Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

fredag 24 december 2010

Texter från gamla disketter!

Fosterlandskärlek

De olika nationerna inom mänskligheten bilda liksom större och mindre familjer, mer eller mindre besläktade med varandra.
De olika raserna, nordens och söderns folk, hava visserligen en hel del allmänt mänskligt gemensamt, men äro dock varandra i mångt och mycket så olika att man stundom knappast skulle kunna tro, att de alla voro födda och levde på samma planet.

Liksom inom ett land de olika familjerna och släktena hålla ihop sins emellan, så hava mänsklighetens stora familjer, nationerna, många djupa rötter och starka band, som förena deras medlemmar. Att vara födda under samma naturförhållanden, äga samma minnen, samma behov, dela samma faror och samma fröjder, binder människorna på ett särskilt sätt samman med varandra.

Intet under därför att varje folk älskar sitt land, liksom en familj älskar ett gammalt fädernehem. "Varje fågel älskar sitt bo", säger ordspråket, och hur mycket man än kan längta ut för att få se nya syner och uppleva nya händelser, så längtar man dock alltid tillika tillbaka till hemmet. "Borta är bra, men hemma är bäst", säger ett annat ordspråk. Denna kärlek till jorden, där man är född till den natur, vari man från sin första barndom har levat, hur arm den än må vara, hör inte till de ting, som kunna förklaras, och skall icke heller förklaras. Det bästa låter sig nästan aldrig förklaras, då det icke är en förståndets sak, utan något stort och hemlighetsfullt, som tager hela vår varelse i anspråk.

Fosterlandskärleken är ett av dessa oförklarliga ting, som vi känna hos oss själva och se hos andra. Den är en av dessa sköna orimligheter, varav livet är så fullt. - Vi älska vårt land, icke därför att det är bättre, vackrare, mäktigare än andra länder, utan helt enkelt därför, att det är vårt fosterland. Kärleken är alltid något gott, om kärleken är av det rätta slaget, men man kan också älska dumt och olycksbringande, och liksom man kan älska sina barn på ett oriktigt och fördärvligt sätt, så kan man också älska sitt fosterland så, att man därmed gör detsamma föga heder. Skillnaden mellan att älska bra och att älska dumt är den, att om man älskar dumt så tycker man om allt hos den man älskar, också hans fel och synder. - Man tycker, att han är fullkomlig sådan som han är. Men älskar man en människa på det rätta sättet, så älskar man hans möjligheter, det bästa hos honom. Man tror icke, att han är bättre och klokare än alla andra, men man önskar, att han måtte komma att nå det bästa. På samma sätt är det med fosterlandskärleken.

Vi få inte tro, att vårt fosterland i ett och allt står över alla andra länder, men vi böra önska och sträva efter att det städse måtte gå framåt.

Så snart en människa är nöjd med sig själv, är detta ett tecken, som tyder på, att det är slut med hennes utveckling. Endast den ständiga längtan mot något framför en är det säkra medlet att ej stå stilla och det säkra tecknet på tillväxt.

Men vi människor äro nu en gång gärna benägna att gå till överdrift. Antingen avguda vi eller förakta vi vårt eget. Det finns människor, som skämmas för sina fattiga föräldrar, och det finns människor, som inte bry sig ett dugg om sitt fosterland. Hos svenskarna är det till och med en ganska vanlig svaghet att så mycket värdera allt som kommer utifrån, att man inte ens vågar berömma eller glädja sig över vad en svensk man uträttat, förr än han fått sitt namn omtalat i andra länder. Sedan lång tid tillbaka har det varit svenskarnas lust och längtan att antaga främmande seder och moder, sinsemellan begagna sig av utländska språk - såsom när det franska samtalsspråket en lång tid var rådande i de högre kretsar na och vid hovet. Och detta har icke så mycket berott på något djupare studium av främmande folkslags större bildning, utan snarare på ett ungdomligt efterapande av de större nationernas sätt att uppträda.

Medan våra grannar, norrmännen och danskarna, aldrig finna något överträffa eller ens gå upp emot vad de själva åstadkomma, så gå svenskarna till en underlig överdrift i att hövligt beundra allt vad andra ha, på samma gång som de tänka ringa om sitt eget. Detta är en egendomlig sorts fosterlandskärlek eller rättare, det är inte någon fosterlandskärlek alls. Ett sådant kritiserande av ens eget är som när en husfader i en borgarfamilj jämt och samt ger tillkänna sitt missnöje över allting i hemmet. "Varför ha inte vi en sådan soppa som barons eller sådant vin som grevens?" "Och varför sitter jag inte i en röd sammetsstol liksom kronprinsen, utan i min gamla rankiga gungstol? Och varför ha inte min hustru och mina döttrar nya pariserhattar?" - Man kunde ge en sådan man till svar: "på den grund, att det varken skulle passa för dig eller de dina, varken för dina inkomster eller utgifter."
Och detta slags svenskar, vilka ständigt löpa efter de stora nationernas yttre former utan att bry sig om att tänka på deras innebörd, till dem skulle man också vilja säga: "Det är bäst att rätta munnen efter matsäck en. Till ett litet bröd en liten korg."

Men finns det en stor mängd svenskar, som leva i blind beundran för allt som utlandet har att uppvisa, så finns det också ett annat slag, sådana som finna allt svenskt vara det bästa och det enda saliggörande på jorden. De förstnämnda tala ej mycket om sin fosterlandskänsla. - De senare det desto mera. De hålla så fast vid allt vad de en gång hava och som de vant sig vid, att de anse det vara nästan en hädelse, om någon skulle vilja föra in något nytt och okänt i deras svenska hem och deras svenska med vetande. De likna den gamla engelska damen, som inrättat sitt levnadssätt efter klockan i den småstad, där hon bodde, och som var så van att äta frukost kl. 8, mellanmål kl. 12 och middag kl. 6, att om någon hade föreslagit henne att flytta fram dessa tider en halv timme, så hade hon ansett detta vara det samma som att "fresta gud". Dessa ärkesvenska svenskar jämföra allt som de händelsevis se och uppleva utomlands med svenska förhållanden och finna alltid och ofelbart, att de senare äga före träde. - Rom och Paris äro ingenting emot Stockholm och Göteborg. Egyptens pyramider kunna icke alls gå upp emot Uppsala domkyrka, och ett besök på Akropolis kan dock, när allt kommer omkring, inte uppväga en middag på Hasselbacken. Sådana svenskar tala om "svensk heder", svensk ära", "gammalsvensk trofasthet, mannamod och urkraft", som hade konungariket Sverige tagit patent på alla mänsklighetens solidaste dygder och satt sin stämpel på dem. Allt som inte är svenskt är för dem misstänkt, och det skulle aldrig falla dem in att öppet och varmt ge till känna sin beundran däröver.

Det finnes ju också sådana familjer, vilkas medlemmar aldrig kunna beundra eller prisa något, som andra äga eller göra. Allt vad som tillhör dem själva är underbart värdefullt och beundransvärt. Om det så också vore den skräpigaste gamla flottiga soffkudde, så förstå de att beskriva den som ett konstverk, om den bara äges utav dem själva eller är för färdigad av någon utav denna utvalda familjs medlemmar. Vad denna familjs far eller mor, tant eller farbror, bror eller syster, son eller dotter har gjort, är helt enkelt fullkomligt - endast och allenast därför att de hava gjort det. De omgiva sig själva med ett sådant rökelsemoln av självförgudning, att de inte alls lägga märke till de ironiska och skrattlystna minerna hos de utomstående, för vilka denna fullkomliga familj alldeles icke förefaller så fullkomlig. Jag kommer ihåg, att jag som helt liten under ett besök hos en vän på hans födelsedag träffade en liten pojke som, vad man än visade honom, sade: "Nej det tycker jag inte om" eller "Det har jag mycket bättre själv!" Då man till sist frågade honom om orsaken till att han rakt inte tyckte om någonting, svarade han: "Mor har sagt, att man inte får vara avundsjuk". Det var hans uppfattning av att vara nöjd med sitt eget.

Det underliga är, att de svenskar som hava denna självbelåtna fosterlandskärlek, egentligen icke ha någon vidare blick för det bästa Sverige äger och icke förstå alla möjligheterna för dess utveckling. Deras fosterlandskärlek består i ett visst program, på vilket är uppfört först och främst namnen på en del svenska konungar - vilkas bragder de till den grad skryta över, att man nästan får intrycket av att det är de själva, som utfört dem - därnäst en del föråldrade svenska institutioner, vissa nationalrätter, som andra dödliga ha svårt att smälta, och så ett recept på vissa manliga dygder, vilka berömmas såsom varande särskilt svensk egendom. - Detta program gå nu dessa patrioter och vifta med i tid och otid till stor förargelse för alla som de slå på näsan därmed.

Den sanna fosterlandskärleken består dock varken i att ständigt hacka på, eller i att endast avguda sitt eget, den ligger varken i att vilja förändra allt bestående eller i att sätta sig emot allt nytt. Man skall älska sitt land på samma sätt som man älskar sin son, inte så att man tror, att han är bättre än alla andra, men man älskar sin egen son mer än någon annans, - man känner honom bättre och förstår bättre hans möjligheter och därför hoppas man, hoppas i det längsta, att dessa möjligheter må kunna utvecklas till det bästa.

I en familj är det så, att barnen erhålla intryck dels från hemmet och dels utifrån. Genom växelverkan mellan dessa intryck skapas så småningom personligheten - Ett land får likaledes sina intryck dels från vad som försiggår och har försiggått inom dess egna gränser, dels från vad som bringas det utifrån.

När man följer en familjs utveckling i många led, så är det inte alltid sagt, att det nuvarande släktledet har utmärkt sig mest. Det kan finnas gärningar långt tillbaka i tiden, som förfäderna ha utfört och som äro långt mer värda att upptagas och efterföljas än vad som föräldrarna kun na ha uträttat. - Våra förfäder äro många. De gå ända upp till världens skapelse, och vad våra svenska förfäder angår, så ha de varit av många slag. Vikingar och slagskämpar ha varit våra fäder. S t Erik och Sten Sture, Linné och John Ericsson voro svenske män. Våra fäder ha flackat världen runt och de hava röjt skog och brutit bygd här hemma. De ha utmärkt sig genom allt slags andligt och kroppsligt arbete och de ha gjort sig skyldiga till många stora synder och dumheter. - Man får lov att välja bland sina fäder, liksom man väljer bland sina samtida landsmän, vilka av dem som särskilt kunna tjäna en till exempel och föredöme. När diktarna sjunga om "gamla goda tider" och "tider av ära och kraft" o.s.v., så är det endast tomma ord, ty sådana tider har det aldrig funnits och de komma troligen aldrig. Människorna likna alltid sig själva. Goda och dåliga, pålitliga och opålitliga, kloka och framfusiga, fromma och självsäkra människor ha alltid funnits till, och i samlivet med varandra ha de vävt den underbara väv som heter historien. Om vi skola lära oss älska och draga nytta av vårt fäderneslands historia, så få vi inte läsa den med blid avgudning för allt, vad den har att meddela.

Ett lands historia går, liksom en människas, aldrig den raka vägen rätt fram till målet, utan i zigzag - ofta mycket nära dikeskanten, ja somliga tider nedstjälpt i diket, men den går dock framåt, och det gäller för en människa att lära sig något av den färd hon gjort och av den färd hennes fosterland gjort. Är det mycket som under vägen blivit borttappat i diket, så finnes det nog också mycket som är värt att upphämtas och tillvaratagas, och i fyllan och villan kan det till och med gå en som det gick bonden vilken lade köpesumman för oxarna mellan pannkakorna och åt upp den. Att hålla på gamla goda seder, det är en del av fosterlandskärleken, som det är väl värt att taga vara på.

Här finns nu lärda och bildade män, som i fruktan för att all gammal slöjd och alla gamla konstminnen skola försvinna ur landet, taga reda på dem och samla dem i muséerna. Men först och främst borde folket självt hålla sina gamla minnen i ära. De tala bättre än många ord om en tid, då svenska folket älskade att skapa något vackert och gav sig ro till att med sina egna händers arbete, pryda och glädja hemmet. De minnen vi äga i våra fäders vapen och husgeråd, dräkter och konstverk, utgöra en svensk historia, som kan upplysa oss lika mycket om olika tiders behov och förmåga och om vårt lands utveckling, som någonsin den politiska historien i en bok, skriven långt efter de bragder den omtalar.

Om det svenska folket något bättre höll fast vid gamla seder och bruk, skulle det också därigenom visa en verklig och levande fosterlandskärlek, och genom att taga reda på vad som ligger i namnen på gamla högtider skulle man lära sig förstå, vilken betydelse de haft, och kunnla lägga ett djupare och vackrare innehåll i dem, än nu då så mycket gammalt blott upprepas som en tom form.

Att hålla fast vid sitt eget är icke att utestänga inflytelser utifrån, men svaga personligheter ha lätt för att uppgiva sig själva och ideligen endast efterapa andra. Det rätta blir dock alltid att hålla fast vid sin egen personlighet, men tillika rikta och utveckla den genom att lära känna och förstå andra personligheter.

Hur mycket vi än må hålla av vårt eget land, så hindrar det dock ej, att vi gärna taga reda på vad andra folk ha att lära oss, då ju all god lärdom som vi hämta hem, kommer vårt eget land till godo. Vi måste komma ihåg, att då vi ännu levde i den vildaste hedendom, hade söderns folk redan i många århundraden varit kristna, och då vi började att idka konst och vetenskap, hade redan konsten och vetenskapen haft mäktiga målsmän i andra, Iyckligare utrustade länder. Därför är det inte lönt att vi göra oss för viktiga, utan vi må lära oss att ödmjukt Iyssna till och söka uppfatta vad våra äldre bröder inom mänskligheten kunna ha att säga oss. Att lära och förstå är något helt annat än att ytligt efterapa. Det är därför alltid bra och nyttigt, om vi svenskar, vilkas språk så få kunna tala, kunde få tillfälle att lära oss åtminstone ett av de stora kulturspråken. Det är som att lägga en brygga över havet och skaffa sig tillträde till det gamla, bildade Europa. Meningen är ju dock, att vi med allt som vi få utifrån skulle tjäna vårt eget fosterland. Liksom det finnes många växter, som vi begagna till vår föda, vilka icke finnas hos oss, och många varor, som vi behöva för vår nödtorft, vilka komma till oss från andra länder, så erhålla vi också en ständig tillströmning utifrån av tankar och andligt arbete, som ingår i vårt dagliga liv och som det är vår pllkt att taga vara på. Det gäller endast här som överallt - att välja! Man köper sig ju icke tyg till en dräkt utan att först ha undersökt om det är god vara, ser ut att hålla bra och har en färg, som man tycker om. Med samma omsorg böra vi undersöka de nya och främmande tankar, som komma till oss från andra folk. Det är inte allt guld som glimmar, och lika inskränkt som det är att förakta allt gammalt, lika kortsynt är det att genast nappa på allt nytt. Hela vår uppfostran ligger i att välja det bästa utav allt det myckna som erbjudes oss, och det kan man endast efter att hava gjort en noggrann undersökning och jämförelse och genom att är ligt sträva efter det rätta.

Det är en mycket gängse föreställning att fosterlandskärlekens högsta uttryck ligger i att kunna slåss och vara villig att dö för sitt land. Sedan gammalt hava krigarens ära och hjältens mod varit omstrålade med ett Ijus, varmed intet annat kunnat jämföras. Den sällsamma glans, som alltid följer med det starkt i ögonen fallande, är ju alltid lättast att uppfatta. Att en man försvarar sitt land och faller i kampen för detta, det är dock, när allt kommer omkring, en ganska naturlig sak. Om rövare och mördare skulle bryta sig in i ett hus för att förgöra en familj, skulle man dock anse den husfader för en stor stackare, som ej vågade sitt liv för att försvara hustru och barn. När det gäller ens vara eller icke vara, är självförsvar så naturligt, att det skulle vara långt svårare att Iyda en lag, som förbjöd självförsvar, än en lag, som tillåter det. Men om nu en fader för att försvara sin familj blir tvungen att skjuta de rövare, som vilja tillintet göra den, så finns det dock ingen anledning till att med höga jubelrop och glädjeutbrott framvisa missdådarnas döda kroppar, och att hälsa deras baneman som en särdeles beundransvärd hjälte. Det kan ofta hända, att en ung man i vardagslag är allt annat än en god äkta man och en kärleksfull fader - ja, han kanske till och med är en ganska elak och hård man, en drinkare och slösare. Men komma inbrottstjuvar för att taga hans hus och ägodelar, då kan det väl hända, att han kan visa stort mod och våga sitt liv för att rädda vad som är hans. På samma sätt kunna många under fredstider vara mycket dåliga fosterlandsvänner, d.v.s. göra sitt fosterland bra liten nytta, men om fienden skulle rycka in i Sverige, skulle de kanske gripas av mannamod och våga sitt liv för att värna det. Det är intet tvivel om att det är var och ens plikt att försvara sitt land, men en så beundransvärd dygd kan man just ej kalla det. Det faller av sig självt. Men lika litet som man bör tåla, att ogärningsmän göra inbrott i ens hus, lika litet skall man väl tillåta, att ens egen släkt gör våld på andras egendom. Man har ej minsta rätt att ursäkta ett anfall på andras till hörighet, på grund av att det är ens egen släkt, som begår ett brott. Ett anfallskrig är alltid ett brott, ett av de största som mänskligheten kan be gå; det kommer då ej blott an på att mörda en eller ett dussin människor, men det gäller att döda och stympa tusenden av landets unga män, att spränga familjerna, tillintetgöra jordens växtlighet, bringa råhet och laster av alla slag in över oskyldiga och i ett och allt trampa alla mänskliga och kristliga begrepp om rätt och orätt under fötterna. Det land som griper till vapen för annat än självförsvar, ställer sig moraliskt i bredd med den uslaste stråtrövare.

Kroppsligt mod har nu en gång fått ett större rykte om sig än moraliskt mod och tålamod, och dock har det sista ett så oändligt mycket större värde. Det är så mycket svårare och behöver så mycket längre tid. En man får kanske aldrig tillfälle att rädda sin hustrus och sina barns liv, men han har varje dag tillfälle att arbeta för dem, att hjälpa och trösta dem och att göra livet Iyckligare för dem. Det kan, Gud ske lov, gå en människoålder utan att ett land har att utkämpa något försvarskrig, men skulle då ett sådant lands män och kvinnor ej ha tillfälle att under sin livstid visa sin kärlek till sitt land i annat än en upprepad lovsång över sina avlidna monarkers krigsbragder och ett ständigt upprepande av de namn, som i fredstid gjort Sverige ära?
Naturligtvis kan varje svensk man och kvinna älska sitt fosterland, icke blott genom att citera vers och prosa om fosterlandets förtjänster, utan genom att ägna det sitt arbete, sitt dagliga vardagsarbete. Om människorna aldrig hade lust till att orättvist begära sin nästas gods, så skulle tjuvnad och röveri aldrig uppstå, och om folken ej hade en orättvis lust att plundra och råna varandra som rövare, så skulle krig aldrig fördärva människorna. Varje förbättring går ut, icke från samhället, utan från den enskilde. Om var och en i sin stad ville göra sitt för att bli en bra människa, så skulle han därigenom på bästa sätt tjäna sitt fosterland, ty alla hans goda egenskaper skulle då dagligen och stundeligen bliva hans fosterland till gagn. Ordspråket säger så sant, att "om var man ville sopa rent för sin egen dörr, så skulle gatan bli ren". Det är emellertid lika vanligt nu som det alltid varit, att den, som endast har fått en talang, tycker, att det är för litet att göra något av, och går och gräver ned den i jorden. Och dock är det i förvaltandet av det lilla som verkligt mod och tålamod visa sig.

Jag såg en gång nere i Småland någonting som jag måste tala om. Det var mitt inne i en av Smålands fattigaste och dystraste skogar, där en sumpig mark var beväxt med risiga buskar och där sega, hopväxta barr träd stodo tätt mellan stenrösena. Mitt i denna ödemark låg ett litet torp, och runt omkring torpet var jorden avröjd på ett ganska stort område. Träden voro fällda, sönderhuggna och med stor omsorg upplagda i de nättaste vedstaplar. Marken var svedjad, och man såg hur längre bort svedjelandet rökte för att erövra mera land åt odlingen. På den redan upplöjda jorden stodo potatisen och havren grön, sådda i små fyrkanter, och närmast torpet var en liten trädgård med blommor och köksväxter. Allt var ordnat med en så ovanlig omsorg och hemtrevnad, att man genast greps av en glad beundran för den som med tålamod och arbete hade förstått att skapa åt sig en sådan härlig fläck mitt inne i ödemarken. Min reskamrat pekade på en man som gick och samlade upp grenar i svedjelandet. "Där går han som med egna händer utfört allt detta", sade hon. Han gick så underligt släpande. Mannen var en krympling. Med mycket besvär kunde han släpa benen efter sig, och de förvridna, knotiga armarna voro inte stort mera välformade än de torra grenar, som han bar på. Jag kände ett verkligt jubel, då jag såg honom. Det var den mänskliga viljans kraft att övervinna och hålla ut, och tålamodets seger Iyste runt omkring honom. En sådan man kallar jag en fosterlandsvän, en god och äkta svensk man, och säkert har han genom att uppodla denna lilla bit utav den svenska jorden gjort sitt fosterland en större tjänst än om han hade n tagit en hel provins av ett främmande land.

Sverige är ett så vackert land, men det kunde bliva ännu mycket vackrare, om var och en, som hade ett stycke av den svenska jorden att sköta, ville göra det med vördnad för vad denna jord kan bära och icke blott till egen fördel nedhugga skogarna och utarma jorden för att sedan lämna den som en rik man. Svenskarna äro ett så vaket och begåvat folk. De ha så lätt för många saker, nästan för lätt, men därför taga de också allting så lätt. Om de ville odla sig själva så som de skulle kunna göra det, så skulle det knappast finnas något område, där inte svenska män och kvinnor skulle kunna åstadkomma ett gott och vackert arbete. Men för att göra framsteg får man inte vara alltför belåten med sig själv och inte heller tänka allt för lågt om sig själv. I synnerhet får man rätt ofta tänka på att man är skyldig sitt fosterland att betala skatt, icke endast den skatt som staten fordrar av våra inkomster, men också den skatt, som fordras av de gåvor som äro betrodda envar av oss. Och det finns ingen så ringa, som icke på något sätt, genom ord eller handling, genom att arbeta eller lida med mod och tålamod, kan göra sitt land heder och därigenom visa den bästa arten av fosterlandskärlek.

Helena Nyblom (1898)



--------------------------------------------------------------------------------


Hemsidan

Texter från gamla disketter!

ANTI KOMMUNISTISK AKTION AKA



Välkommen till vår hemsida!


Den största förintelsen i mänsklighetens historia har begåtts i kommunismens namn.Ur boken Stalins slavläger som är utgiven 1953 kan skrämmande fakta presenteras om hur miljontals människor i Sovjetunionen användes som slavar och billig arbetskraft åt diktaturen.En dubbel häftat kopia av boken kan beställas genom att bifoga 120kr och att ange namn och adress texta noga.En inläsning ur en del av boken finns på en bandkopia pris 20kr ange K-12.De Baltiska folken är idag fria nationer,men var i mer än femtio år ockuperade av dåvarande Sovjetuionen.Genom kraftig invandring av Ryssar och andra folkgrupper inom unionen skulle de kuvade staterna försvagas.Nationsfanor och deras egna nationalsånger var förbjudna,endast Sovjet unionens fanor och nationalsång var tillåtna...men Sovjets imperium föll till slut och därmed började frihets kampen för de alla de nationer som förut ingått i Sovjetväldet.Inga kommunist regimer har kommit till makten genom fria demokratiska val.Blodets färg är röd och den färgen har kommunisterna tagit som sin.Officiellt är kommunismen emot varje form av nationalism och man kallar sina motståndare för bruna löss eller fascister.Men om man studerar utvecklingen inte bara Sovjet utan t ex Vietnam som visst fanns det också en kommunistisk nationalism.

Kännetecknande för kommunismen var och är enpartistat och ingen yttrandefrihet.I det nya och expanderande stormakten Kina så är nu kapitalismen som förut var symbolen för fienden USA ett vanligt inslag inte minst i de stora städerna med reklam för västerländska produkter.Även kända och stora företag låter nu alltmer av sina produkter tillverkas i Asiatiska låglöner länder.Att det stora flertalet skulle få det bättre av den profit hungrande kapitalismen är en lögn som vanligt blir dom rika ännu rikare och de fattiga ännu fattigare det är inget nytt.AKA är emot både socialism och kapitalism.Som svenska patrioter är vi inga varma anhängare av den USA kultur som sedan 30 år förgiftat det svenska samhället och utrotat nationalkänslan i den svenska ungdomen med dragkraft av all hjärntvätt i skolor där eleverna inte ens tillåts att på skolavslutningen få sjunga nationalsången.Elever som bär nationella symboler eller lyssnar på vikingarock blir kallade till enskilda samtal.Den av kommunister grundade "organisationen" elevkampanjen gör vad den kan för att motverka patrioter på skolorna men dom möter motstånd.Den mer rumsrena organisationen elevorganisationen är inte mycket bättre,men vad kan man förvänta sig av en politiskt korrekt samhälls sanktionerad organisation vars viktigaste uppgift är att rasblandning och mångkultur ska försvaras och svensk nationalism ska bekämpas.

Fortsättning följer snart...

ANTI KOMMUNISTISK AKTION www.natsol.cjb.net
AKA aka@sverige.nu
BOX 526 114 79 STOCKHOLM

INGA KOMMUNISTSVIN PÅ VÅRA GATOR!

I inget land har kommunismen kommit till val genom fria val,utan genom våld och terror.
Läs boken Aldrig mer av Staffan skott pris 240skr inkl porto pg 830 18 05-5 Bookmail

I boken avslöjas terrrorn i de kommunistiska diktaturerna.

VISSTE DU:

I Sovjet var äktenskap med utlänningar förbjudet (rasism)
Den vanligaste avrättningsmetoden var nackskott
All media radio,tv och tidningar kontrollerades helt av staten=kommunistpartiet
Stalin bedrev en hetsjakt mot judar (antisemitism) men även kristna drabbades
Man transporterade miljoner människor till enorma arbetsläger som billig arbetskraft
oliktänkande spärrades in på mentalsjukhus med diagnosen psykiskt sjuka
Citat från Lenin "Ju fler präster vi lyckas skjuta dessto bättre"
Förintelsen av mellan åtta till nio miljoner Ukrainare som svalt eller sköts ihjäl
Systematiskt våld,förtryck,tortyr och folkmord samt organiserad etnisk rensning.
Diktatur endast ett parti,det kommunistiska partiet var tillåtet all opposition var förbjuden
C H Hermansson fd VPK hyllade massmördaren Stalin vid hans bortgång 1953
Lars Werner fd VPK hade goda relationer med ledarna från flera diktaturländer
Sven Wollter hyllar Stalin och är aktiv inom KPML(R) som vill ta makten med våld och terror.
Kommunismen styrde med hjärnhand över miljoner människor men föll samman.
Nationalismen vilken fördöms av svensk media vinner framgång i nation efter nation.
SPRID DETTA FLYGBLAD TILL ALLMÄNHETEN!
ETTHUNDRAFEMTIOMILJONER MÄNNISKOR MÖRDADE AV KOMMUNISMEN!


Annons NATIONELL SOLIDARITET www.natsol.cjb.net
www.nationaldemokraterna.se
| Hem | Kalender | Föregående sida ---- Nästa sida Sid 1/1
Sverige.

Förord.

Föreliggande skrift har ingenting att göra med politiken. Den leder sitt ursprung från de fosterländska föredrag, som hållits på de kurser med kristligt program, vilka under detta och föregående år anordnats inom S. M. U. Genom studier samt genom resor och besök i alla delar av vårt land har jag lärt mig värdera och älska detsamma. De iakttagelser, jag varit i tillfälle att göra under besök i andra länder, hava styrkt mig i min uppfattning. Det är nog så, att vi älska vårt land för litet. Det är icke meningen att lämna en utförlig avhandling om Sverige, ty det skulle överstiga mina krafter. Jag ville blott ge en inledning till ett studium av vårt fosterland och en maning att värdera detsamma. Båda delarna kunna behövas. I förhoppning om att kunna gagna sänder jag ut dessa strödda tankar i det stora ämnet och tillönskar dem en lycklig resa.

Förf.


Sverige.

Sverige är vårt fosterland. Det är vårt hem och det som binder oss alla samman. I dess jord vila våra fäder efter fullgjort arbete. Det är nu platsen för vår livsgärning, för våra sorger och fröjder. Det har sett oss födas, det skall se oss dö. Där skola våra barn efter oss fullborda sitt levnadslopp, till dess även de slumra in i dödens ro, släkte efter släkte.

Det är därför om Sverige vi vilja tala, om dess natur och folk, om dess lag och frihet, om dess skönhet och rikedom, om allt, som klingar oss till mötes i de dyra orden: Sverige, fosterland.

Det kan behövas. Ty vi svenskar glömma ofta bort, vilket härligt land vi hava, och vilken dyrbar skatt vi äga i detsamma. Därför är ofta missnöjet så stort, och därför hava så många sökt sin lycka bortom haven i främmande land.

Men vi kunna ej gå in i detalj med vårt ämne. Då skulle det ej få rum inom den trånga ramen av denna skrift. Därför blir det ett maningsord mera än en undervisning, ett maningsord särskilt till den kristna ungdomen att älska Sverige, att studera detsamma och arbeta för dess välfärd.

Jag tänker, att vi behöva studera Sverige mera, än vad vi hittills gjort. Vår okunnighet om vårt fosterland har ofta varit orsaken till vår likgiltighet för detsamma. Ty det är icke möjligt att känna Sverige och ändå låta bli att älska det.

Jag känner en man, som var son till en lantbrukare i södra Sverige. Han levde hemma på gården, tills han var 18 år. Då grep honom längtan till Amerika. Han for sin väg över närmaste sjöstad och lämnade sitt land utan att hava sett mycket mer av detsamma än den undangömda socken, där han var född. Under sin tioåriga vistelse i Amerika besökte han en hel mängd platser i detta land. Så vände han åter till det land, som sett honom födas, tog även nu genaste vägen och såg aldrig något mer av Sverige än sin fosterbygd. Så blev Amerika det stora, rika landet och Sverige det lilla, fattiga, som mera var värt medlidande än kärlek. Behöva vi säga, att den dom, han fällde, var orättvis? Men många av Sveriges söner och döttrar hava fällt en liknande dom.

Sverige behöver ej rädas för en jämförelse med andra länder. Dess natur är härlig, dess gränser äro vida. Det är ett rikt land, dess historia är ärorik, och friheten har där haft sitt urgamla hem. Men man skall taga alla dessa faktorer med i räkningen, ej blott en eller två, sätta land mot land och så avgiva sitt omdöme.

Jag har sett Alpernas toppar och Chamonix’ djupa dal, jag har gungat på Lago Maggiore, där evig vinter räcker handen åt evig sommar. Aldrig skall jag glömma, vad jag där såg av naturens storhet och härlighet. Men jag har också sett Torne träsk i sommarsol med blommor och snö på en gång, med de höga fjällen, de kristallklara böljorna och den blånande himlen, och det gjorde på mig ett ännu djupare intryck.

Sverige breder ut sig i hela sin längd åt norr och söder. Res från Trälleborg till nordligaste riksgränsen eller från Trälleborg till Rom - väglängden är nära nog densamma. Östersund ligger mitt i Sverige, räknat från norr till söder. Sveriges ytvidd är icke mindre än 447,864 kvadratkilometer, vilket är nära dubbelt så som Danmark, Belgien, Nederländerna, Portugal och Schweiz tillsammans.

Denna väldiga utsträckning i norr och söder framkallar en stor olikhet i klimatiskt hänseende mellan olika delar av vårt land. Olika trakters olika höjd över havet medverkar också härvidlag. Skånska slätten och västkusten hava nästan ingen snö; i nordvästra Lappland är marken bar endast några veckor i juli och augusti. Där kan det snöa under vilken månad som helst av året. Medeltemperaturen för året är på kusterna i söder och väster omkring 7 grader varmt; längst i norr ligger den under fryspunkten.

Emellertid är klimatet mera milt, än vad det nordliga läget antyder. Mot vår halvös västra kust sänder den väldiga Atlanten sina varma vattenmassor. Där går Golvströmmen fram, medförande värme från ekvatorn till polen. Havet verkar också en utjämning av temperaturen under alla årstider och förhindrar de skarpa växlingarna mellan köld och värme, vilka verka såskadligt. I Ryssland, Amerika och andra länder, där stora, sammanhängande landmassor finnas långt från havet, äro vintrarna mycket kalla och somrarna mycket heta, ty landet uppvärmes och avkyles fortare än havet. Hos oss är himlen under vintern oftast molnbetäckt. Detta är av stor betydelse, ty molnen hindra värmeutstrålningen från jorden. Det är därför ej så kallt, när det är mulet. Om sommaren åter är himmelen oftast klar, så att solen får sända sina värmestrålar mot jorden. Varpå detta beror, vet man icke. Men att det är bra, kunna alla förstå.

Vårt lands natur samverkar med dess klimat till vår fördel. Den är ej överväldigande och skrämmande såsom Norges eller Schweiz’, ej heller flack och enformig såsom Danmarks eller Rysslands. Mild och inbjudande som en modersfamn kallar den oss ut till arbete, lek och vila.

Först ha vi då de stora fjällviddernas område, där den eviga snön härskar och sträcker isiga armar mot dalen. Majestätisk och imponerande är världen där, vare sig man väljer att nalkas den i västra Jämtland eller nordliga Lappland. Men inbjudande är den också, tillräckligt inbjudande för att genom årtusenden hos sig kvarhålla lapparne, som där vandra omkring med sina renar och sina flyttbara hem. Säkerligen skulle ingen av oss städernas och låglandets innebyggare ångra sig, om vi någon gång använde vår sommarfrihet till ett besök bland fjällen. Där är hälsa och liv och vida vyer.

Så komma de stora skogarna. Stark och väldig står skogen i Norrland, oföränderlig under alla årets växlingar. Där är det barrträden, som härska och utgöra en aldrig sinande källa till hälsa och rikedom. Blott den ljusa, späda björken gör dem sällskap. Hon är som en solig mö, vilken oförfärat trätt in i de stora männens rådsförsamling för att mildra deras tungsinta allvar. På marschen mot polen går hon längst, och när furan och granen tröttna, går hon vidare, tills vi förlora hennes spår i trakterna för den eviga snön.

Men söder ut går hon också, och där träffar hon på närmare släktingar och vänner. Där är lövträdens region. Jämte björken växa här ek och bok. Men demokrati råder, och många andra arter finnas. Även barrträden ha sina representanter.

Vi vilja ej heller förglömma slättlandet. Det är platsen för lantmannens mödor. Där sår han sin säd under vårens dagar, där finner han sin belöning, när skördetiden kommer. Våra största slätter ligga i Skåne, Västergötland, Östergötland och Uppland. Men överallt finnas mindre sådana ända upp till den stora Tornedalen längst i norr. Stora sträckor av dem vänta ännu på odlaren och plogen.

Dessa fjällvidder, skogar och slätter genombrytas av sjöar och floder. Där är den stora Vänern och den oroliga, silverklara Vättern, där är Mälaren, de tusen öarnas sjö, Hjälmaren och många andra. Siljan, Dalarnas tjusning, skola vi icke förglömma. Har du speglat ditt ansikte i hennes klara våg, har du låtit ditt öga mättas av hennes stränders fägring? Om ej, gör henne till mål en gång för din resa, ty det är hon värd. I Jämtland ha vi Storsjön med Frösön i sin vida famn och snöfjällen som väktare däromkring. Och så däruppe i det okända, väldiga Lappland, vars namn för våra fäder stod som tecknet för sagornas och vinternattens värld, men som i dag likt en eldstod visar hän mot framtida bragder och storhet för vårt folk - hur mången sjö rullar ej där sina glittrande böljor fram mellan stränder av oförliknelig skönhet!

Satt du en gång vid Ångermanälven, när sommarnatten lät dig se föremålen i förklarat ljus, eller såg Indalsälven i rasande språng borra sig fram genom klipporna på sin väg mot havet, då greps du säkerligen, du ej var alldeles i avsaknad av känsla för naturen, samma gång av dess tjuskraft och majestät. Vare vi vandra därifrån norrut ända till den dånande Torne älv eller söderut och färdas den världsberömda kanalvägen mellan Stockholm och Göteborg - överallt skola vi finna de mest storslagna tavlor av skönhet.

Men lyssna nu också till de starka vattenfallens sång h se deras skimrande kaskader! Främst i den stora ren står Harsprånget, Europas största vattenfall med fallhöjd av 80 meter. Det är 30 meter högre än Niagara. Så ha vi Stora sjöfallet, Tännforsen, Älvkarleby, Trollhättan och många andra. Den som sett den väldiga kraften och storslagna skönheten hos ett av dessa vattenfall, glömmer det aldrig.

Men större och skönare är vårt fosterland, än dessa ler kunnat utsäga. Låtom oss i tanken göra en färd Västkusten, mot vars klippor Nordsjön skickar a böljemassor i evigt krig, eller till östkusten med dess grönskande öar och leende natur eller segla över Öland och Gottland, där Visby, norra Europas märkvärdigaste stad, vårdar sina minnen och drömmer om sin forntida storhet. Låtom oss lyssna till näktergalens sång vid Ringsjöns stränder eller höra på göken i enslig nordanskog. Vi dröja en stund i det stora Norrland, där solen dansar ringdans i midsommartider och ännu efter sin sena nedgång förvandlar natten till strålande dag eller vemodsmättad skymning. Varhelst vi gå - vid Fryken eller Roxen, i Skåne eller i Norrland, i Södermanland eller Dalsland - överallt möta vi en tilldragande och vacker natur, en svensk natur, som fyller vårt hjärta med glädje över och kärlek till vårt härliga fosterland.

Vårt land är icke blott vackert utan också rikt. Det ha vi redan förut lagt märke till under våra vandringar i norr och söder. Tänk blott på vilka värden de fält, skogar och vattenfall, vi nyss tagit i betraktande, representera! De utgöra aldrig sinande källor till nationellt välstånd.

Det finnes emellertid ännu en sak, som vi ej förut tagit i betraktande, men som ej desto mindre varit och är av stor betydelse för vårt lands ekonomiska välfärd. Den kommer säkerligen att bli det ännu mer i framtiden. Jag menar järnmalmen. Den förekommer på en mängd olika ställen i vårt land. De flesta av dessa ligga i mellersta Sveriges bergslag och i övre Norrland. De mest bekanta av malmfälten där äro Kiruna och Malmberget, vilka höra till världens yppersta. När våra vattenfall en gång blivit utbyggda, så att malmen kan förädlas här hemma, torde nog en ny storhetstid bryta in för Sverige.

Så långt som historia och saga gå tillbaka, har det folk, som nu bor i Sverige, haft sitt hemvist där. Intet folk i Europa, med undantag av det danska, har under så lång tid fått sitta i orubbat bo. Och lika lång som vår historia är, lika lång är vår frihet. Väl hava ofärdens stormar ofta gått fram över vårt land och våldet stått vid vår dörr med träldomens bojor, men aldrig var vårt folk fullkomligt underkuvat, icke ens under Kalmarunionens nesliga tid. Även häri står Sverige bland de främsta. Detta lyckliga förhållandeberor delvis på dess naturliga gränser och dess natur.

Östersjön har varit vår "vallgrav" och bergen vårt värn. På slätten har träldomen sitt hem, men bland bergen bor frihet. Främst beror det dock på våra fäder, som i tusen strider hävdade vårt lands ära och bevarat dess frihet. Alltsedan det svenska väldet genom flera smårikens sammanslagning omkring år 700 efter Kristus uppstått, har det ägt bestånd. Det är alltså nu vid pass 1200 år gammalt och den äldsta staten i Europa.

Mellan åren 800 - 1060 infaller vårt folks första storhetstid eller den s. k. vikingatiden, då de skandinaviska folken satte skräck i Europa genom sina krigståg, och svenska vikingahövdingar grundlade Ryssland. Genom kristendomens seger i vårt land upphörde emellertid vikingatågen, och folkets kraft inriktades på andra mål. Under den katolska tiden (1060 - 1523) lades grunden l kristendom och svensk kultur i Finland genom Erik den heliges och Birger Jarls korståg. Mången missions- och kulturgärning torde också hava gjorts i de kloster, som munkarna byggde, men för övrigt fylldes denna tid mest av strider och krig. Trots Engelbrekts och Sturarnas ingripande var Sverige nära att förlora sin frihet, och tidevarvet sjönk i blod och mörker, tills med Gustav Vasa en ny och ljusare tid bröt in. Det var vårt lands nydaningsperiod (1523 - 1611), som medförde politiskt, ekonomiskt och religiöst oberoende och lade grunden till dess egentliga storhetstid (1611 - 1718).

Den viktigaste händelsen under denna tid var trettioåriga kriget. Genom svenskarnas deltagande i detta och deras segerrika strid för samvetets och religionens frihet fördes Sveriges namn ut över jorden och höljdes med ära. Framåtskridandet fortsattes, tills genom enväldets missbruk under Karl XII Sverige faller från sin politiska storhets höjd, och frihetstiden (1718 - 1772) börjar. Därunder är konungamakten svag och rikets yttre anseende ringa, men på djupet röra sig starka krafter, och en storhetstid börjar i vetenskapligt hänseende. Här framträda sådana män som Linné, Schéele, Bergman, Celsius, Svedenborg och Alströmer.

Den gustavianska tiden (1772 - 1809) slutade med katastrofen 1809 och Finlands förlust. Sedan man fått en ny författning, ny konungaätt och union med Norge börjar den längsta fredsperiod, som varit vårt land beskärd. Unionen med Norge upphävdes 1905, men ett nationellt uppvaknande har skett, som giver goda löften för framtiden. Om denna framlid skall bliva mörk eller ljus, ligger i den Eviges rådslut och är fördolt för våra ögon. Men vår plikt som kristna och medborgare är klar. Låtom oss göra den och lämna det övriga åt Gud, samt med tro till honom se framtiden an utan fruktan!

Svenskarna tillhöra den ariska folkfamiljens germanska gren. Bland germanerna utgöra svenskar, danskar och norrmän den skandinaviska gruppen, som räknar inemot 13 millioner människor. Av dessa utgöra svenskarna omkr. 7 millioner, varav över fem och en halv millioner bo inom Sverige, resten i Amerika, Finland m. fl. länder. Utom svenskar bo omkring 20,000 finnar och 7,000 lappar i Sverige.

Vi hava förut påpekat statistikens vittnesbörd om vårt folks fysiska styrka och höga livskraft. Även andra tecken bestyrka dennas vittnesbörd. Vi minnas alla de lysande segrar, som hemfördes av våra idrottsmän under de olympiska spelen i Stockholm. En ökad företagsamhet på alla områden tyder ock på att vi mot en period av ny kraftutveckling.

Icke heller på tankens och förståndets område står vårt folk tillbaka. Sverige har en så lysande rad stora personligheter, som något annat land och väl det. Intet folk har, om man tänker på dess storlek, frambragt så många framstående naturforskare som det svenska. Vårt folk har varit läskunnigt i århundraden och står, vad gäller den allmänna bildningen, i främsta ledet bland folken på jorden, Vår kultur har så att säga gått oss i blodet, ty den har ägt bestånd genom sekler. Föga kunna vi fatta det arbete, som utförts, och den kamp, som kämpats av våra fäder för att förvärva och bevara dessa skatter åt oss. Kroppens och själens krafter utgöra större rikedomar än något annat. En degenererad person kommer ej långt, även om han har penningar, under det att den till kroppen och själen starke kan övervinna även ekonomiska svårigheter. Folkhälsa och kultur byggas ej gärna upp av en generation, utan därtill fordras flera släktleds samarbete. Dessa ting äro svåra att förvärva men lätta att förlora.

Värdemätaren för ett folks kultur är ofta dess språks utveckling. Ett bristfälligt språk lägger oerhörda hinder i vägen för andlig och materiell förkovran. Vi taga ett exempel. Bushmännen i Afrika hade vid sin första beröring med européerna inga räkneord mer än ett och två. Ville de därför tala om ett flertal måste de upprepa enheten. I stället för att säga t. ex. 10 hundar upprepade de ordet hund tio gånger. Det ligger i öppen dag, att livskampen måste till ytterlighet försvåras för ett folk med ett sådant språk.

Vad nu gäller vårt eget språk, har detta visst icke alltid varit sa rikt och utvecklat som nu. Vi behöva icke gå längre tillbaka än till trettioåriga krigets dagar för att finna en högst väsentlig skillnad. Och ännu större blir denna, om vi gå tillbaka så långt som till medeltiden eller längre.

Svenska språkets historia plägar indelas i olika perioder, varav den första, runperioden, sträcker sig fram till omkring år 1200. Allt vad vi känna om svenska språket under denna tid, ha vi fått veta genom runinskriptionerna. Av dessa finnes den längst kända i världen på "Rökstenen" i Östergötland, vilkens runslinga består av 750 runor. Sedan kommer den äldre fornsvenskans period (1200 1350) och den yngre (1350 1500). Gamla landskapslagar, religiös litteratur, folkvisor m. m. giva oss kunskap om den tidens språk. Den äldre nysvenskan (1500 - 1730) utbildas till stor del genom den bibelöversättning, som var en av reformationens närmaste frukter. Den yngre nysvenskans period börjar omkring år l734 och sträcker sig till våra dagar. Det var Dalin, som här bröt väg, medan Stiernhielm redan tidigare lagt grunden till den svenska skaldekonsten. En lång rad av författare hava följt dem i spåren, tills svenskan i våra dagar står som ett av världens bäst utvecklade språk, utmärkt för kraft och klarhet, klangrikedom och omväxling. Vi kunna icke inga på någon längre översikt av den svenska litteraturens historia här. Men vi rekommendera dess studium åt varje ung man och kvinna, som älskar vart svenska språk. Lämplig litteratur för ett sådant studium är ju ej svår att förskaffa sig.

Det möter stora svårigheter att slå i bojor ett folk, som kan läsa och skriva. Och har det kommit i träldom skall det alltjämt resa sig mot sina förtryckare till kamp för sin frihet och ännu i sitt fall rädda sin ära. Det som gäller om folken, gäller härvidlag även om de olika folkklasserna och individerna. Kunskap är makt icke minst med avseende på denna sak. Konsten att läsa och skriva är den grundval, på vilken kunskapens byggnad vilar. Utan den äro inga större framsteg möjliga, på vilket område det vara må. Läskunnigheten, som är viktigast, har varit utbredd bland vårt folk under ett par århundraden.

Värdet därav för vårt folks framåtskridande är omöjligt att till fyllest uppskatta. Ordet »läsare» visar på dess betydelse för kristendomen i vårt land. Även skrivkunnigheten är nu var mans egendom. Intet folk i världen står med avseende på dessa saker framom vårt.

Förbättrade förhållanden vad angår bostäder, föda, kläder o. d. komma gärna som följd av läs och skrivkunnigheten. Ty huvudets kunskap uträttar mera än handens kraft. Det beror mindre på huru mycket arbete vi göra, än på hurudant vi göra detsamma. Ett onyttigt arbete hör hellre vara ogjort. I fråga om ovannämnda saker står vart land även bland de främsta. Därmed är ej sagt, att allt är bra som det är. Mycket skulle också kunna förbättras utan nämnvärda svårigheter och kostnåder, om blott vederbörande visade intresse därför och toge reda på hur arbetet skulle utföras. Särskilt gäller detta landsbygdens befolkning.

Allting är relativt inom det mänskliga området, och vid undersökningen av denna såväl som många andra frågor är det tillbörligt att göra jämförelser mellan olika länder och folk. "Det finns ingen fattig människa i Sverige, om man jämför svenskar och ryssar med varandra", sade en småländsk arbetare, som en tid varit i Ryssland. Jag ber att få instämma. För övrigt synes fattigdomen hos vissa människoklasser vara störst i de största rikena på jorden. Genom erövringar och krig kunna visserligen stora rikedomar samlas hos några få, men folkens stora massa blir fattigare och eländigare, vare sig krigen medföra segrar eller nederlag. En människas rikedom för gärna en hel mängd andra människors fattigdom med sig. Exempel härpå erbjuda t. ex. London och Petersburg i överflöd. Vid tanken på detta kanske vi känna mindre böjelse för klagan över att det fattas så mycket här hemma, och över att vi ej kunna tänka på att göra erövringar.

Råhet finnes nog bland vårt folk, troligtvis härledande sig från förflutna krigiska tider och ytterligare uppammad genom dryckenskapen, men det kan dock ej fornekas, att humanitet utgör ett allmänt erkänt drag i den svenska folkkaraktären. Och vad gäller umgängessätt är det väl ej heller utan orsak som svenskarna fått namnet Nordens fransmän, även om en viss stelhet ofta är tillfinnandes.

Sverige har alltid varit ett konungarike. Med undantag för en kortare period av envälde har ett konstitutionellt styrelsesätt varit rådande. Ibland har monarken haft mer, ibland mindre att säga till om, men alltid har han varit med. Säkerligen har vårt folk genom sitt trogna fasthållande vid denna regeringsform förskonats från många skakningar och olyckor, som drabbat andra folk t. ex. Frankrikes. Ser man på det land, där republiken slagit bäst ut, nämligen Förenta Staterna i Amerika, märker man nog, att även republiken har sina olägenheter. En övergång hos oss från konungadöme till republik skulle aldrig kunna äga rum under nuvarande tid utan blodsutgjutelser och inbördes krig, vilket skulle sätta vårt lands självständighet i fara. A andra sidan visar oss Ryssland ett talande exempel på det elände, den absoluta monarkien kan föra till, om vi hava förgätit det exempel, vår egen historia lämnar under Karl XII:s regering. I den konstitutionella monarkien är makten delad mellan konung och riksdag, varvid den lagstiftande makten i huvudsak ligger i riksdagens hand och den verkställande i konungens. Svenska folkets rätt att beskatta sig självt sträcker sig tillbaka genom årtusenden. Den politiska frihet, vi äga, har verkat välgörande på alla områden. Den har givit liv och färg åt allt liksom vårens sol. För oss har den blivit naturlig som livet självt. Och därför hava vi ofta glömt de fördelar, den medför, och likaså, att det finnes nationer, som äro i avsaknad av densamma. Även härvidlag kan det vara gott att göra jämförelser. Vårt land skall ej förlora på det. Och ett exempel är lätt att få, om vi blott vända blicken till vårt närmaste grannland öster ut.

Jämför då det välstånd, den folkupplysning, den folkfrihet, den likhet inför lagen, den trygghet till person och egendom, som vi äga i Sverige, med förhållandena i Ryssland! Skillnaden är oerhörd. Och vill man undersöka, vad frihetens förlust skulle innebära även för ett så högt stående folk som vårt, kan Finland lämna det material, som behövs för en sådan undersökning. Varav kommer svenskens öppna, manliga väsen i jämförelse med den inbundenhet, den falskhet och det kryperi, som så ofta utmärker politiskt ofria eller underkuvade folk? Helt visst från var urgamla frihet. Den politiska friheten är ej blott ett vackert ord i skaldernas sånger, den är en av de dyrbaraste ägodelar, vi hava, och intet offer kan anses för stort, när det gäller dess försvar.

Med den politiska friheten står tankens och samvetets frihet nära i samband. Det ena inverkar härvidlag gärna på det andra. Sedan över tusen år tillbaka har Kristi evangelium förkunnats i vårt land. Låt vara att den förkunnelsen ofta uppblandats med främmande tillsatser.

Något av kristendomen har dock alltid varit med. Och det har varit en verkande kraft till frihet på alla områden.

Sedan genom Luthers uppträdande den enskilda människans värdighet, frihet och ansvar blivit klarlagda, har denna kristendomens lära mera kommit till sin rätt. Reformationen gjorde den enskilda människan fri och ställde henne på eget ansvar fram inför Gud. De frikyrkliges åskådning är i detta fall mera ett barn av reformationen än statskyrkans. Ja, statskyrkan i vårt land såväl som andra länder har ofta lagt hinder i vägen för dessa principers förverkligande. Den religiösa frihet, vi nu äga, har vunnits, icke genom statskyrkans medverkan utan trots hennes motstånd. Den friheten är icke så gammal och ej heller så säkerställd för framliden, som en del människor tyckas tro. Ännu levande personer hava i vårt land suttit fängslade för sin kristna tro, och frihetsfientliga krafter äro alltjämt i rörelse. Här behöves alltså, jämte tacksamhet för den frihet, som nu är vår, fortsatt arbete för dess bevarande och ökande.

Kristendomen har satt sin outplånliga prägel på det allmänna tänkesättet, på litteraturen, på lagar och inrättningar, på hela folklivet i vårt land. Även dess värsta fiender hava ej kunnat omintetgöra eller ens själva fullständigt undandraga sig dess allt omskapande makt. Den går som en mäktig underström genom vårt folk, värmande och livande, ej alltid uppenbar men ej mindre verksam för det. Vad annat som är ovisst, ett är säkert: vårt folks framtida öde kommer till stor del att bero på den ställning, det intager till Kristi evangelium. Dess mottagande betyder lycka, dess förkastande olycka, därom finnes intet tvivel. Den förnämsta skyldighet, vi hava som troende unga, är därför även från fosterländsk synpunkt sett att på allt sätt medverka till kristendomens framgång och seger i vårt land.

Vi hava nu tagit vårt land och vårt folk i betraktande, icke ingående eller i detaljer utan i stora drag. Vi hava sökt påvisa några av de rikedomar av andlig eller materiell art, för vilka ordet Sverige står som uttryck. Vi hava kastat en blick på vårt lands historia och våra fäders arbete och strider och därigenom förts de hänsovna närmare. Vi vörda deras minne, ty vi känna, att vi till stor del hava dem att tacka för, både vad vårt land är, och vad vi äro.

Men vi som nu leva äro icke utvecklingens slutmål utan blott länkar i den kedja, som i tusen släktled sträcker sig nedåt genom tider och sekler. När vi en gång samlats till våra fäder skola våra barn och deras efterkommande trampa de vägar, vi nu vandra, fortsätta vårt arbete, se årstidernas växling och skönheten i vårt lands natur, liksom vi nu göra. Men genom detta blir vårt ansvar större. och nya krav och plikter framträda Del gäller icke blott att leva värdigt våra fäder utan ännu mer att leva värdigt våra barn. Fädernas missgärningar skola hämnas på barnen allt intill tredje och fjärde led och fädernas rättfärdighet skall bringa välsignelse med sig intill tusende led.

Låtom oss då tänka på Sverige icke blott såsom våra fäders utan även och framför allt såsom våra barns land. Och i ljuset av den kärlek, vi äro skyldiga våra efterkommande, böra vi söka klargöra för oss, vilka krav som med anledning därav kunna ställas på oss.

Jag ville då först säga, att det synes mig vara den nuvarande generationens oavvisliga plikt, att så mycket som i dess förmåga står bereda rum i landet för det kommande släktet. Vårt land är lyckligtvis så vidsträckt och har så gles befolkning, att plats ännu bör finnas för millioner.

Utvecklingsmöjligheterna för vårt land äro så stora såväl på jordbrukets som industriens område, att allas försörjning ändå bör kunna tryggas, om man ordnar sakerna förståndigt med tanke på allas välfärd.

Det andra, som kan begäras av oss, är, att vi, liksom vi mottogo ett fritt fosterland av våra fäder, också skola lämna det fritt åt våra efterkommande. Hurudant skall vårt eftermäle i historien bli, om vi låta den frihet, som alltid varit vårt folks dyrbaraste egendom, ryckas ur våra händer? Säkerligen ej det bästa. Men om vi vilja målet, måste vi också vilja vägen, som för till målet, och de offer, som detta för med sig.

Vidare bör det stora hem, som vi skola lämna i arv åt våra barn, vara ett gott hem. Jag tänker därvid icke så mycket på materiellt överflöd som fastmera på andliga värden. Vi böra verka för rättfärdighet i lag och sed, för kärlek och förståelse emellan de olika samhällslagren, för kunskapens utbredande, för ägodelarnas mera jämna fördelning o. s. v. Det är också av stor vikt, att det missnöje, som nu så ofta tar sig uttryck i en oresonlig kritik av allt och alla, blir ersatt eller åtminstone dämpat genom ett rättvist uppskattande av det myckna goda, som vi verkligen äga. Ett herm, där alla äro missnöjda och var och en överhopar den andre med förebråelser, kan aldrig vara ett gott hem, även om den yttre rikedomen är aldrig så stor. Den sanne fosterlandsvännens uppgift är icke att åstadkomma missnöje och splittring utan i stället att söka ena de söndrade till gemensamt arbete för fosterlandets välfärd. Det är endast på detta sätt ett kommande släkte kan besparas den känsla av vantrevnad, som varit så förhärskande i vårt land under den sista generationen.

Om ägandet av materiella värden ej är det viktigaste, har det dock sin stora betydelse. Det är ej lätt för den hungrige att vara nöjd. Men liksom den enskilde kan förstöra sin egendom och lämna sina barn efter sig i fattigdom, så kan en nation göra sammalunda. Även härvidlag är vår skyldighet mot våra efterkommande klar. Vi hava helt enkelt icke rättighet att genom lättja, slösaktigt levnadssätt, lättsinnigt förödande av landets naturrikedomar m. m. lägga fattigdomens börda på Sveriges framlida folk. Vi skola ej handla, som om vi vore de sista människorna och efter oss floden utan såsom personer med ansvarskänsla, vilka veta, att det är deras skyldighet att för sina efterkommande göra än jämnare de vägar, ett föregående släkte brutit och jämnat för dem.

Förmånen av ett kristet hem kan icke nog uppskattas. Med vilka skatter gå ej barnen i ett sådant hem ut i livet, jämförda med andra! Ingenting av allt vad jorden bjuder, är mera värdefullt än detta. Men om det är så, att vi själva i våra hem åtnjutit kristendomens välsignelser, är det ej då vår plikt att sörja för att kristna hem alltfort byggas i detta land? Böra vi då ej göra, vad på oss ankommer, att det stora hem, Sverige, som famnar oss alla och som en gång skall mottaga våra barn i sitt sköte, blir ett kristligt hem? Visserligen måste detta vara vår skyldighet.

Fagert ligger vårt stora, rika land framför oss i vårsolens ljus, stark är vår ungdom och väldiga äro framtidens löften. Men även paradiset har sin orm, även den ljusaste tavla sina mörka fläckar. Aldrig fanns ett människoliv utan vedermöda, aldrig ett land utan någon fara. Och farorna för vårt land äro många.

Vårt land ligger fast grundat på de uråldriga bergen, och naturens förskräckelser hota oss ej. Men främmande härar och fientliga flottor hava ofta dragit till storms mot vårt land, och de kunna göra det ännu en gång. Krigsrustningarna hos våra grannfolk i Europa gå över alla mått, och folken vänta med bävan den stora vredens utbrott. Även kring våra kuster samla sig moln, som båda storm och oväder. Må vi bedja, arbeta och bereda oss för avgörandets stora stund, ty på den kommer kanske århundradens öden och vårt lands hela framtid att bero.

Men ej blott den yttre fara, som heter krig, finnes utmed vårt folks väg, även andra faror av inre slag ligga hotande på lur som lejon bland snåren. De äro många, och vi kunna ej nämna dem alla, varför vi blott vilja påpeka några av de viktigaste, som för dagen falla mest i ögonen.

Den politiska förvildning, som tagit sig så svåra uttryck i partiernas inbördes strider, lovar ej gott för framliden. En hänsynslös kamp om makten har kommit mer än en, som annars varit hederlig och god, att sätta det egna partiets seger framför fosterlandets välfärd och ära. Från sak har man gått över till person, och har man funnit någon fela i ett, har han blivit betraktad såson. skyldig till allt. Även kristna män och kvinnor hava gripits av den vilda yran. Orsaken till detta sorgliga förhållande synes mig ej ligga hos något visst politiskt parti - ty alla hava felat - utan hos folkstämningen i det hela och hos tidningspressen. Vi behöva lära oss skilja mellan sak och person, diskutera den förra men låta den senare vara i fred. Likaledes må man lära sig att behandla var sak för sig. Särskilt önskvärt vore det, att de kristna även på det politiska området sökte fylla sin uppgift som världens ljus och jordens salt, och ej låta partilidelserna triumfera över sin himmelska kallelse.

En annan fara, som särskilt på senare år börjat uppträda hotande för vårt folk, är förakt för religion och lag. Religionen ger norm och stadga för livet i andens värld, lagen sammalunda för samhället och dess medlemmar. Om religion eller lag förtrampas, blir det anarki på deras respektive områden, och det betyder död och undergång. Religionens och lagens majestät kränker man aldrig ostraffat. Det är därför av vikt att här gå sansat till väga, så att man ej brådstörtat och vårdslöst bryter ned det gamla, innan man har något nytt och bättre att sätta i stället. Någon bättre religion än Kristi lär väl aldrig komma fram, och därför är här intet att förändra. Men det önskvärda är en klarare uppfattning av kristendomens verkliga innehåll, vördnad för detsamma och mera plats för Jesus såväl i liv som lära. Vad åter gäller samhällets lag, faller av sig självt, att den såsom ett verk av människor aldrig kan bliva utan fel och därför växlar efter skilda tider och folkens behov därunder. Lagstiftarens uppgift måste vara icke att genom oresonliga stadganden, som ingen kan lyda, skapa förakt för lagen utan i stället genom visa förordningar söka gagna samhället. Allas uppgift är att hålla lagen i vördnad, och så vitt möjligt efterleva den, tills den efterträdes av en annan och bättre. Särskilt i ett land som vårt, där folket självt genom sina representanter har det sista avgörandet i sin hand, måste förakt för lagen eller revolt mot densamma vara brottsligt. Det är reformernas, ej revolutionens väg vi skola vandra.

Vi gå ett steg vidare och peka på ett par laster, under vilka särskilt männen ligga fångna, och som för den skull hota hela nationen. Även med avseende på dessa ting gäller den gamla regeln, att ingen lever för sig själv allenast, utan därjämte alltid till fördel eller skada för andra. Drinkaren förstör ej blott sin egen person, utan bringar fattigdom och elände över sina närmaste anhöriga samt är ofta även direkt farlig för sin omgivning. Icke mindre än 60,000 alkoholister finnas enligt statistiska uppgifter i Sverige. Sannolikt finnas många fler än statistiken lyckats få reda på. Vilken hotande fara för vårt folks hälsa och välfärd en sådan skara utgör, bör vara klart för alla. Helt visst hjälper mot ett ont av denna storlek och omfattning intet mindre radikalt medel än totalförbud.

Emellertid har genom det intensiva nykterhetsarbete, som utförts av olika sällskap under de sista årtiondena, räddningen undan alkoholen börjat framskymta vid horisonten. Men med avseende på tobaksfaran ställer sig saken betänkligare. Härvidlag höras ännu blott enstaka protester, som lämnas obeaktade av dem, de gälla. Och dock har tobaksmissbruket på många håll nått en sådan omfattning, att det utgör en allvarlig fara icke minst för den uppväxande ungdomen. Även en hel del kristna begagna tobak i en eller annan form och - försvara sitt handlingssätt. I sanning äro här uppvaknande och snar bättring av nöden.

Om männen stå i fara att hemfalla åt de grövre laster, som vi nyss nämnt, så hotar en annan fara den kvinnliga delen av vårt folk. Jag menar den överhandtagande lyxen i klädedräkten, särskilt hos många av de unga kvinnorna. För en hel del gå utgifterna för kläder till mycket mer, än vad som kan åstadkommas på nor1nalt sätt, och då måste andra, mindre hederliga vägar försökas. ,Det finnes kvinnor, som av dylika orsaker störtat de familjer, de tillhört, i elände eller rent av sålt sin egen ära. För övrigt har begäret att överglänsa andra och väcka uppseende flerstädes framkallat rent abnorma och osedliga klädedräkter. Säkerligen ligger i detta lyxbegär en av de viktigaste orsakerna till att kvinnan på åtskilliga områden blivit efter mannen, ty det är dock ej möjligt att använda sin kraft överallt på samma gång. Lägger man ned allt för mycket arbete på ett håll, blir man efter på ett annat.

Värre än allt övrigt är den osedlighet, som under de sista åren gripit så omkring sig i vårt land. Här som i så mycket annat hava de högre klasserna visat vägen. Olyckan var emellertid jämförelsevis liten, så länge det gällde blott dessa samhällslager, vilka ju endast representera en ringa del av befolkningen. Helt annat är det nu, sedan arbetareskarorna börjat gå samma väg. Propagandan för de s. k. preventiva medlen hör till det mest brottsliga, som på långa tider utförts i vårt land. Genom densamma har osedligheten vuxit oerhört. Om den i fortsättningen skall tilltaga i samma grad som under de sista åren, blir den vårt folks undergång.

Vad som mer än annat bidragit till osedlighetens utbredning, har varit utsikten att genom de preventiva medlens hjälp undkomma alla obehagliga följder av otillåtliga förbindelser. Könssjukdomarnas snabba utbredning vittnar dock om att det icke är så helt med det skyddet. Vad skall man för övrigt säga om en livsåskådning, som tillåter allt, blott det yttre skenet kan räddas? Det är ett förräderi mot vårt fosterland, om ej något än värre att låta generationers arbete förstöras genom otillåten och hänsynslös njutning och att därvid själv utöva mord på ett framlida släkte, som man är för maklig och självisk att vilja uppfostra.

Med avseende på denna sak är ett energiskt och målmedvetet upplysningsarbete synnerligen av nöden bland vårt lands ungdom. Det otillbörliga pryderi och den falska blygsel, som förorsakat så mycken okunnighet och därför aven så mången ung mans och kvinnas undergång, bör få vika för en kristlig och sanningsenlig upplysning om hithörande saker och deras innebörd. Denna undervisning är det närmast varje faders och moders skyldighet att ge. Men även speciella sedlighetsföredrag borde oftare än hittills anordnas antingen för män och kvinnor var för sig eller, när så kan ske, för män och kvinnor gemensamt.

Vi kunna ej heller underlåta att i detta sammanhang också säga några ord om den dåliga litteraturens fördärvbringande inflytande. Den framkallas till stor del genom den förskämda smak, som utgår från de kretsar, där osedligheten har sitt fäste, och verkar i sin ordning orenande på läsekretsens själsliv. Genom denna växelverkan stegras eländet, och allt flera dragas in i osedlighetens virvel. Ofta är också denna litteratur så karaktärslös och lider sådan brist på rättfärdighetskrav över huvud taget, att den ej kan fostra fram annat än veklingar och odågor, där det ej blir ännu sämre. Botemedlet här som i föregående fall vinnes ej genom förmaningar, utan genom en grundlig upplysning om vad saken egentligen gäller. Det är dessutom av vikt, att den goda skönlitteratur, som onekligen redan finnes i rätt stor mängd, får komma till sin rätt samt blir förökad så mycket som möjligt. Här finnes ett vitt arbetsfält för folkuppfostrare och författare med ansvarskänsla och kärlek till vårt folk.

Vi hava nu sökt påpeka de saker, som mest träda i förgrunden vid en hastig överblick över Sverige och dess folk. Det har varit ljus och mörker, fördelar och brister. Det ena som det andra manar oss till handling. Det gäller att utnyttja fördelarna och avhjälpa bristerna så långt som möjligt. Utsikterna till en lysande framlid äro stora för vårt land och vårt folk, men det gäller då, att var och en sätter sin hand till plogen, ty utan allas eniga samverkan går det ej. Vad vi behöva är icke ord, utan handling. Endast den fosterlandskärlek är äkta, som är mäktig av verkliga offer, och som sätter fosterlandet framför partiet eller den egna fördelen. Vi måste söka komma ifrån den småsinnade avundsjuka, som så ofta har förgiftat vårt samhällsliv och bragt våra bästa företag i olycka. Av 8 alla tecken att döma stunda allvarstunga tider för Europa, och vårt land kan då ej gärna undgå att få del av den allmänna nöden. Då skall det visa sig, vad vårt folk duger till, och om Sverige är älskat av sina barn. Då skall det krävas, icke småsinne och partisplit, utan stora linjer och enig samverkan. Vilka äro här mera skickade att gå i spetsen för utvecklingen än de på Herren troende? De hava lärt sig att se livet under »evighetens synvinkel» och uppfatta den jordiska tillvaron i dess samband med den värld, som kommer, när den närvarande förgår. Sådan vittfamnande syn på livet framkallar en vidsynt åskådning även när det gäller den mindre kretsen eller de trängre förhållandena. Genom sin förbindelse med Gud vinner den kristne också den styrka, som behöves både för det tunga, långsamma och obemärkta arbetet under fredliga tider och för den skarpa striden i avgörandets korta men viktiga ögonblick. Må också om våra dagars kristna de orden varda sanning: den bäste kristne är den bäste medborgaren och fosterlandsvännen.

Vårt land är värt att älskas och försvaras, det är visst. Sverige är det bästa land på jorden - för en svensk. Tyskland må vara bättre för tyskarna, England för engelsmännen, men aldrig kunna dessa eller andra länder för en svensk bli så bra som Sverige. I ett annat land blir en svensk alltid en främling, hur länge han än stannar där. Han blir som en avskuren, tynande blomma, åt vilken vattnet, vari hon står, ej kan ge ersättning för den förlorade roten. Människan lever icke allenast av bröd, ej heller består vårt fosterland bara av den mark, vi trampa. Den svenska kultur, vilken står som ett resultat av århundradens arbete och strider, utgör också en del därav och är lika behövlig för oss, om det skall gå oss väl, som det lekamliga brödet. Vårt språk, vårt hem, vår religion - allt väves samman till ett enhetligt helt i de stora orden, Sverige, fosterland. Och när vi nu tänka på allt detta, när vi liksom från bergets topp skåda ut över vårt fosterland, där det ligger i all Sill skönhet, rikedom och ära, och veta, att det är vårt, då känna vi, att vår kärlek till detta land växer, och att det måste vara ett brott att icke älska detsamma. Då förnimma vi något av den mäktiga känsla, som brusar fram i den ebreiske fosterlandsvännens ord: "Om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sitt värv. Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje".

Då känna vi, att något av det största, som livet har att bjuda på, består i att få leva och dö i Sverige och för Sverige.

Jag vill älska mitt land,
jag vill värna den jord,
där jag föddes och fostrades opp.
Ej den främmande strand
har min kärlek. Du Nord
är mitt hem och mitt framtida hopp.

Här är styrka och kraft,
här är mandom och mod,
här är trygghet se’n uråldrig tid.
Ingen boja vi haft.
Våra fäder med blod
köpt oss frihet i flammande strid.

Här gå stjärnor på vakt
i den vintriga kväll.
Fram i ljus såsom de må vi gå.
Se, i sommarens prakt,
vad naturen är säll!
Skall ej hjärtat än sällare slå?

Jag vill älska mitt land,
jag vill lyda dess lag;
mina krafter jag viger dess väl.
Och jag lyfter min hand
i den gryende dag,
svär det trohet av hela min själ.

Jag vill älska mitt land,
ty med frihet och strid
föll dess lott i den Eviges råd.
Och min själ står i brand
uti ungdomens tid,
när jag prisar Hans trofasta nåd.

--------------------

Av Axel Andersson
Svenska Missionsförbundets Förlag
Stockholm, 1914

| Hem | Textindex |

Olof Lennart Stridsberg: "Palme stödde krig och förtryck" DN Debatt 15/3 1996

Olof Palmes utrikespolitiska insatser var till stora delar bedrövliga. Bl. a. stödde Palme kommunistiska rörelser i Indokina, varav en senare avrättade var fjärde invånare i Kambodja.

Palmes mest kända utrikespolitiska aktion torde vara hans demonstration 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör. Detta var inte bara en kritik av USA:s krigföring i Vietnam. Det var ett stöd för Nordvietnam och dess krigföring.

Regimen i Nordvietnam tvingade hela skolklasser att dra på sig uniformen för att sedan dödas eller döda andra i kampen för kommunismen. Efter tjugo år förlorade i förtryck och fattigdom arbetar nu arvtagarna till samma regim för att införa större delen av det kapitalistiska system de tidigare bekämpade.

Även de som 1968 själva demonstrerade för Nordvietnams regering och andra kommunistiska "befrielse-rörelser" torde i dag inse att det inte fanns några acceptabla skäl för Nordvietnams regering att föra Vietnamkriget. Segern ledde till mer förtryck i Vietnam, folkmord i Kambodja och fattigdom.

Vietnam är i dag ett av östra Asiens fattigaste länder. Det kommunistiska Nordkorea är i dag känt för sin absurda personkult och för att befolkningen hotas av svält. Kina utmärks av ofrihet, låglönetillverkning och barnhem som blivit en internationell skandal. De snabba framsteg som gjorts i Kina under de senaste åren är en följd av att man nu övergivit sina principer och låter en kapitalistisk ekonomi verka där.

De stora framstegen i området har gjorts av kapitalistiska stater som Taiwan och Sydkorea. Taiwan uppges ha lägre spädbarnsdödlighet än Sverige.

Nordvietnam styrdes 1968 av en kommunistisk diktatur. Kommunistiska diktaturer hade funnits i ett par generationer och erfarenheterna var vidriga.

I en bok av Robert Conquest från just 1968 uppskattades Stalins regim i Sovjetunionen ha tagit livet av minst 20, kanske 30 miljoner människor. (Senare forskning har kommit fram till långt högre siffror). Conquest kunde delvis kontrollera sina siffror mot officiell befolkningsstatistik som Sovjetunionen (av misstag?) publicerat.

I den åldersgrupp som under andra världskriget var i bästa soldatålder gick det 609 kvinnor på 391 män. Grovt räknat hade var tredje man i den gruppen stupat i kriget. I den åldersgrupp som varit mest utsatt för Stalins utrensningar gick det 666 kvinnor på 334 män. Grovt räknat hade varannan man i den åldersgruppen fallit offer för Stalins terror. Stalins terror slog hårdare än andra världskriget.

Den kommunistiska idén om ett ofelbart parti vars direktiv blint måste åtlydas skapade en maktapparat utan kontroller. Att sådana lätt leder till tyranni hade varit känt i århundraden.

Montesquieu's maktfördelningslära, som präglat många långlivade demokratiers konstitutioner, är från 1748.

1968 var det uppenbart att Nordvietnam, Nordkorea och Kina i likhet med Stalins Sovjet var perverst slutna samhällen. Regimer som lägger stora resurser på angiverisystem och hemlig polis har normalt något allvarligt att dölja. Det var uppenbart att stora svältkatastrofer och omfattande folkmord kunde ha skett i dessa länder utan att vi i väst fått klara informationer om det.

Tio år innan Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams ambassadör hade Kommunistkinas diktator Mao skapat en helt onödig svältkatastrof som tog livet av mellan 25 och 43 miljoner kineser. (Den är väl beskriven i kapitel 12 i Jung Chang's besteller "Vilda Svanar".) Om den ohyggliga omfattningen av denna enorma tragedi fanns inte mycket känt i väst 1968.

Sjuttiotalets svenska media och politiker indignerades högljutt över de missförhållanden man kunde studera i öppna länder. Samtidigt ignorerade man (eller snarast förnekade man) att diktaturer som av princip hindrade all insyn troligen dolde långt vidrigare missförhållanden.

Mao var snarast en populär figur i svensk press under 1970-talet, och många svenska studenter kallade sig maoister.

Många av de svenskar som 1968 stödde kommunistiska rörelser i u-världen gjorde det i tron att kommunismen var den bästa eller enda vägen att häva fattigdomen i u-världen. Att denna idé kunde komma att dominera svensk u-landsdebatt under ett årtionde är ett svidande underbetyg åt sjuttiotalets svenska media och politiker.

Sovjets kommunistiska jordbruks kroniska oförmåga att ge en rimlig levnadsstandard var väl känd och dokumenterad under det tidiga sextiotalet.

Kuba hade infört ett kommunistiskt jordbruk efter Castros maktövertagande 1959. Resultatet blev ett mirakulöst fiasko. Kuba sände regelbundet statistik om jordbruket till FN. Den visade att Kuba hade världens näst sämsta jordbruksutveckling. Med tanke på att Kuba prioriterat just jordbruket och fick värdens troligen högsta u-hjälp per invånare, bl a garanterade sockerpriser av Sovjet, var Kubas prestationer nästan ofattbart usla.

För den som 1968 var intresserad av fakta och likt Palme hade tillgång till internationella källor var det helt klart att en Nordvietnamesisk seger skulle skapa mer förtryck, troligen större fattigdom och kanske också storskaliga folkmord. Men av dessa fakta fanns få spår i svensk press och i svensk skolundervisning.

Åtta år efter Palmes demonstration genomförde de röda khmererna i Vietnams grannland Kambodja en utrensning som lär ha tagit livet av omkring två miljoner människor i en befolkning som före massakern var omkring sju miljoner.

Birgitta Dahl, i dag Talman i Sveriges riksdag, var då ordförande i Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Hon vägrade att tro att något folkmord var på gång.

Redan i maj 1975 hade regimen i Kambodja helt utrymt huvudstaden. Under 1976 kom alltfler ytterst oroande uppgifter om terror i Kambodja.

Åtminstone en av kommitténs medlemmar (folkpartiets ungdomsför-bund) krävde från augusti 1976 att kommittén kraftfullt skulle fördöma terrorn. Detta påverkade inte Birgitta Dahl. Så sent som i tidskriften "Vietnam Nu" nr 2 1977 var hon övertygad om att uppgifterna om terror i Kambodja var lögn eller spekulation. Hon beklagade att "vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa de lögnaktiga påståendena om Kambodja." Orsaken var att kommittén inte fått tillstånd att resa i Kambodja.

Bara detta faktum borde ha bevisat för Birgitta Dahl att något fasansfullt pågick. I stället hittade hon själv på en bortförklaring: "Vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emot utländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas."

Kommunisterna i Sovjet hade mördat tiotals miljoner människor bakom stängda gränser. Men Birgitta Dahl kunde inte föreställa sig att kommunisterna i Kambodja gjorde något liknande trots att de försökte hindra all insyn.

Palme växte upp under en tid då informationer om Sovjetkommunismens terror var allmänt tillgängliga i Sverige. Palme borde ha insett att de rykten som kom från Kambodja hade klara paralleller med vad som tidigare hänt i Sovjet.

I de porträtt som nu tecknas över Olof Palme framhålls han ofta som en klarsynt försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Om detta varit sant borde han snarast exploderat över Birgitta Dahls naiva försvar av Kambodjas terrorregim. I stället utsåg han henne till statsråd i den regering han bildade 1982.

De som 1968-77 likt Palme och Dahl uppträdde på ett sätt som de kommunistiska rörelserna i Indokina måste uppfatta som ett stöd för deras politik uppmuntrade krafter som då arbetade för krig, förtryck och massutrotningar.

Man kunde givetvis anse att USA borde lämna Vietnam utan att därför stöda kommunisterna i Indokina. Palme kunde t ex ha sagt att kommunisterna utgjorde ett vitalt hot mot Indokinas befolkning, att deras ambitioner att leda befolkningen måste fördömas, att man inte kunde utesluta att de skulle komma att mörda 5 - 15% av sina invånare, men att USA inte kunde väntas besegra kommunisterna utan oacceptabla kostnader i form av amerikanska och vietnamesiska liv och att USA därför borde dra sig ut ur Vietnam.

I stället sade Palme vid Saigons fall 1975 att "Vi (Sverige) har verkat för dess (Vietnams) rätt att utan yttre inblandning avgöra sin framtid, välja sitt eget politiska och ekonomiska system." Vi (Sverige) verkade därmed också för de röda khmerernas rätt att utan yttre inblandning avgöra om de skulle avrätta 20 eller 30% av Kambodjas befolkning.

Vi borde lära oss av våra tidigare misstag. En uppenbar åtgärd är att öka undervisningen om tyranniets och de totalitära väckelserörelsernas historia och funktionssätt i högstadiet, gymnasiet och i journalistutbildningen. Dagens svenska ungdom står knappast bättre rustade att genomskåda tyranni och politiska väckelserörelser än Birgitta Dahl och fyrtiotalisterna gjorde under sjuttiotalet.

Lennart Stridsberg


--------------------------------------------------------------------------------

Birgitta Dahl i radio i november 1976 i samband med att hon avfärdar uppgifterna om Pol Pots folkmord som "lögn eller spekulation":

- Vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emot utländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas.

Källa: Sv D ledarsida 97-06-24


--------------------------------------------------------------------------------

PO Enquist om Pol Pots maktövertagande i Kambodja 1976


--------------------------------------------------------------------------------


170 miljoner människor har troligen avlivats i massmord under 1900-talet. Det är fyra gånger fler än de som dött på slagfälten. Per Ahlmark visar att diktaturerna stått för 98 procent av detta dödande och kommunisterna för två tredjedelar. Forskningen bekräftar nu att det politiska mördandet är vårt sekels största katastrof. Det öppna såret granskar svensk debatt och internationella kriser mot den bakgrunden. Medlöperiet har fortsatt under 90-talet.Mer om Per Ahlmarks bok


--------------------------------------------------------------------------------

Tillbaka till artiklar av Lennart Stridsberg


--------------------------------------------------------------------------------
SANNINGEN SOM KOM BORT
- ny forskning avslöjar myten miljontals
fågna och döda i Stalins Sovjetunionen



Inledning:

Den påstådda historien om miljontals fångna och döda i Stalins
Sovjetunionen.
Från Hitler till Hearst, Conquest och Solzjenitsyn.

Vem i hela världen har kunnat undgå de makalösa historierom mord och suspekta dödsfall i arbetslägren Gulag i det forna Sovjetunionen? Vem har kunnat undgå historierna om miljontals svältdöda och summariska avrättningar av miljontals oppositionella i Stalins Sovjetunionen? I böcker, tidningar, radio, TV och film i den kapitalistiska världen går dessa historier om och om igen och myten om tiotals miljoner offer för socialismen har vuxit nästan obegränsat i femtio år.

Men varifrån kommer alla dessa siffror? Vem är ursprung till dem? Och vidare. Vad finns det av sanning i dessa historier? Vad finns t ex att läsa i de tidigare hemliga arkiven i Sovjetunionen vilka öppnades av Gorbatjov för forskning 1989?

Enligt de borgerliga mytomanerna skulle historierna om de tiotals
miljoner döda i Stalins Sovjet bekräftas den dag man öppnade arkiven för forskning. Blev det så?

I en artikelserie i Proletären i april 1998 ger Mario Sousa svar på
ursprunget till myten om miljontals döda i svält och arbetsläger i
Stalins Sovjetunionen. Vidare har Mario Sousa granskat rapporterna från de tidigare hemliga arkiven och skriver svart på vitt om det verkliga antalet fångar, typ av straff och strafftid och det verkliga antalet dödsfall och dödsdömda i Sovjetunionen under Stalin.




--------------------------------------------------------------------------------


Myten om miljontals fågna och döda i Stalins Sovjetunionen

År 1933 bryter de förändringar ut i den tyska politiken som kommer att prägla världshistorien under decennier framåt. Den 30 januari blir Hitler rikskansler och ett nytt regeringssätt, med våld och föga respekt för lagen, tar sin form. Nyval bestäms snabbt till den 5 mars för att konsolidera nazisternas makt.

Arkiven punkterar propagandalögnerna

Spekulation om miljontals döda i Sovjetunionen var en del av propagandakriget mot socialismen. Sovjetunionens officiella dementier och förklaringar togs därför aldrig på allvar och gavs aldrig plats i kapitalistisk massmedia. Istället hånade man de sovjetiska uttalandena, samtidigt som västerländernas "experter" fritt fick lägga fram sina fantasier.

Grova lögner om Sovjetunionen

De ryska forskarrapporterna - en diskussion

Låt oss göra ett försök att sammanfatta vad som verkligen hände i Stalins Sovjetunionen.












Myten om miljontals fågna och döda i Stalins Sovjetunionen

År 1933 bryter de förändringar ut i den tyska politiken som kommer att prägla världshistorien under decennier framåt. Den 30 januari blir Hitler rikskansler och ett nytt regeringssätt, med våld och föga respekt för lagen, tar sin form. Nyval bestäms snabbt till den 5 mars för att konsolidera nazisternas makt.

För att var säkra på valutgången skaffar sig nazisterna ett extra propagandanummer. En vecka före valet, den 27 februari, tänder nazisterna eld på riksdagshuset och anklagar kommunisterna för mordbranden. Som en följd förbjöds kommunistpartiet och massor av partimedlemmar arresterades. Stämningen i landet blev väldigt spänd. Vid riksdagsvalet fick nazisterna 17,3 miljoner röster och 288 riksdagsplatser, ca 48 procent (att jämföra med 11,7 miljoner och 196 platser i november 1932).

Efter att ha förbjudit kommunistpartiet krossade nazisterna socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. De första koncentrationslägren fylldes med alla dessa vänstersympatisörer. Strax därpå, den 24 mars, får Hitler med hjälp av högern riksdagen att godkänna Fullmaktslagen som ger honom rätt att regera i fyra år utan riksdagens hörande. Judeförföljelserna tar sin början och de första judarna fångas och spärras in i de koncentrationsläger där kommunisterna och andra vänsterfolk redan fanns. Vidare bryter Hittler mot alla internationella överenskommelser och militär upprustning av alla vapenslag startar i Nazityskland med full kraft. Så var situationen när myten om de miljontals döda i Sovjetunionen börjar att ta form.


Ukraina som del av det tyska livsrummet

Vid sidan om Hitler fanns propagandaminister Goebbels, vars främsta uppgift var att tillföra det tyska folket den nazistiska drömmen. Drömmen om det renrasiga folket i ett Stortyskland, ett land med behov av ett stort "Lebensraum", livsrum. Detta livsrum, en mycket större yta än det ursprungliga Tyskland, skulle erövras i öst och tillföras den tyska nationen.

Redan 1925 hade Hitler i sin bok Mein Kampf pekat ut Ukraina som en del av det tyska livsrummet. Ukraina och andra vida områden i öst skulle övertas av den tyska nationen för att användas på ett "riktigt" sätt. Det tyska svärdet skulle befria landet för att ge plats åt den tyska plogen! Med tysk teknik och företagsamhet skulle Ukraina blir Tysklands kornbod! Men först måste tyskarna befria Ukraina från dess befolkning av "undermänniskor". "Undermänniskorna" skulle enligt den nazistiska propagandan användas som slavarbetskraft i de tyska hushållen, fabrikerna och jordbruken, överallt där den tyska ekonomin behövde dem.

Erövrandet av Ukraina och andra områden i västra Sovjetunionen innebar ett stort krig mot Sovjetunionen, vilket måste förberedas på lång sikt. 1934 började Goebbels propagandaministerium en propagandakampanj om ett påstått bolsjevikiskt folkmord i Ukraina, en omfattande svält framprovocerad av Stalin för att underkuva bönderna och tvinga dem till socialism. Syftet var att förbereda den allmänna opinionen inför Ukrainas "befrielse" av de tyska trupperna. Trots att några engelska tidningar återgav de nazistiska pressmeddelandena och en del av artiklarna i den nazistiska pressen fick inte nazisternas uppgifter om "folkmordet" i Ukraina den världsspridning som de hade tänkt sig. Här måste Hitler och Goebbels få hjälp. Det visade sig att hjälpen fanns att få i det stora landet i väst, i USA.



William Hearst,en god vän till Hitler

Hjälpen i den psykologiska kampen mot Sovjetunionen hette William Randolph Hearst. Hearst är den amerikanske tidningsutgivare och publicist som står som den egentliga "fadern" till sensationstidningarna, den så kallade gula pressen. Av sin far George Hearst, miljonär från gruv industrin, senator och tidningsman, fick William Hearst 1885 tidningen San Francisco Daily Examiner. Det var början till Hearsts massmediaimperium som starkt skulle prägla det nordamerikanska vardagslivet och nordamerikanernas värderingar.

Efter sin fars död sålde William Hearst alla aktier inom gruvindustrin och började att ta över tidningsvärlden. Hans första inköp var New York Morning Journal, vilken han förändrade till en extrem sensationstidning. Inga medel fick sparas för att få fram sensationella nyheter. Fanns inga grymheter eller illdåd att berätta om, fick journalisterna och fotograferna "fixa" det. Det är denna vulgaritet, hänsynslöshet och föga hänsyn till sanningen som är den "gula pressens" kännetecken.

Hearsts lögner gjorde honom till en framgångsrik tidningsman och miljonär. Med en förmögenhet på 200 miljoner dollar var Hearst år 1935 en av världens rikaste män. Efter Morning Journal köpte Hearst upp eller startade nya dags- och veckotidningar över hela USA. På 40-talet ägde William Hearst 25 dagstidningar, 24 tidskrifter, 12 radiostationer, två nyhetsbyråer, en nyhetsbyrå för filmindustri, filmbolaget Cosmopolitan mm. 1948 köpte Hearst upp ett av de första TV-bolagen i USA, WBAL-TV i Baltimore. Hearst sålde 13 miljoner tidningar om dagen i USA ,ca 40 miljoner läsare dagligen! Nästan en tredjedel av USAs vuxna befolkning läste Hearsts tidningar dagligen!

Många fler miljoner världen över fick Hearsts budskap genom hans nyhetsbyråer, filmer och en mängd tidskrifter som översattes och gavs ut i stora kvantiteter över hela världen.

Siffrorna visar klart för oss den påverkan som Hearstimperiet har haft på det amerikanska politiska livet och på det politiska livet i den övriga världen under många decennier (bla mot USA:s deltagande i andra världskriget på Sovjetunionens sida och McCartys antikommunistiska kampanjer på 1950-talet).

William Hearsts värderingar var extremt konservativa, nationalistiska och antikommunistiska. Hans politik var extremhögerns. 1934 reste Hearst till Nazityskland och togs emot hos Adolf Hitler som gäst och god vän. Efter detta blev Hearstpressen ännu mer reaktionär, med ständiga inslag mot socialismen, Sovjetunionen och speciellt mot dess ledare Stalin. Hearst försökte även sprida ren nazistisk propaganda i sina tidningar oc h tidskrifter. Hitlers främsta kompanjon Herman Göring, gavs plats i Hearstpressen med en stor artikelserie. Men där gick Hearst för långt. Läsarnas protester tvingade honom att dra in Görings artikelserie.

Hearst-tidningarnas sensationsmakerier gick efter besöket hos Hitler ofta ut på att "avslöja" hemska händelser i Sovjetunionen, där påhittade mord och folkmord, slavarbete, lyxliv för de styrande, svält och död för folket var "vardagsnyheter". Materialet kom till Hearst från Nazityskland och Gestapo. Tidningarnas förstasidor hade ofta karikatyrer och falska bilder från Sovjetunionen. Stalin avbildades ofta som en stor och elak slaktare. Tänk på att alla dessa artiklar dagligen lästes av 40 miljoner personer i USA och miljontals andra över hela världen!

En av de kampanjer som Hearst-pressen bedrev mot Sovjetunionen var den om de påstådda miljontals svältdöda i Ukraina. Kampanjen började den 18 februari 1935 i tidningen Chicago American med en st or rubrik över hela första sidan: "Sex miljoner döda i svält i Sovjetunionen".

För Nazitysklands räkning publicerade tidningsmagnaten och nazisympatisören Hearst fantastiska historier om ett folkmord framprovocerat av bolsjevikerna, de många miljontals döda i svält i Uk- raina. Bakgrunden var den stora klasskampen över hela den sovjetiska landsbygden i början på 30-talet, när jordlösa och fattigbönder bekämpade storböndernas, kulakernas makt och reste sig i kampen för kollektivjordbruken.

Denna stora klasskamp, som berörde 120 miljoner människor, orsakade instabilitet i jordbruksproduktionen och på sina håll hungersnöd. Hungersnöden orsakade i sin tur att människorna fick ett försämrat immunförs var och lätt blev offer för infektionssjukdomar och epidemier.

Det är beklagligt att människor for illa, men sådana epidemier var inget speciellt för Sovjetunionen. Under 1918-1920 spred sig en influensaepidemi i Europa och Amerika, den spanska sjukan, som krävde flera miljoner offer i USA och 20 miljoner döda i Europa (250 000 döda i Sverige). Ingen har anklagat de styrande i de europeiska länderna för att tagit livet av dessa människor. Mot epidemier stod länder och regeringar hjälplösa. Det var bara med penicillinets utveckling under andra världskriget som man på slutet av 40-talet kunde börja att bekämpa epidemier.

Rapporterna i Hearst-pressen om mångmiljoner döda människor i den stora svälten i Ukraina "framprovocerad av kommunisterna" var detaljrika och fruktansvärda. Hearstpressen använde hela sin styrka för att göra lögnen till verklighet. Den allmänna opinionen i väst påverkades starkt mot Sovjet och myten om de många miljontals döda hade börjat.


52 år för att avslöja en lögn

I den hets som de västerländska demokratierna riktade mot socialismen och Sovjetunionen var ingen intresserad av fakta, ingen ville lyssna på Sovjetunionens dementier. Avslöjanden om Hearst-pressens lögner om de miljoner svältdöda i Ukraina år 1934 fick vänta till år 1987! Under tiden har flera generationer människor världen över blivit påverkade att se negativt på socialismen och Sovjetunionen .

William Hearst dog 1951 i sitt hus i Beverly Hills. Han lämnade ett massmediaimperium som än idag fortsätter att sprida sitt reaktionära budskap över världen. Hearstföretagen är idag samlade i The Hearst Corporation, ett av de största massmediaföretagen i världen med över 100 olika bolag där 15000 människor arbetar. Det sträcker sig över utgivning och distribution av tidningar, tidskrifter och böcker, radio- och TV-program, kabel-TV, nyhetsförmedling och multimedia.

Nazisternas desinformationskampanj om Ukraina dog inte med Nazitysklands nederlag i andra världskriget. Nazistlögnerna togs över av CIA och det brittiska MI-5 och har alltid funnits med i propagandakriget mot Sovjetunionen. Även McCarthy-perioden efter andra världskriget har levt på temat "miljoner svältdöda i Ukraina".

1953 publicerades en bok i detta ämne, "Black Deeds of the Kremlin", av ukrainska flyktingar i USA, nazikollaboratörer och krigsförbrytare under andra världskriget, nu uppklädda till demokrater av den amerikanska administrationen.

När Reagan blev USAs president och startade sin antikommunistiska kampanj på 80-talet, fick "de miljoner döda i Ukraina" fart på nytt. 1984 gav en professor vid Havarduniversitetet ut en bok med bla Hearstpressens förfalskningar från 1934, under rubriken "Human life in Russia". Nazilögner och förfalskningar från 30-talet fick en respektfull amerikansk akademisk fernissa 1984!

Ytterligare en bok gavs ut 1986 i detta ämne. Den heter "The Harvest of Sorrow" och skrevs av den före detta polisagenten i den brittiska säkerhetspolisen Robert Conquest, numera universitetslärare i Stanford University i Kalifornien. Boken beställdes av den högerextremistiska Ukraina National Association. För arbetet med boken fick Conquest 80 000 dollar. Även en film gjordes 1986, "The Harvest of Despair", bl a med hjälp av Conquests skriverier och betalt av de ukrainska nazisympatisörerna i USA. Siffrorna för svältdöden i Ukraina var då uppe i 15 miljoner människor!

Men mångmiljonerssvälten i Ukraina i den amerikanska Hearst-pressen och dess efterföljare i böcker och filmer var bara lögner. Den kanadensiske fackföreningsjournalisten Douglas Tottle har i boken "Fraud, Famine and Fascism, The Ukrainian Genocide Myth from Hitler to Havard", utgiven i Toronto 1987 bevisat detta med noggrannhet. Bland annat har han visat att fotomaterialet, upprörande bilder på utsvultna barn, är taget år 1922, när miljoner människor dog i krig och svält under åtta utländska arméers invasion av Sovjetunionen under inbördeskriget 1918-1921. Douglas Tottle går också igenom källorna i tidningsreportagen och författarens resebeskrivning och visar det hopkok av lögner som publicerades i Hearst-pressen.

Den journalist som under en längre tidsperiod rapporterade och "skickade" bilder från de påstådda svältområdena, en viss Thomas Walker, hade aldrig vistats där, han befann sig i Moskva i endast fem dagar. Detta avslöjade journalisten Louis Fischer, tidningen The Nations moskvakorrespondent.

Fischer avslöjade också att journalisten M Parrott, Hearst-pressens egentlige moskvakorrespondent, hade skickat hem rapporter om de mycket goda skördarna i Sovjetunionen 1933 och om ett blomstrande sovjetiskt Ukraina. Dessa rapporter blev aldrig publicerade.

Vidare visade det sig att Hearst-pressens man Thomas Walker egentligen hette Robert Green, en straffånge på flykt från Colorados statsfängelse. Walker alias Green blev tillfångatagen vid sin återkomst till USA och erkände inför domstolarna att han aldrig hade varit i Ukraina.

Tänk att allt detta, om de påstådda miljontals döda i svälten i Ukraina på 1930-talet vilken skulle ha varit "provocerad av Stalin", fick vi veta först 1987! Tänk på alla de miljontals och åter miljontals människor som nazisten Hearst, polisagenten Conquest mfl har påverkat med sina lögner och falska rapporter. Än idag går nazistsympatisören Hearsts historia i nytryckt i böcker i Sverige, t ex i Peter Englunds "Brev från nollpunkten".

Genom sin monopolställning i tidningsvärlden i många storstäder i USA och sina nyhetsbyråer blev Hearst-pressen Gestapos megafon världen över. I en värld vars massmedia fullständigt dominerades av monopolkapitalet, blev Hearst-pressens lögner till riktiga sanningar i många tidningar, radiostationer och så småningom TV-stationer världen över.

När,Gestapo försvann vid andra världskrigets slut, ,togs det smutsiga propagandakriget mot socialismen och Sovjetunionen över av CIA. De antikommunistiska kampanjerna i den amerikanska pressen fortsatte i oförminskad skala. "Business as usual", först Gestapo, sedan CIA.


Robert Conquest - agent och desinformatör

En man som ofta citeras i borgarpressen, en riktig kelgris för borgerligheten är i detta sammanhang värd en närmare presentation. Han heter Robert Conquest och har många gånger skrivit och uttalat sig i ämnet "miljoner döda i Sovjetunionen", till vilket han är den främste "fadern".

Conquest är känd i första hand för sina böcker "Den stora terrorn" 1969 och "Harvest of Sorrow" 1986. Conquest skriver bl a om mångmiljonerssvältdöden i Ukraina, om miljontals döda i arbetslägren Gulag och miljontals döda under utrensningarna i Sovjetunionen på slutet av 30-talet. Conquests källor är främst ukrainska flyktingar, tillhörande de högerpartier som samarbetade med nazisterna under kriget. Många av Conquests hjältar är kända krigsförbrytare som ledde och deltog i judeutrotningen i Ukraina.

Stilen i Conquests böcker är våldsamt antikommunistisk med en fanatism i en klass för sig. I boken från 1969 angav Conquest att antalet svältdöda i Sovjetunionen under åren 1932-33 var mellan 5 och 6 miljoner människor, därav hälften i Ukraina. År 1983, under Reagans hysteriska antikommunism utvidgade Conquest svältåren till 1937 och antalet döda till 14 miljoner!

Han blev inte utan tack för bedriften. 1986 fick Conquest skriva huvudmaterialet i Reagans kampanj till det amerikanska folket ifall USA skulle ockuperas av Röda Armén! Boken heter "Vad göra när ryssarna kommer: en överlevnadsmanual". Ett märkligt arbete för en historiker.

Egentligen är inte detta så konstigt för en man som hela sitt vuxna liv levt på lögner och uppdiktade historier om Sovjetunionen och Stalin. Först som polisagent, sedan som författare och lärare vid Stanford University i Kalifornien.

I januari 1978 utpekades Robert Conquest i tidningen The Guardian som en före detta agent i desinformationsavdelningen IRD, Information Research Departement, i den engelska säkerhetstjänsten.

IRD bildades 1947 med huvuduppgift att bekämpa kommunistiskt inflytande över hela världen genom att "plantera" lämpliga historier hos politiker, journalister och andra opinionsbildare. Verksamheten var omfattande både utomlands och i själva England. 1977 när IRD formellt las ner, visade det sig att bara i England hade över 100 av de främsta journalisterna en personligt kontakt med en IRD-agent. Därifrån fick journalisterna regelbundet material till sina skriverier. Vad vi pratar om är tidningar som Financial Times, Times, Observer, Sunday Times, Telegraph, Ekonomist, Daily Mail, Mirror, Express, Guardian med flera. Det ger ett mått på hur den politisk a polisen har påverkat och säkert fortsätter att påverka nyhetsflödet som når allmänheten.

Robert Conquest var IRD-agent från starten 1947 och fram till 1956. Hans uppdrag var att skriva så kallade "svarta historier" om Sovjetunionen (falska historier som skulle tas för sanning), att lämna till massmedia och andra opinionsbildare. Efter det att han formellt slutade vid IRD fortsatte han att skriva på IRDs förslag och med IRDs uppbackning.

Hans bok "Den stora terrorn" om de "miljoner döda" under utrensningarna i Sovjetunionen 1937, är en del av materialet som han hade skrivit under sin agenttid hos IRD. Den skrevs färdig och gavs ut på IRDs förslag. En tredjedel av "Den stora terrorns upplaga köptes av förlaget Praeger som ger ut litteratur förknippad med amerikanska CIA. Boken har använts som gåvor till universitets- och mediafolk att vidare sprida Conquests och extremhögerns lögner. Conquest är en av de viktigaste källorna för högerns historieskrivare att hämta material ifrån när det gäller Sovjetunionen.



Alexandr Solzjenitsyn - reaktionär och fascist

En annan person som man förknippar med böcker och tidningsartiklar om påstådda miljontals döda och tillfångatagna i Sovjetunionen är ryssen Alexandr Solzjenitsyn. Solzjenitsyn blev kändis i väst på slutet av 60-talet genom sin bok "Gulagarkipelagen". Den handlar om situationen för fångarna i arbetslägren i Sovjetunionen. Han satt själv åtta år i arbetsläger dömd för kontra re volutionär verksamhet. Han dömdes 1946 för att ha spridit propaganda mot det sovjetiska folket.

Enligt Solzjenitsyn hade kampen mot Nazityskland under andra världskriget varit onödig. Enligt honom skulle allt lidande som de sovjetiska folket utsattes för kunnat undvikas bara den sovjetiska regeringen hade gått med på en kompromiss med Hitler. Vidare anklagade Solzjenitsyn den sovjetiska regeringen och Stalin för att vara ondare än Hitler och för krigets, som han sa, förödande resultat för folket i Sovjetunionen. Solzjenitsyn gömde inte sin inställsamma sympati för nazisterna. Solzjenitsyn blev dömd som förrädare.

1962 började Solzjenitsyn att publicera sina böcker genom Chrusjtjovs personliga hjälp. Den första blev "En dag i Ivan Denisovitjs liv" om en straffånges liv. Chrusjtjov tog vad han kunde få tag på i sin kamp mot Stalins socialistiska arv.
1
970 fick Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur för "Gulagarkipelagen" och hans böcker började att ges ut i väst. Solzjenitsyn blev en av imperialismens stora slagträn i det kalla kriget mot socialismen och Sovjetunionen. Hans skildringar från arbetslägren packades ihop med annan propaganda om påstådda miljonmord i Sovjetunionen och återgavs i de kapitalistiska massmedierna världen över som sanningar. 1974 gav Solzjenitsyn upp sitt sovjetiska medborgarskap, lämnade Sovjetunionen och bosatte sig i Schweiz och senare i USA. I de kapitalistiska medierna blev han då själva personifieringen av kampen för frihet och demokrati. De nazistiska sympatierna grävdes ner för att inte störa propagandakriget mot socialismen.

I USA blev Solzjenitsyn en mycket efterfrågad föredragshållare. Bland annat var han 1975 huvudtalare vid den amerikanska fakföreningscentralens AFL-CIO:s kongress. En vecka senare, den 15 juli 1975 höll Solzjenitsyn tal för USAs senat. Solzjenitsyns tal var rena agitationstalet, våldsamt och provokativt i sin argumentering för de mest bakåtsträvande idéer. Bland annat slogs han in i det sista för nya militära satsningar mot Vietnam efter dess seger över USA. Han slogs också för väpnad intervention i Portugal, som år 1974 hade genomgått en folklig revolution, där vänsterofficerare tagit makten efter 40 års fascistisk diktatur. Solzjenitsyn varnade USA:s senat för Portugal som blivande medlem av Warszawapakten! Och än mera. I sina tal beklagade han befrielsen av Portugals kolonier i Afrika!

Men mest tog Solzjenitsyn till orda för att smutskasta socialismen. Från påstådda avrättningar av miljontals och åter miljontals i Sovjetunionen, till de påstådda tiotusentals amerikanska soldaterna som hölls fånga och utnyttjades som slavar i Nordvietnam. Det var Solzjenitsyns idé om amerikaner som slavar i Nordvietnam som gav upphov till Rambo- filmerna om Vietnamkriget.

De amerikanska journalister som hade vågat skriva om fredssträvan och avspänning mellan USA och Sovjet och mot militarismen, brännmärktes av Solzjenitsyn som potentiella förrädare. (Denna typ av kampanj mot pressfriheten drivs i Sverige för närvarande av Per Ahlmark). Solzjenitsyn agiterade också i sina tal för militär upprustning mot Sovjetunionens, som han sa, "militära överlägsenhet" i "tanks eller flygplan, fem eller sju gånger flera än USA" och i atomvapen vilka "snart" skulle bli "två, tre och till sist fem" gånger så stora som USAs! Solzjenitsyns framträdande i USA var extremhögerns. Men han skulle gå ännu längre till höger till rent offentligt stöd för fascismen.

I början på 1976 tog händelserna i Spanien en plötsligt utveckling som snart blev en världsangelägenhet. Efter Francos död i slutet på 1975 höll fascistregimen på att tappa greppet om den politiska utvecklingen. Strejker och demonstrationer ställde krav på demokrati och frihet och Francos arvtagare, kung Juan Carlos, var tvungen att inleda en mycket försiktig liberalisering för att dämpa den sociala oron.

I detta läge dyker Alexandr Solzjenitsyn upp i Madrid och låter sig intervjuas i det spanska TV- programmet "Directisimo" en lördagkväll på bästa sändningstid. I TV-rutan bredde Solzjenitsyn ut sig i alla slags reaktionära uttalanden. Han gick inte ut till offentligt stöd för kungens så kallade liberalisering. Tvärtom! Han varnade för demokratiska reformer!

Han började med att ställa "den riktiga friheten i Spanien" mot "slaveriet i Sovjetunionen", ett land där enligt honom socialismen hade krävt 110 miljoner döda! Vidare anklagade Solzjenitsyn de "progressiva spanska kretsar" för att vara "utopiker" när de stämplade Spanien som ett diktaturland. Progressisterna bestod av hela den demokratiska oppositionen från liberaler till socialdemokrater och kommunister.

"I höstas", sa han "var den allmänna opinionen oroad över de spanska terroristernas öde (fem antifascister som dömdes till döden och sköts av Francos regim, min anm MS). Nu kräver progressisterna politiska reformer och stödjer terroristernas aktioner. Vet de som vill snabba demokratiska reformer vad som kommer att hända efteråt? Om Spanien imorgon får demokrati, vad kommer då att hända i övermorgon? Kan man undvika att falla i en totalitär regim efter demokratin?"

På journalistens försiktiga fråga om hans uttalande inte kunde ses som ett stöd åt regeringar i länder där det inte fanns någon frihet svarade Solzjenitsyn:
"Det finns bara ett land där frihet inte existerar det är Ryssland."

Solzjenitsyns uppträdande i den spanska TVn var ett direkt stöd för den spanska fascismen, en ideologi som ligger honom nära om hjärtat. Denna politiska hållning har han än idag. Det är just därför hans framträdanden under hans 18-åriga exil i USA blivit allt mer sällsynta och just därför som västvärldens regeringar inte vill ha med honom att göra. Det var tacksamt för kapitalet att kunna använda en sådan som Solzjenitsyn i det smutsiga propagandakriget mot socialismen, men det får inte gå för långt.

I det nya kapitalistiska Ryssland är det möjligheterna till "good business" som bestämmer vilken politisk inriktning västvärlden är beredd att stödja. Fascismen som alternativ i Ryssland bedöms inte kunna befrämja affärerna. Därför är Solzjenitsyns politiska projekt för Ryssland dödfött när det gäller att få hjälp från väst. Solzjenitsyn vill nämligen ha tillbaks det gamla tsarväldet i en auktoritär regim tillsammans med den traditionella ryskortodoxa kyrkan! Inte ens de mest arroganta imperialisterna är beredda att stödja en sådant politisk idioti. För stöd till Solzjenitsyn står bara intellektuella muppar som Peter Englund, Staffan Skott och Per Ahlmark.


Nazister, polisagenter och fascister!

Så är de, de främsta representanterna för myterna om de "miljontals döda och fängslade i Sovjetunionen" nazisten William Hearst, polisagenten Robert Conquest och fascisten Alexandr Solzjenitsyn.

Conquest har haft den ledande rollen sedan 60-talet. Hans uppgifter har använts av massmedia över hela världen och faktiskt bildat en skola inom vissa universitet. Utan tvekan måste detta anses som ett första klassens polisiära desinformationsarbete. På 70-talet fick Conquest hjälp av Solzjenitsyn och en del andrahandsfigurer som Andrei Sakharov och Roy Medvedev. Dessutom dök det upp lite varstans i världen en mängd spekulanter på döda och fångar vilka fick bra betalt för artiklar i de borgerliga massmedierna.
.
Men verkligheten kom till slut i kapp dem och visar vilka bedragare de är. Gorbatjovs öppnande av partiets hemliga arkiv 1989 hade konsekvenser som ingen kunde förutse.
^tillbaka



Arkiven punkterar propagandalögnerna

Spekulation om miljontals döda i Sovjetunionen var en del av propagandakriget mot socialismen. Sovjetunionens officiella dementier och förklaringar togs därför aldrig på allvar och gavs aldrig plats i kapitalistisk massmedia. Istället hånade man de sovjetiska uttalandena, samtidigt som västerländernas "experter" fritt fick lägga fram sina fantasier.

För fantasier var det verkligen! Gemensamt för siffrorna på miljontals fångna och döda som Conquest och övriga "sovjetkritiker" har proklamerat är att de inte bygger på vetenskapliga undersökningar. Istället är alla dessa siffror en produkt av hemmagjorda uppskattningar och metoder.


Falska metoder

Hur har Conquest, Solzjenitsyn, Medvedev och andra gått till väga rent praktiskt? Gemensamt för dem är att de har använt sig av enstaka statistiska siffror från Sovjetunionen, t ex befolkningsräkningar. De bearbetade dessa siffror med förmodad befolkningstillväxt utan att ta hänsyn till den verkliga situationen och kom då fram till hur många människor det borde ha funnits i Sovjetunionen vid vissa tidpunkter. De människor som enligt dem fattades, gjordes till fångar och döda.

Enkelt men genomfalskt. En sådan "redovisning" av viktiga politiska händelser skulle aldrig få passera om det hade gällt västvärlden. Då hade professorer och historiker rest sig som en man och avslöjat bedrägeriet. Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Inte minst för att yrkesfolket ställer karriären framför yrkeshedern.

Vilka blev deras slutsatser i rena siffror?

Enligt Robert Conquest (i en uppskattning från 1961) dog 6 miljoner i svält i Sovjet i början på 30-talet. Denna siffra utvidgade han till 14 miljoner år 1986. När det gäller arbetslägren Gulag fanns där, enligt Conquest, 5 miljoner fångar år 1937, när utrensningarna började. Efter det tillkom ytterligare 7 miljoner fångar under 1937-38. Resultat, 12 miljoner i arbetslägren 1939!

Uppmärksamma att det är enbart politiska fångar Conquest pratar om! I lägren fanns också vanliga kriminella fångar vilka, enligt Conquest, var många fler än de politiska. Detta betyder enligt Conquest att alla fångar inräknade fanns det 1939 minst 25- 30 miljoner fångar i arbetslägren i Sovjetunionen!

Enligt Conquest blev 1937-38 en miljon politiska fångar skjutna och två miljoner dog av svält. Resultat enligt Conquest år 1937- 39 när det gäller politiska fångar: 9 miljoner i arbetsläger och 3 miljoner döda! Genom att ytterligare "statistiskt behandla" dessa siffror för att få en uppskattning av antalet döda i lägren från 1930 till 1953 kommer Conquest fram till att bolsjevikerna hade dödat 12 miljoner politiska fångar i lägren under denna period. Tillsammans med de döda i svälten på 30-talet blir det 26 miljoner dödade av bolsjevikerna!

Vidare uppger Conquest också att 1950 fanns cirka 12 miljoner politiska fångar i Sovjetunionen!

Alexandr Solzjenitsyn har använt sig av ungefär samma statistiska uppskattningar som Conquest. De pseudovetenskapliga metoderna går igen, ibland med nya antaganden som leder till något mer extrema siffror än Conquests. Solzjenitsyn godkänner Conquests uppgifter om de 6 miljoner döda i svält 1932-33. Men under utrensningarna 1936-39 mördades enligt Solzjenitsyn en miljon om året!

Vidare uppskattar Solzjenitsyn att från kollektiviseringen av jordbruket i början på trettiotalet till Stalins död 1953 hade kommunisterna dödat 66 miljoner människor i Sovjetunionen. Dessutom lägger han skulden på Sovjetunionens regering för påstådda 44 miljoner döda ryssar under andra världskriget. Hans slutsats är att "110 miljoner ryssar har dött, offer för socialismen".

När det gäller fångar uppskattade Solzjenitsyn att antalet personer i arbetsläger 1953 var 25 miljoner!


Gorbatjov öppnar arkiven

Ovanstående samling av otroliga siffror, en produkt av mycket väl betalda fantasier, har gång på gång tagits upp i borgerliga massmedia i väst sedan 60-talet och slagits fast som riktiga siffror framtagna med vetenskapliga metoder. Inspiratörerna bakom bedrägerierna var de politiska poliserna i väst, främst amerikanska CIA och engelska MI-5. Massmediernas inflytande på den allmänna opinionen är så starkt att en del av siffrorna i breda folklager i väst faktiskt antas som sanna.

Men det blev värre än så. I själva Sovjetunionen, där Solzjenitsyn och andra kända dissidenter som Andrei Sakharov och Roy Medvedev inte hade fått något gehör för sifferexercicen, ändrades läget dramatisk 1990. I den nya "fria pressen" under Gorbatjov blev allt som motsatte sig socialismen positivt, vilket hade förödande konsekvenser. En makalös inflation på döda och fångar under socialismen satte igång, vilka blandades i en och samma grupp på flera tiotals miljoner "offer" under kommunisterna.

Hysterin i Gorbatjovs nya fria press drev Conquests och Solzjenitsyns lögner vidare. Samtidigt öppnade Gorbatjov Centralkommitténs arkiv för forskning, vilket var ett krav från den fria pressen.

Öppnandet av Centralkommitténs arkiv är faktiskt en central fråga i denna härva av spekulationer. Dels därför att där finns fakta som kunde ge klarhet. Men främst för att alla som under åren har spekulerat i döda och fängslade i Sovjetunionen har sagt att den dag arkiven öppnades skulle deras utsaga bekräftas! Alla spekulanter i döda och fångar i Sovjetunionen har sagt detta!

Men när arkiven öppnades och rapporterna började att strömma ut hände något konstigt. Varken spekulanterna i fångar och döda eller Gorbatjovs nya fria press var längre intresserade av arkiven! Forskarrapporter från Centralkommitténs arkiv av ryska historiker som Zemskov, Dougin och Xlevnjuk, som började att publiceras 1990 i vetenskapliga tidskrifter fick ingen uppmärksamhet!

Forskarrapporterna gick emot strömmen om inflationen i döda och fångna i arbetslägren i den fria pressen men förblev okända. De offentliggjordes i vetenskapliga tidskrifter med låg upplaga, okända för den stora publiken. De vetenskapliga rapporterna hade ingen möjlighet att konkurrera med den fria pressens hysteri och Conquests och Solzjenitsyns lögner vann gehör bland breda lager av människor i Sovjet. Även i väst passerade de ryska forskarrapporterna om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalins tid, utan förstasidesrubriker eller TV-inslag. Varför?


Forskarrapporterna

Forskarrapporterna om det sovjetiska kriminalvårdssystemet är ett mycket omfattande arbete på niotusen sidor. Författarna till rapporterna är främst de ryska historikerna Zemskov, Dougin och Xlevnjuk. Deras arbete började publiceras 1990 och var i det närmaste avslutat och slutpublicerat i Ryssland 1993. Till väst kom de ryska forskar- rapporterna till kännedom genom andra forskares förmedling.

De arbeten som undertecknad känner till är det arbete som publicerats i Frankrike i tidskriften LHistoire i september 1993 av Nicolas Werth, forskarchef vid det franska forskningsinstitutet CNRS, Centre National de la Recherche Scientifique och det arbete som publicerades i USA i tidskriften The American Historical Review författad av J. Arch Getty, historieprofessor vid University of California, Riverside, tillsammans med G.T. Rettersporn, forskare vid det franska forskarinstitutet CNRS och den ryske forskaren V.N. Zemskov från Institutet för Rysk Historia vid den Ryska Vetenskapsakademin.

Även en del böcker baserade på de ryska forskarnas rapporter finns idag att köpa, de flesta författade av ovanstående eller andra forskare i samma forskarlag.

Det måste sägas här för att några missförstånd inte ska uppstå att ingen av dessa vetenskapsmän har en socialistisk världsbild, alla har en borgerlig antisocialistisk bakgrund, de flesta en mycket reaktionär sådan. Detta måste understrykas för att läsaren inte ska tro att det är någon "kommunistisk konspiration" på gång. Ovanstående forskare krossar Conquests, Solzjenityns, Medvedevs m fl lögner av det skäl att de, tvärtemot Ahlmark, Englund, Skotte m fl ställer yrkeshedern i första rummet och inte låter sig köpas i propagandasyfte.

De ryska forskarrapporterna ger svar på en väldig mängd frågor om förhållandena inom den sovjetiska kriminalvården. För oss är det tiden under Stalins ledarskap av Sovjetunionen som är den intressanta att studera, det är den polemiken gäller. Några konkreta frågor ställer vi upp för att besvaras med material från LHistoire och The American Historical Review (AHR). Vi tror att vi på det sättet bäst tar upp det viktigaste i debatten om det sovjetiska kriminalvårdssystemet. Frågorna är följande:
1. Vad omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet?
2. Hur många människor fanns tillfångatagna, "politiska" och "vanliga"?
3. Hur många dog i arbetslägren?
4. Hur många blev dömda till döden under fram till 1953 och särskilt under utrensningarna 1937-38 ?
5. Hur lång var strafftiden?

Efter att ha svarat på de fyra frågorna diskuterar vi straffen för två grupper som många gånger kommer upp när frågan om fångar och döda i Sovjet tas upp, nämligen kulakerna som dömdes 1930 och kontrarevolutionärerna 1936-38.


Fakta om arbetslägren

Låt oss börja med fråga 1. Sedan 1930-talet omfattade det sovjetiska kriminalvårdssystemet fängelser, Gulags arbetsläger och arbetskolonier, öppna specialområden och bötesstraff. Den som blev arresterad placerades i vanliga fall i ett fängelse under förundersökningen med sikte på åtal eller frigivning. För den som blev åtalad blev det rättegång, vilket i sin tur kunde leda till frigivning, fängelsedom eller bötesstraff. De som dömdes till bötesstraff blev i regel inte arresterade under förundersökningstiden om brottets karaktär tydde på böttesstraff som påföljd. Bötesstraffet kunde vara en viss procent av lönen under en viss tid. De åtalade som dömdes till fängelsedom kunde hamna på olika anstalter beroende på brottets art.

Till Gulags arbetsläger kom de hårt kriminellt belastade (mord, rån, våldtäkt, ekonomiska brott m m.) och en stor del av dem som dömts för kontrarevolutionär verksamhet. Även andra, dömda till mer än tre års fängelse kunde bli placerade i arbetslägren. Efter en tid i arbetslägren kunde den dömde flyttas till en arbetskoloni eller ett öppet specialområde.

Arbetslägren var som ordet antyder mycket stora landområden där de dömda fick bo och arbeta under hård kontroll. Att arbeta och inte stå samhället till last under fängelsetiden var självklart. Ingen frisk människa fick vara overksam. En del kan idag tycka att detta är hemskt men så var det i vilket fall. Antalet arbetsläger var i mars 1940 53 stycken.

Gulags arbetskolonier var till antalet ca 425 st, mycket mindre enheter än arbetslägren och med en friare och lättare regim. Hit kom i regel fångar dömda till kortare fängelsestraff, vanliga kriminella och politiska, och fick arbeta ute i samhället i fabriker eller i jordbruk vilka var en del av den vanliga samhällsekonomin. I de flesta fall gick betalningen för dessa arbeten oavkortat till respektive fånge, i likhet med övriga arbetare och tjänstemän.

De öppna specialområdena var i regel jordbruksområden till vilka kulakerna, vars jord hade exproprierats under kollektiviseringen, blev förflyttade. En del andra dömda för kontrarevolutionär verksamhet fick också tillbringa sin strafftid där.


454 000 istället för 9 miljoner

Fråga 2. Hur många var fångarna i det sovjetiska kriminal- vårdssystemet? Frågan omfattar egentligen fångarna i Gulags arbetsläger och arbetskolonier och fängelserna. Låt oss titta på AHRs framtagna siffror under 20 år från 1934 när kriminalvården fick en central administration och till året 1953 när Stalin dog (se tabell).

Det finns en del slutsatser att dra av tabellen. Till att börja med kan vi jämföra siffrorna i tabellen med Robert Conquests siffror. 1939 fanns enligt Conquest 9 miljoner politiska fångar i arbetslägren, där dessutom 3 miljoner hade dött under perioden 1937-39.

Kom ihåg att Conquest pratar bara om de politiska fångarna! Förutom dessa fanns enligt Conquest många fler vanliga kriminella i lägren och fängelserna. För året 1950 angav Conquest 12 miljoner fångar enbart när det gäller de dömda för politiska brott!

Vi kan nu med svart på vitt se vilken bedragare denna Conquest är. Inte en siffra stämmer. Året 1939 fanns i alla läger och fängelser ca 2 miljoner fångar. Av dessa var ca 454 000 dömda för politiska brott, inte 9 miljoner som Conquest vill göra gällande! De döda i lägren 1937-39 var cirka 160 000, inte Conquests 3 miljoner! Året 1950 fanns i lägren ca 578 000 dömda för politiska brott inte 12 miljoner!

Tänk att Robert Conquest än idag är den viktigaste källan för högerns propaganda mot kommunismen. Han är som en guru för folk som Peter Englund, Staffan Skotte och Per Ahlmark. Solzjenitsyns 60 miljoner döda i arbetsläger behöver inga kommentarer, det löjliga i påståendet är uppenbart.

Bara en sjuk hjärna ägnar sig åt sådana fantasier.

Låt oss nu ställa bedragarna åt sidan och kallt analysera statistiken från Gulag. En fråga ställer sig omgående. Hur skall man se på antalet människor inom kriminalvårdssystemet? Högsta siffran på ca 2,5 miljoner, hur ska man se på den? Varje människa i fångenskap är ett bevis på att samhället fortfarande är otillräckligt, inte kunnat ge varje människa det som behövs för en positiv utveckling. I den meningen är 2,5 miljoner ett negativt betyg åt samhället.


Inre och yttre hot

Men frågan om hur man ska se på antalet människor inom kriminalvården måste också ges ett mera utförligt svar. I ett land som Sovjetunionen, nyss kommet från feodalism och livegenskap var arvet i synen på människovärdet på många sätt tungt att bära för samhället. I det forna systemet under tsaren var de arbetande människorna tvingade att leva i extrem misär. Ett människoliv var inte mycket värt. Stöld och våldsbrott straffades med mycket stort våld. Uppror mot överheten slutade i vanliga fall med massaker, dödsdomar och mycket hårda fängelsestraff. Dessa förhållanden och det därtill förknippade tankesättet går inte att ändra på i en handvändning. Det präglade starkt Sovjetunionens utveckling och även landets kriminalitet.

Samtidigt får vi komma ihåg att landet hotades av yttre fiender. Sovjetunionen hade på 30-talet en befolkning på cirka 160-170 miljoner människor. Det var en orolig tid med stora politiska förändringar i Europa. Nazismen i Tyskland och de politiska demokratierna i Europa och USA hotade Sovjetunionen med krig. Nazityskland hotade de slaviska folkens överlevnad som folk. 1931 visade Stalin i ett berömt tal på situationens allvar. Han sa då att "Vi har blivit 50-100 år efter de avancerade länderna. Vi måste på 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss."

Sovjetunionens invaderades av Nazityskland 10 år senare, den 22 juni 1941.

Hela 30-talet präglades av ett ansträngt samhällsklimat. Försvarsförberedelserna inför det förestående kriget mot Nazityskland tog den största delen av samhällsresurserna. Människorna tvingades till ett liv av arbete utan stora kompensationer. Arbetstidsreformen om 7 arbetstimmar per dag måste avskaffas 1937. 1939 infördes arbetsdag även för de flesta söndagar. I en sådan ansträngd tid när ett stort krig formade samhällsutvecklingen under två decennier, 30- och 40- talet, ett krig som kostade Sovjetunionen 25 miljoner människoliv och halva landet i aska, uppstod brottslighet när den enskilde ville komma åt det som livet inte kunde ge.

Under denna hårda tid i Sovjetunionen fanns det som högst 2,5 miljoner människor inom kriminalvårdssystemet, uppskattningsvis 2,4 procent av den vuxna befolkningen. Ännu en gång, hur ska man se på det? Är det mycket? Låt oss göra en jämförelse.


Fler fängslade i USA

Hur många är det t ex idag inom kriminalvårdssystemet i USA, ett land med ca 240 miljoner invånare, det rikaste landet i världen som ensamt konsumerar över 60 procent av all världens resurser? Hur ligger det till i detta rika land som inte hotas av krig och där inga samhällförändringar hotar den ekonomiska stabiliteten?

Enligt en (liten) tidningsnotis den 16 augusti 1997 från telegrambyrån FLT-AP har "Aldrig tidigare har så många som 5,5 miljoner människor befunnit sig inne i kriminalvårdssystemet" som 1996. Det är en ökning med 200 000 människor från 1995 vilket gör att antalet kriminella i USA idag "motsvarar 2,8 procent av den vuxna befolkningen". Allt enligt det amerikanska justitiedepartementet.

I USA idag finns 3 miljoner fler dömda kriminella än det någonsin fanns i Sovjetunionen! I Sovjet fanns som högst 2,4 procent procent av den vuxna befolkningen dömda för brott , i USA är siffran för närvarande 2,8 procent och det fortsätter att växa! Enligt pressrelease från USA:s justitiedepartement från 18 januari 1998 ökade antalet fångar i USA under ett år med 96 100 personer.

Och nog var de sovjetiska arbetslägren hårda och krävande för de intagna, men tänk på hur det är idag i USA:s fängelser med utbrett knarkande, prostitution och sexslaveri (290 000 våldtäkter per år i USA:s fängelser). Ingen människa går säker i ett fängelse i USA! Detta i en modern tid i det rikaste samhälle människan skådat!


Brist på mediciner

Vi går vidare till fråga 3. Hur många dog i arbetslägren. Statistiken ger oss fakta. Dödsfallen i lägret varierade stort, från 5,2 procent 1934 till 0,3 procent 1953. Dödsfallen i lägret berodde på brist på resurser i samhället i övrigt. Främst var det fråga om brist på mediciner att bekämpa epidemier. Detta var inte ett specifikt lägerproblem utan samma problem fanns i övriga samhället liksom i de flesta länder i världen.

Efter antibiotikans upptäckt efter andra världskriget förbättrades situationen radikalt. Svårast var situationen under de fyra krigsåren under de mycket hårda livsvillkor som det nazistiska barbariet tvingade på alla sovjetmedborgarna. Detta ledde till att mer än en halv miljon dog i arbetslägren under dessa fyra år, vilket är drygt hälften av alla döda i arbetslägren under 20 år. I det sammanhanget måste vi komma ihåg att utanför lägren dog 25 miljoner människor under kriget.

När förhållandena i Sovjetunionen i början av 50-talet blev bättre och antibiotika fanns tillgänglig minskade antalet döda i arbetslägren markant till 0,3 procent.


100 000 dödsdömda

Låt oss gå vidare till fråga 4. Hur många blev dömda till döden under utrensningarna 1937-1938? Vi har sett Conquests siffra på 12 miljoner politiska fångar som bolsjevikerna skulle ha mördat i lägren från 1930 till 1953, därav en miljon avrättade under 37-38. Solzjenitsyns siffra på döda i lägren är på tiotalsmiljoner, därav 3 miljoner under 37-38. Det finns ännu högre siffror för 37-38 som nämns i smutskastningen av Sovjetunionen. Ryskan Olga Shatunovskaia har t ex uppgett en siffra på 7 miljoner avrättade under 1937-38.

De dokument som nu finns att läsa från de sovjetiska arkiven talar emellertid ett annat språk. Ingen samlad siffra över de dödsdömda och avrättade 1937-38 finns att tillgå. Forskarna måste föra samman siffror från olika arkiv med risk för dubbelräkning och risk för att ange ett mycket större antal än det var i verkligheten.

Enligt Dmitrii Volkogonov, som av Jeltsin har utnämnts till chef för alla Sovjets tidigare arkiv, blev 30 514 människor dömda till döden av militärdomstolar, från den 1 oktober 1936 till den 30 september 1938. En annan uppgift kommer från KGB. Enligt KGB:s pressrelease i februari 1990 blev 786 098 människor dömda till döden för kontrarevolutionära brott under 23 år från 1930 till 1953. Av dessa skulle enligt KGB 681 692 blivit dömda till döden under 1937-38. Det finns ingen möjlighet att kontrollera KGB:s uppgifter, men osannolikheten för en sådan fördelning är påtaglig. Vidare kan man fundera på om det nya prokapitalistiska KGB ger rätt information om det gamla prosocialistiska KGB. Det visar sig i alla fall att enligt det underlag varifrån KGB:s uppgifter kommer, var de nämnda dödsdömda under dessa 23 år både vanliga kriminella och kontrarevolutionärer och inte bara kontrarevolutionära som prokapitalistiska KGB ville göra gällande 1990. Vidare pekar alla uppgifter på att alla på att antalet dödsdömda kriminella - vanliga och kontrarevolutionära - var ungefär lika.

Slutsats av allt det material som finns att tillgå, är att antalet dödsdömda året 1937-38 ligger runt 100 000 och inte flera miljoner som västpropagandan vill göra gällande.

Uppmärksamma i detta sammanhang att alla dödsdömda inte blev avrättade i Sovjetunionen. Många fick dödsstraffet omvandlat till strafftid i arbetsläger eller arbetskolonier. Det är också viktigt att skilja mellan "vanliga" kriminella och kontrarevolutionära.

Många av de dödsdömda var kriminella med mycket svåra våldsbrott som mord och våldtäkt bakom sig. Även i världen i övrigt blev sådana kriminella dömda till döden på den tiden för sextio år sedan.

Fråga 5:Hur lång var strafftiden? De dömdas strafftid är en av de frågor där västpropagandans ryktesspridning om Sovjetunionen har varit som värst. Den vanliga beskrivningen är att ett fängelsestraff i Sovjetunionen betydde oräkneliga år i fängelse - den som kom in kom aldrig ut. Detta är fullständigt falskt! Egentligen var den överväldigande delen av straffade under Stalins tid dömda till högst 5 års fängelse!

Statistik från AHR ger oss fakta i målet.

Vanliga kriminella dömdes i den Ryska Federationen år 1936 enligt följande fördelning - upp till 5 års fängelse: 82,4 procent - mellan 5 och 10 år: 17,6 procent . I hela Sovjetunionen dömdes 1936 politiska brottslingar i civila domstolar enligt fördelningen - upp till 5 års fängelse: 44,2 procent - mellan 5 och 10 år: 50,7 procent. När det gäller de som blev dömda till Gulags arbetsläger, där de långa fängelsestraffen avtjänades, är statistiken för de intagna i januari 1940 följande - upp till 5 års fängelse: 56,8 procent - mellan 5 och 10 år: 42,2 procent - mera än 10 år: 1,0 procent.

För år 1939 har vi statistik från Sovjetunionens domstolar. Fördelningen är då följande för de dömda - upp till 5 års fängelse: 95,9 procent - mellan 5 och 10 år: 4,0 procent - mera än 10 år: 0,1 procent. Som vi ser är även frågan om strafflängdens oändlighet en av myterna om Sovjetunionen, spridda i väst för att smutskasta socialismen.
^tillbaka




Grova lögner om Sovjetunionen

De ryska forskarrapporterna - en diskussion

Låt oss göra ett försök att sammanfatta vad som verkligen hände i Stalins Sovjetunionen.

Egentligen avslöjar de ryska forskarnas undersökning i de sovjetiska arkiven en verklighet helt annorlunda än den man under de senaste 50 åren har lärt ut i skolor och på universitet över hela den kapitalistiska världen. Generationer av människor har under dessa 50 år av kalla kriget itutats mycket grova lögner om Sovjetunionen som har lämnat spår hos alla. Detta avspeglar sig på flera sätt i de franska och amerikanska forskarnas rapporter.

Forskarna ger oss siffror och tabeller på fångar och döda i lägren. Siffrorna diskuteras ingående i ett mycket omfattande arbete. Men det primära och viktigaste, nämligen vilka brott de dömda gjort sig skyldiga till, redovisas inte - är aldrig föremål för en allvarlig diskussion! Kapitalisternas politiska propaganda har alltid refererat till fångarna i Sovjetunionen som offer för politiskt förtryck. Detta ifrågasätter aldrig forskarna. Så fort forskarna kommer ut ur statistikkolumnerna och måste kommentera händelserna, kryper deras borgerliga värderingar fram och resultatet av kommentarerna blir ibland rent makabra. Alla dömda i det sovjetiska kriminalvårdssystemet kallas för offer, fast de flesta av dessa var tjuvar, rånare, mördare, våldtäktsmän osv.

I Europa eller USA skulle sådana kriminella aldrig få benämnas i pressen som några stackars "offer". Men när det gäller Sovjetunionen går det bra. Att kalla återfallsvåldtäktsmän eller mördare för "offer" är minst sagt magstarkt. Ett ställningstagande för den sovjetiska rättvisan borde, när det gäller de "vanliga" kriminella, skyldiga till grova våldsbrott, ha varit självklart, om inte i typ av straff så åtminstone i själva domen.


Kontrarevolutionen

Även när det gäller kontrarevolutionärerna är frågan om vilka brott de gjorde sig skyldiga till också viktig att diskutera. Låt oss här ta upp ett par exempel och mera ingående visa vad frågan gäller. Vi tar upp kulakerna dömda i början på 1930-talet och attentatsmän och kontrarevolutionärer dömda 1936-38.

Vi börjar med frågan om kulakerna, de ryska rikebönderna. Enligt de forskarrapporter som nu står till vårt förfogande blev 381000 kulakfamiljer , cirka 1,8 miljoner personer, dömda till exil. En mindre del av dessa blev dömda till arbetskoloni eller arbetsläger. Men varför blev kulakerna straffade?

Den ryske rikebonden kulaken utsatte under århundraden fattigbönderna för ett oerhört förtryck och en hänsynslös exploatering. Av 120 miljoner bönder år 1927 levde 10 miljoner kulaker i överflöd. De flesta av de övriga 110 miljonerna levde fortfarande i fattigdom - före revolutionen hade de alltid levt i den djupaste misär. Kulakernas rikedom kom ur de andra böndernas underbetalda arbete.


Väpnade attacker

När fattigbönderna började att gå ihop i kollektivjordbruk försvann kulakernas största inkomstkälla. Men kulakerna gav inte upp, de försökte återupprätta exploateringen genom svält. Grupper av kulaker utsatte kollektivjordbruken för väpnade attacker, mördade fattigbönder och partifunktionärer, brände ner kollektivjordbrukens sädesfält och dödade dragdjuren. Genom att provocera fram svält bland fattigbönderna ville kulakerna försäkra sig om fortsatt utbredd fattigdom, vilket skulle garantera deras maktställning.

Nu blev det inte så som mördarna och mordbrännarna hade tänkt sig. Fattigbönderna backades upp av revolutionen och var denna gång för starka för kulakerna. Dessa blev istället nedkämpade, tillfångatagna och dömda till exil eller arbetsläger. Av 10 miljoner kulaker blev 1,8 miljoner straffade med exil.

Nog begicks det orättvisor i denna stora klasskamp på den sovjetiska landsbygden, vilken berörde 120 miljoner människor. Men kan man anklaga de fattiga, hungriga, exploaterade i sin kamp för ett liv värt att leva, i sin kamp för barnens rättighet att inte förbli hungriga analfabeter, för att inte vara tillräckligt civiliserade och milda i sina dom? Kan man anklaga dem som i århundraden hade förvägrats alla civilisationens framsteg för att inte vara civiliserade? Och när agerade överklasskulakerna civiliserat eller milt mot fattigbönderna under århundraden av hänsynslös exploatering?


Utrensningarna 1937

Vårt andra exempel, om de kontrarevolutionärer som dömdes vid rättegångarna 1936-38 efter utrensningarna i partiet, armén och statsapparaten, har sina rötter i den revolutionära rörelsens historia i Ryssland.

Till bolsjevikernas framgångsrika kamp mot tsaren och det ryska borgerskapet anslöt sig miljontals människor vilka i stora skaror drogs med i kommunistpartiet. Bland dessa fanns tyvärr sådana som kom med av andra skäl än att kämpa för den proletära makten och socialismen. Men klasskampen var av en sådan karaktär att det många gånger inte fanns tid eller möjlighet att sätta nya medlemmar på prov.

Även tidigare politiskt oppositionella från andra grupper som bekände sig till socialismen antogs som medlemmar i kommunistpartiet. En del av dessa nya medlemmar fick även mycket viktiga poster inom partiet, staten och armén allt efter deras förmåga att leda den dåvarande klasskampen. Tiderna var mycket hårda för den unga sovjetstaten och den stora bristen på kader, eller helt enkelt på folk som överhuvudtaget var läskunnigt, tvingade partiet att se mellan fingrana med kvalitén på nya medlemmar och kader.

Av allt detta växte så småningom upp en motsättning som delade partiet i två läger - å ena sidan de som ville kämpa framåt mot det socialistiska samhället, å andra sidan de som inte ansåg tiden mogen för att genomföra socialismen och som förespråkade en socialdemokratisk politik.

Ursprunget till de senare idéerna fanns hos Trotskij, invald i kommunistpartiet i juli 1917, och gruppen kring honom. Med tiden fick Trotskij stöd av en del ledande bolsjeviker. Denna samlade opposition mot de ursprungliga bolsjevikiska idealen fick sin prövning i en partiomröstning den 27 december 1927 om vilken linje partiet skulle följa. Omröstningen hade föregåtts av en stor politisk och ideologisk diskussion under flera år. Partiomröstningens resultat var entydig. Av 725000 röster fick den samlade oppositionen inte mer än 6000 röster - mindre än 1 procent av partimedlemmarna stödde den samlade oppositionen.

I konsekvens med omröstningen och med anledning av att oppositionen företrädde en annan politik än partiets, beslöt centralkommittén att ur kommunistpartiet utesluta alla ledande personer i den samlade oppositionen. Den samlande gestalten för oppositionen, Trotskij, blev utvisad ur Sovjetunionen.

Oppositionens historia slutade inte här. Sinovjev, Kamenjev och Evdokimov gjorde snart självkritik på sitt tidigare handlande, likaså flera ledande trotskister som Pjatakov, Radek, Préobrajenski och Smirnof. På grund av detta fick alla sitt partimedlemskap åter och sina arbeten inom partiet och staten. Med tiden visade det sig att deras självkritik inte var ärligt menad. Varje gång klasskampen på nytt hårdnade i Sovjetunionen stod de flesta av de kända oppositionella enade på kontrarevolutionens sida. De flesta av dessa hann bli uteslutna och återfå sina partimedlemskap, ytterligare ett par gånger innan avgörandet kom 1937-38.

Mordet i december 1934 på Kirov, partiordförande i Leningrad och en av de viktigaste kamraterna i Centralkommittén, var inledning till avslöjandena om en hemlig organisation som konspirerade för att med våld ta över partiledningen och landets regering. Den politiska striden som de förlorade vid omröstningen 1927 skulle nu vinnas med organiserat våld mot staten. Organisationen hade förgreningar i partiet, armén och statsapparaten över hela landet. Dess verksamhet inriktade sig på industrisabotage, terrorism och korruption. Den stora inspiratören, Trotskij, satt i utlandet och drog i alla trådar.


Industrisabotage

Industrisabotagen var förödande för den sovjetiska staten. Den både kostade enorma summor pengar, tex i dyra importerade maskiner som förstördes och måste kastas, och enorma produktionsbortfall i gruvor och fabriker.

En man som 1939 skrev om detta var den amerikanske ingenjören John Littlepage, en av de utländska experterna i gruvindustrin som inhyrdes till Sovjet.

Littlepage arbetade 10 år, mellan 1927 och 1937, i den sovjetiska gruvindustrin, främst i guldgruvorna. I sin bok "In search of Soviet gold" skriver han:

"Jag har aldrig varit intresserad av subtiliteten i de politiska idéerna och manövrerna i Ryssland så länge som jag kunde undvika dem; men jag måste studera vad som var på gång inom den sovjetiska industrin så att jag kunde klara mitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Och jag tror bestämt att Stalin och hans närmaste tog lång tid på sig innan de upptäckte att de utkastade kommunisterna var deras farligaste fiender."

Littlepage skriver också att hans egen erfarenhet bekräftar de officiella förklaringarna att en konspiration ledd utifrån använde sig av ett utbrett industrisabotage som ett led i att få regeringen på fall.

Redan 1931 hade Littlepage tvingats konstatera detta under ett uppdrag i koppar- och blygruvorna i Ural och Kazakistan. Gruvorna var en del av den stora kopparblytrusten, vars högste chef var Pjatakov, vicefolkkommissarie för den tunga industrin. Tillståndet i gruvorna var katastrofal både när det gäller produktionen och arbetarnas välstånd. Littlepages slutats då var att sabotagen var organiserade från den högsta ledningen inom kopparblytrusten.

John Littlepages bok ger oss också nyckeln till kunskapen om varifrån den trotskistiska oppositionen fick pengar till att betala den kontrarevolutionära verksamheten. Enskilda medlemmar ur den hemliga oppositionen använde sin maktställning i Sovjetunionen till att förorda inköp av maskiner från vissa fabriker i utlandet. Produkterna var av låg kvalitet men betalades ändå till det högsta priset. Mellanskillnaden gav de utländska fabrikerna till Trotskijs organisation i utlandet mot att han genom sina medkonspiratörer i Sovjet såg till att Sovjet fortsatte att köpa varor från samma fabriker.


Stöld och korruption

Detta kunde Littlepage konstatera på plats i Berlin våren 1931 vid inköp av en stor beställning av industrihissar till gruvhanteringen. Den ryska delegationen leddes av Pjatakov. Littleplage hade i uppdrag att undersöka och godkänna de beställda hissarna. Han upptäckte snart bedrägeriet med hissar av undermålig kvalité, oanvändbara i gruvorna i Sovjet.

När han för Pjatakov och de andra i den sovjetiska delegationen avslöjade detta, mottogs han med kyla, bortförklaringar och krav på att han skulle godkänna hissarna. Det gjorde inte Littlepage. Han trodde vid tillfället att det var fråga om korruption på det personliga planet, att medlemmarna i delegationen fick pengar under bordet av hissfabriken. Efter Pjatakovs bekännelse vid rättegång 1937 om hans förbindelse med den trotskistiska oppositionen, konstaterade Littlepage att det han hade varit med om var något mycket större än personlig korruption. Pengarna under bordet var avsedda till att betala den hemliga oppositionens verksamhet i Sovjet såsom sabotage, terrorism, mutor och propaganda.

Sinovjev, Kamenjev, Pjatakov, Radek, Smirnof, Tomskij, Bucharin och andra, som borgerliga massmedia i väst så mycket ömmar för, använde sig av de förtroendeuppdrag som de hade fått av det sovjetiska folket och partiet för att stjäla pengar ur statskassan, för att användas av socialismens fiender i utlandet, att underminera, sabotera och bekämpa det socialistiska samhället i Sovjetunionen.


Planerade statskupp

Brottets art när det gäller stöld, sabotage och korruption var allvarlig. Men utvecklingen av oppositionens verksamhet gick mycket längre än så. Den kontrarevolutionära konspirationen förberedde ett maktövertagande genom en statskupp där hela det sovjetiska ledarskapet skulle elimineras. Mordet på alla framträdande personer i kommunistpartiets centralkommitté var hörnstenen i denna konspiration. Statskuppens militära planer skulle genomföras av en grupp generaler under ledning av marsalken Tuchatjevskij.

Enligt Issak Deutscher, trotskisten som har skrivit ett stort antal böcker mot Stalin och Sovjetunionen, skulle statskuppen börja med en militär operation mot Kreml och mot de viktigaste förbanden i storstäderna Moskva och Leningrad. Konspirationen skulle enligt Deutscher ledas av Tuchatjevskij tillsammans med Gamarnik, chef för de politiska kommissarierna inom armén, generalen Yakir, Leningrads kommendant, generalen Ouborevitch, kommendant för Moskvas militärakademi och general Primakov, en av cheferna för kavalleriet.

Marsalk Tuchatjevskij var en gammal tsarofficer som hade gått över till Röda Armén efter revolutionen. År 1930 var ca 10 procent av officerskåren, eller ca 4500, gamla tsarofficerare. Många av dessa gamla tsarofficerare hade aldrig gett upp sina borgerliga värderingar, utan väntade i det tysta för att få kämpa för dem. Möjligheten kom med oppositionens förberedelse till statskupp.

Bolsjevikerna var starka, men den civila och militära konspirationen skaffade sig starka vänner.

Enligt Bucharins bekännelse vid den offentliga rättegången 1937, hade den trotskistiska oppositionen i utlandet gjort en överenskommelse med Nazityskland om att stora landområden, bla Ukraina, skulle överlåtas till Nazityskland efter den kontrarevolutionära statskuppen i Sovjetunionen. Det var betalningen som Nazityskland krävde för det utlovade stödet åt kontrarevolutionärerna. Enligt Bucharin hade han fått veta detta av Radek som i detta ärende hade fått direktiv från Trotskij. Alla dessa konspiratörer, som hade höga positioner inom det socialistiska samhället, som hade valts att leda, förvalta och försvara det socialistiska samhället, arbetade istället för dess undergång.

Betänk dessutom att allt detta fortskred under 1930-talet, när det nazistiska hotet växte lavinartat, nazistarméerna satte Europa i brand och en invasion av Sovjetunionen förbereddes.

Konspiratörerna dömdes i offentliga rättegångar till döden som förrädare. De som gjorde sig skyldiga till sabotage, terrorism, korruption, förberedelser för mord och som ville ge bort en del av landet åt nazisterna kunde inte ha slutat på annat sätt. Att kalla dem för "offer" är helt felaktigt.


Lögnaktiga siffror

I detta sammanhang kan det vara av intresse att veta vad den västerländska propagandan genom Robert Conquest har ljugit för oss om utrensningarna i Röda Armén.

I "Den stora terrorn" skriver Conquest att 1937 fanns 70000 officerare och politiska kommissarier i Röda Armén och att 50 procent, eller 15000 officerare och 20000 kommissarier, skulle ha fängslats av den politiska polisen och antingen skjutits eller fått tillbringa resten av livet i arbetsläger. Liksom i övrigt i boken finns inte heller här någon sanning i Conquests påstående.

Historiken Roger Reese har i uppsatsen "The Red Army and the Great Purges" lagt fram fakta i frågan och visat vad utrensningarna 1937-38 verkligen betydde för armén.

Antalet ledare inom Röda Armén och flygvapnet, officerare och politiska kommissarier, var 1937 144300 och växte hela tiden till att i början på 1939 omfatta 282300 man. Under utrensningarna 1937-38 fick 34300 sparken av politiska orsaker, men i maj 1940 hade redan 11596 fått upprättelse och blivit återinsatta på sina poster. Detta betyder att 22705 officerare och politiska kommissarier (13000 arméofficerare, 4700 i flygvapnet och 5000 politiska kommissarier) fick sparken från armén under utrensningarna 1937-38. Detta är 7,7 procent av alla officerare och kommissarier och inte 50 procent vilket Conquest angav. En del av dessa 7,7 procent vet vi blev dömda som förrädare, men det tillgängliga historiska material tyder på att de flesta återgick till det civila livet.

En sista fråga. Var rättegångarna 1937-38 rättvisa mot de åtalade?

Låt oss ta upp som exempel Bucharins rättegång, den högsta partifunktionären som arbetade åt den hemliga oppositionen. Enligt den dåvarande USA-ambassadören i Moskva, Joseph Davies, en känd advokat som fanns i rättssalen under rättegångens alla dagar, hade Bucharin fått prata fritt under hela rättegången och själv fått lägga fram sin sak utan förhinder.

Joseph Davies skrev till Washington att det som kom fram i rättegången väl visade att de anklagade hade gjort sig skyldiga "till brotten vilket blev bevisat". Och vidare: "Det är en allmän känsla bland diplomaterna som var närvarande under rättegången att bevisen har fastställt förekomsten av en mycket allvarlig sammansvärjning".


Lär av historien!

Diskussionen om det sovjetiska kriminalvårdssystemet under Stalin, om vilket det har skrivits tusentals lögnaktiga artiklar och böcker och spelats in hundratals lögnaktiga filmer, har en del lärdomar att ge

Fakta visar än en gång att historien om socialismen som ges ut i den i den borgeliga pressen till största delen är falsk. Högern har genom press, radio och TV möjlighet att förvirra och förvränga och få stora massor av människor att uppfatta rena lögner som sanning. speciellt gäller det historiska frågor. Nya historier från högern måste därför antas som falska så länge motsatsen inte är bevisad. Denna försiktiga attityd är nödvändig. Faktum är att trots att högern känner till de ryska forskarapporterna, fortsätter den att ge ut lögnerna som har lärts ut de senaste 50 åren och som nu är totalt avslöjade. Högern följer sitt historiska arv - en lögn som upprepas gång på gång, blir till slut enn sanning. Efter det att de ryska forskarrapporterna började att publiceras i väst, kom en bokutgivning i gång i många länder vars enda syfte är att bekämpa de ryska forskarrapporterna och få alla gamla lögner att framstå som sanning. Det är påkostade böcker med lögner om kommunismen och socialsmen från pärm till pärm.

Högerns lögner upprepas för att bekämpa dagens kommunister! Lögnerna är till för att arbetarna inte ska finna något alternativ till kapitalism och nyliberalism. Det är en del av det smutsiga kriget mot kommunisterna som har alternativ till framtiden, det socialistiska samhället. Allt detta ställer stora krav på oss som har en socialtistisk hsitorieuppfattning. Vi måste ta ansvar för att göra de kommunistiska tidningarna till arbetarkklassens verkliga tidningar, för att stå emot emot borgarnas lögner!

Detta är en de viktigaste uppgifterna i dagens klasstrider som inom en kort framtid kommer att utvecklas med nya krafter.

Mario Sousa


Svensk-ryska förbindelser under 1700-talet

--------------------------------------------------------------------------------


Karl XII: s Karoliner
Specialarbete av Marie Lindbergh, SP 3B Oscarsgymnasiet. Handledare: Anders Berg
Karl XII och det stora nordiska kriget
Armén
Fångenskapen
Fred och frihet
Resultat
Karl XII och det stora nordiska kriget
Karl XII var kung i Sverige mellan åren 1697 och 1718. När hans far Karl XI avled blev Karl satt på tronen som envåldshärskare över det mäktiga Sverige, endast femton år gammal. Karl hade fått en god utbildning och var väl insatt i indelningsverkets krigsorganisation, men när han blev kung låg dock Sverige väldigt illa till. I hemlighet hade nämligen fienderna Danmark, Polen och Ryssland slutit ett förbund mot Sverige. Danmark deltog för att de ogillade en allians som Sverige hade slutit med Holstein-Gottorp, i Polen hade August av Sachsen blivit kung och tillsammans med Ryssland ville de bryta Sveriges makt vid Östersjön.
Detta förbund ledde till att det år 1700 bröt ut ett väldigt krig: Det stora nordiska kriget, 1700-172 1, som skulle uppta hela Karl XII: s liv och till slut leda till hans död. Kriget innebar också slutet för det svenska stormaktsväldet. Danmark var ingen svår motståndare för den svenska armén. De tvingades till fred redan samma år som kriget brutit ut. När södra Sverige var säkrat styrde Karl XII och hans karoliner kosan mot öster och den svenska staden Narva, som ryssarna hade belägrat. Där vann svenskarna sin första stora seger.

Därefter tågade hären ner till Sachsen och tvingade dem till fred. I och med det är vi framme vid år 1706. Nu skulle Karl XII ta itu med ryssarna och år 1707 gick de över gränsen till tsar Peters väldiga land. De vann en stor seger vid Holowczyn (karta) samma år och tågade sedan vidare österut för att nå ett avgörande slag. Fram till år 1709 drabbade svenskar och ryssar samman i många små slag och alla väntade med bävan på det stora slaget som stod för dörren.

År 1708 började den svenska hären intåget i Ukraina där den fick uppleva en fruktansvärt kall vinter. En vinter fylld med kyla, hunger och död. För att vinna tid och kraft förenade sig svenskarna med kosackerna i södra Ukraina och tillsammans mötte de den stora, ryska hären vid Poltava, den 28 juni 1709. Där led karolinerna krigets avgörande nederlag och drog sig ned mot Perevololjna vid floden Dnj epr. Därifrån flydde kungen tillsammans med ungefär 1000 man till Turkiet, medan resten av armén stannade kvar och kapitulerade.

Vid Poltava och Perevolotjna togs sammanlagt över 20 000 karoliner till rysk fångenskap. Bland dem fanns också kvinnor och barn som följt med på fälttåget. Även flera hundra musikanter och drängar togs tillfånga och fördes till olika fångläger.

När kriget var slut 1721 släpptes alla fångar fria men många hade gått under på grund av de svåra förhållandena i Ryssland. Många av karolinerna hade då bott i Ryssland i över 15 år.

Karl XII hade överlevt det ryska fålttåget och även vistelsen i Turkiet och år 1715 hade han återvänt till Sverige och fortsatt att föra krig mot Danmark och Norge. Kungen dog den 30 november 1718 vid Fredrikstens fästning i Norge. Historiker och experter tvistar fortfarande om ifall han blev skjuten av en fiende eller en av sina egna karoliner. Kanske var det en karolin som helt enkelt tröttnat på de ständiga krigen och fann ett slut i kungens död.

Armén
Tillkomst och uppbyggnad
Vid riksdagen 1680, under Karl XI:s regering, beslutades att man skulle införa en ny typ av indelningsverk i Sverige. En modernisering av det gamla som hade funnits sedan Gustav II Adolfs tid. Detta nya, militära system skulle bli grunden för den karolinska armén.
Idén om indelningsverket var den här: I varje landskap eller län åtog sig bönderna att underhålla soldater i fredstid. Flera gårdar bildade tillsammans en rote, och varje rote åtog sig att anställa och försörja en soldat. En del bönder kunde också bli rusthållare och tog på sig att underhålla en ryttare och en häst. De blev befriade från skatt.

Snart fanns det nära 18 000 indelta fotsoldater och 8 000 ryttare i Sverige. Dessutom bidrog Finland, som var en del av Sverige, med flera tusen fotsoldater, ryttare och båtsmän.

Under den här tiden gjordes många kartor över Sverige och vägarena förbättrades radikalt för att soldaterna snabbt skulle kunna mobilisera. På 1690- talet var hela den indelta armén färdig och alla mobiliseringsplaner utredda.

Soldaterna hade ofta övningar tillsammans med kungen, där de övade i krigföring och mobilisering. Dessa övningar var långt ifrån riskfria och det finns många exempel på soldater som sårats svårt under exersis, till exempel på ett läger vid Köping 1686. Då kämpade kungen så kraftigt mot överstelöjtnanten Axel Sparre att båda föll av sina hästar. Kungen hamnade under sin häst och blev skadad, dock lindrigt.

Under 1690-talet fick armén sin kompletta utrustning. Det var då som den karolinska armén i hela sin prakt rustades i nya stövlar i skinn, sadlar och värjor.

I sjutton år till skulle Sverige befinna sig i fred. Den tiden ägnade kungen åt att göra armén till ett stabilt och väl förberett skydd åt Sverige.

Arméns rangordning var den vanliga. Högst upp stod den enväldige kungen, vid indelningsverkets början, Karl XI, sedan Karl XII osv. Närmast under kungen stod översten som var chef för ett regemente, under honom följde överstelöjtnanten, majoren, kaptenen, som var kompaniets chef och hans underordnade löjtnanten och fänriken, under dessa stod rustmästare och förare och längst ner i ordningen fanns de vanliga fotsoldaterna: de meniga.

Eftersom kungen ville göra den svenska, indelta armén till en så effektiv försvarare som möjligt såg han till att ingen skulle kunna få en hög position i armén utan att först ha genomgått alla lägre grader. Ingen kunde alltså, till exempel på grund av rikedom, ta värvning och bli major eller löjtnant från början. Alla skulle ta sig uppåt från grunden. Alla fick alltså börja med att vara meniga. Sedan, beroende på hur bra de gav ifrån sig på övningarna, kunde de stiga i graderna. Trots detta såg Karl Xl gärna att olika höga befattningar gick i arv från far till son.

De som ingick i armén
Vilka var det som ingick i armén? Varifrån kom karolinerna från början? Vilka samhällsklasser kom de ifrån? Dessa frågor är mycket intressanta och förtjänar ett eget kapitel. Karolinerna var de män som kom från det lägsta skiktet i samhället. Det var drängar, torparsöner och fattiga hjon, hämtade direkt ur den jordlösa underklassen. De blev upptäckta och rekryterade av bönderna, som sedan gav dem husrum och mat enligt indelningsverkets regler. Dessa fattiga rekryter var inga odugliga stackare. Det var, som det står i boken Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson "härdat och slitstarkt folk, från barnsben vant att

lyda prästen, överheten och den civile husbonden". Det var män vana att ge allt vad de hade för den som bestämde över dem. Detta var precis vad som behövdes i armén. De ägde ingenting. Inte ens uniformen och vapnen de fick med sig i fält var deras, allt ägdes av bönderna som hyste dem. Trots det fick oftast soldaten bättre levnadsvillkor efter att ha tagit värvning i armén. Han fick en årlig lön av bönderna och dessutom kläder, mat och bostad, vilket ibland var mycket mer än vad han haft tidigare. Soldaten fick även en liten åkerbit att odla på, samt utsäde, en ko och några får.

Det var naturligtvis inte bara dessa fattiga torpare som utgjorde den karolinska armén, fastän de nog bildade dess kärna, även vanliga bönder och rikare personer kunde ta värvning. Det finns ett exempel på en greve vid namn Magnus Stenbock, som tog värvning i den svenska armén vid 35 års ålder. Vid krigets början år 1700 var kriget uppenbarligen väldigt populärt. Peter Englund skriver i Poltava att det till och med fanns folk som på egen bekostnad reste efter armén på dess fälttåg, för att ta värvning.

I fält med den karolinska armén
Kriget började år 1700. Karl Xl hade efterträtts på tronen av sin unge son Karl XII och det var han som nu skulle leda den svenska armén mot öster och möta ryssarna. Sverige hade anfallits från två håll. Både ifrån öster mot Livland och från söder mot Skåne. På hösten drog den karolinska armén mot staden Narva, som på den här tiden låg i Ingermanland och alltså var sveskt. Staden höll på att bli belägrad av ryssarna. Soldaterna lämnade sina hem och gårdar, en del lämnade fru och barn kvar här hemma, men de flesta kunde ta med sig familjen på resan.

Den som först nådde det främmande landet var kungen med en liten armé på bara 10 000 man, detta hände 1702. Han brydde sig inte om att vänta på att ytterligare arméer skulle komma fram utan han angrep ryssarna så fort han kunde. Klockan två på dagen den 20 november startade Karl XII anfallet. Hans närmaste man, general Carl Gustav Rhenskiöld berättar, om jag citerar ur Karoliner (Alf Åberg och Göte Göransson), att Gud samtidigt skickade "ett tätt snöfall med hagel, som låg mot ryssarna och hindrade dem från att se något förrän svenskarna var tätt inpå dem".

Den svenska armén överraskade ryssarna fullständigt och här vanns den första segern. Nu var Narva säkrat från ryssen. Magnus Stenbock, greven som jag tidigare nämnde befordrades strax efter drabbningen till generalmajor och i ett brev hem till sin fru skriver han såhär om segern: "en fin viktoria så stor att man aldrig nogsamt kan tacka Gud". Hela den svenska armén var väldigt hårt tuktad när det gällde den kristna tron och alla segrar sågs som Guds goda vilja liksom alla nederlag och svårigheter tolkades som hans ovilja.

Innan karolinerna gett sig ut i kriget hade de blivit noga undervisade i kristendomens lära, av sockenprästerna. Kungen hade skickat ut order till prästerna runt om i Sverige att undervisa och hålla förhör med soldaterna. De skulle bli föredömen inom religionen. Den tro som soldaterna levde efter var enkel och lättbegriplig. De fick lära sig att frukta Gud och lyda konungen. Det var grunden Rör den sanna kristendomen. Varje krigsman skulle hedra och vörda sin överordnade. Ute i fält fanns det särskilda militärpräster som hade hand om alla gudstjänster. I varje regemente fanns det tre fältpräster, en av dem var regementspräst och två var bataljonpräster. Dessa var utsedda av biskoparna i de olika stiften. Varje morgon och kväll skulle en gudstjänst (korum) hållas i lägret. Alla i armén skulle komma dit och alla skulle falla på knä när bönerna lästes. Predikan hölls varje söndag och alla helgdagar, oavsett under vilka förhållanden armén befann sig, vare sig det var isande kyla eller brännande hetta. De religiösa reglerna i lägret var mycket stränga. Om en officer uteblev från en gudstjänst utan tillåtelse blev han dömd till dyra böter och om en vanlig soldat gjorde detsamma kunde han straffas med att få stå i halsjärn en hel dag och en hel natt. Det var förbjudet att sälja någon sorts varor under tiden som en gudstjänst pågick. Om man ertappades med att sälja öl, vin eller brännvin blev en tredjedel av ens egendom beslagtagen. Att smäda Guds namn var belagt med dödsstraff, likaså om man vägrade lyda en order från en överordnad. Prästerna höll noggrann uppsikt över soldaternas enskilda liv. De gifta soldaterna skulle vara trogna mot sina fruar och de som bröt trohetslöftet straffades med gatlopp. Det var inte bara soldaterna själva som var tvungna att sköta sig ordentligt i lägret. Fruar, barn och tjänstefolk kunde också bestraffas mycket hårt om de på något sätt bröt mot reglerna eller uppträdde på oanständigt vis.

Hovlivet som Karl XII förde i fält var ungefär som det var hemma på Stockholms slott. Man åt och drack både mycket och av god kvalitet. Med på fälttåget fanns en stor grupp kökspersonal som skulle servera middagar och aftonmåltider med upp sex rätter, varje dag. Det råder delade meningar om huruvida Karl XII levde ett alkoholfritt liv i fält eller inte. En del menar att han inte rörde en enda droppe sprit under hela fälttåget. En annan uppfattning är, som till exempel den hos slottsarkivarie Jan Brunius, att kungen visst drack under hela fälttåget. Det är antagligen mest troligt. Med tanke på vilka hemska förhållanden Karl XII och hans män levde under så vore det konstigt om det inte fanns något slags bedövningsmedel mot smärta och kyla, med i bilden. På slottsarkivet i Stockholm finns dokument över hur mycket mat och dryck kungen och hans män konsumerade dag för dag under det ryska fälttåget. Där berättas att Karl XII drack öl och vin både till både till morgon, middag och kväll.

Uppfattningen om Karl XII som en spartansk krigförare kommer antagligen från ett samtida vittne, fältprästen Jöran Nordberg som vistades vid hovet under sommaren 1706, då armén befann sig i Polen. Jöran Nordberg berättade senare att kungen aldrig drack någon alkohol. Förklaringar till detta felaktiga påstående kan vara två stycken. För det första kom prästens vittnesmål till, i form av en bok om Karl XII, i en tid då man började beundra kungen väldigt mycket. Det infann sig nästan en Karl XIl-kult och då fann Nordberg det olämpligt att berätta om kungen egentliga alkoholvanor. Ett annat skäl kan vara att Nordberg blivit influerad an Voltaire och hans biografi om Karl XII från år 173 1. 1 den skrev Voltaire att kungen och hans hov i armén levde väldigt torftigt och att kungen själv hade beslutat att alltid dricka vatten. Dessa påståenden är dock helt befängda med tanke på att vittnena som Voltaire hänvisade till aldrig hade haft någon som helst kontakt med kungen eller hans hov (artikel av Thorsten Sandberg, frilansjournalist i Stockholm).



--------------------------------------------------------------------------------

En annan man som jag vill titta närmare på är Jon Stålhammar. Han är intressant för mig på grund av att han var från Småland. Jon Stålhammar var överstelöjtnant vid Smålands kavalleriregemente. Han var femtio år gammal vid krigets början. Med sig på fälttåget hade han några drängar, sin häst och även hans son fanns vid hans sida. Kvar i Salshult i Småland väntade hans fru, Sofia Drake, troget på att han skulle återvända.

I början av kriget förde de en ganska intensiv brevväxling, vari Stålhammar noga beskrev framryckningarna borta i öster. Hans brev var fyllda av mod och gott humör och tillbaka fick han upplysningar om hur livet på gården hemma i Sverige fortgick. Men ju längre in i det mörka, kalla Ryssland svenskarna trängde, desto mer allvarssamma blev breven:

"Ty nu bär det ända åt Ryssland och vet Gud den allsmäktige, när en får skriva eller bekomma brev mera..."

Stålhammar började undra hur framtiden skulle bli och om han överhuvud taget skulle få återse sin fru och sitt hemland.

Eftersom Stålhammar var femtio år och hade åldern inneför att kunna dra sig tillbaka och åka hem, kan man fråga sig varför han inte begärde avsked och undvek den stora prövningen. Men både han och hans fru tyckte att han skulle fortsätta på grund av pengarna. Som överstelöjtnant tjänade han 750 daler om året och om han blev överste, vilket han innerligt hopades på, skulle han få upp till 1500 daler/år. Nu förhöll det sig så illa att hans fru aldrig skulle få återse varken honom, sonen, drängarna eller få en skymt av några pengar. Sonen sårades till döds i slaget vid Holowczyn, drängarna dödades av polska partisaner*, hans häst blev skjuten och själv blev Stålhammar dödad när karolinerna 1708, vid jul, skulle ta sig in i Ukraina.

När man talar om karolinernas ryska fälttåg så finns det en sak som absolut inte får glömmas. Det är den kalla vintern, 1708-09. Den vintern då armén vandrade över gränsen till Ukraina i isande kyla och stormande snö. Den här vintern gick en femtedel av armén under utan att man kom ett enda steg närmare ett avgörande i kriget. Det var dock inte bara till de ryska och ukrainska utmarkerna denna hårda vinter kom, kölden drabbade hela Europa. Östersjön var isbelagd, den franska floden Rhone var isbelagd och till och med Venedigs kanaler var frusna och vita. Men svenskarna fortsatte sin vandring österut för att trycka ryssarna tillbaka. I Poltava berättar Peter Englund om denna "helvetiska tid": "Vägarna var fyllda av de stela byltena efter människor som frusit ihjäl..." och "Ryttare satt upprätt döda i sina sadlar med betseltygen fastfruset i händerna, som inte kunde lossas med mindre än att fingrarna skars av". Han fortsätter att tala om hästar och soldater som var så täckta med snö att man knappt kunde se skillnad från dem och den snötäckta marken. "Fåglarna som flögo i luften föllo neder på jorden och blevo döda", sade en korpral vid namn Erik Smedpust. Går det att tänka sig en kyla som är så kall att fåglarna faller döda till marken? Kanske, fast knappast i Sverige. Nu var det förstås inte bara svenskarna som drabbades så förfärligt av vintern, även befolkningen där armén drog fram låg döda i drivor och de som levde hade aldrig ork att försvara sig när karolinerna tog över deras hem och matförråd. Under den här tiden möttes ryssarna och svenskarna i några små sammandrabbningar och svenskarna var den överlägsna sidan. Ofta orkade ryssarna inte ens lyfta ett finger när de slaktades av de svenska soldaterna, så paralyserade var de av kylan. Men trots det så försvårade de karolinernas framåtmarch genom att använda sig av den brända jordens taktik, det vill säga att de brände jorden bakom sig så att svenskarna inte skulle kunna hitta någonting att dra nytta av. Om inte ryssarna kunde stanna kvar och utnyttja sitt land skulle ingen annan heller få göra det. Denna taktik använde sig svenskarna sig också av vid vissa tillfällen, om det till exempel fanns saker man inte kunde föra med sig i fälttåget. Då förstörde man det på olika sätt för att ingen annan skulle kunna använda det. Efter den här kalla och strapatsfyllda vinten fanns det bara kvar 23 000 man i den svenska armén.



--------------------------------------------------------------------------------

En man som inte får glömmas när man talar om Karl XII: s karoliner är greve Carl Piper. Hans var kungens närmaste rådgivare sedan länge och han hade hand om inrikespolitiska ärenden. Till skillnad från kungen ville han finna en fredlig lösning till problemen med Ryssland. Han var alltså emot kriget. I armén var han fåltkanslist fram till år 1709, då han i slaget vid Poltava blev tillfängatagen av ryssarna. I ett stort triumftåg som tsaren höll i Moskva gick Carl Piper främst av alla karoliner.

Det finns inga fullt säkra fakta på hur många fångar ryssarna tog vid Poltava och Perevolotjna. Men här ser vi hur många soldater man vet blev tillfångatagna:

Poltava: 2.800 man
Perevololjna: 14.787 man

Utöver dessa soldater fanns det flera hundra människor med andra uppgifter, med på fålttåget. Här följer en lista på sådana, som togs i rysk fångenskap:

Präster 32 st
Läkare 20 st
Läkargesäller 40 st
Skrivare 61 st
Musikanter 237 st
Drängar 541 st
Sammanlagt blir detta 935 personer och då kan man ytterligare lägga till de Ca 1.600 kvinnorna, barnen och pigorna, och på det soldaterna som nämndes ovan. Detta blir sammanlagt 20.122 personer.
Fångenskapen
Den första gruppen fångar tog ryssarna den 30 december 1701 i slaget vid Erastfer (karta). Där togs 114 soldater och 10 officerare. De fördes till Moskva där det hölls en stor segerfest för att fira fångsten. 1702 togs ytterligare en grupp på 60 karolinska soldater. Även dessa kom till Moskva. Troligen fick svenskarna en ganska god behandling i början, men en särskild händelse fick ryssarna att försvåra karolinernas situation. Två officerare vid namn Otto Johan von Rosen och Henrik Wilhelm Wrangel, fick nämligen, år 1703, för sig att fly från Moskva. De bedövade sina fångvaktare med opium och flydde om natten. Flykten gick bra för dessa två. De lyckades komma ända till Karl XII:s läger i Heilsberg (karta) och sätta sig i säkerhet. Värre blev det för kamraterna som befann sig kvar i fångenskap: tsarens vrede blev enorm och han lät spärra in fångarna i celler. Men alla meniga och underofficerer, cirka 700 man, skickades bort till staden Kazan, vid floden Volga i östra Ryssland. På senare år har man fått reda på att de flesta av dessa män dog på vägen på grund av matbrist och andra små olyckor. Senare samma år återgick behandlingen av fångarna till det lite mer humana. Soldaterna fick återvända till sina hus och börja arbeta igen. Det tyder på en ganska god vilja från tsarens sida.
Ryssarnas största framgångar i kriget var under fälttågen i Baltikum, 1704 (under tiden som svenskarna trängde allt längre österut). De erövrade Dorpat (karta) och sedan Narva, som svenskarna två år tidigare hade befriat, och sedan tog de även Ivangorod (karta) allt under hänsynslösa plundringar och brutala blodbad. I Dorpat togs 250 karoliner till fånga och vid Narva och Ivangorod vet man säkert att det togs 123 officerare, men man vet inte hur stort antal meniga och underofficerare det var som tillfångatogs. Bland fångarna som togs i Narva fanns den ståtlige generalmajoren Henning Rudolf Horn. Han hade förlorat sin fru under belägringen och fördes nu i fångenskap tillsammans med sina sex små barn - fem flickor och en pojke. Den yngsta flickan dog i Moskva när hon bara var 10 år men resten av barnen växte upp i fångenskapen. Flickorna gifte sig med svenska officerare och sonen gifte sig också och förde släktnamnet vidare. De kom alla tillbaka till Sverige. Horn var den som hade befälet över de karolinska fångarna i Moskva.

Under sina första år i rysk fångenskap fick karolinerna underhåll av tsaren för att kunna klara sig någorlunda bra. 5 kopek om dagen tilldelades de, men efter 1704 drogs detta lilla belopp in på grund av att de ryska fångarna i Sverige inte fick några pengar alls att röra sig med. När detta hände bestämdes det i Sverige att staten skulle bistå fångarna med pengar och andra förnödenheter, men den svenska kassan var inte i alltför bra skick så några pengar kunde aldrig skickas. Både Horn och Karl XII själv vädjade till ämbetsverket i Stockholm men utan resultat.

Vad sysselsatte sig då de fångna karolinerna med i Ryssland? Hur bodde de och hur var deras villkor? Naturligtvis var det arbete karolinerna sattes på i Ryssland. De civila blev behandlade som livegna och soldaterna skickades till fångläger, där de fick arbeta på fästningar, i gruvor, i fabriker och på jordbruk. Den nya huvudstaden, St Petersburg, som tsar Peter höll på att bygga byggdes delvis av svenska män. Men det var inte bara hårda kroppsarbeten som svenskarna arbetade med. De som inte var tvungna att slita i gruvor och fabriker kunde livnära sig på andra sätt. Arbete var ett måste. Karolinerna svalt och gick i trasiga kläder och allt som kunde bringa lite pengar var ett dugligt jobb. En försörjde sig på att tillverka spelkort, en annan på att sälja vackert färgade tyger, en tredje gjorde små konsthantverk och en fjärde sålde pärlor. Det finns otaliga exempel på olika yrken som de fångna karolinerna ägnade sig åt. I Moskva tycks fångarna ha överlevt relativt bra med hjälp av sina arbeten. Annat var det för de soldater som skickades bort till det östra av Ryssland. Man vet inte så mycket om vad som hände dem, men i boken "Fångars elände" av Alf Åberg, kan vi läsa hur ungefär 300 underofficerare och soldater skickades till Kazan och Astrakhan (karta) och där fick slita mycket hårt i arbetet. De fick bära block om fötterna och blev mycket illa behandlade. Till de som arbetade hårt betalades två kopek om dagen men om man inte kunde arbeta, till exempel på grund av sjukdom eller prygelskador, så fick man ingenting. När det gäller karolinernas bostäder så kan jag inte berätta så mycket mer än att det var enkla små torp, där soldaterna kunde bo med sina familjer (om familjen hade följt med till Ryssland eller om soldaten skaffade familj där). De fick, om det ville sig väl, en bit jord att bruka och något djur, en ko eller några får. De levde väldigt torftigt och hårt även i Moskva, där fångarna fick den bästa behandlingen. I städer som Kazan, Simbirsk och Tobolsk borta i Sibirien var läget värre. Där hade fångarna visserligen också små stugor att bo i men utrymmet var mindre och villkoren svårare. Det rådde också en ständig brist på mat i dessa städer.

- Bland alla de karoliner som fördes till östra Ryssland fanns en man som hette Georg Henrik von Borneman. Han hade tagits till fånga vid Perevololjna och kom i egenskap av löjtnant till staden Simbirsk, söder om Kazan i februari 1710. Han hade vistats en tid som fånge i Moskva men nu fann han sig tillsammans med sina regementskamrater långt borta från resten av den svenska armén och all civilisation, i Simbirsks kalla och ogästvänliga natur. Skälet till att jag nämner Borneman är att han inte bara har en plats i den svenska krigshistorien utan också i vår litteraturhistoria. Under sin tid som fånge i Simbirsk skrev nämligen Borneman ett antal sånger och dikter som finns bevarade till eftervärlden. Dessa dikter handlade om kriget och fångenskapen. De var oftast tillfälligheter, skrivna för att uppmuntra kamraterna i det elände som fångenskapen innebar. Dikterna var djupt religiösa och handlade om hur Gud straffade den svenska armén för deras krigiska synder. De innehåller mycket bitterhet över Sveriges svara nederlag. Sverige var besegrat av det klena Ryssland. Det hade varit Guds vilja och så hade det blivit. I ett exempel på hans poesi som följ er här nedan märks hans tankar väldigt tydligt:

"Han höjer upp den som för världen synes ringa. Den svag och maktlös är, Han kraft och styrka ger. Men stolta vill Han snart till jorden störta ner."

På våren 1711 förflyttades fångarna i Simbirsk till den Sibiriska huvudstaden Tobolsk. Det skulle bli en lång och svår vandring norrut för karolinerna. Bornemans dikter ändrades i det här skedet till att nästan hylla den trygga stad där de befann sig, i sin bävan för det som komma skulle. Det var visserligen svårt i Simbirsk men ryktena om norra Sibirien, "de svarta rävars land", som han kallade det, hade gjort karolinerna kalla av fruktan för framtiden.

Efter några månaders vandring norrut bestämde sig Borneman och fem kamrater att fly. Genom ödemarker och mörka skogar skulle de försöka ta sig till friheten och det fanns goda utsikter för dem att överleva. Flykten var inte omöjlig. De gav sig iväg på sommaren då det fanns gott om svampar, bär och fågelägg i skogarna. Sådant som behövs för att man skall kunna överleva. Dessutom var en av flyktingarna en duktig jägare. Nu gick det dock inte bättre för de sex än att de alla, av okänd anledning gick under i de stora Sibiriska skogarna. Georg Borneman, diktaren i Simbirsk, dog 1711, 25 år gammal. Dikterna som han skrivit och samlat i en bok hade han gett till en av sina kamrater innan flykten. På så sätt har den funnits i svensk ägo fram till våra dagar och inte kommit bort.

Fred och frihet
Under det långa kriget hade svenskarna förlorat mellan 25.000 och 30.000 man till de ryska fånglägren. Även civila hade tagits till fånga. Sjukdomar, svält och bestraffningar hade lett till att många hade dött. Man vet inte hur många.
Vid krigsslutet 1721 frigav ryssarna nästan alla fångar och såg till att de kom till gränsen oskadda och utan kostnader. De fångar som hade skulder att betala eller andra orsaker att stanna skulle hållas kvar tills vidare. Det fanns också de som hade fått familj, jobb eller vänner i Ryssland. De stannade kvar frivilligt.

Det svåraste nu var att samla ihop alla svenskarna, som fanns utspridda över stora delar av landet. På fångrullorna, som fanns i Moskva, kunde man se att det i Sibirien fanns 600-700 officerare, i olika läger. I det europeiska Ryssland fanns det ytterligare 500, och slutligen 100 bodde det 100 officerare i Moskva och 17 i St. Petersburg.

Underofficerarna och de meniga var utplacerade annorlunda. Minst 1.800 man arbetade i St. Petersburg och 1.500 fanns i Moskva. 1 Urals järnbruk i Sibirien arbetade minst 700 och ungefär lika många fanns i Voronesj's trakter. Ända borta vid kinesiska gränsen kunde man finna små grupper av svenskar. Det fanns förstås fler utspridda i landet men detta är siffror man vet med säkerhet. Även svenska kvinnor och barn bodde runt omkring i Ryssland.

Tsar Peter var nöjd med den svenska, dugliga arbetskraften och ville gärna att arbetarna skulle stanna kvar. De erbjöds goda villkor. Bland annat skulle de få rätt att förvärvajord och om de lärde sig att tala ryska skulle de kunna bli ämbetsmän. Dessutom skulle alla adelsmän få sin rang bekräftad och få utnyttja privilegier. Det var dock inte många som lät sig lockas av dessa löften. De flesta var trötta på slavlivet och den ryska kulturen och kunde knappt vänta tills de skulle nå svensk mark igen.

Under våren 1722 började svenskarna lämna sina läger. Till sin hjälp hade de en man vid namn Thomas Knipercrona, som hade fått i uppdrag att ordna med transporten hem. Han var född i Ryssland och hade levt där hela sitt liv. Även han hade varit fånge och han gjorde allt han kunde för de andra svenskarna. För att komma loss från sitt arbete lånade de flesta pengar av till exempel utländska köpmän eller andra svenskar, som hade det bättre ställt. En del var tvungna att sälja sina kläder för att betala sina skulder och de hade inte heller råd att köpa mat på hemresan. Många svenskar dog på det sättet, av svält, när de var så nära friheten.

Ryssarna ville hemskt ogärna bli av med sina svenska arbetare och en del tog till grymma knep för att kunna hålla dem kvar. Det hände till exempel att arbetarna tvingades iväg, långt bort på något viktigt uppdrag precis när hemresan skulle ske. Eller sattes de i arresten för någon påhittad, ynklig förseelse. På det sättet blev många svenskar kvar i Ryssland i många år efter att friheten getts dem och detta förde med sig att många blev dödföklarade fastän de levde kvar i Ryssland.

Så sent som 1745, tjugotre år efter att de första fångarna hade återvänt, kom soldaten Hans Appelman hem till Sverige igen. Då hade hans fru hemma i Uppland betecknats som änka i kyrkböckerna i lika många år. Appelman hade då gjort krigstjänst i 50 år och levt 35 av dem i fångenskap.

Resultat
Efter att ha läst en hel del om Karl XII och hans karoliner så har min uppfattning om detta ändrats. Min syn på Karl XII har alltid varit väldigt positiv. Inte för att jag har varit särskilt förtjust i hans krigaranda, men jag har ändå aldrig - till skillnad från många - förknippat honom med nazismen eller tyckt att han representerat Sverige på ett dåligt sätt. Jag har tyckt att han var en bra kung som kämpade i fält tillsammans med sina soldater. Han fanns alltid till hands för soldaterna och höll sig i främsta ledet, under ett slag. Han delade svårigheter med dem och utstod hunger och kyla med dem. På så sätt tycker jag fortfarande att Karl XII är ett föredöme bland kungar. Likaså armén, som jag har fördjupat mig i, var en enastående organisation. Karolinerna lydde blint sin kung. Näst Gud var han den högste. De stred tappert i såväl framgång som motgång. Jag tycker fortfarande, efter att ha läst mycket om Karl XII, det stora nordiska kriget och karolinerna, att det mesta är positivt. Det jag inte tycker om är allt onödigt våld de karolinska soldaterna tillfogade det ryska folket. De kunde hänsynslöst lemlästa föräldrar framför sina barn, de plundrade och brände gårdar. Man frågar sig gång på gång varför den civila befolkningen måste lida bara för att två regeringar inte kan hålla sams. Det är i och för sig en fråga som är lika aktuell vilket krig vi än pratar om.
Jag kunde aldrig tro att det fanns så här mycket och så intressant information om karolinerna i Karl XII: s armé. Jag har lärt mig väldigt mycket. Visst hade jag hört talas om kriget och fälttåget i Ryssland förut och säkert har jag någon gång läst att det fanns karoliner som blev fångar i detta fiendens land. Det är saker som alla får lära sig i grundskolan. Det som chockerade mig var antalet fångar och hur länge de stannade i Ryssland. Dessutom så hade jag en bild över hur det skall se ut i ett fångläger: Man tror att alla fångar sitter inspärrade i fängelsehålor och varken får mat eller dryck. Nu visade det sig att karolinerna inte alls levde under sådana förhållanden, utan faktiskt hade en viss frihet, nåja, inte överallt eller hela tiden, men generellt. De arbetade, i och för sig oftast omänskligt hårt, men de hade fritid. De kunde gå till ett värdshus och dricka öl, de kunde starta något eget att försörja sig på, de kunde bilda familj och skaffa ryska vänner. De kunde till och med gå till kyrkan om det var någon speciell högtid. Jag blev verkligen förvånad över dessa förhållanden. Jag har även läst mig till att i vissa läger var behandlingen av fångarna hårdare än i andra, som till exempel de fruktade lägren borta i Sibirien. Om man jämför fångarnas behandling där med den i Moskva så märker man en stor skillnad. Det tog jag upp under rubriken I fångenskap.

En till sak när det gäller den karolinska armén, som jag vill ta upp, är att jag tycker att det verkar som om soldaterna hade en väldigt god gemenskap med varandra. Jag tror att många av deras framgångar kan grundas på den indelta armén. Soldaterna i ett regemente kom oftast från samma trakt i Sverige. De kände varandra sedan innan och på så sätt kunde de samarbeta väldigt bra. Så svåra förhållanden som armén fick utstå, jag tänker på den svåra vintern då karolinerna tågade in i Ukraina, slaget vid Poltava och fångenskapen mm, kräver nästan att man känner samhörighet med sina kamrater. Man måste känna att man tillhör något. Annars är det nog svårt att överleva.

Jag är nöjd med mitt val av specialarbete. Det finns inget jag känner att jag hellre hade velat fördjupa mig i. Karl XII:s karoliner har varit ett intressant och spännande ämne att läsa om. Nu känns det som jag lättare kan förstå Sveriges historia under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Jag kan lättare tänka mig in i dåtidens krigspolitik och situationen för både den vanliga befolkningen och soldaterna i armén. Jag vet någorlunda vad det vill säga att vara en soldat i den karolinska armén. Om någon frågade mig om jag visste något om Karl XII och hans ryska fälttåg skulle jag med stolthet kunna visa upp mitt arbete och berätta hela historien, från början till slut.



--------------------------------------------------------------------------------
Texterna är elevernas egna. Museerna ansvarar inte för faktainnehållet i texterna.



--------------------------------------------------------------------------------
Gå tillbaka till huvudsidan!

Läs om cd-skivan "Furstars Möten"!


--------------------------------------------------------------------------------

Simons Idéteknologi
Fornnordiskt mytologilexikon

Här har jag försökt att kortfattat förklara de mest centrala varelserna, begreppen och sakerna i den fornnordiska mytologin. Några av de viktigaste myterna har jag återgivit på en separat sida och den kommer att byggas ut med tiden. Är det något som ni saknar eller tycker är fel så kontakta gärna mej.


* Alfer (alver): Lägre guda- eller andeväsen. De var särskilt knutna till fruktbarhet och den s.k. ”alfbloten” som firades ”för god årsfest och fred” på senhösten är en trolig föregångare till senare tiders julfirande. Det fanns två sorters alfer; ljusalver, vilka var knutna till ljus och luft, samt svartalfer som var knutna till underjorden. Svartalferna var troligen detsamma som dvärgar. De senare framställs som skickliga smeder och hantverkar, bl.a. smidde de Tors hammare Mjölnir. De är nära knutna till vanerna och vanaguden Frej är härskare över Alfheim.

* Alfheim: Ljusalfernas hem.

* Allfader: Annat namn för Oden, som allas fader och härskare.

* Allsvinn: ”Den mycket snabbe”, en av de två hästar som drar solens vagn över himlen. Den andra är Arvaker.

* Angerboda: ”Hon som bådar sorg”, jättekvinna som föder Lokes barn Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel.

* Arvaker: ”Morgontidig”. En av de två hästar som drar solens vagn över himlen. Den andre är Allsvinn.

* Asar (ass= manlig, asynja= kvinnlig gudom): Benämning på den främsta av de nordiska gudarna. De främsta bland dem är: Oden, Tor, Balder, Njord, Frej, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull, Forsete, Frigg, Freja, Idun, Loke och Kvaser.

Visserligen är Njord, Frej och Freja ursprungligen vanagudar, men de lever med asarna. Loke ursprungligen är jätte men likaså han lever hos asarna i Asgård.

* Asator: Annat namn för Tor.

* Asgård: asarnas boning ovanför Midgård, männinskornas boning.

* Ask: Den första mannen. Skapades av gudarna Höner och Lodur (alternativt Oden, Vile och Ve) från en trädstam.

* Audhumbla: Den urko vars mjölk urjätten Ymer livnärde sig. Audhumbla livnärde sig på att slicka på de stenar och isblock som fanns i Ginnungagap, och slickade där ur fram den första guden, Bure.

* Balder: ”herren”. Son till Oden och Frigg och känd för sin skönhet, mildhet och vishet. Hans maka är Nanna, hans son Forsete och hans bostad heter Breidablick.
Läs myten om Balders död.


* Bejla: Tjänarinna hos Frej som bevakar mäldens fördelning. Gift med Byggvir.

* Bergelmer: Jätte av rimtursarnas släkte i urtiden. När svallvågorna från Ymers blod dränkte rimtursarna lyckades två av dem, Bergelmer och hans hustru undankomma på en kvarnlave. Från dessa härstammar alla senare släkten av rimtursarna.

* Berling: En av de dvärgar som smidde Frejas bröstsmycke Brisingamen.

* Bestla: Bors maka, Odens mor. Dotter till jätten Böltorn.

*Bifrost: ”Den flammande bron”. Bron som leder från jorden till Asgård. Där den slutar bor guden Heimdall. Varje dag rider asarna över den när de skall bege sig till domsplatsen under Yggdrasil. Den identifieras med regnbågen eller vintergatan.

* Bil: Hon och hennes bror Hjuke åtföljer månen på dess färd kring jorden.

* Bilskirne: Tors borg med 540 rum.

* Bor: Odens far, gift med Bestla, hans far är Bure.

* Brage: skaldkonstens gud, gift med Idun. Han är den som hälsar de stupade välkomna till Valhall.

* Breidablick: ”Den vida omkring glänsande” Balders boning. Det sägs vara befriat från all ondska och vrånghet.

* Brisingamen: ”Dvärgarnas halsring”. Frejas halssmycke, smitt av fyra dvärgar, däribland Berling. Som betalning sov gudinnan en natt med var och en av smederna.

* Brokk: En dvärg, son till Ivalde. Han tillverkade Sivs guldhår, Frejs skepp Skidbladner och Odens Spjut Gungner.

* Bure: Urtidsväsen som tillkom genom att Audhumbla slickade en sten. Fader till Bor.

* Byggvir: ”Kornalfen”. Frejs tjänare som låter sådden växa. Gift med Bejla.

* Bärsärk: ”Björnskjorta”. Benämning på en Odens krigare, en krigare vigd i Odens tjänst. I extatiskt raseri angriper han fienden och viker för ingenting.

* Diser: Kvinnliga gudomligheter. Ibland är de knutna till särskilda ätter och släkten såsom deras skyddsväsen. Gränsen mellan diser och övriga kvinnliga övernaturliga väsen är mycket flytande.

* Draupner: ”Dropparen”. Odens magiska ring, tillverkad av Eitre. Var nionde natt droppar åtta ringar fram ur Draupner, varenda en lika stor som Draupner.

* Dvärgar: Väsen som lever i underjorden och i klippor. Skickliga hantverkare. Sägs ha varit maskar som dvaldes i Ymers kött. Troligen detsamma som svartalfer.

* Einhärjer: Kämpar som fallit i strid får komma till Valhall. Under dagen kämpar de med varandra och hugger varandra i småbiter. I kvällningen vaknar de alla till liv och festar i Valhall på mjöd och grisen Särimners fläsk.

* Einride: ”Den som färdas ensam”. Benämning på Tor.

* Eir: Läkekonstens gudinna. En av Frejas tjänarinnor.

* Eitre: En dvärg, son till Ivalde. Tillverkade Frejs galt, Gyllenborst, Odens ring Draupner och Tors hammar Mjölner.

* Elivågor: Havsvik, bortom den ligger Jotunheim.

* Eldtursar: De jättar som bor i Muspelheim.

* Eljudne: Hels sal i dödsriket.

* Embla: ”Alm” Den första kvinnan. Skapades av gudarna Oden, Höner och Lodur (alternativt Oden, Vile och Ve) från en trädstam.

* Fenrisulven: Väldig varg, son till Loke och Angerboda. Fenrisulven växte upp i Valhall, men gudarna skrämdes av hans jättestorlek och ilska. Flera försök att fängsla honom med olika bojor gjordes, förgäves. Slutligen låter Oden dvärgarna smida Gleipner, en kedja gjord bl.a. fiskars andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Fenrisulven går med på att bindas med Gleipner (under förevändningen att gudarna vill pröva hans styrka), men bara på ett villkor: Att någon av gudarna som pant lägger sin hand i hans gap. Tyr gör detta och nu kan Fenrisulven bindas. När Fenrisulven märkar att han lurats och inte kan slita sig loss biter av Tyr handen, varefter denne är enhänt. Vid ragnarök slipper Fenrisulven lös och hotar att sluka hela världen.

* Fimbultut: ”Den mäktiga mumlaren”. Namn på Oden som besvärjarnas främste.

* Fimbultyr: ”Den store härskarguden”. Annat namn på Oden.

* Fimbulvinter: ”Den mäktiga vintern”. Den treåriga vinter som föregår ragnarök.

* Fjalar: Den röda tupp i Jotunheim som gal när ragnarök är förestående.

* Fjorgyn: Jordens gudinna. Tors mor.

* Folkvang: ”Krigshärens fält” Frejas boning i Asgård. Där tar hon emot hälften av de i strid fallna. Den andra hälften mottar Oden i Valhall.

* Forsete: En av asarna. Son till Balder och Nanna. Domarguden, sitter som ordförande i gudarnas ting.




* Frej ”herren”. Kallas även Frö, den främste fruktbarhetsguden och hans kult innehöll starka sexuella element. Son till Njord och dennes syster och sålunda en vanagud, men efter vanakriget lever han med Njord och sin syster Freja hos asarna. Troligen var han under en tid gift med sin tvillingsyster Freja, senara gifte han sig med jättinnan Gerd. Frej äger galten Gyllenborst och skeppet Skidbladner. En av hans boningar är Alfheim.

* Freja: ”härskarinna”. Även Syr, Gefn, Fru, Härn och Hörn. Dotter till Njord. Kärleks- och fruktbarhetsgudinna, men hon är även krigets och kampens gudinna, liksom hon är sejdens mästarinna. Freja mottar hälften av de i strid fallna i sin boning Folkvang, den andra hälften tar Oden. Hon kallas även Vanadis (se Diser), vilket troligen betecknar att hon var vanernas främste, kanske rent av härskarinna. Troligen var hon under en tid Frejs maka, men hon hade även maken Od. Od sägs ofta vara stadd på långväga resor och att han slutligen överger henne. I sin saknad fäller Freja gyllene tårar. Antagligen var Od densamme som Oden. Vilket verkar logiskt eftersom det var hon som lärde Oden att sejda. Hon färdas i en vagn dragen av katter eller i skepnad av en falk. Hon äger även halsmycket Brisingamen.

* Freke: En av Odens ulvar, den andra är Gere.

* Frigg: Dotter till Fjorgyn och Odens maka. Hon är Asgårds drottning och äktenskapet och moderskapets gudinna, men hon bär även drag av kärleksgudinna. Hon nyttjar inte magi, förutom att hon äger förmåga att skåda in i framtiden och Oden tar henne ofta till råds.

* Frö: Annat namn för Frej.

* Galder: Trollsång, Oden sägs vara galdrernas upphovsman.

* Garm: Varghund som vaktar ingången till Hel framför Gnipahål. Hans bringa är ständigt nedblodad från de döda som försökt vända om.

* Gerd: Jättinna, dotter till Gymer och hans hustru Aurboda. Hustru till Frej, troligen någon form av fruktbarhetsgudinna.

* Gere: En av Odens vargar, den andra är Freke.

* Ginnungagap: ”Det vidöppna gapet”. Det oändliga tomma svalg i urtiden där världen sedan skapades. I norr fanns köldens rike, Nifelheim och i söder eldens rike Muspelheim.

* Gjallarbron: Bro täckt med glänsande guld som leder över älven Gjöll ned till Hel. Vaktas av mön Modgunn.

* Gjallarhornet: ”Det återskallande hornet”. Heimdalls horn, som han skall blåsa i när ragnarök är förestående. Då skall det höras över världen.

* Gjöll: Den underjordiska älv som skiljer de levandes och dödas värld åt. Över Gjöll går Gjallarbron.

* Gleipner: Den magiska boja som användes för att binda Fenrisulven. Den gjordes av dvärgar och består av; Bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskens andedräkt, kvinnoskägg och fågelspott. Der såg ut som ett tunt silkessnöre, men är starkare än alla andra länkar.

* Gnipahål: Grotta genom var man inträdder att komma till Hel. Utanför vaktar Garm.

* Gnå: ansynja, Friggs budbärare som färdas till alla världar.

* Grip: Jättinna, Tors älskarinna och Vidars moder.

* Gullinkambe: Den tupp i Valhall som gal när ragnarök är förestående.

*Gungner: Odens spjut, smitt av dvärgen Brokk. Han vigde sina fiender till döden genom att kasta spjutet över dem.

* Gyllenborst: Frejs guldglänsande galt som lyser upp natten. Frej använder denne som dragdjur till sin vagn.

* Hangadrott: ”De hängdas kung”. Annat namn på Oden. Oden sätter sig enligt myten under hängda människor för att inhämta visdom om de dödas värld och andra dolda hemligheter.

* Hangatyr: ”De hängdas gud”. Annat namn på Oden. Se även Hangadrott.

* Harbard: ”Gråskägg”. Annat namn på Oden.

* Hate: varg som jagar månen.

* Heidrun: En get som står på Valhalls tak och betar av Yggdrasil. I Valhall dricker einhärjerna den mjöd som mjölkas av geten.

* Heimdall: Kallas även den vite asen. Han bor i Himingbjörg invid Bifrost, som han vaktar gentemot jättarna. Heimdall sover mindre än en fågel, ser dag och natt hundratals mil och hör gräset växa. När ragnarök stundar blåser Heimdall i sitt horn Gjallarhornet. Heimdall är fader till människorna.

* Hel: ”Den höljda, den dolda”. Både namn på dödsriket och dess gudinna. Gudinnan är barn till Loke och Angerboda. Hon är till hälften blå och till hälften köttfärgad. Hennes rike ligger i underjorden och är en mycket dyster plats. Vägen dit leder genom mörkar dalar, genom Gnipahål och över älven Gjöll. Hel behärskar nio världar dit alla människor som ”dött under sotad ås”, d.v.s. i sin säng, kommer.

* Herjan: Binamn på Oden.

* Hermod: Hermod den raske, eller Hermod den modige. Odens son.

* Himinbjörg: Heimdalls boning.

* Hjuke: Hjuke och hans syster Bil åtföljer månen på dess färd kring jorden.

* Hugin: ”Tanke”. En av Odens två korpar, Munin är den andre. Korparna flyger dagligen över världen och inrapporterar vad de sett till Oden.

* Härfader: Annat namn på Oden.

* Härsvälg: Jätte i örnskepnad som lever i Yggdrasils topp.

* Höder: Balders blinde broder och dennes dråpare.

* Höner: Asagud som ibland åtföljer Oden på hans resor, sägs vara snabb med en smula korkad. Skapade tillsammans med Oden och Lodur (alternativt Ve) de första människan Ask och Embla. Kan möjligen vara densamme som Vile och sålunda Odens bror.

* Idavall: Vacker slätt i Asgård.

* Idun: Ungdomens gudinna, även kärleksgudinna, maka till Brage. Hon har hand om de äpplen som gudarna äter för att inte åldras.

* Ivalde: Dvärgarnas eller svartalfernas furste.

* Jolner: Binamn till Oden, såsom knuten till julen.

* Jord: Jordens gudinna, även kallad Fjorgyn. Moder till Tor.

* Jotunheim: Jättarnas värld, belägen bortom Elivågor, även kallat Utgård.

* Jättar: De storvuxna innevånarna i Jotumheim. De är grova och klumpiga, men även trollkunniga och kan äga stor visdom. De kallas även tursar, rimtursarna är de köldjättar som kommer från Nifelheim och eldtursarna är eldens jättar som kommer från Muspelheim. Vissa av jättarna upptas bland asarna, bl.a. Loke, Skade och Gerd.

* Jörmundgand: ”den väldiga staven”: Midgårdsormens namn.

* Korpguden: Annat namn för Oden.

* Kvaser: Den klokaste av asarna, mjödets ursprungsväsen. Vid fredslutet mellan asar och vaner (se vanakriget) satte man fram ett kärl däri båda sidor spottade (saliv användes förr som jäsningsmedel vid brygd). Härav skapades guden Kvaser som var visare än alla andra gudar. Han dräptes sedan av två dvärgar. Dessa samlade det utströmmande blodet och blandade det med honung, varav de sedan bryggde mjöd. Alla som drack mjödet välsignades med visdom och skaldekonstens gåva. Senare tillföll mjödet jätten Suttung, men Oden stal det med list.

* Lidskjalf: Odens högsäte i Valhall, varifrån han kan blicka ut över alla världer och se vad som händer.

* Ljusalfer: De med luft och ljus förknippade alferna.

* Lodur: Asagud, kan möjligen vara densamma som Ve och alltså Odens bror, skapade tillsammans med Oden och Höner (alternativt Vile) de första människan Ask och Embla. Kan också möjligen vara densamme som Loke, som sägs vara Odens fosterbror eller bror.

* Lofar: Dvärgarnas stamfader.




* Loke: ”Luftfararen”, en av de gåtfullaste gestalterna. Han är av jätteätt, men räknas till asarna och är Odens blodsbroder, eller möjligen bror. Hans hustru är Sigyn och med henne har han sönerna Narfe och Nare. Med jättekvinnan Angerboda har han Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel, som sto födde han Sleipner. Loke äger skor som för honom genom luft och över vatten. Han är svekfull, slug och listig. Lika ofta som han ställer till problem för gudarna hjälper han dem ur trångmål. Loke har närmast karaktär av gudarnas trickster och hans förmåga att byta gestalt ligger i linje med detta. Tillslut, när han förorsakat Balders död fängslar dock asarna honom med hans son Narfes tarmar i underjorden som straff för hans illgärningar. Skade placerar en giftorm över hans huvud som dryper etter ned på Loke. Hans hustru Sigyn håller dock en skål som fångar upp ettret, men varje gång hon måste tömma fatet dryper ettret ned på Loke, som därav rycker till och orsakar jordbävningar. Vid ragnarök slipper Loke fri och skall då leda Hels krigare i striden mot gudarna.

* Lorride: ”Det bullrande åskväsendet”. Tor

* Magne: ”Den kraftfulle”. Tors son med jättekvinnan Järnsaxa.

* Megingjord:”Kraftgördel” Tors styrkebälte, som fördubblar hans styrka.

* Menglöd:” Den halsmyckeglada” Freja.

* Midgård: Människornas värld.

* Midgårsormen: Son till Loke och Angerboda. Ligger i världshavet (ditt den kastades av Oden) och omslingrar Midgård samtidigt som den biter sig själv i stjärten. Slipper lös vid ragnarök. Heter Jörmundgand.

* Mimer: Vist gudomligt väsen av jätteätt. Bodde under en av Yggdrasils rötter där hans brunn finns. Han halshöggs, men Oden nyttjade sina krafter och lyckades bevara livet i huvudet vilket ligger i brunnen. Ibland rådfrågar Oden Mimers huvud i svåra frågor.

* Mimers brunn: Brunn vars vatten ger vishet. Oden har pantsatt sitt ena öga i det mot att få del av Mimers visdom.

* Mjölner: ”Krossaren” Tors stridshammare. Smidd av dvärgen Eitre. Återvänder alltid till ägaren efter den kastas.

* Mode: En av Tors söner.

* Modgunn: Mö som vaktar Gjallarbron på vägen till Hel.

* Munin: ”Minne” En av Odens korpar. Hugin är den andra. Korparna flyger dagligen över världen och inrapporterar vad de sett till Oden.

* Muspelheim: Eldens värld. Styrs av jätten Surt och är eldtursarnas hem.

* Mörkveden: Mörk gränsskog, troligen den söder om Midgård.

* Nagelfar: Skepps som byggs i Hel av de dödas naglar. När ragnarök är inne är detta skepp färdigbyggt och Hels härskaror skall segla mot gudarna i det. Därför skall människor hålla sina naglar korta för att fördröja ragnarök så långt som möjligt.

* Nanna: Balders maka.

* Nare: Son till Loke och Sigyn. Det är med Nares tarmar som Loke fängslas.

* Narfe: Son till Loke och Sigyn. Förvandlas av asarna till en varg som sliter ut sin bror, Nares, tarmar när Loke fängslas. Kallas ibland Våle.

* Nasheim: Annat namn för dödsriket Hel.

* Nastranden: "Likstranden". Den del av dödsriket Hel som ligger längs i norr. Där finns en sal gjord av sammanflätade ormar, alla med huvudena innåt, som spyr etter över de som tvingas vistas i salen.

* Nidhögg: Drake som lever vid en av Yggdrasils ena rot, vid källan Vergelmer, och gnager på denna rot och därigenom en av de bidragande orsakerna till världens undergång, ragnarök.

* Nifelheim: ”Den dimhöljda världen” köldens rike, där rimtursarna bor. Inom Nifelheims gränser finns även dödsriket Hels nio världar. Här finns även köldens källa Vergelmer.

* Nifelhel: troligen detsamma som Hel.

* Njord: Vanagud och Frej och Frejas far. Han lever med asarna där han har hustrun Skade. Hans tidigare hustru, och Frej och Frejas mor, är hans syster. Njord är frukbarhetsgud och havsgud. I Asgård bor han i Noatun.

* Noatun: ”Skeppsplatsen” Njords boning i Asgård.

* Nornor: Ödesgudinnor, med termen nornor åsyftas främst Urd (forntidens norna), Verdandi (nutidens norna) och Skuld (framtidens norna), men det fanns även flera mindra ödesgudinnor, vissa av dessa vakar över någon enskild persons öde. De tre lever vid Urdabrunn, vid en av Yggdrasils rötter, som de vårdar. De spinner tillsammans den väv som är människornas öde.

* Noss: Od och Frejas vackra dotter.

* Od: ”Den extatiskt rasande” Frejas försvunna make och Noss fader. Troligen densamme som Oden.

* Oden: ”Den extatiskt rasande”. Troligen den mest komplexa av den nordiska gudarna. Han är asarnas hövding och bär många namn, däribland: Valfader och Allfader. Han är son till Bor och Bestla, bror till Vile och Ve och hans hustru är Frigg. Oden residerar i Valhall och där står hans högsäte Lidskjalf varifrån han kan se ut över världen. Oden är en mäktig besvärjare, galdernas upphovsman, den som gav runorna till människorna, kan skifta hamn och behärskar även den extatiska sejden, en magiform som annars var förbehållen kvinnor. Genom att offra sitt ena öga i Mimers brunn vann han stor visdom. Han sägs även sitta och lyssna under hängda för att inhämta fördold kunskap. Hans båda korpar Hugin och Munin, hans persionifierade tanke och minne, sänder han ut varje dag att flyga över världen. När de återvänder rapporterar de vad de sett till honom.

Oden är även krigsgud, men till skillnad mot t.ex. Tor och Tyr deltar han själv sällan i striderna. Istället är han härföraren och strategen, som genom att slänga sitt spjutet Gungner över fiender viger dem till döden. Krigare som vigt sig till honom är den extatiskt rasande bärsärkarna.

Oden är dessutom dödsgud och han båda vargar Gere och Freke livnär sig på döda. Valkyrjorna samlar de i strid fallna och för dem till Freja och Oden. De som tillfaller Oden lever i Valhall och kallas einhärjer.

Utöver spjutet Gungner äger han ringen Draupner och hästen Sleipner.

I myterna vandrar han ofta i människornas och andra världar. Då framträder han ofta som en gammal enögd man, som är klädd i en bredbrättad hatt, bärande sitt spjut. Oden framställs ofta som opålitlig och tvekar inte att nyttja svek och list för att uppnå sina mål.
Läs myten om Oden och runorna

* Rafnagud: ”Korpguden”. Annat namn på Oden.

* Ragnarök: ”Makternas öde eller makternas mörker”. Den stora slutstriden mellan gudarna och jättarna. Som leder till världens undergång. Den föregås av Fimbulvintern, och en kaotisk, krigisk tid i människornas värld. Efter världens undergång skall dock en ny värld resa sig, en renare och lyckligare värld.

* Ran: Havets jättina som i sitt nät infångar alla som faller överbord och drar med sig dem till sina, och hennes make Ägirs, salar.

* Ratatosk: Ekorre som lever i Yggdrasils stam och bär bud mellan draken Nidhögg och Härsvälg.

*Rig: ”De rådande”. Samlingsnamn på alla övernaturliga makter och väsen.

* Rig: Annat namn på Heimdall. Under detta namn genomvandrade han Midgård och blev stamfar till de olika samhällsklasserna.

* Rimtursar: Frostjättar från Nifelheim. De skapades av Ymers svett och de väsen hans båda fötter avlade.

* Röskva: ”Den raska” Tors tjänarinna och Tjalves syster.

* Saga: ”Hon som ser”. Troligen densamme som Frigg.

* Sejd: Shamanisk extatisk trolldom, som i Norden främst utfördes av kvinnor, s.k. völvor. Freja hade som vanagudinna fört in denna trolldom hos asarna och lärt Oden att sejda. Den som sejdade föll i trans.

* Sidgrane: ”Har långt läppskägg”. Binamn på Oden.

* Sidhatt: ”Har nedhängande hatbrätte”. Binamn på Oden.

* Sidskägg: ”Långskägg” Binamn på Oden.

* Sigfader: ”Stridsfader”. Oden

* Sigtyr: ”Stridsguden” Oden, som den som förväntas ge seger.




* Sigyn: Lokes hustru.

* Siv: Tors hustru och Ulls moder. Bland hennes åtagande finns åkerbruk. Hon är känd för sitt vackra guldhår och beskrivs som mycket vacker. Trots att hon framställs som mycket skygg vänsterprasslade hon en hel del, bl.a. med Loke.

* Skade: Jättedotter som upptas bland asarna efter att hennes fader Tjatse dräpts av dessa. Hon är gudinna för jakt och skidåkning och lever i ett olyckligt äktenskap med Njord.

* Skidbladner: Frejs magiska skepp. Det har alltid medvind och är stort nog att frakta alla asar, men det kan även vikas ihop och stoppas i en pung. Byggt av dvärgen Brokk.

* Skirner: ”Den strålande”. En av Frejs tjänare.

* Skoll: ”Svek”. Väldig ulv som förföljer solen.

* Skuld: ”Framtiden”. Framtidens norna.

* Sköfn: Asynja som vänder människors håg till älgskog.

* Sleipner: Odens åttafotade häst. Världens snabbaste häst som kan ridas över land, hav och genom lufthavet. Det föddes av Loke, som för tillfället hade skepnaden av ett sto.

* Surt: Eldtursarnas härskare och herre i Muspelheim. Äger ett flammande svärd och är den som skall förbränna världen vid ragnarök.

* Svartalfer: Detsamma som dvärgar.

* Syn: Asynja som bevakar ingången till Valhall.

* Särimner: Den galt som einhärjerna äter. Varje dag slaktas han och tillagas, men på kvällen återuppstår han igen.

* Tanngnjost: ”Den som gnisslar tänder” En av Tors två bockar som drar hans vagn. Den andre är Tanngrisner.

* Tanngrisner: ”Den som har glest mellan tänderna”. En av Tors två bockar som drar hans vagn. Den andre är Tanngnjost.

* Tivar: Samlingsnamn på gudarna i allmänhet.

* Tjalve: Tors tjänare och Röskvas broder. Är ytterst snabb och kvick.

* Tjatse: Jätte och fader till Skade. Dräps av asarna.

* Tor: ”Dundraren”. Son till Oden och Fjorgyn. Hans hustru är Siv och han bor i Trudvang, där han har gården Bilskirne. Hans båda tjänare är Tjalve och Röskva. Tor är åskans, jordbrukets, böndernas och de fria männens gud. Som åskgud färdas han över skyarna i sin vagn dragna av bockarna Tanngnjost och Tanngrisner. Han vapen är hammaren Mjölner och när han svingar den blixtrar det. Tor är stor, rödhårig, med stort skägg, har hetsigt temprament och är mycket stark. Särskilt när han tagit på sig bältet Megingjord.

Tor strider ständigt mot jättarna och är den av asarna som med direkt handling gör mest för att hålla dem stången. Tors hammare är symbol för hela asatron.

* Trudvang: ”Maktfältet” Tors boning.

* Tursar: Annat namn på jättarna.

* Tyr: Odens enhänte son och krigsgud. Han är främst modet och envigskämparnas gud och hans runa ger lycka i strid. Sin ena arm offrade han när man band Fenrisulven. Hans främsta attribut är svärdet.

* Ull: ”glans”: Sivs son och Tors styvson. Han är tvekampen och jaktens gud.

* Urd: ”Ödet”. Forntidens norna och den förnämsta av dem.

* Urdabrunn: ”Ödesbrunnen” Brunn belägen vid en av Yggdrasils rötter, intill gudarnas tingplats. Här bor nornorna.

* Utgård: Jättarnas värld, detsamma som Jotunheim.

* Vala: Detsamma som Völva.

* Valaskjalf: ”De fallnas salar”. Annat namn på Valhall.

* Vale: Son till Oden som hämnas Balders död.

* Valfader: ”De fallnas gud” Oden som de stupades gud.

* Valhall: ”De stupade krigarnas hall”. Odens boning i Asgård och där han mottar de fallna kämparna, einhärjerna. Salen har 540 dörrar.

* Valkyrjor: ”De korar de som skall falla i kampen”. Kvinnliga väsen och stridsjungfrur vars främsta uppgift är att utvälja de som skall falla i strid och ledsaga dem till Asgård och Valhall. Där de serverar kämparna mjöd.

* Vanadis: ”Vanernas dis”. Namn på Freja som vanernas främsta.

* Vanakriget: Världens första krig mellan de båda gudaätterna asar och vaner. Kriget orsakades främst av vanagudinnan Gullveig som förgiftade asarnas sinne med girighet. Vid den slutliga försoningen blandade de båda lägren saliv och skapade guden Kvaser. Gisslan utväxlades mellan gudarna. Vanerna sände Njord, Frej och Freja. Asarna Höner och Mimer.

* Vaner: Gudasläkte som främst är förknippat med fruktbarhet och trolldom (framförallt sejd). Bland deras främsta märks Njord, Frej och Freja. De kan möjligen utgöra en tidigare gudaskara som efterträds av asarna.

* Vanheim: vanernas värld.

* Var: Asynja som övervakar eder och löften.

* Ve: ”Den helige”. Son till Bor och Bestla, Oden och Viles bror. Troligen densamme som Lodur.

* Verdandi: ”Vardandet, nutiden”. Nutidens norna.

* Vergelmer: ”Den brusande kittlen”. Köldens källa i Nifelheim.

* Vidar: Son till Oden och Grip. Tystlåten och stark.

* Vigrid: Slätt där asarna och deras fiender drabbar samman vid ragnarök.

* Vile: Son till Bor och Bestla, Oden och Ves Bror. Troligen densamme som Höner.


* Våle: Annat namn för Narfe.

* Völva: Kvinnliga spåkvinna, shaman.

* Yggdrasil: Världsträdet, som sträcker sig över och genom alla världar. Yggdrasil har tre rötter, en i Vergelmer, där draken Nidhögg gnager på den, en i Mimers brunn och en i Urdabrunn. I Yggdrasils topp sitter Härsvälg och längs dess stam springer Ratatosk.

* Ymer: Jättarnas stamfader, som skapades när Nifelheim och Muspelheim möttes, världen skapades av Ymers kropp efter att han dödats av Oden, Vile och Ve.

* Ägir: Havets jätte, gift med Ran.




Huvudkällor och vidareläsning
Den Poetiska Eddan (främst Havamal och Voluspa)
Den Prosaiska Eddan - Snorre Sturlasson
Vem är vem i mytologin - Michael Senior




--------------------------------------------------------------------------------
Home back
INNEHÅLL




88 naturlagarna

1. Religioner eller läror som förnekar universums naturlagar är falska.

2. Hur än människor uppfattar Gud eller Gudar eller universums krafters motiv, kan de knappast förneka att naturlagarna är (och därför avsikten med) ett resultat av dessa krafter.

3. Gud och religion är tydliga, åtskilda och ofta stridbara begrepp. Gud är naturen personifierad, övertygande perfekt genom lagarnas vittnesmål. Religion är de dödligas skapelse och därför förutbestämd till felbarhet. En religion må bevara eller förgöra ett folk, allt beroende på den struktur som skänkts av dess avkommor, ombudens och förespråkarnas motiv samt historiska omständigheters infall.

4. Den riktigaste böneformen är gemenskapen med naturen. Den är inte muntlig. Gå till enskild plats, om möjligt en bergstopp, under en klar stjärnfylld natt, betänk det majestätiska och ordningen av det oändliga världsalltet. Begrunda sedan det invecklade och lika oändliga mikrokosmos. Försök att förstå att du å ena sidan inkonsekvent är obetydlig för saker och tings betydelse, medan du å andra sidan är potentiellt ovärderlig som en länk i ödets kedja. Då kan du kanske börja förstå hur stolthet och personlighet kan samexistera med respekt och vördnad. Där kan vi finna harmoni med naturen och med harmoni medföljer stryka, frid och vishet.

5. Världsliga system försvarar och befrämjar religioner vilka lär ut om ett liv efter detta. Sålunda är människor lärda att överge försvaret mot livets rovdjur.

6. Historia, både världslig och religiös, är en saga uttänkt till självförsörjande bedrägeri och är förkunnad av de som förnimmer fördelar därigenom.

7. Religion i dess hälsosammaste form är symboliken av ett folk och dess kultur. En mångrasig religion förstör meningen med det unika, exklusiva och värdet som är nödvändigt för en ras överlevnad.

8. Vad människor kallar för "övernaturligt" är egentligen endast ytterst naturligt, men ännu inte förstått eller avslöjat.

9. En "fruktbarhet" av lagar med förlust av frihet som resultat är symptom på andlig sjukhet i en nation.

10. Om en nation är blottad på andlig hälsa och moralisk karaktär, då kommer regeringen och människor utan levnadsregler att fylla tomrummet. För frihet blomstrar i moraliska värderingar och tyranni frodas i moraliskt förfall.

11. Sanningen kräver korta förklaringar. Därför, akta er för mångordiga doktriner. De stora principerna är avslöjade i korthet.

12. Sanningen skyr inte någon granskning.

13. En grundlös tro är en fallgrop. Ett folk som inte kontrollerar tillämpningen och effekten av deras tro med orsaker kommer att lida och/eller förgås.

14. Det existerar ingen starkare motiverande kraft än den säkra övertygelsen att man har rätt.

15. I enlighet med naturlagarna är inget mer rätt än bevarandet av ens egen ras.

16. Urskiljning är ett tecken på sunt folk. I en sjuk eller döende nation, civilisation, kultur eller ras, är det viktigast övergivet till förmån för utseendet.

17. Urskiljning inkluderar förmågan att upptäcka skillnaden mellan tro och demonstrerad verklighet.

18. Det existerar inget som rättigheter eller privilegium inom naturlagarna. Hjorten som överraskats av det hungriga lejonet äger inte längre någon rätt till liv. Hur som helst, så kan han "köpa liv" genom att följa de naturliga instinkter för vaksamhet ch flykt som han utrustats med. Likaså har människor ingen rätt till liv, frihet eller lycka. Dessa förhållanden må köpslås av en själv, av ens familj, av ens folkstam eller av ens förfäder, men de är inte desto mindre köpslåenden och inte rättigheter. Vidare, värdet av dessa köpslåenden kan endast vidmakthållas genom vaksam lydnad gentemot naturlagarna.

19. Ett folk som inte är övertygade om sin särart och sitt eget värde kommer att förgås.

20. Den vita rasen har lidit av invasioner och brutalitet från Afrika och Asien under tusentals är. T.ex. Attila och de asiatiska hunnerna som invaderade Europa under 400-talet, våldtog, plundrade och dödade allt som kom i deras väg från Alperna till Baltikum och Kaspiska havet. Det här skådespelet upprepades av Djingis Khan och hans mongoler 800 är senare. (Notera här att amerikanska indianer inte är "infödda amerikaner", utan de är rasligt sett asiater.) På 700-talet hundratals är före korstågen och ca: 800-900 är innan de svarta fördes till Amerika, invaderade och erövrade de nordafrikanska morerna - ett folk med blandrasig bakgrund - Portugal, Spanien och delar av Frankrike. Så det påhittade skuldkomplexet som placerats på den vita rasens axlar av civilisationens verkställande bödlar är ogiltigt både under historiska förhållanden och naturlagarna, vilket förkastar medlidande med hotade arter. Faktum är att alla raser dragit fördel av och utnyttjat det Ariska folkets geniala skapande förmåga.

21. Ett folk som tillåter andra utomstående raser att leva med dem kommer att förgås, därför att det oundvikliga resultatet av rasblandning är bastardisering vilket förstör karaktärsdragen och existensen för en ras. Tvångsintegrering är avsiktligt och illvilligt mord, särskilt för ett folk som den vita rasen som nu endast är en liten minoritet i världen.

22. I den slutliga analysen är en ras eller särart inte utdömd över-eller underlägsen genom sin prestation utan p.g.a. sin vilja och förmåga att överleva.

23. Politiska, ekonomiska och religiösa system må bli förstörda och återupprättade av människan, men en ras död är evig.

24. Ingen mänsklig ras kan obestämt fortsätta sin existens utan ett nödvändigt territorium där de kan försvara och främja sitt eget folk.

25. Ett folk utan kultur, uteslutande deras egen, kommer att gå under.

26. Naturen har skapat en viss antipati mellan raser och särarter för att kunna bevara var och ens individualitet och existens. Kränkningar av territoriala gränser kommer att bevara antipatin och leda till antingen konflikter eller bastardisering.

27. Det är inte konstruktivt att hata andra raser eller andra av blandras. Men en separation måste vidmakthållas för ens egen ras överlevnad. Man måste hur som helst hata med ett rent och fullkomligt hat, de av ens egen ras som begått högförräderi mot ens egna eller ens nation. Man måste fullkomligt hata alla de individer eller utövare som förstör ens folk, ens kultur eller raslig förnämligheten.

28. Begreppet "mångrasigt samhälle" kränker varenda en av naturlagarna för särarternas överlevnad.

29. Begreppet "jämlikhet" är förklarat som en lögn av vartenda ett av naturens många bevis. Det är ett sökande för den lägsta gemensamma nämnaren och dess strävande kommer att förgöra varenda överordnad ras, nation eller kultur. För att få en ploghäst att springa lika snabbt som en tävlingshäst, måste du först omintetgöra tävlingshästen , och motsatsen, för att få en tävlingshäst att dra lika mycket som en ploghäst måste du först omintetgöra ploghästen. I båda fallen är strävandet efter jämlikheten krossandet av förträffligheten.

30. Instinkterna för rasers och särarters bevarande är ordinerad av naturen.

31. Instinkter är naturens bästa mekanism för varje ras och särarts överlevnad. Den mänskliga svagheten för rationella situationer för självtillfredställelse får inte tillåtas ingripa mot dess instinkter.

32. Rasblandning är detsamma som folkmord och är och har alltid varit det största hotet mot den Ariska rasens överlevnad. 33. Medlidande med hotade särarter strider mot alla naturlagar och därför självmord. Om en varg skulle lägga sig för att rädda ett lamm från ett lejon, skulle han bli dödad. Idag kan vi se den vita människan bli så "tungt" beskattad att han inte längre har råd med barn. Skatterna höjs och används sedan till att uppföda tio miljontals icke-vita, många av dessa kräver sedan de sista vita kvinnorna för att använda som "avelspartner". Som du kan se är människan undersäte till alla naturlagar. Detta har inget att göra med moral, hat, godhet eller ondska. Naturen erkänner inte begreppet ont eller gott i hotade arters närvaro. Om lejonet äter lammet, är det gott för lejonet och ont för lammet, om lammet rymmer och lejonet svälter, är det gott för lammet och ont för lejonet. Så kan vi alltså se att samma händelse är klassad som både ond och god. Detta håller ej, enär motsägelser inte existerar inom naturlagarna.

34. Instinkterna för sexuella föreningar är en del av naturens perfekta mekanism för arters bevarande. De börjar i de tidiga åren vara oftast till de senare åren i livet. De får inte undertryckas och dess syfte, att mångfaldiga, får inte heller bli förhindrat. Förstå det, att under tusentals är bar våra kvinnor på barn under en tidig ålder. I ett försök att rätta sig efter och konkurrera i en främmande kultur, förnekar de sina naturliga instinkter och skyldigheter. Lär ut ansvar med ha också förståelse. En ras skjuter upp från kvinnans livmoder. Han som dömer måste först förstå skillnaden mellan vad som är gott och vad som är rätt.

35. Homosexualitet är ett brott mot naturen. All natur deklarerar att syftet med de sexuella föreningsinstinkterna är att mångfaldiga och ålunda ett bevarande av särarten ifråga. Homosexualiteten mångfaldigar och bevarar inte särarten. Det är ytterst onaturligt och därför mördande perverst.

36. Sexuell pornografi degraderar naturen av alla som är inblandade. Kvinnan är där förvandlad till ett objekt och sex till ett djuriskt koppleri.

37. Den ras vars män inte slåss med livet som insats för att behålla och para sig med sina vackra kvinnor kommer att gå under. Varje vit man med sunda och friska instinkter känner äckel och reagerar häftigt då han ser en kvinna av hans egen ras tillsammans med en man från en annan ras. De som idag kontrollerar median och västvärldens angelägenheter lär ut att detta är fel och skamligt. De klassar det som "rasism". Som varje "ism" t.ex. ordet "nationalism", som innebär att du främjar din nation, borde rasism endast betyda att du främjar och önskar bevara din egen ras. Det är kanske det stoltaste ord som existerar. Varje människa förkastar dessa instinkter är antinaturell.

38. I en sjuk och döende nation, kultur, ras eller civilisation, kommer politiska meningsskiljaktigheter och traditionella värden att klassas som fruktansvärda brott av inkvisitioner som själva ikläder sig kvasi-politisk mantel.

39. Ett folk som ignorerar sitt förflutna kommer att defilera nutiden och omintetgöra framtiden.

40. En ras måste ära alla jordliga ting och dem som har givit sina liv och sin frihet för folkets bevarande högt och värdigt.

41. Folket, en ras medlemmar, är nationen. Raslig lojalitet måste alltid ersätta geografiska och nationella gränser. Om detta utläres och förstås kommer det att förhindra onödiga inbördeskrig. Krig skall inte föras till en annan ras fördel.

42. Nationens ledare är inte härskare, de är tjänare och beskyddare. De skall inte tjäna för egen vinst. Välj endast en "beskyddare" som inte har det minsta intresse av materiella ting.

43. Välj och bedöm din ledare, även kallade beskyddare, som följande: De som alltid försöker begränsa regeringens makt är av gott hjärta och samvete. De som försöker expandera regeringens makt är simpla tyranner.

44. Ingen regering kan ge något till någon utan att först ta från någon annan. Regeringen är, av dessa natur, bemyndigad att ta. En begränsad mängd av regeringen är en nödvändig börda för nationellt försvar och inre säkerhet. Allt annat motarbetar frihet och rättvisa.

45. Den organiskt grundade lagen, nämligen en nations grundlagar får inte förändras på andra sätt än genom enhälliga beslut från alla parter därav, med alla parter närvarande; annars är dörrarna öppna för den farligaste och dödligaste typen av statsskick, nämligen demokratin.

46. I en demokrati, har de som kontrollerar median (och sålunda valurnans makt) en makt som endast kungar och diktatorer drömt om.

47. Det enklaste sättet att beskriva en demokrati på är; tre individer bildar en regering där de innehar en röst var. Sedan röstar två av dem för att stjäla den tredjes ägodelar.

48. Den sistnämnda fasen i en demokrati är fylld med diverse utrikeskrig därför att det bankrutta systemet försöker bevara sig själv genom att plundra andra nationer.

49. I en demokrati som är legal finns sällan moral, och finns där moral är det oftast illegalt.

50. En demokrati är alltid uppföljd av en stark man, somliga kallar honom diktator. Det är det enda sättet att återställa ordning från det kaos som demokratin orsakat. Välj din starke man vist. Han måste vara en beskyddare djupt in i hjärtat. Han måste vara en som visat att hans enda avsikt i livet är bevarandet av sitt folk. Hans ultimata mål måste vara att återställa de styrande lagarna baserade på alla perfekta naturlagar. Välj honom inte på hans ord. Välj en som offrat allt inför tyranneriets anlete; en som har lidit och uthärdat. Detta är de enda pålitliga bevisen för hans motiv och värdighet.

51. Ett maktsystem kommer att göra allt, oavsett hur pass brutalt eller korrumperat, för att bevara sig själv.

52. Tyrannier kan inte störtas utan användandet av våld.

53. Den som begår högförräderi döljer sina gärningar genom att proklamera patriotism.

54. Propaganda är en huvudkomponent i alla maktsystem, både i världsliga och religiösa; och falsk propaganda är en huvudkomponent inom maktsystem utan principer. Alla maktsystem strävar efter att övertyga sina undersåtar att systemet är bra, rättvist, välgörande och ädelt, och såväl värdigt för självständighet och försvar. Desto mer plastpatriotiskt propagandautbud, desto mer misstänksamma skall vi vara över dess sanningshalt.

55. Politisk makt ,i den slutgiltiga utredningen, är skapad och vidmakthållen med tvångsmetoder.

56. Ett maktsystem, världsligt eller religiöst, som använder vidsträckta åberopningar på patriotism eller begår mångordighet och retorik för sitt bevarande, döljer tyranni.

57. Propaganda är ett legitimt och nödvändigt vapen i varje kamp.Elementen för framgångsrik propaganda är; enkelhet, känsla, upprepning och korthet. Eftersom människor tror på vad de vill tro på, och medan de vill tro på det som främjar dem själva, så måste effektiv propaganda tilltala det uppfattade självintresset.

58. Tyrannier lär vad man skall tänka. Fria människor lär hur man skall tänka.

59. Akta er för människor som ökar sin förmögenhet genom att använda sig av ord. Särskilt bör man akta sig för advokater eller präster som förnekar naturlagarna.

60. Den patriot som leds till inkvisitionens fängelsehålor, eller skarprättarens bila, kommer högljutt att fördömas av hans f.d. vänner och allierade, för de försöker undfly att drabbas av samma öde.

61. De ljuvligaste fredsgudinnorna lever endast under krigsgudarnas beskyddande arm.

62. Den organiskt grundade lagen, en nations grundlagar måste visa med omisskännlig och oåterkallelig bestämdhet identiteten av en homogen, raslig, kulturell grupp för vars välfärd den var skapad, och att den fortsatta existensen av en nation är säkrad för all tid, enbart för välfärden av denna särskilda grupp. 63. Den ras eller kultur som låter andra influera eller kontrollera något av följande kommer obarmhärtigt att förgås:
1) Informationsmedian.
2) Skol- och utbildningsväsendet.
3) Religiösa institutioner.
4) Politiska ämbeten.
5) Valutan.
6) Juridiska institutioner.
7) Kulturella institutioner.
8) Näringslivet.

64. Enbart lagar kräver lite förklaringar. Deras mening är oåterkalleliga i enkelhet och bestämdhet.

65. Människors känslor är berörda så pass mer effektivt av det sagda ordet än det skrivna. Det är just därför en styrande tyrann reagerar mer våldsamt på offentliga möten med oliktänkande än vad han gör genom böcker och flygblad.

66. Den organiskt grundade lagen av nation, eller någon annan lag, är precis så tillämplig som viljan och makten att upprätthålla den är.

67. Ett obeväpnat och/eller icke-militant folk kommer att bli förslavat.

68. Somliga säger att pennan är starkare än svärdet, kanske är det så. Likväl, ordet har ingen auktoritet utan svärdet.

69. Tyrannier är vanligtvis byggda stegvis och förklädda med ädel retorik.

70. Skillnaden mellan en terrorist och en patriot kontrolleras av pressen.

71. Dömandet av beskyddarna, d.v.s. ledarna, måste vara som gentemot naturlagarna och likväl, övervägda av förnuftet.

72. Materialism är simpelt och destruktivt. En nations beskyddare måste konstant varna för och bekämpa en materialistisk anda ifrån att slå rot i nationen.

73. Materialism leder människor till att söka konstgjorda status genom rikedom eller ägande. Riktig social status kommer genom trogen tjänst för familj, ras och nation.

74. Materialism leder slutligen till iögonfallande onödiga förbrukningar, vilket i sin tur leder till våldtäkt på naturen och förstörelse av omgivningen. Det är onaturligt. En nations riktiga beskyddare måste vara helt obesmittade av materialismen.

75. En köpman eller försäljares funktion är att förse en metod av utbyte. En köpman som främjar överflödig förbrukning och materialism skall inte tolereras.

76. Den enda lagliga funktionen av pengar är som ett medel för utbyte och som ett förråd för valuta. All annan användning, inklusive samhällsindustri, spekulation, inflation och särskilt ocker är olagligt. Ockerränta i synnerhet, till varje procent, är ett grovt brott som inte kan tolereras.

77. En nation bestående av en aristokrati med pengar, advokater och köpmän kommer snabbt att förvandlas till tyranni.

78. Det enklaste sättet att beskriva ett ockerbaserat centralbanksystem är som följande: Bankirerna kräver en nations egendom som säkerhet, sida vid sida med deras lån. Med räntan är låneskulden större än den de skapade med själva lånet... Så slutligen äger bankirerna nationen.

79. Ockerräntor, inflation och despotisk beskattning är stöld genom bedrägeri och förstör en nations moraliska storhet.

80. Rikedom "förtjänad" utan offer eller ärligt arbete blir vanligtvis missbrukad.

81. Inget i naturen är statiskt. Antingen växer livskraften och expanderar eller så förfaller den för att sedan dö ut.

82. Respekt måste vinnas; den kan inte bli fordrad eller förmodad.

83. Undvik en förtretlig människa, för hans gift kommer att förgifta din egen natur.

84. Självdisciplin är ett tecken på högt stående människa.

85. Ett mått på en människa är munterheten i motstånd och svåra tider.

86. En dåre dömer människor efter deras ord. En vis man dömer andra efter deras handlande och prestationer.

87. I våra släktskap eller begravda handlingar, som i alla naturlagar, medföljer alltid en reaktion efter varje handling. Det som vi planterar kommer att skördas, om inte av oss själva så kommer det skördas av andra.

88. Detta är säkra tecken på en sjuk eller döende nation. Om du upptäcker några av dessa så begår dina beskyddare förräderi:
1: Blandning och förstörelse av den urspungliga rasen.
2: Förstörelse av kärnfamiljen.
3: Despotion beskattning.
4: Korroption inom lagarna.
5: Terror och förtryck mot de som varnar för nationens misstag.
6: Omoral, drog- och alkholmissbruk etc.
7: Fostermord (numera kallat abort).
8: Förstörelse av valutan (inflation eller ocker).
9: Främlingar i landet.
10: Matrialism.
11: Utrikeskrig.
12: Beskyddare (ledare) som förföljer och strävar efter rikedom och ära.
13: Homosexualitet.
14: Främmande kulturer.
15: Religioner som inte är baserade på naturlagarna.


KOPIERA OCH SPRID DETTA FLYGBLAD TILL ALLMÄNHETEN
_____________________________________________________________
NATIONELL SOLIDARITET www.natsol.se
______________________________________________________________________________________________________
Demokrati och yttrandefrihet är ord som våra makthavare och deras lakejer i media (radio-tv och tidningar) använder ofta.
Socialdemokraterna skryter med att yttrandefrihet,mötesfrihet är själva grunden för deras politik.
Samma gaphalsar som säger sig värna om yttrandefihet och som sitter i tv-sofforna och som breder ut sig på tidningarnas debattsidor
samma gaphalsar och hycklare kan sedan kräva att grupper,föreningar,organisationer samt hemsidor på nätet ska stoppas och förbjudas.
Flashback och Radio-Islam har stoppats av åsiktspolisen även t ex Blood&Honour,vem ska få bestämma vilka åsikter som är rätt eller fel?
Åsiktsfriheten måste gälla för alla och inte bara för de sk politiskt korrekta.Vi menar att oavsett vad man tycker om de åsikter som
presenteras så ska dels man få ha rätten att yttra sig och sedan ska var och en få bilda sig en egen uppfattning.Idag serverar Expressen
och Aftonbladet färdiga åsikter men då har vi ingen opionsbildning och heller ingen demokrati och åsiktsfrihet utan ett åsiktsmonopol.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mediamaffian hetsar dagligen mot nationalismen inte minst riksradions P1.Där säger programledare att "nationalismen är roten till allt ont och
till alla folkmord".Kommunismen har mördat flest människor än någon annan ideologi minst 150 miljoner människor.I Sovjet,Kina sköt man
människor med nackskott och använde människor som slavarbetare i enorma arbetsläger.Stalin kallade sitt terrorstyre för "folkdemokrati".
Så nog har ordet demokrati missbrukats genom tiderna.Enparti statens diktatur DDR kallades sig "Tyska demokratiska republiken" där byggdes
en mur för att hindra människor att lämna landet.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I december 2000 mördades en 17-årig patriot och skinhead pga sina politiska åsikter.Mördaren som har erkänt heter Kahlid och är
en icke etnisk svensk utan en sk "kulturberikare".Att mördaren inte var svensk har media tigit om pga rädsla för ökat främlingshat.
Mer information finns på www.folktribunen.com
Varför tiger media i vissa frågor?Varför vill man inte att sanningen ska få komma fram?Varför ljuger man medvetet i media?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu senast upprepar man en lögn genom att påstå att sk asylsökande "flyktingar" skulle vara "lönsamma".
Titta på bostadsområden runt om i vårt land,det finns hela områden som är övertagna och ockuperade av främmande folkslag.
Där är arbetslösheten hög,där är andelen socialhjälpsberoende hög,där är brottsligheten hög.

SÅ TALA OM FÖR OSS SVENSKA FOLK VAD DET ÄR SOM ÄR SÅ VÄLDIGT POSITIVT MED ETT MÅNGETNISKT SAMHÄLLE!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
NATSOL TAR AVSTÅND FRÅN ALLA FORMER AV ÅSIKTSFÖRTRYCK OCH DIKTATURSSYSTEM!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SVENSK UNGDOM ÄR SVERIGES FRAMTID