Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

torsdag 31 mars 2011

20110331 Ny adress!

PR ska tydligen bara bli kvar på vissa orter dock ej i Sigtuna kommun.

Följande adress gäller:
De sade gatuadressen ska skrivas ut tror ej det när en box adress anges ska normalt ej gatuadressen skrivas har beställt några kataloger till bara box adressen fungerar det tar jag bort gatuadressen.

Kulturföreningen Gjallarhornet
Box 425
Renstiernasgatan 28
116 31 Stockholm

Mobil/sms 0769-373706

måndag 14 mars 2011

fredag 11 mars 2011

Marine Le Pen

20110311 Gunnar behöver en kvinna!

Har kanske ryska kvinnor som vill komma men kan de betala ska jag betala stora belopp för deras rese paket pengar som de bara behåller?
Vem ska bli den första ryskan som kommer?
Vem ska bli den första kvinnan som tar på Gunnar sedan år 2000?
I Ryssland uppskattas jag mera än i Sverige!
Håller på med annonser och svarar lämnar ut mina telefon nummer helt tyst.
Nej det ringde en mogen dam som ville träffas om en månad hon hade ont i en axel.
Jag som tycker om söta småflickor mötte några riktiga gobitar med personal från förskolan två med och en utan napp.

Hon utan napp tittade på mig med sina små vackra glittrande ögon och log sitt vackaste leeende när hon sade pep fram hej,har du tappat nappen frågade jag utan svar.

Ni kvinnor i Sverige som vill träffa en man 50 med långt axel långt hårdrocks hår delvis grått 185 gröna ögon 95kg.
Blyg efter dessa år utan en kvinna.

Du kan bli min vän,kamrat,älskare osv!

Det är alltid så dött på mina telefoner!

Kvinnor ej rökare ej barn ej kraftiga ej svarta!
Men gärna brunetter ja de mesta går bra men inga MÄN!

Endast kvinnor ringer 08-50084678

mobiltfn 07373706

radio88@bredband.net

bilder kan skickas

välkomna kvinnor varför ensama Gunnar behöva vända sig till ryssland för att hitta sin kärlek???????

Ålder ja över 18 till 45 blir fint!

torsdag 10 mars 2011

20110310 Dikter ingen copyright

skip to main | skip to sidebar
Gäst Hos Väderleken
Jag är Peter Ingestad. Det här är min poesiblogg. Copyright Vemsomhelst. För överskådlig läsning koppa av hela rasket & spara i en textfil. Till Gehenna med upphovsrätten och den liberala egoismen! Mina dikter tillhör folket, inte mig.

Bloggintresserade

tisdag, februari 01, 2011
SVENSK KAMPSÅNG
Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.

Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.

En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.

Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.

Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.

Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.

Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.

Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!
Upplagd av Kraxpelax kl. 1.2.11
RIMMAT
1. En Äldre Mans Visa

Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.

O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.

Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. När trädets sista blad är rivet,
nå, hur man sköt, så sa det bara klick,

och värst var alltid kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.

Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.

Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.

Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, gränder och kapell.

2. Sången Om Hjälplösheten

Mannen betraktade solen.
Blind
satt han sedan,
fotad i grind;
instängd, redan
negativ; stolen,
bortblåst medan
det ännu kom vind.

Solen betraktade världen,
låg;
solnedgången
var allt den såg...
Så blev mången
efter på färden;
låg på perrongen
och räknade tåg.

3. Nordisk Höstsång

Svarta kråkor mot en blå
himmel, svampar tunga
av sin bittra kunskap så-
som hästens onda ögonvrå
bevarar världens vindar grå
och djupa vatten unga –

Tranor flyger linjen, den
raka, silverne, den trösten,
möjlig, verksam är den än,
flykten, pilen, strängen, spänn
bågen Ensamhet, din vän
som sänder dig till hösten.

4. Sång Utan Titel

Höstmorgons vilda glans!
Demonen i dig är värd en chans.
Hemligt sjuder den,
kusligt ljuder den.
Vinden bjuder den
upp till dans
där du ensam i parken länkar
steg vid steg längs raden av bänkar.

Livsaftons vilda eld!
Passionen brinner i själens däld,
och bitterhetsmäld.
Herren sänder den.
Satan tänder den.
Hösten vänder den
upp till gäld,
där du ensam nu ger dig hän en
stund med blicken sänkt i fontänen.

Dödslängtans vilda ljus!
Vi lyssnar häpna till vindens sus,
och blodets brus,
i vårt hemliga rus
döden viger och
natten tiger och
dikten niger och
blir abstrus
där du ensam i parken vänder
OM OCH LER MED GLIMMANDE TÄNDER.

Vansinnets vilda brand!
Man kände Lågan hetta ibland -
och släckte med sand,
och smärtans hand
den eldens tand -
Dig den ämnar ju.
Mörket rämnar nu
bort, nu lämnar du
livets rand
hörsam ännu för springbrunnsporlet
når du stan och det hetsande sorlet.

5. Hymn

Jag vandrade ut ur skammens läger,
lusten lockade mig.
Det är mellan dessa två allt väger
sig närmare, Gud, till dig.

Mörker och ljus förblir vår blandning
och vägval, Ja eller Nej.
Stadigt svänger sig livets andning
närmare, Gud, till dig,

närmare, Gud, till dig.

6. Gatusång

Det blinkade! – och han var tankspridd vid
försvinnandet; blev hastigt borta, lik en
vind som nu har förbytts; då är det tid
att uppta inre dialogers id
på nytt; vi återkommer i trafiken
som är sig lik i ordens län och riken;
ett ljus för tystnadens asteroid.

Och flickan, stjärnan, hon som inte finns,
drog strax förbi på gatan, hjärtetörnan
högg väl den nämnde; ingen annan minns
intrigen, anad knappt som tiden spinns,
vem av de två som nätt och jämnt runt hörnan
sjönk ner i språkligheten, samhällsförnan
varur oss nya arter återvinns.

För vi är folk med annan semantik
att tala till oss själva med, som drömmar,
envar egentligt obekant, men lik
en film, beledsagad av stadsmusik,
din värld, där verb i mänskoskogen strömmar
förbi som vinden töjer grönskors tömmar
och tystnads fattigdom gör dikten rik.

6. Sommarvisa

Var sommar är staden en annan stad,
var människa främling, och du,
mitt jag, som jag känt, ett oskrivet blad
i tiden som bara finns – nu.

Det är som en dröm, ett slags ensamhet
i glädje av mystisk natur –
Ty okänt förblir då vad allt jag vet
i mening som spirar härur.

Det är som lövverkens skuggspel i vind,
kappt märkbar, från ingenstans –
Jag vilar, hänförd och seende blind
i lugn och total acceptans.

Se växlande moln, se parker i stum
förvändhet, se folktomma hus –
Och världen blir till ett sagolikt rum
och skuggan ett nytt slags ljus…

Ja, världsfrånvändhet hör sommaren till,
semester i flykt och fördärv
och skapelse; fråga sig då vad man vill
i nydaning, vila och värv...

Förresten! Vad är det för ärende, att
beskriva vad inget är likt?
O sommar, fördrömd! – En väsenslös skatt
är livet; så fattigt; så rikt.

7. De Två Stammarna

Det löper ondska genom världen.
Tomma fält, förstörda plogar
passerar vi på hemåtfärden
ned i mörka skogar.

Därinne skall vi åter födas,
liket resa sig ur kärran,
av ande våra kroppar gödas.
- Hör en sång i fjärran!

Vi hör i natten, under månen,
de hör oss sjunga under solen.
Förunderlig den antifonen,
nektarn, vitriolen...

Så lär oss världen själv taktiken:
dubbel omfattning! Hell Seger!
De tystnar, och vi hör musiken
tonsatt i Max Reger.

Fördrömdheten, komplexiteten
världens kontrapunkt! O vilda fuga,
vi lär! Om väsenshemligheten
kan vi inte ljuga.

Det finns ett flöde där. Det hastar
ut mellan brisarna och grundet.
Och tiden sover. Drömmen kastar
bron över vida sundet.

Vi vaknar plötsligt, mitt i natten,
Samförståndets gåta klarnar.
Vi ser det bottenlösa vatten
ingen annan varnar.

Vi har lärt känna huvudfåran!
Varandra skall vi lära sedan
i Hemlighet: den södra Toran
vår: den norra Vedan.

Två stammar måste hålla samman,
bandets vård bli ren och varlig
i vått och torrt, i sorg och gamman.
- Fienden är farlig.

Man ser det ej och vet för sällan.
Samma blod, fast skilda hudar!
- Vår Gud befaller vänskap mellan
arier och judar.

8. Krigarstammens Sång

Hur segra i livets skiften?
Vi läser och lär oss i Skriften,
sanningen, väldig och sammanträngd,
vad Lucifer skrev i mängd!
Befriad lycklig ur syndens skreva
– må den, som uppdämmer driften
leva
vild i kyskhet! – Grottan är stängd.

Så väljer vi ut os själva
att seger och härlighet välva
Tempel skrämmande högt över er;
och skugga är vad ni ser;
ni skymtar oss i utmark och glänta
– ty redan slår klockorna elva;
vänta!
Vi dödar, gråter och ler.

Oss väntar den heliga festen;
vi lever och skiter i resten,
för livet är bara ett andetag
och döden enbart vår lag!
I vapenmakt må händerna valkas.
– Den blonda och skapande besten
nalkas;
enbart det är Amen idag.

Så släck humanismen, de lärdas;
av ofärd må krigaren härdas!
Fattigdom är vår lysande skatt.
Nu återstår äntligen att:
beredd att låta landen förödas,
– i grymhet och leende färdas,
födas,
leva, kämpa, rida i natt.

Så börja den svindlande jakten
och erövra människotrakten;
lysande framtid väntar däri:
dess överstepräster är vi!
Naturen själv sina riktningspilar:
– den transhumanistiska makten
vilar
helt på sexuell energi.

9. Kärleksvisa

Det finns så många storliga poeter
som solar sig på latsidans parnass
och låtsas ruva djupa hemligheter
– men produktionen, den är ganska kass.

Den visan som försvann en gång på Flanderns
fördömda slagfält, skrivs den än en gång?
– Min glans är sällan sedd, som salamanderns,
men kärlek vill jag bärga i min sång.

10. Kärlek

Förbålt! Så skimrande var aldrig havet
som främlingsskapet i din dävna blick –
Vad är du för en Quinna?? Kärlekskravet
gör aldrig uppehåll, så kom i skick

för KNULLET asså! Femtielva drinkar
har man i enfald bjudit skrället på!
– Den subban ligger bara där och blinkar.
Vafan, vi grejar nog det här ändå.

12. Klagovisa

Gammal är jag och bruten,
ensam när allt kommer kring.
Nog är folk söta i truten;
smilar och svassar,
med när det passar,
vad har de att ge? Ingenting.

Så mycket elakt man känner
hatbrev mest vill man sända.
Ständigt sökte jag vänner,
överallt gick jag,
hur många fick jag?
Inte en enda!

13. Nocturne

Jag går mot ljus: ett ingenting,
lyktan bakom grinden.
Dess namn är Ensamhet. Omkring
driver löv för vinden.

Jag bär en skugga, blek och vag.
Sen är glädjens timma.
Behöver inte ljusan dag.
Önskar natt och dimma.

Lång är natten. Livet kort.
Världen är förfärlig.
Där leder stegen hem och bort.
Drömmen väntar härlig.

14. Tillägnan

Den lätta sömnen väcker mig ur dvalan.
I språket mynnar då min tankes älv.
Mig vidrör någon Annan lätt som svalan
sin lätta vind och blir till slut jag själv,

den Edens lustgård, där man hungrig höfte
då till sitt språk; det är ju inte känt,
så lute sig mot visdomsträdets Löfte
om syn och strängt förbjudet Sakrament.

En adamsfrestelse är överklivet
från Ett till Annat: en i läge lagd
korrespondens! Så flygande är livet
vars mening redan är med livet sagd.

Det järnet står i levnadsblodet ristat;
det blev sig självt sin utsaga en natt
vi städse haft som dag och sedan mistat
på morgonen som en bevarad skatt.

Natur var guldet, liksom regnets mönster
slår projicerat in på ruta Ett
där Texten visas i ett eget fönster
av väderlek, vars födelse blir lätt.

Kultur naturen! Någon, som den vårdar
får människor gå ut i, om de vill,
att se sig själva: våra tomma gårdar,
de svävar som om Herren nickat till.

Så är var människa en plats, den bristen
på gudom länar full inkarnation
och logos dit vi bor, så hemligt kristen
går vägen under himlens farozon.

En avgrund lockar oss till våra hattar
som blåser av det ögonblick vi föds:
det enda: kenosis; vi dör och fattar
att allt vi fattar, fattar vi till nöds.

Så kom vi till med med våra oförtjänster
på randen av en allas inga stad
av syndfri dröm! Jag viker av till vänster
längs mörkerskogsbrynet i sina blad

där teckenrader korsar teckenrader
och därmed bringar texten areal
men orden själva Mål för promenader
längs orden från ett inre Odjurs Tal.

Var är vems ansikte? Där öppnas redan
en utsökt gäspnings lagom täckta gap;
hon sänker handen, och förklarar sedan
att text är Konst, men dikten Vetenskap.

Vem kan förklara poesi? Den vägen,
den upphör aldrig än, såvitt vi vet;
mot språket står en god poet förlägen;
det nuet när lingvistisk evighet.

Vems bröd? - Så näringsriktiga var axen
att världen föds med vindens knappa skörd.
Vem dricker vinet? Namnet är syntaxen
den för vi nu till munnen: Innebörd.

Vi äter Gud, och vandrar hem i födan
som är vår egen kropp, en mäktig dôm,
ögonblickets, där får vi lön för mödan
i språklig form av tystnadens arom.

Låt resa Tillfällets försvunna hyddor!
Låt hunger mätta oss, var än vi går!
I fjärran vinkar hems exakta kryddor,
förtär vi Målet, som vi aldrig når.

Mot eget Centrum leder andras gator,
vid mångens utkant slår jag upp ert tält,
approximerar svenskans laborator,
den hypnagoga Eva Runefelt.

15. Sanningssång

Dumheten gror;
höj rösten en ters;
liv och kärlek förblir en pärs,
ingen är med villa befriad.
Nå, tro som ni alla tror,
var ni än bor,
så hör en vers...
Lögnen är ständigt glättigt skriad
HÖGT i moderiktig kommers!

Människor vill,
ja nog är det så,
tro vad passar dem bäst ändå.
Undervisning? Var kan den börja?
Tja, verkligheten hör till,
med allt vårt spill,
må åren gå...
"Experter" pratar så mycket smörja
lyssna inte gärna därpå.

Envar, på sin kant,
må binda sitt ris,
vet nog, envar på eget vis
vad som, gömt under bottenslammen,
förblir beständigt och sant,
vart än man slant
i all sin kris:
att döden är livets kostnad, skammen
lustens ofrånkomliga pris.

16. Qabalah

En fråga är ställd.
Alla dårar är nu beredda
att samtidigt resa sin mäld
ur stenen. Den är det sedda,
den overklighet som skakar,
bergen, som vakar
på rötter av eld
oss alla till gäld
men av hemliga stjärnor svedda.

Så kommer en natt
med sanningens svarta lykta
den svårmodsbörda en katt,
vår Död, bär på svansen; betryckta
står människorna och fryser –
Mörkret belyser
oss alla med watt
som alstras med skatt
och ränta på allt det förryckta.

17. Gåtfull Sång

Att öva på sin verklighet, att mäkta
i världen klara sin situation,
att skilja bort det falska från det äkta...
Ursäkta,
jag söker nedom allt en klockren ton
som flyter stilla under levnadsbron
där människorna ständigt måste jäkta,
och däri skapa mig en fredad zon.

Att möta kravet: kontinuiteten.
För annars är man illa social.
Man måste vara smidig som maneten
i smeten,
vårt samhälle, och träffa sina val
prekärt i jämvikt mellan lust och kval
som danar hjärtat och identiteten
att glimma sårbar under namnets skal.

18. Gatans Sång

Där sitter ni vid pappas dator. Oj.
Här ser vi borgarklassens barnaskara.
Där sitter ni och hånar oss. Va skoj.
Hos mamma. Tryggare kan ingen vara.

Men vår kultur är faktiskt också fin.
Vår kristne gud är vår. Hans namn är Satan.
Så flabba lugnt, ni unga borgarsvin,
vi ska nog ta er, en och en, på gatan.

19. Nihilistvisa

Det eviga livet
spelar ingen roll.
Harpomotivet
skorrar i moll.

Döden, den snara,
sänker sig kvav.
Nu har jag bara
ett enda krav

på livet: mitt starka
intresse däri
= RUNKA & KNARKA
& SKRIVA POESI!

20. Anima

Det finns så mycket själ i denna världen,
men inte särskilt mycket är den värd.
Din skugga? Tung är den, jag bär den.
Med slutna ögon på min huvudgärd
såg jag din blick.
Vart jag än i drömmen gick
följde du mig på färden.
Så skönt är aldrig livet som en dröm
så sov och göm
din själ i hennes. Gott är minnets skick,
så vackert som ett gammalt kopparstick.

Ditt namn är Anima. Jag tror du redan
finns, fast inte på ett vanligt sätt
och inte särskilt mycket händer medan
du inte finns, och det är också rätt
skönt som det känns,
eld som obetydligt bränns.
Föga händer väl sedan.
Så skönt är livet som en skuggig ström.
Din själ är öm,
min själ är din. – Så vaknar jag med ens
till världen och din icke-existens.

21. Stalker

Det här är nattens stad. Din tysta stråt
mot intet vill jag följa under tystnad.
Där finns det ingenting att skratta åt
och heller intet ämnesval för gråt.
Det här är ensamhetens asymtot
mot dig, förklarad av en hemlig lystnad.

Jag älskar inte dig. Du är min blå
och svarta dröm, som alltid för mig lyste.
Jag älskar blott mig själv, ty bara så
är kärlek möjlig. Sedan må jag trå
schavotten, överlever nog ändå
den död som dock mig alltid livet hyste.

O flicka, av din skönhet, som på kiv,
till galenskaper blev jag alltid driven.
Vad lär du härmed om mitt sanna liv,
att paradoxer är mitt tidsfördriv?
Du vill nog inte att jag finns, så riv
ur boken denna dikt, som strax är skriven.

Paniken står på lut i farlig grad!
Så blottas ingen skolas enda schema -
Som gatans blinda lyktor står i rad
uttrycker orden jag vet inte vad.
Jag lever, nu. I nattens onda stad
förföljer jag din själ, din kropp, ditt tema.

22. Svensk Kampsång

Det mörknar nu över riket,
och lögnen växer sig stark.
Vårt folk är förrått och sviket,
som var det på främmande mark.

Nyhetsprogrammen ljuger,
inbilskt, naket och fräckt.
Tro inte att sanningen duger.
Den är ej politiskt korrekt.

En folkförrädare talar -
Namnet skiter vi i.
Fraserna rinner, skvalar
och skvätter i full hysteri.

Så ljugs det, gapas och skrias -
Makten vill ha det så.
Men Sverige måste befrias,
det är allt vi skall tänka på.

Sverige - ett folkhem? - Att hoppas
kan alltid vara en lek.
Men alla förhoppningar stoppas
av Maktens lögner och svek.

Men folkets kamp skall besanna
den verkliga rätten till slut.
Hederligt folk må få stanna,
men packet kastar vi ut.

Vi frågar oss: vad bör göras?
Men allt beror på idén.
Frihetskampen skall föras!
Detaljerna klarar vi sen.

Dags NU krossa buren
av lögner! Gör stallet rent!
Kamp NU mot diktaturen!
I morgon är det för sent!

23. Dekadent

Fala donnan Trixi Chans
uppträder på China Strix,
nattklubben, med nakendans
tjänar ganska bra med pix,

Syndens äpple gömmer stekel,
skåda dödens menetekel,

GRÖNT SMORD ANUS,
GRÖNT SMORD ANUS!

Lågor dansar, vågor slår,
världen susar, ingen hör,
klockan stannar, blodet står
stilla, alla vet varför –

Sakta höljer natt och dimma
smärtans sista ljusa strimma,

NORNDÖMT GASRUS,
NORNDÖMT GASRUS!

24. Lugnande

Finansen gäller i vår värld till slut
och mänskan lyssnar gärna till demoner.
Kontorslandskap tar fyr och vecklas ut
förfärande med bord och telefoner.

För helvete! Jag har ett femtiotal
för många uppgifter jag måste klara!
– På kvällen smyger jag till kyrkan, sval
och tyst, och slår mig ner och andas bara.

25. Dödssång

Först kommer allltid kvinnan,
därefter mannens person;
här finns inte rum för passion.
När livet blir bättre än innan
förhöjes levnadens ton.

Först kommer alltid dagen,
därefter nattens gestalt;
intet betyder ju allt.
Det är den enda lagen
och vinden blåser så kallt.

Först kommer aldrig dikten,
därefter sanningens ord;
korten på avsides bord
mister alldeles vikten
och stiger som natten i nord.

Snart är den över, den pärsen
vår blinda levnad oss gav;
nu ställer vi större krav.
Detta är sista versen,
jag låter den stå på min grav.

26. Resignation

I mörker var jag förlorad.
Då såg jag i mörkret ett ljus
och till Herrens tjänst blev jag korad
och kallad hem till hans hus.

Men småningom började glansen
falna. Det gör den nog än.
Det känns som hade jag chansen
och förlorade den igen.

Så finns det till slut någon frälsning?
Jag tvivlar och tror det ändå.
Och jag sänder till Gud en hälsning.
Kanske syns vi nån gång i det blå.

27. Den Ärbare Muslimens Sång

Jag bär den djupt under huden,
den Sanning som ligger i ljuden
jag hör från mitt blods minaret;
jag vet på svenska. Jag vet
att Allah är den ende guden
och Mohammed hans profet.

Nå, skulle jag skämta om detta?
Nu måste jag allt berätta,
en mänska, bara ett rö,
att hellre skulle jag dö!
Så låt mig föklara med hetta:
min avsikt är ren som snö.

Min lön blir i himlen rundlig.
Förståelsen, den är stundlig;
på den kan det mesta rå;
Allah är större än så
och sanningen outgrundlig
men sanning fövisso ändå.

Det är den gudomliga planen.
Jag vet, för jag läste Koranen
och tankarna gick i ring –
där stod faktiskt ingenting!
Allt annat blir rena chikanen
när allting kommer omkring.

Så varde allt snack förbannat.
Ty höjt över allting annat
är det som är högre, min vän;
det kommer aldrig igen
hit ner, där tiden har stannat
i nuet och döjer där än.

Den vise är samtidigt token!
Låt vagnarna avhäktas loken!
Låt texten av rena ord
förbli vad den först var gjord!
Det står i den heliga Boken
som pryder mitt nattygsbord.

28. Emily Dickinson

Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.

Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."

Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.

29. Det Mördade Barnets Sång

Vad säger man. Ondskans ympning
på trädet: samhället. – Nåväl,
böj huven på rad för uppkrympning.
– Det finns bara blod och stympning
i vår seriemördarsjäl.

Vad tycker ni? Vederstyggligt?
En galning! Fasa aldrig nämnd.
Ert avståndstagande: uppbyggligt.
- Det finns inget mer ohyggligt
än det skändade barnets hämnd.

30. Dygd

I köttsligt missbruk rämnar hela världen
och endast någon upplyst man förstår
att korrekt definiera olyckshärden
samt avlägsna sig i sina egna spår.

Korrekt är endast: dra sig helt tillbaka
till nattförskansning av intakt natur,
fördölja sig och utan kompromiss bevaka
sitt rena blod i strängaste klausur.

Intet återstår av värdefulla byggen
i världen. Upplyst är blott den som vet
att lämna människorna, visa världen ryggen
i självpåtaget främlingskap och ensamhet.

31. Gränsen

Jag står vid mitt fönster, betraktar
fjärden, grå denna dag.
Vinden är stillad. Nu saktar
tiden in sina slag.

Det är en vilande väntan.
Denna sommar är mild.
Och världen i fönstergläntan
står från min verklighet skild.

Jag hör trafikbruset, vänder
till sängen, lägger mig ner.
Lyssnar. Någonting sänder.
Jag somnar, och finns inte mer

men kvar är dock existensen.
Finns något mera jag har
än ingenting? Nej, vid gränsen
är gränsen allt vi har kvar.

32. Tyst Sång

Kvällen är särskilt mörk här i gränden,
där inte särskilt många går förbi
på dagen heller, och få är vi
som här är satta på undantag
vareviga dag
– men lever gör än den
som lyhörd för ekon från bortomänden
här lever i minnet
därav och med sinnet
fyllt av sorg och privata eländen,
men inte alldeles utan behag.

Man sitter vid fönstret, tyst och förveten
och lyssnar till någon lugnande musik,
infrån kommen, en jazzrytm lik,
en viskning, samtidigt torr och öm,
den manar en: Glöm
nu bort all förtreten
och tänk på den egna livskvaliteten...
De illa berörda,
må kallar oss störda.
Grändens namn, det är Ensamheten
och Livets barmhärtigt skymmande dröm.

34. Hymn Till Satan

Man blir så förfärligt trött
för Gud måste gå att äta
och verket blir helt förött
av makternas eviga träta.

Det blir till slut nödvändigt
med en en strikt ny meny där
nattvarden har fördold vikt.
Hela receptet lyder:

Livet. – Bara ett senapskorn.
Det såddes i moder Eva.
Gud prydde oss med horn,
Satan gav oss lust att leva.

35. Kulturdemokraternas Sång

Är matchen ojämn? Så bryt den
direkt! Det är vad man ska.
Ty den socialistiska skitmyten
att alla är lika bra,
det är vad folket ska ha.

Demokraterna smyckar sig pråligt
i floskler av högsta karat!
Aah, en god poet skriver skitdåligt;
tusen kockars är bäst mat;
talang förtjänar blott hat.

Skriv bra: då utbryter krisen,
kalaset och masshysterin:
till slakt förs den jävla smutsgrisen,
i sanning ett neggosvin;
så värne vi poesin.

Ty Jantelagen SKALL följas
så allt blir prydligt och slätt!
Naturen, den måste dimhöljas,
kulturen jämväl; det är rätt;
ty solsken är alltid snett.

Det finns en hall under jorden,
där växer ett träd. Det är dömt.
Här sorlar demonerna, skällsorden!
Må kratern öppna sig ömt
och dåna så allt blir tömt.

För nu ska här pissas och skitas;
må jämlikheten bli all!
Ååh skälla, de kan de. (Men bitas?)
Oouuh, till styrets sorlande hall
firas riddaren Parzifal.

36. Nynnande...

Min själ är hemsökt av en farlig torka.
Jag fattar liksom eld för ingenting.
– Chimären får mig likafullt att att orka
besinna mig och se mig lugnt omkring.

Vad är det för hugsvalelse som sprinklar
min hjälplöshet, min trötta frenesi?
– Hon nalkas överallt ur stadens vinklar
i uppmärksamhetens periferi.

37. Ideologisk Lärosång

Naturen har sin gång i given takt.
Historien då? Den accelererar!
Och undergången nalkas. Var på vakt.
Det är för mycket skit vi tolererar.

Så mycket hotar livet självt, dess grund,
naturen, framför allt det sexuella.
Den hinner inte med. Var kysk, var sund,
sök äkthet i det artificiella.

Det låter ej från början som det ska.
Ty komponeras måste den, musiken,
och icke av sig självt blir allting bra.
Det gäller inte minst för politiken.

För nysådd må det läggas under plog,
vårt falska folkstyre, vars pöbelslater
förslappat våra sinnen länge nog.
Så lyssna ej till sång från demokrater!

Till käbbel har vi inte tid och rum,
så ignorera skenelitens löjen!
Den lockar inte, den är bara dum
och svag. Vi har förvisso andra nöjen.

Förkasta ock fascismens dumhetskult,
dit skall vi inte nu igen oss sänka.
Vi måste fatta världen helt och fullt.
Den som vill överleva måste tänka.

Du säger kanske, att du illa kan?
Nå den som inte vill må ta till lipen!
Så pjoska lagom, du. Väx upp till man
att se och fatta själva Grundprincipen,

att livet är en kamp. Förlorar du
så var det för du läxan illa lärde.
Ställ kraven på dig själv! Förakta nu
allt strunt om människornas lika värde

och gilla läget! Bliv den man du är
och sluta som en kärring hattifnatta!
Säg, vill du lyssna till en god idé
om ett och annat? - Låt oss sammanfatta:

vår ande är försänkt i sorgligt skval,
vårt blod bemängt med vedervärdig smitta.
Så blir vårt samhälle än jämmerdal.
Där måste vi den rätta vägen hitta.

Den vägen leder oss till ljuset ut.
Så må vi inte väja mer för Schismen,
den stora. Stridens dag är här till slut,
så vakna, landsmän! Krossa humanismen.

Ty vad bör göras, redan nu? Jag vet.
Det är blott ett som nu och ständigt gäller:
att skola sig till överlägsenhet,
den livet självt, av eget val, beställer.

38. Tillägnan

Nog vill jag träffa landets andra Enda
geni: rikspapegojan Lars Norén,
vars dikter sällan upphör att mig sända
sig själva i sin ynnest en och en.

Jag önskar att jag denne kunde härma!
Kan själv han baka Mästarens pastej?
– Tillsvidare får mina röster svärma
förbi en en näringsrik poet: prins Dej.

39. En Dåres Hymn

Någon tillfällig bot
finner jag kanske just i
rosors doftande hot
och tystnad, ett svampmoln från rot
och stam skilt på himmelens not-
system en kväll i augusti,

seendets stilla musik,
glädjen, som sval beaktas,
lätt vind, som är sinnet lik,
all dröm, som gör vakan rik
på sanningsenlig mystik
och livet förtjänt att vaktas;

en ensam kvällssky på drift
och alldeles snart förångad –
Augusti hemliga skrift
av händer i skift på skift
osynligt förd med sitt stift –
och till slut är lyriken fångad.

Lyrik, vad? – Låt det bli sagt:
expertisen tycks fromt begapad,
åtsklilligt strunt förlagt.
Jag hävdar en omvänd akt;
all dikt är från början intakt
– och världen ej slutgiltigt skapad.

Så vad är Skönhetens makt,
in statu viae – för filosofie
doktorer, som slutit sin pakt
och säger ganska exakt
vad övriga redan har sagt
– när Döden går med sin lie?

Jag skiter i vilket. Mitt liv
är dikt här på dårhusaltanen;
man har sina bra recidiv
och därtill små tidsfördriv,
om något på, hm, pim kiv –
min Torah, min Bibel, Koranen!

40. Förtvivlan

Något slags folkhem, snällt
och varmt, ett begrepp att damma
av, kanske? Mångkulturellt
eller inte kan göra detsamma –

Men vår samällsmiljö är karg.
All lögn och falskhet noterad.
Jag borde bli oerhört arg.
Blir bara deprimerad.

Nog kunde jag vinna min lager.
Nog kunde jag ta vad jag vill
och framstå i glänsande dager.
Men vad skulle det tjäna till.

All tomhet är mig besannad
från Pajala till Trelleborg.
Jag borde bli förbannad.
Jag känner bara sorg.

Folk söker på teve, på krogar,
på fotboll sin livskvalitet.
Mest sliter de jämt och knogar,
varför? Tja, säg det.

Mitt problem är är inte stressen.
Är van att bara gå på.
Men jag är så jävla ledsen
så det kan ni aldrig förstå.

Skumögt i mörkret treva,
som Fröding? Nej tack och adjö!
Jag vill inte längre leva,
förstår ni. Jag vill bara dö.

41. Sång I Förbifarten

Och Herren drog mig,
blev min lag.
Sång som klingar.
följer jag skyggt.
Men lätteligen
för att det
är dag
– hör jag märkligen
dån
av vingar?
– Jag unnar mig
rätteligen
höra det!

Och tanken slog mig
plötsligt att
den breda gatan
korsas nog tryggt
enkannerligen
bara det
är natt
– är jag verkligen
son
av Satan?
– Förkunnar mig
sannerligen
vara det!

42. Stark Sång

Oceanen av inre och hemligt Ljus
(vi ryser!)
är bara en Droppe i Havet
Förmörkelse, Verklighet, evig Rätt.
Se, därur spirar Sanningskravet
och Rättfärdiggörelsen. Herrens Hus
ger Näste åt alla som fryser
av Fjärde Nyhetens milda Bett
(som kittlar lätt!)
det är Koronan som lyser .

Som Rännil blir till störtande Fors
(nej flera!)
blir det Ögat, DITT, Teleskopet
mot allt, mot Färdens vikande Mål
som gottgör Stölden och Dråpet.
Det Målet är fångat i Siktets Kors!
Nu ingen må hota dig mera:
med Kallelsen hem till Martyrens Bål
(ett svart Hål!)
följer Rätten att själv martera.

43. Dubbel Sång

Passionens ångestlejon lyfter tassen.
Min natt är het av vredgad romantik.
Den sista svanen brusar upp ur vassen.
Så härligt klingar helvetets musik.

Det finns en himmel bortom allt besannat
i gudomens incestuösa akt –
Av död är livet helgat och förbannat.
Så dubbel är det stora Endas makt.

44. Främmande Sång

Röntgenfåglar lyfter svarta
trådar ur buskagen
och bär dem in till de aparta
grannarna genom garagen!

Så öppna för all egen-
domlighet står husen att
var dag blir dröm, förtegen,
genomlyst av fåglar, vind och natt.

45. Sången Till Karriärkvinnan

skÖtsam är av allt att döma
mänskovärdets deff'nition
med klockren ton
bland de bildade
oförvildade.
Möt behövande
stumt bedövande!
"Skänk en slant"...?
Vem? Vår tant?
– Det kan du glömma,
fickan tömma,
Kon,
hon föraktar trista fattighjon.

Borgarkärring!! – vårt perfekta
exemplar av Homo Sapiens,
vid himlens gräns,
intet seende,
iskallt leende,
tomhänt vevande,
närmast levande
död som i
en tragedi
av sina släckta,
liksom bräckta
mäns
ögon speglad semiexistens.

Inskränkt och bornerad.
Tankeverksamhet på burk,
med kaffeslurk,
rena sillerierna,
gynnad av partierna
hon gjort tjänster i.
Röstar vänster. I
chÄfsbefattning
(överskattning!)
uppkvoterad,
framforcerad
– URK
– av nå'n annan jäkla käringskurk!

46. Sången Om Sakta Matt

Så kommer åter flickan Sakta Matt
och vidrör mig med månljuslätta händer.
Jag vaknar mjukt. Det är en laddad natt
på oförklarat therawatt
då liksom hemligt fjärran stjärnor sänder
oavbrutet
liv som slutet
in i sig självt passerar stadens gränder –

Hur många sömngångare vandrar nu
i tofflor kring på måfå? Nå, vi rattar
tillsammans in det mesta, hörrudu,
gemensamt hemma är vi tu
på tankeapparaten; ja ni fattar
nog, men akta
er för Sakta
som tänder varsin cigarrett och skrattar!

På lek och allvar liv och död, förstår
ni vad med denna frasen sägs och menas?
Min kära särar aldrig sina lår.
Det är en annan lust jag får
av henne; någon sanndröm i det senas
existens, en
stund vid gränsen
där flickan Sakta Matt och jag förenas.

47. Sorgligt Men Sant

Så mycket rusigt
är nog drivet
formulerat, sagt och skrivet
om vänskap och så där.
Mitt bidrag följer här,
ja inte utan hetta
kan jag allt berätta:
här är jag, ännu hel
och hållen fastän
trött och stel
av lasten;
mycket bar jag genom livet;
bäst levs det övergivet.

Så mycket tjusigt
sagt och sägen,
att tro det är man obenägen.
Nå, vänskap var det. Ja?
Det är så lagom bra!
Ja, ni får själva välja.
Jag kan allt förtälja
att för min egen del
(och jag tar faktiskt
inte fel):
i praktiskt
taget alla fall och lägen
var vänskap bara i vägen.

48. En Stockholmsvisa

Säg, finns det någon människa i staden
som har mitt namn och min identitet?
– Det visar sig på Stockholmspromenaden
som äger rum i självförsjunkenhet.

Och biltrafiken brusar. Fjärden blänker.
Och någon håller sällskap med mig, vem?
– Det är jag själv som står på bron och tänker.
Nu väcker han mig stilla. Vi går hem.

49. Budbäraren

Tankspridd vände jag om hörnet. Vinden
slog emot mig häftigt som ett tåg –
Ett väldigt moln på himmelen bar in den
stora katastrof som här jag såg

– en parentes av eld! Och på sekunden
färgblind såg jag tecken i en hjord
på drift som skärvor. I förlamning bunden
sammansatte jag dem nu till ord

och ringde på hos dig, bjöds in i hallen
och sa: "I radioaktivitet
och nödvärn är din tröskel nu förfallen.
Ditt namn är skugga, men din blick är ännu het."

50. Skymtar

Vad göms egentligen i själens lådor?
Man drar väl ut nån lite då och då.
Det är väl inte utan sina vådor!
Det man får fram kan vara si och så.

Ett litet odjur hoppar ut i rummet;
en dolk med isblå klinga glimmar här;
nåt mycket egendomligt blir förnummet
– och plötsligt är det inte längre där…

51. Psalm

Död åt allt vad av synden bränns,
intet är vart den leder.
Finns det straff som tillräckligt känns?
Herrens frihet är utan gräns,
ugnen han oss bereder.
.
Världens obönhörliga kross
mal till bröd våra fjärna
meteoriter. Domens bloss
Lucifer hämtar så ner till oss
mörkaste havets stjärna.
.
Någonstans finns en bro av hopp
spänd över tomma vatten.
Snart tillända mitt levnadslopp!
Helgonens ögon och Kristi kropp
leder mig hemåt i natten.
.
Låt mig leva och låt mig tro.
Återstår bortom allt annat
sist för renhetens krona och sko
andens tempel. Där vill jag bo
ännu när tiden stannat.

52. Konflikt

Hur kan man veta meningen med livet?
– Av natt är dagens ljusa rymme välvt.
Jag bryr mig föga om vad som är skrivet;
all bibel jag vill ha är livet självt.
.
Madonnans vackra ögon är en slynas.
Hos mig finns ändå ingen kluvenhet.
Det verkliga kan ses, men aldrig synas.
Jag lever, lever; det är allt jag vet.

Med glädje bär jag lustaskammens stigma
av gudom! Ickenågon vill mig väl,
förblir nåd, väntan, rökelse, enigma
och gnista i min källarmörka själ.

53. Sorgsen Visa

Jag minns din luftigt tunna kropp med smärta.
Jag minns en gryning då jag följde dig
nerför en trappa med ett ängsligt hjärta
in i ett hus… och mera minns jag ej.

Det var förälskelse, och den var verklig.
Det jag berättat var dock blott en dröm.
Nå, verkligheten? Den var inte märklig.
Jag var en skitstövel, så döm och glöm.

54. 80

Det här är nog inte min hemplanet.
Den är bra
dålig,
så mycket ni vet!
Jag hör era skrik,
är det min musik?
Nej!
Men okej,
tålig
...är jag med ljud
...prålig
...er Gud
...han med okänd identitet!

Personligen är jag i hyfsat skick.
För i natt
dog jag;
det gick som det gick,
jag föddes igen
som det anstår män
- ja!
Och i dag
log jag
...fick en idé
...tog jag
...ton C
...den satt klockrent mitt fittiprick!

55. Politikersång

Politiker, dom är sig lika,
idéerna mest bara hattiga,
pengar och knull till de rika,
runk och moral till de fattiga.

56. Pöbeln

Människors småaktiga fladdrande.
De har ingenting att få sagt.
Det är bara ett enfaldigt pladdrande
och man känner just bara förakt.

Tag del, den som bara orkade
som om det fanns nåt att tjafsa om!
Folk är så makalöst korkade.
Man kan omöjligt ha sympati för dom.

57. Tidssång

Här vill jag tala med dåtal,
drömmen skall ge mig chans.
Vi lever! Vi är ett fåtal,
befinner oss ingenstans,

på väg mot den enda färden
som leder oss hemåt. Vem?
Det vet jag inte! Och världen
som livsflödet leder hem

försvann; men språket är bordat
och havet till vila lagt –
Om allt blev för mycket ordat
i regel; och vad blev sagt?

Det mesta var överdrivet.
Det minsta finns överallt.
Så oklart är livet skrivet
i livet, som blåser kallt.

Det kan inte formuleras,
blott antydas då och då.
De döda må tiga, ty deras
är intet: tystnadens vrå.

Vi lever inte! Må te vi
oss levande i en text
bland många! Stunden är evig
läsart, till nuet växt.

Och klockan lider mot elva.
Men tiden? Den återstår!
Vi klandrar inte oss själva.
Här står vi, var än vi går.

Vår framtid är kanske redan
förgången, och all skuld krävd
hänåter. Vi fattar sedan
sanningen; så blir den hävd.

Så endast verklig är drömmen
att ingenting annat blir kvar,
till slut, utom ljusets gömmen
i människonatten, klar!

Var finner du världen? På ställen
där verkligheten är svag –
I gryningen saknar jag kvällen,
om natten är natten dag.

58. Fattigsång

Utblottad är all världen, efterlämnad
oss inga, människomystikens koks:
katolsk vid liv den glöden, spridd och ämnad
sig evig gud i hoppets paradox.

Mot intet sände vi och katapulte
förtvivlans bön ur livets eld och snö!
Att dö är inte särskilt meningsfullt, det
finns dock en mening i att ändå dö.

59. Lamento

Vad är den högsta lusten? Masturbera?
Den konsten tycks oss alla intessera!
Vårt samhälle, där bästa
kärlek för det mesta
heter Porr
må inte klandras
men vara andras
dyra
fosterland;
guld och syra,
fröjd och yra,
lovsång utan vank och skorr;
själv slet jag längesedan alla band
härmed och sökte mig till folkets rand
av ensamvaro; sedan intet mera.
Där står jag stilla som en tankens sprinter.
Min sommar heter Vinter,
mitt söder heter Norr,
min borr
En Smekning, hettan Köld, mitt vatten Torr.

Hur hopplös kan ens tillvaro då vara?
Jag säger ingenting, jag frågar bara.
Till intet är man hunnen;
ligger mest i brunnen.
Å, jag ber,
det är rätt givet,
så säg mig: livet,
kan man
hitta dit?
Intet hann man,
intet vann man;
livet tar och döden ger;
kan världen skapas med nån mäktig rit?
Det här är allt, och det är bara skit.
Att dö, det är en uppgift jag skall klara.
Så bakåt går min väg. Den skall jag vandra.
Så tycks min värld för andra
rent allmänt upp och ner;
ni ser,
jag vill nog inte gärna leva mer.

60. Gånglåt

En kväll när molnigheten trycker på
känner jag mig lättad under promenaden.
Min sinnesstämning, den är lugn och blå
som fönsterspeglad raden efter raden
som följer mig på vägen hemåt genom staden.

Jag visste aldrig vad jag levde för,
kärleksleendet och hånet,
samtidigt? Men vad som än mig rör
tycks det mig nu som blotta spånet,
dansande i stadens vind och avståndsdånet.

61. Party

Oväsen och fylla. Fest i huset.
Natten hänger dyster utanför.
Skuggor flaxar i det vilda ljuset.
I hörnen ligger människor och dör,

kan tyckas. Nån tjuter: "Fan va gasit,
asså, doom doom doom" -
Jaha. Och blicken stirrar glasigt,
dött liksom en kamera. Nå zoom

på sej. Nu går jag ut och röker.
Så är jag knappast någon till besvär.
Nå inte vet jag vad det är jag söker,
och inte fanken finner jag det här.

62. Den Heliga Skrift

Jag följde stigen i ruvande frid
mot utsikt och främmande vatten.
Det var en enslig, besynnerlig tid
för mig själv, helt för sig, i natten.

Och här var fjärden. Glimmande text
var ljusen på motsatta stranden -
Och vad för mening som ner däri växt
undgår mig än; men jag fann den.

63. Nocturne

Här i augusti stadsdel bor mitt vackra ögonvatten,
med tid och tystnad närbesläktat, synnerligen klart
och blint. Jag väntar då i tillförsikt den långa natten
som sakta nalkas oavvänt och aldrig uppenbart;

jag ser! I denna stillhet ryms förvandlingen, den sista,
som inte upphör likt egendomligt första hopp.
Det finns snart ingenting jag om och om igen kan mista
i fantasin om livets stund i slutet ljusomlopp.

Som föremålens andar rörs i tyst och stilla gamman,
som hösten gradvis växer fram i stadens fjärran hus!
Jag ser i andetaget vida parker fläkta samman
vid ensamhetens skugga bakom timmens mörka ljus.

64. Vägen Hem

Vem är jag? O store
Gud, finns du till?
Jag ville jag vore,
vet vad jag vill.

Du är ingen annan,
blott den du är.
Jag tar mig för pannan,
vad min idé

om livet? – Dess låga
skall sist bli höjd,
besvarad var fråga,
jag somna nöjd.

Ty snart är det äntligt
slut på min nöd.
Mitt liv är väsentligt.
Så är min död.

O Gud, du har stannat
här, men hos vem?
– Jag kan inte annat
än vandra hem.

65. Sanningssång

Bara älska varandra - tip top!
Tja, som idé kan det stämma.
Men inte ens i sin egen kropp
hör någon någonsin hemma.
Så är det för alla,
och vindarna kalla,
döden vi nalkas i skingrad tropp -
Att likväl hålla liv i sitt hopp
förblir oss ett ständigt dilemma.

Ett svart hål öppnar sig; tänk
då ändå på allas bästa!
Se tomhetens grymma ögonblänk
och älska ändå din nästa.
Det gäller för livet,
ty så står det skrivet.
Döden framstår ibland som en skänk -
Vid lustens kors eller pinobänk
förblir vi tills vidare fästa.

66. Gåtsång

Det spökar! Vem vet
vems svar;
het
är frågan som vi inte ställt
nog
bar;
dog
vi? Kroppen är själens tält.

De är inte vi;
var går
ni?
Det är ej lätt att svara på.
Lätt
svår-
sett
förvänder vi blicken då.

De har spårat ur,
just det.
Hur
förstår vi frågan: vem är vem?
Klent;
se
sent
omsider vårt fjärran hem!

De fägnar oss med
allt slags
ned-
righet och larvighet och SKAM
- nå..
dags

att samla vår EGEN stam.

Ingen den som tror!
Tom, all
bor
den Ende Inge inom alla namn;
vårt
svall,
svårt
att nå, löper ut mot hamn.

67. Naturen

Grönområden där jag bor,
skymda
ställen rymda
överallt i grönskan,
redo för min önskan
att försvinna.
Jag vet nog vad jag tror
och vet vad jag kan hinna.

Ingenting är bara nog,
vinden
själva grinden
ut i vida världen
dit jag ställer färden
- redan ställde,
- jag levde och jag dog
och visste vad det gällde.

Ingenting är bara nu,
bruset
liksom ljuset,
närvaron i parken
sjunker genom marken,
jag är redan
själv naturen, jag är du
och bryr mig intet sedan.

68. Två Testamenten

Formen församlar
innehållet, splittrat.
Men tankarna famlar
tills skallen vittrat...

För vidare studium
skall bibeln duga:
judiskt preludium
och arisk fuga.

68. Förintelsevisan

För mörkrets skull må alla brunnar vara skilda.
I ljusets vakna speglar vill jag ställa färd
på färd inunder stjärnorna, som vilda
av ord försvinner bort.
Vår levnadstid är kort.
Så lyssna därför särskilt noga till den milda
tonen, som av Herren närd
stiger ur andedjupen upp till vår värld.

I bön och blasfemi går sunnanvind förenad
med människor i väntan på sin dolde gud.
Den sanna skriften är till tystnad menad
som ögon drar förbi;
och den som ser är vi.
Nå, den, vars återkomst är starkt försenad,
kommer ändå hit till slut;
drömmens alla fåglar skall han blåsa ut.

69. Coach

Se unga dam, god dag! Jag är herr Samhälle.
Jag undrar något över hennes attityd.
Hon borde nyttja bättre varje tillfälle
att göra duktig karriär; så hör och lyd!

Man vill ju bara hennes eget allra bästa!
Metoden är nog inte för komplex.
Följ blott Herrens ord och älska högt sin nästa,
som scouten alltid redo och positiv till sex!

70. Demokratvisa

Politik, det är att vilja!
Makt är vad det handlar om.
Vem kan får från getter skilja?
Betet går på allmän tilja.
De vill sälja
oss att svälja
rena tramset;
hör på flamset:
alla hörs vårt land omkring,
ingen menar någonting.
Sån är makten,
hycklararpakten
nästan jämt;
stampa takten,
pojkar! Flickor
tömmer fickor,
feminismens tusen fnask,
fägnar nog sitt herrpatrask,
har dom i sin lilla ask;
vill dom göka?
Åh, de vill dom nästan jämt.
Låt det spöka!
Politiken är som sagt den
konst som alltid gagnar makten
folket dämt;
styret mest ett dåligt SKÄMT!

Helan går & halvan kutar,
ingen vet varthän det bär.
Hur man skålar, hur man tutar,
färden dock i diket slutar,
sånt är livet,
såsom skrivet,
alla öden
går mot döden;
skall man leva som man lär...?
Gahrton håller Gahrton kär!
Dan är nattens,
musen kattens,
först som sist,
föga trist;
nog om rattens
populäre?
lagom käre!
gröne rörare i dag;
Gahrtons vilja är vår lag,
fastän, ärligt talat, vag;
av med hatten
(huvet har man redan mist
(jäpp! där satt den))
för vårt bräckta fostervattens
liksom bakfotshambospattens
- jomenVISST!
- riksbekante FYLLERIST.

71. Lamento

Ah, värst vad ni alla tar i.
Blodet är helt förtunnat.
Jag är ganska så förveten...
vem
blandar smeten,
min "komedi",
bär mig hem?
Det därmed sex:
frågan komplex.
Naivt är ert do re mi;
mig blev ett annat unnat.

Så sjung erotikens lov,
er har den säkert gynnat!
Mig gav sexualiteten
blott
ensamheten,
den var mitt brott,
säg mig: sov!
I sömnens hav
dör alla krav,
den tystnaden, vid och dov,
där har min kärlek mynnat.

72. Galningsdithyramben

Jag tänkte på Rom och jehUrosalem,
jag funderade ock på Bastiljen,
men valde Att i ett helt vanligt hem
fira nyår med hela familjen.

Vi åt oss en änka och drack oss ett glas
och lillflickan pussade dockan
liderligt; Månen gick därför i kras
och vi tittade häpna på klockan

där visarna sammanföll till en raket!
Ingenting hände trots det. Det var lörda.
Vi reste oss upp i total enighet
därom och sjöng ut: "LÅT OSS MÖRDA!"

73. Poeter, Se!

Det satt en katta
på en matta.

Den var väl inte särskilt svår att fatta.

74. Nocturne

I vardagen är livet. Du är hemma för en evig stund.
Det händer inte. Släckarlockan hasar ensam över smala
pannåer av besatthet, dock! på helgeskriftens väsensgrund
är språkets långa efterstjärnfall ympat i bedräglig skala.

Så väger främlingsskapet nådens timme i sin tända hand
och fläktar ödesandetagen fjärran hän i lugna tankar.
En svartnad fågel flyger sakta hit från dödens enda land.
Var himmel utan högre mening lägger sig för nattens ankar.

Men ångerfri begrundan når din inlandsträdgård. Alltför sen
i sömnens svävartonart går all hastig väderlek förlorad
mot trakten av ditt hjärta vi för med oss alla; bara en
av inga andra skall till drömmens mjuka hemlighet bli korad.

75. Elegiaco amoroso

Så har jag sökt dig omvägs via yoga,
vid insikt bunden och vid utsikt med
för jag kan inte låta bli att plåga
mig själv med en förfärlig längtanslåga
som alltid gled
såsom ett fjärran skred
intill mitt blod och stilla vred
mig ut i smärta att mot dig mig sedan hemåt våga.

Som du besätter mig i ord och mening!
Samtidigt vet jag inte hur musik
må bo i dina ögons blå förening
med himmelskt timad ögonblicksförsening
i tyst mystik
bakom en ljuv panik;
då knäböjer min ande lik
en ångervålnad åter upp i bottendjup förstening;

det finns en vana. Dagarna blir njugga
och trygga avstånd bort från allt jag sett.
Likgiltigheten kan jag känna dugga
sin vardagsmildhet, hjärtat slutar hugga
i blodet hett
med skammens kalla spett
där Minne likväl står berett
att tända mig ditt främlingsögonljus i blodets skugga.

76. Dagens Tips

Blir du av polisen tagen
bakifrån med stort behag

säj dej själv, av häpnad slagen:
"Något händer varje dag,

men ingen följer ensamlagen,
det gör bara jag!"

77. Sången Om Revisionismen

När lögnen satts i verket. Ja, den skiner
och dikten står opak! Då finns än dörr.
Den leder till Centralen,
där toxiner
som gammal vilja viner
galen,
erinrad in i framtiden och anad förr.

Så hämndlysten är meningen, försvunnen
och återhunnen i sin tid fördrömd
men levande som natten,
outbrunnen,
nätt bakom templen funnen,
skatten
av sanning vartill läsaren är dömd.

78. Sång För Stunden

Jag gick där i din lägenhet. Den saknar
Min signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen mynningar. Så vaknar
sig väderlek till eld; man når och hör

att främlingskap gör levande. Som riden
av någon Annan slumrar jag. Så rid
i natt, kamrat! Vad vet Din gud om tiden
av Ögonblick - och du om stunden Tid?

79. Enigma

Mot lakanet försvinner inga drömmar
men gåtan väger ingenting.
Samtidigt hämtar dagens varma strömmar
med egen-
domligt säregen
våg av fjärran pendelsving
ur ögonen från kvällens vida syskonring,

ur vaka kallad, fokus bakom regnet
där Månen söker upp sin vind
i nedan:
hitom oredan!
Förvildat sover sagohägnet;
dit differentierad vaknar drömmens hind

som äger ljuset, allt vem ljus betyder
för trakten, som hypnotisk går i spinn
och fråga;
skuggans nattlåga
dit Rösten samlar dig. Du lyder!
Den blir din egen: den var inte din.

80. Barnvisa Sent Omsider

Förälder, ursäkta jag påpekar
risken med vuxnas onda lekar!

För alla delar familjens liv
ock om jämt det är bråk och kiv.

Så sluta låtsas de inte finns,
ty barn växer upp, och MINNS.

81. Postmodern Visa

Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.

Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.

Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.

82. Visa I Folkton

Oktobers bedagade älva hon mötte
vinterns unge och tjusande prins.
De älskade ljuvt och kort och han stötte
bort henne sedan, hon sörjer och minns.

Hon torkar tårarna dock, och förlåter.
Så kommer en majdag, lätt, snabb och öm
tillbaka med prinsen, avsatt, åter
besannande kärlekens eviga dröm.

83. Sång till Minister

Vår infrastrukturens goda minister,
fru Torsten, ja visst är hon upphöjd och bister
så nu ska hon rädda
vår demokrati
från internet! Ledda
med stor energi
och kärlek är vi;
av tant Storebror sedda
och fästa med klister
befrias vi sålunda från våra brister,

ja visst är det så? nej, allvarligt talat,
egentligen fins det just inget val att
välja att välja
om allt ska bli rätt
för allt ska vi svälja
som Makten försett
med rätt etikett;
den vet nog att sälja
den flagga de halat;
så blir vårt folk från frihet hugsvalat.

Hör mullorna mullra i orättens krater!
Vår dumokrati, den är bara teater
vars Gud är just bara
med Djävulen släkt;
så måste man vara
kolitiskt porrekt
och visa respekt
och sin vilja bespara
med övliga later
regeringåriksdagens bÖgar & flAter!

84. Sång till en demokrat

Herr Parzifal, demokraten
med somligas huven på faten

(det är nåt han gärna skryter
med när begåvningen tryter

i särskilt benägen affekt,
och det egna behovet är täckt

och rampljuset släckt) - var var vi
nånstans? Åh, det spar vi,

man får väl skona den mesen;
det viktiga var parentesen.

85. Porrsång

Så fritt vårt fosterland i norr!
Här anslås strängar utan skorr
på svenska hjärtan,
botar smärtan,
ensamheten,
ramaskriet
som vi har
i oss till svar
i smeten,
så får vi ett
slags liv till skänks med ständigt mera porr
till tröst för all förtreten
och det tomma slaveriet.

Här skänks en del att skåda; nå,
tro inte något finns att få,
blott allt förvärrar
Maktens Herrar.
Spola skiten,
skippa snasket!
Ty kom i håg,
du som är låg
och sliten,
blöt av plasket,
att Makten skiljer mycket noga på
den knullande Eliten
och det runkande Patrasket.

86. Kärlekssång

Elände, sjukdom, sodomi,
all urartnings potenser,
utsugning, pornografi
...står vid nationens gränser.

Svenskar, landsmän, vakna upp!
Det sanna blev förtiget.
Låt oss nu bilda samlad trupp.
Vårt värv är kriget.

Vår nutids dekadenta Rom
finns överallt i världen
omkring oss. Kommer dock er dom.
Vi är upprorshärden.

Så må vår folkstorm bryta loss
till seger, Nordens daker;
tro ej vi söker strid! Åt oss
duger blott massaker.

87. Klagosång

Här några hårda ord: så klent bemannad,
så sällan satt på prov och kritiskt scannad
är Apparaten att man blir förbannad
på allt i penningdyrkarstadens slum,
där oförmögenheten, platt och stum
och värdekorruptionen, dum, besannad
med bara alltför jämna mellanrum,
betäcker tillvaron som giftigt skum;
odören hemsk och temperaturen ljum;
så vilar livet dött och vinden stannad.

Vad gör det då om man blir sanningsbiten?
Den hyllar nog sig själv, kultureliten!
Själv alltjämt oböjd, fastän trött och sliten
av motgång, något av en grå statist
i filmen, tycker jag att den är trist.
I allmänhet prioriteras skiten;
och guldet lämnar man därhän, jovisst,
det verkligt värdefulla kommer sist
i bästa fall; det mesta har vi mist
i medelmåttans Tempel; offerriten.

87. Paroller

Vad ska vårt liv
ha för vision?
Innovativ
religion.

Vad kan vår nöd
ha för en mening?
I dag blott förstening,
i morgon bröd!

88. Trygg Barnvisa

Be, be, vita lamm,
synden komma skall på skam,

skickas många fromma ljud
hela vägen opp till Gud.

Inget är vår fina hjord
kärare än vackra ord.

För vi är Jesu blida får,
tryggare nog ingen går.

Ändå är det mörkt och kallt,
faror hotar överallt.

Mycket är så svårt att fatta,
därför må man aldrig skratta.

Ty böner gläder Herren, men
humor är av Djävulen.

När stora stygga vargen ler
springer vi i väg och ber.

Vi kristna blir ju aldrig arga,
låter då oss hellre sarga.

Ska vi slå dom onda? Nä.
Låt oss för dom alla BÄ!

89. Hatsång

Rasande knyter man sin
bleka
tomma hand i svarta,
fördoldaste fickan. Man känner sig lik en
annan, djupt in
dit: i blodets, instinktens riken
går man, besviken
och heligt trött på allt tidsfördriv;
sitt ödes tråd vill man spinna
själv, ser ni; vad står att finna,
hinna;
hemligen där? ETT kollektiv,
se folket, klassen; hela ens liv
tycks då i mängden försvinna.

Stormmoln verkar ibland
skrämma
på flykt himlapällen!
Då längtar man liksom till Viborgska Smällen,
våda och brand;
högt! ljuder blixten i djupaste kvällen
på skilda ställen
snart nog! Må Vredens härliga Dag
randas till slut, översvämma
hela samhället; vad kan stämma,
dämma
revolutionen? Nöden vår lag;
och den är förvisso allt annat än vag;
vid fronten hör vi nog hemma.

Fjärran det apollinskt
svala
kulturidealet;
vi söker det sanna poetiska talet,
lätt libertinskt,
skilt från det gängse politiska skvalet
så uselt malet,
ursäkta! Ur folkets hårdkokta ägg
kläcks snart en tupp: den vill gala
ut vårt hat mot den obotligt hala,
fala
borgarklassens eländiga drägg!
Man vill bara rada dem upp mot en vägg
och låta kulsprutan tala.

90. Sång till Satan

Heliga,
veliga,
bed för mig
gärna,
tja, så har ni brytt
er, det är inte nytt;
vill ni mig värna?
Gläns höga stjärna!
Slutligen kämpade
bara de lämpade,
svärdsman och skytt –
Hoppets lanterna
– Satan, stred för mig
där Gud flytt.

Kyrkan som
dyrkan som
vände mig
rinner
bort, allt har täckts,
vissheten bräckts,
skuggorna hinner,
rovdjuret spinner,
mörkren betäcker mig,
andarna räcker mig
vapen som väckts,
kärleken brinner
– Satan tände mig
där Gud släckts.

Fromheten,
tomheten
stjälpte mig
bara,
gjorde mig vek
med smicker och smek,
låt mig förklara
(ingen må svara):
Livet är verkligen,
föga så märkligen
allt annat än lek
och måste så vara!
– Satan hjälpte mig
där Gud svek.

91. Besvikelse

Passionen glöder, ryker…
Den för mig hän, men vart?
Min barometer dyker,
min själ blir grym och svart.

Nej, ingen glädje varar.
Av kärleken blir hat.
Det enda som jag klarar
är liv i celibat.

92. Fundering

Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –

Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.

93. Hemmaporrvisa

För enskildhet det enskilt sedda.
Därute följer man vad där hör till.
Offentligt visar vi oss klädda.
Där hemma gör man som man vill.

Men vill du sätta fart på snorren
och kussimurran inför höjd ridå
- smäll bara upp en kamera, ty porren
gör strax publika samlag comme il faut!

94. Vänlös

Hemsk är verkligheten
mest. Oss rider maran
från ringaste förtreten
till dödligaste faran.

Vad sker när hundar ränner
och brandklockor hörs ringa?
I nöden prövas vänner.
Just därför har du inga.

95. Etikvisa

Var ständigt misstänksam mot ljuva toner
och dussinfrälsningsläror överallt.
Du har ej råd att hysa illusioner,
så världen må du nog betrakta kallt,

För vill man hela livets väg få vandra
till målet får man lov att hävda sig!
Det som man vill att du skall göra andra
får faktiskt andra lov att göra dig.

96. Sakrament

Fjärran allt tidsfördriv
har det förvisso hänt en
gång att jag kommit till liv
i tillträde till sakramenten.

För där är det aldrig stopp.
Där får det liv, mitt öde.
Ty detta är Kristi kropp
och detta är Kristi flöde.

97. Fatwah

Herr Rushdie trodde sig veta,
utlade nu Islam.
Sinnen blev särdeles heta,
men fatwan alltför tam.

Så göm sig i Englands skreva,
töm där skammens karaff...
Låt idioten leva!
Det må vara hans straff.

98. Glädje

Ja, in bland de gläntande träden
försvinner min stund i morgongång.
Som klingande dolkar från städen
uppsinglar fåglarnas sång,
kittlar mitt öra.
Trafikens brus vill jag också höra.
Vägen till världen är trång
men lätt,
allt har jag redan i drömmen sett –
och jag vet vad jag nu har att göra.

Så sluter jag ögonen, vilar
i flykten, fri från min tunga kropp.
Som sunnanvindsfläktarna silar
bortan i lövverk mitt lopp.
Världen är nära!
Där finns hela världen att lära,
mogen av önskan och hopp
i dag,
med andetaget strax framme är jag –
Den bördan var lustig att bära!

99. Stockholmsvisa

Vad hågkomst jag i ensam stillhet vårdar
är välbekant för många fler än jag.
Jag tänker nu på Stockholms många gårdar
och minne följer minne, dagar dag.

Men nu är stadens portar låsta. Ingen
är välkommen till dessa gamla hus.
Man stryker som en sorgsen skugga kring en
förlorad dröm, en stad i svunnet ljus.

100. Plötsligt solsken

Vinden dog
dånande hän.
Poppelen slog
en grön fontän

i gatans ände,
famnen av hus!
Och himmelen vände
sitt blad av ljus –

101. Renhet

Om kroppens renhet: inte ett ord.
Med ont får det inte blandas.
Tysta går vi till Herrend bord.
Där kan vi fria andas.

Om blodets sjukdom: inte ett ljud.
Hur skall man tolka detta?
Vår Herre är ock en Vredens Gud.
Han är det enda rätta.

102. Hon

Hon är som inget annat av mig sprunget,
men liksom sakta främmande! Jag står
helt matt av hennes stjärnblick; offerstunget
förblir mitt tysta språk; ett ljuvligt sår.

Vem tar min hand och leder mig till drömmen?
Det är en hemlig och förtrollad natt!
Nu vill jag lära känna dina gömmen,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.

103. Sång till humanismen

Borgerlig är humanismen,
mänskligheten liberal.
Marknaden är enda ismen,
penningen vår katedral.

Jag vet att det och det är skrivet
fint om Gud och mänsklighet
men knappast finns i detta livet
mer än djurisk kvalitet.

Förvisso humanismen visar
sig: den bara stör;
jag umgås ej med kor och grisar,
ligger hellre här och dör!

104. Dårvisa

Jag gick där så rädd
och osäker ständigt.
Tålde ej bli sedd,
mådde rent eländigt.

Men så fick jag idén,
den kom över mig bara
,att jag är schizofren,
det har jag rätt att vara!

Jag träffade mitt val
och så märkligt det bar sig,
nu anses jag normal,
men oj vad man bedrar sig!

105. Visdomsvisa

Förklara vad förklaring har.
Alltid är det inget
mindre än vad innan var:
Gud och själva tinget.

Tror du att du kan det nu?
Slut på sömn och vaka!
Mystikens nycklar lämnar du
föga klok tillbaka.

106. Ögonblicksvisa

Som suset av ett tåg i fjärran stund
berör mig då och då erinran, märklig
blir tillvaron, förhöjd ur mark och grund
mot drömmens region, som då är verklig –

Det drar förbi. Vad kom jag då ihåg?
Det minns jag ej. Med vinden är det svunnet
och här är bara världen, platt och låg;
där aldrig något ögonblick är hunnet.

106. Högervisa

Enstöringen: jag menar
härmed förvisso mig själv.
Ha! Döden är vad förenar
droppen med folkets älv.

Hå, rättens susande later.
Det livet är bara trist.
Ni andra är demokrater.
Jag är protofascist.

107. Ofrom sång

Jag möter somliga kristna
vars tro är just bara banal;
det ter sig mest som ett skal;
maneren fadda och gistna;
en andlighet allmänt knal.

Så finns det ock humanister
varmed lika illa är ställt;
det templet är mest ett tält.
Att ursäkta allas brister
är nog mer bekvämt än snällt.

Nog kan man det allmänna pratet
och har om det gängse gott hum.
Och dock får man ej vara dum.
För sanning finns också i hatet;
sann kärlek är aldrig ljum.

Vad skall man då anse om Satan?
Han är kanske bätte än det
vi trott honom om, så be!
Vår Herre hör hemma på gatan,
han reder sig nog, ska ni se.

Ty verklighet gör förveten.
Av drömmar blir bara sot;
du vaknar till mäktiga hot!
Så möt nu realiteten
och gör däri bättring och bot.

Så misstror jag fromhetens konster,
de har inte just mycket själ;
beskedlig är mången blott träl;
men den, som ter sig ett monster,
kan vara en ängel jämväl.

108. Främmande sång

I lakanet försvinner inga drömmar.
Hemligheten väger kanske ingenting.
Samtidigt kommer alla varma strömmar
ur ögonen från nattens syskonring.

Blicken gömmer fokus bakom regnet
och söker under Månen upp sin vind.
Förvildat väntar ingen sagohägnet.
Differentierad vakar drömmens hind

som äger ljuset, allt som ljus betyder
i trakten som hypnotisk går i spinn
när Rösten kallar dig. Du hör och lyder,
för den är din egen: den är inte din.

109. Snabbsång

Du såg ett ansikte i solen
mitt emot oss, allt svartare, allt mer
högburet över takstolen
och det är nästan allt du inte ser.

Så svävande: att leva
högt över samveten och vattenstup
kring stadens mörker i det skeva
ögonlickets evigt sammansvunna djup.

110. Klubbsång

Nu samlas de många på nöjesklubben.
Förväntar sig alla en lång het natt.
Förtida gamle pojken, sent unge gubben
söker chimären ta fatt -

Mot stjärnorna rikta kärleksantennen:
det är vad som gäller i moll och dur!
- Sina skeppsbrutna ögon förlänar männen
galjonsdansösens figur.

110. Kärleksvisa

Att korsa en gata är möjligt,
att leva är ganska svårt
det mesta tämligen böjligt,
det andra orimligt hårt.

Kärleken är värst för de unga,
ej heller vi äldre står pall.
Härom vill jag inte sjunga.
Jag sjunger i alla fall.

111. Nödsång

Men aldrig kan man fullkomligt gardera
sig, det vill han framhålla klart.
Personalen måste till exempel reagera
på larmet. Det är väl ganska uppenbart.

Han märker nu att han är ensam, tiger
plötsligt och tittar ängsligt ut.
Med utsikten har någon ödesdiger
förändring skett. Och han förstår till slut:

det brinner! Han rycker upp sig, springer
nerför trapporna. Förblir ändå
på samma våning. Larmet ringer, ringer.
Men ovanför elden finns bara en nivå.

112. Amatörsång

Oftast gör man sig löjlig;
slutligen blir man van.
Dikten som inte är möjlig
kommer dock helt spontan –

Fattningsförmågan, så sölig,
vaknar när skallen är släckt!
Verkligheten är knölig,
drömmen alltid perfekt.

113. Tillägnan

Jag tillhör sällan de behagsinta;
hör dock än mindre till de lagsinta;
blir glad, när vissa kvinnor pratar strunt
med ord som dansar
kring männens skansar
i känsligt pansar,
liksom nyis tunt –
Honnör, Ann Jäderlund, du svagsinta!

114. Trafiksång

En vinkel uppstår. Färger undflyr tingen.
Ett fönster öppnas, någon kliver ut
på jakt efter en ängel: bara ingen.
Den utlyser försynt en tyst minut.

Och landsvägsbilar där! Miniatyrer
för tidiga ännu att tydas fram.
I väderleken upplöses gravyrer.
Vi smulas ut i sol och makadam.

För bilder var vårt liv och inget annat.
Med slutna ögon finns vi inte mer.
Om natten, äntligen, har tiden stannat.
Och bilder är som alltid allt vi ser.

115. Sanning
'
När sanning sätts i verket. Ja, den skiner
och dikten är belyst. Där finns än dörr.
Den leder till Centralen, där toxiner
förvaras i en tid, besannad förr.

Så hämndlysten är sanningen, försvunnen
och återfunnen i sin tid fördrömd
och levande som natten, outbrunnen
i sanning vartill läsaren är dömd.

116. Fundering

Jag gick där i min lägenhet. Den saknar
ännu signatur. Och hösten utanför
gav liv åt tusen öppningar. Så vaknar
vår väderlek till liv; vi ser och hör.

Främlingskap gör levande. Som riden
av en Annan slumrar jag. Så rid
i natt! Vad vet din Gud om tiden
Ögonblick - och du om ögonblicket Tid?

117. Enskild sång

Människans dekonstruktioner
äger rum ständigt.
Vi passerar ständigt nya zoner
både ut- och invändigt.

Livet är en tid av nätter!
Vi smyger mellan tomma hus
lockade av stråkkvartetter,
korta rop och vinkande ljus.

Bildspråk bakom bildspråk gömmer
bildspråk. Det tar inte slut.
Vi lever inte än. Vi drömmer
och ingen vet vart det skall leda ut.

118. Konnässör

Nej ett så'nt romantiskt solskensmoln.
Det ger dramatisk impression.
Andlöst tittar vi i himmelsskål'n.
I fjärran höres åskans mullerton,
ty blixten är ett riktigt bullerdon.
Tavlan kostar säkert en miljon.

119. Begränsning

Kristen tro? Nog är den sann.
Nog är du sann, om du är kristen,
Det hjälper bara lite grann.
Det är bristen.

Den gav en riktning för sin tid.
En väg för ödesfärden.
Kan säkert frälsa mången individ
– men aldrig världen.

120. Slutsång

Om du inte står ut? Tja, försvinn
i friheten ut; den är där
de facto och du slipper in
helt utan besvär
i världen.
Den vidare färden?
Bara alldeles förutsättningslös bär den,
det finns ingen tydlig karta som lär den;
förlora – och vinn!

Sen kommer den dag, när du dör.
och ställs vid himmelens port
– eller helvetets. Vad man bör
har sagts. Vad du gjort
i livet
som det blev dig givet
och alldeles oavsett vad som är skrivet,
fast månget blad nog är ohjälpligt rivet,
det skall du stå för.

120. Kärleksvisa

Om kärlek har jag ganska ofta ordat.
Det är ett ämne, där jag mycket vet.
I mitt fall blev det mesta ofullbordat.
Se häri knappast någon hemlighet.

Jag köpte aldrig någonting för pengar.
Vill sjunga vackert, om det går, ändå.
Det ägde rum i drömmens lätta sängar,
som regel. Och bäst är det faktiskt så.

121. Kyla

Ordens gång denna hunna årstid... som
sanden lyser i de nedslitna gräsen!
Kom naken, se ditt ansikte... så kom
då tigande som om
du frambar väsen
till speglingen i portarna... så kläs en

långsamt erinran i fukt som alltmer
brinner sig fram att stilla klyva skölden
av förlamning: allt den tomhet du ser,
en ogudom som ler,
och redan föll den,
förenad med dig själv i sommarkölden –

122 Stockholmsvisa

Så enslig denna sommarmånad,
så utrymd mina drömmars stad.
All kärlek, den var bara lånad.
Och människorna? Tomma blad.

Så skall vi då rå om varandra?
Mitt blod är kallt och rent som snö.
I Stockholm vill jag ensam vandra.
Där vill jag även ensam dö.

123. Cinnober

En väsenslöshet finns i garderober,
en mänskligt undanglidande valens,
morbid, vagt släkt med Strindbergs herr Cinnober,
en månblek väktare vid nattens gräns

mot falska ögonblick och tomma stunder
som blir till Olycka! en vacker dag
man tappar greppet i en dödlig blunder
- så akta er. Cinnober, det är jag.

124. Vi och dom

Så nära ligger det till hands
att klaga, men, å pyttan,
vårt land är BRA, men utomlands,
där härjar egennyttan.

För svenskar har ju GOTT motiv.
Så grönskar våra marker!
I Sverige råder Näringsliv,
i Ryssland Oligarker.

125, Värlen är drömd

Världen är drömd av en gud som svinner,
fylld av det som ej är den.
Vi vet inte vart vi går och hinner,
bara att allting dött går igen.

Dansens lina skall aldrig slakna,
envar fiende bli vår vän.
Bed, att vår gud skall äntligen vakna
upp eller domna djupare än.

126. Skriften

Nej, inte direkt som att vakna,
att bli vad du icke är.
Ditt liv skall du aldrig sakna
var än du befinner dig: här.

Det Ofullbordade: livet,
den Fråga, som saknar Svar.
Ur Boken är slutbladet rivet.
Din oskrivna bibel är kvar.

127. Hemligheten

Har'u stridit
försiktig,
med avsikt lite fel
vittrat syftets bråddjupa del
som gläntar däri, bär
det hän dit tårar duggar tätt -

Har'u lidit
en viktig
och vederlaga pärs -
Spårljus! Mened vittnar i vers
av laber kaliber
om leden, som jag lodat rätt.

128. Poesi för folket

Herr Parzifal, demokraten,
har godkänd människosyn.
Så är en politiska dyn,
man gillar en sämsta maten
och höjer det usla till skyn.

Här ekar de folkliga skriken
här gapas det dumt och fräckt!
All tarvlighet världen väckt
får plats i den sämsta lyriken
så jämlikt politiskt korrekt.

129. Minnessång

Det fanns en stad där vi
som unga
lekte vind i gårdar tunga
av förgången energi
och flög förbi varann i kärleksäventyrens gunga -

Den tiden är förbi,
den staden
susar blott i minnesbladen,
som en saknad melodi
man letar efter på sin hårddisk, där man velat ha den.

130. Sorgsen visa

Jag anser att döden är livets brud
och att kärlek är ständigt av nöden.
Man måste ju hoppas. Det finns nog en Gud
som ger oss en mening med döden.

För livet är dödligt. Det visste jag väl.
Som Adam fördärvar sin Eva!
- Erotiskt hat fräter sönder min själ
och berövar mig lusten at leva.

131. Mystisk vaggvisa

Jag sover nästan. Lyssnar till trafiken
vars sång är all av hemlig innebörd
i fönstret till det inga, som mystiken
förklarar såningsmannens fulla skörd.

Det kan man inte läsa om i Tysta
Bokens tirader, verser och citat!
- Men just nu tycker jag mig mig kunna nysta
gudom ur världens nödår, dåd och prat.

132. Dum folkvisa

En präktig norrlänning med snus
bak örat, näsan mellan bena,
ej främmande för brännvinsrus
och porr när timmarna blir sena,

och båda fötter rotfast ner
i kornplantagens djupa mocka,
en präktig karl, på världen ser
han lugnt, ha, ingenting kan chocka

en sådan Folkets Man, stabil
och säker, ja all börda är nog orkad;
han inger allt förtroende med stil
och smak att vara klädsamt korkad.

133. Elak Barnvisa

Gnägg Gnägg vita Sto,
har vi något bo?
Hästarna är hemma,
det kan inte stämma,
blinka lilla gumman Noak över sjön och ro!

Ojoj, Jesu slup
går längs vattnets stup...
Fårena är borta,
Herren kom till korta,
gubben Noak vilar på sin höjd i Vätterns djup.

Tut Tut Ellefunt,
prata inte strunt!
Fritt må tackan löpa,
själv sig ständigt döpa,
vatten ovanpå det har vi hela jorden runt.

Mjau Mjau Kissekatt,
flög sin volt och satt!
Tänk om helga anden
fann den handen, hann den
undan skulle (kvack!) en Annan vakna matt i natt.

Lys Lys Lampaglöd,
här går ingen nöd!
Vem har rätt att gyckla?
Den må sedan cykla
som en hjälte bort i solnedgången; den är röd.

134

Nog har jag principer!
Jag tar inte skit
och vem än som angriper
mig åker dit.

När saken är barlagd,
då gäller envar
att linjen är klarlagd
och ståndpunkten klar,

att allting är dömt
och inget begråtet;
ingenting glömt
och intet förlåtet.

135

Herr Parzifal, avundsmajoren
beundrar sin egen nit;
han är demokrATISK! - vad tror en
poet? - Man skall skriva skit.

För vem vill bli rapporterad
för taskig människosyn?
Vår hjälte, så flott eleverad,
ser till att folk krälar i dyn.

Var ärlig och anträd riskzonen;
för rakning är det nu dags!
- Han vänder sig till Redaktionen
som lydigt förbannar dig strax.

136

Jag är man och du är kvinna. Vad betyder
detta. Är det något man kan förstå.
Den värdekraften bjuder okänd lag, den lyder
vi, den kan vi aldrig någonsin rå på.

Vem äger då den onda eller goda skatten
som vem har funnit i ett egendomligt rum.
Här är vi, slutligen, och vi förblir i natten
främlingar inför varandra, och mysterium.

137

Nu kommer hösten. Äntligen,
vår sommar är förliden.
Lång och ljuvlig, nog var den,
men slutet är på tiden.

Så allvar då, och slut på kel
och vila för oss alla.
Livets strid har börjat, spel
för blåst och hjärtan kalla.

Ty vad är livet utan risk
med döden som förgrening?
Hösten faller, vild och frisk
med ångest, fröjd och mening.

138

Sjukdomsvisa

Det är sen länge sjukdomstid;
mitt hem är trångt och världen vid
Är detta sista levnadsakten?
Jag mister inte närkontakten
med livet. Jag är fri från krav och id.

Med fönstret alltid öppet hör
jag biltrafiken utanför.
Det är ett flöde som hugsvalar
min ande när jag åter dalar
i skugga ner, där föga mig berör

förutom detta svala brus
som kanske är förvandlat ljus;
mig väntar där den vida världen,
då är det dit jag ställer färden
i första slummerns lyckostilla rus.

Vad är det nu jag söker, Gud?
Han avger kanske vackert ljud!
Jag bryr mig inte om mitt öde,
men vilar blott i dunkelt flöde
och rofylld väntan på ett dunkelt bud.

139. Galilei

Är katolicismen
rätt eller fel?
– Vår tro är nog viss, men
ett glaspärlespel

där allt är bevisat
men ingenting sett
med ögon som kisat
– i mörkret? – Rätt.

Ett skimrande vatten
är drömmen som var...
Där ute är natten
klar!

140. Till slut

Nog hade vi växlande öden,
i öken och grönskande land,
den södra provinsen och norra,
med frodiga skogar och torra,
de senare stundom i brand.
Ty sådant är livet,
så blev det oss givet,
av vindarna drivet
i lusten och nöden -
Snart nog står han där, Döden
med motorsågen i hand.

Så öppnas den slutliga grinden.
Vad Intet därbakom blir rönt?
Tja, väven blev som den vävdes,
vårt liv, i offer som krävdes
och stundom var det väl lönt.
Ej vidare ila
förmår vi, blott kila
till vidare vila -
Likt flyende hinden
vi skingras som agnar för vinden,
och faktiskt är det rätt skönt.

141. Diktsång

För mycket vill jag berätta,
för litet blir slutligen sagt.
Transporter skenbart nog lätta
att fullgöra gäckar min makt.

Vad är det väl då som tryter
och fjättrar på stället min last?
Jo detta: berättelsen FLYTER
men DIKTENS tillstånd är fast!

142. Vaggvisa

Längs kvällens gator drar en skugga ständigt.
Den känner inte många; den är där.
Om livet många gånger är eländigt
kan dock jag fly mig själv dit skuggan bär.

Ett stadsbarn var jag alltid, i bekymmer
och glädje, nöd och lust. Jag längtar hit
i denna natt där ensamheten rymmer
min väderlek och framtid, sömn och rit.

Och vad är världen? Vi får aldrig veta.
I djupet vilar den. Så finn och göm
dig själv i staden. Ingen skall du heta.
Ty dagen, liksom livet, är en dröm.

143. Höstvisa

Nu kommer hösten åter. Det är varken
för tidigt eller sent att leva nu,
som alltid. På en promenad i parken
beledsagar mig Skuggan. Vem är du?

Det vet jag nog. Du följer nog oss alla,
vår självbild? någon annan? likt en vag
berättelse är livet. Du må kalla
vid namn som inte finns den som är Jag

och Du. Nu kommer hösten. Ensam går jag
i parken. Egendomligt! Skuggan står
bredvid mig, orörlig. Om intet rår jag.
Den lätta vinden når jag, där jag går.

Det finns väl något slags mystik i detta,
en hemlighet för länge sedan glömd.
Om Skuggan finns just inget att berätta.
Och kvällen faller där jag går fördrömd.
Upplagd av Kraxpelax kl. 1.2.11
onsdag, januari 12, 2011
NYFENA
I bärgande Credifat på salladsbelönad frikost;
sålunda offersänd à Odense vêrberie
...mannaklass! tänkrätt fan bOthåven oder superkonstJössel.

Kattspänning. Hällefunten = dopalÖs;
brinner; secium &; pottilaxas: det zenare åker af,
thü ringinnemälde oute komme måtte ovan app
app app i jår djoutifoullare Nokaj, Ecclectolucte; stam-
pedofag inte ändå även ethervunnen Apa / bara gapa? Mjau.
Upplagd av Kraxpelax kl. 12.1.11
lördag, december 11, 2010













Upplagd av Kraxpelax kl. 11.12.10
nytt
vem tyder klockan
Tänk om den redan
gått / vad sänder stjärn-
nornorna på tavatEve

sjunk om herren
magnusson var rädd att
flyga lågt i telefon
tråden som fattas

myrvandel! blotta eldens
sekonder skall fylla
Period. Stilbrott
när lommen tystnar

när firas målets
högtid över oss
Var löper fridolin
på tå / stauffenbergs

bröllop / till slut
blir det för kort
inlärd vanmakt / det är
dags att gå i nimbostratus
Upplagd av Kraxpelax kl. 11.12.10
torsdag, september 23, 2010
Så går jag ut på aftonpromenaden.
Så når jag älsklingsstället, fjärden här,
beundrar utsikten i sol, ser raden
av tysta hus på andra sidan: staden.
Smått tankspridd är man, alltid! Därför lär
man strax vad inte är, nå vem vet när
det redan sker? - Jag varsnar plötsligt vad en
minut sen inte var: att du är där.

O flicka här bredvid mig, får jag störa
din tystnad, säga ett och annat ord
med något innehåll? Jag vet: förföra
är inte meningen. Vad kan man göra.
Bli offer för en annans lilla mord
i sängen, du! Jag står i ljusets nord
och vet devisen: Se men inte röra
sig alls: till nästan intet är man gjord.

Vi står vid fjärden. Allt är nästan skrivet
i minnet redan nu, ett ögonblick
mot änden av det hårda mannalivet.
Jag gömmer varje ärr som blev mig givet,
befinner mig trots allt i godkänt skick,
behärskar nöjsamt alla levnadstrick
till slut. När trädets sista blad är rivet,
nå, hur man sköt, så sa det bara klick,

och värst var alltid kärleken. Den brinner
med ständig låga; brinner aldrig ut.
Allt annat dör och dör till slut, försvinner.
Dock, brådska inte i ditt liv. Vi hinner;
för äntligt skall man lära veta hut,
så här, i början av ett väntat slut
på vägen, livets, den man alltid finner
i dödens enda, skälvande minut.

Vad själv jag fann var inte alltför illa.
Det är just inte någon hemlighet.
I livets fällor får nu andra trilla;
för jag har inte mycket blod att spilla,
så danad är min grå identitet,
man har väl blivit anspråkslös. Man vet
att vara mest belåten med det lilla,
att tålig röna nöje och förtret.

Din värld, o flicka, fick jag lycklig gästa,
så trevligt! Se en mening, du, däri!
Vad var det för en möjlighet att testa,
det här? Det var ett intet, som det mesta.
Jag nynnar på en egen melodi;
du står här bara i min fantasi.
Det är trots allt, det vet jag nog, det bästa
för oss, som icke är, och dock är vi.

Ty bäst flanörens ensamhet i detta
fördrömda ögonblick en sommarkväll
på fjärdens avstånd från passionens hetta
varom han alltför mycket kan berätta;
vart minne, sparat som en eternell,
må framstå som en finstämd bagatell
still slut. Vad mannens drömmar svävar lätta
från Stockholms broar, gränder och kapell.

Gäst hos väderleken

Ordgaller

- Peter Ingestad, Solna
Upplagd av Kraxpelax kl. 23.9.10
NYTT
Döden kallar verbens ljus till evig
hinderlöpning genom tysta rum,
förtvivlan: människornas ögon
existerar inte heller. Utanför

mitt egendomligt öppna fönster
stiger världen oavlåtligt medan
stundens fjäril lämnar klockan
orörlig i skuggan av sig själv.
Upplagd av Kraxpelax kl. 23.9.10
tisdag, september 21, 2010
NYTT
Säg inte att livet är som en fest,
Ej varje årstid av ny blom lyser;
Zephyren har levt för länge; härnäst
Går nordanvind som vattnen fryser.

Skratta när vårvind träden rör,
Gråt med blåsten, stranden, strömmen,
Njut allt gott och lid ont: men det bör
Sägas att allt är skugga i drömmen.
Upplagd av Kraxpelax kl. 21.9.10
lördag, september 18, 2010
SONETTER
B. SONETTER

Anm. Dessa sonetter är ännu ofärdiga, jag har i vissa fall missat en stavelse, men det är ingenting och skall fixas till efter hand. Stavelseräkningen är det lättaste monentet i sonettformen.

1

Då vädret stiger fram med vilda sken
i nattens städer driver människor tillbaka
mot lägre innebörd. Låt sedan allt försaka
mig nu, försöka bli dig nära, sen

som annan skugga, likaledes ren
som ord i blåsande förvirring skaka
ur stunden sanning, ögonblick i vaka
– vad menar jag! Vad är väl nu idén

i denna väntan på det ofattbara?
Och vem är du då? Ingen, vad jag vet;
du saknar namn, så det är ingen fara

att Någon hinner upp vår hemlighet
i denna blinda natt där du må vara
mig ansikte och tom identitet.

2

En dröm om popplar följer promenaden.
En kropp har murats in i väggen. Bröd
förbländar mig och kastar mig som död
till marken och ilar längsmed ryggraden:

april. Ett vilt manöverfält är staden
där varje skugga saknar ljus och stöd
för tillvaron. Man lider ingen nöd
i kärleksäventyret, eskapaden,

bryt sönder denna kropp och låt mig leva!
När kvällens fåglar sänker sig mot oss,
då vet jag intet mer. Här lyser skeva

impulser fram bland träden, dunkla bloss
som lockar oss mot drömmens blinda skreva
och för ur varje riktning stegen loss...

3

En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.

En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka

till ingenstans i rymden våra bud –
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.

Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.

4

En hund tar tjugunio steg och stannar.
I snön finns en och annan stoppsignal.
Vi två går också. Stannar. Vid en hal
fläck, rödljus, eller tystnad som besannar

en farhåga? Så mångt vårt liv förbannar
med Olycka! Så gå i kyrkan, sval
och tröstande till sist. Ur mörkrets dal
kom vi som långa bänkar då bemannar.

Nu stänger livet sina dörrar, sa du nyss.
Nå, bultar vi på porten angeläget?
Då ska ju Herren öppna – om han lyss.

Nå, vi får se. Vi anstränger oss träget,
sen får vi be. Så ge mig nu en kyss;
här finns ej annat val än gilla läget.

5

En isblåst rakt i blicken, solar svärmar
i tårarnas kaleidoskop. Jag går
längs gatan som har följt mig alltid, når
till gatan ända fram, jag kommer, närmar

mig gatan, den som bländar allt med skärmar
av mörker och en väldig kraft som slår
och slår sin puls i blodet, mycket stilla står
det, varje ögonblick det förra härmar

– identiskt! Tanken slår mig: gatan ser
mig gå på gatan, orörlig och soligt
självlysande, jag lyser mer och mer –

Snart kommer nog polisen, det är troligt,
vadå, jag lyfter, kommer inte ner,
för jag är riktigt påtänd, fan vad roligt!

6

En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.

Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.

Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.

Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.

7

En kvinna i ett fönster: inte här
och kanske inte heller annorstädes,
en människa som existensen klädes
av drömsk förklaring, en exakt chimär

vars tillvaro är möjlig, temporär
och halvmedveten redan innan, glädes
jag ännu när det har gått över, rädes
jag ingalunda ensamheten som isär

till slut oss fört, så är ju vanligheten
i denna föga intressanta dal
av jämmer och elände, världen, smeten,

förskingringen och alla trista kval –
I drömmen endast finns realiteten,
min levnads ämne, och mitt ideal.

8

En tanke, som en lykta, plötsligt tänd,
befängd, förflugen… Se hur dörren glider
upp för ingen tveksamt, ljudlöst, vrider
sitt mörker nittio grader runt; förvänd

är nattens verklighet, som återsänd
mot drömmens mörka horisont. Du rider
en springare av oro, tanke, lider
du fara på ditt öppna fält, omränd

av det absurda? Månen lyser egen-
artad in genom fönstret, obeträngd
och glad, en skämtare: se hur han neg en

sekund, en bråkdels, leende, en hängd
förbrytare är vad han är, förtegen…
Så spring mot dörren genast! – Den är stängd.

9

En tavla vandrar genom skogens drömda
kultur, besatt av fjärran mänsklighet
av halvmedvetna ögonlick; diskret
är världens ögonblick, det ständigt glömda.

Bland syndfrihetsmysteria är gömda
i själens dunkelgrönska, som jag vet,
var kvinnas fjärrangrå identitet
som flyr dem hän; till dagsljus är vi dömda.

Så ingenting förstår vi. Nattens brus
av tungotal passerar då; allt via
går hemlig text oss närförbi abstrus

med Rösterna; vi torde sällan sia
därom; vår skog är mörk, där vandrar ljus
att söka, lugn; jag följer dig, Maria.

10

Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall

och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall

ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,

i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.

11

Ett ensamt månsken. Jag är mycket länge
från hemmatiden; och vad säger du,
o Sakta Matt, som ju är med mig nu
i flickgestaltens glimt, mitt ögas klänge?

Den är mig ej, som i din skugga tränge!
I dagens ljus gick sanningen itu
med drömmarna. De var mitt hemvist ju,
med stark betoning under sammanhänge

som inte går i ensamt månsken än –
Du tar min hand, och vi går syskonringen
av vägens oobjekt på tid och spänn

i asymtot mot oss och fågelvingen
av Tredje Ande, som jag har på känn
ur ögon, dina, mot de gömda tingen.

12

Ett kartblad ligger mörknat framför mig.
Jag borde känna detta landskaps trakter
bland vägar, stränder, åkrar... Dolda makter
förhindrar detta, jag förstår det ej.

Jag lyssnar efter några steg, men nej.
Befinner mig Därute. Trädens vakter,
betraktar mig på vägen, kyrkandakter
snarlik är denna tystnad. Panta rei.

Allt här är obestämdhet, dubbel syn
i åldrande och tvekan och jag manar
fram plåga och extas, en väg ur dyn

av minnen, ingen finns där, och jag anar
blott ändstationers punkter under skyn,
små röda ljus, hur ivrigt jag än spanar.

13

Ett kors, ett korsdrag här, att här förbliva...
I jordens tunna sandskikt mörkrets spår.
Följ tecknet som ditt namn förhärdat år
för år. Finns ingenting att sedan skriva

så läs det redan skrivna, försök riva
din egenart till spricka, dunkelt sår,
bli oåtkomlig: ingen skugga når
dig nedomsides ögonblickets skiva.

Det ljusnar här. Är denna lera tid?
Är dessa meningsfulla ord den lera
varav den meningen blir formad vid

förståelsesystemens rötter, mera
förvildade i skog, är mera strid
den dödens djupa ström vi må passera?

14

Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.

Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.

Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger

det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.

15

Ett raster, flerskiktat, ett slags matris –
Så framstår varje människas Persona.
Identitet är något vi kan låna
men aldrig skaffa oss till något pris.

Den alltför milde går i kras och kris,
var förut offer som en Desdemona,
blir nu en djävul som vill slå och håna,
och framstå vederstyggligen på alla vis –

Du var, du är, du blir, vad avgör detta?
En svartnad eld – som det slår gnistor nu!
Som luften dallrar av en iskall hetta –

På gott, på ont? När hjärtat går itu
så finns ett annat innanför. Det rätta,
det enda rätta är att vara – du.

16

Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort igen. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett

väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet –

Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt

den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.

17

Den vita mässan fortsätter förrätta
– och gör det fullt med stöd av helig lag
– människooffer än i denna dag
och tar sig sannerligen för att mätta

de hungriga med gudakroppen! Detta
förbiser man allmänt, dock! undantag
hos en och annan Upplyst ger behag
åt den katolska blodspassionens hetta.

Vi kristosatanister, vi aparta,
som framdeles skall höra hemma i
den samfund jag med dessa ord vill starta

må föredra en mera blygsam liturgi:
vi nöjer oss med rituella samtal, svarta
mässors mildaste eukaristi.

18

I frälsning motsatserna skall förenas,
att tro precis tvärtom blir faktiskt rätt,
och faktiskt finns det inget annat sätt
att rätt förstå vad som i Bibeln menas.

Ty ständigt ser vi synderskorna stenas,
profeterna på bålen brännas. Hett
och blint förnekar man allting som lätt
kan inses självklart; det är så man enas.

Den skyldige är inte svår att leta.
Den kristne mördade sin Gud med list.
Jag vet nog vad hans Hämnare kan heta.

Man tror mig inte, men det gör jag visst!
Det är nu dags att låta flocken veta
att den som skriver detta är Synkrist.

19

"O bönom oss och be till Böne-Mö,
o ständigt nya böner Gud vill höra
och som belöning oss till himlen föra,
det är ju sådan glädje att få dö…"

Förståndet smälter ned i känslotö,
o fåraskock! – Hur kan det mig beröra,
vad har väl jag med detta flum att göra
– jag hoppas ni är lyckliga, adjö!

Vad kyrkan faktiskt här i välden är
är väsensskilt från ett platoniskt esse.
Allt skumrask fromt vill jag mig undanbe.

Orört naiv, som Tolstoj eller Hesse
tror jag på Kyrkan såsom klar idé.
För annan "kyrka" har jag noll intresse!

20

Så fann jag sanningen; den är infam,
rent omöjlig, jag borde hålla truten,
helst innan jag blir både hängd och skjuten,
sen föda åt en evig vanhävdsgam.

Likväl får härolden ej bli för tam,
och vika för sin egen rädsla. Gjuten
intakt är sanningen och innesluten
som mitokondrier inom Islam.

På varje fråga kan jag kanske svara –
Men må jag detta, vad? Tja, fråga ni
som inte hyser mod att själva svara.

Det finns en följdriktig teologi –
och denna vägrar jag till slut förklara
för gör jag det blir allting – parodi.

21

En trädgårdslykta? – Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren

och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren

i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu

ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Ingens Namn och Jag: det som förenar –

22

Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.

Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan

må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko

av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.

23

Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.

– Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga

sig in i vardagslivet? Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns –

Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan – men när vi tittar ditåt finns
en annan bara; den, vars namn är Ingen.

24

Det måste allra djupast inom oss
där inget annat är än djupa natten
fullkomligt avskilt, klart och okänt vatten
lysa fram: så må stillhet bryta loss.

Det bor en vildhet i det där förstås
– här ute! Hur man vågar gissa att en
ensam man känner sig den svarta katten
nu smyga fram med med gula ögonbloss –

I drömmens ekar jagar drömmens mårdar
ur grönskans svarta stup ett klientel
av vakna ansikten som ingen vårdar

i dag! Vi måste hålla ryggen stel
– och sedan lugnt gå ut på våra gårdar
befriade från oro. Utan fel.

25

Det finns ett Ord. Det gror. Vad är vår jord.
"Allt flyter." Ansåg filosofen att den
berömda satsen rörde lätt vid skatten
av evig sanning mellan syd och nord?

Den mörka tystnaden förblir förspord.
Det gryr ett ljus, en glans i avgrundsnatten,
en solförmörkelse, ett okänt vatten
av tystnad bär oss fram till Herrens bord -

Så låt min tanke flykta som en svala,
min själ bli tyst, om bara en minut
av sång i toner utan klang och skala,

men vila, synnerligen sakta lut-
ning in mot det förhoppningsvis finala
Ord, vari all vår längtan mynnar ut.

26

Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne

för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.

Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem

är du som inte hör min sång? Ställ ut en
lanterna i din ljusa garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr – beskjuten!

27

Visst är du osäker. Asocial,
rent av. Du blir så ofta fly förbannad
och slår ifrån dig vilt och fullbemannad
som av demoner! Vem har något val

i livet? Självkontrollen, den är skral,
din självbild lika usel som besannad
och levnadsbanan tycks i fiasko stannad –
Lägg på en annan rem då! För på tal

bara vad ingen annan kan begripa,
gör framtoningen underlig och skum!
Så kan du kanske klara upp din knipa

– för övrigt är realiteten stum,
sin äkthet måste man till äkthet slipa
där sanning bor: i ordens mellanrum.

28

I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass

på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz

och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,

bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.

29

Hur än dit fönsters upplösningsförmåga
gestaltar ingenting förblir jag där.
Du känner mig. Du vet jag har dig kär,
såsom man säger – låt det måttet råga!

Så brinner högt en nytänd mandomslåga
att själva Månen känner sant begär.
Ah, du klär av dig, åh hur bra du klär
i bara mässingen – hur kan du våga

mig fresta i så okänd nattregi?
Säg törs man ringa på? Jag är försiktig,
jag frågar först mig själv; har pli

minsann, på, öh, mig själv, en riktig
charmör, oh yes, när du och jag blir vi
då skall jag ingen lusta bli dig pliktig…

30

Om du har frågat dig var ljudet finns
innan det låter – fick du svar på denna
besynnerliga undran? Kan det ränna
upp genom ryggraden som därvid spinns

likt tvenne blonda strängar, hastigt sins-
emellan spända, så kan ljudet spänna
sitt ormskinn över blixten, vi kan känna
stötarna fångas under lätets lins –

Den bilden är förvirrande. Där vilar
den strax försvunnen i sin tomma kropp
av muller på distans. Här kommer bilar

förbi på motorvägen, ständigt lopp
i stilla landskap. Aftonsolen strilar
från brutna skyar utan stund och stopp –

32

Längs zodiakens vandring står en mur
i ständig byggnad mellan ögonblickar
från Du till Nå! Och vädergumman stickar
av moln och nystan här sitt ur och skur.

I ögonblicket stannar varje djur
ett ögonblick: det här är världen; skickar
sin tomma blick från Nu till Då och vrickar
sig fram ett snäpp ännu i sinom tur.

Vår mur är väl en metafor för tiden?
Det här är verkligheten, månaden
och timmen. Vem kan vara säkert riden

bland dessa varelser? Och vem är vän
och vem är bara fiende som vid en
annan mur låter porten slå igen?

33

O fantasi! Som tankarna må ludda
sig upp i oförnuftet! Du blir glad
och lämnar fri tristessen, drar åstad
mot Ingenstans likt fåglarna och Buddha.

Då kan du ändå under flykten snudda
vid en och annan vind och någon rad
i dikten; kanske denna. Vem vet vad
du läser? Säkert är det lite udda.

O väderlek, o meteorolog!
Du skapar själv din verklighet helt riktigt
i oförnuft, som vinden åker tåg

i vinden! – Det var ganska oförsiktigt...
öh, formulerat... eh, likt våg på våg
då...? – Äh! Det där är inte särskilt viktigt.

34

I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,

de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –

I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening

strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.

35

I dormitorierna här: ett ljus
av tvivel vidrör ständigt våra lätta
drömmar i natt, det irrar, vill berätta
om Annan sanning, flyktig och diffus –

I skilda gathörn vid trafikens brus
talar vi med varandra, som om detta
nu vore möjligt, namnen riktigt mätta
som avstånd mellan oss bland dessa hus –

En hemlig park står svunnen bakom husen.
Och där är springbrunnen. Så hög och vild
är vattenpelaren, av teckenljusen

från Annan stadsdel blinkande och spilld
till detta universum, att här står du frusen
i ögonblicket in, ur stunden skild.

36

Vad hädelse som förekom! Precis
var solen! Människorna? Som förbytta,
i svarta gummidräkter klädda, lytta
och halta, konstiga på alla vis

som om de sökte vinna något pris
i galenskap, vadhelst till ingen nytta...
Att slunga runt symboler! Att förflytta
sitt verb i återtåg kring världens dis

och möjlighet är det projekt du sedan
den djupa samhällskrisen vi har sagt
en del om här nu övar idogt medan

all väderlek och vind i egen takt
förvandlar sömnen inför Gud som redan
förintar den i en och samma akt…

37

Vi börjar med en dal i månljus: natten
i bild! Var ligger himmelriket då?
Dit kan man ej i våra drömmar nå –
En dal i månljus var det. Kanske satt en

förvirrad konstnär här och tänkte att en
sån tavla skulle hänga lämpligt på
en vägg; den kostar tusen eller två –
än sen då? Pengar rinner bort som vatten,

var ligger himmelriket då? Mot kval
och lust bärs ändå hoppets ljusa flamma
i varje meningslös epok; i tal

och skrift rekommenderas vi anamma
den ena eller andra sanningen. En dal
i månljus, var det; men det gör det samma.

38

Det är så mycket med det jordiska, jaha?
Som till exempel Gud? Det fattas bara
att denne bryr sig om sin barnaskara
och därför existerar till sig bra.

Det är så mycket med det nattliga: att ta
en dröm på allvar, kan det vara
så tillrådligt? Där kanske göms vår snara
fördömelse, så vill vi dit? O ja!

Det är så litet man begriper. Livet
förblir i varje ögonblick en dröm,
ett blad ur illusionens bibel rivet,

det virvlar bort i läsningen, så glöm
i oförstånd nu allt som det är skrivet
längs medvetandets vägledande ström!

39

En plats, kanske den största man kan finna
är sorgen att man aldrig möts igen.
Jag vet en busstur. Åter leder den
till ingenstans, en skymningsvärld att vinna,

förlorad är den, redo att försvinna
på omvägar är jag, liksom en vän
jag en gång hade. Glömd är sanningen,
förgäves dessa avstånd jag vill hinna

och minnets fåglar flyger nu på nytt
mot inga. Alla nekar att bli sedda
som om de min förintelse har skytt.

Nu är de till sin skapelse beredda!
På spaning efter aftonen som flytt
skall namn till nya ansikten bli ledda.

40

Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,

en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik

som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,

vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.

41

Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,

där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden

kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av

att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –

42

Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.

Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Ordens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund

av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –

Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.

43

Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?

Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar

– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,

naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!

44

Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter

i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.

Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.

Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.

45

Ja, äntligen. Nu var det vädret dog
och medvetandet blixtrade vid grinden
till skogen in! Din andning? Jag bar in den
till mörkrets ansikte. Det såg och log.

Vad gjorde jag med dina ögon? – Tog
dem med mig. De försatte här i spinn den
förgrenade sekundens tid och vinden
som inte fanns i denna tomma skog.

Din kropp? Den bar jag inom mig försvunnen
bland dina tankar, som jag mötte där
ett ögonlick förgick och jag blev spunnen

till immateria i stolt begär
hos dig som inte finns, men oförbrunnen
alltsedan dess min kropp och själ förtär.

46

"De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,

så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.

Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.

Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? – Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.

47

I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.

Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.

Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg

här nyss förbi. Sekunderna blir svala
och trottoarer mäter våra steg
som svinner liksom kvällen börjat dala.

48

Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag

men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! – Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag

och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder

upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
– tills huset åter tyst och ensligt står.

49

Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.

Om det var verkligt eller ödslig villa
– vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.

Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd

mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.

50

Kortspel till klockan fem. Maskinens sus
i måssprängd gryning. Öar. Men på natten
var skeppet högt och störtande. Och skratten,
de kunde tappa taget om ett hus

av kort, en kvinna, villebråd i ljus-
reflexer, prisma, doft av pälsverk, vatten
ställs fram och mannen tar en drink så att en
skugga lämnar konversationens brus –

Så urskiljs döden, lätt fotograferad,
den drar över barens flaskpyramid,
försvinner, tack och lov. – Generad?

Nej, inte barmästaren! Han tar vid
i alla lägen. – Klädsamt animerad:
vår samvaro. Så länge det är tid.

51

Mitt tåg blev stilla i augustinatten.
Här var en väldig stad. Här satt jag trött
och såg mot blänk och ljus. Vad blir jag mött
av här, av sorg? Då tycktes plötsligt att en

hel mängd av höga blommor kring ett vatten,
en damm, liksom en vänlig hälsning glött
till mig, det lyste fram i gult och rött
och jag blev glad och hoppfull där jag satt en

minut och vilade. – Men plötsligt hård
kom verkligheten åter: blixten tände
med ett den fram, där såg jag, vård vid vård,

vart än jag mina yra ögon vände,
en stum och meningslös begravningsgård
till synes breda ut sig utan ände.

52

Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval

och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final

och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa

sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.

53

Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt

i dina ögon förefaller skrämt –
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm. Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt.

Så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen

av illusion mot livet, parodi
på livet, tiden, medvetandeströmmen
det inte heller finns en mening i.

54

Vad säger du? De gjorde det på riktigt?
Det kan jag inte tro! Har du bevis?
Få se! För jag betalar vilket pris
som helst minsann, ja det är inte viktigt!

Sånt här, är inte det anmälningspliktigt,
liksom? Så ut med språket, please!
Nåväl, vem bryr sig. Jag är ingen gris.
Jag tycker bara det var oförsiktigt,

ja om det var på riktigt menar jag.
Nå var det det? Äsch jag vill bara veta,
liksom! Sånt händer nästan varje dag,

liksom. Ja, vissa scener kan bli heta,
det spelar ingen roll och ingen lag
är kränkt, men någon lär det alltid reta.

55

Till redaktionen kom en volontär.
Det var väl nån filur som någon kände.
Han ställde nästan bara till elände
med allt, han var just bara till besvär.

Och redaktören tänkte: ja, det här
får lösas på nåt vis, hur fanken än det
kan falla ut! På enkelt uppdrag sände
han unge mannen sedan, ty "så lär

han sig". Åh ingen dans på linan slaka!
En kort notis om bypampen i Skog
som höll ett tal. – Och grabben kom tillbaka

med oförrättat ärende och log:
"Tyvärr, det blev inget. Han börja skaka,
sen fick han hjärtslag och föll ner och dog."

56

Jag tog mig före att dig kurtisera
med en gitarr på högsta hastighet
och du berömde ljudets kvalitet –
Jag sa förbryllad: öh, jaha, vad mera?

Du svarade: "Försök att imponera
på mig! Jag har en dunkel hemlighet
berätta den, så att jag också vet,
hihi! Sen kan jag kanske gratulera."

Då blev jag mycket manligen bestämd
och sa: "Nog vet jag, lilla stumpan...
Din sexualitet är alltför dämd,

så ta nu sakta av dig ena strumpan
och blir jag inte därvid alltför skrämd
så kan du sen få klämma mig på rumpan!"

57

Det är en ljum och vårlig söndagkväll.
Det skymmer i den stora parken redan,
och allt tycks löpa hastigare sedan,
men barnens lek som nyss ljöd vild och gäll

har äntligt domnat undan lugn och snäll.
Här dröjer jag mig gärna kvar alltmedan
det lyftes av mig, dagens id och ledan
som tyngt mig; pliktens eviga rondell.

Crocus, du blänker givmilt utan grunder!
Crocus, du fröjdar mig som jag är van!
Inunder stora lampor, som ett under,

där står du, ger mig hemligt ny elán –
Crocus, å du min vän i svåra stunder,
jag ser dig lysa på din dunkla plan.

58

Det är nåt egendomligt med balkonger.
De glider mycket tyst och lätt ibland
en centimeter fram mot fjärran land –
Det är nåt egendomligt med perronger.

Där kan man höra liksom tysta sånger
av Ingen framförda, som på en strand
till Evigheten... Vinden rör sin hand
och orden svävar tysta som ballonger...

Det är nåt egendomligt med lyrik.
Den säger alltid någonting fast inget
egentligen blir sagt, en semantik

som utvecklas ur tystnaden omkring ett
försvinnande... En sång, som ingens lik
gör ord till sång och språk det sökta tinget.

59

I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden

djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden

som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark

skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.

60

Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund

är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund

och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en

minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.

61

Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet

i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet

är osäker – förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka

av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts –

61

Men aftonfärgerna är inte tunga.
Och villorna har ansikten i ton
och ljummen tystnad kring en tågstation.
Jag ser lokaltåget i fjärran gunga,

det kommer inte närmare, men unga
och obestämda år är här. I skon
har jag ett mynt, valören: En Miljon.
Och ljusen tänds; de börjar hemligt sjunga

om någonting som inte någon vet
men någon hemligt känner väl. Det skrider
allt närmare. Och Månens minaret

står hög; den ropar tystnad, sprider
sitt budskap, vad? Det är en hemlighet;
förblir en hemlighet i alla tider.

62

Jag går i skuggan av mig själv: en annan,
en ingen, som jag inte känner väl,
vars bleka ansikte och namn jag stjäl
med anonymitetens dis om pannan.

Han är en roll, en tillskrift. Sorgekannan
är min och inte hans, jag dricker, mäl
mig ut ur all gemenskap, kapitäl
för ensamhetens pelare! Och mannan

må dala Tillförsikt till mötes! Tro
och tillförsikt är jag, som dessa blinda
och ljusa satser utan ton och sko

av mening rider bort, nå vem kan vinda
än fler ur hoppets brunn? Jag sätter bo
i vinden. Natten vilar i sin linda.

63

I soluppgången, ensam där jag går
på gatorna, går ljuset skallgång, finner
sin väg och min och bron vars kliv nu hinner
till andra sidan vattnet. Något får

så allt att darra. Jag ser dig där du står,
du kastar ingen skugga, du försvinner
i ett av världens mellanrum, där rinner
solljusets hymn som inget öra når.

Ty glömd är mörkrets lugna andrastämma
och mellan varje rad förtegen, brant
mot natten öppnad inåt i dilemma

och möjlighet. Och staden, det är sant,
är övergiven, men där hör du hemma
liksom på horisontens brända kant.

64

Stå mitt i tiden och ha här att göra
bland ord och kopparplåt, ekonomi,
signalement, Teknopolis, magi
och melodier överallt att höra.

I lätta reflektioner sammansnöra
det skilda till ett sammanhang vari
en störtbotten är nådd: asymmetri
och innebörd! Här kan jag tingen röra,

nu vill jag öppna ögonen och se
hur människor bärs fram i skilda öden
och börja själv en egen odyssé,

fösvinna ned i gatans liv och flöden
– min jacka lyser blå. Och bara det
som inte finns står mellan mig och döden.

65

Här syns irritationen under lupp:
jag ser mig själv med högt och stilla hat en
förvirrad eftermiddag laga maten –
Blir åter matt liksom en galen tupp,

man måste ju fungera bra i grupp
– en jävla hönsgård! Ligger ord i faten?
Må då Olycka tysta nonsenspraten,
förståelse gå källartrappan upp,

ett alfabete sänkas i det veka,
förvända tillvaro som bildar söm
där barn i sömnen fortsätter att leka –

På natten kommer frågorna: en ström
av djur med obesvarade och bleka
ansikten. Huset dånar kring en dröm.

66

Tillbakadragen har han intresserat
sig djupt för nattvardens mysterium:
hur bröd och vin förgår i mässans rum,
och vad som danas transsubstantierat.

Själv tror han nu, att ej finns mycket mer att
förtälja, just, än just det här, så stum
är han, vars cogito et ergo sum
förblir såhär försiktigt formulerat:

"Där brödet svann i ljus bor all förmåga,
det ljuset är det vi förtär, och har,
och blodet lyser, det förblir i låga

och livet upphör inte, allt blir kvar,
för livet ställer alltid tidens fråga,
och frågan måste därför sakna svar."

67

Jag trodde verkligen jag såg allting
så klart och tydligt: ungdom tror sig veta,
minsann! Och tveklöst går den ut att leta
sin tros bekräftelse all världen kring.

Sporadiskt träffar dock oss alltid sting
av köld i verklighetens vind, och heta
impulser från en inre natt vill ständigt reta
vår tillit; visst till slut är ingenting.

Vår trygghet var det. Den nöts ned så sakta.
Den ljusa värld vi föddes till blir skum.
Envar får ensam själv sin boning vakta

till slut, sin kyrka återbaka. Stum
är sanningen, alkoverna intakta,
mitt bröd? – Är Corpus Christi Mysticum.

68

Hur börja? – Kanske med ett judiskt arv,
diskret dubblerat, som så mångt kan vara:
att både G-d och S-x är onämnbara,
vad trodde du? Det här är inget larv.

Just du är Mästaren, vars ärevarv
är fullt förtjänta, Ingmar, men förklara
vad icke kan förklaras lär nog vara
styvt jobb, såsom att skarva skarv med skarv...

Jag tror nog du förstår. Så dubbelt bräckligt
är nattvardsgästernas novemberljus
och själens djupa mörker bara spräckligt...

Dilemmat rev du i ditt malörtsrus:
är kanske inte det bevis tillräckligt
för G-d, att S-t-n bygger svarta hus...?

69

O landskap, såsom hämtat ur en sägen!
Kring ensamheten stor gemenskap gärdas
i bortvändhet mot Ljuset. Inga lärdas
är Sanningen, till alla dock benägen.

O väg framför oss alla – obelägen!
Försvinnandet förblir det evigt värdas
bestämda värde här och nu. Det färdas
en mänsklighetens karavan på vägen.

En spegling tycks oss ständigt framåt sända –
Det ljusa molnet framför vägen bär den
fram mot sig i sin blixt, den ovvända

i varje ögonblick på denna färden
och att vi lever NU: det är det enda
beständiga förhållandet i världen.

70

Så störst av allt det här är fjärilsleken..
Det låter mycket vackert. Är det sant?
Den frågan är nog pinsamt obekant
och brövas får den, bara vänd på steken

är hatet minst? De fromma diskoteken:
där dansas säkert ändå likadant
till samma skiva ystert och parant
man gjorde själv, tills illusionen svek en.

Och vad är Evangelium? Sortera reken
ur oansvarets korsband elegant,
prelat! Sitt halleluja skrek en

brevhök sen mot himmelens ljusa spant –
Men jordens himmelsljus är bara veken,
och bara där är kärlek dominant.

71

Jag sa: "De lärdes intellekt var vassa
i svunna sekler och skall så förbli
framöver, vad det rör teologi,
en fakultet med diger andlig kassa.

En samlad, synnerligen helig massa
av genomreflekterad teori
av himmelskt ursprung: det besitter vi."
"Åh jess!" sa flickan, " låt mig långsamt jazza,

men sanningen är inte för komplex.
Fullt tillgänglig den stora Hemligheten
som göms i Templets yttersta annex,

potentiellt är envar allförveten
att oupplöslig dubbelkraften Sex
och Gud förblir superbt Realiteten!"

72

En garderob. Den gläntar. Vi ser två
små glada huvuden helt oblygt kika
i rummet ut: vad Lust och Skam är lika!
är osökt häpen reflexionen då.

Vi drömde länge fromt och fredligt. Nå,
nu tvingas fridens illusioner vika.
Kan Synden kanske våra liv berika?
Hm, livet måste hämtas ur sin vrå –

Och Kunskap slet¨i mörkret upp sin reva
och människan är inte imbecill
sen Adam väcktes av sin trogna Eva.

Men felet med det liv dit alla vill
är bara att det aldrig börjar leva
och att vi aldrig någonsin – finns till!

73

På bron: mot någon industri, ett
helt öde ställe; plötsligt: absolut
storm, kaos, det blixtrar en minut
av vanvett, det är rena raseriet –

Och katastrofens larm förbyts nu i ett
stort lugn där rökar stiger, flyter ut
oändligt tunt på himlens sjö till slut
lågt som en bildkant över sceneriet –

Och ingen känner framtidshemligheten –
Vi återvänder hem. På vägen når
vi förorterna, anonymiteten –

På torgen driver ungdom av igår
förströdd och aningslös och omedveten
inför den svåra köld som förestår.

74

Vi talar bäst i metaforer här
då orsaken förklarar metaforer:
koncentriskt faller de som meteorer
och bringar natten punktvis klarhet när

det gäller? – Ingalunda! vad som bär
sin mening är ju drömmens spårer-
farenheter, intakta... mycket svårer-
sättliga... ungefär som Baudelaire...

Till saken: denna vill vi kontrollera
men saken själv är bortom all kontroll.
Man kan i all oändlighet sen diskutera,

det gör alls ingen skillnad, spelar roll
för Månen på sin höjd. Vad kan vi mera
studera? Ärligt talat har vi just noll koll…

75

I varje ord du talar till mig om
bor Kallelsen till gatans mörka ände:
och vem vet vilka som dig en gång sände
och sänder dig igen? Från oss till dem,

de andra, dit går färden ständigt: kom
och sök! Här finner du mitt blände
och dina skuggor som dig alltid vände
mig ryggen, alltid drev ett steg framom –

I övergivenheten finns det mening
och natt. Vem vet vad dessa ord till slut
förändrar – som en stilla vattenrening

strax innan livets flöde löper ut
i tomma intet? Bortom all försening
oss väntar kanske sanningens minut.

76

Det är din puls jag låter slå i munnen
och munnarna förbyts av andedräkt
i andedräkt. Av ögonlocket täckt
är blicken dit du flytt, dit du är hunnen.

Lägg ansikten i vatten! Hastigt spunnen
är strimman där din axel dröjer, sträckt
mot rummet, väckt, av ljusa dofter släckt:
i äpple, kummin, bläck är jag försvunnen –

Det är en mun att falla i, förbli,
det är ett läte, verklighet och villa –
I denna slummer bor en melodi

och den är inte din, men rädd att spilla
en enda ton försjunker jag däri,
försvinner, simmar bort och vakar stilla.

77

Ett löv som faller; tanken i din blick;
en dunkel dunge, grönska som en grotta;
och alltid denna längtan som vill blotta
en plats som väntar mig i oförändrat skick –

Det här är platsen dit jag aldrig gick,
förlorad, irrande som i en åtta –
Och lövet faller, orden börjar lotta
sig fram i vattenkärl, så tag och drick –

De sjunker ned som löv i bäck och sinne,
de fyller tanken i din blick, din rygg
försvinner i ett kärl av år och minne

som gräs och gran i bild, så vattenskygg
i detta regn av slummer djupt härinne
i rummet jag har druckit flyr du trygg.

78

Så ovanlig och levande, så rik
och olik, genom rörelsen så nära
där borta är den, att man kunde lära
sig spela den: jag talar om musik,

en kommande mystik, som orden lik
ett samband. Jag har inget att förtära
förutom detta landskap jag vill bära
i verbens avlägsna dianetik

som närmar sig min öppna mun, luftburen
och stum, ett frågetecken mitt
emellan oss: vi möts på landskapsturen,

vi präglar nu varandra, sätter ditt
och vårt i samband med de vilda djuren
som kretsar avlägset kring sig och sitt.

79

Jag växlar mina lätta sinnen, känner
ett äpples rodnad, hör en syrlig frukt.
Ett bett i tanken bringar tid i tukt
och längtans ordning svala ord som bränner

sin bro från ljud till sak, en morgon spänner
sitt gyllne skinn från hörn till hörn, från bukt
till bukt i rummet, bär en sydlig lukt
till minnet. Inga mänskor, bara vänner,

en skingrad närgemenskap finns det här
som där, i barntiden med promenader
som ännu inte gjorts. I lätt besvär

och saknad vill man gå; vad eskapader
för in bland ord som inte finns och där-
för kanske kan förklara dessa rader...?

80

Det kommer någon dag då ingen und-
kommer i denna natt som redan lyder
den kraft för vilken mina kroppar pryder
en fjärran svart, magnetiserad lund.

Där nalkas Någon likt en trogen hund
– ty hängd vid Odens blinda vällust tyder
den Enda själv korrekt den ljusa sky där
den Enda texten glimmar för en stund

av esoteriskt vansinne, en brand, ling-
vistiskt exakt, förtegen och besatt
av tecken stadda i konstant förvandling –

Så öppnas åter dag i denna natt;
där förekommer tvivelaktig handling,
där möter jag min flicka, Sakta Matt.

81

Så månljus natten som absurt förenar
de enda två som inte finns med bädd
och kroppar som i tyngdlöshet, beredd
till ingen gud, förstår du vad jag menar?

Mysterium! Ett träd med onda grenar
mot galenskapen sträckta: du är ledd
av dem till mig, i vänsterögat sedd
och sprungen in bland ljus och tomma stenar

– passion och fasa! Motsatser i natt
och tystnad! Detta är min trädgård, funnen
av dig, min glödögda och svarta katt,

naturen här är symbolik, förrunnen
– O hitförrymda flicka, Sakta Matt
är nu ditt namn, din gåta redan hunnen!

82

Att utforskande språkets möjligheter
få genomströva dess geografi:
nog finns det självändamål djupt däri,
man finner nya jagidentiteter

i spel av metaforer, rim och meter
ett nytt semantiskt /semiotiskt vi.
Man går dem liksom skog och sjö förbi
en höstdag lyckligt hög och klar som eter.

Som allt förs in i växelverkan här!
Man färdas utan mål och mycken möda,
har ingen aning om varthän det bär.

Det är en oförutsägbar sorts gröda,
en frihetsgenerator vilken lär
oss väcka upp oss själva från de döda.

83

Som vilda orglar vinterstormen brusar:
det liknar folkets mörka raseri,
en mordisk våg av purpur och mani
som stjärnor avlövad. Hur ont det tjusar.

Hur dödens nätter djupt i blodet susar.
Soldater flyr i mörkret. Dör däri;
som vind. Och denna slagna här är vi.
Som skuggor i förvirring bakåt rusar.

Liksom en törnevildmark kring en stad
där trappor blöder: månen tycks ha gjort en
sorts helomvändning och den skådar vad?

Den jagar kvinnor i förfäran. Orten
är dömd till undergång i ljusets bad
och hus där vargar störtar genom porten.

84

Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför

det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.

Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra

till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?

85

Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,

ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken

– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet

jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…

86

O mina ögon! Dem kan ingen släcka.
Nå, kan man kanske tända dem? Ånej!
De riktas nämligen nu bort från dig –
Ur ditt mysterium kan ingen väcka

mig någonsin, och jag kan inte sträcka
ens mina armar därur. Vilken tjej...
Ett obegripligt fönster är du, ej
ett ögonblick i sänder kan dig bräcka

till ljus hur än man i ditt öga spanar
in mot det väsen som där ute bor
och talar med en fjärran röst som manar

mig hemåt till en underlig sejour –
Min bädd är annorlunda än jag anar,
mitt läger skiljer sig från vad jag tror.

87

Besjälad följer hastigt som en blick
sin förespegling. Nu är ljuden klara,
resorna långa. Så brukar det vara
strax innan sommaren, så detta trick

är likt ett land i ofullständigt skick
för här behövs en skärgård att befara –
Så därför når han fram till trädet bara
på spaning efter någon tid som gick

och lämnade sin skuld att nu bekänna
som fångad under skuggan av ett då –
så var det verkligen; och låta spänna

i kronan fast sig själv samt slungad nå
mot trädets tusen ställen upp i denna
sekund en fågelflock kan vila på.

88

Motståndet har jag i ett gathörn mött
och det var grått; dess färg de aldrig föddas
bland flugor, skit, det armodsövergöddas
fördömda arv för vind och intet ött.

Motståndet. Nog har färgen varit rött
från tid till tid, men aldrig det förblöddas.
i och för sig. Jag vilar i det öddas
minut för tillfället; är mycket trött

men vaken. Jag har mött den första muren:
ett tillfälle av hunger. Man gör strid
därav och därav blir man sedan buren.

Tillfälligt är allt Motstånd, handen vid
din hand, så undvikande är naturen
en höst, en vår, vår Kraft, i varje tid.

89

I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,

precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol

en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig

berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.

90

I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.

Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.

Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud

i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.

91

Igår var jag i stadsdelen och såg
sju gånger Ordet och var strax försvunnen
om hörn och till den mörka brunnen hunnen
i otillfällets existenta våg

av ögonblick; i ljusvåg, timmens, låg
det förberett och redan där, vid brunnen
stod eldens djupa sträng av tårar spunnen
i tvillingröster, spik och fångenhåg.

Johannes' nakna fot i sand och dyner!
Svetslågestämman släcker där sitt skri,
din likdräkt stiger fram, en låga bryner

ditt öga; överallt är inte vi
beredda att i dessa tungosyner
bli till genom att tysta gå förbi.

92

Ett ansikte av kärlek, sönderfall,
halveringstid, liksom i glömska bunden
till sitt förlopp, romantiskt blekt för stunden:
så ont är könet; avsikten är kall

och hungrig. Så begynner redan all
försening, strålande mot aftonlunden
där vår berättelse tar slut, från grunden
skall inget bygga sig till bild och mall

ånyo, stenar tar sig nog till vara
för stenar, bara tvivel förblir sant –
Radioaktiv är aftonlunden bara,

i aftonlunden strålar solen grant
på nedgång. Här finns inget att förklara
för allt är skilt från allt och likadant.

93

Så har nu sommaren till ända gått.
September stöter mot en vintrigt nära
och obarmhärig kyla. Snart att lära
sin sak är nattens mörker, dovt och rått.

Så blir det nu. Så har vi kanske fått
allt vad av liv där funnits att begära.
Nu väntar annat perspektiv att bära
iväg får flykt, vår skörd som ingen sått

i salt och tystnad. Mörka skyar sväller.
Förvildad löper vinden som en hund
längs stadens vilsna gator, gnyr och skäller.

En bortvänd måne lyser tom och rund
om natten. Underliga frågor ställer
till oss det ljuset. Tänk på dem en stund.

94

Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.

Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.

På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:

till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!

95

Det börjar här i en skogen strax invid
kvarter av förstadshus. Och kvällen faller,
vad börjar då. Vid husen tänds marschaller,
fördrömda timmar, tillvaro på glid.

Trafiken hörs på avstånd. Drömmens galler-
grind, ännu stängd, står öppen, denna tid
är dubbel, natt och dag förenade i strid
och vila, tankar flyter bort i daller-'

vind, ännu lätt, vad börjar nu vid husen,
marschaller tänds, miljön är här fördrömd,
försenad, och här bor de, aftonljusen

finns till i närheten, på mening tömd
är tillvaron, vem nalkas då bland tusen
fördrömda träd, bland träden ännu gömd –

96

Det är i skogen. Häftigt regn. Och stilla.
Här växer kryptogamer inåtvänt
och snabbt. Här står jag, lyssnar spänt
och ser mot sjön. Erinrar mig en illa

förfallen, redan föga verklig villa
med stora frågvisa fönster som tänt
sin mörka hemlighet. Och det har hänt
att någonting härut har kunnat spilla.

Sin hemlighet: den känner ingen till
på resa över molnens ovansida
i natt. Den bär oss dit vi inte vill

och ändå vill. En mild och medeltida
måne belyser oss med stor pupill
och då finns ingen kunskap mer att lida.

97

Som månget småkryp föds ur surnat vin,
om man nu vördsamt tror antikens visa,
tycks pendeltågen ett och ett förlisa
sig in på vår station för halv maskin.

Och vi släpps in. Som uppvärmt stearin
förflyttas massan. Nog är den att prisa.
Det händer väl att någon råkar fisa
men allmänt visar man ju disciplin.

Och vinter är det. Tidningarna sköra.
De tinar efterhand, och vid Karlberg
tycks världsnyheterna vi läser röra

rubrikerna. Och minnena får färg.
Jag tänker nu på dig. Då kan jag höra
en varm och svag musik i blod och märg.

98

Låt timmen Nio brinna av hans ljus!
Jag talar med en stulen rad och menar
någonting annat. Renegater genar
likt drömda skuggor mellan varje hus.

De hinner ingenstans, och högst abstrus
förblir destinationen. Allt försenar
den man som fallen ur sig själv förenar
sig själv med ingen och hans skatt blir grus.

För vägarna i byn är redan raka
och timmen Nio brinner hög och klar.
Här finns det inget man behövt försaka

och allt förblir såsom det aldrig var.
Men själv lär jag nog alltjämt vaka
förgäves i min sömn, där jag står kvar.

99

I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.

Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!

Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?

Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.

100

I fönstret växer blom av lugna isar.
Kristaller blommar ut i natronlut
vars blinda former känns igen till slut
som Strindberg såg vad livsutkastet visar.

Ur död blir liv. Vad kyrkorna bespisar
sitt folk med i en mycket tyst minut
är inte känt och inget kommer ut
från döden vi kan se hur än vi kisar.

I detta finns en klar kontradiktion.
Ett ingenting bedrar oss, imiterar
sig självt, men avger då en sorgsen ton

och den är sanningsenlig. Den formerar
till innehåll vad göms i någon zon
där något av oss själva residerar.

101

Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.

Där fans en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.

Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd

som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.

102

När jag var liten drömde jag om ting
i livet, ville ta dem in i drömmen.
Då kom de alla fram ur sina gömmen
i rummen där de funnits runtomkring.

Små leksaksdjur och bollar, någon ring,
en speldosa fick jag i handen, strömmen
ur handen vändes, drömmens innandömen
gav från sig sitt, och där fanns ingenting.

Jag vaknade igen och var besviken.
Jag tittade på handen. Den var tom.
Jag hade ingenting från drömmens riken.

Är drömmens ingenting vår egendom?
Det lyser där. Där borta hörs musiken.
Vår värld är väglös mellan oss och Rom.

103

Det finns i Ryssland ett slags större hus
där hus och fönster visar ut varandra.
Och fönstren tycks dig obegripligt klandra,
de stirrar på dig med ett dunkelt ljus.

Och människor emellan: som i rus
av dena klarhet händer saker, andra
berättelser i andra land tycks vandra
med skrivaren, som blir alltmer abstrus...

Förväxlingar och fester... noga taget,
ett sällsamt mönster: mänskoöden; att
förstå dem är en annan sak. I draget

ett iskallt månsken bringar stiltjens gatt
bland ryska hus som stirrar tomt och tvaget,
som stirrar, stirrar, råder vinternatt.

104

Det är nåt särskilt med snedställda hus
i kväll. Stadsdelen verkar annorlunda,
som om nåt egenomligt skulle stunda,
nåt lika ljumt och blekt som himlens ljus.

En bortvändhet: det är trafikens brus,
en bortvändhet är jag! Vad är det sunda,
det sanna då, egentligen? Begrunda
den frågan… Likt ett plågsamt öronsus

var alltid tiden, namnet, verkligheten…
Däri kan aldrig något Annat nås..
Men ansikten är husen, medveten

är denna stad i kväll. Med brutet lås
står världen öppen: anonymiteten
är min. Och denna sköna gränspsykos.

105

Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind

för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –

En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen

sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.

106

Vem bär ditt ljus i nattens kyska undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?

O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!

Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna

där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.

107

Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.

Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...

Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.

Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.

108

Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,

så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen

och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;

det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.

109

Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik

förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.

Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften

av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.

110

Jag flög längs villorna! Det var en gång
i barndomen för mycket länge sedan
Jag talar nu om barnet, gammalt redan
i denna värld som blivit stum och trång.

Vem av oss ser ett flyktigt barn på språng?
Jag höll min högra hand framför mig medan
jag sprang. – Det vaga minnet bryter ledan
och tänder rummet kring mig som en sång.

Det var ett märkligt Någonting jag funnit!
Jag höll det framför mig i kupad hand.
Vad var det? Ingen vet: det har försvunnit.

Och fönstren lyste i mitt aftonland.
Tillbaka har jag ännu inte hunnit;
men dör förväntansfull mot Nattens rand.

111

Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.

Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.

Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll

som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.

112

Tror jag på kärleken? En plötslig fråga;
den ställer jag mig, och mitt svar blir Nej;
o flicka, Sakta Matt! Jag frågar dig;
du ler; och blicken skruvar upp sin låga.

Gemensam tystnad vill oss därmed håga,
tillsammans, någonting; det händer ej,
det händer, och det tillfredsställer mig;
er andra, då? – Ni skulle bara våga!

Ty vad som sker är detta intet: skräck
för mörkret i en flickas vänstra öga –
Det rör vid er, och det är inte väck

i förstone, ty ni är alltför tröga
för henne! Därför skall ni sätta streck;
ni tillhör marken. Vårt är allt det höga.

113

Jag kommer inte hem med tunnelbanan
i kväll; jag hamnar någon annanstans;
och undrar rentav om min hemort fanns;
allt syns detsamma här men flydd är vanan.

Så står jag på en välkänd okänd plan, an-
lagd... i samma ögonblick, som hanns
av samma ögonblick i denna stund, en chans
är livet, tiden blir mig uppåtkanan

i riktning mot en ny identitet
jag söker ännu här, i dessa rader
i någonting som aldrig hänt, ni vet,

jag existerar inte själv, så fader-
lös faller världen upp i hemlighet
och vild struktur bland ordens myriader –

114

Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.

Fördelad är din gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.

Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger

det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.

115

I sömnen vill jag vara den jag är
och drömma, upprepat. Men återvänder
hemåt gör inte åren. Månens bränder
förblir i knapphet, ingens väl och ve

besläktat, som en människas idé
om människan. Den väger våra tänder
i detta ljus, som aldrig dör, men sänder
vår död längs händelsernas grå allé

mot oss som bor i vägens slut, placerat
i världens mörka inledning. Vem går
i motsatt rikning? Det gör jag. Ni ser att

jag lever här i drömmen och förstår
att ljuset är katolskt fördelat, ber att
ni också finns: i drömmen, år för år.

116

Jag klarar inte av de stora orden.
De skrämmer mig att fordra det jag vill
men utan egen vilja, imbecill
i vacklan mellan Gud och altarborden,

där tränger de mig in! De fromma morden
skall alltid fortgå, folket strömma till
i svarta skuggor klädda. Kyrklig drill
och offerskugga vilar över jorden

kontinuerligt, lägger grav vid grav
(fast aldrig nu), de samlar sig till städer
där texter som jag inte klarar av

att läsa ger åt själar ton och kläder
– vem är jag då, vår Gud? – En tom enklav
är allt. Han flyr i hoppfullt bleka väder –

117

Som regnets otal svala lyktor vände
sig om och närde tidens värme finns
jag här, men landskapet som nu jag minns
har lämnat ansiktet med vindens ände

i djup förnimmelse av mig, som tände
i regnet samma stunder vilka sins-
emellan delar upp sig. Syn och lins
är världen där all spegel är och hände.

Och vattnet är ett barn som lär sig glömma.
Och luften är en ålder utan tand.
Men regnet vill på ytan så och tömma

i ringars mitt all hågkomst, såsom sand
i timglas än skall återgry och gömma
sitt enda mörker, där vi röjer land.

118.

Det finns så många städer att besöka,
men vilken bor du kanske själv i? - Glöm
den frågan, du bor ingenstans, en dröm
är livet, där kan människorna spöka,

ensamma hjärtan gå på tomgång, öka
takten, klappjakten då och då, en ström
av dåd och minnen rider oss med töm
av tomhet, sporren heter ångest, sköka

madonnan, frihet tvång och kärlek hat;
hur är vårt ständiigt nya språk att ämna
en verklighetspeskrivning? Ödsligt prat

besudlar media. Låt världen rämna,
låt Corpus Christi bli vår sista mat;
det finns så många städer kvar att lämna.

119

Jag ser en blek och hotfull husfasad
framför mig hastigt. Alla fönster fryser
av samma tomma svärta, vilken hyser
identiskt samma tomhet rad på rad

som någon ohelig upanishad,
av ingen skriven i ett ljus som ryser
av glasklar natt och meningslöst belyser
sig självt på vandring genom denna stad

som inte finns, en omöjlig semester-
ort innanför... allting som omger mig:
den är jag själv: en mängd av spridda rester

från världen, löst i ljus, i natt, i sig,
i mig, i tystnadernas döda fester:
dit går jag överallt. Och stannar ej.

120

I dag är tystnaden en mäktig saga
som inger svindel, gör mig öm och matt
för jag har haft en egendomlig natt,
förstörd av drömmar, lätta, ogrannlaga,

en obeveklig dans av intryck, vaga,
förvirrande… Nog vet jag säkert att
jag inget säkert vet, om än jag satt
i himlen redan vore ljusen svaga

och natten lika mäktig som den jämt
och ständigt var i jämmerdalen, lämnad
i ljuset bakom mig som ett förstämt

och obegripligt minne, återjämnad
förvisso redan här och nu, beklämt
erinrad och till noll och intet ämnad.

121

För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka

sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka

din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,

pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.

122

Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur

är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur

är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder

i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.

123

Så många ord som bara står i vägen.
Och vem står mer i vägen? Det gör jag.
Så säg mig: envar är sin egen lag
som gäller lugnt i alla fall och lägen.

Ty ovetskapen vågar, vinner trägen
sin segerkrans, sin lyckas sång, och vag
är texten, mulen livets långa dag
där mycket litet bildar syn för sägen.

Så ber ber jag varje månens vite gud
om hjälp att äntligt sätta bambupilen
i tavlans mitt med ett förträffligt ljud,

att tala dessa ord, och hålla stilen
och låta viga döden till min brud
samt värdigt vandra hem den sista milen.

124

Vad är det för en knäpp idé att ljuset
försetts med egenskapen hastighet?
Av Gud, kanske? Nå, den som allting vet
lär även skilja sig från tankebruset

hos dumma "vetenskapsmän": egna huset
(i allmänhet nå't universitet)
ses om, förslagsvis, kvar blir, till förtret,
av en och annan tankebyggnad gruset…

För vad står c, celerita? Konstant
på svenska! Kvot av energi och massa
där rotpotensen följer elegant

av vågfrontsdimensionen. Det tycks passa
rätt bra en välkänd filosof, Herr Kant,
så intressant, med gummitankar vassa…

125

Så är man en Författare. Men vem?
Knappt någonstans står namnet ens att finna.
Dock finns ett medel att sin ära vinna
och kritikerna; övertyga dem.

Man meddelar på sidan nittifem:
jag har minsann en judisk älskarinna!
– som strax får ut ur handlingen försvinna
– för den poängen gick nog genast hem.

För sexualiteten är ju ävlan.
Man skildrar även sina sprut med fröjd
som särskilt föremål för manlig tävlan.

Så gör man läsekretsen mäkta nöjd.
Och går man bara långt nog med sin skrävlan
så når man rentav till nobelprishöjd!

126

Romantisk afton i augusti månad
går överstyr & alldeles i spinn;
en lika packad Måne tittar in
i fönstret och man känner sig lätt hånad

och slagen av en utebliven brånad;
man orkar bara spela plockepinn;
likt pungen är nu spiran föga stinn;
nå vad är Verkligheten? Bara lånad!

Patetiskt! säger flickan, lite jazz
skall lugnt och stilla tina upp din lat-is,
du slipper gå och mjuka upp på dass.

Man sluddrar sinnligt, nicksch min sötpotatis,
men Rondo amoscho vitjar klass,
och Saeverud är liktjom kärlek graaaaaa-atis!

127

Att bara vara, vara trött och naken.
Att ickeälska ickesexuell.
Att vara varken elak eller snäll.
Att sova på ett berg av kuddar, vaken…

Att ensam sväva över drömstadstaken
i tanken. Låta hemmet bli hotell
i sinnet, tvinna ingets eternell,
det Karin Boye kallar "själva saken",

med analysens fingertoppar, tom
i tanken. Lyssna. Hur den snackar
och väger, svävar utan akt och dom.

Att inte längre veta hur man tackar
sin Gud. Så vilar jag i lotusblom
av hjässan, medan nattens timmar backar.

128

Det finns ett källarfönster i din blick,
o Baby Day. Det finns ett hällan-
satt parti av blommor som jag sällan
har sett i dina höfters vaga skick.

Jag vet nog inte vad jag av dig fick,
o Baby Day. Din blick är inte källan,
ty den är mynningen jag hittar mellan
vad är och inte är. Ett kopparstick

ditt ansikte, o Baby Day. Vem hinner
dit fram på nolltid. Frågan Vem är du
förklingar medan tiden bakåt rinner,

o Baby Day. Ett revben går itu
i samma ögonblick som du försvinner:
jag vaknar, och bredvid mig ligger – du.

129

Jag har förstått den nu. Konstitutionen,
den som är kyrkans nu och för all tid,
ett slutmål för all teologisk id,
att erbjuda som gäld vid Herretronen.

För sanningen är ensam på miljonen
blott en, en enda, allt som kommer vid
och avgör vare fåfäng tankestrid;
den ensam leder in i helgezonen –

För Petrus ger oss yttre perspektiv,
Johannes ger oss hela hemligheten
till heligt allvar eller tidsfördriv

med insikter i Gudsidentiteten –
Så för oss Kunskapen till evigt liv,
så går jag genom Ärans port förveten.

130

Som blodet i hans slagna öron dånar
galaxer, vågor sköljer kusten, hör,
det fräser! Rymden lyser ovanför
där stjärnors flykt och nebulosor lånar

den all sin glans. Och höstens vindar rånar
de drivna trädens kronor. Sedan rör
en vårlig fläkt vid sälgen, något gör
en sådan skillnad. Kväll och gryning grånar.

Så växlar kväll och gryning, vår och höst.
Och björken fälller löven, björken lövas.
Hans timmas liv i bitterhet och tröst

är detta, blott ett liv som skänks och rövas.
Och resten? Tystnad utanför hans röst,
en närvaro i bortvändhet att övas.

131

Och jag försjönk i glömska, sång och natt.
Barmhärtigt öde lät mig djupt försvinna
dit ned där intet längre kan mig hinna
och ingen olycka kan ta mig fatt.

I hemligheten blev mig möjligt att
bli till som människa och börja brinna
som ljus, och ariadnetråden spinna
som leder fram till livets enda skatt

och Kunskap! Djupt i husens gömmen
och gränders vinklar finner jag min bot,
Den milda brottslighet som går mot strömmen

befriar mig från dagens brott ochg hot.
Att aldrig mer få vakna upp ur drömmen,
det är vad slutligt jag ser fram emot.

132

En kvinna duschar, och vad bådar detta?
En mördare drar förhänget i sär
i nästa ögonblick. Den scenen är
bekant och vida kring berömd med rätta.

I drömmen är du klostermunk. Din lätta
metod är vaka vid ett fönster här.
Nu tittar du mot natthimlen och där
klyvs Molnens nedifrån belysta hätta -

Kommuniteten vaknar, förmedveten -
Det som när allting kommer sist omkring
förblir den Yttersta Realiteten

förklaras nu för brödraskapets ring;
förlåten rämnar. – Vad var Hemligheten?
Där bakom gömdes bara – ingenting.

133

Vad vet den trogna människan om livet,
vad vet hon om sin icke-existens?
Blott ingenting är bortom alltings gräns.
En bakgrund har vi nog, men ej motivet.

Livsfundamentet är från början rivet!
Vad tror man? Någonting som ständigt bränns
förgängligt, pornografiskt så det känns
är ensamt djuriskt flyende och givet.

Om tomhet, lust och skam är jag medveten
liksom den mor jag i mitt sinne bär –
Er Herre blev besparad den förtreten;

förhärligades ju, och redan när
han uppstod NED i övergivenheten
var fasta klippan inte längre där.

134

Gud är, när allt kommer omkring, en
begreppslig föreställning – och vad mer?
Vi vet just inte mer än vad vi ser
i morgonljuset på de spridda tingen

och vad vi ser är bara tingen. Ingen
är där, nej ingen, ingen, fast vi ber
och ber om Ingens Återkomst hit ner
till verkligheten gömd inunder vingen,

just det, vår trygghet, pånyttfödelsen
i Jesus Kirstus Fågel Fenix eller
precis vad ni behagar, har på känn

och bär på tungan, den det gäller
att hålla rätt i mun för Nattvarden
den som besvarar Allt – och Frågan ställer…

135

Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.

Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
vår sanna bibel och vår andeskatt.

Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,

en tyst idé, något jag inte vet.
– Men vilka är vi? – Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.

136

Nog visste Jesus! Han förstod att brinna
för sanningen och gav sig ingen ro
förrän han lärde. Vad för något? Jo
att penetrera lögnens ljusa hinna.

I intet skall de "troende" försvinna.
De följer ned mot gravens tomma bo
sin skattsökning i kärlek, hopp och tro,
men Sanningen skall blott ett fåtal finna.

De många missar Herrens parousi,
förförda i sin sömn av av drömmens toner,
den ljuva lögnsirenens melodi.

Ha, fromhet! Det är för miljoner!
Men frälsningen består helt enkelt i
att genomskåda alla illusioner.

137

Den andefattige är bara dum,
och salig ingalunda. Talrik skara
förvisso dylika. Må prästen vara
mentor och inte bara talfört stum,

prestera mer än bara Hum Hum Hum
i fromlig ton och ärligen besvara
de obekväma frågorna samt klara
ut vad som göms i vårt Mysterium.

Behovet är ju inte täckt direkt.
Säg hur förklarar vi det ondas gåta?
Begära svar är ingalunda fräckt.

All död, all nöd, all grymhet – man vill gråta!
– i Herrens eget Skapelseprojekt...
Vad finns här då för synder att förlåta...?

138

Så står det ändå alltid något åter
av tron: det kallas outgrundlighet.
Man accepterar att man inte vet.
Det tycker jag är klokt, hur tunt det låter.

En självmotsägelse? Javäl. – Försåter
…de finns, de utgör livets kvalitet
i själva minfältsgrunden, till förtret
vår tränselkringgångs smarta asymtoter –

Nå ingen är förvisso helt perfekt
man gör och tror så gott man kan med skumma
idéer. Överflödig och suspekt

må mummelmängden köa. Vi är stumma
men lämnar envar kyrkbänk katalekt
till företräde åt de hopplöst dumma.

139

Att dö är att gå bort och sedan vara
försvunnen; annars var man aldrig död;
om död man återvinner livets glöd;
då upphävs döden; man var skendöd bara.

Uppståndelsen må därför man förklara
ånyo; inte ens med helgad nöd
och näppe duger vad som sagts till bröd
och Logos åt de trognas frusna skara.

Vad finns det då för möjlighet? Blott en
är logiskt möjlig; ängsligt reserverad
må klippan stå i Undergångens sken.

Här står man. Här är man placerad
– på fasta grunden? – Nu är dagen sen
och Mörkerfursten rehabiliterad!

140

Men självmotsägelser är tunga stenar;
om Kristus dog, då var han faktiskt död,
och väckte Gud sig själv, om och med nöd,
då undrar jag vad sjutton Kyrkan menar.

Jag undrar också vad som nu förenar
ettt logiskt sammanhang som ger oss stöd
mot Synden? Bära korset han oss bjöd –
Säg är det Någon Annan som mig renar…?

Logiken måste vara trons aorta
för annars kan man tro på vad som helst,
så är man ju i grunden bara borta.

Tro bara det är vackert, elller äldst?
Men utan sanning kommer tron till korta
och aldrig må man vara nu så frälst.

141

Det är väl inte utan att man tappar
en räkning på hur många sammanbrott.
Hur många nedombrott. Har klockan gått?
Det var ju tråkigt! Skriv det här på lappar

och dela sedan ut dem: fina klappar.
Se, klockan kommer här igen så smått
på spaning efter någon tid som flott
och fyndigt om en liten stund den snappar

från golvet upp. En poppig melodi
är livet: Jesus Kristus rockar medan
vårt tempusbyte sparar energi

till Snövit. Sinnesfundigt log hon redan:
"Det här är porn", sa hon. "Cum over me
så får du lite mera popcorn sedan!"

142

Så plötsligt komna mitt i natten, se:
– ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det

är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!

Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten –

Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.

143

Vår tillvaro: i tid horisontal
och ständigt framförlängd, generationer
som följer på varandra genom zoner
av människohistoria i kval

och vällust, tystnad, tvång och val,
vadhelst du vill. Vår kunskap om miljoner
aspekter härpå grundar lärdomstroner
– vad ovanefter är förblir final

och oåtkomlig gåta: det får gälla
som trossak blott och svävande idé;
för inga människor kan föreställa

sig det mot tid ställt vinkelräta ske –
vi är ju tvunget endimensionella.
Så får vi spekulera, tro och be.

144

En sammanhållen damhöger må snöras
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.

I skolitiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i dalen stegrar sig till en kanon-
lavin! Låt fjärran valthorn sig fördela

på växtförädlade magnetfält kant
i kant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant

vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med Gud och skilda spännen.

145

I samhällsskeppets natt hör ingen hemma
och hemåt leder ingen korridor.
Jag vet en ocean. Där ute står
den öde som om döden kunde skrämma

sig själv till liv och sanningsöversvämma
ett annat hav: en grå minut, vi når
dit upp i lugna drömmar där vi går
från hytt till hytt i ljusare dilemma.

Gemenskap, vad är det? Till skugga gick
i motsagd stil all strävan att förena
sitt ansikte med andras ögonblick,

så var det. Vad nu än det kunde mena.
Det återvänder i förvandlat skick,
det okända, det grå, det alltför sena.

146

Jag tycker inte om dig. Det är fel
begrepp, men tro nu inte att jag hatar
dig, lyssna inte noga när jag pratar,
jag pratar med ett annat klientel,

demonerna i dina ögon, del-
vis oidentiska med dig. De matar
en annan fram i stöt på stöt. Jag ratar
dig med konsekvens! – Grymt är livets spel,

tro inte att jag älskar dig, var trygg!
Jag tycker bara om dig. Fullt harmonisk,
så är vår samvaro. Var inte skygg,

vår relation är inte ens platonisk,
vi står ju faktiskt bara rygg mot rygg,
den ene rädd, den andra lätt ironisk.

147

Vi förmår. Förmår vi inte minnas.
Förmår vi inget ansikte, en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
men dit förmår vi inte. Inte finnas,

aldrig. Av ingen vind förmår vi hinnas.
allt som vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.

Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.

De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.

148

Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer
och skådar oss miljoner ögonwatt

på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder –
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!

Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden

där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger där förbi du gick.

149

Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren

och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är tre:
herr Bodhisattva, du och jag – olé!
Beklottra sedan menetekelmuren

med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum

– AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten…

150

I natt är dagen slumpmässigt förbunden
med husens vinklar och musikens vrår
– ja, vad du önskar! Under tiden går
orörlighet från rum till rum, för stunden

djupt nedåtgömd i världens brunn; den
intakta metaforen undflyr oss. I år
är livet meningslöst, ja, du förstår
nog inte. Var finns enda offerlunden

som förklarar dessa ord med någon stark
berättelse den hängde mannen saknar
i varje osedd bok? – Men dagens ark

skall åter tändas. Linjespelet slaknar
i detta nu. Som barnen i en park
är människorna trygga där de vaknar.

151

Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.

Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.

Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,

vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.

152

Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,

det gör han punktligt. Böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen

och ropar ut min hyllningskör. – Förlåt,
det där var inte välfunnet. – Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,

som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.

153

Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund

är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
– melankoli! Den bleka tiden rinner –
Jag går till parkens tomma sorgelund

och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en

minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och varje ögonblick är här igen.

154

Fulländad skam; självdestruktion. Alarm-
signaler, laddade med vanvett, ljuder.
Så stena dig i sällhet. Natten sjuder.
Dig bär en flodvåg av svindel och harm

fram genom blodets himmel, hög och varm.
Så stig i salen häpen in! Dig bjuder
befängda madonnor och sköna luder
till läger djupt i mörkrets avgrundsbarm.

Nej låt oss nyktra till! Och genomskåda
chimärerna. Detta är inte lätt,
men nödvändigt. Förståndet måste råda,

det motsägelsefulla tydas rätt.
Se liv och död: här genereras båda;
kaotisk undergång på dubbelt sätt.

155

För många år har gått som spår tillbaka
mot ingenting; du ångrar ingenting.
Det mesta var en pendel utan sving;
dock! kommer strax en vind att listigt haka

sig fast i! Chans är viljans rätta maka,
som ödet ler mot! Och det säger pling
i glädjens kassa, så att säga, ring
din gud, för all del, be honom bevaka

din färd i världens stora äventyr
där guldet är till hands i stora gömmen,
hej, grip ditt tillfälle innan det flyr,

pass på och simma med den rätta strömmen!
– Jaja. Det lugnar sig när dagen gryr.
Du vaknar. Allting skedde blott i drömmen.

156

För vem är husen. Kvällen faller på
i samma ögonblick jag råkar ställa
mig frågan, vad nu än den kunde gälla
och vem; för vem, för vem är husen då?

Det finns så mångt och mycket att förstå
– men ingalunda allt. Som ord kan välla
spontant, med temperament, en tarantella
i sväng kring hemmets annars lugna vrå –

De frågar mig i kväll: för vem är husen?
Å, dansa ni med glädje, fart och kläm
och fortsätt sedan när jag släcker ljusen!

Då sjunger det i mörkret än: för vem
är husen? Och det är en natt av tusen
i alla hus där orden har sitt hem.

157

Förbryllad går jag i min gårdags dagar,
där afton liknar morgon, dag blir natt
och timmar sväller till minuter, katt-
skall ljuder och tortyren mig behagar –

En märklig vals. Den ruckar taktens lagar.
Mitt liv är i en bakvänd resa statt.
Nå lika gott! Jag kopplar av, så matt
att klockan stannar. Livet, det försvagar

sig självt med åren. Lyft mig i mitt hår
och skicka mig likt en migrant till Aarhus
i Gapet, där är livat värre, trår

jag äntligen min dans, en fest på bårhus,
begravningsplats, i ändlös korridor –
Det är skit samma. Världen är ett dårhus.

158

Förgäves det vi kallar kärlek! Jämt
och ständigt klassad: rena illusionen,
patetiskt enkel som en missad ton, en
förfelad lockelse som viltet skrämt;

vad är det för en vall som driften dämt
och spärrat stigarna ur farozonen?
Ridå! Din chans var ingen på miljonen,
publiken skrattar åt ett dåligt skämt.

Ånej. Det måste vara oförsiktigt
och vackert, sakta mjukt som en garott,
autentiskt och direkt, så intet pliktigt

att allting återstår, att varje mått
blir riktigt, ingenting är särskilt viktigt,
perfekt är brottet som ett vådaskott...

159

Förunderlig är Texten, intet lik.
Den fyller andetagen, tankestoppen
och reser mig till liv i andekroppen.
Av vad består den, då? På Intet rik

förblir den främmande och sval musik
av hetta sjungen hit från avgrundstoppen
som drar min levnad, händelseförloppen
så verkligt fram: det här är romantik.

Du som jag inte känner, du är Skriften
som driver genom lövverken med natt
i mannens dova blod och tänder skiften

av meningslika ord. I drömmens gatt
står mina segel. Underlig är driften,
o flicka, du vars namn är Sakta Matt.

160

Förvandlas till en sten: det smärtar än
för stenen översätter stenens heta
och kalla skrift till något vi kan veta
och omedvetet blir det strax igen.

Om översättning ber mig många män
och kvinnor. Hur jag än försöker leta
så kan jag inte hitta text. Förtreta
mig nu! Ty jag har redan skrivit den.

Och jag är någon annan: ingen alls.
Och inte vet jag alls hur orden lyder.
Det råder tystnad som ett vattenfalls.

Och allt är redan skrivet. Orden bryder
oss alltid. Sådan är var språklig malls
begränsning, vad till slut allt än betyder.

161

Förändringen är tragisk. En minister
som inte har portfölj förföljer den
som har portfölj. Vem är din vän,
din fiende i världen, seg som klister.

Vi kommer ingen vart. Det är en bister
och okänd årstid mellan fönstren än.
Man måste kunna misslyckas igen
och om igen tills varje öga brister!

En fjäril fladdrar lycklig mot sin död.
I nattens lyktsken ligger husen välta.
De blottar sina källare, vår nöd.

Vad ska vi göra nu då? Kanske tälta
tills morgondagen lyser kall och röd?
Den frågan lär vi djupt i drömmen älta.

162

Gestalt, min nöd och nåd, min grymma hona,
vad gör vi här? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och ser barmhärtigt skymningsljus förtona.

Avhållsamhet, så tänker jag, kan skona
min själ, men vilken märklig kropp förmår
en sådan lisa? Var den Kristi sår
och stolta död som lär all synd försona?

Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker mystisktt på var plågas spikar.

Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Jag fattar inte själv det här.

163

Han sysslar med en väderkarta här
på bilden. Stora vattenmassor stiger
vid stora floders mynningar som viger
dem vid det hav som väderskeppet bär.

En uppsänd barometer gick isär
i tunna luftlager; och vindar niger;
och över slätten växer åskmoln; tiger;
han vänder åter och lär ut det där.

En morgon har en klarhet som förvirrar.
Det är en dag med kyligt väder nu
och ögat ser i klarhet ser hur den irrar.

En pojke trampar is som går itu
på vägen där han går, nåväl, det klirrar;
vem är väl denne pojke? Det var du.

164

Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?

Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt

som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen

vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
– som äntligen dör bort i solnedgång.

165

Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.

De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?

Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.

Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.

166

Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,

akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
– en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
– Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,

...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,

i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.

167

Hur kroppen löser sig i natt och sakta
förlorar sig i timme. Den är klar
som tankens dimma, lämnad här och var
längs vägen inåt du är lagd att vakta

längs ögonblickens lyktrad. Att betrakta
dem är att vara utan minnessvar
på namn: identiteten som du har
förlorat. Det finns annat ljus att akta,

metod att undgå: dagens. Det är svart
och mycket tydligt. Vita fakta ringer
sitt ögonblick däri. Det är apart

att vara människa, som klockor stinger
ditt namn i dig. Du kommer ingenvart
i världen hur du vänder dig och springer.

168

Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.

Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.

För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,

skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.

169

Här är det, överallt… världsvirvelns mitt-
punkt, händelsernas centrum i kommersen
vars leenden tycks rusa kors och tvärs en
sekund bland alla, vindar kastar vitt

och brett i städerna, i vida spritt
spektakel, stundom är det rena pärsen
och stundom diverterande som versen
du läser nu; och var och en har sitt,

men du har inget! Våra dagar, lika
varandra, hastar mot en öppen grind,
den är vår Frihet; alla lyckas vika

undan den likafullt! Men lind vid lind
står parken bortom husen i sin rika
sömn… grönska… sakta avstannande vind.

170

Här öppnas rum, jag rör mig över marken
där löven vilar i sin sarkofag
av vind och väderlek. Här sker en vag
förväxling lik en text på drift i arken,

ett upplösande ljus, så stark en
förfäran ligger här i öppen dag
och osedd likafullt, förbjuden lag,
och skugga denna mulna dag i parken

– att allt förlorar sin identitet,
allt namn försvinner som det gångna året
och själv blir jag min egen hemlighet

jag inte känner, inte alls förstår ett
enda förvirrat ögonblick, men vet
att bara Intet väntar mig i spåret…

171

Jag ligger utsträckt i min lilla båt.
Det är vid klipporna där solen tömmer
sitt ljus, en enda makt som ingen dömer
och intet vet om stunden Efteråt.

Vad vet jag nu om allt av grymt försåt,
av lidande och död som världen gömmer.
Jag ligger i min lilla båt och drömmer
och känner: mig kan intet komma åt.

Men vad som över vassen börjat driva
mot strandens stenar, det är hennes namn
som aldrig någonsin jag vågar skriva.

Så har jag aldrig känt en öppen famn.
I moln fördunklad sjunker solens skiva
lugnt över någon egendomlig hamn.

172

Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén

från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben –

En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den

– just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.

173

I alla samtal växelverkar vi
som kör med dialektisk växellåda!
Vi låter alltid växelverkan råda.
På kommunikationen har vi pli.

Det som är vi är alltid även ni.
Då blir det växelverkan för oss båda!
Vi undgår därmed missförståndens våda-
brand nästan alla andra trillar i.

Vad sa jag nyss. Att ni är vi? Jag menar
att du är jag förstås, du hänger med?
Att jag är du? Förvisso! Jag förenar

bestämt min uppfattning med din idé.
Så blir det en av två, när tvenne stenar
i växelverkan bildar hög, och det blir tre.

174

I blygrått kommer rödhaken och tränger.
Det här är vida fältet. Denna mark
är sank. Personnevägen. Lugn och stark
är kroppen ännu. Fågelbenet spränger.

Och stark är luften som i pendlar hänger
från himlen ned där träd slår upp en park,
naturlig, liksom stratusmolnens ark
varunder ort och ord tillsammans svänger.

Trast, mata, hungerns ljus, tänk ljud
som långsamt brustit fram ur fågelbenet,
att gå där ingen moder är, stå gud

i världens öga, hugga tand i sten ett
moment i sönderfall och fjällad hud
i mättat bly; och uppehålla skenet.

175

Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.

Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.

Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.

Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.

176

Jag måste skriva, nu igen: så ödet
som mig beskärdes, smärtan som blev lag.
O flicka, du som gav så svårt behag,
beskänker sakramentet, vinet, brödet.

Det är en kroppslighet. Den för min död ett
steg närmare med varje andetag.
Den är en själslighet. Ur natt och dag
går dygnet, helheten och tankeflödet.

Av sällhet är min plåga sammansatt,
av pina blir min lust perfektionerad!
– Jag söker ej min framtid hinna fatt;

av minnet endast är jag intresserad:
ditt anlete förblir min enda skatt;
så är den saken slutligt diskuterad.

177

Jag måste tänka mig en storm, en riktig
och märklig storm som blåser våra ord
i trasor, så att deras mening, gjord
till mening, uppenbaras sann och viktig.

Den stormens sakrament förblir jag pliktig
min uppmärksamma blick, mitt altarbord
som göms när dödens vimpel visar nord
och Gud tycks närma sig min bädd försiktig.

Då finns här inga människor. Perfekt.
Nu blir det slutligt lugn och ro i världen.
För drömmens ögon är vart öga släckt.

Jag tänder nu en dunkel lykta, bär den
i natten ut där mörkrets ande, väckt
till stillhet leder mig på sista färden.

178

Jag skriver ingen enda rad om dagen.
Jag skriver sedan redan över den.
Så minns du? Inget skall bestå, min vän:
en sanning som består, för den är lagen.

Och rummet häver sig i andetagen;
du vakar, riktar ensam din antenn
av minne bakåt, ser mig gå igen
av natt och timme dövad, tom och slagen,

en drömbild; den finns redan inte kvar,
men nära var det att den kommer nära –
Jag existerar knappast ren och klar –

Och likväl må identiteten bära
det som identiteten alltid bar,
sig själv: vad allt vi har och kan begära.

179

Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
– patetiskt! Nu må skammen sakta pryda

med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de nog ändå bryda.

För hennes namn är ristat i mitt skelett
och lågorna: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.

De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.

180

Jag står: min egen lykta. Ligger ner:
min egen mark. Och andetagen: dova
av andetag. I månljus vill jag sova
och vakna. Åtrådda! I ditt kvarter

är paradoxen intet. Jo, jag ser
att allt är paradoxer, intet gåva
och allt förlust. O herre, vill jag lova
dig bönesvar som ljus åt bönen ger?

Förvirrande! är Ordet. Erotiken
här utanför mitt hus är mörk av natt –
Jag står i rampljus, och du är publiken,

teaterns Åtrådda, vars ögonskratt
är fullt av Måne. Sådan är mystiken,
min fattigdom, och sådan är min skatt.

181

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att slätas ut av obekanta händer,
nå på sin höjd ett ögonblick i sänder
och bara mycket tveksamt, mot betal-

ning, kanske; näppelunda har man val
i livet, där man vart man än sig vänder
får syn på samma gris med svarta tänder
och därvid grips av ångest och blir hal

om händerna av svett och råkar tappa
sin självkontroll, fast inte har man lust
att lämna ut sitt hjärteskval, den rappa,

fast inte särskilt jämna pulsen just
som båda benena blitt alltför slappa,
så att man välter för en sunnanpust

182

Jag trodde att jag var förlorad, mot
en låga struken. Och aprilsnön driver,
virvlar i vansinne. En skugga driver
omkring i minnet. Den är svart som sot

och tystnad. Världen lyser fram i hot
om någon samtid som till slut förbliver
vad än jag nu i min förtvivlan skriver
i hopp att denna skrift skall skänka bot.

Det finns en lycklig vilja som förfelar
sig själv, tills själv den äntligen är knäckt.
En stjärna lyser på mitt rum. Den helar

i natten, snar, min dag som nu är släckt.
Att foga samman alla lösa delar
i huvudet förblir mig drömskt projekt.

183

Jag vet. Det är så underligt i världen.
Man har väl trillat ner på galet klot
där ingen varelse har satt sin fot
med vettet i behåll. På huvudgärden

försvinner den i sömn tillslut, och när den
är borta finner jag min väsensrot
i drömmen kanske: i diffusa hot
och löften vilar världen; vinden bär den,

den lätta nattvinden, helt stilla bris
för världens ljusa luftballong som niger
allt längre bort i mörkret. Den är vis

som inget vet om världen. Se, den stiger,
den sjunker undan. Kunskap har sitt pris
och dyrast den varom vi alla tiger.

184

Jag vilar i min galenskap. Den svänger
som lyktor mellan billigt raseri
och jag vet inte vad; en parodi
på livet kanske. Timmarna förlänger

sig ut i sladdrig trötthet, och där hänger
man lik en ödslig trasa, lämnad i
den dumma vindens schlagermelodi
man tröttnat på för länge sen. Nå, klänger

man än sig fast vid linan? Vad för roll
kan detta spela? Sömnen kommer sedan,
barmhärtig som en nervtablett. En boll

för egna sparkar är man – spattigt! Redan
har morgonljuset räknat ner till noll
mitt drama nu, och kvar är bara ledan.

185

Jag är en mumie som ensam vilar
i skogens kista, i ett ständig brus
av motor, gummi, asfalt, hastigt ljus
från vägen nattetid, det flyr och ilar

förbi mig i en följd av breda kilar
i mörkrens mellanrum. Trafikens sus
förgår, förblir som i ett luftigt hus
när morgonljuset mellan träden silar.

Men allt som under ljusa dagen hänt
sänks ned i natten, drömefarenheten
är tyngre nu än än livet som blev sänt

till dig att vila i, knappt medveten
och slumrande, fastän ibland du känt
ett hopp, en sorg i all passiviteten...

186

Jag är i denna bild sen många timmar.
Trots dunklet är jag genast hemma här,
för allt är synligt, helt och fullt isär
i detta grå där bjärta färger glimmar.

Vid fönstret sitter han vars ögon rimmar
med mina, och den nyanlände lär
direkt det namn han ännu inte bär.
Det bjuds av skuggorna som stilla stimmar.

Vem går mot fönstret och vem sitter redan
vid fönstret och vem blir till fönstret förd?
Det är en fråga som besvaras sedan.

Den är så meningslös och oerhörd!
Och svaret uppenbaras gradvis medan
det rum som skiljer flyr sin innebörd.

187

Just denna dag var blå av hejdlös höst
och luften klar, och skogar, fält knappt rörda
utav en vind, av inga fåglar störda,
belysta utan oro eller tröst.

Där fanns en märklig skugga utan röst
och tystnad djupt bland ekar och dess börda
föll här till marken: löv, som sammansnörda
av vunnen frihet las till markens bröst.

Men i en glänta bakom dessa träd
som fridfullt, obönhörligt ställdes kala
och bakom fält av människornas säd

som vilade i höstens ljus, det svala,
tre ryttare! på sporrsträck under räd
mot okänt? mål varom vi ej får tala.

188

Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.

Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner

för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i

sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa – en smula.

189

Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen flyger av och far ur sikt.

Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.

Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
helt öppen. Man står bara trött och våt

i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.

190

Kvarter med fönster som förfallit. Ingen
betydelse i dem, de överty-
gar ingen. Eftermiddag: tung som bly
i ögat, opatina över tingen

som vida spridda samlats runtomkring en
sorts obefintlighetens lugna dy –
Koncentriskt växer rummet. Ständigt ny
är staden, stadd i rörelse med ringen

som leder ringen och den innanför
och innanför. Att vila djupt i parken
är gudalikagott och väl, flanör!

Kvarter med fönster som förfallit: arken
av glas och grånad vänder sig och rör
din rygg och lägger dina steg till marken.

191

Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.

Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.

Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill faktiskt bara lipa

åt alltihop till slut förargad, usch och fy
för kärleken! Vem kan ändå begripa
varför den ändå ständigt är som ny?

192

Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.

I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.

Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten

av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.

193

Liksom berättelsens herr Arenander
ser jag mig själv, en samling glömda blad
men nog så intressanta! Jag är glad
(fast glädjen prydd av ångestens girlander)

och kraftigt byggd med fantasins expander
och styrkt av Intet, som är, säg mig vad –
Jag flyger genom världens kalla stad
på färd mot drömmens bleka samarkander –

Det där är självsyn, stark identitet.
De inre äventyrens gröna hagar
är tillflykt där; det var min hemlighet

som nu är röjd; så är jag nöjd med dagar
som aldrig hinner upp mig, ty jag vet
min kraft att häva verklighetens lagar.

194

Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.

Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.

Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.

Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.

195

Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.

Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.

- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!

Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.

196

Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.

I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.

O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!

Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.

197

Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.

En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'

minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.

Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.

198

Man måste skriva dikt. Så alldagligt
är inte livet att litteraturen
kan undvaras; man undrar sedan hur en
kultur blev till om inte dikt av vikt

förgyllde tillvaron! Så är vår plikt
att skriva dikter som kan öppna buren
naturen stängt och höja över djuren
vår mänskliga gestalt på längre sikt.

Man måste skriva dikt av största vikt: en
förpliktande, vad heter det, ja, sak
som rör oss allihopa. Utan dikten

är människan ju på sin längd ett vrak,
ett lik! Så låt oss därför axla plikten
att skriva dikt; må det bli högt i tak.

199

Man måste tänka sig en riktig vind,
en storm som blåser orden till sentenser,
alltmedan de går sönder, mörknar, glänser
och flyr i natt som drömmens ljusa hind...

Ha, se hur Glada Månen sakta spind-
lar ut sin tråd, vi tvinnar den i tränser
och axlar dessa, överskrider gränser
i nakenhet för Herrens panna, blind!

Det är en storm av meningslöshet, detta.
Blås orden ur din mässingsblå trumpet!
Om världsförintelse må Gud berätta.

Låt bygga vanvettsuniversitet,
låt solen frysa i sin svarta hetta!
Vi vet nu bara att vi inget vet.

200

Man tar sig frihet, man är liberal
man blommar ut i trädgårn. Solen skiner.
Ah, vila i en hammock. Med sekiner
på banken är du både varm och sval.

Ah, denna sköna sommar! För på tal
nåt annat, helst, än fattiga kusiner,
varöver väderlekens piska viner
med snö och torka: kassan, den är skral –

Envar sin egen lyckas smed, för katten!
Här hjälper inget ynkligt gnäll och skäll.
Det viktiga, det är att sänka skatten.

Kusinen, då? Betydligt mindre snäll,
human och godsinnad. Snart kommer natten,
han tar sig frihet och blir kriminell.

201

Med allmänheten missnöjd vill jag yrka
ett eget rum, en avskildhet för män
och kvinnor ingen präst känner igen;
jag känner ingen själv. – Så skall jag dyrka

mig in till helgedom med fjäderstyrka;
för vill man sanningen, och bara den,
så får man vara nästan utan vän,
och dana sig en inre, mystisk kyrka.

Så må de fromma yra i det blå.
Vi viskar det vi lärt, som illa sargar
de övriga, de grå; de klagar så –

Vad skall man ta sig till, när vi förargar?
– Predika hellre för de andra då;
vi tillhör inte hjorden! Vi är vargar.

202

Med sinnet i ett tillstånd av orkan
och blod som rister ungt i hela kroppen –
trafiksignaler visar inte Stopp en
sekund – går jag i drömmen ut på stan.

Jag hastar som en krigsstigsindian!
Så häftigt följer Stunden, tankehoppen,
impulserna och händelseomloppen
att allt kollapsar i perfekt elán:

jag vaknar katapultiskt i mitt rum –
Och allt är plötsligt bara märkligt stilla.
Jag känner mig helt liten, svag och dum,

vaddå? Man får sitt nya läge gilla.
Min röst är skrovlig och min kropp är stum –
Den gamle mannen dansar ganska illa.

203

Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.

Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.

Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.

Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.

204

Min klagan, den har blivit utkörd; står
nu stum på gatan utanför i ljuset
från bilarna som drar förbi mitt hus. Ett
...slags ljussken kommer även där du går,

liksom en skugga vilken inget når,
förbi med tysta steg som hörs i bruset
på nära håll. Och jag kan känna ruset
din närhet bringar fast jag inte får.

Jag hör den lätta snön som faller
i fönstret. Aktar mig för ensamhet,'
bedräglig känsla, som ett luftigt galler.

Så finns här bara tom intimitet
emellan mig och mig, ett fånigt daller
varom du tack och lov just inget vet.

205

Minutens landskap vilar under vind
av våldsamt oberoende! Det blänker
av tystnad överallt: vår Gud, vars ränker
och forntidsplaner tänder synen, blind

för människan; och drömmens ljusa hind
försvinner hitom svunnen sjö; så skänker
sekunden länet andetag; det tänker;
där vandrar du mot ensamhetens grind –

En mytisk frånvaro är jag: här steg en
impuls av nuet liv i andekropp;
identiteten dör oss: ingens egen

sker stunden bakåt inom ljusförlopp
mot framtiden, vars väderlek, förtegen,
katolsk, besannar landskap, tro och hopp.

206

Mitt hjärta är allt snålare än ditt.
Det delar inte med sig av sin pina.
Det delar inte med sig ens av mina
små ångestfyllda tankar brett och vitt.

Det bjuder ej av smärtoknivens snitt
och låter ej mitt inres piska vina
ut över någon annan. Du har dina
bestämda plågor. Jag har bara mitt.

Mitt öde ringlar hop sig, i var vindel
finns där en torr och tvekande sekund.
Och årmiljarder tornar upp sin svindel.

Och Universum hukar i vår stund
på jorden. Se din egen ögonbindel
och slut sen åter med dig själv förbund.

207

Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.

Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du kanske såg en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
schäslong med överkast av smakfull taft.

Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop

av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
tillämnat dig som knappast hör min stämma.

208

Nej inte är du ensam sömnlös, vännen.
Vår Gud är stadd på samma väg som du.
Han stannar vid ett upplyst fönster nu,
han pustar, lossar något sina spännen

som håller världen samman kanske än en
järnålder eller två. Går allt i tu –
sök tröst hos Skriften eller Nalle Puh!
Vad stjärnor pryder ännu våra ännen?

Du svettas kallt och Ingen griper in
när i en kylig dröm du hastigt rusar
som nedför trappor, går i spinn

på något sätt och vithet brusar
i dina öron. Vaknar. Åter din
är tysta natten där Hans tystnad susar.

209

Nej, det finns ingen kulmen du kan nå.
Och fotspår plånas ut i guset: dina.
De spår du lämnat annanstans skall sina
i natt och kvar finns bara tiden då.

Så vittrande är detta land, så gå
där av och an, låt tystnaden förfina
ditt steg till eftertänksamhet och mina
som ingen löper risk att trampa på.

På stället röra sig, om dagen stilla
sig hem och lämna hela världen kvar
i fönstret, föreställning, dröm och villa:

till slut den bästa möjlighet man har
att undvika repetitionen, illa
förbländande är den. – Och natten? – Klar!

210

Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.

Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.

Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.

Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.

211

Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så inte är det varstans eldens blom.

Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.

Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.

Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.

212

Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.

Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.

Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen

och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!

213

I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.

Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?

Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.

– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.

214

I mörkret lyser ljuset oavvänt
och obesegrat. Höga Namnlösheten
förnekar världen, fröjderna, förtreten
och katastroferna den själv har sänt.

Han vilar evig under allt som hänt,
vem är Han? Tror ni kanske att jag vet en
förklaring? Icke så; identiteten:
förblir den okänd bortom allting känt?

Och världshistorien? Den är till ända.
Helt orörlig blev mänsklighetens dans.
Kulturen översvämmad. Landen brända.

– Eklips! Nu återstår en sista chans,
en klarhet inom allt. Så låt oss vända
vår blick mot Lucifer i all sin glans.

215

Så ovärdiga ord; banaliteter!
De tål nog inte säga sanningen,
och ännu mindre lär de veta den.
Den tillhör Kristi ickehemligheter,

hans tysta liknelser, identiteter
som växlar i hans bild förblir vår vän,
som säkerligen alla tycker, men
försvunna djupt i nattens tomma eter,

som bildar bibeltextens bakgrundsbrus;
så var då Herrens tystnad sagd, och mer att
förtälja finns; Guds sanning är abstrus

och synnerligen enkel. Och det sker att
det är fullbordat; och nu har vårt Ljus
just därför aldrig jordiskt existerat.

216

Vem bär ditt ljus i nattens undantag
inom mig som ett minne; inget annat;
vad mer än tiden har vårt liv förbannat
med gudomstystnaden som sker mitt jag?

O Sakta Matt, min tjej, som bringar dag
åt vinden här, ditt ansikte, besannat
med ickeexistensen, där vi stannat
i rörelse, du gör mig stark, men svag!

Liksom en fjärranvinda, mörk lanterna
står dödens stjärna. Våra blinda år
sker andras; se oss får de mycket gärna

där tidigare vi mot livet går;
det sker den bild vår herre torde värna
i andras tystnad, sin, men aldrig vår.

217

Den sanningen omkull kan ingen vräka,
att sexualiteten är vårt ve.
Så vad om celibatet? – Åh, det är
ett sår som aldrig någonsin vill läka.

Och lik välsignat måste vi oss späka…
Jag hävdar oavvänt min grundidé,
att Gud och Sex är samma sak, så be
om annat sanningsbröd att liknöjt käka...

Ty sanningen har inte stort gehör,
att vad som räddar oss är abstinensen;
vi dör om inte vetekornet dör.

Så omöjlig är världen, existensen!
Att vara avhållsam, det ger den för
vår frälsning nödvändiga transcendensen.

218

Katolskt är Ljuset, och katolsk neurosen.
Man syndar; man kan inte låta bli.
Man förbiser, jomän, att "jag" är "vi".
Jag syftar på den kända symbiosen,

så ofta närbesläktad med psykosen...
Försök med exorcism få lite pli
på själen? – Nix! Den tiden är förbi.
Släng dygdebältena med tankelåsen

och pröva knep av varje tänkbar sort;
förgör dem, övertala dem och be dem...
Försök besegra djävlarnas kohort;

det är en önskedröm att slippa se dem!
– Demoner kan man inte driva bort.
Man måste lära sig att leva med dem.

219

Det blåste hårt i ungdomen, så svår
var den. Den varade på tok för många
år av förväntan som blev grus och ånga.
All grönska dog. Jag minns det som i går.

Nu är jag åldrad nog; till ärr blev sår.
Allt syns förgånget. Skuggorna är långa
och flydda dagar sitter föga trånga
som trasor nu. Så konstigt bra jag mår,

så lätt var livet! Varför känna saknad?
Jag lever denna löpande minut;
jag vilar i min rymd, till natten vaknad.

I hemlig lyster står min tid på lut;
nu är jag här. Och vinden hänger slaknad
i grönskans lätta rörelse till slut.

220

Tro inte Gud är särskilt annorlunda
än världen. Kanske har han skapat den.
Dock händer att man liksom har på känn
att något främmande vill gry och stunda.

Vad detta Andra är kan man begrunda.
Här verkar Någon, fiende och vän,
ett väsen ingen känner väl igen;
och vill man bättre se, så må man blunda.

Sen öppna ögonen på nytt. Hotell
är våra hem! Som ingen vind är hemma
färdas vi mot en ständigt fjärran kväll

som faller lodrätt; skall den slutligt dämma
vår uppenbarelse, tangentiell
mot världen vi bebor? – Låt Gud bestämma.

221

Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur

är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur

är greppet. Långa gator dör och händer
sin otrafik omkring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder

i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.

222

I varje mänsklig kromatik: ett hål.
Alltid fattas någonting i tonraden
och döden växer sakta där och vad den
än är mot slutet har den inget mål,

precis som livet. Himmelens kupol
må övertäcka båda, hela staden
allt inomhus och utomhus. På baden
församlas barn från vädrets metropol

en lycklig sommar, drömmande och solig,
av någon fulltalig musik förd bort
mot klorblå himmel, fjärranbrus, en rolig

berättelse, en nyuppfunnen sport
av makt och tyst gemenskap: trolig
som kamrat är döden, livet? Kort.

223

Så utsökt fisförnäm, en skald är Yaagh!
Min sköna poesi är fylld av inget,
av tomma sidor, pampig tystnad kring ett
och annat, ord minsann, oändligt vag,

exxxakt är Yaagh, ett språkets mästarlag
i pluralis majestatis! Det springer
på planen ut! Publikens jubel ringer
och klockor brusar stort av domedag,

apotheosis, ragnarök och fest-
ival för mina tunna häften; lik en
big BANG av Genialitet (en rest

är resten), möter Vi publiken
i super-finstämd Tystnad! Vi är bäst,
helt underdånigt enig är kritiken.

224

Att slutligen ge upp, bli vild och galen
och lämna allt förnuftigt sammanhang
som landskap bakom sig, som flyktig klang
och minne. Berget fyller dalen,

natt blir dag och mörker ljus, livsfinalen
närmar sig nu, demoner högt i rang
sätter mitt blod i rörelse och svang,
jag tronar som en gud i dårhussalen!

Det är en frestelse att dö och bli
hemma i månljus natt som tär och sliter
tankarna sönder i vanvettsmagi,

ett dån av tystnad omger mig, jag skiter
i allt: en religion, en parodi
på världen, fylld av dans och dunkla riter.

225

Vad är det ljusa språket? Natten talar
i tystnad, och jag svarar: ingenting.
Av tomhet lyser Månen. Sakta sving
i tidens pendelrörelse förhalar

sig landskapsandetagens rytmer, alar
av skugga står längs blodet. Runtomkring
församlas syskonring på syskonring
av ting och röster. Lugna stjärnfall dalar.

Det här är världen. Jag vet inte vad
den är. Jag vet. Det här är stunden.
I vällust lägger orden sig på rad

på rad. Min glädjerika ångest, bunden
vid ljuset, vänder mörkrets bibelblad
ur språkets marker ned i vattengrunden.

226

Så mycket okänd mening bor i våra
förströdda ord, att allt får innebörd
och syftning, döden blir på porten körd
tillsvidare, och livet lägges i sin skåra,

en armborstpil mot mot Skönheten, att spåra
i tingen överallt, men samlad, rörd
av längtan, likt en ljuvlig viskning hörd
ibland, ett luftigt klatsch av Charons åra –

I liv och död förenas allt till slut,
i erotiken skymtar gudstjänst, mässa,
förmörkad liturgi som bär oss ut

i ljuset nu, liksom till en prinsessa;
envar av oss en prins; en tyst minut
med sanningsord! Förströdda liksom dessa.

227

Som blåsten rister parkerna i natt
berör mig det man kallar "kärlek" illa.
En effektiv kampanj, den mönstergilla,
var aldrig min. Som orden faller platt

ibland! Så locka mig till sång och skratt
och låt mig vända ryggen till all villa,
förförelse och dröm, o själ, var stilla
och lär dig tiga i en trollkarls hatt –

om den får gärna alla kvinnor skämta!
Man är en luggsliten och matt figur.
Mig själv skall snart nog någon Annan hämta.

Jag ler – och tittar ängsligt på mitt ur.
När skall jag höra dödens klocka klämta?
När skall jag slippa ensamhetens bur?

228

Ur dalens vida rymme ropar Buddha.
Han undandrar sig vårt förstånd, vår tid,
vår väderlek av enkel sinnesfrid;
vid sådan hemlighet kan ingen snudda.

Likväl är stunden vår. Förtroligt ljudda,
distinkta fåglar kallar hem vår id
till tystnad och förening. Andestrid
och bred är floden mellan jämt och udda.

Det är ett motsägelserenat fält
som ständigt överbryggar det binära.
Med tom förklaring är ett svalt beställt.

Så mycket viktlöst rum det finns att bära!
De många verkligheterna har smält
till intets fullhet ned. Det är vår lära.

229

I parken vandrar träd som bleka stunder
mot bakgrund av sig själva, i den tid
som är Guds egen. Öppna blodet, rid
i natt! Exil beträder dessa grunder,

som bildar andetag och vågor under
din bild av ingenting som väntar vid
slutet av Den Andres hemväg och strid.
På himlen speglar molnens gråa lunder

ditt hjärtas hastighet. En annan natt
betyder mer: att döden väntar nära
ditt andetag, en ögonblicklig skatt

av mening och förfäran. Bokens lära
har dubbel ickeinnebörd. Med skratt
och tystnad skall din kropp sin ande bära.

230

Hur mörk är mänskojorden. Kvällen brinner
och himlens svarta fåglar tiger still.
I hjärtat verkar Andens lätta drill-
borr nåd, och tidens tomma rockar spinner.

Guds andedräkt är blek och klar som thinner.
Och skuggor vandrar. De vet vad de vill.
Så lär ditt blod och Logos utantill
alltmedan världens månader försvinner.

För nu är Ödet, stannar likadant
som drömmens enda ögonblicksförsening
med korta steg. Och inget, det är sant,

skall undgå undergång och slutlig rening,
ty rummet upphör nu, det stupar brant
rakt ner mot Dödens Ord och Livets Mening.

231

Din blick är tung av natt och rönnbärsklasar.
Det är en kroppslig, mycket tydlig höst
som talar till dig med förblindad röst.
Den blir ett hemligt rum där skuggor hasar.

En klocka slår. Och hela världen rasar
som sand och minne i ditt mörka bröst.
Då kommer Herren in med vin och tröst
som hjärtat in i nåden sakta fasar.

En lika gradvis, blå transformation
är kvällen. Milda ekon börjar rimma.
Du nalkas lycklig en förbjuden zon.

Ur vida spår hörs andekörer stimma
som regn och samlas i gemensam ton,
bekväm, irrationell som denna timma.

232

Och solen står på skogens rand och glor, den
vill inte veta vad den inte vet.
Ett hjärta växer bakom tun och vret,
dess namn är tystnad över hela jorden.

Så låt oss slå oss ner vid böneborden.
O Herre, kom till oss. Din blick är het,
ditt andetag är stark identitet.
Den hjälper oss att finna meningsorden.

O landskap i vårt bröst, o vaga gård.
Vårt blod av guld slog ut i blom och dog en
bedräglig nattmusik. I dödens vård

skall nåd förtingligas; så hemligt slog en
förlorad klocka i ditt Verb. Och hård
som fakta vandrar solen ner i skogen.

233

Det är en kväll när regnet börjar falla.
Jag röker. Jag vet inte vad jag vill
och hela livet tycks mig mest som spill
och meningslöshet; så sjung faderalla

i kör; personligheterna är kalla,
mitt schizofrena jag ett stim av sill
och ingen vet vad livet tjänar till.
För livets tomhet skall vi ändå palla,

vi alla som är en och samme: jag.
Och kvällen faller. Så gör regnet. Ljusen
tänds upp och det är inte längre dag

då ljus är ljus och jag är jag. Lätt frusen
vid fönstret sitter jag alltmera vag
och drömmer mig ett leende bland husen.

234

Vi lär, att Universum bildar skum
av alldeles enorma dimensioner
med stora bubblor skilda av biljoner
galaxers spända hinnor; man blir stum –

Vi har ett stort problem med detta rum;
de flesta möjliga gravitationer
blir otillräckliga, om alla zoner
som synes tomma fylls av vacuum.

När alla kända lösningar fallerar
och lämnar sökaren i mörkret vill
i undran över det han observerar

så skyr man lägligt mera tankespill;
men skum är någonting som väl armerar
det rum det fyller; tänk nu lite till.

235

Ett blåsigt höstlandskap: där har vi än en
figur: en leende och tankfull mall
för det mentala;dubbeltydig all
realitet förvisso. Intellektets spännen

fixerar inte allt, så tag och ränn en
förrädisk vattenlöpa! Under skall
går sura karlars glada hundar vall
med vinden, eller kanske rentav männen –

Ja, vinden var det. Vad är det som bär den?
Jo vinden. Väger inte särskilt många ton
fördelad över skog och sjöar där den

beskriver blott sig själv. Vi tror John Donne
har både rätt och fel om mänskovärlden
som är på resa i herr Gustafsson.

236

Precis som världen genomblåst är sinnet
av denna. Jag är full av energi,
jag menar den det är att vara i
sig själv, i kvanttillståndet, själva spinnet

som ständigt spänner enkelheten in ett
moment ånyo... Hör trafiken. Vi
är människor på väg, vi far förbi
varandras speglar men blir kvar i minnet

som också rör sig oavbrutet här
och nu. Förbliv i dig och hör musiken,
betrakta fönstret! Himlen dröjer där,

den rör sig oavbrutet framåt lik en
regatta förd med ljusets fart sånär
som du är stilla mitt i ankarviken.

237

Se, Jag är mästare på Vila Yoga!
Jag ligger ner och vilar varje dag
från kväll till morgon; sådan är min lag,
min hårda disciplin och ädla plåga.

Så högt den flammar, o min andes låga!
Jag kompromissar aldrig; sån är jag
från morgonen till kvällen. Obehag
och möda hindrar inte mig att våga

mig ständigt framåt i min vilas drag-
kamp, oförsonlig och med helig tåga
armerad, när en värld av dunkelt slag

ifrågasätter mig och jämt vill droga
mig upp med "lutheransk" moral och vag
förträfflighet man vill just bara såga…

238

Nu kommer sommaren med ljus och åter-
komst, nu är sommaren tillbaka här
i denna del av världen som jag bär
på mina axlar; lätt till sinnes låter

nu åter all musik som annars gråter
som om jag världens sorg på skuldran bär –
Mitt lätta huvud lever som det lär:
ett lättingsliv i sus och anekdoter

berättade av tystnaden som finns
här inne högt på kroppens lilla tinne;
förstår jag redan hur min livstråd spinns?

Intrigerna? De får nog rum här inne.
Epikuré med ålderns rätt. Jag minns
så väl all nöd men jag har frid i sinne.

239

Din grund är du! Jag menar andetaget
som mitt i den sekund som slutar här –
Vem vet vart tiden, ofullbordad, bär?
Det är en fråga av det tomma slaget.

Jag fryser lite grann. Jag känner draget
från mörka springor överallt: begär
och plåga. Så tycks livet en chimär,
ett övergångstillstånd, det obehaget

går över inom kort och redan nu
är andetaget oavslutat, bunden
intill en tid som oavvändigt bru-

ten flyr mot tider som var tid för stunden
och sedan inte mer är tid är du,
din rot är du, förgänglighet är grunden.

240

Diagonal som blixten! Lika stilla
förstummad; stora ekar som stängts in
för alltid i sin ingenstansfärd: min
och din, en värld, den stora och den lilla

en kvalmig dag. Vem hör en fågel drilla,
vem sätter elektronerna i spinn
och skapar, genomborrar drömmen, din
och min gemenskap, världens ögonvilla

med dunkla trappor ner till Gud som svängt
sig upp från världen mot vår tankes gömme
där varje ögonblick, som helt befängt

vad rätt och sant du än har tänkt och drömme,
på färd inunder ekar utestängt
vår heta tystnad i sitt innandöme.

241

Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett

väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -

Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt

den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.

242

Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.

Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.

Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst

kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.

243

En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.

En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka

till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.

Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.

244

Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I lidandet förblir du, timligt skjuten.

Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.

Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?

Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.

246

Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.

Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...

- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid

vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -

247

Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder

sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -

I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax

till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.

247

Den gröna sommaren har blivit stilla
så stilla som ditt ansikte: en klar
kristall; men bakom aftondammen skar
en smärta i fåfänglighet dig illa.

Om det var verkligt eller ödslig villa
- vem vet. Men blommor dog i ont förvar
och koltrastens förskrämda sånger bar
dig bud om ofärd, natt och blod att spilla.

Din sömn är likväl ännu inte störd.
av denna blinda oro. Fridfullt susar
den övergivna skogen sakta förd

mot byarna allt närmare och tjusar
de sovande. Av årets välljud rörd
är ännu jag med hågkomst som berusar.

248

Om aftonen hörs gökens klagan dö
i skogen. Axen böjs. Så gör den röda
vallmon ävenledes, såsom i möda.
Ovädret stiger, speglad av en sjö:

hur den är svartnad likt en fallen ö
av hotfull himmel. Träden står som döda
kring tysta fält med blek och dyster gröda.
Det är en ny och främmande miljö.

Nu är jag hemma. Jag kan tydligt höra
din klänning prassla där helt tyst du går
i vindeltrappan. Någonting tycks röra

vid pannan. Vit är denna hand som når
det stilla ljuset, släcker och vill föra
mig ut där stjärnlös natt och stiltje rår.

249

Den mörka andedräkten här bland grenar.
Förbi olivträdet har någon gått
där blommor svävar kring en ro i blått
och tystnad bor i några gömda stenar.

Nu fladdrar ljusa vingar, natten skenar
hit in...hur ödmjukheten plötsligt fått
en smärtfull karaktär där friden stått.
Vad oro sinne och natur förenar.

Från blommigt törne droppar långsamt dagg
Strålande armar öppnas och förbarmar
sig över hjärtat, hårt; det hyser agg

som ingen känner. Vilka dessa armar
än är...de fjärmar kanske vredens tagg
och bringar tröst i denna värld som larmar.

250

De gudar som oss elden lånar från
sin himmel måste därutöver skänka
oss heligt lidande och sorg, försänka
i mörker människan i samma mån,

så säger jag, jag är en jordens son,
så måste jag, till kärlek ämnad, tänka."
Han tystnar. Ingenting tycks kunna kränka
den tystnaden som ter sig lik ett dån.

Han ser i flodens vatten fackelbränder,
hör vagnar gnissla högt bland fjärran berg
och läser bud som mörka skogar sänder.

Som kåda är hans egen kropp och märg,
hans blod då? - Ingen vet vad som där händer
och ingen visste någonsin dess färg.

251

I människorna sådda ligger fröna
och skyndar sig förbi varandra kvickt.
Som skogar tynar chanserna på sikt.
Av mögel täcks det lätta och det sköna.

Tillfällighet är allt som kan belöna
till slut oss alla. Stunden ligger dikt
mot ögonblicket an. Vad är av vikt
är allt och ingenting som finns att röna.

Nå, människornas tid var dum och seg.
En mängdberäkning gör de digitala
skyltföntren nu av oss som gick och teg

här nyss förbi. Sekunderer dröjer svala
där trottoarer mäter våra steg
som svinner ned längs ensamhetens skala.

252

Jag bor i huset. Starkare än jag
är huset. Jag är ensam här, och många
besöker huset, och jag hör dem gånga
omkring och småprata, en blek och vag

men närvarande skara. Det är dag,
jag drömmer inte! - Även kommer långa
sömnlösa nätter; jag hör redskap stånga
mot golv och väggar, gästerna tar tag

och städar huset åt mig, tack! Jag bjuder
på middag sen med damm från alla vrår
och vinklar djupt ur minnets latituder

upphämtade och rätade av år
till kryddor. Svaga melodier ljuder
- tills huset åter tyst och ensligt står.

253

Vår resa, ställd till Japan, stannar här:
i Japan. - Kan vi kanske precisera?
OK, Kyoto. - Ja? Och ännu mera?
- Äh men lägg av! Vad är det ni begär

av oss! Det här är Japan, vi är där,
OK? - Jaha? Hur kan vi kontrollera
det här? Och veta mer bestämt att era
uppgifter stämmer utan stort besvär?

- Äh men håll käft då! Vi har faktiskt annat
för oss än stå och tjafsa med en VÅG!
- En VÅG? Nej VÄDUR, hörnini!? - Förbannat!

En är våg är lika VIKTIG! - Oj! Här låg
då Japan där er resa tycks ha stannat,
men säg, hur kom ni dit? - Vi åkte TÅG!!!

254

I varje missvisning bor en kompass,
ett vägval ingenstans, men ut ur tiden
och in i något annat liv. Beriden
allt längre in mot drömmarnas terrass

på berget NED i värdelandets klass
av intressanta landskap, bakåtskriden
allt längre UPP däri går kroppen, vriden
av tanken alltmer sidledes i jazz

och andra lugna rytmer lockad inne
med löfte om en salig undergång: dit ut
bar stunden hän, behåll den i ditt minne,

bevara den i varje ny minut
och möt den NU med öppet ryttarsinne:
där börjar färden och där tar den slut.

255

Förtagen är effekten! Lås mig inne
i ljudets svängrum där det rena bor!
Jag siktar ingenting; med sinne skor
det inga sig förtydligande sinne

för dessa ord, som bildar upplyst tinne
och förberedelse till skott; jag tror
på Via Negativa, jag blir stor,
mitt tal är högt med Gud och Noll i minne.

Affekten är förtegen! Flyg mig hem
till Månen som är lika tyst och sluten
som själv jag vill i bästa mål, så vem

är du som inte hör? Ställ ut en
lanterna i din garderob och stäm
oss återtåg på ren gitarr - beskjuten!

256

Visst höll jag mig till sanningen i Ghana!
Tog båten över Debussys La mer.
Sen flög jag lycklig mot Kap Finisterre.
Så kom jag fram till toppen av Tirana.

Nu anla jag en väldig landningsbana.
Mot Universum bar Raketen här...
Men allt blev kvar. Nu ställer jag mig där
att över världsbefolkningarna spana.

Geni! förkunnar jag mig klart och käckt.
Men pöbeln rusar vredgad ur krypinnen
och risken är att man brutalt och fräckt

strax puttar ner mig ifrån ärotinnen -
Jag tror ändock att jag i stort korrekt
har skildrat mina underbara minnen.

257

Vid seger i ett ögonblick har ingen
begrepp fixerat som förstämt begrepp.
Ditt språk förblir ett illa lastat skepp,
melankoli är stapelvaran, tingen

därinne saknar existens och ringen
av mörker sluter sig. Så tag och släpp
vad du har åberopat här och täpp
sen hålen till, lägg gryning runtomkring en

försvunnen livshistoria som ingen vet
ett jävla dugg om! Är det seger, detta?
Nej, här finns inte någon hemlighet

och ingenting förflutet att berätta.
En obestämbarhet är din identitet
och så är min. Vad drömmarna blev lätta.

258

Vi dör och arbetar i dessa njugga
och obestämda dagar, timmar utan salt
och mening radade i spalt på spalt
men utan text; ett ingenting att tugga.

- Identiteten! Den är som en skugga.
Men vems är den? Det blir mörkt och kallt
omkring oss här. Vad är det för gestalt
vars tystnad egendomligt nu tycks dugga

sig in i vardagslivet. Det blir lins
och ljus för vårt betraktande i ringen
av allt vi röner, känner, lär och minns -

Så tycks det finnas Någon mitt i tingen
redan - men när vi tittar ditåt finns
i samma ögonblick där alltjämt ingen.

259

Ta skamgrepp om sig själv: jag glor och sneglar
och tycks mig billig som en riktig gris.
Har drömmarna ett överlägset pris?
För högt i bild är annat liv, där seglar

en sorgsen vinter bakom nattens reglar...
Det är en lyckodröm på sätt och vis.
Och fåglar flyger mot en plan med is
och barn, beslutsamt sanna liksom speglar.

Jag är väl människa, gemenskapsvarg
på gång i helskogslivet längsmed raka
stadsögonblick, en tid, förvänd och karg,

med blinda trädtoppar i ständig vaka
försänkta; stöter mot en kylig sarg
av tvekan. Sedan stiger jag tillbaka.

260

En trädgårdslykta? - Avtäck metaforen
i NATT! Jag stiger närmare ditt hus
som Ande, danad av trafikens brus
i fjärran, bakom nöden, minnesåren

och tavlan i din kammare, som dåren
bebor i tysthet redan: en diffus
bekantskap, det är INTE jag, ett sus
i rören är mitt namn, som ögontåren

i ljuset, DITT: o nattlanterna; tu
är vi? det ska vi bli? Som lindens grenar
vid trädgårdsgränsen närmar jag mig nu

ditt fönster, VITT av lyckoskräck, jag menar
det börjar tändas till förening! Du
är Namn och Jag: det som förenar -

261

Jag bär en tvivelaktig hemlighet
inom mig. Det är någonting som illa
bestämmer väderleken i min lilla
världsdel i dag, en galen kvalitet

i bleka skuggor, och såvitt jag vet
bor ingen under skrämda tak, förvilla
mig nu igen! Och det blir stilla
och paranoiskt. Min identitet

är osäker - förvilla mig i vaka,
väck upp mitt namn där andra namn har såtts!
I källarfönster brinner ljusen raka

av ångest! Intet vansinne har spåtts
mig, ändå för mig tystnaden tillbaka
dit där mitt eget självmord har begåtts -

262

Det där är alltid omöjligt i grund
och botten. Motsäger sig självt. Förbrinner,
förbränner. Sorgen innanför: som thinner
i luften, eftermiddag, varje stund

är orimligt förskjuten, vem är kund
hos verkligheten, gatorna försvinner
- melankoli! Den bleka tiden rinner -
Jag går till parkens tomma sorgelund

och minns: det där är alltid aldrig, ingen
är där; det där är alltid säregen
förtvivlan, fågeldöd, jag går omkring en

minut och vänder åter in i den,
för tiden undflyr ingen, orden, tingen
och nästa ögonblick är här igen.

263

Jag har ett starkt förhållande till Månen.
Han är mig när. Han är min enda vän.
Om han är borta, kommer han igen,
det kan man lita på! Betalar lånen,

det gör han punktligt. Alla böner från en
devot sympatisör som jag blir stän-
digt hörda. Och så vidare på den
tiraden. Hör, jag lyfter megafonen

och ropar ut min hyllningskör. - Förlåt,
det där var inte välfunnet. - Det spelar
väl ingen större roll. Jag är devot,

som sagt, och trogen Månen. När jag felar
förlåter han mig i sin gula ståt
och höghet som jag därvid mystiskt delar.

264

Hon är ohyggligt ledsen. Hon vill vara
förenligt ren och SMUTSIG! Varför det?
Vi söker svaret i musik: do re
min älskade, vet hut! Jag skojar bara.

Låt klarhet sökas i musik. En mara
är annars livet: bokstavligt och tve-
tydigt så sant och rätt. Dessutom är
hon ledsen, varför? Ingen kan förklara.

Låt därför orden dansa bort i natt
och toner! Kvar blir sedan bara orden.
Hon är extatiskt ledsen, skön och matt,

vem är hon? Offer för de fromma morden
förrättade i dur och moll. Glöm att
de sker, så sker de inte. Frid på jorden.

265

Det här är bistro Paradox! Vad Vilni-
us OJ är mycket trevligt, eller hur.
Jag tror, att människan bland alla djur
- men vad? Det handlar ICKE om den sill ni

förväntat er på tallriken, så spill ni
hur mycket NI vill, det är bara tur
om fakta överlever denna tjur
som står på bordet här och fyllnar till, ni

förstår, det köttet är ett dåligt skämt,
ho ho! Säg får det lov att vara sluring
på salamander? Kräsen må man vara jämt

ehuru inte det; det var en luring;
vad herren Faster sedan har bestämt,
lär spela föga roll men kosta pluring!

266

Det här är sakrament till självnaturen,
förstår du? Jaså kanske inte det?
Åh, kanske? Nå, vad gagnar det att be
om mera cognac? Lyft på tutiluren

och pingla Månen då! Bland alla djuren
är zodiaken tolv, men vi är nästan tre:
herr Bodhisattva, du och jag - olé!
Beklottra sedan menetekelmuren

med ExOTIKENS evangelium,
vad trodde du? Här går nu het kring smeten
svadan; förblir i själva verket stum

- AVLÄGSNA BEHÅ! Högt står minareten.
Rop från kameler, fjärran Mysticum
skall föra oss från Här till Evigheten...

267

Vi startar folkens vandringsfart i natt
och flyger bort som streck mot gömda länder!
Ingen är inte med där detta händer.
Det skådar oss miljoner ögonwatt

på upplopp i det tända faktum att
precis det namnets kraft är vad som sänder
programmet innan etervinden vänder -
Var hälsad, sköna flicka, Sakta Matt!

Intensitetsomkastningar för stunden
kan ej radera Grånad i din blick
som för oss bortanhem till morgongrunden

där vi blir en och oförlupen klick
av mörker: det är bara jag, som bunden
vid stenen ligger, där förbi du gick.

268

Det vi förmår, förmår vi inte minnas.
förmår vi inte minnas: som en brand.
Vi ser den där på vikens andra strand,
och mer förmår vi inte. Inte finnas,

igen. Av ingen vind förmår vi hinnas
allt vi förmår är ströva bort i sand
och mörker. Där finns ingenting, ett land
av ingenting att synas och besinnas.

Och våra eldar? Släckta. Var de brann
förmår vi inte minnas. Varför brann de?
Det vet vi ingenting om. De försvann.

De andra liknar inte oss, och bland de
försvunna går de. Deras eldar brann.
De brinner inte längre. Här försvann de.

269

Du känner någon spänning när du rör
vid ytan, det är något där som tänder
ditt blodomlopp till sammanhang och vänder
förgängelse till lycka innanför

det sovande som ingen skillnad gör
och ingen mening genom rummet sänder.
Du vill begrava dina ljusa händer
i denna tystnad som du inte hör.

Det är ett huvud, sovande. Ditt öra
är seende nu lagt till pannan. Dag
och natt är inne. Vågar du förföra

till havets andning oss där du och jag
tillsammans på vår aftonstrand kan höra
vad som till undergång är dömt en dag?


270

Visst gör det ont att brista. Nästan jämt
och ständigt här vid randen av det inga
och alltför svarta, motsägelsen, ringa
är trösten att det overkliga, dämt

i dina ögon förefaller lika skrämt -
För båda hör vi dissonansen klinga:
alarm, alarm! Och jag vill bara springa
i väg som ertappad med dåligt skämt

- så pinsam Döden är, så skymflig drömmen
om närhet, liv och verklig poesi.
Man måste skydda livet djupt i gömmen

av illusion mot livet, parodi
på livet. - Medvetandeströmmen
förgrenar sig till slut. Vi gör sorti.

271



272

Det är en riktig damhöger att spela
i tillfredsställelse med explosion
och karriär: hon tjänar en miljon,
hon får så bra orgasmer av det hela.

I politiken är det, mänskligen att fela,
så mycket otalt; våra dystra ston
i hagen stegrar sig och tar mig ton
- adjö! Låt fjärran valthorn sig fördela

på växtförädlade magnetfält kant
i nederkant med tystnaden som männen
bestämmer sanslös, föga intressant

vid mörkrens botanik där högt ardennen
går upp i oförstånd till Månens slant;
den pryder oss med guld och skilda spännen.

273

Så plötsligt komna mitt i natten, se:
- ett koppel hundar, oförklarligt glada!
Och himmelens försvinnande armada
av moln i naftalinvitt redan, det

är skrinet, låst och svävande, var är
det inte det? Då vill jag hellre bada
med dessa glädjens hundar, vilken svada
av snatter, knatter denna kommitté!

Förfärligt är att ständigt söndersliten
och svingad upp till människor och dag
i katapulten födas och bli biten -

Men sinuskurva och förvandlingslag
av ständig återkomst är levnadsriten.
Vi är tillbaka, hundarna och jag.

274

En juninatt mot dagning sakta lider
och mellan stammar strålar Venus vit
i skogen och jag sänder blicken dit...
En skönhetssyn, så stilla, när jag skrider

i tanken framåt tycks det att den glider
min själ till mötes, att den kommer hit -
Då vill jag böja knän i någon rit
jag inte vet men sann för alla tider...

Än hellre vill jag djupast i min själ
en helgedom åt dig, min stjärna, gömma
och fira dig, som alltid gör mig väl

var än jag går, hur tårar än må strömma,
du ler, du helar min akilleshäl,
och låter mig i ljuva timmar drömma.

275

Höstmorgonfriskhet, luft som klingar ren,
eteriskt ljus och klar, från tusen ringar
av skilda ting som luftigt klangen svingar
emot mig där jag går genom allén

från värdshuset, då är jag tidigt sen
på något sätt omgivningen betingar,
invävd i denna symfoni som klingar
omkring mig där jag går på lätta ben -

En våg, som andas svalt och lent från stranden,
en spindeltråd, som över marken brast,
en lärkas drill, så plötsligen försvann den

- just så! Hur allt förändrar sig i hast
och svinner likt en fläkt mot fjärranranden,
tills blott ett minne orden håller fast.

278

I juni vaknar ljuset mycket sakta,
liksom en svävning mellan dimension
och annan dimension: den lätta bron
vill jag bestämt för ord och patos akta

och bara nöja mig att tyst betrakta
det obegripliga. Såsom en fredad zon
är världen nu, i glansen av en ton
från någon gud som intet har att vakta.

Så gör dig ingen brådska. Ta det lugnt,
ligg kvar i sängen och låt ljuset sila
sig samman med dig, nu är livet ungt.

Så unna dig att bara se och vila!
Så snart blir livet åter rått och tungt,
så snart du måste åter gno och ila.

279

Vad vi måste minnas, vet vi ändå.
Förbi ditt hus går backen. Skogen dröjer
sig kvar i det förflutna, liksom töjer
på det. Den växte aldrig riktigt å-

ter efter branden… Ljuset, ostört på
sin promenad bland stammarna… det röjer
oktobersönderfallet. Himlen höjer
sig här till marken ner, en mjuk ridå.

Och andras händer i mitt huvud kramar
varandra till en lång och ensam ton
liksom ett enda öppet fönster ramar

ett ljud av all trafik i en miljon-
stad någonstans... som friheten förlamar
rörelsen; minne; stillhet; position.

280

Att nysta upp ett bakspår - ja man kan,
och man kan göra saker lätt för alla.
Till stor del tvång. I gläjde likväl falla
i ledet in, det måste alle man.

Ja, bakspåret. Vad var det som försvann
i förgrunden? Man måste noga valla
sin flock av ägodelar. Ont står kalla,
förbrända nätter kring dem här och brann -

Bakspåret var det. Det är mycket riktigt
ett bakspår. Detta måste vi ha klart
for oss, och alltid nysta högst försiktigt

i bakspår! Vad som härmed lägges bart
är oväsentligt. Bakspåret är viktigt
för er. Vi kommer hem till världen snart.

281

Du drar dig ur mitt liv som tråden ur
ett halsband rinner. Timmen överskrider
min ensamhet. Du vet nog hur jag lider
och inte lider. Öppenhetens bur

är plötslig. Som ett vilt och fånget djur
står världen utanför med tysta tider
tillsammanförd i ett komplex, där sprider
sig ut ett jag, blir mitt. Personkultur

är greppet. Långa gator dör och händer
sin trafik om kring mig, anonym,
försvinnande och slug, på språng mot bränder

i ansikten där postmodernt enzym
fördelar väderleken åter, vänder
dig hem som människa i ny kostym.

282

Det doftar av lavendel och jasmin.
Till bakomberget kommer vinden ständigt
ur solnedgångens ögonblick: oländigt
som alltid. Sådan är geografin.

Jag sitter på terrassen. Dricker vin,
förklarar lycklig: sant var allt eländigt,
beständigt så! Som drömmen utvändigt
befintlig är ditt väsen, industrin

som ständigt arbetar i dina svåra,
bestämda ögon, vet du, staden där
är lika mörk och varm; och våra

flyende blickar möts i vänskap, bär
erotiskt ögonblicket framåt i den fåra
som tiden föranlett och stannar där.

283

Fixera ögonblicket. Medvetandet
dör bort. Beskriv ett världsallt. Vem
skall gripa kring dig i ditt eget hem.
Du håller redan i den vänstra hand ett

väsentligt föremål du funnit bland ett
försvunnet antal föremål. I kläm-
kraft stor din hand, så höj den, stäm
sen tingens omloppsflöde, stanna bandet -

Din röst som jagat rastlös fram är släckt
och lugna tankar kommer nu tillbaka
med alltmer oåtkomliga objekt

den svarta rymden undandrömt. Försaka
det svunna och svep undan håret. Väckt
är tystnaden där du har satts att vaka.

284

Från tolkningen kan inget redan höras
och tanken växer här ur kroppen in
i rummet, visslande. Här är ett spinn,
en luftig vibration. Det vill beröras.

Och hjärtat hoppar fram. Nu kan det föras
rakt genom låset fram, ett stort krypin
är världen; så fall upp och sök och finn
allt stöldgods! Det är allt som måste göras.

Gå sedan djupare förvirrad, tyst
och blek i sakta vidgade tamburer
med tomhet, ro och vila. Ej ett knyst

kan höras ännu där. Längs väktarkurer
passerar du i skriften, ögonkysst
i ständigt smidigare ligaturer.

285

En första rörelse, som kunde vricka
i gång en tid, en väderlek som hinns
hit fram av sina vindar? Nej det finns
nu ingen. Må så ingen klocka ticka.

En första ordning, varmed Gud kan sticka
stjärnorna hem i himmelens provins
att lysa ned i teleskopets lins?
Nej ingen sådan heller! Låt oss skicka

till ingenstans i rymden våra bud -
Oändligheten viker undan alla
förtrogna rum för världarna och Gud.

Som alla ting är andra ting! Den kalla,
förvända natten låter dagens skrud
till Djupet nedom ord och mening falla.

286

Den bedjande i egen tystnad gjuten:
en form som inte innehåller allt;
den är för sårad själ såsom ett salt.
I det lidandet förblir du, skadskjuten.

Du kommer inte undan det. Helt sluten
i verkligheten inne gör du halt
vid muren här och det är bittert kallt.
Din tro är död och bönens vinge bruten.

Så är realitetens original
men jag vill inte acceptera detta.
Säg varför bön, i denna jämmerdal?

Säg varför vrida sig i köld och hetta?
Nej, var då hellre stoiskt ljum och sval;
det är såvitt jag kan förstå det rätta.

287

Om jag nu kunde klä dig vackert, göra
tillgivenhetens bilder till din dräkt
syntes du allra bäst med ljuset släckt
och kunde du mig än en gång förföra.

Men det är skillnad mellan kan och böra.
Man är ur illusionen en gång väckt
och du av tjänlig glömska övertäckt.
Nu skall vi inte mer varandra störa...

- Har trånaden sin gräns? Nå, överskrid
den då och tag ett sakta steg tillbaka!
De svåra minnen som jag döjde vid

vill jag nu än en gång med glädje smaka,
förlorad in bland liljor, svunnen tid
som åter genomtränger sömn och vaka -

288

Det händer faktiskt ännu att man sänder
ett ögonkast i fönstret ut och där
är skådeplatsen, sällsam: världen lär
man känna, så att säga, när den vänder

sig in mot fönstret med allting som händer
därute någonstans, varthän det bär
i längtan eller nyfiket begär
från bakgården till många fjärran länder -

I bland så kan där också glöda strax
en klase barn (jag är nu smått poetisk)
- i barnaåren är man formbart vax

till uppfostran (och den bör vara etisk)
och ändå tycks de ganska gammaldags
i kråkors stillhet, knäppande estetisk.

289

Har jag det bra? Det har jag inte sagt!
Nått rätt nivå för dina ambitioner,
höjt melodi för hjärtats ljuva toner
att exekveras i bedräglig takt?

Det sa jag inte heller; var på vakt
mot böjelsen för alla lögnvisioner
om att vi åter kunde nalkas zoner
som kärleken minerat: denna trakt

som du och jag lagt bakom oss i kvällen
är icke mera rimlig. Till förfång,
besvär enbart var vid alla tillfällen

vår kärlek, störande som fågelsång
i gryningen kring gömda uppehällen
- som äntligen dör bort i solnedgång.

290

Så svälj mig, tack! En sky av fåglalåt
har rummet klätt. Det outsprungna spänner
sin fjäder, svälj mig inte, redan bränner
mig smärtornas brisad och lyckans gråt.

Allt detta sinnesnära riktas åt
de svarta träden bakom persienner.
De höjer sig och trevar som antenner
mot himlen gömd i mulnande försåt.

Jag sväljer dig. Du är min Eurydike.
I gummistövlar nalkas du min blick
som slukar hela väderlekens rike

och markerna här nedan, som jag fick
till innandöme. Jag är Orfeus' like
där allt är underjord i orört skick.

291

Lysande tistlar utbreds över landen
och blek är stjärnan ovanför vår jord;
den hänger ensam allra längst i nord,
och var är tiden? Ingenstans försvann den.

Ty allt står stilla mitt i tistelbranden
som själv är gäckande likt fromma mord
som då och då förrättas i ett ord,
ett avstånd vilket rinner ut i sanden.

- Men långsamt korsfästande blåst tar fatt
i stjärnan; i Revolutionens stjärna
och tistelfältet ligger mörkt av Natt!

Likt visa män vi följer stjärnan gärna.
Den för oss dit vi icke vill: en skatt
att skingra rikt, en död att troget värna.

292

Osmotiskt tvärdrag: verkligheten. Finns
det kärlek? Det finns nästan ingen riktig
förälskelse i kärlek kvar. Försiktig
som Spinoza må du slipa dig en lins

att stumt betrakta världen med. Så vinns
din mognad själv du är dig äntligt pliktig,
ity din levnads trippelroll är viktig
som både själatåg, station och stins.

Och längs perrongen går en man och bankar
på varje hjul i tur och ordning. Kall
och grym är natten, heta dina tankar

där högt du sitter på en liten pall
och hör en klämmig bit med Ravi Shankar
nånstans i närheten av Place Pigalle.

293

Var natt är som en annan dag av stilla
tillbakadragenhet i hemmets vrå.
Där inne färdas någon i det blå.
Han faller inte ned och slår sig illa,

han löper inte minsta risk att trilla
från himlen ner; det kan man säkert spå.
Totalt förlorad är han nog ändå;
hans värld är bara tomhet, dröm och villa.

Med öppna ögon ser han ingenting
och detta ingenting är allt han känner.
Han vaknar varje morgon. Runtomkring

hans hem försvinner hela världen, spänner
den tunna tiden sin försvunna ring.
Hans namn är Jag och Inga är hans vänner.

294

Sig själv är tystnad och den föreställer
sig här en trädgård och en solnedgång.
Sig själv är där en ensam man, en sång
om ensamhet är tystnaden som gäller.

Det bor en sanning i den och den fäller
sin tomma skugga överallt, ett fång
av natt som redan blommar tyst och lång;
för den står vackra skuggor nu modeller.

En ensam man är ingen vad man vet.
Hans namn är Öppen Stad. Där skall han gömma
sig djupt förutan egenskap och kvalitet.

Ur dagens ljus förmår han sedan tömma
ljus natt, den är hans oidentitet,
hans stora chans att verkligheten drömma.

295

Nu bara ett par ord som gör det samma.
Apollon älskade en kråkjungfru;
förutom dessa ömma två var nu
en annan kråkdam Dionysos' amma.

Vid uteblivna bröllop kan det glamma,
för mig väl ett och annat, hörrudu,
säg en och annan kråkjungfru för tu!
Jag är nu gammal så jag börjar damma.

Min fettbuk lyser ensam som av tusen
lysmaskar. Kan jag få bli kvinna då?
Jag kunde gå till nå't av hemlighusen

och fägna mig med träfallos och små
små nyp i egna baken. Var är ljusen
som förr gav kraft nog åt oss båda två!

296

Vad är besväret värt i kärleken?
Jag finner mig i ron som lamslår vettet,
en självvald tystnad. Det är enda sättet
att inte hejdlöst rida sönder den.

Du skrämmer mig i bland om kvällen men
du lockar mig. I vindsrum har jag sett ett
slags ansikte som var det ditt, och mätt ett
förfärligt vinddrag, ditt, i källaren.

Din kropp har sömn, och den är inte min.
Lugnt följer den mig genom långa dagar
liksom en doft av vinteräpplen in,

allt längre in dit inga ord och lagar
mer gäller för oss två. Så sök och finn
det mörka villebråd oss båda jagar!

297

I ordens fönster lutar björkar in.
I sanskrit är de kärleksträd. De lyser
än mer än varje ord i sanskrit, ryser
som vid ditt kön, en viskning. Den är min.

De är som minnen. Årens lugna svinn.
Jag ser en järnväg från Moskva. Jag fryser
och tänker mig en gud som ler och myser,
försätter sinnet i behagfullt spinn.

Den guden är väl ett slags fadersfamn
som mildrar allting som vill slå och bita.
Små varma ljus i någon nattlig hamn.

På honom kan vi tro, på honom lita.
Och efter dina höfter ger han namn
på alla dessa träd som lyser vita.

298

Kunde jag nå dig med en kärlekdikt,
kanske? Jag står på Västerlånggatan
vid Järntorget. Det blåser hårt som satan
och kepsen blåser av och far ur sikt.

Är det en händelse av största vikt?
Världen tycks mig tommare än handflatan.
Var kurva upplöses i derivatan
av daglig samlevnad och menlös plikt.

Vårt liv är mest en snaskig anekdot
där mycket litet lämnar någon fråga
förfärligt öppen. Man står trött och våt

i trista regn, bevarar föga låga
inom sig. Var tid faller i försåt
och brister av sin egen kärleks plåga.

299

Jag skulle ängslas om hon kunde tyda
de meningar som ur min mun ryckts loss
som ur ett krematorium, små bloss
- patetiskt! Nu må skammen sakta pryda

med fläckar mina lungor. De kan lyda
som än du vill och intressera oss
likt aska, bråte, trassel, skräp och boss;
vårt klokförstånd lär de andock oss bryda.

För hennes namn är ristat i mitt skelett
so ödets lågorov: analfabeter!
Här inne är det både kallt och hett.

De oförenligaste kvaliteter
ställs mot varandra. Regnluft svalkar lätt
den okunskap som vet vad kvinnan heter.

300

I kärlek vill dig skuggor aldrig illa,
förblir dig trogna än i vått och torrt
och vad du sagt dem för de aldrig bort
med svekfull vind i världens ögonvilla.

Med jungfruhjärta lyssnar de helt stilla
till vad du säger om vad slår dig hårt
och smeker mjukt i örlog, pest och sport
och lek med verkligt hjärteblod att spilla.

Men våra kända ansikten förråder dig.
Så vänd dig bort från alla falska speglar.
De gillar inte dig. Förstår dig ej.

Så smyg dig ut ur lögnens blick som sneglar.
Besvara världens inbjudan med nej
och göm din kärlek bakom gömda reglar.

301

Jag rycker till och vaknar. Ett glas vin
har utspillts på mitt nötta bord. Och brevet,
det halvskrivna, det ligger där, det blev ett
småfiasko till, en miss i melodin,

en löjligt falsk not, plitad dit av Hin,
den underjordiskt leende. Och drevet,
demonernas, de ropar åt mig: Lev ett
liv, hahaha! Så lyder seras skrin.

Gardinen drar jag för som Mallarmé.
Som ni förstår är jag en bildad herre,
en god och känslig själ som ni kan se.

Min hustru har rest bort. Det är en smärre
kalamitet. Hur mår jag? Får jag be,
för allan del, det kunde vara värre.

302

Låt mig nu stjäla hop ett land med dyra
och glömda skatter, en bedräglig trakt,
ett Tang-i-Sarvak med sin lejonjakt,
en persisk karavanväg mot Palmyra.

I kungens festsal spelar man på lyra
och gäster fångade i vinets makt,
de ägnar sig åt en och annan akt
av lust och skam i all behagfull yra.

O kunde jag då se en evighet,
i klipprelief, vad njutning du med andra
har delat, som jag inte riktigt vet!

Vad återstår mig sen att sorgsen klandra?
Jag ser mig själv som en anakoret
beredd att lättad in bland skuggor vandra.

303

Jag låter inte längre klockor mala
min tid. Jag mäter den med skuggans längd
allt längre in mot ensamheten trängd
där någon gud får drunknade att tala.

Det kommer åter mången kväll med svala
brisar och fullmånen på himlen hängd.
Min dörr står öppen och min väg är stängd.
De döda ler åt allt det temporala.

Och sina kläder hänger de till tork.
Mitt ansikte kan de få knyckla samman.
En annan återkommer med en stork.

Så slår man sig till ro i stilla gamman.
Så kan man leva, den som än har ork
att bära vidare den lugna flamman.

304

Din smärta är en dålig lekkamrat;
med yttringarna kan du ändå leka.
Det är väl inget för de alltför veka,
men du är nog en rätt så tuff krabat.

Man lever sin ruljangs. Man är kavat.
En plåga, kapslad in i drömmens bleka
och tomma bilder får dig ej att tveka
för modet ditt, det är av hög karat.

Du söker gamen högt på bergets hylla.
Där finns nu inget blod som lyser rött.
Sin kräva har den fågeln lyckats fylla

med rena lammets oskuldsfulla kött.
O döden är så kal. Den saknar mylla.
Jag går till vila upp bland molnen trött.

305

Liksom ett trähuvud tycks natten glida
iväg från mig, ur pannan slår en sorg.
I drömmen står jag ensam på ett torg.
Ditt hjärta bultar mot mig vid min sida.

Jag vet nog inte hur det känns att lida.
Det här är bara bokstäver, en korg
med torra frukter. Karin Boyes borg
av smärta finns väl bortom slätter vida.

Det är som steg i stora höga rum,
de lugna slag ditt blodomlopp nu sänder
till mig. De bländar mig. Min läpp är stum.

Jag ville andas dig som vågor vänder
sig in mot stranden i en skymning, ljum,
och stilla vila dig i mina händer.

306

Vår kärlek ligger gömd i världens mitt
i skyddslöshet där köld och brand förtär den.
Vår död är skiljetecken bortom världen
destination för mörka skuggors ritt.

Du far till sjöss. Ditt hav är ändlöst vitt,
och kanske är det här den sista färden.
Vår nöd? En klippa stadd i svävning bär den
mot Ingenstans, i all sin tomhet spritt.

Beblanda dig med bågskyttar på havet,
men jag begraver all erotisk myt.
Har jag då slutligt brutit udden av ett

slags anfall mot min hud? - Vänd åter, bryt
min tystnad! - Nej. - Jag ställer inte kravet
på stor gemenskap bortom all dispyt.

307

Kärlekens bilder läcker ut i ord.
Jag vet det. Vem är intresserad.
Du viftar bort dem, något irriterad.
Passionen, den är inte efterspord.

Min egen kärlek är som helt förgjord.
Jag kunde sitta som en kung, bornerad,
med stora ögon, mycket välfriserad,
med kvinnor, halvnakna, omkring mitt bord.

Så kan vi drömma när vi röker pipa
inunder kälkborgarens paraply,
Carl Spitzwegs. Man vill bara lipa

åt alltihop till slut förargad, fy
för kärleken! Vem kan begripa
varför den ändå ständigt är som ny?

308

Vi ser att solen nu har hunnit skrida
för långt, den står för lågt, fast ännu klar.
Låt kärlek återgå till vad den vad den var
en stamning på Filipperbrevets sida,

den mörka, baktill. Vad kan utebliva
i livet? Gläd dig du åt det du har
fått uppleva, på frågor du fått svar
på vandringen igenom världen vida.

Ditt hjärta är liksom ett avsänt brev,
fast obeställbart. Vad är nu den lågan?
Osynlig är den! Allt blev som det blev

i skuggan mellan pelarna. Förmågan
som räknas är att se vartåt vi drev
i blinda ögonblick: den sista frågan.

310

Nu tänker jag på skolans grammatik
för ord som alla finns i verkligheten.
Från baktanke till baktanke, medveten,
förflyttar den sin fot i lätt rytmik.

Så finns det också annan semantik
som upp ur stengrunderna smärtsamt slet en
helt annan mening med realiteten:
främmande tystnad, en förblödning lik.

Vem lyfter dessa ord som dryck till munnen?
Vem skänker nu vårt hjärta sitt diktat:
en grammatik att blöda i, försvunnen

bland skuggor in, och vad för märkligt prat
blir detta? Dubbeltydig gör oss brunnen
en eld med vatten i till addressat.

311

Stagnelius, han suckar mer än jag
fast jag är fulare, som syns på passen.
Jag kommer ifrån kärleksunderklassen
och jag är hämndgirig! Det är min lag.

Jag håller handen mot en bild som svag
syns falla fram ur speglar. Hjärtkompassen
vill bara snurra. Oro på parnassen,
det är vår trista lott var evig dag.

Jag öppnar gärna ögonen förfinad,
japansk som herr Matabes självporträtt
i döden! Sedan blir man inte pinad

av kärlek mer, av blod som kokar hett
och isar kallt, men vilar en förtvinad
klohand och känner sig om hjärtat lätt.

312

Kärleken, äldre till och med än Gud,
är ingen läderjacka som kan skydda
mot världen. Européerna är brydda
av skuggor i förnuftets ljusa skrud.

I ensamheten finner du din brud.
Till slut blir alla mörka tecken tydda.
Med blicken vänd tillbaka in mot flydda
epoker hör du ännu hjärtats ljud.

Så finns din Gud i obetydligheten,
rentav i smutsen? äcklet? Ingen vet.
Nog sägs han utarmad till kvaliteten

av mången kristen mystiker, som het
på frälsningsgröten, trött på småförtreten
nu satt där på sitt torra dass och sket.

313

På domens dag skall änglar komma ned,
neuroser stämplas om till skuld. Vem rånar
våra små hjärtan. Swedenborg han lånar
nog ut sin syndabädd i helvetet, så bed

i ångest, ty vår herre är nu vred,
och hör hur eldar över himlen dånar
som jordbävning tills intet mer förvånar
och dödens tystnad sänker hem sitt skred.

Och vem minns då till slut vårt ögonblick
tillsammans liksom vågorna vid stranden.
Allting var stilla som ett kopparstick

och marken tog emot oss. Den var handen
som lämnade sin gåva, oss, där då vi gick
bredvid oss själva, barfota i sanden.

314

Så talte from en köpman i Bokhara:
jag ser hur bilderna förnekar Gud,
de bilderna är dina, from din skrud,
hur kan du? Var nu gärna snäll och svara.

Jag svarade: som Gud kan ingen vara.
Att jämföra är högmod, och mitt bud
är leva som om Gud ej fanns: en brud
som rymt; men vackra bilder vill jag spara.

Vi fångas alla snart i samma nät
och kommer äntligen varandra nära.
Där kan du fortsätta med din enkät.

Tung är den lott vi alla måste bära,
vårt ljus för oss vad elden är för trät,
som gudar tänds vi till Den Högstes ära.

315

I god sumerisk sömn kan vi nu lossa
drottningens hårpil från en guldringsbädd.
För bild och makt har särats nu, beredd
är Vem att alla illusioner krossa.

Här kan man sitta, på sin pipa blossa,
estet bland flugor, hjärtligt oombedd
att tala. Skönheten är illa sedd.
Miss World är vald: Pomperipossa!

Men bilders uppror pryder varje hätta
vi över våra huven skamsna drar.
Man frågar sig förfärad: vad är detta?

Rimbaud for ingenstans, nej, han bor kvar
på rummet än. Vad drömmarna blev lätta!
I alla väderstreck står väggen bar.

316

En klocka pekar bort emot ett tåg.
Det är en vinterdag när snöglopp skvätter.
En trötthet sticker till. Du tar tabletter
mot värk och väger dina ord på våg.

Du är poet. Din position är låg.
Tillbakadragen hör du stråkkvartetter
och odlar hemlig romantik som sätter
i brand inom dig vad omkring du såg.

Vi reser mellan skilda slag av timmar.
Som allt förbyts när huden det berör,
en ordlös poesi där allting rimmar.

Bli ung på nytt! Det rår du inte för.
Det är en dag när många ögon glimmar.
Du blundar, anar Gud som aldrig dör.

317

Må skriften på en lertavla ge kraft
mitt i den onda vind som drar från slätten
åt dessa ord som bygger upp sonetten,
ty egen styrka har jag aldrig haft.

Mitt blod är lika starkt som ett glas saft.
Och vad om min passion? Du har nög sett en
mer övertygande. Nu ropar lätt en
bädd med överkast av smakfull taft.

Jag ligger på den och jag är dess rop.
Det riktar sig till dig, som var du hemma
hos mig, där jag är fången i min grop

av självmedlidande, som nog kan svämma
utöver den ibland, ett tåredop
då tilltänkt dig som aldrig hör min stämma.

318

Jag ser henne i spegeln. Skuggor faller
dit in. Som musslor hennes ögonbryn.
Som lapislazuli inför min syn
är hennes ögon, liksom bakom galler

helt oåtkomliga. Ett stilla daller
förnims i mörkret. Vilken dold försyn
kan anas här i frågor och förtyn
som osett ljus från fladdrande marschaller.

Och var är grönskan dit jag nu kan fly.
Föraktet sluter hennes läppar. Mer att
förtälja har hon inte, ingen ny

förlåtelse att meddela. Jag ber att
hon nu ska gå. Mitt blod är trögt som dy,
mitt hjärta en sandal som hon kasserat.

319

Hej, barfota går jag mot Vällingby
på väg ifrån ett lyckligt morgonbad.
Här tycks mig stå en medeltida stad
med höga torn inunder molnfri sky.

De håller ovälkomna borta. Ny
är världen denna sommar! Glad
är jag, till vilken djärv entrepenad
beredd i denna goda temps perdu...?

Men nej. Det här var inte riktigt riktigt
och inte heller särskilt noga taget.
Jag skrev det bara. Det var inget viktigt.

Det var just av det mera lätta slaget.
Barfotagubben tar det nog försiktigt
när dörren öppnas till Systembolaget.

320

Nå, skulle jag förmå att säga dig
vad sol och måne verkligen betyder
med tanken på hur orden för dem lyder
på sanskrit eller gotiska? Ånej.

De lyser där i språket blott för mig
och meningen är även alltid ny där
begreppen respektive saker pryder.
Mina svenska då? Nej, du förstår den ej.

Sök hellre då med iver hos Magritte
vi båda gillar. Kanske finns det där en
gemensam mening, något ditt och mitt

i samma ögonblick, en bild som bär en
gemensam innebörd, ett lyckligt snitt
- förenande! Så kan vi tala fritt.

321

Som döden fångar oss i vidrigt bläck.
Så säger gravskriften från medeltiden.
Vi föds till natt, kommer dag, snart förliden
vi ser den bortfly som ett fågelsträck

och natten kommer åter med vår skräck
varav envar till sist skall vara riden.
Stäng din dörr, glöm och sätt dig vid en
härd som kan hålla köld och mörker väck

ännu en tid. Vaxtavlan hålles grön
så syner ej kan stiga oss åt pannan
och måla vår förväntan alltför skön.

Från himlen, sägs det, kommer mannan.
Det stämmer kanske. Låt oss be en bön
men nöja oss om sanningen är annan.

322

Hur bordets furudoft väcks upp av solen,
hur marmeladen fröjdar med sin glans
av guld. Jag flyttar blicken ingenstans
den glider över bilden av violen,

akvariet som susar bakom stolen
där slöjstjärtarna leker fram sin dans
- en fröjd som aldrig av en mänska vanns?
- Jag gillar hennes ben, den snäva kjolen,

...jag kliver över stängslet kring min frid.
Nå vem hon är, det spelar noll teater.
En man är ändå samme man all tid,

i samma inbillning och samma later.
Hon sitter ingalunda här bredvid.
Jag suckar lätt och skivar två tomater.

323

Kan dikter lysa såsom ögon brinner.
Rödhakespindeln hänger i sin tråd
och den är svalare. Det är en bråd
grå vintermorgon. Också katten spinner.

Själv vet jag inte säkert om jag hinner
med vad jag skall. Det blir väl alltid råd
och krävs väl knappast några hjältedåd.
Jag klär mig hastigt medan klockan rinner

för mina ögon hos señor Dalí.
Går ut. Ser villor skjuta sina gula
trägavlar upp bland äppelträden i

sin bortovaro stadda, tunna, fula
imitationer kvarstår. Var är ni
o gudar? Jag är människa - en smula.

324

Med åren kommer avvaktan och vana.
När städers tempel störtar in gör man
nog klokt gå undan och se tiden an
Må andra djupt i världens minspel spana.

Moralen då, vars lilla fjärilsbana
förirrar sig i blicken? Likadan
är livets mening nu till slut, vem kan
i detta virrvarr någon mening ana.

Små ödlor irrar kring i grå ruiner.
Kring sanningskällan virvlar gröna blad.
Det skymmer medan solen ännu skiner.

Vem bygger åter upp vår stolta stad?
Försök att frälsa världen med doktriner!
I livets bok raderas varje rad.

325

En enda natt när jag vid hyllans fot
har tagit ett glas risbrännvin för mycket,
då fattar jag för varje mänska tycke
och sluter dem i famnen min till bot

för all min skuld som nykter idiot
jag påhängt mig likt ett förfärligt smycke -
Är livet ett dramatiskt kammarstycke
vars huvudroll är bara min? Fan tro't.

Jag har min plats i världshistorien
och månen lyser över den. Poeten
Tu Fu blir plötsligt väckt av månen, den

är också lysande. Så klart förveten
går jag nu ut och ser på månen, vän
till mig och ljus för hela mänskligheten.

326

Den guden nödgas inte du betrakta
som står där högt på muren med sitt lod;
så illa prövas inte någons mod,
behöver ingen människa sig akta.

Till vardags står han där, att ständigt vakta
...moralen, kanske? Styrelsens metod?
Vår flykt från friheten? Någon klenod
vi inte känner, likväl nalkas sakta?

Med våra städer är det illa ställt.
Iskall är blåsten. Bräcklig är moralen
liksom är allt. Vem skördar ärans fält,

vem väljer något bland de skilda valen
som bjuds som om det något verkligt gällt,
förutom någon horskock, dyr och galen.

327

I ljuset över människans struktur,
att tända kosmiskt klar, demonisera
i kabbalareträttens ljus, med mera,
där vilar tunneln vi skall ta oss ur.

För landsflykt är naturens ordning mur
och skådeplats som ständigt vill tendera
att själens längtan splittra och halvera:
"till häften människa, till häften djur".

Du är min landslykt och min kropp förvisad
till din, och där slår offerelden upp.
Så vare köttets lust bedrägligt prisad.

Men granska kärleken i tvivlets lupp
och näringsfattigt är din själ bespisad
och fångad jag som i en Laokoongrupp.

328

Också i stumma ögonblick förstår
jag en sumerisk klagan. Ständigt bladen
historiens, vänds upp av Gud, som spaden
all skiten vänder, träget, år från år.

Jag ser dig sedan, när du sakta går
liksom en vålnad längs den långa raden
av lyktor, lämnar allt och flyr ur staden
som ögat utryms av en ensam tår.

Ditt kluvna ansikte har solen sett
och månen känt din lust: en hemlig skugga.
För svårt var allt, för mycket alltför lätt.

Ett regn av kommatecken börjar dugga.
Det rena språket hävdar än din rätt
och renhet fastän tiderna är njugga.

329

På andra sidan finns det alltid liv
och det är kort som skalbaggars. Att minnas
från olika stationer: ögonblick, och finnas
på denna sidan till i ljusa tidsfördriv

bland gula blomblad, lycklig och passiv
är nog för detta ögonblick. Besinnas
må sedan mörkren varav vi skall hinnas:
är huden full av fjärilar? Så skriv.

Allt föds och allt förfaller. Allt går runt.
En oaptitlighet som bäst är livet,
så tycks det mig. Jag finner mig ha tunt

motiv för livet, som, vem vet, är drivet
helt oresonligt framåt likväl; sunt
med fjärilshud, kanske? Så blev det skrivet.

330

En måne hänger jämt i björkens krona;
vad gör den där? En klarhet rör ditt hår
och liv och död förblandas där vi går
och här ser skymningsljuset varmt förtona.

Geometrin, så tänker jag, kan skona
mitt sinne. Vilken människa förmår
en sådan lisa? Kanske Kristi sår
och grymma död som lär all synd försona?

Nog längtar man till det som sist förlikar
en med sitt liv, sin död och allt begär.
Jag tänker på en annan plågas spikar.

Jag tänker mig att sådant fäste bär
det ljusa på det mörkas vägg. Predikar?
Å nej! Men kanske nån förstår det här.

331

Jag reser mig ur bädden, upp från oss.
Jag hörde rop från dig. De kom ur kvällen
här utanför, liksom från skilda ställen
som från sin kända omgivning ryckts loss.

Det var väl bara inbillning förstås.
Nog känner vi varandras uppehällen.
Så sätter jag mig åter ner på fällen.
Får lust att röka, så jag tar ett bloss.

Säg, var har djuren dricksplats? frågar du
och ler finurligt. Jaså, bör man veta?
Så ser jag plötsligt: va, du sover ju!

Nå, i din sömn får faktiskt själv du leta!
Så kan jag känna dina rop ännu:
en hemlig glädje! Där kan djuren beta.

332

Vad är nu denna stad? En dikt som dör.
Kvarter och skeppsvarv ligger övergivna.
Berättelserna? De är sönderskrivna
till fluffigt pappersludd som ingen stör.

Du ser ett ansikte här utanför
din port. Den säger: "Jag, din främling blivna,
jag väntar dig i allt det sammandrivna
i denna lätta vind vi båda hör.

Det är en morgondag som för miljoner
och än miljoner sedan sjönk i jord.
Och nedåt, genom tidens alla zoner

kan jag, din Enda, leda dig med ord,
beledsagad av vindens tystnadstoner.
Så sätt dig ned att skriva vid ditt bord."

333

Se putsat som en lampa ligger Spånga
daguerrotypiskt stilla under skyn
som rör sig långsamt bakåt för min syn.
Som bibelverser kan jag se de många

Solhemsvillorna ställa sig i långa
och raka rader. Förklaringar, förtyn
är fjärran här. Guds stränga ögonbryn
förjagar dem! Hans ord kan ingen fånga

i människors. De talar mycket stilla
i allt vi ser. Så tycks det mig ibland.
Vem vet? Det är ju möjligen en villa

det med. Och ned mot himlens rand
drar himlen sakta hem. Vad vill mig illa,
vad vill mig väl i alltets kyss och tand.

334

Jag blickar mot förrevolutionärt
och länge svunnet Petersburg tillbaka.
Det liv jag lever tycks mig bara skaka
på axlarna åt allt: vad är det värt.

Den eld man odlat och det hopp man närt
tycks inte mera angelägna att bevaka
och inte finns här mycket att försaka
nu längre. Redan är allting förtärt.

Så är det lätt att åldras. Livet mister
sitt allvar, förefaller önska att bli kvitt
sig självt. Nå framtiden må vara bister,

vad rör det mig. Problemet, det är ditt,
som än är ung. Mitt gamla hjärta brister
nog ingalunda. Det är nöjd med sitt.

335

Men vi azteker vet bestämt att världen
inte kan räddas. Femte solen ser
vi nu i bleka skyltfönster gå ner
så sakta våra grymma offer bär den.

Så färgas solnedgången här, den
är röd av människornas blod och ter
sig obestämd och lockande. Vad sker
när fåglar lyfter till den sista färden.

Så skall vi alla lämna världens träd
och slukas upp av ljusets sista dimma.
Det lugna mörkret nalkas sakta. Späd

och stilla redan ser vi världens strimma.
På fälten vissnar människornas säd.
Säg, skall den resas i vår sista timma?

336

Ibland kan livet häftigt flamma till.
Från kaktuslövet faller kåpan. Åren
vi fruktade som mytens gudar får en
betydelse som bär dem dit vi icke vill.

Nog kan du ta en lugnande pastill.
men vi azteker vet att ingen går en
försiktig väg förbi de sista såren
och dödens häftigt vidgade pupill.

Vem lovar dig att livet ska bli lätt.
Försök att mörkrets färger övermåla
och ingenting i världens bild blir rätt.

Vad livet faktiskt är, det får man tåla.
Och snart nog sitter du i helvetet,
försöker minnas vid en cocacola.

337

I drömmen stryker jag med handen över
det våta sjögräset jag lyfter in
i båten. Gryning flimrar. Solen, stinn
av mörker blundar tungt och söver

så in mig i min dröm som jag behöver
till råds för jag vet inte vad. Så brinn,
du sol, i svärta. Men vad någonsin
kan jag väl nå i vilken klok manöver.

Jag ville finna vrede utanför
min tid och då i stjärnkartans signaler
vars röda toner då och då jag hör

gå upp. Menh lyckans slumpfinaler
i livet gav mig något, så jag bör
nog ändå klaga med rätt små versaler.

338

Nej, smycke är den inte just, lyriken,
förintas måste den och finnas till.
Som spindelhannen är den, slukas vill
den av sin hona, läsaren, kritiken.

Förutan galenskap blir jag besviken
på livet. Hämta mig ur världens spill,
och bryt med grymhet dagarnas sigill
som för mig gömt den sanna dödsmystiken...

Ja, och så vidare. Och landskap rinner
in över våra händer. Vilken dramatik.
Den skönhet jag vill dö för, säg, var finner

jag denna blomma, på min smärta rik?
Nåväl, det sägs att den som vågar vinner.
Man landar nog till slut som prydligt lik.

339

Här slutar ingen väg. Här varken
begynner eller upphör poesi.
Var finns det sten med linnedofter i
från småbutiken? Och vem virvlar arken

av frågor fyllda runtomkring i parken?
Här går jag med en enkel melodi.
i huvudet. En skugga går förbi
mig, kanske Död, den slutlige anarken.

Och bilar slungar sommarskuggor medan
jag ser dig för mig med en krans av dill.
nej inte är vår kärlek klanglös redan.

Den för oss ännu dit vi båda vill
och något skall nog bära framåt sedan
och ingen vet vad det ska bära till.

340

Säg har jag hela natten legat vid
din trappa. Kom och hjälp mig genast
och ge mig strax din tröst för den är lenast!
För jag är brännskadad av ord och tid.

Som svalorna de pladdrar - ge mig frid
och låt en dimmig tystnad lysa renast!
Tidigt är det. För mig är det som senast.
Min väderleksuppfattning, den är nog på glid.

Oj kärleken. Säg vem kan hålla reda
på den och vem har ork och lust och must.
Man slipper ändå alltför mycken leda.

Och ändå: orden för det här tycks just
förfelade! Så lindra nu min sveda
och hjälp mig hela liden textförlust.

341

I drömmen väntar jag på att din båt
skall återkomma. Vad finns nu hos livet
av glädje kvar. Så är det mesta skrivet,
mest bara skum är lämnat efteråt.

För Gudens ögon är man nog devot
och reciterar sina böner drivet;
nej inget tempel vittrar övergivet
men tvivel göms i skuggornas försåt.

Strateger segrar och besegras, alla
förbryllar oss så gott de alla kan.
från alla håll hörs långa fältrop skalla.

När blir envar sin egen upprorsman?
Mig själv till apati vill jag nu kalla.
Till slut är ingen sanning riktigt sann.

342

Nu överger oss också diktens hem.
Det är som att från kvällsmåltiden stiga
rätt obelåten upp och sedan tiga
förlägen utan att begripa vem

man skulle tala med, god dag, och skäm
sen ut oss allihop! Må damer niga
och herrar buga sig, låt sen oss viga
tillsamman hipp som happ med fart och kläm -

Säg inte kanske kanske nu, säg nej.
Så djävla hurtfrisk man till slut kan vara.
Knapp verkligt mörkret redan packar sig

kring våra ben. Jag säger därför bara:
rör om med kniv i natten. Tack för mig,
jag vaknar till en mer beständig mara.

343

Det enda som mig hotar i din dröm
är silverspegeln i din hand. Tillbaka
mot inget ner längs perspektiviskt raka
alléer skenar ögonblickens ström.

Min ungdoms trötta fönster ber mig: glöm
nu allt vad du har velat här bevaka.
I denna stad finns intet som kan skaka
den som med åldern blivit mindre öm.

Ett örtmysterium har blött för våra pilar.
Din kyskhets fågel var heraldrisk grann.
Med slutna ögon ser jag den och vilar.

Den tomhet som jag fruktat nyss försvann
i morgonljuset här som sedan silar
i hjärtat in där förr min låga brann.

344

Oftare borde allt Guds landsflykt bli
för vår begrundan föremål och fråga.
Säg kanske tvivlar han på sin förmåga?
Han går sitt eget främlingsbröd förbi.

Ur vattnen stiger natt. Djupt inuti
flyr drömmens ekon och passionens låga
och smärtsamt utdragna rop: varje plåga
skall vända till sin källa åter som ett skri.

Låt skugga gro. Låt milda böner såga
i dina kalla ben. Hör vindens melodi
och späk dig lugn i din privata yoga.

I ögons, läppars exercitier kan vi
tillsammans kanske lära oss att våga
vår landsflykt se, och sanningen däri.

345

Din lampa kan du inte vara utan.
På böcker kastar den sitt vilda ljus.
Det är på havet. Vi hör stormens brus
och ser din knappa skepnad i kajutan.

Mot ingen hamn styr nu den lätta skutan.
Fördriv din ensamhet i sus och dus
tills poesi och annat ögongrus
har återbördat dig till första rutan.

Din sömn blir lång, som rymden hög
och rymlig. Ljuset finns där. Extinktionen
är inte fönsterlös och tiden trög

av oklarhet hos Gud, som anslår tonen
förhoppningsvis och kanske aldrig ljög,
unikt som säkert Någon på miljonen.

346

I sömnen hör jag vatten svalt och nära
och vart träd splittras i sin spegelbild.
Där är försvinnande belysning spilld
på ytan av ett djup som allt tycks bära.

Så finns väl därav någonting att lära?
Nej, natten nedanför min blick är skild
från all förståelse. En gryning, mild
och vaksam kommer nog ur månens skära

med doft av juni. Allt är oförstört.
Som barnen häpna ser vi något stort, en
ny dag i livet och ett land vi hört

skall finnas, verkligheten, öppnar porten,
försvinner i ett större ljus, berört
av Natt: den omslutande, sista orten.

347

Som havets pelare bär upp allt ljus,
så doftar solen starkt i sunnanvinden
där bergens diskonturer väntar in den
försvunna bilden av ett väldigt hus:

mental är denna väderlek. I grus
och aska världen fallen. Öppna grinden
ut till en sommardröm! För den är din, den
skall alltid leva som ett stilla rus.

Som ljuset ändå genomtränger sten
och bergen skuggar morgonljuset redan
finns inget ord för stunden: den är sen.

Och den är alltid sen. Den blänker medan
din klocka slår och tanken flyr idén
du ständigt haft om vad som kommer sedan.

348

Lägg nu din hand till knivens vassa egg.
Försök att glömma bort ditt bittra öde.
För ingen människa är kall som snö, det
där vet du, gammalt är det som ditt skägg.

En höstkväll faller ljuset på din vägg.
Därute fryser vind och månljusflöde.
Så kan du säga till dig själv: din nöd är
tom! Upphöjd är du över världens drägg,'

minsann. Och ändå. Hög och mycket nära
förblir dock natten, oundvikligt din.
Här finns en fasa du har svårt att bära.

Och stunden hastar sig, går lugnt i spinn.
Demoner nynnar tyst till Någons ära
och Någon öppnar nu en dörr hit in.

349

Han förde samtal med sin egen skugga
Den var en skådespelare, betald
eländigt nog, av tomma tårar kvald
och ältade sin smärta som en tugga.

De dagar som nu följer blir allt njugga.
Man går mot livets skymning, aldrig vald
allt längre in. Ens livslust är just mald
till föga. Det är milt. Det börjar dugga.

Kvar finns nog grämelsen, bekanta
fadäser, tillkortakommanden, vad mer.
Det var just föga mening i att ranta

omkring på denna småplanet. Allt sker
förgäves. Ännu kan en kärleksplanta
gro upp till något stolt. Vi ber, vi ber.

350

Vad skulle då Theokritos och Schlegel
ha sagt, likt någon på ditt stamkafé.
Vad är det för ett solljus du kan se
och se dig själv i; någon dunkel spegel?

Så tala ut. Så hissa gommens segel
att fladdra stolt. Då vill man bara le,
du är passé. Så drick ditt starka te
och håll dig lugn. Det är en nyttig regel.

Poetlivsdikten är en dyr rubin.
Den blänker knappt i ljus från månens skära.
Den är väl alltid något: ironin.

Den är väl alltid något fint att bära
liksom den månen lyser ljus och fin
likt något man i hoppet kommer nära.

351

Nej, inte räddar mig att minnas Rom.
Jag kom för sent till Neros stora bränder.
Min fackla ryker än, och vad den tänder
så är det inte någonstädes eldens blom.

Och röken driver in i hjärtat, tom
på mening viskar den om brand och länder,
om hav, om år och liv, om vind som vänder,
om ingenting och alltings sista dom.

Det spelar inte längre någon roll.
Och röken driver i ditt tomma hjärta
där skuggor irrar bort åt alla håll.

Begäret jagar dem, begärets bjärta
och tomma bilder bortom all kontroll,
dit husen störtar i en slutlig smärta.

352

Nej, föreslå mig inte världens städer.
Där är vi främlingar och ingenting.
Som gator tuggar sönder oss! Omkring
oss vänder man sig bort i vackert väder.

Vår dikt är bunden i ett känsligt läder.
De orden har väl ännu något sting.
Här utanför är bara mörkrets ring
och köldens vind, passionens spända fjäder.

Vad rör oss hellenismens nekropoler
och världshistoriens bekanta ström.
inunder tänkta himlars hyperboler.

Det bor ett rus inom oss. Ingen töm
att styra besten med. Som aerosoler
i vinden här: en otydd mördardröm.

353

Så reste du dig nu en minnesvård
och över sjön gick vind liksom en galen
och märkligt trogen hund. När bjöds dig valen
av hur du vände åter till din gård.

Så finns det öar, strider, minnen, hård
är vinden, svåra är de glömda kvalen
som du har genomlidit. Blåser sval en
helt annan vind till slut ett mollackord?

Du hör den vinden, kanske. Lövverk frasar
i natten. Mörka ögon säger lugnt adjö
till livet under tystnad, steg som hasar

sig inåt i materien, ett rö
av bara ingenting som söndertrasar
blott ingenting. Där inne ska vi dö.

354

Vad säger texten. Tycks förvisso tala.
Den säger: det är svalt. Du har sett nog.
Du levde nog ett liv, du grät och log
och dagar drog förbi dig heta, svala.

Nu styr du ut din båt från strandens kala
och tomma hällar. Det var där du dog
och världen svann dig som ett fågelflog
ett ögonblick då himlen tycktes dala.

Ja, döden var det. Människor besvär den
men verkan av besvärjelser är tunn.
Så är just fallet över hela världen.

Snart sinad just är mänskodrömmens brunn.
Mot ingenstans går nu den sista färden.
Hur nött är myntet i den dödes mun.

355

Någonting förde mig, i tystnad fälld,
från någonstans, nu är det mitt i natten
som inte fallit såsom regnens vatten.
I fönstren brnner chiffer som en eld.

Vår livsdag lämnar åter livets gäld,
vi lägger av oss tiden här så att en
helt annan tid kan börja. Nu har skatten
betalts och dödsbiljetten är beställd.

Vad hör vi för ett egendomligt rop
som höjts liksom med sammanbitna tänder?
Här pågår ett slags död, ett ångestdop.

Och månen lyser över nattens länder.
Med galna ögon förs vi ned i dödens grop
där livets lyckosvindel återvänder.

357

I drömmen kom jag till en okänd ort
på spaning efter enda vännen, hunden
som vid mitt helgonnamn stått tyst och bunden;
försvunnen än, fast överallt jag sport!

Så gick jag nu mot främlingshusets port.
Steg in, stod frusen genast och för stunden
vid trappräcksslutets tass. I ögonblunden
förstod jag hisnande vad någon gjort -

Sen var det väck. Jag ville inte gärna
ha åter kunskapen för en minut.
Befann mig i en jättelik cistern. - A-

...symtotiskt vreds en spegel i dess slut.
I spegelns mitt förblev en liten stjärna
vars ljus, jag vet det, aldrig skall dö ut.

358

Jag kommer med den hemligheten att
det finns en vänskap synnerlig för hösten,
ett sken, som darrande i mannabrösten
församlar oss till hemlighet och natt.

Det drar väl inte särskilt måga watt.
Förblir ändå den verkningsfulla trösten,
det enda hoppet och den enda rösten,
min sanna bibel och min andeskatt.

Det är väl bara det jag vill förtälja.
Jag kommer med en enda hemlighet.
Ett sakrament att eftertänksamt svälja,

en tyst idé, något jag inte vet.
- Men vilka är vi? - Ni får själva välja
er envars katakombidentitet.
Upplagd av Kraxpelax kl. 18.9.10
Äldre inlägg Startsida
Prenumerera på: Inlägg (Atom)
Min blogglista
Weathertime Wallpaper Windows
8 timmar sedan NATTLJUSET
MEDICIN
5 veckor sedan Lûzgannon
OPUS 270. Romance noir
1 år sedan Dumbo
Holistisk Ut Redning
1 år sedan Svensqare
2 år sedan Om mig

Kraxpelax
Född Lund, Sverige 510325 12;15 dagtid.
Visa hela min profil
Summa sidvisningar
5830 Statistik
11,713
Mina andra bloggar
Weathertime Wallpaper Windows
8 timmar sedan holmstock
4 veckor sedan NATTLJUSET
MEDICIN
5 veckor sedan Minhas dúvidosa poesia Português
still alive
för 1 månad sedan Windor Mirrow
101.
2 månader sedan Single Swingle
NEW
2 månader sedan An rüdiger Dutβch!!!
Zum Franzisköscheles Palawrium...
3 månader sedan Let There Be Light!
30. Q26
4 månader sedan Mi poesía aproximadamente española
58.
4 månader sedan När någon anfaller din hund
Här i världen
5 månader sedan Poesie étrangère
16. LENINGRAD
5 månader sedan Den Obegränsade Sanningen
1 år sedan Lûzgannon
OPUS 270. Romance noir
1 år sedan Dumbo
Holistisk Ut Redning
1 år sedan Boggar
Blondinbella - Isabella Löwengrip @ Spotlife
Direkt från redaktionen
4 timmar sedan Motpol
Kompromiss
8 timmar sedan Svenssongalaxen
Kerubernas Svärd
11 timmar sedan A till B, allt eller inget från filosofins tesked.
mur
20 timmar sedan Bloggarkiv
▼ 2011 (3)
▼ februari (2)
SVENSK KAMPSÅNG
RIMMAT
► januari (1)
NYFENA
► 2010 (32)
► december (2)

nytt
► september (4)
Så går jag ut på aftonpromenaden. Så når jag älskl...
NYTT
NYTT
SONETTER
► augusti (5)
NYTT
ALLMÄNNA DIKTER
nytt
FYRRADINGAR
nytt
► juli (4)
NYTT
NYSKRIVET
SAPFISKA STROFPAR
NYTT
► juni (8)
PSALMER
LIMERICKAR
HAIKU/SENRYU
CANZONER
Nyskrivet; haiku
DAGENS DIKT
NYSKRIVET
NYSKRIVET
► maj (2)
HALLELUJA
Det mesta, som blev en givet, det tog man mest på ...
► april (1)
NYSKRIVET
► mars (3)
TOLKNINGAR
DAGENS DIKT
NYSKRIVET
► februari (3)
Nyskrivet
DAGENS DIKT
DAGENS DIKT
► 2009 (5)
► september (3)
Nyskrivet
FENOR
DAGENS DIKT
► augusti (2)
Nyskrivet
MEDITYDER
► 2008 (22)
► november (1)
Dikter
► oktober (1)
Dikter
► september (1)
Haiku - rykande aktuell!
► augusti (1)
Rimmat
► juli (3)
Den katolska ljusfördelningen
Dikter
Nocturne
► juni (6)
I världen
Meditativa etyder
Tanken slog mig
► februari (9)
► 2007 (6)
► november (1)
► april (5)
► 2006 (6)
► november (3)
► september (3)
Andras bloggar
Basic personligt
Grekisk telefonröstning
1 vecka sedan Strömvaka
1 år sedan Prenumerera på
Inlägg




Atom Inlägg Alla kommentarer




Atom Alla kommentarer