Välj Station

Motgift.nu Nashville FM [24/7 Nonstop Country Music] -02

tisdag 22 oktober 2013

Radiola

Hans Andersson skrev 2013-10-22 19:45:








RADIOLA-FAMILJENS HEMLIGHETav Gunnar Ohrlander 


Hemma hos oss fann det inget traumatiskt över radion,
inget som var gräns överskridande. Jag minns inga
ceremonier och ingen som varnade för radions skade-
verkningar på ungdomens moral. Framför allt var
det ingen som gick in i finrummet och slog på radion
när det skulle bli radioteater.

Jag kan heller inte erinra mig några skämt av typen:
"Goddag jag ska köpa en radio men det ska vara en
med mycket dragspel i."

Det fanns förstås hemligheter förknippade med den
där lilla lådan. Men de låg på ett annat plan än
för folk i allmänhet. Den stora hemligheten var
nämligen att det var min pappa, Otto Ohrlander som
såg till att allt det andra kunde hända. Vi var
en Radiola-familj och det var pappa som konstruerade
apparaterna.

Inte det yttre, för utsidan frambringar varken musik
eller idrotts referat. Utan insidan. Det var pappa
som konstruerade insidan. Han byggde radions hjärta
och lungor och satte de känsliga nervtrådarna på
plats. Han var ingenjör och ritade chassin till
Radiolas apparater.

Däri låg hans och familjens utvaldhet.

Vår våning på Kungsholmen var inredd som en enda
stor radio apparat. Allt var radio. I varje rum
fanns små högtalare. Man levde bland rösterna,
vadade i musik, simmade fram genom högmässor och
helgmåls ringningar och satt undrande över dagens
dikt.

Och i stora rummet stod en Radiola 485 V. Det var
en skönhet med två stora rattar, högtalare bakom
tygfronten och överst en skala där exotiska namn
trädde fram som Hilversum och Bratislava. Det
måste ha varit under kriget då vi satt bakom mörk-
läggnings gardinerna och hörde Per Albin hålla
sina tal inne i vår Radiola.

I ett annat rum hade vi en Radiola Menuett och på
landet den snyggaste apparaten, en batteridriven
Radiola 490. Någon superheterodyn 353 V kan jag
inte minnas vi hade. Men antagligen hade familjen
en sådan radio före min tid.

Det var alltså min pappa som såg till att den nya
tiden levererades till folket. Överallt rullade den
nya tiden in i stugorna och på Radiolas kontor på
Alströmergatan satt pappa vid stora ritbord och
konstruerade framtiden.

Jag undrade ofta vad han egentligen gjorde där och
nu när han är borta sedan några år undrar jag än mer.
Apparaterna, ritningarna , chassin och rör - allt detta
ser jag framför mig, men för att få ett grepp om vad
han egentligen gjorde så måste jag få ett grep om hur
han tänkte. Och min nyfikenhet växte när han dog för
fyra år sedan.

På mornarna tog han fram cykeln, satte mig på paket-
hållaren och skjutsade mig till Kungsholms folkskola
medan han fortsatte till Radiola några hundra meter
bort.  Jag hade vid den tiden (jag var åtta år) börjat
att spela bastuba eftersom musikläraren hävdade att
min läppar var tjocka och sålunda lämpliga för detta
instrument.

Våra cykelturer på mornarna blev en fröjd för om-
givningen. Pappa stretade fram mot dagens arbete
och uppgiften att ljudsätta folkhemmet. Han
forcerade backen på Polhemsgatan medan jag satt
därbak med den väldiga bastuban liksom virad åtta
varv runt min ganska lilla kropp och det stora
mässinghornet pekande in i framtiden.

Någon gång hände det att jag fick följa med honom
in genom den vördnadsbjudande porten och uppför
trapporna till konstruktions avdelningen. Cigarr
röken låg tät över ritborden och därinne i röken
fanns alla hemligheterna, obegripliga kopplings
scheman, kondensatorer och innanmäten till nya
apparater.

Jag stod med min bastuba och stirrade med blanka
ögon. Redan då började jag att känna en begynnande
oro. Allt var förstås svårfångat och högtidligt men
vår Radiola familj var kanske ändå inte så utvald
som jag från början hade hoppats. Ingenjörerna såg
rätt alldagliga ut. Det fanns ingen Frankenstein
som gick runt bland pysande provrör. Männen som
fick ord och toner att flyga mellan kontinenter
hade inte ens flygarhuvor.

Nyligen frågade jag min mamma om hur han såg på
sitt jobb. - Jag vet inte riktigt, svarade hon. Men
något måste väl han ha sagt, invände jag.
- Han sa inte mycket om jobbet, sade hon. Han
gick på morgonen och kom hem på kvällen.

Jag strövade där hemma bland alla radio apparaterna
med en osäker känsla att inte komma åt honom.

Radions hemlighet fanns bortom rösterna som
strömmade fram. Själva apparaten förblev trivial
som delar av min kropp. Han kom hem med den stora
radiogrammofonen och jag minns att det var underbart
när han lade på Radiolas första reklam skiva. Alice
Babs hade sjungit in den och det svängde verkligen.
"Jag har en lite Radiola och den spelar för dig och
mig", sjöng hon.

Det var underbart, men fyllde inte ut glappet mellan
radions teknik och den gåtfulla nya tid där luften är
full av världens ljud som bärs fram till oss via radio
vågor. I det glappet fanns en dimension som pappa
måste ha funderat över.

Det är i alla fall vad jag intalar mig. Man kan inte
gärna tapetsera hela folkhemmetmed ljud utan att
någon gång ha funderat över konsekvenserna. Vi var
ingen vanlig familj. Vi var en Radiola  familj.

Han började på Svenska Radioaktiebolaget i mitten
av 20-talet efter att ha jobbat för Marconi några
år. Eller så var det Baltic Radio. Jag vet inte
riktigt. Sedan stannade han på Radiobolaget ända
fram till sin pension i slutet av 60-talet. De sista
åren nöjde han sig inte med att konstruera radions
inre utan designade faktiskt ytterhöljet till några
moderna apparater. Jag undrar varför. Den sista
apparaten står fortfarande på landet och jag gillar
den inte.

Det måste ha funnits en romantisk dimension i
hans inställning till sitt arbete, intalar jag mig.
Och bland hans efterlämnade papper hittar jag
två stora rapporter. 1934 åkte han till den stora
radio utställningen i London, Radiolympia, och 
tillbringade två veckor på engelska radio fabriker.
Två år senare gjorde han en liknande resa till Tyskland.

Vi köper våra radio apparater på hösten, filosoferar
han i London. Våra förfäder samlades kring brasan,
åt stekta äpplen och berättade sagor. Vi moderna
människor samlas i funkis salongen, kopplar på
radio och via etern hör vi saker och ting från
skilda länder. Radion, denna underbara uppfinning,
möjliggör detta. Länder och folk kommer närmare
varandra och vad som för våra förfäder verkade som
sagor är för oss rena verkligheten.

Han berättar om den fantastiska utvecklingen av
rundradio industrin. Marconiphone och His Masters
Voice har vid denna tid 17000 anställda och till-
verkar 500 000 apparater per år. Han beundrar den
nya radio grammofonen Autotrope som kan spela 35
skivor på båda sidor oberoende av skivornas storlek,
vilket motsvara sex timmars speltid. Han gillar
den lilla batteri mottagaren Port-About, konstruerad
på samma sätt som Police Pocket Radio.

Kom loss! tänker jag. Berätta dina hemligheter.
Men han kommer inte loss utan kastar sig in i en
redovisning av spolar, vridbara kondensatorer och
oscillator rör.

Det är upphetsande och gåtfullt som alltid när den
som man älskar hela tiden talar om något annat
än det man egentligen vill höra.

I rapporten från Tyskland blir detta än tydligare.
Vist, jag vet att han skriver på uppdrag av Radio-
bolaget. Han är där för att kartlägga den tyska
radio industrins landvinningar. Men jag bryr mig
inte om den saken. Jag begär mer av honom än redo-
visningar av hur runda glimmer kondensatorer
produceras.

Jag tillhör en Radiola-familj. Jag vill inte läsa mer
om hur han på fabriken Loeve erfar att man i "enkretsarna
hade E-kärnor och trolitul i vågfälla (som var inbyggd)
samt MV." 

Och så kommer det mest provocerande av allt.
Måndag 7 september 1936 reser han till Nurnberg och
skriver: "Avreste på söndags kvällen till Nurnberg, dit
jag ankom måndag morgon klockan sex f m. Hitlers parti
dag, som skulle firas på tisdagen satte sin prägel på
staden. Kollosala förberedelser. Massinvasion.

Herregud! tänker jag. Min pappa befann sig mitt i
världs historiens centrum. Nu i alla fall. Men bara
fem rader ner har han stigit in i en elektronik
fabrik som heter NSF och skriver: "Små kondensatorer:
Glimmer + metallskikt. Brännes. Så ytterligare två
skydd av glimmer eller cellon. Lackning."

Jag svär och slänger hans ambitiösa rapport i väggen.
Han var ingenjör. Jag måste fatta det. Jag kommer
inte närmare honom än så här när det gäller vår
Radiola-familjs utvaldhet. Han var tekniker.

Han var med om revolutionerade allas våra liv och
vår kultur. Men sina tankar om den saken betraktade
han som sin personliga företags hemlighet.

Jag har en liten Radiola.
Reklamvisa med Alice Babs, 1940-talet.

Jag har en liten Radiola
som jag var aftonstund ställer in
A world in swingtime just då är min.
Vad är väl farfars pianola
mot vår tids fristående ljud?
För Radiola vi skåla
lev länge och rytmerna bjud!

Från Harlems neger jag hör
badadiooaladidadaooobibo
Och i London kommer, yes sir
med lite spleen
Jag har en lite Radiola
och den betyder allting för mig
jag far från Wien till Berlin
och från Paris till Tunis
och tillbaka till dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna din kommentar vårda språket!
Jag ska godkänna först mvh