Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

torsdag 27 september 2012

Avalon

Lokföraren är också ett offer

http://lokforaren.wordpress.com/2012/09/25/lokforaren-ar-ocksa-ett-offer/ Under mina 27 år på cst var det nog varje vecka som det var en person påkörning. Sen om det var en olycka eller ett planerat självmord visste ingen. Förare på växlingen berättade om dess händelser och det var vanligt runt Stockholm. Vi väntade på våra tåg man satt hos växlingen och kollade på monitorer i början var de små senare blev de stora och hängde i taket. Man fick snabbt lära sig de olika signaturerna på stationer och sk kryssplatser. Kmy var aldrig Kymlinge utan Kummelby i Sollentuna. Informationen i högtalarna sade tågstopp pga hinder ja vad ska dom säga. Jag jobbade den söndagen då en känd sångare med psykiska problem ställde sig framför ett Uppsala tåg i Häggvik. Han hörde röster osv han ringde efter hjälp men fick ingen hjälp. Enligt lokföraren hade han först stått på mellanspåren som pendeln kör på men sen flyttat sig ytterst. Fjärren ropade i komradion vagnpersonalen kom ja det är tågstopp i Häggvik på polisens order. En 3 åring var det senaste offret var fanns pojkens föräldrar. Ja kanske borde mera stängslas in utmed järnvägen men det handlar om enorma kostnader. Innan gångbron kom upp söder om Handens station ja innan dubbelspåret gjorde folk hål i staketet som en genväg ner mot badplatsen vid Rudan. Järnvägen kräver sina offer och en del överlever ta killen som förlorade sina ben efter att ha lekt på järnvägsvagnar. Killen höll föredrag i skolor och varnade eleverna att gör inte som jag se på mig. Kanske råa bilder på döda eller svårt skadade personer skulle göra nytta? Efter en musik fest på norra bantorget tog sig två unga kvinnor som bägge var både fulla och dumma över spårområdet och in på express gods spåren. Där stod b la tomma postvvagnar uppställda var Dv30 de klättrade bägge upp. En dog när hon brändes ihjäl hennes kompis fick brännskador men överlevde. Jag hade jobbat men gått hem några timmar tidigare. På söndagen var jag tillbaka kl 0700. På platsen fanns spår efter olyckan samt blommor och minneslappar och bilder på de bägge. Som ung sprang man i tågtunnlar det var läskigt ett försök till att ta sig över på Årstabron stoppade av polis. Man är ung och man är dum! På cst fick man se upp man korsade bangården i tjänsten många gånger. ibland hamnade man mellan två tåg hinderfritt det gällde att stå helt stilla. Man kollade hellre en gång för mycket än en gång för lite. Gunnar Andersson fd radioloksoperatör Sj+ISS

Sverigepartiets möte 19870606

onsdag 26 september 2012

Nationalteatern live

Mörbyligan Snälla pappa

SJ byter till säkrare dörrar

Den förra tråden gick till en länk för utskrivning! http://www.svt.se/nyheter/regionalt/svtuppland/sa-blir-sj-s-nya-sakra-dorrar jag ser min gamla chef Marie Johansson SJ termnalproduktion på 90 talet. Vi bytte chefer tämligen ofta och det var sällan de visade sig förutom på arbetsplats träffen. Hon var sig lik samt rösten också jaha då går dörrföregligen inte till vid 5 km/h utan vid??? Att byta ut samtliga dörrar på loktågens vagnar lär både kosta samt ta tid. Kunde man inte tagit fram denna lösning ur säkerhets aspekten tidigare. Att desperata resande rycker i dörrdörrar på avgående tåg i rullning är ju inget nytt.Det krävdes ett dödsoffer i Uppsala för dennna kommande lösning. Gunnar Andersson Fd SJ+ISS Cst 1979-2006

Gunnar på 60 minuter oktober 2012 Del två

Gunnar på 60 minuter oktober 2012 Del ett

söndag 23 september 2012

Historiskt om rastänkande i Sverige

Något om rastänkandet i Sverige Tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige. Om tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige och utvecklingen av verksamheten från Herman Lundborgs chefskap till Gunnar Dahlbergs. Den svenska steriliseringspolitiken -------------------------------------------------------------------------------- Tillkomsten av rasbiologiska institutet i Sverige och utvecklingen av verksamheten från Herman Lundborgs chefskap till Gunnar Dahlbergs. Utvecklingen i Sverige vid och strax efter sekelskiftet gav näring åt en hoppfull framtidstro. Mot detta kontrasterades de tecken på degeneration som framskymtade i allt större utsträckning. Industrialismen sades försämra den Svenska folkstammen genom sitt bevarande av fysiskt och psykiskt icke fullt överlevnadsdugliga individer. Det rörde sig om ett förfall på flera nivåer. Dels det moraliska förfallet som uppstod i städernas arbetarkvarter där många människor packades in på liten yta med trångboddhet som följd. Dels rörde det sig också om ett förfall där psykiska och psykiska defekter tilläts fortplanta sig och därmed förorena och försvaga folkstammen. Till detta skall också läggas rastanken som fick allt större inflytande. Rastänkandet var intimt sammankopplat med antropologin men också, naturligtvis, genetiken och de återupptäckta Mendelska ärftlighetslagarna. Till exempel bildades Svenska sällskapet för rashygien 1909 och Mendelska sällskapet, den första svenska genetiska sammanslutningen, 1910. Rashygieniska strävanden förekom också eftersom man hade en stark tro på en särpräglad nordisk ras med goda egenskaper som måste bevaras. Man trodde att naturens "grymma men välgörande konkurrens" höll på att sättas ur spel genom att det var de fattigaste som skaffade flest barn och inte de som var "mest lämpade" det vill säga övriga socialgrupper. 1918 föreslog en professor vid Karolinska Institutet att ett nobelinstitut för rasbiologi skulle inrättas, men så småningom röstades förslaget ned med marginell majoritet. 1921 hade mognaden för ett rasbiologiskt institut ökat, då väcktes en motion i riksdagens båda kamrar om ett inrättande av ett statligt rasbiologiskt institut. Denna motion undertecknades av representanter från samtliga riksdagspartier, enigheten om förslaget var överraskande stor. Ett visst motstånd förekom dock, men det hade inget att göra med ett principiellt motståndstagande mot ett institut med rasmässig inriktning, istället rörde det sig om ekonomiska reservationer beroende på det kärva ekonomisk läget i nationen. Andra hävdade då att rasbiologin i förlängningen inte skulle vara tärande utan istället närande för ekonomin. När institutet öppnade nyårsdagen 1922 blev det det första statliga rasbiologiska institutet i världen. Institutet hade då sju anställda och en budget på 60 000 kronor. Alltså redan från början karakteriserad av förhållandevis begränsade resurser. Dess chef var Herman Lundborg som hade kvalificerat sig på flera sätt, bland annat genom att 1918 starta en "folkupplysning" som turnerade runt svenska städer och visade upp rasfotografier och höll vetenskapliga föreläsningar. Men framförallt var Lundborg medicinare och psykiatriker med inriktning mot ärftliga sjukdomar. Institutet ägnade sig åt fysisk mätningar av den svenska befolkningen och man samlade in mängder med siffervärden och fotografier. Lundberg befann sig, trots sitt ansvar som chef, långa tider uppe lappmarken, detta medförde att institutet motsvarande tider blev ganska handlingsförlamat. Lundborg var passionerad av rasblandningsfrågan, vad som händer när ett folk uppgår i ett annat, precis vad man ansåg vara på väg att hända med lapparna. Det var viktigt att agera, det vill säga genomföra mätningarna, i synnerhet av lapparna, innan det var försent. Han avsåg att göra en total kartläggning vilket också innebar en genomgång av arkivmaterial från 1700-talets början och framåt. Lundborgs syn på den nordiska rasen var att den hade överlägsna företräden, därtill ansåg han att industrialiseringen hade en klart negativ påverkan på folkets moral och livskraft, med åren tydde han sig också mer och mer åt antisemitiska ståndpunkter. Institutet genomsyrades också av Lundborgs tyskvänlighet, bland flera andra tyskar som kom till institutet och höll offentliga föreläsningar kan nämnas Hans F. Günther. Günther blev sedermera nazistideolog i rasfrågor. I början av 1930-talet stagnerade institutets verksamhet av flera skäl. Dess budget hade minskat till 30 000 kronor, ett chefsbyte var förestående och Lundborgs personlighet gjorde att pressen blev negativt inställd till institutet. I juni 1936 tillsattes till sist Gunnar Dahlberg som chef. Chefsbytet innebar att institutet till viss del ändrade inriktning. Från att i Lundborgs anda ha ägnat mycket möda åt antropologi (enligt dåtidens definition) och ärftliga medicinska kuriositeter blev nu den nya inriktningen präglad av folksjukdomar. En övergång skedde från rasbiologi till humangenetik och från fysisk antropologi och fältstudier till genetik och laboratoriearbete. Dahlberg såg befolkningsproblematiken och dess "degenererade" inslag som ett problem som skulle lösas i första hand av den sociala ingenjörskonsten och inte genom biologisk påverkan. -------------------------------------------------------------------------------- Den svenska steriliseringspolitiken Bakgrund Man ansåg att det fanns tre stycken huvudmotiv till att införa lagstiftning för steriliseringar i Sverige, alla i större eller mindre utsträckning sammankopplade med varandra: Rashygieniska Sociala Ekonomiska Som så många gånger tidigare, och senare, såg man en vad man tyckte vara en enkel och säker lösning på ett svårt problem. Tyvärr visade det sig att problemet inte var fullt så enkelt att lösa. Inledningsvis var det främsta syftet att förhindra att utvecklingsstörda skaffade sig barn. Eftersom de utvecklingsstörda inte kunde ta hand om sin barn på att tillfredsställande sätt var samhället tvunget att träda in med ökade kostnader som följd. Genom att dessutom sterilisera prostituerade, "svåra alkoholmissbrukare", "oförbätterliga lösdrivare", "svårt kriminella", vagabonder med flera hoppades man kunna reducera risken för att dess barn hamnade i bristfälliga uppväxtmiljöer. Om man lyckades antog man att man på längre sikt kunde minska kostnaderna för fattigvård. Grundidén var att sterilisering skulle ske oberoende om sjukdomen eller "problemet" var ärftligt eller inte. "Rasförädling genom föräldraurval" hoppades man skulle råda bot på den rasmässiga degeneration som sågs hota. Härigenom skulle man uppnå att varje generation skulle vara bättre rustad än föregående. Ärftlighetsforskarna insåg dock att man var överdrivet optimistisk eftersom det i de flesta fall rörde sig om recessiva gener väl utspridda i befolkningen. Eventuellt kunde man I bästa fall uppnå en tillbakagång vad gäller de psykiskt utvecklingsstörda. År 1922 togs steriliseringsfrågan första gången upp i den svenska riksdagen, resultatet blev en utredning som så småningom rann ut i sanden. Men under 1920-talet ökade intresset ute bland allmänheten för frågan och det uppstod ett missnöje med att ingenting skedde, missnöjet manifesterades genom massmedia. 1927 tillsattes än en gång en utredning i frågan. Resultatet blev att det 1929 en lag till steriliseringslag byggd på arvshygienisk princip. Lagen skulle syfta till att "i biologiskt avseende mindervärdiga" individer skulle steriliseras. Utredarna tycks dock inte ha hyst några överdrivna förhoppningar om lagens effekt på rashygieniska området. Lagen tillät inte sterilisering av sociala skäl. Här fick alltså inte statsekonomiska hänsyn tas till vilka som skulle steriliseras men framförallt skulle steriliseringarna vara frivilliga. Inget tvång fick förekomma. Oppositionen mot lagförslaget bestod i att man inte skulle få använda tvång och att dess rashygieniska effekt skulle vara i det närmaste försumbar. Lagförslaget genomfördes aldrig. Det dröjde några år innan frågan togs upp på nytt, men 1933 tillsattes en ny utredning som 1934 utmynnade i ett lagförslag. Steriliseringslagen trädde i kraft 1/1 1935. Lagen tillät steriliseringar utan samtycke vid "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten" om personen var varaktigt oförmögen till samtycke, om personen var oförmögen att handha vårdnaden om sina barn (social indikation) eller om risk fanns för ärftlig överföring av sinnessjukdom eller sinnesslöhet (eugenisk indikation). Men många ansåg att efter ett tag att den antagna lagen inte uppfyllde förhoppningarna, en lag som utökade möjligheterna att sterilisera undermåliga individer var önskvärd. Efter utredningar och diskussioner antogs så småningom 1941 års lag om sterilisering. Den nya lagen skilde sig åt mot den föregående på flera sätt. För det första utökades nu den eugeniska indikationen till att inkludera de som man kunde anta skulle överföra svårartad sjukdomen eller svårt lyte till sina barn. För det andra ingick nu i den sociala indikationen också "asocialt levnadssätt". För det tredje krävdes inte längre att personen var oförmögen att ta hand om sina barn, med den nya lagen räckte det med att han eller hon var "uppenbart olämplig" för detta, en inte obetydlig utökning. För det fjärde ingick medicinskt motiverad sterilisering av kvinnor i lagen. För det femte försvann kravet på varaktig oförmögenhet till samtycke. I och med dessa förändringar fanns det nu i Sverige möjlighet att genomför en negativ eugenik. Men hur tillämpades dessa båda lagar? Under åren 1935-41, det vill säga under de år då 1934 års lag tillämpades, steriliserades över 3200 personer. Under hela perioden 1935-1975, lagen upphörde att gälla 1975, steriliserades totalt nästan 63 000 människor. Här följer en kort beskrivning hur de olika indikationerna tillämpades: Eugenisk indikation genom vilken man hoppades kunna uppnå en rashygienisk förbättring. Indikationen tillämpades på psykiskt utvecklingsstörda i första hand. Övertalning användes ofta för att få till en sterilisering, ett alternativ var att kräva en sterilisering för att en utvecklingsstörd skulle bli utskriven från en anstalt. Social indikation förekom i mycket begränsad utsträckning under 1941 års lags giltighetstid. Endast några få procent av de totala antalet steriliseringar utfördes av detta skäl, oftast var det så kallade tattare, zigenare eller andra som inte passade in på den traditionella synen hur goda medborgare skulle leva som steriliserades av detta skäl. Medicinsk indikation (endast i 1941 års lag), sterilisering om graviditet skulle innebära en allvarlig fara för en kvinnas liv eller hälsa. Tillämpades endast på kvinnor, även om till exempel kvinnans dåliga hälsa berodde på mannens bristande försörjningsförmåga. Av de 63000 som steriliserades var en överväldigande majoritet kvinnor, över 90%, trots att det var enklare och mindre riskfyllt att sterilisera män. En orsak till att kvinnorna kom att dominera torde ha varit att enligt 1938 års abortlag fick endast abort göras om det fanns eugenisk indikation hos kvinnas och sterilisering samtidigt gjordes. Alltså, för att få abort var kvinnan tvungen att samtidigt sterilisera sig. Därutöver kom kvinnan i kontakt med samhällets kontrollorgan vid graviditeter, männen saknade den kontaktytan och därmed uppmärksammades deras fysiska och psykiska brister inte lika lätt. Angående steriliseringslagarnas tillämpning kan man också säga att subjektivitet och fördomar mot det annorlunda ofta styrde vilka som blev steriliserade, att i en steriliseringsansökan skriva "Ansiktsuttrycket ointelligent" kan knappast sägas vara objektivt och vetenskapligt korrekt. Dessutom förekom övertalning och en del "fula knep" för att få tillstånd en steriliseringsoperation. -------------------------------------------------------------------------------- Den Svenska synen på samerna från 1700-talet till början av 1900-talet. Sedan medeltiden hade renar med medföljande samer som skötare förevisats runtom i Europa. Allteftersom århundradena gick förflyttades intresset från renarna till samerna. Under hela 1800-talet och en god bit in på 1900-talet förekom många förevisningar av samer i Sverige och Europa, de sågs i värsta fall som en zoologisk kuriositet. Men samerna var givetvis inte ensamma utan samma öde drabbade många andra personer från olika kulturer. Man ansåg att samerna tillhörde huvudrasen mongoler och det gav dem en psykisk kapacitet någonstans mittemellan den vita och den svarta rasen, på ungefär samma nivå som den röda. De hade blivit kvar i ett för den vita rasen tidigare utvecklingsstadium, liknande ett barnstadium, och därmed för alltid underlägsen den vita rasen på motsvarande sätt som den svarta som dock var ännu mindre utvecklad. Man ansåg att Skandinavien från början hade bebotts av en samisk eller med samerna närbesläktad ras, de hade sedan trängts undan av germaner i alla delar utom i lappmarken. De uppfattades som den i Europa enda kvarvarande urbefolkningen. I och med att samerna hade anpassat sig så väl till de hårda klimatförhållandena och den karga naturen var det flera som trodde att de skulle gå under om man försökte acklimatisera dem från det nomadiska levernet till ett mer bofast förhållande. På 1600-talet genomförde Olof Rudbeck de första kraniologiska och antropometriska mätningarna av samer. Han trodde sig att med dessa ha fått fram att samerna tillhörde samma ras som de klassiska författarna kallade pygméer. Synen på samerna på den tiden var att de var glada vänliga och tillgivna. På den mer negativa sidan fanns sådant som en svag begåvning, misstänksamhet och ohederlighet, dessutom levde delar av den samiska religionen kvar och det gav upphov till att man såg dem som vidskepliga. De sades också vara njutningslystna, och kanske det låg något i det i synnerhet vad gäller sprit enär man 1723 förbjöd införsel till Lappmarken av denna dryck. Kunskapen om samerna kan vid den här tiden sägas vara mycket begränsad, trots till exempels Carl von Linnés Lapplandsresa(1811). Linné beskriver samerna som "lapparna är kortvuxna, med kort och rakt och svart hår samt mörk iris". Med 1800-talets romantik följde också den positiva synen på det enkla och ursprungliga, den ädle vilden. De första riktiga undersökningarna genomfördes först av Anders Retzius tid runt 1840-talet. Vid samma tid hade en ur flera synvinklar tveksam huvudjakt inletts. Denna skalljakt, som bland annat innebar dekapitering av barnlik, uppskattades givetvis inte av de levande samerna, men ansågs av många forskare ge värdefull kraniologisk information. Men även en fortskridande missionsverksamhet och kolonisering av norra Sverige ledde till att kunskapen ökade. Men större kontaktytor innebar också mer fördomar. I och med att hygienen under 1800-talet började göra sitt inträde i de svenska hemmet kom naturligtvis samen att anses som lortig, orenlig samt inneha en brist på civilisation. Den samiska rasens karaktärsdrag fastställdes nu som flyktig, ombytlig och lättledd. Men även nu fanns det positiva aspekter som en god hälsa, hög motståndskraft mot sjukdomar, en god förmåga att uthärda fysiska strapatser tillsammans med en medfödd frihets och självständighetskänsla. Man såg dem som av naturen formgivna och de kunde likt en bäck, sakta, stilla och genom att stillsamt undvika hinder, nå sitt mål. Mot slutet av 1800-talet försvann också epiteten ohederlighet, misstänksamhet och den svaga begåvningen från bilden av samen, men istället trodde man att stölder var vanliga. Därutöver bör nämnas att man tyckte att de hade en skarp iaktagelseförmåga, snabb uppfattning, ett gott minne och stort kunskapsbegär, tyvärr misslyckades eventuella försök med högre utbildning på grund av karaktärsbrister. Efter sekelskiftet försvann också vidskepligheten från fördomarnas stora skara, likaså latheten. -------------------------------------------------------------------------------- Den Svenska synen på judarna från sekelskiftet och framåt Fram till och med andra världskriget hämtade Sverige sin inspiration i synen på judar i första hand ifrån Tyskland. Sverige påverkades också starkt av Tyskland på områden som kultur, ekonomi och vetenskap, alla tre ämnena till större eller mindre grad sammanknutna, eller i ett ömsesidigt påverkans förhållande, till rastänkandet. Även på 1800-talet och tidigare var vi starkt påverkade av Tyskland och kontinenten i rasfrågor och i synnerhet i synsättet på judar, den nedvärderande synen på judarna var bl a ett sätt för kyrkan att stärka sin hegemoni över befolkningen. Rastänkandet och antisemitismen var ett också ett sätt att skapa enkla sammanhang i befolkningens världsbild. Trots, eller kanske tack vare, att Sverige som i förhållande till övriga Europa hade ett förhållandevis etniskt homogent befolkningsunderlag gick assimileringen av den judiska befolkningen på andra halvan av 1800-talet och det tidiga 1900-talet relativt smärtfritt. Men trots att assimileringen gick ganska bra fanns det en utbredd judefientlighet, det ansågs rätt och riktigt att angripa judar, kanske inte fysiskt men i kulturen och i massmedia. Hur såg vi då i Sverige på judarna? Vi såg judarna som rasmässigt olika den övriga befolkningen på många olika sätt. Dels till det yttre, blek hy, krökt näsa, smutsiga och därmed illaluktande, runda skallar, tjocka läppar, krumma ben, brytning i talet med mera, dels mer psykiska karakteristika såsom en omåttlig penninglystnad, girighet, själviskhet, avsaknad av affärsetik och diverse andra mindre lockande mänskliga egenskaper. Många gånger skapades en tankegång på ungefär följande sätt, en person beskrivs, fiktiv eller verklig, personen har flera negativa egenskaper, de negativa egenskaperna gör att han inte kan vara svensk, slutsats: det är en jude. Ett exempel på detta är den stora tyska vapentillverkarföretaget Krupp som profiterade på de militära rustningarna och kriget. Krupp blev i Sverige konstruerat som ett judiskt företag vilket det inte var. Det tidiga 1900-talet var präglat av stora förändringar vilket skapade turbulens i samhället, Sverige fortsatte sin väg mot industrisamhället och bondesamhället försvann alltmer. Dessa omvälvningar skapade ett behov av syndabockar. Judarna var ett tacksamt mål för detta. De beskylldes för bolsjevism som i synnerhet efter den ryska revolutionen som sågs som ett reellt hot mot Sverige, därutöver sågs de som kapitalister, allt beroende på vilket som för tillfället ansågs vara det största hotet mot det bestående, eller vilken man önskade hälla sin galla över. Judarnas patriotiska strävanden tolkades som en täckmantel för deras egentliga strävanden, att tjäna pengar på svenskarna. Att många judar avancerade socialt i synnerhet inom kultur och vetenskap uppfattades inte positivt av de som ansåg sig förfördelade. Denna i många fall ovälkomna konkurrens i samklang med förändringarna i samhället spädde ytterligare på den negativa inställningen till judarna. Efter andra världskriget minskade antisemitismens popularitet kraftigt av naturliga skäl. Men den försvann aldrig och har på senare ur allt oftare visat sig igen, många gånger i form av så kallad historierevisionism. Historierevisionismen går i korthet ut på att judarna var orsak till andra världskriget och att förintelsen aldrig har ägt rum. Förnekarna döljer ibland det antisemitiska innehållet bakom en mask av yttrandefrihet och akademisk frihet. Men betänker man att det alltid är judarna som sätts i centrum genomskådas detta lätt. Till exempel hävdas aldrig att det är de utvecklingsstörda, som tidigt ingick i nazisttysklands eugenikprogram, som ligger bakom en internationell konspiration om att ha ljugit om ett antal eutanasi-anstalter. Förnekarnas retorik är en blandning av sanningar (ofta lösryckta ur sitt sammanhang), halvsanningar och lögner. Det genomgående temat är antisemitismen och att allt ont är judarnas eller rasblandningens fel. Sammanfattningsvis kan man säga att bilden av juden i Sverige i början på 1900-talet egentligen inte skilde sig så mycket från den i Tyskland. Skillnaderna framträdde starkare på 1920- och 30-talet och i synnerhet efter Adolf Hitlers makttillträde 1933 då hela samhället i Tyskland på ett mycket kraftfullare sett accentuerade rasbegreppet och rastanken. -------------------------------------------------------------------------------- Referenser L.M. Andersson, Bilden av juden i svensk skämtpress 1910-1940, Historisk tidskrift 1:1996 Gunnar Broberg & Mattias Tydén, Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige (1991) Gunnar Broberg, Lappkaravaner på villovägar: antropologin och synen på samerna fram mot sekelskiftet 1900, Lychnos 1981/82 Stéphane Bruchfeld, ´Löjliga anklagelser´ - om den s.k. historierevisionismen, Historisk tidskrift 1:1996 Gunnar Frostell, Gymnastikens betydelse för höjandet av svenska folkkraft (1935) Thomas Hammar, Sverige åt svenskarna, (1964), kap. XIV Åke Holmberg, Världen bortom västerlandet (1988), 24-76 Marek Kohn, The Race Gallery. The Return of Racial Science (1995), kap. 3-13 Herman Lundborg, Västerlandet i fara (1934) Modärna tider- vision och vardag i folkhemmet (1985), 20-85 Viktor Rydberg, Den hvita rasens framtid (1895) Bernt Skovdahl, Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter (1996), 74-99, 112-117, 135-156 Brita Uppman, Samhället och samerna (1978), 30-59

FAKTA ÄR INTE RASISM FATTA DET!

White Voice with Tom Metzger

Njord Gjallarhornet

Eva läser dikter av Per Engdahl

Per-Albin Hansson Socialdemokratisk statsminister

KULTUR – IDENTITET – TRADITIONFlöden: Inlägg Kommentarer « José Antonio Primo de Rivera – Nationalsyndikalist (1903-1936)Cara al Sol ”Vänd mot solen” » Sverige åt Svenskarna – Svenskarna åt Sverige! av Per Albin Hansson 01 december 2009 av UREUROPA “Leve fosterlandet, det Sverige som en gång skall bliva ett gott hem för alla svenskar!” Hurraropen ekade mellan husväggarna på Stockholms stortorg en höstkväll 1924. Det låg vilja, beslutsamhet och löfte i det levet. Dagen efter voro de “fosterländska” storögda och deras förundran avspeglades i deras tidningar. Levet för fosterlandet hade höjts på ett socialdemokratiskt valmöte och den kraft som i höstkvällen burit det ut över gamla staden kom ur arbetarbröst. Vad hade hänt? Man var förbryllad, kunde knappast fatta att sådant var möjligt. Ty så ha de “fosterländske” vant sig vid att betrakta arbetarna såsom någonting utanför fosterlandet, att de kände det som om de fråntagits ett patent när fosterlandet hyllades på ett socialdemokratiskt valmöte. En och annan av de ärligaste bland dem försökte mänga in litet glädje i sin förvåning. Händelsen är lärorik. Sverige har ända fram till 1911 varit ett högerstyrt land och ända fram till 1919 behärskade högern majoriteten i första kammaren. Högern representerar de besuttna och privilegierade. Som politiskt maktägande kände den sig förpliktad att värna fåtalets intressen. Omsorgen om de mångas och fattigas behov brydde den sig icke om i annan mån än den därtill blev tvingad. Man talade mycket om fosterlandet, fördömde och straffade de “fosterlandslösa”. De två nationerna inom samma land voro en verklighet. Mindretalet kände sig kallat att styra, flertalet ansågs vara till endast för att tjäna och träla. Genom den stora författningsrevisionen bröts äntligen det politiska fåtalsväldet. Men den gamla andan lever kvar. De besuttna och privilegierade anse sig alltfort vara de enda rätta styresmännen och den starka ställning, som det sk. småfolket numera förskaffat sig i politiskt avseende, kännes av de utvalda som ett intrång på deras marker. De stora arbetande klasserna, som producera välståndet, betraktas av de “fosterländske” alltjämt såsom någonting utanför gemenskapen. Ja, man kan rent av förmärka en stegrad fientlighet mot den organiserade arbetarklassen sedan denna förskaffat, sig en betydande politisk ställning. Denna fientlighet har t.o.m. smittat av sig inom grupper, som tidigare vid arbetarklassens sida stredo för en demokratisk ordning. Den borgerliga samlingen under gemensamma partibeteckningar vid landstingsvalen i september är ett utslag av denna fientlighet, parad med fruktan för att arbetarna skall rycka fram till en dominerande ställning inom svensk politik. Man vill förbehålla styrelsen åt “de borgerliga”; de besuttna och välbeställda betrakta fosterlandet som sitt. Där vilja de styra och ställa. Därför känna de sig icke glada när arbetarna höja leven för fosterlandet. Dessa leven klinga i deras öron som en stridssignal. Däri ha de icke så orätt. “En de rövat vårt land, vi erövra det igen”, sjunger arbetarungdomen. Den politiska demokratin har ännu icke fått sin motsvarighet i socialt avseende. Sverige är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna lever i betryck och otrygghet. Sverige är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. I täten på denna erövrarstråt går den svenska socialdemokratin och dess lösen är: Sverige åt svenskarna svenskarna åt Sverige! *** Sverige åt svenskarna svenskarna åt Sverige! Det är här fråga om en ömsesidig erövning. Det är icke blott folket som skall erövra landet, landet skall också erövra folket. Det har talats nog och övernog om fosterlandet. Kunde de stora orden göra det, då skulle förvisso fosterlandskärleken lysa i Sverige med ett rent av bländande ljus. Men kärleken läres icke och fosterlandskänslan kan icke predikas i hjärtana. Den växer fram och ligger väl latent hos de flesta människorna. Men den kan stängas inne, göras ofruktbar i brist på sporre, förtvina emedan den icke får näring. Människorna i betryck uppfyllas för mycket av sina egna bekymmer; hos den styvmoderligt behandlade dövar vantrivsel och bitterhet hemkänslan. Men omvårdnad alstrar hemkänsla, rättvisa förjagar bitterhet och skapar förtroende, meddelaktighet föder medansvar och samhörighetskänsla. Redan den med författningsrevisionen skapade politiska likställigheten och därav följande större meddelaktighet i samhällsstyrelsen för de medborgargrupper, vilka tidigare pga. streck och graderingar känt sig tillbakasatta och missgynnade, har inom dessa grupper medfört en mycket påtaglig stegring i deras känsla av medansvar och samhörighet. Det gäller att gå vidare på samma väg och genom social omvårdnad giva de socialt missgynnade en ännu starkare känsla av samhörighet med och ansvar för fosterlandet. Men skall detta strävande bära riklig frukt gäller det att gå till verket med ett förstående sinnelag, varmt hjärta och villig hand. Det duger icke med grinighet och småaktighet eller välgörenhetslater. Den som betraktar sin medverkan i det sociala reformarbetet såsom en offergärd kan icke förläna sin insats den kraft och känsla, som lyfter detta arbete till att bli gärning. Det blir i stället småaktig beräkning och plotter och när reformen äntligen kommer äro alla så leda åt all småsynthet och motvillighet, som måste övervinnas, att icke ens de, som ha mest gagn av reformen, orkar glädjas åt framsteget. På det sättet skapar man icke medborgaranda och hemkänsla, det är icke så man erövrar svenskarna åt Sverige. *** Den ministär av frisinnade och liberaler, som efterträdde den socialdemokratiska regeringen, har av de breda folklagren mottagits med kyla eller misstroende. Folkstyrelsens och framstegets fiender har däremot icke kunnat dölja sin glädje. Högerns ledare gav omedelbart efter regeringsskiftet uttryck åt sina förhoppningar om, att ministären Ekman skulle komma att bli inledningen till en borgerlig samlingspolitik, på vilken högern till följd av sin styrka skulle kunna få ett avgörande inflytande. Den demokratins marodör, som skaffat sig makten över den största liberala tidningen på västkusten, har också hälsat C. G. Ekman såsom mannen som skall göra’t. Grundlösa äro dessa förhoppningar icke. Den nuvarande statsministern har under hela sin offentliga verksamhet framträtt såsom enveten antisocialist och efter sprängningen av det liberala partiet är det hans anda, som präglat den borgerliga demokratins riksdagsinsatser. Denna anda har tagit sig uttryck icke blott i en vid varje lägligt tillfälle proklamerad fientlighet mot allt, som kunde misstänkas ha en socialistisk syftning, utan också i en fientlighet mot den organiserade arbetarrörelsen som framträtt såväl vid utformandet av direktiven för arbetslöshetshjälpen som vid behandlingen av den socialdemokratiska regeringens förslag till förbättrad socialförsäkring. Man blev efter erfarenheterna från den senaste riksdagen heller icke överraskad när hr C. G. Ekman vid sitt första offentliga tal efter regeringsskiftet förkunnade, att inom den borgerliga vänsterns led har reformintresset oupphörligt kommit “i konflikt med deras egen offervilja”. Det yttrandet avslöjar varför den socialdemokratiska regeringen, under sina ansträngningar att förverkliga ett i sig självt ganska moderat reformprogram, 1 icke blott stött på högerns öppna motstånd utan också haft att kämpa mot en ovillighet från den borgerliga vänsterns sida, som nästan verkat trakasserande. Men det yttrandet gör också begripligt, att vännerna till en radikal folklig reformpolitik icke kunna knyta några förhoppningar till den Ekmanska regeringen, även om denna försöker bevara vänsteretiken. De som själva hunnit den ställningen, att de betrakta medverkan till folkliga reformer såsom ett offer, kunna icke vara skickade att “la ledningen av den politiska utvecklingen” i ett land, där till för blott några år sedan pga. högermajoriteten i första kammaren något mera betydande socialt reformarbete icke kunnat bedrivas. Från deras sida kan icke vara att förvänta någon kraft i initiativ eller utförande när det gäller just det arbete, som skulle giva till resultat större trygghet och ökad hemkänsla för de betryckta i vårt land. Man kommer icke att göra mera än vad man känner sig direkt pressad till. Det blir försinkning och försumpning där det i stället hade kunnat vara på samma gång raskt och metodiskt framåtskridande. Det blir bitterhet och olust i sinnena i stället för den arbetsglädje och verksamhetslust, som nu borde väckas till liv inom folket för förverkligandet av det som en gång var gemensamt för hela demokratin. Är detta riktigt framstår den Ekmanska regeringen icke såsom en hjälpare utan som ett hinder i arbetet på att erövra Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige. Det är då av så mycket större vikt, att alla de, som vilja framgång i detta arbete, spänna sina krafter till det yttersta för att förskaffa landet en styrelse, som vill sätta in hela sin kraft i en politik med och för folket. Landstingsvalen i september erbjuda ett tillfälle till en kraftyttring av största betydelse. *** Det har varit en stående anklagelse mot socialdemokratin att den fört klasspolitik. Även mot den socialdemokratiska regeringen slungades denna anklagelse ut med lämpliga mellanrum. Excellensen Ekman försökte i sitt Örbyhustal giva belägg för anklagelsens riktighet genom en hänvisning till arbetslöshetspolitiken. Enligt hans mening skulle denna ha avslöjat en motsättning mellan å ena sidan samhällets allmänna krav och å andra sidan “de socialdemokratiskt organiserade fackorganisationernas specialintressen”. De socialdemokratiska regeringarna skulle här ha ställts inför svårigheten att tjäna tvenne herrar och i sitt bryderi offrade de socialdemokratiska regeringarna de allmänna intressena för fackorganisationernas specialintressen! Detta blev visserligen icke direkt utsagt, men vilket intryck herr Ekman ville framkalla kan man icke vara i tvivelsmål om. Det skulle föra mig på sidan om mitt ämne om jag här tog upp en diskussion om arbetslöshetsdirektiven. En sådan diskussion är heller icke behövlig. Att herr Ekmans resonemang är felaktigt förstår envar, som tagit reda på vad som hände 1923 och 1926. 1 själva verket var icke vid någotdera tillfället fackorganisationernas specialintressen med i spelet. Dessa hade avkopplats redan 1922, då man vid kompromissen om arbetslöshetsdirektiven enades om att vid allmänna konflikter alla inom det yrke, som berördes av konflikten, skola avstängas från arbetslöshetshjälp. Vad som vållade den socialdemokratiska regeringens avgång 1923 var att den icke kunde vara med om att driva denna avstängningspolitik så in absurdum, att även arbetare, vilka icke haft anställning inom det i konflikt indragna facket på ända upp till två år och däröver, skulle berövas rätten till arbetslöshetsunderstöd eller nödhjälpsarbete. Orsaken till den socialdemokratiska regeringens avgång 1926 var att den vägrade ta ansvaret för att vid konflikt på någon enstaka arbetsplats, utan inflytande på de allmänna arbetsoch löneförhållandena, arbetslösa skulle tvingas till strejkbryteri eller mista sin rätt till arbetslöshetshjälp. Vad de socialdemokratiska regeringarna vid dessa tillfällen hävdade var inga fackorganisationernas specialintressen, utan allmänt humanitära principer för samhällets förhållande till nödställda medborgare. Hävdandet av dessa principer framstår såsom ett betydande samhällsintresse för dem, vilka vilja knyta alla medborgare fastare till samhället, ty den hårt behandlade känner sig utstött och den utstötte behärskas av känslor, som icke kunna vara kärlekens. Vill man försvåra eller omöjliggöra en sammansmältning av arbetarsolidariteten med den allmänna samhällssolidariteten, så kan man icke finna ut något effektivare än att göra strejkbrytaren till exponent för den senare. Det var därför också ett samhällsintresse av första ordningen, den socialdemokratiska regeringen ville värna, när den sökte förhindra, att man ställde den solidaritet, som fostrat och lyft arbetarklassen till dess nuvarande ställning i samhället, i motsättning till de allmänna intressena. Överhuvud taget befann sig aldrig de socialdemokratiska regeringarna inför svårigheten att tjäna tvenne herrar. För dem stod hänsynen till arbetarklassens intressen icke i någon motsättning till bevakandet av de allmänna intressena; tvärtom ingick det ena som del av det andra. Om någon klasspolitik eller klassbundenhet var det aldrig fråga. De socialdemokratiska regeringarna ville så långt omständigheterna möjliggjorde detta tillgodose alla medborgargruppers berättigade intressen; för dem låg det allvar i talet om att göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar. Därom vittnar deras insatser. *** De socialdemokratiska regeringarna har såväl 1921 som 1924 kommit till såsom en nästan ofrånkomlig konsekvens av valen till andra kammaren. Vid båda tillfällena visade väljarfolket genom större anslutning än tillförne kring socialdemokratin, att det önskade en klart demokratisk reformpolitik. Det framstod som en förpliktelse för det socialdemokratiska partiet att så vitt på detsamma ankom tillse att väljarfolkets vilja kom till uttryck i regering och riksdag. Men väljarfolket hade icke givit socialdemokratin majoritet och en socialistisk politik i specifik mening kunde alltså icke föras. De socialdemokratiska regeringarna trädde därför in för program, vilka visserligen och naturligtvis låg i linje med socialdemokratins allmänna strävanden men som modifierats med hänsyn till behovet av understöd från den borgerliga demokratins sida. Någon tanke på en socialistisk demonstrationspolitik fanns icke; det gällde att vinna resultat, som kunde skänka folket lättnader i betrycket och en känsla av trygghet i existensen. Den regering som framgick ur andrakammarvalen 1924, hade till främsta uppgift att bringa försvarsrevisionen till fullbordan. Det lyckades också den socialdemokratiska regeringen att vid 1925 års riksdag samla hela vänstern kring en lösning, som innebär betydande lättnader såväl i fråga om kostnaderna som beträffande värnplikten. Hur betydelsefullt än detta resultat var utgjorde det dock endast ett utav dem, den socialdemokratiska regeringen hoppades kunna åstadkomma. Av största betydelse var att sörja för en god social omvårdnad. *** För arbetarna inom industri, handel, sjöfart etc. är det icke i första hand inkomstens knapphet, som gör sinnet tungt och oroligt. Arbetaren har fått lära sig försakelsens konst. Han kan finna sig i att avstå från åtskilligt av vad livet har att bjuda. Han skulle kunna känna sig relativt lycklig även under torftiga förhållanden blott han visste, att den knappa inkomsten var säker, att han för sig och de sina hade det nödvändiga icke blott för dagen och morgondagen utan också framgent. Men han vet av erfarenhet att existensen är otrygg, att det en vacker dag kan uppstå stockningar i näringslivet, att fabrikerna nödgas slå igen, att arbetsstyrkan icke kan sysselsättas. Arbetslösheten står ständigt som en hotande möjlighet, och krisaren ha lärt att arbetslösheten kan bli årslång, ja mer än så. Vad arbetslösheten har i följe är alltför väl känt bland arbetarna för att de icke med den största oro skulle motse den dag, då det icke finns användning för deras arbetskraft. Det är det ständiga hotet, att han skall berövas möjligheten att sörja för sin och de sinas nödtorft, som framför allt hos arbetaren framkallar känslan av otrygghet. I arbetslöshetsförsäkringen se vi ett medel att häva denna otrygghetskänsla. Bered arbetaren tillfällen att under tider av arbetstillgång med kraftigt stöd från det allmänna skapa en försäkring, som han i tider av arbetsbrist kan förlita sig till, och mycken oro skall varda förjagad. Vet arbetaren att han även under de tider, då han icke kan beredas arbete, kan något så när hålla borta nöden från hemmet, skall det komma över honom en känsla av trygghet, av rotfasthet, som endast kan verka befruktande på samhällskänslan. Det sociala reformprogrammet omfattade förbättringar i socialförsäkringen och jordreformer. Det avsåg att åt dem, vilka leva rotlösa och i betryck, skapa trygghet och lättnad. Den socialdemokratiska regeringens planerade förslag till arbetslöshetsförsäkring mötte under den förberedande parlamentariska handläggningen invändningar av den art, att regeringen hoppades kunna genom ytterligare beredning samman med representanter för andra partier bringa frågan i ett gynnsammare läge till nästa års riksdag. Den avstod därför från att vid årets riksdag framlägga ett förslag, som den på förhand visste att den borgerliga majoriteten skulle nedvotera. Den socialdemokratiska regeringen fick icke fortsätta sitt arbete med ärendet. Vad öde herr Ekman tillämnar det vet man icke. Men det är all anledning att låta honom vid landstingsvalen känna att det blåser vänstervind, att folket vill se sina närmast liggande krav förverkligade. Liksom arbetslöshetsförsäkringen syftade de av den socialdemokratiska regeringen framlagda förslagen till förbättring av olycksfalls och sjukförsäkringen och till införade av moderskapsförsäkring till att öka känslan av trygghet hos de medborgargrupper, för vilka avbrott i den jämna arbetsinkomsten verkar mest förstörande. Under ohållbara Förevändningar om brister i utredningen fann de frisinnade möjligheter att i väsentliga stycken göra regeringens avsikter med dessa förslag om intet. Men de krav, som på dessa Punkter har rests, tillhöra, liksom kravet på en förbättrad folkpensionering, de nödvändigheter, som man icke kan komma förbi, därest man verkligen vill att folket skall ha någon känsla av trygghet och trivsel i eget land. De jordreformer, som upptogs på det socialdemokratiska regeringsprogrammet, syftade till att för de beroende och otrygga på landsbygden skapa en motsvarande trygghet, som den förbättrade socialförsäkringen avsåg att bereda andra stora lager av det arbetande folket. Även om efter den stora kristiden arbetsbristen gör sig kännbar även på landsbygden så är dock trygghetsproblemet där i stort sett ett annat. Där gäller det att skaffa de jordlösa jord och förhjälpa dem till en tryggad utkomst, där gäller det att skydda dem, som bygger hem på ofri grund eller arbetar i annans jord mot godtyckte och obillighet, där gäller det också att hjälpa de små självständiga brukarna i deras strävanden att göra sina jordbruk bärande. I sina strävanden för landsbygdens folk hade den socialdemokratiska regeringen större framgång än i sina försök att ernå en effektivare socialförsäkring. Genom den vid 1925 års riksdag genomförda lagstiftningen om förbud mot bolags jordförvärv direkt eller genom bulvaner har faran för jordbrukarklassens tillbakaträngande i stort sett avvärjts. Den vid samma riksdag beslutade nya ensittarlagen öppnade möjligheter för 30 å 35.000 lägenhetsägare att friköpa sina hem. Vid 1926 års riksdag utsträcktes denna friköpsrätt till lägenheter på kyrklig jord. Vid denna riksdag skapades också genom den nya åborättslagen ökade tillfällen för obemedlade att ägna sig åt jordbruk under betryggande former och samtidigt antogs den nya jorddelningslagen, av värde för främjandet av en ändamålsenlig nybildning av jordbruksfastigheter. Genom upphävandet av legostadgan har från den stora tjänande klassen på landsbygden borttagits ett slavmärke, för vars utplånande socialdemokratin länge kämpat, fastän det först nu kunnat vinnas majoritet härför i riksdagen. Men den socialdemokratiska regeringens program för att bereda det arbetande folket på landsbygden en tryggare ställning var ingalunda uttömt med vad som blev av riksdagen bifallet. När regeringen störtades hade den bland annat under förberedande ett förslag till en social arrendelag, till gagn och skydd för den stora nu under bolags och godsägares godtycke lidande arrendators och torparklassen. Alglösafallet, då en arrendator hänsynlöst av bolagetjordägaren vräktes från det hemman, där han och hans förfäder under tre århundraden nedlagt sin möda, kastade ett bjärt ljus över arrendatorers och torpares ställning. Det är icke ensamt i sitt slag, även om kanske brutaliteten icke alltid träder så bryskt i dagen som vid Älglösa. Den sociala arrendelag, som regeringen hade för avsikt att framlägga för nästa års riksdag, avsåg att giva arrendatorer och torpare en ställning, vilken ifråga om trygghet och oberoende skulle likna den självständiga bondens. På det socialdemokratiska aktionsprogrammet står också en utsträckning av kolonisationsverksamheten till bygder, där kolonisten kan ha bättre utsikt till tryggad utkomst än på ställen, dit denna verksamhet hittills huvudsakligen varit förlagd. För denna verksamhet behöver enskilda stora jordägare förmås att avstå jord mot rimligt vederlag. Där kräver socialdemokratin expropriationsförfarande om det skulle visa sig omöjligt att på annat sätt skaffa den för nybildning av jordbruk behövliga jorden. För de mångas trivsel och utkomst får den enskildes egoism vika. Svenskar, som längta efter arbete i jorden, böra kunna beredas tillfälle att tillfredsställa sin längtan i svensk jord. Det har icke varit min avsikt att här skildra de socialdemokratiska regeringarnas verksamhet. Det skulle ha krävt en helt annan uppläggning av ämnet och ett vida större utrymme. Här har icke ens berörts dess insatser i sparsamhetspolitiken, vilka bland annat möjliggjort sänkning av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Även insatserna på de områden, vilka blivit berörda, ha behandlats endast mycket summariskt. Jag hoppas emellertid ha nått mina avsikter. Dessa voro, dels att visa hur ogrundat det är att tala om ett ensidigt industriarbetareintresse hos de socialdemokratiska regeringarna och dels att giva en antydan om, vad vi anse vara närmast nödvändigt för att skapa trivsel och trygghet i det svenska hemmet. Det är kanske försiktigast att kursivera orden: närmast nödvändigt. Jag vill nämligen för ingen del framkalla den föreställningen, att en förbättrad socialförsäkring och vissa jordreformer skulle vara tillfyllest för skapandet av en tillfredsställande social ordning. Härför fodras förvisso mera djupgående förändringar i bestående förhållanden. Så länge den ekonomiska makten är samlad hos ett fåtal, så länge folket saknar effektiv kontroll över de för dess välstånd viktigaste produktionsmedlen, så länge har icke den politiska demokratin fått den utfyllnad av social och ekonomisk demokrati, som måste komma innan Sverige kan sägas vara helt svenskarnas. Men nu räcker det med att inrikta sig på det närmast nödvändiga, det som är mest oundgängligt för folkets trivsel och trygghet. Kan tillräcklig samling vinnas härom har garantier skapats för betydande framsteg, till glädje för de betungade och till gagn för landet. Och den samlingen måste ske kring socialdemokratin. Av högern är intet gott att vänta för framstegets sak. Bondeförbundarna skilja sig när det gäller socialt sinnelag föga från högern, Och den borgerliga demokratin har vid de stundande valen slagit följe med höger och bondeförbundare. Visserligen försäkrar man, att kartellbildningen vid landstingsvalen icke innebär något uppgivande av de samverkande partiernas politiska självständighet. Men dessa kartellbildningar ha ju tillkommit i klart angivet syfte, att söka hindra socialdemokratisk framgång och om möjligt minska socialdemokratins inflytande. I detta syfte skänka de frisinnade och liberala sina överskottsröster åt högern. Resultatet härav kan endast bliva ett, nämligen ett försvagande av demokratin och ett stärkande av demokratins fiender. Liberalerna medgiva själva i sitt medlemsblad, att de borgerliga vänstergrupperna kunna, med sina röster medverka till en sig närmande högermajoritet i första kammaren”. Högern går också till val i den glada förhoppningen, att kunna grundlägga ett nytt högerns förstakammarvälde. Endast genom samling kring socialdemokratin kan demokratins sak värnas och högerns planer göras om intet. Och dessa planer måste omintetgöras. Finge högern (jämte bondeförbundet) majoritet i första kammaren skulle detta betyda ett återfall i den stillaståendets politik, som vi alltför väl känna från den gamla förstakammarhögerns välde. Det sociala reformarbete, som folket hoppats på såsom en följd av författningsrevisionen, skulle stoppas. Ett effektivt fullföljande av arbetet med jordreformerna bleve också omöjliggjort. Och inom det på sina förhoppingar bedragna folket skulle bitterheten och olusten växa. År skulle förspillas, som kunde ha gjorts fruktbärande för strävandena att erövra svenskarna åt Sverige. Men föreligger det då någon som helst risk för framgång åt högerns förhoppningar? Med tanke på vad som hände då svenska folket senast gick till landstingsval vågar man icke utan vidare svara nej på den frågan. Högern gjorde då en vinst på omkring 130 landstingsmandat och det var liberalerna och frisinnade, som fingo betala fiolerna. Denna förskjutning i landstingens sammansättning har icke varit utan inflytande på första kammaren och en ny liknande förskjutning skulle föra högern ett gott stycke närmare det åtrådda målet. Kunde därjämte de frisinnades och liberalernas överskottsröster förhjälpa högern till ytterligare vinster på socialdemokratins bekostnad vore kanske spelet vunnet. Emellertid är det icke troligt att demokratins vänner skola låta högerns förhoppningar i någon mån gå i uppfyllelse. Högerframgångarna 1922 berodde delvis på den otroliga slöhet väljarna den gången visade. Medan 897.595 röstberättigade deltog i valen satt 1.491.345 likaledes röstberättigare hemma. Av fem röstberättigade röstade endast två. En så häpnadsväckande slöhet är väl knappast tänkbar i år. Man gör dock klokast i att aldrig känna sig säker och vännerna av en folklig reformpolitik ha all anledning att vara verksamma före valet. Icke minst gäller det att lära väljarna förstå att landstingsvalen ha politisk betydelse. Visserligen talar man från liberalt håll så vackert om, att det i första hand gäller att finna duktigt folk för landstingens egentliga arbete. Men det finnes säkerligen ingen svårighet att tillgodose önskemålen i detta avseende, utan att förgäta landstingens roll av valkorporationer till första kammaren. Så länge landstingen äro valkorporationer för första kammaren måste landstingsvalen ägnas samma intresse som valen till andra kammaren. Och så länge första kammaren finns måste även den tagas i tjänst för en folklig reformpolitik. Det är folket självt som skall sörja för att så sker. Efter den allmänna rösträttens införande beror det helt och hållet på folket självt hur det är ställt i landet. Erövringen av Sverige åt svenskarna kan ske med valsedeln. De som leva i betryck och otrygghet äro tillräckligt många för att samlade bestämma över landets politik. Vad som hittills förhindrat dem att så göra är slöheten och likgiltigheten. Där är den farligaste fienden till folkets väl. Det är den som hindrar oss att göra Sverige till det goda hemmet för alla svenskar. Det är en i djupaste mening fosterländsk gärning att krossa denna folkfiende. Per Albin Hansson

Vill ni hjälpa till?

Skicka vanliga brev med era åsikter frimärks häften tas emot. Eller böcker eller tidskrifter eller pressklipp. Kulturföreningen Gjallarhornet Gunnar Andersson Postbox 42021 126 12 Stockholm Epost: gjallarhornet@sverige.nu Telnr: Mobiltfn/SMS 0769-373706 /Telsv Telnr Dalarna 0225-60 143 vissa tider röstbrevlåda säg nåt! PG 534252-1 ANNONS1.TK Kolla först om det inte är slutsålt. Vill du medverka på radion skicka mp3 eller hör av dig så kan även du få vara med och prata i radion det är inte farligt. Du kan medverka via telefon samtalet spelas då in i förväg. www.natsol.se www.natsol.tk Via länkarna kommer du vidare! Du kan även söka på: Mix88mhz Natsol Kulturföreningen Gjallarhornet Gunnar Andersson Youtube sök på media20120615 dalagunnar evigkamp Facebook sök på kulturföreningen Gjallarhornet www.gunnarandersson.blogspot.com se våra länkar det kan finnas länkar som är inaktuella! Vi är NATIONALISTER inte Rasister! Varje folkgrupp passar bäst i sina ursprungsområden! Per-Albin Hansson Socialdemokratisk statsminister skrev skriften: Sverige åt svenskarna-Svenskarna åt Sverige!

Svenska ungdomar känner oro i Åmål

Radio BSS 20120922


FREE service provided by MusicWebTown.com

lördag 22 september 2012

Sveriges söner

Åke Bylund hedrar Per Engdahl 1994

Åke medverkade på öppet forum samt ringde in till olika föreningars telefon väkteri som blev populärt de första åren då närradion startade 1979!

Munich Hardest Hits AOR

Munich's Hardest Hits

Valda dikter av Per Engdahl med Lars-Magnus Westrup

Per Engdahl 1909-1994 Tal två

Per Engdahl 1909-1994 Tal ett

Nära väg 264 Ölsta by samt Steningehöjden

Klotter patrullen i Vallentuna

Räddningsskolan AB i Rosersberg

Sigtuna Wenngarn nära golfklubben

Tingvalladalen här ska byggas Märsta port 400 lägenheter

Sigtuna,Til

Sigtuna,Pilsbo

Sigtuna. Til

Sigtuna vid Garnsviken

Ölstaby Sigtuna

Bro över länsväg 263 Enköpingsvägen

Tingvalladalen bygget Midgårdsbadet

Sigtuna skogen utmed Billbyvägen

Sigtuna,Viby by Wenngarn

Märsta tåg mm

Askare Hage naturreservat i Sigtuna

Nya Södergatan i Märsta

Film Ekilla

Film Märsta

Stockholm Närradio 88mhz 20120922 Gjallarhornet

Vallentuna vid en öde gård

Gunnar ute i skogen

Upplands väsby filmat av Gunnar

Steninge slott

Vallentuna filmat av Gunnar

Steninge slott Fiskartorpet

Vallentuna filmat av Gunnar

Märsta filmat av Gunnar

Radio SD 20120922

Mary Hopkin 1968