maria Roselius, sociolog, CUS, Socialstyrelsen; Grete Brochmann, professor i sociologi, Institutt for samfunnsforskning, Oslo; Henry Bäck, professor i offentlig administration, Göteborgs universitet; Jan Ekberg; professor i nationalekonomi, Växjö universitet; Annick Sjögren, docent i etnologi, Södertörns högskola; Lise Togeby, professor i statsvetenskap, Århus universitet; Charles Westin, professor i IMER, Stockholms universitet





Insänt av Björn den 22 februari 2005, 16:29:46| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

Folkpartiet fiskar grumligt
Valrörelsen har dragit igång tidigare än väntat, åtminstone för dem som tjänade på politiseringen av invandrarnas utsatta position i Sverige både under och efter förra valet. Folkpartiet är ett av de partier som har smakat på frukterna av retoriken att "ställa krav på invandrare".

(Läs också inlägget: Masoud Kamali??
"Mona Sahlin politiserar forskningen")


Folkpartiet följde realpolitikens logik i förra valet och fiskade främlingsfientliga röster och därmed inte bara räddade sig kvar i riksdagen utan också blev landets tredje största parti.

Partiet verkar välbekant med situationen i många andra europeiska länder där ett institutionaliserade och väletablerade vi-och-dem-tänkande erbjuder grogrund för de partier som vill fiska främlingsfientliga röster och vinna billiga politiska poäng.
Främlingsfientliga partiprogram stannar sällan i de partier som lanserar dem utan sprider sig också till andra etablerade partier.

De socialdemokratiska och borgerliga regeringarnas agerande i integrationsfrågor efter Ny demokratis triumf ger all anledning att hålla med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som hävdat att andra partier stal deras program.

Men det märkligaste har ändå varit transformationen av folkpartiet. Med rekordfart har man gått från att vara ett parti som började sin förra valrörelse med att vilja bekämpa rasismen i Sverige till att bli en främlingsfientlig röst i den svenska politiken. Det skulle naturligtvis inte ske om partiet inte har fått draghjälp från självutnämnda experter och ideologer med invandrarbakgrund som legitimerar sina rasistiska utspel med utseende och "insider information" från invandrargrupperna.

Om detta är en relativ ny företeelse i Sverige är det inte lika färskt i andra länder. Så gott som alla främlingsfientliga partier i Europa har använt sig av personer med invandrarbakgrund för att gardera sig mot att bli kallad rasistiska.
Märkligt nog kallas folkpartiets främlingsfientliga trumfkort - att ställa krav på invandrarna - för integrationspolitik.

Låt oss titta närmare på den integrationspolitik som folkpartiet nu förespråkar. Det hela kan sammanfattas i partiets slogan om "arbete i stället för bidrag"; en politik som partiet lanserade i början på 1990-talet i Uppsala, men där det totalt misslyckats och lämnat efter sig ökad segregation och utanförskap.

Den syn på integration som brukar kallas för "arbetslinjen" delas av många i Sverige och förenar för övrigt omaka par som folkpartiet, oppositionen, socialdemokratin och Integrationsverket.
Detta är kanske ett resultat av att nationalekonomerna i Sverige tillåtits dominera integrationsdebatten och forskningen i Sverige

Att reducera integrationen till att gälla om man har ett arbete eller inte är inte bara ett tecken på okunskap, utan också ett hån mot historiken bakom integrationens framväxt.

Att jämställa integration med arbete är att jämställa samhället enbart med en samling isolerade individer.

Integrationspolitiken i Europa har växt fram som ett svar på saknad av gemenskap och tillhörighet i det moderna samhället och inte enbart som ett svar på arbetslöshet.
Men i dag har den politiska och ekonomiska makten i Sverige lyckats att omformulera agendan för integration.

Ett annat problem med arbetslinjen är att en individ kan ha arbete, men ändå kringgå skattesystemet, arbeta svart, fuska med bidrag, etc och trots detta betraktas som integrerad. Arbetslinjen drivs av en del andra länder i dagens Europa, som exempelvis av den ultraliberala italienska staten.

Det vore klokt av arbetslinjeförespråkarna att besöka de italienska landsbygderna och städerna där invandrare används som arbetsslavar utan några som helst rättigheter.

De har förvisso arbete, men sådana arbeten som bidrar att bevara de sociala klyftorna, maktstrukturer segregation och utanförskapet i samhället. Arbete är självfallet en viktig del i integrationen, men det kan inte vara vilket arbete som helst. Arbete är ett socialt fenomen och får sin mening i ett socialt sammanhang. Arbete måste fylla två krav för att det räknas som integrerande, nämligen att det gynnar både individen och samhället.

Att tvinga folk till arbete, som folkpartiet hävdar, är missvisande och ger sken av att personer med invandrarbakgrund inte vill jobba.

I dag finns det hundratusentals av dessa människor i arbete och får Sverige att rulla. Det finns också tiotusentals personer med invandrarbakgrund som har sökt och söker jobb dagligen och inte får det på grund av diskriminering.

Folkpartiets så kallade integrationsprogram förnekar och därmed legitimerar diskrimineringen både på individ och strukturell nivå.

Faktum är att folkpartiet inte drivs av ett genuint intresse av att skapa ett integrerat och bättre samhälle för alla, utan av en opportunism kopierad av andra länder i Europa där fiska-röster-strategi går före humanism, solidaritet och gemenskap.

Kampen för att skapa ett bättre samhälle för alla som bor här går genom kampen mot den strukturella diskriminering som håller på att förstärkas av partitoppars realpolitik.

Fotnot: Kamali leder det europeiska forskningsprojektet The European Dilemma: Institutional patterns and politics of Racial Discrimination. Åtta europeiska länder deltar.

MASOUD KAMALI
professor, Mittuniversitetet , och Uppsala universitet

Svenska Dagbladet Brännpunkt

Insänt av Björn den 22 februari 2005, 16:17:57| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

20 februari 2005, 15:25:58
Norrköpingsflicka sköts med 86 skott
GÖTEBORG.

Aftonbladet

Den 14-åriga Norrköpingsflickan förs till Irak.
Där skjuts hon med 86 skott.
Polisen tror att hon utsatts för ett hedersmord.
– De här morden är välplanerade och välorganiserade och de har inte skett överilat. Problemet är att styrka alla aktörers medverkan i både planering och genomförandet, säger Kicki Åhre Älgamo, till Göteborgs-Posten.


Tre år efter mordet på Fadime Sindhal genomför nu Rikskriminalen flera större utredningar där man misstänker att unga svenska flickor med invandrarbakgrund mördats utomlands av släktingar.

Skolorna anmäler
Samtidigt spanar man också efter flera flickor som försvunnit
utomlands. Även i de fallen misstänker polisen hedersmord.
Ofta är det skolan som anmäler flickorna som saknade.

Häktad i sin frånvaro
I flera av fallen vet polisen att flickorna förts till sina
ursprungsländer mot sin vilja.

I fallet med den 14-åriga flickan från Norrköping som dödades med 86 skott i Irak är en person häktad i sin frånvaro.


Insänt av Björn den 20 februari 2005, 15:25:58| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

3 februari 2005, 16:52:51
Svenska Dagbladet
SvD: Över två miljoner nya svenskar


Insänt av Björn den 3 februari 2005, 16:52:51| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

25 januari 2005, 0:37:24
Borlänge Tidning


Insänt av Björn den 25 januari 2005, 0:37:24| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

DN - Kultur - Amara leder kampen mot kvinnovåldet

Insänt av Björn den 25 januari 2005, 0:36:17| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

21 januari 2005, 18:46:46
Statistik från olika myndigheter.
Statistik om invandringen till Sverige. Klicka här.


Insänt av Björn den 21 januari 2005, 18:46:46| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

16 januari 2005, 18:27:03
Är svenskar människor?
"Det handlar om människor" får vi ständigt höra. Med detta har man hävdat, att när det gäller invandringen kan vi bortse från kostnadsaspekter.

Logiken i detta blir endera:

a) Det finns inga målkonflikter, resurserna är obegänsade. Vi kan satsa hur mycket som helst på invandringen utan att det egentligen behöver betalas. Det drabbar inte andra samhällsområden.

b) Utgifterna för invandringen och satsningen på invandrarna måste visserligen betalas, och det går ut över svenskarna, men det är OK. Utlänningar är nämligen "människor" i högre grad än svenskar. Trots allt tal om "alla människors lika värde" gäller inte detta i verkligheten.

Denna logik vill de generösa knappast kännas vid. De kör bara på. Vi får "inte ställa grupp mot grupp", mässar man.

Ibland går man steget längre, och förnekar att det överhuvudtaget existerar olika grupper: "det finns inte vi och dom". Med det synsättet blir det oanständigt och snudd på åtalbart att sätta en rubrik som den här ovan - det finns ju inga svenskar.

Jag hävdar ändå att så är fallet - vi finns.
..............................

Jag hävdar också att politik handlar om att prioritera och att välja väg. Som politiker kan man försöka intala sig själv och andra att det inte är så - de dagliga politiska besluten innebär ändå prioriteringar, hela tiden.

Resultaten av den förda invandringspolitiken börjar nu märkas alltmer, priset blir allt högre. Alltfler svenskar får vara med och betala, på olika sätt:

När det hittillsvarande 1) pensionssystemet ersätts med ett annat 2), betyder det försämringar. Bakgrunden är att ATP-systemet så att säga sprack: utgifterna överskred inkomsterna.

När bostadspriserna går i höjden i våra storstäder och unga får vänta så länge på egen bostad har det samband med en brist på bostäder - trots allt bostadsbyggande under så många år.

När fastighetsskatten höjs - trots att det innebär att många inte får råd att bo kvar där de är uppväxta - beror det på att staten är i desperat behov av inkomster.

När skolan så till den grad misslyckas med att förmedla kunskaper och moral har det samband med att det ofta saknas ens en undervisningssituation.

När sjukvårdspersonal nu talar om en "ny folksjukdom" syftar de på det ökande antalet misshandelsfall i våra storstäder, bl.a. genom alla "gaturån". Offren är vanligen etniska svenskar, förövarna har vanligen utländsk bakgrund.

Detsamma gäller gruppvåldtäkterna - ett fenomen som vi tidigare inte ens hörde talas om. Antalet sådana våldtäkter har ökat kraftigt under 90-talet. 3)

När gamla får dålig vård eller tvingas vänta på en plats har det samband med personalnedskärningar och besparingar i äldreomsorgen.

När väntetiderna ökar och köerna växer inom sjukvården har det samband med otillräckliga resurser. Många har inte råd med sin tandvård.

Tjänstemän inom socialvården har länge varit utsatta, på sistone har hot och våld ökat markant också mot arbetsförmedlare.

När bankrånen gick ned ökade butiksrånen. Nu är det främst värdetransporter och bankboxar som drabbas. Metoderna blir allt våldsammare. Ett nytt inslag är driv-in-metoden mot butiker, s.k. smash & grab.

När det råder brist på poliser och polisstationer måste stängas sammanhänger detta med otillräckliga anslag. En av orsakerna till att poliserna inte räcker till är bevakningen av jättearrangemang som Förintelsekonferenserna. 4)
...................

Grovt sett handlar det om fyra typer av kostnader som vi svenskar drabbas av genom invandringen:

1. Konkurrensen om resurserna skärps. När det i ena änden blir nya utgifter måste det i andra änden sparas.

2. Invandringen medför särskilda problem. 5) Exempelvis språkproblem, skolsvårigheter och kriminalitet.

3. Det görs en direkt prioritering av invandrare. Därmed blir svenskar diskriminerade. 6)

4. Till detta kommer det demokratiska underskott som invandringspolitiken skapar eller förstärker. Samhällsklimatet i Sverige har blivit påtagligt likt en diktaturstats, yttrandefriheten sitter trångt.

Det sägs att om en groda kokas kommer den inte att reagera, om värmen ökas bara sakta.

1) Demokratiskt framröstade pensionssystemet.

2) Utan diskussion, genom dekret uppifrån,.

3) Vad än Robert Aschberg och Hasse Aro på TV3 säger om saken.

4) Förintelsekampanjandet ingår som en del av kampanjerna mot "främlingsfientlighet och rasism" - en konsekvens av den förda invandringspolitiken.

5) Särskilda problem - dvs problem som vi annars inte skulle ha haft, eller inte haft i samma utsträckning.

6) Invandrarföreningar får en hel del bidrag. Vilken föreningen eller tidskrift kan få bidrag för att befrämja svensk kultur?

Insänt av Björn den 16 januari 2005, 18:27:03| Permalink| Kommentarer (2) | TrackBack

Bottenkänning
Förvisso går det utför med Sverige. Hur drastiskt har inte vårt land förändrats sedan 1950, på mindre än en mansålder!

Gör tankeexperiment att denna förändring fortsätter i oförminskad takt. Hur kommer Sverige att se ut om ytterligare 50 år?
Vad finns av fysisk trygghet och fungerande rättssamhälle?
Hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder försörjer sig genom eget arbete?

Vilken kvalitet finns inom vård, skola och omsorg?
På vilken nivå ligger pensionen?
Hur höga är skatterna?
Hur stor är statsskulden?
Vad finns kvar av demokrati?

Sedan 1990-talet, har makthavarna knappast visat någon benägenhet att lyssna på varningar eller att ta till sig av kritik. Inte heller verkar svenskar i allmänhet reagera, i varje fall har de inte funnit någon väg att kanalisera detta politiskt.
.....................................

NYLIGEN TRÄFFADE jag Arne, som hade synpunkter kring detta. Arne är 30 år, har en kvalificerad utbildning men blivit arbetslös, efter varsel inom det storföretag där han varit anställd. Arbetslösheten har givit honom tid att fundera över sakernas tillstånd.

Arne tror att det måste bli värre, mycket värre, innan det kan bli bättre. Sverige måste köras helt i botten innan det kan ske ett uppvaknande och utvecklingen vänder.

Har han rätt?
..........................

Frågan rymmer åtminstone två aspekter:

1. Vad betyder det konkret när ett samhälle körs i botten, vad blir det mänskliga priset?

2. Vilka är utsikterna att utvecklingen kan vändas, efter en total bottenkänning?

.................

1. De som först och främst drabbas är naturligtvis de svagaste grupperna i samhället, de som inte kan göra sig politiskt gällande. Barn och gamla, lågutbildade och lågavlönade, sjuka och personer utan kontakter/nätverk.

Priset blir både materiellt och mentalt. Såväl ekonomisk som fysisk trygghet försvinner. Alla slags miljöer förslummas. Kulturellt och moraliskt sker ett förfall, solidariteten människor emellan minskar. Droganvändningen ökar, ohälsotalen stiger och i slutändan blir konsekvenserna demografiska. Man dör tidigare, det föds färre barn och befolkningen minskar.

2. Hur hämta sig från något sådant?

Tyskland och Japan kunde hämta sig efter krigsslutet 1945. Industrier, kommunikationer och bostäder hade förstörts, miljoner tyskar och japaner hade dödats och skadats, ändå kunde man komma igen. Båda dessa länder kom snabbt åter på fötter.

Jämför detta med t ex fattiga u-länder. Ytligt sett var förutsättningarna inte bättre än i afrikanska länder, men där fanns en skillnad. I Tyskland och Japan fanns något som Algeriet och Kongo saknade. Det handlade om kulturella faktorer, om kunskap och minne, målmedvetenhet och sammanhållning.

Sverige skulle efter en bottenkänning vara i ett sämre utgångsläge än Tyskland 1945. Kanske skulle utgångsläget t.o.m. vara sämre än det i Afrika idag.

Åtminstone tre faktorer gör oddsen dåliga:

A. Det mångkulturella projektet skulle ha hunnit fullborda en uppsplittring, där svenskar utgör bara en etnisk grupp bland andra i "Sverige". Det skulle inte finnas ett folk, med en känsla av samhörighet. Det skulle saknas gemensamma värderingar och en gemensam vision. Inget skulle vara självklart, en grundläggande trygghet skulle vara borta.

B. Nivelleringen inom skolan - i riktning nedåt - skulle ha nått långt, samtidigt som samhället förändrats tekniskt och strukturellt, mot större komplexitet och ökad sårbarhet. Människor skulle sakna överblick och färdigheter för att kunna resa sig.

C. Landet skulle ha hunnit bli ekonomiskt bankrutt. Varifrån då uppbringa resurser till nödvändiga investeringar? Hur få investerare att tro på möjligheten av framtida utdelning?
.......................

DÄRUTÖVER KAN frågan ställas: vilka möjligheter skulle finnas att arbeta politiskt i ett sådant samhälle? Vad skulle hindra makthavarna från att låta oppositionella individer bara "försvinna", som nu i Vitryssland? Om detta ens vore nödvändigt - medvetandeindustrin skulle ge ett fast grepp om människors tankar.

Alltså: bättre förutsättningar än vad vi har nu, att arbeta politiskt, blir det kanske aldrig!

Insänt av Björn den 16 januari 2005, 18:21:22| Permalink| Kommentarer (1) | TrackBack

14 januari 2005, 7:52:24
Ny statistik...
Centrum för rättvisas blogg:

Ny statistik gällande studenter med utländsk bakgrund på juristutbildningen

I går presenterade SCB och Högskoleverket ny statistik som tar sikte på andelen studenter med utländsk bakgrund i högskolan under läsåret 2003/2004. Bland annat framgår att av de stora programmen med många högskolenybörjare har bl a juristutbildningen högst andel med utländsk bakgrund – 18 procent.

- Allmänt sett är inte längre personer med utländsk bakgrund underrepresentade på högskolan, säger Högskoleverkets utredare Stig Forneng.

Med detta känns det än mer viktigt att Juridicums vid Uppsala universitet beslut att frysa försöksverksamheten med etnisk kvotering till juris kandidatprogrammet består!

Insänt av Björn den 14 januari 2005, 7:52:24| Permalink| Kommentarer (0) | TrackBack

10 januari 2005, 11:59:19
Sverige kunde inte...
FAKTA/”Gömda”
1995 kom den dokumentära romanen "Gömda" ut. Boken skrevs av huvudpersonen Maria Eriksson tillsammans med Liza Marklund. När den kom ut i pocket i februari i år blev den snabbt en storsäljare. Idag har pocketboken sålt 700 000 exemplar.

Historien om en svensk kvinna som får asyl i USA istället för att utvisa den invandrade mannen. Mona Sahlin säger "att hon insett att kvinnor som lever gömda under hot från män måste kunna få hjälp att emigrera".

Boken skildrar en svensk kvinna, Maria Eriksson, och hennes kamp för att överleva. Den man hon en gång var kär i våldtar och misshandlar henne och hotar att döda henne och deras gemensamma dotter Emma. Hon lämnar honom och träffar så småningom en ny man, Anders, som hon får barn med. Men Marias förra pojkvän fortsätter sina trakasserier. Tillsammans med sina bröder och vänner gör han familjens liv till ett helvete: mordförsök, misshandel och försök att kidnappa barnen blir vardag och de tvingas gå under jorden.

I sex år lever de gömda på olika platser i Sverige. Men mannen ger inte upp. Han letar efter dem och hittar dem till slut. När deras dotter Emma håller på att gå under psykiskt och Maria själv försöker begå självmord, har de inget val - de måste lämna Sverige. Boken slutar med deras första försök att gömma sig utomlands 1991.


Exklusiv intervju: Maria i Liza Marklunds ”Gömda” om sitt liv efter flykten

Maria Eriksson är huvudpersonen i Liza Marklunds succéroman "Gömda". Hon hotades, misshandlades och levde gömd i skräck för sin förre sambo. Skyddet i Sverige räckte inte - 1995 lämnade hon landet för en ny identitet i en annan världsdel. Aftonbladet Kvinna har som enda tidning intervjuat henne om hennes liv i dag.
Genom en raspig telefonlinje från någonstans i världen berättar hon om sitt liv i dag.

Ibland tvekar hon, tar ny sats för att orka berätta. Berätta om flykten som gav henne friheten att gå utanför dörren, men som tvingade henne att bryta alla kontakt med familj och vänner. Maria Eriksson, 37, bor i dag i ett medelklassområde i en annan världsdel tillsammans med sin man Anders och barnen Emma, 12, och Robin, 10. Fast i det nya hemlandet heter de något annat. De har alla bytt identitet och lever ett tillbakadraget liv. Inte ens deras nära vänner vet om deras bakgrund. Att Maria levt under dödshot i nästan 15 år. Att hennes förra sambo gång på gång slagit sönder hennes hem, och misshandlat och våldtagit henne. Att barnen vuxit upp instängda på olika platser i Sverige. Gömda. Och att han i denna stund fortfarande letar efter henne.

Tycker du att du lever ett bra liv i dag?
- Ja, det tycker jag. Jag kan inte säga att jag ångrar att vi flyttade utomlands - det gav oss liv igen. Vi hade inte överlevt annars. Vi var i fängelse och vi kom till friheten. Men jag har ju inte flyttat frivilligt. Det är nog annorlunda om jag hade gjort det. Men jag kan öppna min dörr, ta bilen och åka och handla. Det kunde jag inte i Sverige, jag var totalt instängd.

1995 gav de sig iväg. De hade försökt flytta ur landet en gång tidigare. Då avslöjade försäkringskassan deras gömställe för Marias förra sambo och de återvände efter sex månader utomlands. Den här gången har de inte lämnat något åt slumpen. Ingen vet var de finns. Inte heller de svenska myndigheterna.

-Det finns inga spår efter oss. Vi använder aldrig bankkort till exempel, och det syns inte att jag äger huset. Allting är sekretessbelagt. Skolan vet inget om vår bakgrund. Det enda de vet är att barnen absolut inte får hämtas av någon annan.

Vad är det svåraste med ert nya liv?
-Den dagen jag gömde mig förlorade jag mina föräldrar - jag fick aldrig ta farväl. Jag önskar att jag kunde få fem minuter och ta det där farvälet. Att få krama om dem - då kanske saknaden inte hade varit så stor. Barnen kommer heller aldrig att ha någon mormor eller någon farfar. Det är ett oerhört högt pris att betala.

Hur mår du i dag?
-Vi var i väldigt dåligt skick när vi gav oss av från Sverige. Det fanns ingen livsvilja kvar. I dag känner jag att jag är i balans. När du har barn får du en inre styrka, du går igenom vad som helst för dem. Men visst sitter mycket bitterhet kvar. Det gör mig bitter att Sverige inte kunde skydda mig. Jag tycker fortfarande att jag skulle få stanna, och att han skulle ge sig av.

Under tiden som familjen levde på flykt i Sverige mådde Marias dotter Emma väldigt dåligt. Hennes pappa hotade henne med kniv och hon såg hur han misshandlade hennes mamma. Emma blev destruktiv och familjen tvingades att gömma undan saker hon kunde skada sig själv med. Hon hade slutat äta och familjen trodde att hon skulle dö. Maria berättar om ett test som svenska psykologer gjorde strax innan de flyttade från Sverige: Emma placerades i en sandlåda tillsammans med en dockfamilj. Emma grävde ner hela dockfamiljen och slutade aldrig lägga på sand.

Hur mår barnen nu?
-Vi var ute på en stor äng några veckor efter att vi kommit till vårt nya land. Emma sträckte ut armarna och bara sprang och sprang med armarna utsträckta. Det har hon aldrig kunnat göra tidigare. Tiden i fångenskap har förändrat oss alla, men speciellt kan jag se det på mina barn.
- Vi har fått arbeta mycket med psykologer, speciellt med Emma. Hon mår fortfarande dåligt ibland och har svårt att äta i perioder. Men att anpassa sig till det nya landet har gått bra. Det är det viktigaste - att barnen kunnat hämta sig.

Vad vet du om din förre pojkväns liv?
-Han finns fortfarande kvar i min hemstad och lever ett kriminellt liv där. Jag vet att han letar efter mig: han hotar mig fortfarande genom mina föräldrar. Han anser fortfarande att jag är hans fru och att jag har skämt ut honom, eftersom han inte har någon makt över mig. Han kommer aldrig att ge upp. Han ger upp den dagen jag är död.

Är du rädd?
-Fortfarande finns en rädsla som jag aldrig riktigt kopplar bort. Jag är väldigt vaksam. Jag har till exempel aldrig någon bakom ryggen när jag är ute. Går jag ut på restaurang och äter sätter jag mig alltid så att jag ser vilka som kommer in. Jag har också koll på var branddörren är. Jag måste kunna ge mig av. Snabbt.

För Maria innebar skrivandet av boken "Gömda" en läkningsprocess. Intäkterna från boken har också gjort det möjligt för henne att flytta. Att gömma familjen under alla dessa år på olika platser i Sverige kostade staten miljoner, berättar hon. Men medel för att bosätta sig utomlands fick de inte. Nu planerar hon att skriva en uppföljning på boken, också den tillsammans med Liza Marklund.

-Det är viktigt att alla som läser "Gömda" och som är i samma situation som jag får reda på att jag överlevde. Att det finns hopp. De ska veta att man kan klara av det. När det var som svartast för mig så hittade jag aldrig någon som klarat sig ur det. Men jag har klarat det. Jag lever.

Boken "Gömda" avslutas med dina ord: "Vi kommer att bli fria". Är du fri i dag?
- Jag har mer frihet än vad jag kan ha i Sverige. Jag kanske har 50 procent frihet i dag. Helt fri blir jag den dagen han är död. Han och hans vänner och bröder.

Svenska Maria flykting - i USA

HON FICK ASYL I USA Maria Eriksson tvingades fly från Sverige för att komma undan sin exmans terror. I dag lever hon med sin familj i USA.

Maria från bästsäljaren ”Gömda” har flytt i 14 år - Sverige kunde inte skydda henne från exmannens våld.

Maria Eriksson, kvinnan i bästsäljaren ”Gömda”, har fått asyl i USA.
En 14-årig flykt är över. Det är första gången USA ger fristad åt en kvinna som behöver skydd mot hustrumisshandel. Journalisten och författaren Liza Marklund skrev "Gömda" i samarbete med Maria Eriksson. 700 000 svenska bokköpare är därmed bekanta med fallet. Den 16 juni kommer uppföljaren "Asyl" som berättar hur flykten slutat - i USA.
- Vi klarar inte att skydda vår egen befolkning, konstaterar Liza Marklund.

"Svidande nederlag"
I dag skriver hon på Aftonbladet Debatt om Maria Erikssons öde: "För Sverige som rättsstat är det ett svidande nederlag."
Sedan 1988 har Maria varit på flykt undan mannen som är biologisk far till hennes dotter och som utsatt familjen för misshandel, terror och mordförsök. I boken "Asyl" avslöjas att familjen redan 1994 försökte få ekonomisk hjälp att emigrera.
Kammarrätten avslog deras begäran.

Dottern slutade tala
Samtidigt förberedde myndigheterna ett omhändertagande av barnen, som for illa.
Dottern Emma - som en gång hotats med kniv mot strupen - hade en tid slutat tala, vägrade äta och försökte skada sig själv.
Då köpte Liza Marklund - som just skrivit "Gömda" - flygbiljetter åt dem.

Flydde till Chile
Flykten gick först till Chile där Maria försörjde familjen genom att öppna en liten skollunchservering.
1998 kom familjen till USA.
Där fick Maria Eriksson idén att gå till domstol.
Hon hade fastnat för en formulering i kammarrättsdomen 1994: "I målet får anses utrett att familjen Eriksson för att leva ett normalt liv behöver flytta från Sverige."

En av USA:s skickligaste människorättsadvokater tog hennes fall.

"En lycklig kvinna"
Den 25 februari 2003 beviljades Maria Eriksson och hennes familj asyl.
-Jag betraktar mig som en lycklig kvinna i dag, även om bitterheten aldrig riktigt försvinner, säger Maria Eriksson.

Mona Sahlin.
Staten ska hjälpa fler jagade kvinnor att emigrera
Fler svenska kvinnor ska få hjälp av staten att börja ett nytt liv i ett annat land.
-Jag har precis börjat förstå vidden av den här frågan, säger Mona Sahlin, jämställdhetsminister.

Nyheten om fallet Maria Eriksson tar hon emot med kluvna känslor.
-På ett sätt skäms jag över att en svensk kvinna fått asyl i USA. Å andra sidan är det positivt att hon har fått en chans.
Mona Sahlin säger att hon insett att kvinnor som lever gömda under hot från män måste kunna få hjälp att emigrera.
Hon känner till "sju-åtta stycken" sådana fall och vill inleda ett samarbete med andra länder för att hjälpa dessa kvinnor.
-Som jag ser det måste staten betala detta.
Är det ofrånkomligt att ett antal misshandlade kvinnor måste emigrera?
-Ärligt talat: ja.

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, ser dock allvarligt på idén att låta fler kvinnor i Maria Erikssons situation emigrera:
- Det är något så extremt.
Istället kan man skärpa straffen, tycker hon.
- Man borde överväga elektronisk fotboja för vissa män som överträder besöksförbud, säger Madeleine Leijonhufvud.

Mannen slog och hotade henne
Maria Eriksson förlovade sig på 1980-talet med en man och paret fick en dotter, Emma. Mannen slog, hotade och terroriserade sin fru.
När Maria Eriksson 1988 gifte sig med en annan man tilltog terrorn.
Gång på gång lyckades förövaren och hans vänner spåra familjen.
Myndigheter ansåg att Maria Eriksson måste gå under jorden. 1991 hade de bott på ett tiotal ställen. Barnen mådde allt sämre. De skickades då iväg utomlands. De kom tillbaka, till sitt senaste gömställe, i Smedjebacken. Förhoppningen var att få vård för barnen. Men de fick inte vara ifred. Maria Eriksson kom då i kontakt med Liza Marklund. Tillsammans skrev de boken "Gömda" som kom ut 1995. Deras samarbete har nu även resulterat i boken "Asyl" som beskriver åren i exil.


Insänt av Björn den 10 januari 2005, 11:59:19| Permalink| Kommentarer (0)

Utanförskapet växer...
I 91 svenska bostadsområden ligger sysselsättningen på mindre än 50 procent. I många av dem klarar mindre än hälften av eleverna grundskolan.

De värst utsatta områden är tio gånger så många i dag som 1990. Folkpartiet har gjort en kartläggning av Sveriges bostadsområden. Låg sysselsättning, dåliga skolresultat, lågt valdeltagande och hög brottslighet är kriterierna för de områden som partiet kallar för utsatta.

136 bostadsområden är enligt rapporten klart präglade av utanförskap. De har en sysselsättning på mindre än 60 procent, mer än 30 procent av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och valdeltagandet ligger under 70 procent.1990 fanns det tre sådana områden.I vissa av områdena klarar bara en fjärdedel av eleverna grundskolan och brottsligheten är dubbelt så hög som genomsnittet i landet.

I 91 av bostadsområdena har bara 50 procent någon sysselsättning. Den siffran var nio 1990.I folkpartiets undersökning, som döpts till Utanförskapets karta, redovisas de olika länens situation. I Skåne är läget extremt. Nästan en tiondel av bostadsområdena präglas av utanförskap.

I städer som Malmö och Landskrona klassas nästan en femtedel av områdena som utanförskapsområden.Också i Västmanlands, Östergötlands och Södermanlands län var antalet utsatta områden uppseendeväckande högt, vilket visar att det som tidigare var storstadsfenomen nu drabbar också övriga delar av landet.Utanförskapets karta presenteras på Dagens Nyheters debattsida av folkpartiledaren Lars Leijonborg och riksdagsmannen Mauricio Rojas, som är partiets integrationstalesman.

Undersökningen bygger på detaljerad sysselsättningsstatistik som Statistiska centralbyrån tagit fram, skolresultaten för läsåret 2002-2003 från Skolverkets register, valdeltagandet 2002 och Brottsförebyggande rådets våldsbrottsstatistik för 2003.

Insänt av Björn den 10 januari 2005, 11:56:58| Permalink| Kommentarer (0)

6 januari 2005, 13:26:20
Normbildning...
EGENTLIGEN SKULLE det här reportaget handla om brottslighet - bland invandrare och flyktingar. Så jag skaffade mig en utredning. Från Statistiska Centralbyrån. Foreign Citizens and Crime. The Swedish Case, heter den.


De strax äver 5 procent icke svenska medborgare som lever i Sverige begår:
50 procent av all ertappad smuggling
40 procent av alla våldtäkter
30 procent av alla mord
30 procent av alla stölder och snatterier.

På statistiskt språk är gruppen kraftigt överrepresenterad. Det förvånar mig inte, förvånar gör istället rapportens språk.

För det påstås att utländska medborgare 'löper större risk att begå brott'. I mitt språk begår jag brott, jag löper inte risk att göra det. Våldtar jag, så våldtar jag. Ansvaret är mitt - inte någon slags grå omgivnings.

Det var då jag började fundera över sättet att tala, och inte tala. Om orden, handlingarna och konsekvenserna.

JAG HÖRDE HISTORIEN för första gången för tio år sen. Det lilla samhället med den stora flyktingförläggningen. Cyklar, leksaker, handdukar, lakan i trädgården försvann. Lås bröts upp, båtar 'lånades'.

"Visst är de trevliga", sa tanten i den lilla dalsländska affären, "men de stjäl så förbannat!"

Men ingen sa något. Inte offentligt. Inte de bestulna, inte polisen, inte invandrarverket. Idag säger Christina Lindblom, chef för invandrarverkets västra region så här:

"Visst förekommer den formen av snatterier och egenmäktigt förfarande. Hur man kan få för sig att gå in i en annans trädgård och norpa åt sig någonting, är ju främmande för de flesta. Och det är sorgligt att det fortsätter, att det inte händer någonting på direkten.Så fort det upptäcks så ska ju alla vi då, som representerar det svenska samhället ge en signal, om att detta acceptera vi inte! Och då menar jag hela svenska samhället, för vi är ju normbärare allihopa!"

Men i tio vår det tyst. Vet vi förresten vad som pågår innanför förläggningarnas murar? Jag visste det inte förrän i förra veckan. Jag fick en s.k. incidensrapport, från invandrarverket. Den täcker två månader. 150 fall. Minst två om dagen. Mordhot, knivar, inbrott, bombhot, flyktingar som inte gillar att bli störda under Ramadan och
som därför slår sönder sin omgivning, sexuella övergrepp, albaner som hotar tolkar till livet om de inte ljuger, sittstrejker, knivar igen, slagsmål med knivar, kedjor, biljardköer, stenkastning, skadegörelse, misshandel. Allt mellan flyktingar.

Ingvar Belkert är säkerhetschef på invandrarverket. "Det straffsystem, det sanktionssystem som vi har i Sverige för de brott som är de vanligaste i våra anläggningar, är väl med internationella mått relativt milt. Det resulterar i att de signaler vi ger de människor som begått någon form av brott, blir något felaktiga. Dessutom tar det alldeles för lång tid från det att någon gör någonting tills dess att det blir en reaktion i det svenska rättssystemet. Detta leder till att man felaktigt tror att Sverige inte bryr sig om hur man beter sig och att man i Sverige kan begå det här typen av handlingar utan påföljd.'"

PÅ GAMMELSTADSSKOLAN har serbiska, kroatiska och makedonska barn slutat tala med varandra. Kosovoalbanerna har deporterats. Skyttegravarna är grävda. Men ingen eller få vill tala om det. Om konflikten, om konsekvenserna. Om allt som inte sagts på tio är, säger Olle Hermansson så här:

"Jag tycker att man ska redovisa både de negativa och positiva faktorerna. Och där tycker jag att man gjort invandringen en björntjänst genom att inte tydligare redovisa de negativa sidorna. De sprids ändå på olika vägar och analyseras då dåligt. Tyvärr har det funnits en välvilja bland massmedia som resulterat i att man inte lyft fram dessa saker för att inte få en negativ reaktion mot flyktingar. Samtidigt har övriga samhället varit väldigt försiktiga med att informera om detta. Och det gäller såväl kriminalvård som sociala myndigheter. Och det är en björntjänst.

Vi måste presentera verkligheten som den ser ut!"

I Vänersborg ansvarar tre nyrekryterade personer för 700 asylsökande. Då handlar det enbart om tak över huvudet och matpengar -inte det minsta om normer och regler.

Christina Lindblom:

"Det är en orimlig situation och därför behöver vi hjälp från övriga instanser i samhället - t ex kyrka, frivilligorganisationer och idrottsrörelsen."

- Håller vi på att skapa latenta krutdurkar runt om i Sverige?

"Ja. Jag är oroad över att det är precis det vi håller på med!"

"Vi har fortfarande grupper kvar som hållit sig gömda och som med tiden får uppehållstillstånd. Och signalen som vi ger, är ju att det lönar sig att bråka, att det lönar sig att krångla, att det lönar sig att hålla sig kvar, att gå under jorden."

SIGNALER. SIGNALER. SIGNALER. Från polis, från invandrarverk, från sociala myndigheter - men främst från oss själva. Det är vi som är sk normbärare. Det är fortfarande vi som bestämmer över ett samhällets utveckling. Inte myndigheter och inte omvärldens kaos. I alla fall än så länge. Då måste vi ha kraft och tolerans att diskutera allt. Jag vill inte ha dolda kosovoalbanska enklaver i det svenska samhället. Varken det eller serbiska eller somaliska eller turkiska. Jag kan inte heller acceptera, att det dras ett vitt täcke över den brottslighet som präglar vissa flyktinggrupper. Jag kan däremot acceptera att olika människor av olika ursprung och olika religion tänker annorlunda än jag. Men jag behöver nödvändigtvis inte gilla deras synpunkter.

Och jag måste få säga det, utan att behöva skämmas. Eller kallas rasist.

Men talar vi inte om de här problemen, kommer vi att drunkna i dem. Utan att vi egentligen förstod hur det gick till.

Insänt av Björn den 6 januari 2005, 13:26:20| Permalink| Kommentarer (0)

31 december 2004, 9:26:48
Främlingsförsiktighet...
Invandringskritiska personer eller organisationer, i Sverige som i andra länder, kallas genomgåeende "främlingsfientliga".

Det finns knappast någon invandringskritisk organisation, vid någon tidpunkt, på någon plats, som lyckats undgå den stämpeln. Det finns helt enkelt inget sätt att undgå den, med mindre än att byter åsikt och slutar att kritisera massinvandringen och det mångkulturella projektet.

Det rutinmässiga sättet att kalla politiska meningsmotståndare "främlingsfientliga" markerar ett intellektuellt och moraliskt skymningsläge.

Sverige har fortfarande ett visst militärt försvar. Detta tillkom för att kunna avskräcka främlingar från att försöka invadera och ockupera vårt land. I det syftet har vi varit redo att använda våld. Med den nya terminologin måste detta vara den allra grövsta formen av "främlingsfientlighet".



Detta militära försvar har för övrigt inte förmått hindra att Sverige blivit just invaderat och till stor del ockuperat. Våra politiker och myndigheter har inte gjort något för att undvika detta - tvärtom. De som kommer hit får omedelbart mat och logi ombesörjt, liksom rätt att fritt resa omkring i vårt land.

Därigenom har nu flera lantbrukare och taxiförare, i Småland och på andra håll, blivit avrättade. Ett otal svenska kvinnor har blivit våldtagna.

I själva verket har, mänsklighetens historia igenom, en viss misstänksamhet mot främlingar varit normalt. Det har handlat om en elementär självbevarelsedrift. För att inte råka illa ut måste man till en början vara försiktig - intill dess att man vet vem man har att göra med, och att vederbörande kommer i goda avsikter.

De politiskt korrekta begär att vi allmänt ska välkomna alla främlingar. Det är inte naturligt. Den som gör en illa tycker man illa om. Så har det varit och så kommer det att förbli.
--------------------------------------------------------------------------------

Det ovan sagda betyder alltså inte att vi ska vara allmänt negativa till personer som är födda utomlands. Vad det betyder är envar ska bedömas på sina egna meriter och sitt eget agerande. Å ena sidan är det klokt att vara försiktig, å andra sidan bör alla få en chans.

..............................

Man kan skilja på begreppen "invandrare" och "främling".

"Invandrare" står de för att man är utlandsfödd, men nu permanentboende i Sverige. Som sådan kan man ha en mer eller mindre stark strävan att anpassa sig och att inte utgöra ett problem i det svenska samhället.

"Främling" är den som inte anpassat sig, den som inte själv uppfattar sig som svensk och heller inte av sin omgivning uppfattas som svensk. En främling kan vara utlandsfödd, men inte nödvändigtvis. Det finns exempel på både andra och tredje generationens invandrare vilka känner sig som, och uppträder som, främlingar i Sverige.

Ja, begreppet "främling" kan utsträckas till även till en del av dem som sedan tio generationer eller mer bor i Sverige - nämligen de som i sitt handlande manifesterar brist på samhällssolidaritet. Till främlingarna kan då räknas gräddsfils- och fallskärmsfolket. Dit kan även räknas pajaspolitiker som blockerar ett seriöst medborgerligt samtal.

Det finns alldeles för många främlingar i Sverige!

Insänt av Björn den 31 december 2004, 9:26:48| Permalink| Kommentarer (0)

En annan linje...
Vill man verkligen motverka rasism måste en helt annan väg väljas. En lyhördhetens och respektens, en dialogens och demokratins väg.

Ser man till främlingsfientligheten ligger dess grund i dels den invandring som skett och dess sociala konsekvenser, dels det kränkande sätt på vilket svenskar med kritiska synpunkter bemöts.

Ser man till svenskfientligheten ligger dess grund i flera samverkande faktorer, från dumsnällhet till diskriminering.


A. FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN
a) Invandringen
Invandringen till Sverige under de senaste 10-15 åren har varit alltför stor - i en tid av arbetslöshet. Den har varit större än vi haft förutsättningar att klara av, ekonomiskt och socialt. Till detta kommer att denna invandring i praktiken varit okontrollerad. De flesta asylsökande har saknat pass, och det har varit svårt att överhuvudtaget fastställa deras identitet. Det har varit fråga om ekonomiska migranter mer än politiskt förföljda och skyddsbehövande. Attityderna till det svenska samhället har i många fall lämnat mycket, mycket övrigt att önska!

Dessa dåliga attityder har förstärkts genom den kravlöshet som asylsökande mött från svenska myndigheter. Betecknande är motiveringen som anfördes vid avskedandet av SIV-handläggaren Kenneth Sandberg: han hade företrätt en "minimalistisk linje" vid beviljande av bidrag.

Allt detta bäddar för spänningar och motsättningar mellan svenskar och nykomlingar.

Ett grundläggande fel beträffande både flykting- och anhöriginvandringen är att det har saknats en koppling mellan dem som beslutat om generositet och dem som i vardagen ska visa denna generositet. Man har så att säga inte "rättat mun efter massäcken".

Det måste till en bättre demokratisk styrning, en lyhördhet gentemot medborgarna. Sverige får inte gå längre i generositet än vad svenska folket i praktiken är redo att ställa upp på!

b) Kränkningarna
Svenskarna har aldrig bett om denna invandring. Allt har skett ovanför folkets huvuden och mot dess vilja. Redan däri ligger en kränkning.

Därtill kommer det klimat som skapats, där envar med invändningar riskerar att framställas som en ond människa. Till dem som avfärdas som moraliskt undermåliga hör inte sällan individer som hela sitt vuxna liv arbetat ideellt och visat internationell solidaritet, individer som ända in i märgen revolterar mot idén att människor ska särbehandlas bara pga sitt utseende. Detta är naturligtvis djupt orättvist, och sårande.

En kränkning ligger också i att bli undanhållen viktig information, att föras bakom ljuset och bli lurad. Däri ligger en potentiell frustration.

Medborgarna måste bemötas med respekt, dvs få korrekt, relevant och tillförlitlig information ges möjlighet att komma till tals, och deltaga i en dialog slippa utsättas för tillmälen och hot.

B. SVENSKFIENTLIGHETEN
a) Dumsnällheten
I det forna Sovjetunionen kunde en familj få vänta i decennier på en egen lägenhet. De asylsökande som får stanna i Sverige förses omgående med egna lägenheter, där inga moderniteter behöver saknas.

För människor från många u-länder motsvarar de arbetsfria inkomster de får i Sverige under en enda månad vad de kunde få ihop under flera år i sitt hemland, genom arbete.

Redan vid ankomsten till Sverige väntar en stab av servicepersonal, för att höra sig för om behov och önskemål. De nyanlända lär sig snart att det går att ställa krav, och att påstridighet lönar sig.

För människor från andra miljöer måste allt detta verka omtumlande. Först väcker deras erfarenheter av Sverige förundran, men i många fall övergår detta sannolikt snart i ett förakt. Vi svenskar framstår som dumsnälla.

Ett smått otroligt exempel är hur nya svenska pass beviljas "på löpande band" till nyblivna medborgare (ofta somalier). Det har förekommit fall, där mer än 10 nya pass utlämnats till samma person inom loppet av mindre än ett år.

För denna gränslösa flathet måste det bli stopp. Regler och praxis för tilldelning av svenska medborgarskap måste också bli väsentligt mer restriktiva.

En åtstramning behövs överhuvudtaget i frikostigheten. Under en första tid i Sverige ska man ha endast tillfälliga uppehållstillstånd (TUT), och med TUT ska inte följa full tillgång till svensk välfärd.

Om någon typ av SIV-handläggare ska riskera avsked så är det den som tillämpar en "maximalistisk linje". Direktiv måste utgå om återhållsamhet med skattemedel.

b) Diskrimineringen
Parallellt med den översvallande generositeten från det officiella Sverige kan invandrare idag möta kyla, misstänksamhet och avståndstagande från den svenska befolkningen. Diskriminering, rubriceras det ibland.

Konkret kan det handla om att svenskar

o flyttar bort från invandrartäta bostadsområden

o placerar sin barn i skolor med få invandrare

o undviker krogar där många gäster är invandrare

o ogärna anställer en invandrare.

Här uppstår lätt en ond spiral. Denna främlingsfientlighet och diskriminering skapar/förstärker en svenskfientlighet, som i sin tur förstärker en främlingsfientlighet.

Det skulle behövas mer och bättre kontakter mellan svenskar och invandrare, men många svenskar känner sig dubbelt omotiverade att bjuda till. För det första har de prackats på denna situation, de har aldrig tillfrågats om de ville ha detta "mångkulturella samhälle". För det andra kan det kännas som ett hopplöst företag, när man vet att det varje år kommer 10.000-tals nya invandrare.

Många svenskar känner dessutom en främlingströtthet, av att plötsligt se massor av främlingar var de än rör sig. I detta ligger en tragik, och en dubbel orättvisa:

Det är orättvist mot de svenskar som normalt sätt skulle kunna vara nyfikna och intresserade.

Det är också orättvist mot de invandrare som drabbas av detta frostiga klimat, fastän de personligen kan ha liten del i att det blivit så.

En klyfta uppstår mellan människor som inte har skilda intressen och egentligen inte har något mot varandra. Det är en olycklig situation -skapad av en politik utan eftertanke och med minimal anvarskänsla.

I HUVUDSAK är det tre åtgärder som nu krävs:

1. Minimimera tills vidare fortsatt invandring

2. Få igång en omfattande återvandring

3. Satsa konsekvent på assimilering av dem som ska bli kvar i Sverige.

Insänt av Björn den 31 december 2004, 9:20:15| Permalink| Kommentarer (0)

Morgonandakten
"Morgonandakten har traditionellt, i närmare bestämt sjuttiofyra år, varit kristen. Under fem dagar i slutet av april fick lyssnarna i stället ta del av texter och böner ur Koranen. Det är ett led i den pågående, mångkulturella omorienteringen av programutbudet i såväl Sveriges Radio som i Sveriges Television. SVT kommer till exempel i fortsättningen att direktsända firandet av alla stora muslimska högtider."


"Det är en sak att även muslimska andakter sänds, en helt annan att det muslimska inslaget ersätter det traditionella, kristna som nu skett i fallet med morgonandakten. Det kan i själva verket bara leda till att de negativa känslorna mot islam förstärks.

Att under en hel vecka ta bort den kristna andakten till förmån för Koranuppläsning underblåser sådana föreställningar som de välmenande programplanerarna förmodligen tänkt sig att de skulle motverka, att islam står i motsatsställning till det svenska och att det muslimska är destinerat till att tränga bort det kristna och det inhemskt invanda. Nu har man just lyckats framställa islam som en religion som knuffar undan kristna traditioner."

Den beskäftigt 'uppfostrande', i sina ännu mer extrema varianter medvetet provocerande, attityden på opinionsbildar- och makthavarnivå riskerar att dramatisera och förstora etniska motsättningar.

Ett exempel på sådan ansvarslöshet var diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadsteins idé att adventsljusstakar på arbetsplatser borde förbjudas, om inte muslimerna får ha bönestunder under arbetstid. Skulle det göra att svenskarna fick en mer välvillig syn på islam?"

Insänt av Björn den 31 december 2004, 9:02:27| Permalink| Kommentarer (0)
mars 2009 Sön Mån Tis Ons Tor Fre Lör
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31

Arkiv
mars 2009
juni 2008
oktober 2007
juli 2007
juni 2007
maj 2007
oktober 2005
augusti 2005
juli 2005
juni 2005
maj 2005
april 2005
mars 2005
februari 2005
januari 2005
december 2004
Läsa Mer?
Utan heder
Falsk trygghet med dubbla pass
Numbers
Täppas Fogelberg vs Peter Wahlbäck om invandringspolitik
LO-tidningen
Götblad talar ut om invandrarkriminaliteten i Helsingin Sanomat
Invandrarrelaterad brottslighet, Danmark
Fri invandring
Nationaldag och svensk
En verklig korruptionshärva


Denna webblogg är
licensierad under en
Creative Commons License.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!